Säkrare kemikaliehantering

Betänkande 1998/99:FöU6

Försvarsutskottets betänkande 1998/99:FÖU06

Säkrare kemikaliehantering

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1998/99

FöU6

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens
proposition 1998/99:64 Säkrare kemikaliehantering. I
propositionen föreslås att riksdagen dels godkänner
konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor av den 17 mars 1992, dels antar en
lag om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Lagen
genomför rådets direktiv 96/82/EG av den 9 december
1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga
ämnen ingår och konventionen om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor. Inom arbetsmiljöområdet
genomförs dock direktivet genom bestämmelser i form
av myndighetsföreskrifter. Den nya lagen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1999.

I propositionen föreslås även ändringar i
miljöbalken, lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall, sekretesslagen (1980:100)
och räddningstjänstlagen(1986:1102). Dessa ändringar
föreslås träda i kraft samtidigt med den nya lagens
ikraftträdande.

Två motioner med tre yrkanden har väckts med
anledning av propositionen.

Utskottet föreslår att riksdagen antar regeringens
förslag i propositionen och avslår motionsyrkandena.

Till utskottets förslag har fogats en reservation.

Propositionen

Regeringens förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår i proposition 1998/99:64 att
riksdagen

dels godkänner

- konventionen den 17 mars 1992 om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor,

dels antar regeringens förslag till

- lag om åtgärder för att förebygga och begränsa
följderna av allvarliga kemikalieolyckor,

- lag om ändring i miljöbalken,

- lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet
och privilegier i vissa fall,

- lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och

- lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102).

Motionerna

1998/99:Fö3 av Åke Carnerö m.fl. (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att Kustbevakningen
bör tilldelas ansvaret för att bygga upp den
organisation som krävs för att förebygga och bistå
vid brandolyckor till sjöss,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
återkomma till riksdagen med underlag för bedömning
av skyddsavstånd i den fysiska planeringen.

1998/99:Fö4 av Stig Sandström och Berit Jóhannesson
(v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
en uppföljning och utvärdering av Seveso I-
direktivet görs.

Utskottet

Bakgrund och utgångspunkter

Kemikalieolyckor inom industrin

Efter en industriolycka i Seveso i Italien år 1976,
med utsläpp av dioxiner, varvid ett stort område
fick utrymmas för flera år framöver, påbörjades ett
arbete inom Europeiska gemenskapen (EG) med att ta
fram gemensamma regler avseende stora
industriolyckor. Detta arbete utmynnade år 1982 i
direktivet om risker för storolyckor i vissa
industriella verksamheter (82/501/EEG), det s.k.
Sevesodirektivet (nedan kallat Seveso I-direktivet).
I direktivet regleras säkerhetshanteringen vid viss
industriell verksamhet där farliga ämnen ingår.
Syftet med direktivet är att förhindra och begränsa
följderna av stora olyckor vid sådan industriell
verksamhet.

Genomförandet av Seveso I-direktivet

Nödvändiga anpassningar av svenska bestämmelser med
anledning av direktivets innehåll skedde genom
tillägg i räddningstjänstförordningen (1986:1107)
och genom myndighetsföreskrifter av berörda
myndigheter (Arbetarskyddsstyrelsen,
Naturvårdsverket, Statens räddningsverk och
Sprängämnesinpektionen.)

Seveso II-direktivet

Rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om
åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår
(nedan kallat Seveso II-direktivet) är en
vidareutveckling av Seveso I-direktivet. Generellt
kan sägas att kraven på såväl företag som
myndigheter är högre och mer omfattande i Seveso II
jämfört med Seveso I.

Huvuddragen i Seveso II-direktivet är följande.

Syftet med direktivet är att förebygga allvarliga
olyckshändelser inom den kemikaliehanterande
industrin och att begränsa följderna av dem för
människor och miljö, så att höga skyddsnivåer
säkerställs konsekvent och effektivt i hela
gemenskapen. De verksamheter som omfattas av
direktivet är indelade i två kravnivåer beroende på
vilka farliga ämnen som förekommer i verksamheten
och i vilka mängder detta kan antas ske. Vissa
verksamheter är emellertid undantagna från
direktivets tillämpningsområde. Dessa är bl.a.
militär verksamhet, faror som har samband med
joniserande strålning och gruvindustri.

Verksamhetsutövarens skyldigheter i direktivet är
uppdelade i allmänna skyldigheter och särskilda
skyldigheter. De allmänna skyldigheterna gäller
samtliga verksamhetsutövare som omfattas av
direktivet och innebär att medlemsstaterna skall se
till att verksamhetsutövarna vidtar alla åtgärder
som krävs för att förebygga allvarliga
olyckshändelser och för att begränsa följderna av
dessa för människor och miljö. De särskilda
skyldigheterna omfattar dels en
anmälningsskyldighet, dels en skyldighet för
verksamhetsutövarna att utforma en säkerhetspolicy
och dels en skyldighet att upprätta en
säkerhetsrapport som skall inges till behörig
myndighet. Skyldigheten att lämna en
säkerhetsrapport omfattar dock endast de
verksamhetsutövare som omfattas av den högre
kravnivån i direktivet.

Konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor

Konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor (nedan kallad
Industriolyckskonventionen) är en del av ett
folkrättsligt miljöskyddssystem med konventioner som
utarbetats inom FN:s ekonomiska kommission för
Europa. Syftet med konventionen är att förebygga
allvarliga olyckshändelser inom den
kemikaliehanterande industrin och att begränsa
skadorna om sådana olyckor skulle inträffa.
Industriolyckskonventionen är när det gäller
förebyggande åtgärder endast tillämplig på
gränsöverskridande effekter.

Bestämmelserna i Industriolyckskonventionen skall
inte tillämpas på bl.a. kärntekniska olyckor och
olyckor vid militära anläggningar.

