Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait

Betänkande 1990/91:UU11

Utrikesutskottets betänkande 1990/91:UU11

Sanktioner i fråga om Irak och Kuwait

---

Innehåll

• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1990/91
UU11

Propositionen

I proposition 1990/91:48 föreslås att riksdagen godkänner
regeringens förordnanden om tillämpning av 3--5 och 6--8 §§ i lagen
(1971:176) om vissa internationella sanktioner i fråga om Irak och
Kuwait med anledning av FN:s säkerhetsråds resolutioner 661 (1990)
och 670 (1990).

Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 6 augusti 1990 en
resolution om vissa ekonomiska sanktioner mot Irak och Kuwait. Till
efterkommande av resolutionen förordnade regeringen den 7 augusti
1990 att 3--5, 6 och 7 §§ lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner skall tillämpas i fråga om Irak och Kuwait. Vidare antog
säkerhetsrådet den 25 september 1990 en resolution om flygembargo mot
dessa länder. Regeringen förordnade med anledning därav den 4 oktober
1990 att 8 § lagen om vissa internationella sanktioner skall
tillämpas.

I anslutning till de nu nämnda förordnandena meddelade regeringen
också närmare föreskrifter om tillämpningen av sanktionerna.

Enligt lagen om vissa internationella sanktioner skall regeringens
förordnande att tillämpa lagen underställas riksdagen för
godkännande. I propositionen begärs ett sådant godkännande.

Motionerna

I motion 1990/91:U3 av Per Gahrton m.fl. (mp) yrkas att riksdagen
med bifall till proposition 1990/91:48 ger regeringen till känna vad
som i motionen anförts om Sveriges roll i förhållande till den
pågående s.k. Gulfkrisen.

I motion 1990/91:U4 av Bengt Hurtig (v), yrkande 1, föreslås att
riksdagen beslutar att mediciner och andra varor som skall föras in
i eller ut ur Sverige eller Irak inom ramen för humanitära
hjälporganisationers arbete skall vara generellt undantagna från
sanktions- och dispensförfarandet. I yrkande 2 i samma motion
föreslås att propositionen i övrigt bifalls.

Utskottet

Utskottet yrkar bifall till regeringens proposition 1990/91:48.
Utskottet vill understryka vikten av att regeringen inom FN:s ram
söker alla de möjligheter till fredlig lösning av konflikten som kan
finnas. De sanktioner som påbjudits av säkerhetsrådet måste få
möjlighet att verka fullt ut.

Utskottet anser inte att skäl föreligger för att i enlighet med
motionerna 1990/91:U3 (mp) och 1990/91:U4 (v) ändra Sveriges roll i
förhållande till den pågående konflikten eller föreslå ändringar i de
aktuella förordningarna. Motionerna avstyrks därmed.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrad svensk hållning i förhållande till
konflikten
att riksdagen avslår motion 1990/91:U3,
res. 1 (mp)

2. beträffande dispensreglerna
att riksdagen avslår motion 1990/91:U4,

3. beträffande regeringens proposition 1990/91:48
att riksdagen godkänner regeringens förordnanden om tillämpning av
3--5 och 6--8 §§ i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner med anledning av FN:s säkerhetsråds resolutioner
661 (1990) och 670 (1990).

Stockholm den 29 november 1990

På utrikesutskottets vägnar

Stig Alemyr

Närvarande: Stig Alemyr (s), Pär Granstedt (c), Evert Svensson
(s), Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström
(fp), Maj Britt Theorin (s), Alf Wennerfors (m), Karl-Erik Svartberg
(s), Nils T Svensson (s), Inger Koch (m), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Birgitta Hambraeus (c), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s),
Anneli Hulthén (s) och Bengt Hurtig (v).

Reservation

Ändrad svensk hållning i förhållande till konflikten (mom.1)

Per Gahrton (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar
med "Utskottet anser inte" och slutar med "avstyrks därmed" bort ha
följande lydelse:

Enligt vad utskottet erfar har statsminister Ingvar Carlsson i ett
brev till Iraks president Saddam Hussein uttryckt Sveriges hållning
på ett sätt som delvis sammanfaller med vad som anförs i motion U3
(mp). Liksom motionärerna har statsministern understrukit vikten av
att konflikten löses genom fredliga metoder. Utskottet instämmer i
detta och konstaterar dessutom, i likhet med statsministern, att
Sverige icke deltar i den militära uppladdningen i Saudiarabien och
dess grannländer. Likt motionärerna och statsministern kan utskottet
inte heller underlåta att konstatera att Kuwait inte är den enda
ockupationen i regionen. Också Palestina är utsatt för en militär
ockupation av Israel som strider mot åtskilliga FN-resolutioner.
Varje långsiktigt bestående stabilisering av situationen i hela
Mellanösternområdet måste bygga på att Palestina--konflikten löses i
enlighet med FN:s beslut. En fredskonferens med alla berörda parter,
inbegripet PLO, bör därför snarast komma till stånd.

