Riksfärdtjänst

Betänkande 1991/92:TU14

Trafikutskottets betänkande 1991/92:TU14

Riksfärdtjänst

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1991/92

TU14

Sammanfattning

Trafikutskottet tillstyrker regeringens förslag i årets
budgetproposition om anslag till riksfärdtjänsten. Detta innebär
att sammanlagt drygt 113 milj.kr. föreslås i bidrag under nästa
budgetår för att ge svårt handikappade möjlighet att göra längre
resor inom landet.
Med hänvisning till tidigare riksdagsbeslut och till
pågående överläggningar mellan staten och kommunerna avstyrker
utskottet två motioner i vilka begärs att riksdagen skall uttala
sig mot en kommunalisering av riksfärdtjänsten.
Utskottet avstyrker vidare ett motionsyrkande om
kollektivtrafikens handikappanpassning med hänvisning bl.a. till
de insatser som redan vidtagits och det utredningsarbete som
pågår på området.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av
s-ledamöterna om riksfärdtjänstens huvudmannaskap.

SJÄTTE HUVUDTITELN

Propositionen

G 1. Riksfärdtjänst

Regeringen har i proposition 1991/92:100 bilaga 7
(kommunikationsdepartementet) under denna rubrik (s. 119--120)
föreslagit att riksdagen till Riksfärdtjänst för budgetåret
1992/93 anvisar ett förslagsanslag på 113300000 kr.

Motionerna

1991/92:T908 av Charlotte Branting (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handikappanpassning av
kollektivtrafiken,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ansvaret för riksfärdtjänst.

1991/92:T909 av Ingvar Björk och Börje Nilsson (båda s) vari
yrkas att riksdagen beslutar att styrelsen för riksfärdtjänst
permanentas som central myndighet för riksfärdtjänsten.

Utskottet

1 Riksfärdtjänsten

1.1 Bakgrund

Riksfärdtjänstens syfte är att ge svårt handikappade möjlighet
att göra längre resor inom landet till normala kostnader.
Berättigade till riksfärdtjänst är personer som på grund av sitt
handikapp och brist på tillgängliga färdmedel måste resa på ett
dyrare sätt än normalt. Riksfärdtjänstresor kan ske med flyg,
båt, tåg, taxi eller med specialfordon till ett pris som
motsvarar kostnaden för att åka andra klass tåg inkl.
anslutningsresor. I vissa fall får även ledsagare följa med.
Riksfärdtjänsten betalas med statliga medel, som täcker
resenärens kostnader exkl. dennes egenavgift. Det är kommunerna
som fattar beslut om resorna. Riksfärdtjänsten administreras
sedan den 1 januari 1992 av en för verksamheten tillfälligt
inrättad myndighet, styrelsen för riksfärdtjänst, i avvaktan på
resultatet av samordnade överläggningar mellan staten och de
båda kommunförbunden om en framtida kommunalisering av
verksamheten.

1.2 Anslaget G 1. Riksfärdtjänst

Regeringen föreslår i årets budgetproposition att
bidragsanslaget till riksfärdtjänsten räknas upp till sammanlagt
113300000 kr. Anslagsökningen beror dels på att
transportkostnaderna beräknas öka, dels på att fler
riksfärdtjänstresor förväntas företas. I medelsberäkningen har
kansliresurser inräknats för styrelsen för riksfärdtjänst.
Utskottet tillstyrker regeringens förslag till
medelsanvisning.