Sambandet mellan Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen

Både Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen syftar till att förebygga
allvarliga olyckshändelser inom den
kemikaliehanterande industrin och att begränsa
skadorna om sådana olyckor skulle inträffa.
Direktivets och konventionens tillämpningsområden
sammanfaller därför i hög grad med varandra. Att
beakta är dock att Industriolyckskonventionen, när
det gäller förebyggande åtgärder, endast är
tillämplig på gränsöverskridande effekter.

Seveso II-direktivet har ett vidare
tillämpningsområde än Industri-olyckskonventionen
eftersom direktivets tröskelvärden avseende
förekomsten av farliga ämnen är lägre än motsvarande
tröskelvärden i Industriolyckskonventionen.

Generellt, anförs i propositionen, är som regel
kraven i direktivet mer omfattande och mer
preciserade än i konventionen. Inom EU pågår ett
arbete med en harmonisering av tröskelvärden m.m. i
direktivet och konventionen.

Godkännande av konventionen om
gränsöverskridande effekter av
industriolyckor

Regeringen

Regeringen föreslår i propositionen att konventionen
om gränsöverskridande effekter av industriolyckor
godkänns.

Som skäl för regeringens förslag anförs bl.a. att
konventionen om gränsöverskridande effekter av
industriolyckor är en del av ett folkrättsligt
miljöskyddssystem med konventioner som utarbetas
inom FN:s ekonomiska kommission för Europa.
Industriolyckskonventionen har särskilt stor
betydelse för de central- och östeuropeiska länder
där det nu pågår en modernisering och uppbyggnad av
industrin.

Regeringen anser det angeläget att Sverige
tillträder konventionen om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor. Konventionen är av
sådan betydelse att den bör godkännas av riksdagen.

Utskottet

Utskottet föreslår att riksdagen godkänner
konventionen den 17 mars 1992 om gränsöverskridande
effekter av industriolyckor.

Genomförandet av Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen

Samordning med miljöprövningen

Regeringen

Regeringen föreslår att för de verksamheter som
omfattas av kraven på säkerhetsrapport enligt Seveso
II-direktivet och av Industriolycks-konventionen,
skall en fördjupad säkerhetsprövning ske i samband
med tillståndsprövningen enligt miljöbalken.

Som skäl för regeringens förslag anförs bl.a. att
bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar finns i
miljöbalken. Även utanför miljöbalken finns
bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar, bl.a.
i plan- och bygglagen (1987:10). Syftet med
miljökonsekvensbeskrivningar är primärt att ge ett
bättre beslutsunderlag och möjliggöra en samlad
bedömning av en planerad verksamhets inverkan på
miljö, hälsa och hushållning med naturresurser.
Någon systematisk granskning av
säkerhetsarrangemangen sker dock inte vid
miljöprövningen.

Miljöprövningen enligt miljöbalken är ett
offentligt förfarande. Sakägare och allmänhet har
rätt och möjlighet att yttra sig över en ansökan om
tillstånd och under arbetet med
miljökonsekvensbeskrivningen.

Verksamhetsutövarens skyldigheter i Seveso II-
direktivet och Industri-olyckskonventionen omfattar
bl.a. vidtagande av åtgärder för att förebygga
allvarliga kemikalieolyckor och begränsa följderna
av dessa samt ingivande av redovisningar angående
verksamheten och säkerhetsarrangemangen till
behöriga myndigheter.

Varken i Seveso II-direktivet eller i
Industriolyckskonventionen anges att
säkerhetsarrangemangen skall prövas. I Seveso II-
direktivet anges emellertid att säkerhetsrapporten
skall granskas. En prövning förutsätter ett mer
aktivt ställningstagande från den berörda
myndigheten än en granskning. Prövningen av
miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken resulterar
t.ex. i ett tillstånd där särskilda krav ställs på
verksamheten, alternativt i ett avslag.

Den kemikaliehanterande industrin som omfattas av
Seveso II-direktivet och av
Industriolyckskonventionen kan anses omfattas av
miljöbalkens tillämpningsområde.

Sambandet mellan miljö- och säkerhetsfrågor är som
nyss sagts påtagligt genom att det i båda fallen
handlar om att förhindra skador på människor och
miljön. Miljö- och säkerhetsfrågorna går ofta i
varandra och kräver gemensamma överväganden och
åtgärder. Det är därför en fördel om de kan lösas i
ett sammanhang för att undvika motstridigheter. En
samordning av säkerhetsfrågorna i Seveso II-
direktivet och Industriolyckskonventionen med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken skulle
således ha stora fördelar. En gemensam prövning blir
mer rationell och myndigheternas och industrins
hantering av frågor om hälsa, miljö och säkerhet
kommer att bättre harmoniseras med varandra. Vidare
kan i en integrerad miljö- och säkerhetsprövning
miljökonsekvensbeskrivningar användas för att ge en
allsidig beskrivning av både de kontinuerliga
miljöeffekterna och riskerna vid en verksamhet. En
samordnad miljö- och säkerhetsprövning enligt
miljöbalken kommer att omfatta de verksamheter som
omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II-
direktivet och Industriolyckskonventionen.

En samordnad miljö- och säkerhetsprövning enligt
miljöbalken kommer att omfatta i huvudsak de områden
som enligt nuvarande reglering enligt Seveso I-
direktivet täcks in av räddningstjänstlagstiftningen
och miljöbalken. De arbetsmiljörelaterade
säkerhetsfrågorna kommer, eftersom de faller utanför
miljöbalkens tillämpningsområde, inte att omfattas
av prövningen. Inom arbetsmiljöområdet finns
emellertid en omfattande reglering av
säkerhetsfrågorna.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att en
fördjupad säkerhetsprövning skall ske i samband med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken för de
verksamheter som omfattas av kraven på
säkerhetsrapport enligt Seveso II-direktivet och av
Industriolyckskonventionen.

Lagteknisk lösning

Regeringen

Regeringen föreslår att Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen skall genomföras genom en
gemensam reglering. För ändamålet bör en särskild
lag införas.

