Penningtvätt, m.m.

Betänkande 1998/99:JuU8

Justitieutskottets betänkande 1998/99:JUU08

Penningtvätt, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1998/99

JuU8

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett
regeringsförslag om bl.a. ändringar i brottsbalken
och lagen om åtgärder mot penningtvätt. Den
föreslagna lagstiftningen innebär att
penningtvättsbegreppet i sistnämnda lag kommer att
omfatta också förfaranden där det bakomliggande
brottet inte utgörs av ett brottsligt förvärv. I
brottsbalken införs ett nytt brott, penninghäleri.
Penninghäleri kommer att omfatta såväl vissa fall av
penningtvätt, som i dag är straffbara som häleri,
som vissa åtgärder som är ägnade att dölja att någon
annan har berikat sig genom brott på annat sätt än
genom förvärv, t.ex. genom vissa skatte- och
tullbrott. Skyldigheten för företag, som omfattas av
penningtvättslagen, att lämna uppgifter till
Finanspolisen utvidgas. Även kretsen av
uppgiftsskyldiga företag utvidgas. En ny lag om
penningtvättsregister ger uppgiftsskyldiga företag
rätt att föra register över uppgifter som de har
lämnat till Finanspolisen.

Utskottet tillstyrker i huvudsak regeringens
förslag. Utskottet föreslår dock att lagen om
penningtvättsregister skall gälla inte bara
automatisk utan även manuell behandling av
personuppgifter.

Till betänkandet har fogats tre reservationer,
samtliga (m).

Propositionen

I proposition 1998/99:19 har regeringen
(Finansdepartementet) föreslagit att riksdagen antar
regeringens förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1993:768) om åtgärder
mot penningtvätt,

3. lag om penningtvättsregister, och

4. lag om ändring i aktiebolagslagen (1975:1385).

I samband med propositionen behandlar utskottet en
motion som väckts med anledning av propositionen.

Lagförslagen, som har granskats av Lagrådet, har
fogats till betänkandet, se bilaga 1.

Motionen

1998/99:Ju3 av Gun Hellsvik m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om förnyade
överväganden angående straffansvar för företag och
där verksamma personer som åsidosätter gransknings-
eller uppgiftsskyldigheten,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till
ändring i 9 § lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt i enlighet med vad som anförts i
motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
ändring vad gäller revisors agerande vid misstanke
om brott i enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Inledning

Ärendet och dess beredning

Regeringen beslöt den 16 november 1995 att tillkalla
en särskild utredare för att utreda vilka åtgärder
som kunde och borde vidtas för att effektivisera
bekämpningen av penningtvätt och annan kvalificerad
ekonomisk brottslighet. Till särskild utredare
utsågs numera kammarrättspresidenten Per Anclow.
Utredningen, som antog namnet
Penningtvättutredningen, överlämnade i mars månad år
1997 betänkandet Bekämpande av penningtvätt (SOU
1997:36). I betänkandet lade utredningen fram
förslag till en ny lag om penningtvätt med
förändringar av den straffrättsliga regleringen av
penningtvätt samt förslag till upphävande av lagen
(1993:768) om åtgärder mot penning-tvätt
(penningtvättslagen) och införande av
penningtvättsregister. Vidare föreslog utredningen
ett nytt institut, kallat frysning, som skulle göra
det möjligt att under en kortare tid hejda en
misstänkt penningtvättstransaktion. Utredningen
föreslog dessutom regler om skyldighet att lämna
uppgifter till tullmyndighet och rätt för tullen att
kvarhålla medel under viss tid. Betänkandet har
remissbehandlats.

Inom Finansdepartementet har i februari 1998
utarbetats en promemoria om anmälningsskyldighet för
revisorer vid misstanke om vissa slag av häleri (dnr
Fi98/501). Promemorian har remissbehandlats.

Till grund för förslagen i propositionen ligger
dels Penningtvättutredningens förslag såvitt avser
den straffrättsliga regleringen av penningtvätt,
administrativa bestämmelser om penningtvätt och
penningtvättsregister, dels förslagen i den
nyssnämnda promemorian.

Gällande rätt

Med penningtvätt förstås åtgärder som vidtas i syfte
att dölja eller omsätta vinning av brottslig
verksamhet. Lagbestämmelser rörande penningtvätt
finns dels i brottsbalken, dels i lagen (1993:768)
om åtgärder mot penning-tvätt (penningtvättslagen).

Brottsbalken

Förfaranden som innefattar penningtvätt kan vara
straffbara som häleri eller häleriförseelse enligt
bestämmelserna i 9 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken
(BrB). Genom lagstiftning år 1991 utvidgades
häleribestämmelserna i 9 kap. 6 § med två nya
stadganden, punkterna 3 och 4, som är särskilt
riktade mot penningtvätt (prop. 1990/91:127, bet.
1990/91:JuU32, rskr. 1990/91:323). Enligt 9 kap. 6 §
första stycket 3 BrB döms sålunda för häleri den som
otillbörligen främjar möjligheterna för annan att
tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt
förvärv eller värdet av sådan egendom. Av 9 kap. 6 §
första stycket 4 framgår att straffansvar för häleri
också drabbar den som med uppsåt att dölja
egendomens ursprung medverkar till att bortföra,
överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med
egendom som härrör från brottsligt förvärv.
Härutöver gäller att också de övriga bestämmelserna
om häleri kan vara tillämpliga på förfaranden som
kan betecknas som penningtvätt.

Straffbestämmelserna i 9 kap. 6 § första stycket 3
och 4 BrB är tillämpliga endast på egendom som
härrör från brottsliga förvärv. Exempel på
brottsliga förvärv är förvärv genom stöld, bedrägeri
eller förskingring. Andra exempel på brottsliga
förvärv är muta, spelvinst genom dobbleri, inkomst
genom koppleri samt byte som nedlagts vid jakt eller
fiske på förbjudet område eller på förbjuden tid.
Begränsningen till egendom som härrör från
brottsligt förvärv utesluter ansvar för häleri för
den som hjälper någon annan att omsätta egendom i
syfte att dölja att denne har berikat sig genom
sådana skatte- eller tullbrott som innebär att
skatt, tull eller annan avgift undandras staten.
Vinst som uppkommit genom sådana skatte- eller
tullbrott anses nämligen inte härröra från
brottsligt förvärv.

Penningtvättslagen

Penningtvättslagen trädde i kraft den 1 januari 1994
(prop. 1992/93:207, bet. 1992/93:JuU37, rskr.
1992/93:375). Lagen grundar sig på ett EG-direktiv
mot penningtvätt (91/308/EEG).