1.3 Huvudmannaskapet för riksfärdtjänsten

Frågan om riksfärdtjänstens huvudmannaskap har behandlats
i ett par motioner, vari motionärerna motsätter sig en framtida
kommunalisering av verksamheten.
I motion T908 (fp) anges att målsättningen med politiken på
handikappområdet är att minimera skillnader i livsvillkor mellan
handikappade och icke handikappade. Alla typer av färdtjänst bör
därför enligt motionären betraktas som komplement till
kollektivtrafiken och inte som stöd enligt socialtjänstlagen.
Mot denna bakgrund yrkas att staten behåller ansvaret för
riksfärdtjänsten.
I motion T909 (s) framhålls att det är av stor betydelse att
resurserna för riksfärdtjänsten finns samlade hos en central
myndighet, för att inte funktionshindrades resor skall vara
beroende av de enskilda kommunernas ekonomi. Ett sådant organ
behövs också enligt motionärerna för övergripande planering och
tillsyn av verksamheten. Mot denna bakgrund yrkas att styrelsen
för riksfärdtjänsten permanentas som central myndighet.

Utskottet vill med anledning av de nu aktuella
motionsyrkandena erinra om att redan när riksfärdtjänsten
permanentades år 1984 angavs att förutsättningarna för att samla
kostnadsansvar och beslutsfattande borde övervägas ytterligare
(prop. 1983/84:100 bil. 8, bet. TU23, rskr. 289). Som skäl
angavs i propositionen att ett delat kommunalt och statligt
huvudmannaskap minskar incitamenten hos beslutsfattare till att
effektivisera verksamheten och kan leda till snedvridning vid
valet av lämpligt färdmedel.
Riksdagen har därefter vid två tillfällen ställt sig bakom
de av regeringen aviserade planerna på att kommunalisera
riksfärdtjänsten. Utskottet framhöll sålunda våren 1991 att ett
"systemfel" kännetecknar nuvarande ordning som innebär att
kommunerna beslutar om riksfärdtjänstresorna, medan staten står
för den allra största delen av kostnaderna (prop. 1990/91:100
bil. 8, bet. TU22, rskr. 187). Utskottet bedömde i sammanhanget
att med en mera övergripande och samordnad syn såväl på riks-,
läns- och kommunal färdtjänst som på sjukreseverksamheten bör
rationaliseringsvinster kunna vinnas, t.ex. i samband med
upphandling av transporttjänster från taxi och andra
transportföretag. Möjligheterna att styra resandet i tid och rum
och att öka samåkandet bedömdes härvid som inte obetydliga.
Detta ansågs särskilt kunna gälla om samverkan sker med
huvudmännen för kollektivtrafiken i länen. Utskottet framhöll
vidare angelägenheten av att regeringen i samband med
överläggningarna med kommunförbunden om en kommunalisering söker
finna organisatoriska former för att säkerställa att
handikappades synpunkter på riksfärdtjänsten beaktas.
Utskottet har därefter under innevarande riksmöte bekräftat
sitt tidigare ställningstagande om att riksfärdtjänsten bör
kommunaliseras (prop. 1991/92:12, bet. TU3, rskr. 46). Utskottet
framhöll härvid att den omständigheten att förhandlingarna
hittills mellan staten och de båda kommunförbunden inte lett
till att kommunaliseringen har kunnat genomföras vid den avsedda
tidpunkten den 1 januari 1992 inte innebär att tanken som sådan
bör överges. Enligt riksdagsbeslutet bör i stället
utgångspunkten vara att en övergång till ett förändrat
huvudmannaskap kan ske den 1 januari 1993 då ett nytt, generellt
utformat kommunalt statsbidragssystem avses bli infört.

