Rennäring

Betänkande 1999/2000:MJU9

Miljö- och jordbruksutskottets betänkande 1999/2000:MJU09

Rennäring

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1999/2000

MJU9

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 12 motionsyrkanden från
allmänna motionstiden 1998 och 1999 om rennäring
m.m. Samtliga motionsyrkanden avstyrks, bl.a. med
hänvisning till det arbete som pågår inom
Rennäringskommittén och i samband med regeringens
beredning av ratificeringen av ILO:s konvention nr
169 om ursprungsfolk.

Till betänkandet fogas två reservationer och tre
särskilda yttranden.

Motionerna

Allmänna motionstiden 1998

1998/99:MJ230 av Maggi Mikaelsson och Lennart
Gustavsson (v) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om regeringens ansvar att lösa frågan om
rennäringens vinterbetesområden.

1998/99:MJ237 av Yvonne Ångström (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om samernas vinterbetesmarker
samt att staten upptar förhandlingar med berörda
parter för att uppnå långsiktigt uppställda mål.

1998/99:MJ251 av Kristina Zakrisson m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om ett samlat
utvecklings- och utbildningsprogram för samiskt
näringsliv och kultur.

1998/99:MJ257 av Ulf Björklund och Ulla-Britt
Hagström (kd) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om beslutad översyn av
rennäringsområdet och samisk näringslivsutveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om en gemensam samisk
gränsöverskridande renskötsel och den svensk-norska
renbeteskonventionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om bättre samförstånd
mellan Sametinget och staten angående småviltjakten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om underlättandet av
samernas kontakter med statliga myndigheter.

Allmänna motionstiden 1999

1999/2000:MJ220 av Per Lager m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om rennäringen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om sedvanerätten till
renbete,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att ge samerna
rimliga ekonomiska resurser för att klara
rättsprocesserna om sedvanerätten till renbete på
likvärdigt sätt,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om den fria
småviltjakten och fisket i fjällen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om andra
intressekonflikter i renskötselområdena.

Utskottet

Utfrågning m.m.

Den 24 februari 2000 anordnade utskottet en
utfrågning med ordföranden i Rennäringskommittén och
mottog samma dag uppvaktning från företrädare för
Svenska samernas riksförbund.

Bakgrund

Samerna har enligt regeringsformen 1 kap. 2 § fjärde
stycket ett grundlagsskydd som etnisk minoritet.
Skyddet innebär att man vid uppbyggnaden av
samhällets stöd till samekulturen måste ge utrymme
även åt andra bedömningar än de som kan göras
beträffande övriga minoritetsgrupper i det svenska
samhället, samtidigt som målen för samhällets
insatser för den samiska minoriteten har sin
utgångspunkt i de mål som har slagits fast för
minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet,
valfrihet och samverkan (prop. 1976/77:80, bet.
1976/77:KrU43). Som miljö- och jordbruksutskottet
tidigare uttalat (bet. 1996/97:JoU12) har
rennäringen inte endast renodlat samhällsekonomiska
värden, utan bidrar till biologisk och kulturell
mångfald och berikar vårt land i en rad olika
avseenden. Den svenska rennäringen bör omfatta inte
endast själva skötseln av renar, utan bör vara en
kultur där djur, människor och natur ingår som
viktiga delar. Det anförda hindrar inte att det kan
finnas betydande utvecklingsmöjligheter i samisk
verksamhet, t.ex. småskalig förädling i samisk regi.
Det är också angeläget att det inom rennäringen
finns kvar företagsekonomiska motiv. Rennäringen har
även en samhällsekonomisk betydelse för turismen,
som kulturbärare och regionalpolitiskt.

Med anledning av Riksdagens revisorers förslag
1996/97:RR4 angående stödet till rennäringen
förordade utskottet våren 1997 (bet. 1996/97:JoU12)
bl.a. en översyn av stödet till rennäringen och
samisk kultur, rennäringsadministrationen och
rennäringslagstiftningen. I enlighet härmed
tillkallade regeringen en kommitté med uppgift att
bl.a. lämna förslag till en rennäringspolitik som
ger förutsättningar för en ekologiskt, ekonomiskt
och kulturellt långsiktigt hållbar rennäring.
Kommittén skall också överväga hur renskötseln bör
organiseras i framtiden, utreda vilka uppgifter som
i fortsättningen bör vara myndighetsuppgifter och
granska förhållandet mellan rennäringen och andra
areella näringar. Utgångspunkten skall vara att
samerna ges möjlighet att i större utsträckning än i
dag bestämma organisationsform för rennäringen och
organisationens verksamhetsområde. Uppdraget skall
redovisas senast den 30 april 2001 (dir. 1997:102).
Kommittédirektiven grundar sig på revisorernas
förslag och riksdagens beslut. Kommitténs ordförande
Görel Oscarsson har inför utskottet lämnat en
utförlig redogörelse för kommitténs arbete.