Enligt dess 1 § har lagen till syfte att förhindra
sådana åtgärder med avseende på egendom som har
förvärvats genom brott som kan medföra att denna
egenskap hos egendomen fördöljs, att den brottslige
får möjlighet att undandra sig rättsliga påföljder
eller att återanskaffandet av egendomen försvåras
samt sådana åtgärder som innefattar förfogande över
och förvärv, innehav eller brukande av egendomen
(penningtvätt). Sådana förfaranden kan vara
straffbara enligt häleribestämmelserna i
brottsbalken, men penningtvättslagen har ett vidare
tillämpningsområde.

Lagen gäller i dag för företag som driver
bankrörelse, livförsäkringsrörelse,
värdepappersrörelse, valutaväxlingsrörelse och
verksamhet enligt lagen (1992:1610) om
finansieringsverksamhet. Det rör sig alltså om
företag som står under Finansinspektionens tillsyn
eller som är anmälningsskyldiga till myndigheten.

Företag som omfattas av lagen får, enligt 3 §, inte
medvetet medverka vid transaktioner avseende medel
som kan antas härröra från brottsliga förvärv av
allvarligare slag. Med sådant förvärv avses förvärv
genom brott där fängelse i mer än sex månader ingår
i straffskalan. Enligt 4 § skall företagen
kontrollera identiteten hos den som vill inleda en
affärsförbindelse med företaget. Med
affärsförbindelse avses ett affärsförhållande av
mera stadigvarande slag. Identitetskontroll skall
alltid utföras vid transaktioner som överstiger 110
000 kr. Detsamma gäller om transaktionen inte
överstiger detta belopp men kan antas ha samband med
en annan transaktion och tillsammans med denna
överstiger beloppet. Om summan inte är känd vid
tidpunkten för en transaktion, skall kundens
identitet kontrolleras så snart summan överstiger
det angivna värdet. Identitetskontroll behöver dock
inte utföras beträffande finansiella företag med
hemvist inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet
(EES). Detsamma gäller om transaktionen görs till
ett konto som tillhör någon vars identitet tidigare
har kontrollerats enligt penning-tvättslagen.

Identitetskontroll skall enligt 7 § alltid ske,
oavsett beloppets storlek, om det kan antas att en
transaktion avser medel som härrör från ett
brottsligt förvärv av allvarligare slag. Vid
bedömningen av om transaktionen är av sådant slag
skall dess art och omfattning beaktas, men även
andra omständigheter, t.ex. kundens uppträdande. Med
transaktionens art avses sättet på vilket den
genomförs och med omfattningen beloppets storlek.

Enligt 9 § skall företagen granska alla
transaktioner beträffande vilka företaget har skäl
att anta att transaktionen avser medel som härrör
från ett brottsligt förvärv av allvarligare slag.
Företaget skall därvid lämna uppgifter till
Rikspolisstyrelsen eller den polismyndighet
regeringen bestämmer om alla omständigheter som kan
tyda på penningtvätt. Regeringen har inte bestämt
någon polismyndighet, och i praktiken lämnas
uppgifterna till finanspolisen. Har företaget lämnat
uppgifter till finanspolisen, följer av 3 § att
företaget inte får utföra transaktionen. I 10 §
föreskrivs att ett företag som lämnat uppgifter
enligt 9 § inte kan göras ansvarigt för att det
brutit mot någon sekretessregel, t.ex.
bestämmelserna om banksekretess. Paragrafen gäller
även styrelseledamöter och anställda som lämnat
uppgifter för företagets räkning.

Om Finansinspektionen vid en inspektion av företag
eller på annat sätt får kännedom om transaktioner
avseende medel som kan antas härröra från brottsliga
förvärv av allvarligare slag, följer av 12 § att
inspektionen skall underrätta finanspolisen om
transaktionerna.

Företagen skall enligt 13 § ha rutiner till
förhindrande av att de utnyttjas för transaktioner
som har samband med brottsliga förvärv. Företagen
skall svara för att de anställda får information och
utbildning för ändamålet. Finansinspektionen har
genom föreskrifter och allmänna råd angivit vilka
rutiner som skall följas och vilken information och
utbildning som skall tillhandahållas (FFFS 1994:9
och 10).

Penningtvättslagen innehåller inte någon
bestämmelse om sanktioner mot den som bryter mot
lagens bestämmelser. Det förutsätts att
bestämmelserna skall kunna upprätthållas med stöd av
arbetsrättslig lagstiftning och de avtal som
träffats på arbetsrättens område samt med hjälp av
det sanktionssystem som Finansinspektionen förfogar
över i sin tillsynsverksamhet (prop. 1992/93:207 s.
11, bet. 1992/93:JuU37 s. 7).

Propositionens huvudsakliga innehåll

Regeringen föreslår att en ny straffbestämmelse,
penninghäleri, förs in i brottsbalken för att öka
möjligheterna att komma till rätta med penningtvätt.
Bestämmelsen skall omfatta sådana förfaranden som i
dag regleras i 9 kap. 6 § första stycket 3 och 4
brottsbalken. Ansvar skall också stadgas för den som
bistår med att dölja att annan har berikat sig genom
brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv,
t.ex. genom vissa former av skatte- och tullbrott.

Det föreslås även att tillämpningsområdet för
penningtvättslagen utvidgas till att avse
transaktioner där det bakomliggande brottet till
penningtvätt utgörs av skatte- eller tullbrott.
Banker, försäkringsbolag och andra institut som
omfattas av lagen kommer därvid också att ha
skyldighet att granska och lämna uppgifter till
Rikspolisstyrelsen, eller den myndighet som
regeringen bestämmer, om transaktioner som skäligen
kan antas vara ägnade att dölja att någon har
berikat sig genom skatte- eller tullbrott.

Vidare föreslås en utvidgning av kretsen
gransknings- och uppgiftsskyldiga företag i
penningtvättslagen till att även omfatta den som
bedriver verksamhet enligt lagen om
försäkringsmäklare.

Företag, som är skyldigt att lämna uppgifter om
misstänkt penningtvätt till polisen, skall enligt
förslaget på begäran av polisen lämna de ytterligare
uppgifter som behövs för utredningen. När sådana
uppgifter har lämnats, skall även annat
uppgiftsskyldigt företag lämna de uppgifter för
utredningen om penningtvätt som polisen begär.