Utskottet anser fortfarande att flera viktiga fördelar kan stå
att vinna med ett kommunalt huvudmannaskap för riksfärdtjänsten.
Utskottet är därför inte, såsom begärs i motionerna, berett att
föreslå att riksdagen uttalar sig mot en kommunalisering. Enligt
utskottets mening är det dock viktigt att slå fast att
riksfärdtjänsten även framgent bör betraktas som ett viktigt
trafikpolitiskt medel som tillgodoser angelägna behov som
handikappade har. Riksfärdtjänsten utgör således en viktig
insats för att en grundläggande trafikförsörjning skall kunna
erbjudas alla i samhället. Det innebär att de trafikanter som
har funktionshinder skall så långt möjligt kunna delta i arbets-
och samhällsliv på samma villkor som andra medborgare.
Inom ramen för de överläggningar som för närvarande sker
mellan staten och kommunerna kring ett nytt generellt utformat
kommunalt statsbidragssystem är utgångspunkten från statens sida
som tidigare angetts att riksfärdtjänsten bör kommunaliseras den
1 januari 1993. En kommunalisering förutsätter ett förnyat
riksdagsbeslut. En proposition om ett reformerat kommunalt
statsbidragssystem har aviserats till april månad 1992.
Utskottet förutsätter att det förslag till organisatorisk
lösning som regeringen kommer att förelägga riksdagen innebär
att riksfärdtjänsten även fortsättningsvis tryggas. I avvaktan
på detta förslag och med hänvisning till vad som har anförts
avstyrker utskottet de båda berörda motionsyrkandena.

2 Kollektivtrafikens handikappanpassning

2.1 Bakgrund

Enligt lagen (1979:558) om handikappanpassad kollektivtrafik
skall handikappades behov beaktas så långt det är möjligt.
Föreskrifter om handikappanpassningens närmare utformning, som
tidigare meddelades av transportrådet, ombesörjs fr.o.m. i år av
trafikverken inom sina resp. verksamhetsområden.
Trafiksäkerhetsverket har vidare -- i avvaktan på överväganden
om det offentliga trafiksäkerhetsarbetets framtida organisation
-- ett ansvar att med utgångspunkt i en helhetssyn bevaka
behovet av insatser i hela reskedjan.

2.2 Handikappanpassningens inriktning

I motion T908 (fp) framhålls att det i många fall är att
föredra att handikappade människor reser kollektivt i stället
för att anlita färdtjänsten. Den allmänna kollektivtrafiken
ger den handikappade ökad frihet och blir på sikt billigare för
samhället. Enligt motionären har dock några nämnvärda åtgärder,
trots riksdagens beslut år 1979 om att handikappanpassa
kollektivtrafiken, ännu inte vidtagits för att t.ex. göra det
möjligt för rullstolsburna att åka buss eller tåg. Motionären
framhåller därför angelägenheten av att riksdagens tidigare
beslut fullföljs.