FN:s fackorgan ILO (International Labour
Organization) har utarbetat konvention nr 169 om
ursprungsfolk. Konventionen trädde i kraft år 1991.
I betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige.
Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention
nr 169 (SOU 1999:25) tas ställning till om Sverige
kan ratificera konventionen och vilka åtgärder som i
så fall krävs för att Sverige skall kunna efterleva
konventionens bestämmelser. I betänkandet behandlas
bl.a. frågor om markrättigheter, rätt till
naturtillgångar, hantverk, landsbygdsindustri och
administration. Betänkandet bereds i Regeringskan-
sliet inför en kommande skrivelse om samefrågorna i
stort.

Samiskt näringsliv m.m.

Motionerna

I motion 1998/99:MJ251 (s) begärs ett samlat
utvecklingsprogram för samiskt näringsliv och
kultur. Enligt motion 1998/99:MJ257 (kd) bör den
beslutade översynen av rennäringen och samisk
näringslivsutveckling syfta till att stärka de
samiska organisationernas möjligheter att ta större
eget ansvar, vidga Sametingets arbetsområde och höja
tingets status ytterligare. Vidare bör
förutsättningarna för det samiska näringslivet
förstärkas ytterligare genom ökad
självbestämmanderätt, ändrade regler för samebys
kompetensområde och för villkoren för medlemskap i
sameby (yrkande 1). För att samernas kontakter med
statliga myndigheter skall kunna underlättas krävs
större samordning på den statliga sidan (yrkande 4).
I motion 1999/2000:MJ220 (mp) påtalas behovet av
förbättrad resurshushållning för att säkerställa en
positiv utveckling för samisk kultur och samiskt
näringsliv (yrkande 3). Som exempel på
intressekonflikter i renskötselområdena framhålls i
motionen stora kalhyggen, vattenkraftens intressen
och turismen i fjällen (yrkande 7).

Utskottets överväganden

Rennäringen är en viktig del av det samiska
kulturarvet. Staten har ett övergripande ansvar för
att rennäringen kan fortleva som en del av detta arv
samtidigt som samerna som urbefolkning bör
tillförsäkras större självbestämmande. I enlighet
med moderna förvaltningsprinciper bör staten i ökad
grad låta principerna om bl.a. mål- och
resultatstyrning, avreglering och delegering omfatta
rennäringen. Staten bör formulera och följa upp mål
för verksamheten samt ställa upp de restriktioner
som behövs för att näringen skall kunna leva
jämsides med andra brukare i området. Förutom
föreskrifter om den hänsyn som skall tas till
naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid
renskötselns utövande bör staten så långt möjligt
överlåta åt näringsutövarna själva att utforma
verksamheten. Detta synsätt kommer till uttryck i de
direktiv (dir. 1997:102) som styr
Rennäringskommitténs arbete. Mot denna bakgrund
skall kommittén lämna förslag till en
rennäringspolitik som ger förutsättningar för en
ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt långsiktigt
hållbar rennäring. Kommittén skall också överväga
hur renskötseln bör organiseras i framtiden.
Utgångspunkten skall vara att samerna ges möjlighet
att i större utsträckning än i dag bestämma
organisationsform för rennäringen och
organisationens verksamhetsområde. Vidare skall
kommittén ta ställning till om ansvaret för
stödgivningen och användning och förvaltning av
Samefondens medel skall överlämnas till Sametinget.
Flertalet av dessa frågor har även behandlats i
betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk i Sverige.
Frågan om Sveriges anslutning till ILO:s konvention
nr 169 (SOU 1999:25). I betänkandet tas också upp
frågor som rör markrättigheter, rätt till
naturtillgångar och administration av samernas
rättigheter.