Några sanktioner för företag som omfattas av
uppgiftsskyldigheten och som bryter mot
bestämmelserna i lagen föreslås inte för närvarande.
Däremot föreslås att den som uppsåtligen eller av
grov oaktsamhet åsidosätter gransknings- eller
uppgiftsskyldigheten eller bryter mot
meddelandeförbudet i lagen skall kunna dömas till
böter.

Den som yrkesmässigt bedriver handel med
antikviteter, konst, ädelstenar, metaller, skrot
eller transportmedel, förmedling av fastigheter
eller bostadsrätter eller också lotteri- och
spelverksamhet föreslås bli skyldig att, på begäran
av polisen, lämna de uppgifter som myndigheten anser
vara av betydelse vid utredning om penningtvätt.

En ny lag om penningtvättsregister föreslås.
Företag som omfattas av uppgiftsskyldighet skall
enligt den föreslagna lagen få rätt att med hjälp av
automatisk databehandling föra register över sådana
uppgifter som företaget lämnat till polisen med stöd
av penningtvättslagen.

Det föreslås även att en revisor, som i samband med
granskning av ett bolag finner att en
styrelseledamot eller den verkställande direktören
kan misstänkas för penninghäleri, skall göra anmälan
därom till åklagare. Syftet med bestämmelsen är att
bekämpa sådana brottsliga gärningar som utgör
penningtvätt.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1
juli 1999.

Överväganden

Utökad uppgiftsskyldighet

I motion Ju3 (m) yrkas avslag på förslaget till
ändring i 9 § penningtvättslagen. Enligt
motionärerna inger förslaget starka betänkligheter
från integritetssynpunkt.

Regeringens förslag till ny lydelse av 9 § i
ifrågavarande del innebär att ett företag som lämnat
uppgifter till polisen om en misstänkt
penningtvättstransaktion skall vara skyldigt att på
begäran av polisen lämna de ytterligare uppgifter
som behövs för utredningen om penningtvätt. När
uppgifter lämnats skall även andra företag som
omfattas av penningtvättslagen vara skyldiga att
lämna de uppgifter för utredningen om penningtvätt
som polisen begär.

I fråga om motiven för bestämmelsen anför
regeringen i huvudsak följande.

Av 1 kap. 10 § bankrörelselagen (1987:617) framgår
att enskildas förhållande till bank inte obehörigen
får röjas. Motsvarande bestämmelser finns i lagen
(1992:1610) om finansieringsverksamhet och lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse. För övriga
företag som omfattas av penningtvättslagen saknas
sådana särskilda sekretessbestämmelser. Om ett
företag genom lag har ålagts skyldighet att lämna
vissa uppgifter - såsom är fallet i 9 §
penningtvättslagen - kan uppgiftslämnandet aldrig
anses ha skett obehörigen.

Inledande av förundersökning anses bryta sekretess.
Av 23 kap. 6 § rättegångsbalken framgår att under
förundersökning må förhör hållas med envar som kan
lämna uppgifter av betydelse för utredningen. Till
följd av den bestämmelsen har polisen således rätt
att ställa frågor, även om ingen kan tvingas lämna
uppgifter. Uppgiftslämnande med stöd av detta lagrum
har i praxis ansetts innebära att röjande av uppgift
inte skett obehörigen, dvs. inte varit stridande mot
sådan lagstiftning om banksekretess eller
motsvarande som kan ha gällt för uppgiftslämnaren.

För tid fram till dess att förundersökning inleds
är situationen emellertid annorlunda. Bestämmelsen i
9 § penningtvättslagen medför att sekretessen i viss
mån bryts, eftersom företag som omfattas av lagen
åläggs att lämna uppgifter till finanspolisen om
alla uppgifter som kan tyda på penningtvätt. Om ett
företag lämnar sådana uppgifter anses emellertid
nuvarande sekretessbestämmelser begränsa
möjligheterna för polisen att infordra
kompletterande uppgifter innan förundersökning
inleds. Enligt de uppgiftsskyldiga företagen har
detta medfört vissa avvägningsproblem, eftersom
företagen kan bli skadeståndsskyldiga om
sekretessbelagda uppgifter lämnas obehörigen. För
polis och åklagare är det å andra sidan angeläget
att få fram uppgifter för att rätt kunna bedöma om
förundersökning skall inledas.

Enligt regeringens mening kan polisens begränsade
möjligheter att ställa kompletterande frågor till
ett företag som lämnat uppgifter om misstänkt
penningtvätt inte anses tillfredsställande. Gällande
sekretessbestämmelser bör därför mjukas upp så att
informationsutbytet mellan företag och myndighet kan
förbättras. Effektivitetsskäl talar för att polisen
bör ges möjlighet att erhålla kompletterande
upplysningar av ett företag som gjort en anmälan
enligt penningtvättslagen.

Syftet med en bestämmelse om möjlighet att ställa
kompletterande frågor vid utredning om penningtvätt
är inte att ge polisen en allmän befogenhet att ta
del av sekretessbelagda uppgifter utan att polisen i
ett konkret ärende skall kunna erhålla tillräcklig
information för bästa möjliga beslutsunderlag. Den
sekretess som gäller hos finanspolisen för lämnade
uppgifter måste enligt regeringens mening anses
tillräcklig för att skyddet för den personliga
integriteten skall upprätthållas för den som
uppgiften avser.

Regeringen framhåller vidare att polisen i sitt
utredningsarbete även kan ha skäl att anta att ett
annat uppgiftsskyldigt företag varit inblandat i en
anmäld transaktion. I vissa fall torde en enskild
transaktion endast utgöra ett led i en lång kedja av
transaktioner som utgör penningtvätt och som berör
flera finansiella institut. Genom att flera olika
sådana företag utnyttjas minskar möjligheterna för
polis och åklagare att kartlägga och komma åt
betalningsströmmarna. Regeringen anser att
skyldighet att besvara frågor från finanspolisen bör
införas även i dessa fall. Det ligger i sakens natur
att de frågor som i praktiken kan komma att ställas
till annat företag än det primärt uppgiftslämnande
blir av kompletterande art (prop. s. 49 f).