Som skäl för regeringens förslag anförs bl.a. att
den samordning av miljö- och säkerhetsprövningen som
regeringen föreslår ställer krav på en större
enhetlighet i regleringen inom framför allt Statens
räddningsverks och Naturvårdsverkets ansvarsområden.
En gemensam reglering kommer att omfatta båda dessa
myndigheters ansvarsområden.

Sambandet mellan hälsa, miljö och säkerhet är som
tidigare nämnts tydligt i Seveso II-direktivet. Även
Industriolyckskonventionen uppvisar en helhetssyn på
säkerhetsfrågorna.

Med hänsyn till den överensstämmelse som således
föreligger mellan direktivet och konventionen bör
bestämmelserna samordnas för att möjliggöra en
gemensam reglering. Detta innebär visserligen att de
svenska bestämmelserna i vissa avseenden kommer att
bli något strängare än om direktivets och
konventionens bestämmelser skulle följts var för
sig. I gengäld blir en samordnad reglering mer
lättöverskådlig och tillämpningen kommer vidare att
kunna underlättas.

Genom att samla vissa av reglerna för
olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder
inom kemikaliehanterande verksamhet i en särskild
lag skapas nödvändiga förutsättningar för en
fördjupad säkerhetsprövning i samband med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken samt ges
möjlighet att uppfylla de krav som ställs i Seveso
II-direktivet och Industriolyckskonventionen. Därmed
ges också förutsättningar för en klarare och enklare
myndighetsstruktur.

Lagrådet har anfört att de bestämmelser som direkt
införlivar Seveso II-direktivet har sin plats i en
särskild lag, men att regler om tillstånd och
tillsyn mycket väl hade kunnat sökas i miljöbalken.
Statens räddningsverk hade därvid, enligt Lagrådet,
kunnat inordnas som en central tillsynsmyndighet
enligt miljöbalken. Lagrådet har ansett att det har
uppkommit en dubblyr med miljöbalkens bestämmelser.

Genom den föreslagna lagen genomförs en ny princip
inom miljöområdet som innebär att domstolarna och
tillsynsmyndigheterna är skyldiga att beakta olycks-
förebyggande åtgärder när de prövar tillståndsfrågor
och utövar tillsyn. Vid tillståndsprövningen och
tillsynen har således domstolarna och tillsyns-
myndigheterna att tillämpa miljöbalkens allmänna
hänsynsregler i 2 kap. Någon dubblyr mellan den
föreslagna lagen och miljöbalken bör därför inte
anses uppkomma.

I detta sammanhang bör också nämnas att det i
följdlagstiftningen till miljöbalken ingår flera
lagar som innehåller förfaranderegler för bl.a.
tillstånd och som samtidigt är parallellt
tillämpliga med miljöbalken. Exempel på sådana lagar
är minerallagen (1991:45) och lagen (1995:1649) om
byggande av järnväg.

Enligt regeringen föreligger det skäl att reglera
även frågor om tillstånd och tillsyn i den
föreslagna lagen med hänsyn till regleringen där i
fråga om olycksförebyggande åtgärder och
skadebegränsande åtgärder. Till detta kommer den nya
principen för domstolarna och tillsynsmyndigheterna
att vid tillståndsprövning och tillsyn beakta
olycksförebyggande åtgärder.

De arbetsmiljörelaterade säkerhetsfrågorna kommer,
eftersom de faller utanför miljöbalkens
tillämpningsområde, inte att omfattas av den
fördjupade säkerhetsprövningen i samband med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken som
föreslås. Inom arbetsmiljöområdet finns emellertid
en omfattande reglering av säkerhetsfrågor, och
någon ny lagstiftning är enligt regeringens
bedömning inte nödvändig. Kompletterande regler för
att genomföra Seveso II-direktivet kan ges i form av
myndighetsföreskrifter.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att Seveso
II-direktivet och Industriolyckskonventionen skall
genomföras genom en gemensam reglering och att det
för ändamålet bör införas en särskild lag.

Tillsynsansvaret

Regeringen

Regeringen föreslår att tillsynsorganisationen
enligt den nya lagen harmoniserar med tillsynen
enligt miljöbalken. Länsstyrelse och kommuner skall
därför ha det regionala och lokala tillsynsansvaret.
Det centrala tillsynsansvaret enligt den nya lagen
skall ligga på Statens räddningsverk.

Som skäl för regeringens förslag anförs bl.a. att
Seveso II-direktivet uppställer som krav att
medlemsstaterna tillskapar ett system för tillsyn av
både den lägre och den högre kravnivån i Seveso II-
direktivet. Industriolyckskonvention har inget
direkt krav på en tillsynsorganisation utan anger
att varje part till konventionen skall utse en myn-
dighet för konventionens ändamål.

Även om de formella kraven är mindre omfattande
enligt den lägre kravnivån betyder inte det att
tillsynen av en sådan verksamhet är okomplicerad.
Eftersom uppdelningen av de både kravnivåerna är
mycket förenklad - mängden hanterade farliga ämnen -
ger den i många fall en inte helt rättvisande bild
av de krav på kompetens som fordras för tillsynen av
de verksamheter som omfattas av direktivet. Om
tillsynen skall bli effektiv och bidra till att höja
säkerheten bör därför tillsynsorganisationen vara
densamma för de båda kravnivåerna. På detta sätt kan
den högre kompetens som krävs för att utöva tillsyn
över de verksamheter som omfattas av den högre
kravnivån även utnyttjas vid tillsyn av verksamheter
enligt den lägre kravnivån.

Regeringen anför att Räddningsverkets övergripande
roll i samhällets olycks- och skadeförebyggande
arbete på senare år har betonats av riksdagen.
Försvarsutskottet framhöll i betänkande 1993/94:FöU1
vikten av att ge Statens räddningsverks
samordningsuppgift ett sådant innehåll att verket
kunde agera på ett likartat sätt inom samtliga
myndighetsområden avseende skyddet mot
kemikalieolyckor och vid transport av farligt gods.

Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet
för frågor om miljövård, däri inbegripet naturvård
och miljöskydd. Något särskilt ansvar för
säkerhetsfrågor har verket emellertid inte även om
säkerheten inom t.ex. industrin naturligtvis har
betydelse för miljön. Med hänsyn till att den
föreslagna lagen främst kommer att avse
säkerhetsfrågor anser regeringen att det centrala
tillsynsansvaret bör ligga på Statens räddningsverk.
Som central tillsynsmyndighet bör Statens
räddningsverk även få ansvaret för att utfärda
föreskrifter och allmänna råd för tillämpningen av
den nya lagen.

Motionen

I motion Fö4 (v) av Stig Sandström och Berit
Jóhannesson framhålls bl.a. för att undvika
dubbelreglering och uppbyggnad av samma kompetens
hos ett flertal myndigheter att det är angeläget att
ansvaret för de olika myndigheterna tydligt
avgränsas. Motionärerna framhåller också att det
saknas analys av hur reglering och tillsyn under
Seveso I fungerat och föreslår att det görs en
uppföljning och utvärdering av Seveso I-direktivet.

Utskottet

Utskottet delar regeringens syn att
tillsynsorganisationen enligt den nya lagen bör
harmonisera med tillsynen enligt miljöbalken.
Länsstyrelse och kommuner skall, anser utskottet i
likhet med regeringen, därför ha det regionala och
lokala tillsynsansvaret, liksom att det centrala
tillsynsansvaret enligt den nya lagen skall ligga på
Statens räddningsverk.

Med anledning av yrkandet i motion Fö4 (v) vill
utskottet framhålla följande.

Försvarsdepartementet har vid en föredragning inför
utskottet den 13 april 1999 bl.a. anfört att syftet
med tillsynsorganisationen enligt den nya lagen
(Sevesolagen) är att denna skall harmonisera med
miljöbalkens tillsyns-system, vilket regeringen
också anför i propositionen. Naturvårdsverket, som
är central tillsynsmyndighet för miljöbalken, har
ansvar för frågor om naturvård och miljöskydd, inte
säkerhetsfrågor i enlighet med vad den nya Seveso-
lagen kräver. Utskottet har, som redan framgått,
inget att invända mot den ordning regeringen nu
föreslår om tillsynsorganisationen. Utskottet vill
dock i sammanhanget anföra följande.

Utskottet, som erfarit att tillsynen enligt Seveso
I-direktivet fungerat väl, utgår i från att den nu
föreslagna ordningen inte medför en dubbelreglering
på området. Behovet av en effektiv samordning av de
olika tillsynsmyndigheternas arbete framstår som
uppenbart. Utskottet förutsätter att nödvändig
kompetens är säkrad i den föreslagna organisationen
och att tillsynsansvaret för berörda myndigheter är
tydligt och väl uttalat. Utskottet vill särskilt
framhålla att utskottet utgår ifrån att regeringen
följer upp och utvärderar genomförandet av Seveso
II-direktivet och återkommer till riksdagen om
förhållanden, som utskottet nu pekat på, visar sig
föreligga. Mot bakgrund av vad utskottet anfört
behöver motion Fö4 (v) inte bifallas av riksdagen.

Den materiella regleringen

Utskottet redovisar i det följande regeringens
sammanfattande förslag under respektive avsnitt.
Under de avsnitt som motionsyrkandena behandlas
finns en mer utförlig redovisning av regeringens
anföranden i propositionen.

Tillämpningsområde

Regeringen

Regeringen föreslår att lagens tillämpningsområde
skall omfatta sådana verksamheter där farliga ämnen
förekommer eller kan förekomma i mängder
(tröskelvärden) som motsvarar eller överstiger de
mängder som regeringen bestämmer. Tröskelvärdena får
därmed inte överstiga de värden som anges i Seveso
II-direktivet och i Industriolyckskonventionen.

Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i
arbete samt i övrigt vad gäller arbetsmiljön
tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen
(1977:1160). Från lagens tillämpningsområde undantas
faror som har samband med joniserande strålning,
militär verksamhet, transport av farliga ämnen i
rörledningar utanför de verksamheter som omfattas av
lagen och sådan hantering av farliga ämnen som
omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt
gods.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att lagens
tillämpningsområde skall omfatta sådana verksamheter
där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i
mängder (tröskelvärden) som motsvarar eller
överstiger de mängder som regeringen bestämmer.
Tröskelvärdena får därmed inte överstiga de värden
som anges i Seveso II-direktivet och i
Industriolyckskonventionen. Utskottet har heller
inget att invända mot vad regeringen i övrigt anför
om tillämpningsområdet.

Definitioner

Regeringen

Regeringen föreslår att vissa för Seveso II-
direktivet och Industriolyckskonventionen centrala
begrepp skall definieras i den föreslagna lagen.
Dessa begrepp är allvarlig kemikalieolycka,
verksamhet, verksamhetsutövare, anläggning, lager
och farliga ämnen. Definitionerna i direktivet och
konventionen kommer därvid att vara samordnade.
Regeringen skall få föreskriva vilka ämnen som skall
anses som farliga.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att vissa
för Seveso II-direktivet och
Industriolyckskonventionen centrala begrepp skall
definieras i den föreslagna lagen. Dessa begrepp är
allvarlig kemikalieolycka, verksamhet,
verksamhetsutövare, anläggning, lager och farliga
ämnen. Definitionerna i direktivet och konventionen
kommer därvid att vara samordnade. Utskottet har
heller inget att invända mot att regeringen får
föreskriva vilka ämnen som skall anses som farliga.

Verksamhetsutövarnas skyldigheter

Regeringen

Regeringen föreslår i propositionen att
verksamhetsutövarnas skyldigheter är uppdelade i två
kravnivåer beroende på i vilka mängder farliga ämnen
förekommer eller kan förekomma i verksamheten.

Samtliga verksamhetsutövare är skyldiga att vidta
förebyggande och skadebegränsande åtgärder, inge
anmälan till tillsynsmyndigheten om verksamheten
samt upprätta ett handlingsprogram för hur
allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Bestämmelser med dessa skyldigheter införs i lagen.