Av det ovan anförda framgår att de frågor som tas
upp i motionerna 1998/99:MJ251 (s), 1998/99:MJ257
(kd) yrkande 1 och 1999/2000:MJ220 (mp) yrkande 3 är
föremål för överväganden såväl i Rennäringskommittén
som i regeringens beredning av frågan om Sveriges
ratificering av ILO:s konvention om ursprungsfolken.
Syftet med motionerna i dessa delar får därmed anses
tillgodosett utan något särskilt riksdagens
uttalande i frågan.

De grundläggande bestämmelserna för hushållning med
mark- och vattenområden finns i 3 kap. miljöbalken.
Enligt 3 kap. 5 § i balken skall rennäringens behov
av mark beaktas. Mark- och vattenområden som har
betydelse för rennäringen skall så långt möjligt
skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra
näringarnas bedrivande. Områden som är av
riksintresse för rennäringen skall skyddas mot
sådana åtgärder. I sammanhanget vill utskottet
erinra om miljökvalitetsmål 10 Storslagen fjällmiljö
som antogs av riksdagen våren 1999 (prop.
1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6). Miljökvalitetsmålet
innebär bl.a. att kulturmiljövärden, särskilt det
samiska kulturarvet, bevaras och utvecklas.
Rennäring, turism, jakt, fiske och annat nyttjande
av fjällen liksom bebyggelse och annan exploatering
bedrivs med hänsyn till naturens långsiktiga
produktionsförmåga, biologisk mångfald, natur- och
kulturmiljövärden samt värde för friluftsliv. Enligt
vad utskottet erfarit kan en proposition med förslag
om delmål, åtgärdsstrategier m.m. under
miljökvalitetsmålen väntas vid årsskiftet 2000/01.
Utskottet vill även hänvisa till budgetpropositionen
för år 2000, utgiftsområde 23, där regeringen
uttalar sin avsikt att, mot bakgrund av lämnade
uppdrag och den utvecklingsverksamhet som pågår,
senare återkomma till riksdagen i fråga om lämplig
metod för renbe-tesinventering. När det gäller
förhållandet mellan rennäringen och andra areella
näringar vill utskottet erinra om att denna fråga
granskas av Rennäringskommittén. Med det anförda
avstyrker utskottet motion 1999/2000: MJ220 (mp)
yrkande 7 i den mån motionsyrkandet inte kan anses
tillgodosett.

I betänkandet om Sveriges anslutning till ILO:s
konvention nr 169 (SOU 1999:25) framförs synpunkter
på samordning av samtliga de frågor som konventionen
täcker. Som framgår av utskottets redogörelse ovan
har även Rennäringskommittén i uppdrag att utreda
vilka uppgifter som i fortsättningen bör vara
myndighetsuppgifter när det gäller rennäringen. En
utgångspunkt skall vara att den statliga
rennäringsadministrationen i möjligaste mån
förenklas och att utgifterna för den minskas. Enligt
utskottets bedömning torde syftet med motion
1998/99:MJ257 (kd) yrkande 4 bli tillgodosett inom
ramen för detta arbete. Motionsyrkandet bör inte
medföra någon ytterligare åtgärd från riksdagens
sida.

Renbete

Motionerna

När det gäller frågan om en gemensam samisk
gränsöverskridande renskötsel och den svensk-norska
renbeteskonventionen bör enligt motion 1998/99:MJ257
(kd) särskilt uppmärksammas att kommande användning
av säsongsbetena inte felaktigt medför förslitning
av betesresurserna (yrkande 2). Sedvanerätten till
renbete tas upp i motion 1999/2000:MJ220 (mp).
Regeringen måste agera på lämpligt sätt i och
enlighet med Sveriges nationella och internationella
åtaganden gentemot samerna (yrkande 4). Samerna
måste få rimliga ekonomiska resurser för att klara
rättsprocesserna om sedvanerätten till renbete på
likvärdigt sätt. Processkostnaderna bör regleras av
allmänna medel (yrkande 5). Regeringens ansvar att
lösa frågan om rennäringens vinterbetesområden
framhålls i motionerna 1998/99:MJ230 (v) och
1998/99:MJ237 (fp). Rätten till dessa områden måste
säkerställas, t.ex. genom förhandlingar mellan
berörda parter och ett långsiktigt arbete.