Utskottet vill för sin del understryka vikten av
att hänsynen till enskildas integritet beaktas i det
brottsbekämpande arbetet. Det kan dock inte undvikas
att integritetshänsynen måste vägas mot intresset av
effektivitet i brottsbekämpningen. Enligt utskottets
mening är det tydligt att den föreslagna möjligheten
för polisen att infordra kompletterande uppgifter
från ett företag som lämnat upplysningar om
misstänkt penningtvätt är ägnad att befrämja en
effektivare bekämpning av ifrågavarande slag av
brott. Förslaget torde samtidigt medföra att berörda
företag kan lämna kompletterande uppgifter utan att
riskera skadeståndsskyldighet. Att även andra
företag än det som lämnat de ursprungliga
uppgifterna enligt förslaget blir skyldiga att lämna
kompletterande uppgifter, anser utskottet vara en
lämplig ordning för att komma till rätta med
penningtvättstransaktioner som berör flera
finansiella institut. Det bör framhållas att plikten
att lämna kompletterande uppgifter endast gäller
företag som omfattas av penningtvättslagen.
Utskottet vill vidare understryka att det hos
finanspolisen råder samma sekretessbestämmelser som
hos polisväsendet i övrigt. Sammanfattningsvis anser
utskottet att de fördelar som förslaget innebär för
brottsbekämpningen överväger de nackdelar det kan ha
från integritetssynpunkt. Med det anförda avstyrker
utskottet motion Ju3 i nu behandlad del.

Straff för överträdelse av penningtvättslagen

I motion Ju3 (m) begärs att regeringen på nytt skall
överväga förslaget till bestämmelse i
penningtvättslagen om straff för den som åsidosätter
gransknings- eller uppgiftsskyldigheten enligt 9 §
samma lag. Motionärerna anser bl.a. att i
Justitiedepartementet pågående beredningsarbete
avseende straff-ansvar för juridiska personer och
deras ställföreträdare bör avvaktas.

Enligt förslagets 14 § skall den som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldigheten
enligt 9 § att granska eller lämna uppgift till
polisen om misstänkta penningtvättstransaktioner
dömas till böter. Detsamma skall gälla den som
bryter mot det s.k. meddelandeförbudet i 11 §. Detta
förbud innebär att ett företag, dess
styrelseledamöter eller anställda inte får röja för
kunden eller någon utomstående att en granskning
skett eller att uppgifter har lämnats till polisen
eller att polisen genomför en undersökning.

I propositionen anför regeringen i huvudsak
följande. Penningtvättslagen innehåller för
närvarande inga bestämmelser om straff för den som
överträder lagen. Enligt artikel 14 i EG:s
penningtvättsdirektiv skall emellertid varje
medlemsstat vidta de åtgärder som behövs för en
fullständig tillämpning av alla bestämmelser i
direktivet och särskilt föreskriva vilka påföljder
som skall gälla vid överträdelse av regler som
antagits på grund av direktivet. EFTA Surveillance
Authority (ESA) undersökte under år 1994 hur Sverige
hade genomfört penningtvättsdirektivet. Enligt ett
yttrande av ESA med anledning av denna undersökning
skulle det ligga närmare den tolkning av direktivet
som gjorts av andra medlemsstater att anta
påföljdsbestämmelser i form av böter eller fängelse
för brott mot bestämmelser i penningtvättslagen. ESA
framhöll att alla medlemsstater, när direktivet
antogs, förbundit sig att vidta alla nödvändiga
ändringar i sin strafflagstiftning samt att vissa
EES-stater infört straffbestämmelser.

När det gäller sanktioner mot företag som omfattas
av penningtvättslagen, erinrar regeringen om att det
svenska straffsystemet bygger på principen att
endast fysiska personer kan begå brott och straffas
för dessa. Detta förhållande utesluter emellertid
inte att juridiska personer i vissa fall kan drabbas
av sanktioner eller andra betungande rättsverkningar
till följd av brott eller andra överträdelser som
begås i den verksamhet som bedrivs. Om ett
tillståndspliktigt företag som omfattas av
penningtvättslagen inte följer de regler om interna
rutiner och utbildning av personal som följer av 13
§ penning-tvättslagen samt av Finansinspektionens
allmänna råd och föreskrifter, kan
Finansinspektionen meddela företaget varning eller i
sista hand återkalla tillståndet att driva den
tillståndspliktiga verksamheten. Vissa företag kan
även meddelas erinran.

Regeringen framhåller att en översyn av vissa
rörelse- och tillsynsregler på bankområdet för
närvarande görs av Banklagskommittén (FI 1995:09)
som enligt sina direktiv skall överväga bl.a.
behovet av ändrade regler för Finans-inspektionens
ingripanden och sanktioner. Inom Regeringskansliet
pågår samtidigt beredningen av
Företagsbotsutredningens betänkande Straffansvar för
juridiska personer (SOU 1997:127) vari föreslås att
straffansvar för juridiska personer skall införas
och sanktionsavgifter som konkurrerar med
straffbestämmelser tas bort. Regeringen anser mot
denna bakgrund att beredningen av frågan om att
införa sanktionsbestämmelser mot de företag som
omfattas av penningtvättslagen bör samordnas med det
nyssnämnda utrednings- och beredningsarbetet.
Regeringen avstår därför från att lägga fram förslag
om sanktioner mot företag som bryter mot
penningtvättslagen (prop. s. 60 f).

Vad gäller straffansvar för personer som är
verksamma i uppgiftsskyldiga företag erinrar
regeringen om att en sådan person som uppsåtligen
medverkar till penningtvätt kan dömas enligt
brottsbalkens bestämmelser om häleri. Att bryta mot
de administrativa bestämmelserna i
penningtvättslagen eller mot Finansinspektionens
föreskrifter genom att åsidosätta gransknings- eller
uppgiftsskyldigheten i 9 § eller meddelandeförbudet
i 11 § är däremot inte straffsanktionerat i dag.

Regeringen framhåller att det för att bekämpningen
av penningtvätt skall bli så effektiv som möjligt är
nödvändigt att den lagstiftning som finns på området
efterlevs av de personer som är verksamma i berörda
företag. Detta torde gälla såväl anställda i
företagen, t.ex. säkerhetsansvariga, som
styrelseledamöter och verkställande direktörer.
Straffrättsliga sanktioner för brott mot
penningtvättslagens administrativa bestämmelser bör
därför införas.