De verksamhetsutövare som omfattas av den högre
kravnivån i lagen skall utöver nämnda skyldigheter
även lämna en säkerhetsrapport. Vid nyanläggning och
förändring av verksamhet som omfattas av den högre
kravnivån skall säkerhetsrapporten lämnas till
miljöprövningsmyndigheten för en fördjupad
säkerhetsprövning. I övriga fall skall
säkerhetsrapporten lämnas till tillsynsmyndigheten.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att
verksamhetsutövarnas skyldigheter är uppdelade i två
kravnivåer beroende på i vilka mängder farliga ämnen
förekommer eller kan förekomma i verksamheten.
Likaså anser utskottet - i likhet med regeringen -
att samtliga verksamhetsutövare är skyldiga att
vidta förebyggande och skadebegränsande åtgärder,
inge anmälan till tillsynsmyndigheten om
verksamheten samt upprätta ett handlingsprogram för
hur allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas och
att bestämmelser med dessa skyldigheter införs i
lagen.

Utskottet instämmer även i regeringens förslag att
de verksamhetsutövare, som omfattas av den högre
kravnivån i lagen utöver nämnda skyldigheter även
skall lämna en säkerhetsrapport. I likhet med
regeringen anser utskottet att vid nyanläggning och
förändring av verksamhet som omfattas av den högre
kravnivån skall säkerhetsrapporten lämnas till
miljöprövningsmyndigheten för en fördjupad
säkerhetsprövning. I övriga fall skall
säkerhetsrapporten lämnas till tillsynsmyndigheten.

Planering för räddningsinsatser

Regeringen

Regeringen föreslår att interna planer för
räddningsinsatser skall ingå i säkerhetsrapporten.
Den interna planen för räddningsinsatser utarbetas
av verksamhetsutövaren i samråd med kommunen och de
anställda. Den fortlöpande kontrollen av de interna
planerna för räddningsinsatser skall ligga på
tillsynsmyndigheten.

Som skäl för regeringens förslag anförs bl.a. att
kravet i Seveso II-direktivet riktar sig både till
verksamhetsutövarna, som skall upprätta interna
planer för räddningsinsatsen, och till den behöriga
myndighet som skall upprätta externa planer för
räddningsinsatser. Utarbetande av den interna planen
för räddningsinsatser skall ske i samråd med de
anställda, och vid utarbetande av den externa planen
för räddningsinsatser skall allmänheten ges
tillfälle att lämna synpunkter.

Beredskapen för räddningsinsatser inom en
verksamhet är underordnad kommunens räddningstjänst
och är vid en insats i ledningshänseende underställd
räddningsledaren inom den kommunala
räddningstjänsten, vilket följer av
räddningstjänstlagen (1986:1102). I lagen bör framgå
att den interna planen skall utarbetas i samråd med
kommunen och de anställda. Den fortlöpande
kontrollen av de interna planerna bör, i enlighet
med direktivet, hanteras som en tillsynsfråga.

De externa planerna för räddningsinsatser skall
enligt direktivet upprättas av behörig myndighet,
dvs. för svenska förhållanden, den kommunala
räddningstjänsten, på grundval av vad som redovisats
i säkerhetsrapporten.

Såvitt avser frågan om underlaget för de externa
planerna skall bedömas vid den fördjupade
säkerhetsprövningen i samband med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken anser
regeringen att det finns fördelar med ett sådant
förfarande. Därmed kan behovet av kommunala
räddningsinsatser vägas mot verksamhetsutövarens
andra åtgärder för att förebygga olyckor och
effekter av olyckor samt krav på interna planer för
räddningsinsatser. Regeringen anser att underlaget
för de externa planerna för räddningsinsatser skall
ingå som en del av den fördjupade
säkerhetsprövningen i samband med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken.

Planerna för räddningsinsatser rör i huvudsak
räddningstjänstfrågor. Detta gäller särskilt de
externa planerna för räddningsinsatser som inte
direkt berörs av prövningen av
säkerhetsarrangemangen. De övergripande
bestämmelserna om externa planer för
räddningsinsatser bör därför ingå bland de
bestämmelser som reglerar räddningstjänsten.
Regeringen har för avsikt att vidta erforderliga
förordningsändringar med stöd av 61 §
räddningstjänstlagen.

Motionen

I kommittémotion Fö3 (kd) av Åke Carnerö m.fl.
framhålls bl.a. att det i dag inte finns någon
ändamålsenlig organisation för brandbekämpning i
Östersjön. Vid en jämförelse ter sig beredskapen i
Nordsjön betydligt bättre, där bl.a. Storbritannien
har en stor bogserbåt i ständig beredskap.
Motionärerna framhåller också att Kustbevakningen
har ansvaret för åtgärder vid olje- och
kemikalieolyckor till sjöss. Dess miljöskyddsfartyg
är också utrustade för brandbekämpningsinsatser. Det
är därför rimligt att Kustbevakningen också
tilldelas ansvaret för att bygga upp den
organisation som krävs för att förebygga och bistå
vid brandolyckor till sjöss (yrkande 1).

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att
interna planer för räddningsinsatser skall ingå i
säkerhetsrapporten. Den interna planen för
räddningsinsatser utarbetas av verksamhetsutövaren i
samråd med kommunen och de anställda. Den
fortlöpande kontrollen av de interna planerna för
räddningsinsatser skall ligga på
tillsynsmyndigheten.

Med anledning av yrkande 1 i motion Fö3 (kd) vill
utskottet anföra följande.

Enligt uppgift har Statens räddningverk i rapporten
Det svenska marina oljeskadeskyddet inför 2000-talet
tagit upp frågan om brandbekämpning till sjöss. I
rapporten sägs bl.a. att beredskap för att bistå
fartygsledningen vid brand ombord samt beredskap för
att snabbt kunna påbörja nödbogsering behöver
förbättras. En utökad statlig beredskap bör därför
övervägas enligt rapporten. Utskottet har erfarit
att Kustbevakningen instämmer i denna bedömning och
att Kustbevakningen - inom ramen för tillgängliga
resurser -bl.a. förstärkt insatsmöjligheterna till
brandbekämpning till sjöss.
Brandbekämpningskapaciteten har också förstärkts vid
om- och nybyggnad av myndighetens större fartyg.