Utan att tveka om fördömandet av Iraks annektering av Kuwait ser
utskottet, liksom motionärerna, i Gulfkrisen fröet till att den
globala motsättningen mellan det rika Nord och det fattiga Syd nu tar
sig former som direkt hotar världsfreden. Om i-världen i allmänhet
och Europa i synnerhet inte hanterar reaktionerna mot Irak på rätt
sätt, riskerar man att provocera fram en utveckling som förvandlar en
enpartiregims brott mot folkrätten till en allmän väpnad
Nord--Syd-konflikt. Det är mot bakgrund av denna grundsyn Sveriges
agerande måste betraktas.

Utskottet anser att Sverige bör eftersträva att på alla sätt
medverka till en fredlig lösning av Gulfkrisen, vilket bl.a. innebär
att svensk trupp icke bör medverka i stridsaktivitet utanför landets
gränser.

Enligt utskottets uppfattning innebär FN-stadgans paragraf 43 inget
ovillkorligt krav på medlemsstater att medverka i av säkerhetsrådet
beslutade militära aktiviteter med stridande trupp. Paragrafens
lydelse innehåller ett flertal inskränkningar i medlemsstaternas
förpliktelser:

Medverkan i eventuella militära FN-aktiviteter skall ske "i
enlighet med en speciell överenskommelse" mellan säkerhetsrådet och
berörd regering.
I en sådan speciell överenskommelse skall bl.a. truppernas "antal
och slag, deras beredskapsgrad och lokalisering" fastställas.
En sådan överenskommelse skall förhandlas fram mellan
säkerhetsrådet och berörd medlemsstat.
En sådan överenskommelse skall slutligen ratificeras i enlighet med
varje lands regler för detta.

Enligt utskottets uppfattning är det således uppenbart att Sverige
genom att ansluta sig till FN-stadgan icke har gjort något
villkorslöst medgivande att utan vidare tillhandahålla stridande
trupp om säkerhetsrådet så skulle begära. Ett betydande utrymme för
självständigt svenskt beslutande kvarstår även om säkerhetsrådet
skulle välja att åberopa paragraf 43 för en begäran om svensk
medverkan i en militär FN-aktion. Sverige kan själv besluta om
truppslag, antal soldater, beväpning, övrig utrustning, lokalisering
av trupperna. Detta betyder, såvitt utskottet kan finna, att Sverige
mycket väl skulle kunna avstå från att medverka i en FN-aktion enligt
paragraf 43 med stridande krigsförband. Sverige bör sålunda,
efter förhandling med säkerhetsrådet, välja andra former för
stadgeenlig medverkan i en eventuell FN-aktion enligt paragraf 43.
Utskottet finner det för sin del i det närmaste otänkbart att svensk
stridande trupp skulle medverka i militär verksamhet utanför Sveriges
gränser.

Enligt utskottets uppfattning bör detta i enlighet med
motionärernas önskan ges regeringen till känna.

Enligt utskottets uppfattning utgör Iraks beslut att kvarhålla
utländska medborgare mot deras vilja tveklöst ett brott mot
folkrätten. Världssamfundet får fördenskull givetvis inte lämna sina
landsmän åt sitt öde. Varje lands regering har en uppenbar moralisk
skyldighet att på lämpligt sätt verka för att dess medborgare skall
kunna fritt välja om de vill stanna i Irak eller lämna landet. Det
praktiska stöd som regeringen via UD och ambassader har gett svenska
delegationer som besökt Bagdad och i flera fall lyckats få med sig
svenskar hem, har därför varit välkommet. Med stor tillfredsställelse
konstaterar utskottet att beslut nu fattas av de irakiska
myndigheterna om att samtliga svenskar i Irak skall få
utresetillstånd. Regeringens agerande på olika nivåer har således
burit frukt, vilket riksdagen genom ett särskilt tillkännagivande bör
ställa sig bakom.

dels att utskottets hemställan i moment 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande ändrad svensk hållning i förhållande till
konflikten
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:U3 ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om Sveriges roll i förhållande till
den pågående s.k. Gulfkrisen.

Särskilt yttrande

Bengt Hurtig (v) anför:

Jag finner det anmärkningsvärt att utskottet med anledning av
proposition 1990/91:48 och till denna proposition inlämnade motioner
avstår från att analysera möjligheterna till en fredlig lösning av
konflikten i Persiska viken. Utskottet borde också mer ha kunnat
utveckla vilka åtgärder som är nödvändiga för att en fredlig lösning
skall kunna uppnås. Utskottets beredning måste anses otillräcklig.

Det är av största vikt att FN:s sanktioner nu får verka utan att
förödande ytterligare krigsinsatser sätts i gång. Slutresultatet av
sådana krigsinsatser kan ingen överblicka. Förr eller senare kommer
sanktionerna att ge resultat.

Ett ansvarsfullt agerande från svensk sida för en fredlig lösning
kan inte innebära att Sverige i eventuell militär FN-aktion medverkar
med stridande trupp.

Vidare borde mediciner och andra varor som skall föras in eller ut
ur Sverige eller Irak inom ramen för humanitära hjälporganisationers
arbete vara generellt undantagna från dispensförfarandet.