Efter att ha redogjort för vissa remissynpunkter
rörande fördelningen av straffansvaret inom företag
anför regeringen att principerna för det s.k.
företagaransvaret torde kunna sammanfattas på
följande sätt. Ansvaret åvilar i fråga om aktiebolag
och andra juridiska personer med likartad struktur
främst styrelsen och den verkställande direktören. I
de flesta större företag måste arbetsuppgifter och
ansvar som primärt åvilar företagsledningen
delegeras nedåt i organisationen. Det är nödvändigt
dels av effektivitetsskäl, dels för att
företagsledningen i praktiken inte kan ha kontroll
över all verksamhet. Genomförs delegeringen på ett
korrekt sätt, medför den i allmänhet också att
straffansvaret flyttas från företagsledningen till
den som arbetsuppgiften delegerats till. Härför
förutsätts dock att företagsledningen har
organiserat företagets verksamhet på ett rationellt
sätt och utsett kompetenta befattningshavare samt
sett till att erforderliga instruktioner lämnats.
Det fordras vidare att den som fått ansvaret
delegerat till sig också har tillräckliga
beslutsbefogenheter och ekonomiska resurser för att
vidta de åtgärder som är påkallade. Företagsledaren
är alltid skyldig att skapa förutsättningar för en
betryggande tillsyn och kontroll även om han inte
kan utöva den själv. Det bör emellertid observeras
att företagsledningens ansvar inte upphör ens efter
en korrekt utförd delegering. Skulle
företagsledningen känna till eller borde den känna
till att arbetsuppgifter som delegerats inte utförts
på ett godtagbart sätt, kan den hållas
straffrättsligt ansvarig för att den inte ingripit
för att rätta till förhållandena.

Regeringen framhåller att det grundläggande
ansvaret för att bestämmelserna i 9 §
penningtvättslagen om gransknings- och
uppgiftsskyldighet efterlevs i första hand åvilar
företagsledningen. En sanktionsbestämmelse avseende
överträdelse av 9 § skulle således träffa
företagsledningen eller den till vilken ansvaret
delegerats eller bådadera.

Regeringen understryker att det skulle föra för
långt att ålägga samtliga anställda i ett företag,
oavsett befattning, straffrättsligt ansvar.
Straffansvaret bör därför begränsas så att det i
enlighet med principerna för företagaransvar träffar
personer i ledande ställning. Annan personal som i
strid med instruktioner från arbetsgivaren
underlåter att fullgöra den gransknings- och
uppgiftsskyldighet som åligger företaget kan i
stället bli föremål för åtgärder enligt
arbetsrätten. Härvid torde närmast reglerna om
avsked och uppsägning i lagen (1982:80) om
anställningsskydd komma i fråga.

Straffansvaret bör enligt regeringen inte inträda
endast vid brott mot uppgifts- och
granskningsskyldigheten utan vid överträdelse av
meddelandeförbudet. Meddelandeförbudet gäller dock
uttryckligen såväl styrelseledamöter som anställda i
företaget (prop. s. 62 f).

Utskottet anmärker inledningsvis att frågan om
straffansvar för företrädare för juridiska personer
övervägts av Straffansvarsutredningen (Ju 1994:04).
Utredningen ansåg att det fanns behov av en
lagbestämmelse av innebörd att en företrädare för en
juridisk person skall kunna straffas om straffansvar
är föreskrivet för någon i särskild ställning och
denna ställning innehas av en juridisk person.
Straffansvarsutredningen avstod emellertid från att
lägga fram något förslag och hänvisade till att
frågan skulle komma att behandlas av
Företagsbotsutredningen (SOU 1996:185 s. 409 f).

Sistnämnda utredning har uttalat att de nuvarande
principerna för straffrättsligt företagaransvar fått
en lämplig utformning men att de bör ges konkret
lagstöd. Enligt utredningens uppfattning bör en
sådan bestämmelse reglera frågan om ansvar när en
juridisk person innehar ställning som specialsubjekt
enligt ett straffstadgande. Den bör vidare reglera
frågan om ansvaret för överträdelser i en juridisk
persons verksamhet till följd av brister i tillsynen
och kontrollen av denna samt möjligheterna att
delegera ansvar för överträdelser i en juridisk
persons verksamhet. Innebörden av bestämmelsen är
att ansvaret primärt skall åvila den som ingår i den
juridiska personens verkställande ledning med
motsvarande möjlighet till delegation som enligt
gällande rätt (SOU 1997:127 del A s. 317 f).

När det gäller propositionen i förevarande del
instämmer utskottet i regeringens bedömning att en
effektiv bekämpning av penningtvätt fordrar att de
administrativa bestämmelserna i penningtvättslagen
straffsanktioneras. Som regeringen funnit bör
straffsanktionerna avse bl.a. överträdelse av
gransknings- och uppgiftsskyldigheten i 9 §. Såvitt
avser frågan om företag som bryter mot
penningtvättslagen bör drabbas av straffsanktioner
delar utskottet regeringens uppfattning att
beredningen av förslagen i betänkande SOU 1997:127
bör avvaktas. Att beredningen av de nämnda,
principiellt vittgående, förslagen bör inväntas
utgör emellertid enligt utskottets mening inget skäl
att inte nu införa straffsanktioner i
penningtvättslagen. Det torde inte möta några
svårigheter att med ledning av de i rättspraxis
utbildade principerna om företagaransvar straffa
ansvariga personer i företag som bryter mot 9 §.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att
dessa principer kan medföra ansvar även för personer
som inte intar en ledande ställning, under
förutsättning att en straffrättsligt relevant
delegation ägt rum.

Mot bakgrund av det nu anförda kan utskottet inte
finna skäl varför regeringens förslag i denna del
skulle övervägas på nytt. Utskottet avstyrker motion
Ju3 i nu ifrågavarande del.

Revisors anmälningsplikt vid brottsmisstanke

I motion Ju3 (m) yrkas, som motionen får förstås,
avslag på förslaget att aktiebolags revisorer skall
vara skyldiga att ingripa vid misstänkta fall av
penningtvätt. Motionärerna yrkar vidare att
riksdagen av regeringen begär förslag till nya
regler om revisors agerande av brottsmisstanke med
utgångspunkt i att revisorn bör ha en rätt och inte
en skyldighet att ingripa mot brott.

Enligt den ordning som gällde till utgången av år
1998 var en revisor i ett aktiebolag inte skyldig
att göra anmälan till polis eller åklagare, om han
misstänkte att det hade begåtts brott inom ramen för
bolagets verksamhet. Tvärtom begränsades hans
möjligheter att göra sådana anmälningar av den
tystnadsplikt som gäller för revisorer enligt
aktiebolagslagen (1975:1385), lagen (1995:528) om
revisorer och revisorsorganisationernas föreskrifter
om god revisorssed. Tystnadsplikten innebar i nu
aktuellt hänseende att han inte fick lämna uppgifter
till polis eller åklagare, om uppgiftslämnandet
skulle medföra skada för bolaget. I sådana fall var
revisorns möjligheter att reagera - utöver genom
påpekanden och erinringar till företagsledningen -
väsentligen inskränkta till att anmärka på
förhållandet i revisionsberättelsen eller i en sådan
anmälan till Patent- och registreringsverket som en
revisor skall avge vid förtida avgång.