Utskottet kan konstatera att frågan om
brandbekämpning till sjöss har uppmärksammats av
berörda myndigheter. De åtgärder som vidtagits av
Kustbevakningen för att förbättra kapaciteten för
brandbekämpning till sjöss bedömer utskottet som
mycket värdefulla. Utskottet förutsätter att
regeringen bevakar frågan om brandbekämpning till
sjöss och tar erforderliga initiativ om allvarliga
brister i beredskapen uppdagas. Något särskilt
uttalande från riksdagens sida - utöver vad
utskottet nu framhållit - bedömer utskottet för
närvarande inte föreligga. Motion Fö3 (kd) yrkande 1
bör därför inte bifallas av riksdagen.

Den fysiska planeringen

Regeringen

Regeringen bedömer att nuvarande lagstiftning är
tillräcklig för att uppfylla både Seveso II-
direktivets och Industriolyckskonventionens krav.

Som skäl för regeringens bedömning anförs bl.a. att
frågor om lokalisering och markanvändning är en
nyhet i Seveso II-direktivet. Medlemsstaterna skall
enligt artikel 12 i direktivet se till att målen när
det gäller att förebygga allvarliga olyckshändelser
och begränsningar av följderna av sådana olyckor
beaktas vid regleringen av markanvändningen och
annan relevant reglering. Målen uppnås, enligt
artikeln, genom kontroll av dels lokaliseringen av
nya verksamheter, dels förändringar av befintliga
verksamheter och dels nya anordningar kring
befintliga verksamheter som t.ex. transportleder,
platser som besöks av allmänheten och
bostadsområden, när denna lokalisering eller dessa
anordningar kan befaras öka risken för allvarliga
olyckshändelser eller förvärra följderna av dem. Vid
reglering av markanvändningen skall medlemsstaterna
se till att nödvändigheten av att på lång sikt
upprätthålla lämpliga skyddsavstånd beaktas. Vidare
skall lämpliga samrådsförfaranden finnas.

Regeringen anför också att det i svensk rätt finns
en omfattande reglering av frågor som rör fysisk
planering och markanvändning. Plan- och bygglagen
(1987:10) innehåller bestämmelser om planläggning av
mark och vatten samt om byggande.

I plan- och bygglagen (PBL) finns bestämmelser om
allmänna intressen som skall beaktas vid
planläggning och vid lokalisering av bebyggelse.
Enligt 2 kap. 1 § PBL skall mark och vattenområden
användas för det eller de ändamål för vilka områdena
är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och
läge samt föreliggande behov. Bebyggelse skall
enligt 2 kap. 3 § PBL lokaliseras till mark som är
lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. de
boendes och övrigas hälsa. Inom områden med
sammanhängande bebyggelse skall bebyggelsemiljön
utformas med hänsyn till behovet av skydd mot
uppkomst och spridning av brand samt trafikolyckor
och andra olyckshändelser.

I miljöbalken finns bestämmelser för hushållning
med mark, vattenområden, miljöfarlig verksamhet och
hälsoskydd. De grundläggande
hushållningsbestämmelserna i 3 kap. miljöbalken
skall främja väl genomtänkta avvägningar mellan
olika önskemål om att utnyttja marken, vattnet och
den fysiska miljön i övrigt. Syftet med
bestämmelserna är att redovisa vilka intressen som
har särskild betydelse för samhällsutvecklingen och
som därför skall ges ett försteg framför andra
intressen när markanvändningsfrågor skall avgöras.

Plan- och bygglagen och miljöbalken gör det således
möjligt för myndigheterna att ställa långtgående
krav på lokalisering och markanvändning. Kommunerna
har genom sitt planmonopol stora möjligheter att
styra mark-användningen och därmed också ett stort
ansvar för samhällsplaneringen. För att bereda
allmänheten möjlighet till insyn i planförfarandet
finns särskilda regler om samråd innan
översiktsplan, detaljplan eller områdesbestämmelser
antas.

Genom framför allt plan- och bygglagen och
miljöbalken har svenska myndigheter långtgående
möjligheter att påverka frågor om fysisk planering.
Även allmänhetens möjlighet till insyn och
deltagande är väl tillgodosedd. Några särskilda
lagstiftningsåtgärder såvitt avser den fysiska
planeringen behövs därför inte.

Motionen

I kommittémotion Fö3 (kd) av Åke Carnerö m.fl.
anförs bl.a. att regeringen bedömer att befintlig
lagstiftning är tillräcklig för att uppfylla både
Seveso II-direktivets och
Industriolyckskonventionens krav när det gäller den
fysiska planeringen av verksamhet som involverar
kemikaliehantering. Kristdemokraterna, som tidigare
pekat på brister i säkerheten på grund av att
skyddsavstånden kan variera från län till län och
från kommun till kommun, delar därför inte
regeringens uppfattning att nuvarande lagstiftning
är tillräcklig. Motionärerna kräver att regeringen
återkommer till riksdagen med underlag för bedömning
av skyddsavstånd i den fysiska samhällsplaneringen
(yrkande 2).

Utskottet

Utskottet delar regeringens bedömning att nuvarande
lagstiftning är tillräcklig för att uppfylla både
Seveso II-direktivets och
Industriolyckskonventionens krav.

Med anledning av yrkande 2 i motion Fö3 (kd) vill
utskottet anföra följande.