Utskottets överväganden

Den svensk-norska renbeteskonventionen om renbetning
m.m. gäller t.o.m. den 30 april 2002. Inför en ny
konvention har regeringen ingått avtal med Norge om
upprättande av och mandat för en blandad svensk-
norsk renbeteskommission. Kommissionen, som skall
avge ett betänkande senast den 30 april 2000, har
till uppgift att utreda frågan om det ena landets
renskötande samer har behov av fortsatt renbete i
det andra landet. Kommissionen skall därför i
nödvändig utsträckning undersöka betestillgångarna i
Sverige och Norge samt klarlägga hur dessa har
använts och hur de mest rationellt skall kunna
utnyttjas på ett sätt som ger ett långsiktigt
underlag för en ekologiskt, ekonomiskt och
kulturellt bärkraftig rennäring. I enlighet med ett
riksdagsbeslut från våren 1994 (bet. 1993/94:BoU11,
rskr. 1993/94:186) pågår arbete med att ta fram en
ny metod för renbetesinventering. Arbetet har
emellertid visat sig vara oväntat komplicerat. Som
framgår ovan undersöker den svensk-norska
renbeteskommissionen betestillgångarna i
renskötselområdena. Avsikten är att inrätta ett
gemensamt geografiskt informationssystem för hela
renskötselområdet. Det material som tas fram i
samband med detta arbete bedöms kunna utnyttjas även
för renbetesinventeringar. Genom det s.k. Fjäll-
MISTRA-programmet har vidare ett brett upplagt
projekt inletts med syfte att utveckla ett operativt
förvaltningssystem för dessa frågor. Bland annat
sker forskning om förändringar av antalet renar,
slaktvikter och köttklassificering för att utröna om
detta kan vara indikatorer på miljöförändringar. I
budgetpropositionen för år 2000, utgiftsområde 23,
har regeringen förklarat sin avsikt att senare
återkomma till riksdagen i fråga om en lämplig metod
för renbetesinventering. Utskottet vill även hänvisa
till vad som anförs ovan (s. 4) om miljökvalitetsmål
10 Storslagen fjällmiljö. Sammantaget innebär det
anförda att syftet med motion 1998/99:MJ257 (kd)
yrkande 2 bör kunna bli tillgodosett utan något
riksdagens uttalande i frågan.

Som anförs i motion 1999/2000:MJ220 (mp) har det
förhållandet att samernas rättigheter till mark för
renbete, jakt och fiske bygger på sedvanerätt och
inte på avtal och lagstiftning skapat problem när
det gäller nyttjandet av marken. Det finns därför
behov av bestämmelser i fråga om rennäringens
rättigheter och skyldigheter för att bl.a. minimera
konflikterna mellan rennäringen och andra
markanvändare i renskötselområdet. En av de
uppgifter som ankommer på Rennäringskommittén är
därför att granska förhållandet mellan rennäringen
och andra areella näringar. Även betänkandet av
utredningen om ILO:s konvention nr 169 (SOU 1999:25)
innehåller åtskilliga bedömningar som rör
rennäringens rättsliga förhållanden, bl.a.
markrättigheter och rätt till naturtillgångar. De
frågor som tas upp i motionens yrkande 4 kommer
således att bli föremål för regeringens
överväganden. Något särskilt uttalande med anledning
av motionen i denna del finner utskottet inte
påkallat.

Med hänvisning till det ovan anförda är utskottet
inte berett att tillmötesgå motion 1999/2000:MJ220
(mp) yrkande 5 om statlig finansiering av
rättegångskostnaderna i mål om samernas rätt till
mark. Motionen i denna del avstyrks.

Utskottet delar uppfattningen i motionerna
1998/99:MJ230 (v) och 1998/99:MJ237 (fp) att en
lösning av frågan om vinterbetesområdena är
nödvändig för rennäringens fortlevnad. Som anförs i
motionerna bör sådana förutsättningar skapas för
renskötseln i dessa områden att långdragna och
dyrbara processer i möjligaste mån kan undvikas i
framtiden. Det ingår också i Rennäringskommitténs
uppdrag att göra en översyn av rennäringens
rättigheter och skyldigheter även när det gäller
vinterbetet. Vid utskottets utfrågning betonade
kommitténs ordförande att kommittén har ambitionen
att framlägga sådana förslag att frågan kan få sin
lösning på lång sikt och på ett för alla parter
godtagbart sätt. Det bör tilläggas att frågan har
behandlats även av utredningen om ILO:s konvention
om ursprungsfolk. I avvaktan på det arbete som
således pågår finner utskottet inte anledning att
utöver det anförda vidta någon åtgärd med anledning
av motionerna.