Utskottet vill erinra om att ett av de viktigaste målen för
trafikpolitiken är att en grundläggande transportförsörjning i
form av en god tillgänglighet erbjuds alla i samhället, och
därmed även de trafikanter som har funktionshinder. Sedan 1979
års trafikpolitiska beslut pågår med denna utgångspunkt en
planmässig handikappanpassning av kollektivtrafiken.
Antalet handikappade, t.ex. personer med svårigheter att gå,
synskadade, hörselskadade och allergiker, beräknas uppgå till
cirka en miljon, medan antalet rullstolsburna uppgår till ca
30000. Arbetet med att handikappanpassa kollektivtrafiken har
därför inriktats på att prioritera generella åtgärder som kan
komma så stora grupper av handikappade som möjligt till godo.
Resultatet av det hittillsvarande arbetet visar att sedan år
1979 har handikappades möjligheter att utnyttja de allmänna
färdmedlen förbättrats. I sammanhanget kan nämnas att Sverige i
ett par aktuella rapporter, som behandlar handikappanpassad
kollektivtrafik i bl.a. ett flertal västeuropeiska länder och
som framtagits inom ramen för Europeiska
transportministerkonferensens (CEMT) arbete, framställts som
något av ett mönsterland på området.
I årets budgetproposition redovisas vidare att inom i första
hand tre områden har handikappanpassningen gått längre än vad
som anges i de gällande statliga föreskrifterna på området. Det
gäller bl.a. utbyggnaden av s.k. servicelinjer inom
kollektivtrafiken. Dessa linjer trafikeras med mindre fordon
vilka är väl anpassade till rörelsehindrades
förflyttningsproblem. En annan positiv utveckling är att
stadstrafikföretagen har börjat använda sig av s.k.
låggolvbussar. Därmed ges även gravt rörelsehindrade möjlighet
att på ett enkelt sätt komma in i och ut ur bussen. En tredje
positiv nyhet är att SJ nu har allt fler personvagnar som är
försedda med rullstolslift. Det gäller förutom snabbtåget X2000
också Inter-City-tågen.
Vad gäller den framtida politiken på handikappområdet kan
nämnas att 1989 års handikapputredning (S1988:03) har till
uppgift bl.a. att överväga generellt inriktade insatser för att
göra det möjligt för den enskilde att ta del av samhällets utbud
av bl.a. service, kultur, fritid och rekreation. Utredningen
behandlar mot denna bakgrund frågan hur anpassningsarbetet kan
förstärkas så att fler grupper av funktionshindrade kan använda
sig av kollektivtrafiken. Utredningens slutbetänkande avses
redovisas före sommaren 1992.
Utskottet anser att arbetet med att göra kollektivtrafiken
tillgänglig för alla trafikanter är en viktig del i det
trafikpolitiska utvecklingsarbetet. Handikappanpassningen måste
dock av både tekniska och ekonomiska skäl ske successivt och
planmässigt. Det är härvid av stor vikt att anpassningen kommer
in i ett tidigt skede i samband med trafikplanering och
trafikupphandling.
Utskottet förutsätter att handikappanpassningen av
trafiksystemet målmedvetet drivs vidare med hänsyn till de
svårigheter som kvarstår för gravt handikappade att färdas.
Motionsyrkandet påkallar med hänvisning härtill och till det
utredningsarbete som pågår på området ingen åtgärd från
riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionen i nu
behandlad del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande anslaget Riksfärdtjänst
att riksdagen med bifall till regeringens förslag till
Riksfärdtjänst för budgetåret 1992/93 anvisar ett
förslagsanslag på 113300000 kr.,

2. beträffande riksfärdtjänstens huvudmannaskap
att riksdagen avslår motionerna 1991/92:T908 yrkande 2 och
1991/92:T909,

3. beträffande kollektivtrafikens handikappanpassning
att riksdagen avslår motion 1991/92:T908 yrkande 1.

Stockholm den 24 mars 1992

På trafikutskottets vägnar

Rolf Clarkson

I beslutet har deltagit: Rolf Clarkson (m), Sten Andersson
i Malmö (m), Sven-Gösta Signell (s), Sten-Ove Sundström (s),
Margareta Winberg (s), Lars Svensk (kds), Kenneth Attefors
(nyd), Bo Nilsson (s), Lars Björkman (m), Anita Jönsson (s),
Lars Biörck (m), Jarl Lander (s), Ines Uusmann (s), Hugo
Bergdahl (fp) och Rune Thorén (c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Bengt Hurtig (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Riksfärdtjänstens huvudmannaskap (mom. 2)

Sven-Gösta Signell, Sten-Ove Sundström, Margareta Winberg, Bo
Nilsson, Anita Jönsson, Jarl Lander och Ines Uusmann (alla s)
anför:

Socialdemokraterna instämmer i vad utskottet anfört om att en
organisatorisk lösning kan skapas så att riksfärdtjänsten även
fortsättningsvis tryggas. De överläggningar som tidigare förts i
frågan mellan staten och kommunförbunden om en kommunalisering
av riksfärdtjänsten har dock inte kunnat slutföras. Samtidigt
gäller att den kommunala ekonomin för närvarande är ytterst
ansträngd. Mot denna bakgrund är det viktigt att de
handikappades intressen beaktas innan ställningstagande görs
till förmån för en eventuell förändrad organisation för
riksfärdtjänsten. Vi förutsätter vidare att, om förslag
framläggs om en kommunalisering, regeringen prövar om ett
specialdestinerat statligt bidrag också i fortsättningen kan
utgå till riksfärdtjänsten.