Hade förundersökning inletts, var revisor
visserligen skyldig att, utan hinder av
tystnadsplikten, besvara frågor från
förundersökningsledaren. Enligt Kommerskollegiums
tillsynspraxis fick emellertid en auktoriserad eller
godkänd revisor inte utan tillstånd av bolaget själv
anmäla brott, som han uppdagat vid sin granskning,
ens om dessa var av den art att de skulle anmärkas i
revisionsberättelsen. En närmare redogörelse för de
nu berörda reglerna återfinns i
Aktiebolagskommitténs betänkande Aktiebolagets
organisation (SOU 1995:44) s. 228 f.

Genom lagstiftning som trätt i kraft den 1 januari
1999 har betydande förändringar gjorts i
hittillsvarande regler om tystnadsplikt för
auktoriserade och godkända revisorer i aktiebolag
(prop. 1997/98:99, bet. 1997/98:LU26, rskr.
1997/98:257, SFS 1998:760). Enligt 10 kap. 38 §
aktiebolagslagen (1975:1385) gäller sålunda att en
revisor är skyldig att ingripa, om han finner att
det kan misstänkas att en styrelseledamot eller
verkställande direktör inom ramen för bolagets
verksamhet har gjort sig skyldig till vissa typer av
brott. Det rör sig om vissa bedrägeri-,
förskingrings- och trolöshetsbrott, vissa brott mot
borgenärer, mutbrott, bestickning och vissa
skattebrott. Gemensamt för brotten är att de skall
kunna föranleda fängelse i minst två år.

En revisor som finner att det föreligger en
brottsmisstanke av angivet slag skall utan oskäligt
dröjsmål underrätta styrelsen om sina iakttagelser.
Han behöver dock inte lämna någon underrättelse, om
det kan antas att styrelsen inte skulle vidta några
skadeförebyggande åtgärder med anledning av
underrättelsen eller en underrättelse av annat skäl
framstår som meningslös eller stridande mot syftet
med underrättelseskyldigheten (10 kap. 39 §).
Revisorn skall, om de skadliga effekterna av
gärningen inte avhjälps och anmälan till åklagare
eller polis inte heller sker, senast två veckor
efter underrättelsen lämna sitt uppdrag samt själv
göra anmälan till åklagare. Har revisorn bedömt att
underrättelse skulle vara meningslös, skall han utan
oskäligt dröjsmål avgå och göra anmälan till
åklagare, om så inte redan skett (10 kap. 40 §).

I sina motiv för de nämnda reglerna framhöll
regeringen att det dittills rådande rättstillståndet
inte var tillfredsställande. Regeringen underströk
att en revisor enligt svensk bolagsrätt är ett
bolagsorgan och samtidigt en bolagets syssloman. Han
verkar inte enbart i bolagets och aktieägarnas
intresse. Hans uppgift är också att skydda
utomståendes intressen, såsom kreditgivare, andra
kontraktsparter och de anställda. Enligt regeringens
mening var det därför naturligt att de
civilrättsliga reglerna kring revisionen utformades
så att revisorn på ett effektivt sätt kunde ingripa
mot sådana oegentligheter i bolaget som riktade sig
mot detta eller dess intressenter. I ett sådant
regelverk kunde regler om skyldighet eller rätt att
anmäla brottsmisstankar till polis eller åklagare
bli en verksam del. Det förhållandet att sådana
också kunde bli betydelsefulla medel i kampen mot
ekonomisk brottslighet minskade naturligtvis inte
deras värde. Regler av detta slag låg alltså väl i
linje med revisorns kontrollerande funktion.

När det sedan gällde spörsmålet om revisorn skulle
ha en skyldighet eller en rätt att anmäla brott,
uttalade regeringen att övervägande skäl talade för
en anmälningsskyldighet. En ordning där revisorn
hade endast en rätt - men inte en skyldighet - att
anmäla brottsmisstankar skulle innebära vanskliga
överväganden för revisorn. Det skulle också innebära
en risk för att revisorn skulle låta bli att anmäla
brottsmisstankarna även när en anmälan var i bo-
lagsintressenternas intresse. Till detta kom att en
ordning där revisorn i vissa fall var skyldig att
göra polisanmälan torde ha en avsevärt större
preventiv effekt; företagsledningen skulle i det
fallet veta att utrymmet för att "förhandla" med
revisorn var obefintligt (prop. 1997/98:99 s.154 f).

Lagutskottet delade regeringens bedömning (bet.
1997/98:LU26 s.28 f).

I den nu förevarande propositionen anför regeringen
att penningtvätt ofta utförs med uppsåt att dölja
eller dra nytta av allvarlig brottslighet och inte
sällan utgör ett slutled i den organiserade
brottsligheten. Ett företag som utnyttjas för
penningtvätt kan därmed finansiera sin verksamhet
med kapital från brottslig verksamhet. Detta är ett
väldokumenterat problem i exempelvis restaurang- och
byggbranschen samt i taxinäringen. De svarta
pengarna skapar ett kretslopp genom penningtvätt och
nya rörelser genereras. Sammantaget anser regeringen
att penningtvättens särskilt allvarliga karaktär
samt revisorernas möjligheter att upptäcka
brottslighet i samband därmed motiverar att
revisorns anmälningsskyldighet utsträcks till att
omfatta också brottsliga förfaranden av
penningtvättskaraktär. Anmälningsskyldigheten bör i
enlighet därmed avse misstanke om sådana gärningar
som är straffbara enligt den föreslagna bestämmelsen
om penninghäleri i 9 kap. 6 a § brottsbalken (prop.
s. 67 f).

Enligt regeringens uppfattning torde revisorn kunna
underlåta underrättelse till styrelsen vid misstanke
om penninghäleri, eftersom styrelsen knappast kan
vidta några skadeförebyggande åtgärder i dessa fall
samt en underrättelse även i övrigt skulle framstå
som meningslös (prop. s. 80).

Utskottet konstaterar inledningsvis att principerna
för revisors skyldighet att agera vid
brottsmisstanke regleras i aktiebolagslagen och
därför inte skall prövas i detta ärende. Utskottet
finner för sin del att de skäl regeringen anfört för
att låta penninghäleri ingå i brottskatalogen i 10
kap. 38 § aktiebolagslagen är övertygande. Med det
anförda avstyrker utskottet motion Ju3 i denna del
och tillstyrker regeringens förslag.