Småviltjakten m.m.

Motionerna

Bättre samförstånd mellan Sametinget och staten
angående småviltjakten efterlyses i motion
1998/99:MJ257 (kd) yrkande 3. Enligt motion
1999/2000:MJ220 (mp) strider det mot ILO:s
konvention om ursprungsfolk att samebyarna inte
själva får sköta jakt och fiske i fjällen (yrkande
6).

Utskottets överväganden

I dag regleras samernas möjligheter att själva
förfoga över de rättigheter som omfattas av
renskötselrätten i 31 § rennäringslagen (1971:437).
Enligt denna bestämmelse får sameby eller medlem i
sameby inte upplåta rättighet som ingår i
renskötselrätten till annan. Undantag görs för
upplåtelse av rätt till viss jakt och fiske till
tidigare medlem i samebyn. Även denna fråga
behandlas i betänkandet Samerna - ett ursprungsfolk
i Sverige (SOU 1999:25). Härutöver har regeringen
uppdragit åt Sametinget att, efter samråd med
berörda myndigheter och intresseorganisationer, ta
fram förslag till förändringar av upplåtelsesystemet
för småviltjakt och fiske på statens mark ovanför
odlingsgränsen och på renbetesfjället. Uppdraget har
redovisats och bereds i Regeringskansliet. De frågor
som tas upp i motionerna 1998/99:MJ257 (kd) yrkande
3 och 1999/2000:MJ220 (mp) yrkande 6 är således
föremål för regeringens uppmärksamhet. Motionerna
avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande samiskt näringsliv m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ251, 1998/99:MJ257
yrkande 1 och 1999/2000:MJ220 yrkande 3,

2. beträffande intressekonflikter i
renskötselområdena

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ220 yrkande 7,

3. beträffande samordning av den statliga
rennäringsadministrationen

att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ257 yrkande 4,

4. beträffande gränsöverskridande
renskötsel

att riksdagen avslår motion 1998/99:MJ257 yrkande 2,

5. beträffande sedvanerätten till
renbete

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ220 yrkande 4,

6. beträffande kostnader för processer om
sedvanerätten till renbete

att riksdagen avslår motion 1999/2000:MJ220 yrkande 5,

res. 1 (mp)

7. beträffande rennäringens
vinterbetesområden

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ230 och
1998/99:MJ237,

8. beträffande småviltjakten m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:MJ257 yrkande 3 och
1999/2000:MJ220 yrkande 6.

res. 2 (mp)

Stockholm den 7 mars 2000

På miljö- och jordbruksutskottets vägnar

Dan Ericsson

I beslutet har deltagit: Dan Ericsson (kd), Göte
Jonsson (m), Inge Carlsson (s), Maggi Mikaelsson
(v), Ingvar Eriksson (m), Alf Eriksson (s), Carl G
Nilsson (m), Ingemar Josefsson (s), Ann-Kristine
Johansson (s), Gudrun Lindvall (mp), Eskil
Erlandsson (c), Harald Nordlund (fp), Michael
Hagberg (s), Lars Lindblad (m), Carina Ohlsson (s),
Jonas Ringqvist (v) och Ester Lindstedt-Staaf (kd).

Reservationer

1. Kostnader för processer om sedvanerätten
till renbete (mom. 6)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

För närvarande är 12 samebyar involverade i sju
processer i domstol, där rennäringen ställs mot
skogsbruket i norra Sverige. I samtliga fall gäller
tvisterna sedvanerätten till vinterbete för renar.
Processkostnaderna kan komma att uppgå till
sammanlagt ca 100 miljoner kronor.

Sedvanerättsprocessen i Härjedalen startade 1990.
Domen i Svegs tingsrätt fastställdes den 21 februari
1996 och innebär att samebyarna inte har någon rätt
till renbete på huvuddelen av nuvarande
vinterbetesmarker. 690 markägare hade stämt
samebyarna med krav på avtal om vinterbetet på
berörd mark. Domen överklagades och målet
fortskrider i hovrätten i Sundsvall.

Den första s.k. Härjedalsprocessen har hittills
kostat de berörda samebyarna 12 miljoner kronor.
Kostnaderna beräknas till ytterligare ca 12 miljoner
kronor innan den slutliga domen fälls av Högsta
domstolen (HD).