Utskottet har erfarit att Boverket i samråd med
Statens räddningsverk och övriga berörda myndigheter
genomfört ett regeringsuppdrag rörande skyddsavstånd
i den fysiska planeringen. Uppdraget har redovisats
i rapporten Bättre plats för arbete - planering med
hänsyn till miljö, hälsa och säkerhet. Resultatet av
detta arbete är att det nu finns rekommenderade
riktvärden i landet för skyddsavstånd i den fysiska
planeringen - Boverkets allmänna råd om
skyddsavstånd. En utvärdering av erfarenheterna av
de allmänna råden om skyddsavstånd genomfördes år
1998 av Boverket i samråd med Statens räddningsverk
och övriga berörda myndigheter. Utvärderingen visar
bl.a. att kommunerna i sitt planarbete använder sig
av skyddsavstånd i den fysiska planeringen och att
kommunerna normalt utgår från de riktvärden för
skyddsavstånd som anges i rapporten Bättre plats för
arbete. Utskottet vill framhålla betydelsen av en
enhetlighet i kommunernas fysiska planering när det
gäller skyddsavstånd och ser positivt på att
kommunerna normalt använder sig av de riktvärden som
utarbetats. Enligt utskottets bedömning går
tillämpningen av dessa riktvärden i riktning mot vad
som motionärerna i motion Fö3 (kd) efterlyser.
Utskottet anser därför att motion Fö3 (kd) yrkande 2
inte bör bifallas av riksdagen.

Påverkan på omgivningen

Regeringen

Regeringen föreslår att särskilda bestämmelser om
det ömsesidiga förhållandet mellan en verksamhet och
omgivningen skall införas i lagen. Ett syfte med
miljökonsekvensbeskrivningar skall vara att
identifiera verksamhet vars säkerhet kan påverkas av
faktorer i omgivningen.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att
särskilda bestämmelser om det ömsesidiga förhål-
landet mellan en verksamhet och omgivningen skall
införas i lagen. Utskottet instämmer också i att ett
syfte med miljökonsekvensbeskrivningar skall vara
att identifiera verksamhet vars säkerhet kan
påverkas av faktorer i omgivningen.

Informationsskyldighet

Regeringen

Regeringen föreslår att information om
säkerhetsåtgärder och lämpligt uppträdande vid en
olycka skall spridas till berörd allmänhet. Kommunen
skall ha ansvaret för att detta sker. Informationen
skall dock bekostas av verksamhetsutövaren. En
bestämmelse om detta skall införas i lagen.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att
information om säkerhetsåtgärder och lämpligt
uppträdande vid en olycka skall spridas till berörd
allmänhet och att kommunen skall ha ansvaret för att
detta sker. Informationen skall dock bekostas av
verksamhetsutövaren. Utskottet anser - i likhet med
regeringen - att en bestämmelse om detta införs i
lagen.

Tillsyn

Regeringen

Regeringen föreslår att bestämmelser om tillsyn och
tillsynsmyndigheternas befogenheter tas in i den nya
lagen.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att
bestämmelser om tillsyn och tillsynsmyndigheternas
befogenheter tas in i den nya lagen.

Driftförbud m.m.

Regeringen

Regeringen föreslår att en bestämmelse om
tillsynsmyndighetens befogenhet att meddela
föreläggande och förbud bör tas in i lagen.
Föreläggandet skall kunna förenas med vite.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att en
bestämmelse om tillsynsmyndighetens befogenhet att
meddela föreläggande och förbud bör tas in i lagen
och att föreläggandet skall kunna förenas med vite.

Den gemensamma miljö- och säkerhetsprövningen

Regeringen

Regeringen föreslår att vid den fördjupade
säkerhetsprövningen som skall ske i samband med
tillståndsprövningen enligt miljöbalken skall en
säkerhetsrapport ingå i tillståndsansökan.

En dom i ett tillståndsmål skall innehålla de
villkor som behövs för att förebygga allvarliga
kemikalieolyckor och begränsa följderna av dem för
människors hälsa och miljön.

Statens räddningsverk skall ges rätt att föra talan
i mål för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen avseende säkerhetsfrågor.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att vid
den fördjupade säkerhetsprövningen som skall ske i
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken
skall en säkerhetsrapport ingå i tillståndsansökan.
Utskottet anser - i likhet med regeringen - att en
dom i ett tillståndsmål skall innehålla de villkor
som behövs för att förebygga allvarliga
kemikalieolyckor och begränsa följderna av dem för
människors hälsa och miljön. Likaså anser utskottet
att Statens räddningsverk ges rätt att föra talan i
mål för att tillvarata miljöintressen och andra
allmänna intressen avseende säkerhetsfrågor.

Överklagande

Regeringen

Regeringen föreslår att en kommuns beslut enligt
lagen får överklagas hos länsstyrelsen.
Länsstyrelsens och Statens räddningsverks beslut får
överklagas hos miljödomstolen.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att en
kommuns beslut enligt lagen får överklagas hos
länsstyrelsen och att länsstyrelsens och Statens
räddningsverks beslut får överklagas hos
miljödomstolen.

Behov av lagstiftningsåtgärder i övrigt

Regeringen

Regeringen föreslår att i 30 § räddningstjänstlagen
(1986:1102) görs ett tillägg för att klarlägga att
det föreligger en skyldighet för räddningsorgan som
utför en räddningsinsats att omedelbart underrätta
berörd myndighet i annat land än Sverige.

Ändringar bör även göras i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall och
sekretesslagen (1980:100) för att uppfylla kraven i
Industri-olyckskonventionen.

Utskottet

Utskottet instämmer i regeringens förslag att det i
30 § räddningstjänstlagen (1986:1102) görs ett
tillägg för att klarlägga att det föreligger en
skyldighet för räddningsorgan som utför en
räddningsinsats att omedelbart underrätta berörd
myndighet i annat land än Sverige. Utskottet anser -
i likhet med regeringen - att ändringar även bör
göras i lagen (1976:661) om immunitet och
privilegier i vissa fall och sekretesslagen
(1980:100) för att uppfylla kraven i
Industriolyckskonventionen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringen

Regeringen föreslår att lagen om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga
kemikalieolyckor träder i kraft den 1 juli 1999. För
befintliga verksamheter som omfattas av lagen skall
anmälan inges till tillsynsmyndigheten senast den 1
januari 2000 och säkerhetsrapporten respektive den
interna planen för räddningsinsatser senast den 1
januari 2001. För befintliga verksamheter som inte
har omfattats av bestämmelserna i direktiv
82/501/EEG (Seveso I-direktivet) skall dock
säkerhetsrapporten och interna planerna för
räddningsinsatser inges till tillsynsmyndigheterna
senast den 1 februari 2002.