Övrigt

Under ärendets behandling har Svenska Bankföreningen
företrätt inför utskottet och lagt fram synpunkter
på två i propositionen behandlade frågor. Den första
av dessa frågor rör tiden för gallring hos
uppgiftsskyldiga företag av uppgifter som dessa
lämnat till Finanspolisen. Enligt förslaget till 6 §
4 lagen om penningtvättsregister skall uppgifter i
ett sådant register gallras senast ett år efter det
att uppgifter lämnats med stöd av 9 § andra stycket
penningtvättslagen. Bankföreningen har anfört att
denna gallringstid bör bestämmas till fem år och
därvid anfört bl.a. att den föreslagna korta
lagringstiden försvårar bankernas möjligheter att
leva upp till skyldigheten att anmäla misstänkt
penningtvätt.

Riksdagen antog på våren 1998 förslag till en ny
polisregisterlagstiftning som bl.a. innefattade en
polisdatalag (prop.1997/98:97, bet.1997/98:JuU20,
rskr. 1997/98:276, SFS 1998:620-622). Lagstiftningen
kan förväntas träda i kraft under det första
halvåret 1999. Utskottets överväganden i det
följande utgår från den nya lagstiftningen.

När penningtvättslagen infördes, framhölls i
förarbetena att uppgiftsskyldigheten enligt 9 §
penningtvättslagen avser uppgifter om transaktioner
som är misstänkta i lagens bemärkelse (prop.
1992/93:207 s. 20 f). Förslagen i den nu förevarande
propositionen innebär att berörda företag härutöver
på begäran av Finanspolisen skall lämna de
ytterligare uppgifter som behövs för utredningen om
penningtvätt.

Enligt 1 § förslaget till lag om
penningtvättsregister skall lagen gälla utöver
personuppgiftslagen (1998:204) vid automatiserad
behandling av per-sonuppgifter i fråga om sådan
penningtvätt som avses i 1 § penningtvättslagen. I
motiven till bestämmelsen framhåller regeringen att
det enligt 21 § första stycket personuppgiftslagen
är förbjudet för andra än myndigheter att behandla
personuppgifter om bl.a. lagöverträdelser som
innefattar brott. Med hänsyn till det starka
samhälleliga intresset av att bekämpa penningtvätt
bör, enligt regeringens uppfattning, de företag som
omfattas av uppgiftsskyldighet enligt
penningtvättslagen ges en lagstadgad möjlighet att
med hjälp av automatisk databehandling föra register
över uppgifter som de lämnat med stöd av nämnda lag.
För att den personliga integriteten skall skyddas så
långt som möjligt och de krav på skyddsåtgärder som
följer av EG-rätten uppfyllas, måste emellertid
ramarna för sådana register noggrant anges.
Gränserna för registreringen bör därför framgå
direkt av lagen (prop. s. 55 f).

Enligt förslaget till lag om penningtvättsregister
får företag som omfattas av penningtvättslagen föra
penningtvättsregister över sådana uppgifter som de
lämnat med stöd av 9 § andra stycket nämnda lag (2 §
förslaget). Registret får föras för att förhindra
att företaget utnyttjas för
penningtvättstransaktioner och för att företaget
skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt 9
§ andra stycket penningtvättslagen (3 §). Registret
får endast innehålla namn, person- eller
organisationsnummer och adress, kontonummer eller
motsvarande samt de övriga uppgifter som lämnats med
stöd av nyssnämnda lagrum (4 §). Har uppgifter
lämnats, skall dessa gallras senast ett år efter
uppgiftslämnandet (6 § 4).

I fråga om motiven för gallringsbestämmelsen anför
regeringen att det, för att skydda den personliga
integriteten så långt som möjligt, är lämpligt att
tidsgränsen för gallring av personuppgifter framgår
direkt av lagen. I person-uppgiftslagen anges att
personuppgifter inte skall bevaras under en längre
tid än vad som är nödvändigt med hänsyn till
ändamålen med behandlingen. Regeringen anser därför
att en tidsfrist om ett år är rimlig. Tidsfristen
bör löpa från den dag då uppgifterna lämnades till
Finanspolisen (prop. s. 57).

När det gäller behandlingen av sådana
personuppgifter som lämnas till Finanspolisen av
företag som är uppgiftsskyldiga enligt
penningtvättslagen, aktualiseras i första hand
bestämmelserna i polisdatalagen (1998:622). I
sammanfattning innebär dessa, såvitt avser
automatiserad behandling av personuppgifter i
samband med misstanke om brottslig verksamhet, t.ex.
penningtvätt, följande. Finanspolisen kan inleda en
s.k. särskild undersökning avseende penninghäleri.
Med särskild undersökning avses en undersökning som
innebär insamling, bearbetning och analys av
uppgifter i syfte att ge underlag för beslut om
förundersökning eller om särskilda åtgärder för att
förebygga, förhindra eller upptäcka brott. I en
sådan undersökning kan personuppgifter behandlas. De
skall gallras efter ett år. Uppgifterna får dock
behandlas under längre tid, om det är av särskild
betydelse för att den särskilda undersökningen skall
kunna avslutas (se 14 och 16 §§ polisdatalagen
jämförd med 3 § samma lag). Härutöver kan
Finanspolisen föra kriminalunderrättelseregister.
Ett sådant register får föras endast för att ge
underlag för beslut om särskilda undersökningar
eller underlätta tillgången till allmänna uppgifter
med anknytning till underrättelseverksamhet. I
kriminalunderrättelseregister får - med visst
undantag som här saknar intresse - endast förekomma
personuppgifter om den som skäligen kan misstänkas
för allvarlig brottslig verksamhet. Sådana uppgifter
skall gallras senast tre år efter det att uppgifter
om att denne skäligen kan misstänkas för att ha
utövat eller komma att utöva allvarlig brottslig
verksamhet senast infördes. Har en särskild
undersökning som rör en registrerad person inletts,
får dock uppgifterna stå kvar till dess att
undersökningen har avslutats ( se 17, 19 och 21 §§
polisdatalagen).

Utskottet vill för sin del anföra följande.
Utskottet har i princip inga invändningar mot den
reglering regeringen föreslår. Utskottet godtar
alltså det avsteg som förslaget innebär från det
principiella förbudet i 21 § personuppgiftslagen för
annan än myndigheter att behandla personuppgifter om
lagöverträdelser som innefattar brott.