Samerna befinner sig i en situation där privata markägare, med
bistånd av allmänna medel, driver processer mot
samebyar som inte har någon möjlighet till
rättshjälp. För närvarande finns därför risk att
några av samebyarna tvingas dra sig ur pågående
processer på grund av ekonomiska skäl, trots att
sedvanerätten lagfästes 1886 i samband med den
första renbeteslagen. Domen i tingsrätten i Sveg kan
dessutom anses urholka det folkrättsliga skydd
samerna har enligt artikel 27 i FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter från år
1966. Mot denna bakgrund, vilket också anförs i
motion 1999/2000:MJ220 (mp), bör samebyarnas
kostnader för processerna regleras av allmänna
medel.

Jag anser att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:

6. beträffande kostnader för processer om
sedvanerätten till renbete

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ220 yrkande
5 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts,

2. Småviltjakten m.m. (mom. 8)

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Den fria småviltjakten och fisket i landets
fjällområden gäller försvaret av grundläggande
samiska livsvärden såsom rätten till trygghet i
samernas näringsutövning och utnyttjandet och
fördelningen av Sápmis (Samelands) naturresurser och
är en central politisk fråga för samerna.

Efter framställan från Sametingets styrelse gav
regeringen i december 1997 Sametinget i uppdrag att,
efter samråd med berörda myndigheter och företrädare
för andra intressen, utarbeta förslag till
förändringar av systemet för småviltjakten.
Arbetsgruppen presenterade sitt förslag den 1 juli
1998. Den kritik som Svenska samernas riksförbund
och samebyarna har framfört mot dagens fria
småviltjakt har sedan dess fått stöd i utredningen
om Sveriges anslutning till ILO:s konvention nr 169
om ursprungsfolk (SOU 1999:25). I betänkandet
konstateras att det strider mot konventionen att
samebyarna inte får ta ansvaret för jakt och fiske i
fjällområdena. Detta förhållande måste givetvis
beaktas av regeringen i det fortsatta arbetet.

Jag anser att utskottets hemställan under 8 bort ha
följande lydelse:

8. beträffande småviltjakten m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1999/2000:MJ220 yrkande
6 och med avslag på motion 1998/99:MJ257 yrkande
3 som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförts.

Särskilda yttranden

1. Rennäringen

Dan Ericsson (kd) och Ester Lindstedt-Staaf (kd)
anför:

Kristdemokraterna arbetar för att stärka
förutsättningarna för den samiska
näringslivsutvecklingen och för ökat samiskt
självbestämmande.

Marken utgör den huvudsakliga resursen i
renskötseln. Den svensk-norska renbeteskonventionen
av den 9 februari 1972 löper ut den 10 april 2002.
Nya konventionsförhandlingar bör utgå från att genom
gränsöverskridande lokalt markutnyttjande skapa
förutsättningar för en ekologiskt och ekonomiskt
uthållig rennäring. Mark- och betestvisterna i det
svenska samelandet måste lösas. Reglerna behöver
förändras beträffande samebyns kompetensområde och
villkor för medlemskap i sameby. Sametingets dubbla
funktion bör ytterligare klargöras och tingets
status förbättras. Samarbetet mellan Sameting,
samebyarna och länsstyrelserna måste förenklas. Vi
konstaterar med tillfredsställelse att direktiven
till den rennäringspolitiska kommittén väl motsvarar
yrkandena i vår motion 1998/99:MJ257. Vi avvaktar
därför utredningens slutförande.

För närvarande är 12 samebyar involverade i sju
processer i domstol, där rennäringen ställs mot
skogsbruket i norra Sverige. I samtliga fall gäller
tvisterna sedvanerätten till vinterbete för renar.
För skogsbrukarnas del täcks kostnaderna av
försäkringar medan samebyarna saknar denna möjlighet
till finansiering. För närvarande riskerar några av
samebyarna att tvingas dra sig ur processen på grund
av bristande ekonomiska medel. Enligt vår mening bör
samebyarnas kostnader för dessa processer regleras
av allmänna medel. Vi anser också att regeringen
snarast bör tillsätta en juristkommission som skall
klarlägga vilken mark som samerna av tradition dels
kan anses inneha, dels har nyttjat tillsammans med
andra brukare. Vi avser att i annat sammanhang
återkomma i dessa frågor.

2. Rennäringen

Maggi Mikaelsson (v) och Jonas Ringqvist (v) anför:

Flera av de frågor som berör rennäringen och
samernas rättigheter behandlas av pågående eller
nyligen avslutade utredningar. Vi har därför valt
att inte reservera oss i detta betänkande.