Lagen om ändring i miljöbalken skall inte tillämpas
på mål och ärenden som vid lagens ikraftträdande är
under handläggning enligt miljöbalkens bestämmelser
eller motsvarande äldre bestämmelser som upphävts
genom miljöbalken enligt 2 § lagen (1998:811) om
införande av miljöbalken.

Utskottet

Utskottet har inget att invända mot vad regeringen i
propositionen föreslår om ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser.

Ekonomiska konsekvenser av förslaget

Regeringen

Regeringen anför att de nu föreslagna
bestämmelserna i och för sig endast är en
vidareutveckling av de regler som i dag finns
införda genom Seveso I-direktivet. Med det
lagförslag med en fördjupad säkerhetsprövning som
föreligger har regeringen varit angelägen om att ha
så enkla och samordnade regler som möjligt, som
skall underlätta för verksamhetsutövarna att
tillämpa bestämmelserna.

Länsstyrelsernas och kommunernas tillkommande
kostnader för genomförandet av den föreslagna lagen
kommer att finansieras över utgiftsområde 6
Totalförsvar.

På sikt kan övervägas en finansiering genom
avgifter.

Utskottet

Utskottet har inget att invända mot vad
regeringen i propositionen anför om
ekonomiska konsekvenser av förslaget.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande konventionen om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor

att riksdagen godkänner konventionen den 17 mars 1992 om
gränsöverskridande effekter av industriolyckor,

2. beträffande ny lag vid
kemikalieolyckor

att riksdagen med avslag på motionerna 1998/99:Fö3 yrkandena
1 och 2 samt 1998/99:Fö4 antar lag om åtgärder
för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor,

res. (kd, mp)

3. beträffande miljöbalken

att riksdagen antar lag om ändring i miljöbalken,

4. beträffande lagen om immunitet och
privilegier i vissa fall

att riksdagen antar lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall,

5. beträffande sekretesslagen

att riksdagen antar lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100),

6. beträffande räddningstjänstlagen

att riksdagen antar lag om ändring i
räddningstjänstlagen (1986:1102).

Stockholm den 4 maj 1999

På försvarsutskottets vägnar

Henrik Landerholm

I beslutet har deltagit: Henrik
Landerholm (m), Tone Tingstård (s),
Karin Wegestål (s), Stig Sandström
(v), Åke Carnerö (kd), Olle
Lindström (m), Rolf Gunnarsson
(m), Håkan Juholt (s), Berit
Jóhannesson (v), Margareta Viklund
(kd), Anna Lilliehöök (m), Lars
Ångström (mp), Erik Arthur Egervärn
(c), Runar Patriksson (fp), Laila
Bäck (s) och Berndt Sköldestig
(s).

Reservation

Ny lag vid kemikalieolyckor (mom. 2)

Åke Carnerö, Margareta Viklund (båda kd) och Lars
Ångström (mp) anser:

dels att den del av utskottets anförande som på s.
12 börjar med "Enligt uppgift" och slutar med "av
riksdagen" bort ha följande lydelse:

Kemikalier transporteras i stora mängder varje år i
fartygstrafiken på Östersjön. Det innebär att det
finns en permanent och långt ifrån obefintlig risk
för bränder och andra kemikalieolyckor. Det är
därför angeläget att kunna förebygga olyckor och ha
en beredskap för dem så att de kan begränsas. En
olycka kan i vissa fall undvikas eller minimeras
genom att man flyttar olyckan eller det
fartyg/föremål som utgör olycksrisken med hjälp av
bogserbåt. Flytten kan till exempel ske till en hamn
där det finns större resurser eller bara till en
mindre hotad eller utsatt plats.

I dag finns det ingen ändamålsenlig organisation
för brandbekämpning i Östersjön. När en olycka
inträffar i Östersjön får man i dag räkna med att
det tar flera timmar innan bogserbåtar eller fartyg
med tillräcklig brandsläckningskapacitet når fram
till olycksplatsen. Vid tidigare olyckor har det i
vissa fall tagit ett helt dygn innan en bogserbåt
kunnat nå fram.

Vid en jämförelse ter sig beredskapen i Nordsjön
betydligt högre. Storbritannien har en stor
bogserbåt i ständig beredskap. Holland sänder ut ett
bogserfartyg till sjöss varje gång en viss
vindstyrka överskrids.

Kustbevakningen har till uppgift att utföra
effektiv övervakning av svenskt sjöterritorium samt
har det nationella ansvaret för miljöräddningstjänst
till sjöss vilket bl.a. innefattar ansvaret för
åtgärder vid olje- och kemikalieolyckor.
Kustbevakningen har utbildat räddningsdykare samt
utrustat sina miljöskyddsfartyg för
brandbekämpningsinsatser.

Brandsläckning är ett sätt att förhindra
miljöfarliga utsläpp. Hos Kustbevakningen finns
således en bas, så väl vad beträffar snabbhet som
uthållighet, som erfordras för att bistå
befälhavaren på ett brinnande fartyg och för
insatser på ett redan övergivet fartyg. Det är
därför rimligt, som yrkas i motion Fö3 (kd), att
Kustbevakningen också tilldelas ansvaret för att
bygga upp den organisation som krävs för att planera
för insatser och bistå vid brandolyckor till sjöss.
Motion Fö3 (kd) yrkande 1 bör därför bifallas av
riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande ny lag vid kemikalieolyckor

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fö3 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1998/99:Fö3 yrkande 2
och 1998/99:Fö4 antar lag om åtgärder för att
förebygga och begränsa följderna av allvarliga
kemikalieolyckor samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.

Förslag till lag om åtgärder för att
förebygga och begränsa

följderna av allvarliga kemikalieolyckor

Förslag till lag om ändring i miljöbalken

Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om
immunitet och privilegier i vissa fall

Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)

Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen
(1986:1102)