Det finns dock flera frågor som berör samernas
villkor som egentligen inte skulle behöva vänta på
sin lösning till dess regeringen har tagit ställning
till utredningarnas förslag. Det gäller t.ex. frågan
om kostnaderna för processer om sedvanerätt till
renbete och kostnaderna för ökade viltstammar i
renbetesområdena. Den förlängda utredningstiden för
Rennäringskommittén innebär dessutom att frågorna
blir ytterligare försenade.

En annan fråga som har anknytning till rennäringen
är konflikterna angående rätten till jakt och fiske
på statens mark ovan odlingsgränsen och den s.k.
dubbelregistreringen av jaktmark.
Dubbelregistreringen innebär att medlem i sameby har
jakträtt även på viss privat mark, vilket dels
innebär risker ur säkerhetssynpunkt, dels har
bidragit till en infekterad konflikt mellan olika
befolkningsgrupper. Det är vår uppfattning att
regeringen måste ta initiativ till att snarast lösa
dessa frågor.

3. Rennäringen

Gudrun Lindvall (mp) anför:

Samer och rennäring

Frågan om Sverige skall ratificera ILO:s konvention
nr 169 om ursprungsfolk har länge varit en s.k. het
potatis. Sverige var pådrivande när det gällde att
få till stånd denna internationella konvention som
skall skydda ursprungsfolkens rättigheter världen
över och har många gånger tidigare - med all rätt -
stött utsatta folkgrupper i hela världen. När det
däremot gäller landets egen minoritet samerna är
frågan tydligen inte lika enkel.

Konventionen ålägger de stater som ansluter sig
till konventionen att inte bara vidta åtgärder mot
diskriminering utan även ta initiativ till särskilda
insatser som främjar de berörda folkens sociala och
ekonomiska rättigheter och som skyddar deras andliga
och kulturella värden. Detta innebär bl.a. att
åtgärder skall vidtas för att skydda mark, kultur
och miljö. Det största hindret för en svensk
ratificering har tidigare ansetts vara de frågor som
berör markrättigheterna. Det är framför allt artikel
14 i konventionen som skapat oro bland markägare och
ortsbor i norra Sverige.

Samerna - ett ursprungsfolk

Mot bakgrund av ILO-konventionens definition av
ursprungsfolk omfattas de svenska samerna tveklöst
av konventionen. Samerna själva identifierar sig som
ursprungsfolk, och en samisk befolkning levde i det
som nu är norra Sverige innan landet fick sina
statsgränser. Samer har levt och bott i norra
Skandinavien så länge det funnits människor här. I
Sápmi - Sameland - har hedar, myrar och sjöar varit
deras hembygd. Varje plats har sitt namn och sin
berättelse. Fångstsamhället är den ursprungliga
kulturformen i Sápmi och det finns en kontinuitet
från de första spåren efter människor till jägar-
och fiskarfolket som med säkerhet är samernas
förfäder. Under i grova drag 10 000 år har Sápmi
varit bebott. Sverige har i dag en samisk befolkning
på uppemot 20 000 personer.

Samisk kultur

Samernas kultur, i likhet med andra kulturer,
kännetecknas av egna idéer, värden och normer samt
ett eget sätt att se på omgivningen, skapa
sammanhang och uttrycka dessa. Det är nödvändigt
att samerna får ekonomiskt och annat statligt stöd
för att såväl odla sitt språk och använda det som
ett modernt kommunikationsmedel i tal och i skrift,
hemma och i samhället, som vårda sin religion, sin
brukskonst, sin slöjd och sitt konsthantverk, sin
jojk, sin berättarkonst och sina vardagliga
samlevnadsformer. Samernas egna analyser av den
samiska kulturens förutsättningar och
utvecklingsmöjligheter måste vara en utgångspunkt i
det svensk-samiska kultursamarbetet.

Rennäringen

Ursprunget till nutida renskötsel var den
vildrensjakt som bedrevs cirka år 1000 f.Kr. Under
1500-talet tämjdes hela renhjordar, och samerna blev
renskötande nomader. I nutid arbetar ungefär 10 % av
den samiska befolkningen med rennäring. Trots
användning av tekniska hjälpmedel såsom
kommunikationsradio och snöskoter anpassas
fortfarande verksamheten till renens årscykelbundna
levnad. Denna årscykel delas av samerna in i åtta
årstider. Den samiska rennäringen är en viktig
förutsättning för den samiska kulturen, och ett hot
mot rennäringen är ytterst ett hot mot den samiska
kulturen.

Renskötseln är i Sverige förbehållen samerna.
Renskötselrätten får enligt rennäringslagen
(1993:36) utövas av den som är medlem i sameby. Man
räknar med att ca 8 000 personer i Sverige har
renskötselrätt. I statliga utredningar för en
hållbar utveckling i landets fjällområden utpekas
rennäringen i många sammanhang som den största faran
för fjällen, t.ex. genom renarnas överbetning med
åtföljande erosionsskador. För att uppnå en hållbar
utveckling i landets fjällområden, dvs. en
bärkraftig och ekologiskt hållbar rennäring, krävs
balans mellan människans och djurens påverkan och
naturens reproduktionsförmåga.

Renbetesmark är en förutsättning för renskötsel,
och renskötsel är en viktig del av den samiska
kulturen. Det faktum att samernas rättigheter i
fråga om nyttjandet av mark för renbete, jakt och
fiske bygger på urminnes hävd och inte på
upplåtelser och lagstiftning har skapat en del av
problemen kring markutnyttjandet. Sedvanerätten
lagfästes redan år 1886 i samband med att den första
renbeteslagen antogs av riksdagen. Ratificering av
ILO-konventionen är ett viktigt steg för att komma
till rätta med dessa problem. För närvarande är 12
samebyar involverade i sju rättsprocesser där den
samiska rennäringen ställs mot det svenska
skogsbruket i norra Sverige. Tvisterna gäller i
samtliga fall sedvanerätten till vinterbete för
renar.

Intressekonflikterna mellan de olika
samhällsaktörerna i norra Sverige har blivit alltmer
påtagliga: de små skogsbrukarna har en ofta svår
situation, klämda mellan storbolagens ekonomiska
intressen och konkret negativ påverkan av renar. Det
är utifrån ILO-perspektivet tydligt att på många
områden s.k. allmänna hänsyn också kommer i konflikt
med samernas intressen. Det moderna skogsbruket är
ett allvarligt hot mot rennäringen som den av ålder
har bedrivits. Stora kalhyggen kan göra ett område
oanvändbart för renbete och även medföra andra svåra
störningar i det känsliga system som renskötseln
bygger på.

Vattenkraftens intresse väger också tungt;
reglering av älvarna kan ta bort mark av väsentlig
betydelse för renskötseln. Miljöpartiet de gröna
vill grundlagsskydda de orörda älvarna och orörda
älvsträckorna.

Turismen i fjällen, med åtföljande anläggningar av
skilda slag, är inte bara av värde för de boende
utan kan också på många sätt medföra negativa
effekter för samerna.

Ratificering av ILO-konventionen

Miljöpartiet de gröna instämmer i huvudsak i de
förslag som läggs fram i betänkandet Samerna - ett
ursprungsfolk i Sverige. Frågan om Sveriges
anslutning till ILO:s konvention nr 169 (SOU
1999:25). Däremot anser vi att Sverige snarast - men
senast inom två år - skall ratificera konventionen.
Genom en ratificering förenar sig Sverige med de
stater som för en framåtsyftande politik i frågor om
ursprungsfolkens rättigheter. En ratificering får
därmed betydelse inte endast för samerna som folk,
utan främjar på ett positivt och aktivt sätt även
möjligheterna att förbättra situationen för
ursprungsfolk i hela världen. Ett grundläggande krav
enligt konventionen är att ursprungsfolken till
fullo skall åtnjuta mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter, liksom att de stater som
ansluter sig inte bara skall vidta åtgärder mot
diskriminering och utforma särskilda insatser som
främjar de berörda folkens sociala och ekonomiska
rättigheter och skyddar deras andliga och kulturella
värden. En ratificering av ILO:s konvention nr 169
betyder i första hand ett officiellt erkännande av
samerna som Sveriges ursprungsfolk.

Till betänkandet finns förutom detta särskilda
yttrande två reservationer av Miljöpartiet de gröna.
Eftersom frågorna nu bereds i Regeringskansliet och
i Rennäringskommittén, en kommitté som vi beklagar
inte är parlamentarisk - mp finns inte representerat
i kommittén - avser vi att återkomma till dessa
frågor i annat sammanhang.