När det gäller gallringsfristen för uppgifter i
företagens register måste en rad överväganden göras.
Här bör inledningsvis konstateras att endast sådana
uppgifter som har anmälts till Finanspolisen får
föras in i företagens register. Vidare gäller att om
en uppgift i ett penningtvättsregister gallrats,
detta inte innebär att uppgiften inte längre är
åtkomlig. Underlaget för transaktionen finns kvar
hos företaget om det inte har överlämnats till
Finanspolisen och kan identifieras med ledning av de
uppgifter som Finanspolisen förfogar över. Det måste
också beaktas att syftet med registren inte är att
göra det möjligt för banker och andra företag att
bedriva spaning mot personer som misstänks för
penningtvätt. Detta är en polisiär uppgift som skall
handhas enligt de regler som gäller för polisens
spaning och förundersökningsverksamhet. I stället
handlar det i första hand om att förhindra att ett
företag vid upprepade tillfällen utnyttjas för
penningtvättstransaktioner. Det finns, som Svenska
Bankföreningen påpekat, en risk att personer som
ägnar sig åt penningtvätt anpassar sig till
regelsystemet och sprider ut sina transaktioner över
tiden. Hur stor den risken är, är omöjligt att
bedöma - utskottet nöjer sig med att konstatera att
varken Penningtvättutredningen eller regeringen
funnit skäl att ta hänsyn härtill.

Enligt utskottets mening bör det avgörande mot den
angivna bakgrunden vara skyddet för den personliga
integriteten. Uppgifterna i ett
penningtvättsregister är sådana uppgifter som
normalt återfinns i olika polisregister, i första
hand register som förs i
kriminalunderrättelseverksamhet. Dessa register är
av hänsyn till den personliga integriteten
kringgärdade med bestämmelser om åtkomst och
gallring. Gallringsfristen för personuppgifter i
kriminalunderrättelseverksamhet är normalt ett år.
Enligt utskottets mening måste det föreligga starka
skäl för att utsträcka tiden härutöver i fråga om de
hos företagen förda penningtvättsregistren. Några
sådana skäl föreligger enligt utskottets bedömning
för närvarande inte. Utskottet instämmer alltså i
regeringens uppfattning att en ettårig
gallringsfrist är rimlig.

Den andra frågan som aktualiserats av
Bankföreningen gäller att den föreslagna
penningtvättslagen endast är tillämplig på
automatiserad behandling av personuppgifter. Enligt
vad Bankföreningen upplyst förekommer det alltjämt
att företag, som är uppgiftsskyldiga enligt
penningtvättslagen, för manuella register över
uppgifter som de lämnat till Finanspolisen. I den
mån sådana register innehåller personuppgifter torde
de träffas av förbudet i 21 § första stycket
personuppgiftslagen.

Enligt utskottets mening finns det inte skäl att i
detta lagstiftningsärende inta en mera restriktiv
inställning till manuell behandling av
personuppgifter än till automatiserad sådan.
Regeringen kan visserligen i princip med stöd av 21
§ andra stycket personuppgiftslagen meddela undantag
från förbudet i paragrafens första stycke. Enligt
utskottets mening bör emellertid de uppgiftsskyldiga
företagens rätt att föra manuella
penningtvättsregister likaväl som automatiska
register framgå direkt av lagen. Utskottet föreslår
därför att 1 § lagen om penningtvättsregister
utformas så att den omfattar såväl automatiserad som
manuell behandling av personuppgifter.

I övrigt har utskottet ingenting att anföra i
anledning av propositionen eller motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utökad uppgiftsskyldighet

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju3 yrkande 3
antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt
såvitt avser 9 §,

res. 1 (m)

2. beträffande straff för överträdelse av
penningtvättslagen

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju3 yrkande 1
antar regeringens förslag till lag om ändring i
lagen om åtgärder mot penning-
tvätt såvitt avser 14 §,

res. 2 (m)

3. beträffande förslaget till lag om
ändring i lagen om åtgärder mot penningtvätt i
övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen om åtgärder mot penningtvätt i den mån
det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

4. beträffande revisors anmälningsplikt
vid brottsmisstanke

att riksdagen med avslag på motion 1998/99:Ju3 yrkande 4
antar regeringens förslag till lag om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385),

res. 3 (m)

5. beträffande manuella
penningtvättsregister

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
penningtvättsregister såvitt avser 1 § med den
ändringen att ordet "automatiserad" utgår ur
paragrafen,

6. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i brottsbalken,

b) lag om penningtvättsregister i den mån det
inte omfattas av utskottets hemställan ovan.

Stockholm den 2 februari 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Morgan
Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Jeppe Johnsson
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw
Persson (fp) och Kjell Eldensjö (kd).

Reservationer

1. Utökad uppgiftsskyldighet (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser att förslaget till utökad
uppgiftsskyldighet för företag som omfattas av
penningtvättslagen inger allvarliga betänkligheter
från integritetssynpunkt. Enligt vår uppfattning har
regeringen inte presenterat några övertygande skäl
till varför hänsynen till den enskildes integritet i
detta fall skall vika för intresset av en
effektivare brottsbekämpning. Vi anser alltså att
förslaget till ändring av 9 § penningtvättslagen bör
avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 1
bort ha följande lydelse:

1. beträffande utökad uppgiftsskyldighet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju3 yrkande 3
avslår regeringens förslag till lag om ändring i
lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt
såvitt avser 9 §,

2. Straff för överträdelse av
penningtvättslagen (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

När det gäller förslaget om straff för den som
bryter mot penningtvättslagens bestämmelser om
gransknings- och uppgiftsskyldighet, anser vi att
detta borde ha övervägts grundligare. En fördjupad
analys mot bakgrund av de i rättspraxis utbildade
reglerna om företagaransvar hade sålunda varit
önskvärd. Enligt vår uppfattning bör det
utredningsarbete som pågår avvaktas innan ställning
tas till hur straffbestämmelsen bör utformas.
Regeringen får därefter återkomma till riksdagen med
ett förslag om det behövs. Vi anser därför att
förslaget till straffbestämmelse i
penningtvättslagen såvitt avser brott mot
gransknings- eller uppgiftsskyldigheten bör avslås
och att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att på
nytt överväga vilka sanktionsregler som bör gälla
vid överträdelse av den nämnda lagen i dessa delar.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:

2. beträffande straff för överträdelse av
penningtvättslagen

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Ju3 yrkande 1

dels antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1993:768) om åtgärder mot
penningtvätt såvitt avser 14 § med den ändringen
att paragrafen erhåller den i bilaga 2 som
Reservanternas förslag betecknade lydelsen,

dels beslutar sådan ändring av
övergångsbestämmelsen till regeringens förslag
till lag om ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt som föranleds härav,

dels ock som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i reservation 2.

3. Revisors anmälningsplikt vid
brottsmisstanke (mom. 4)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Vi anser inte att revisorer i aktiebolag bör åläggas
en skyldighet att anmäla misstankar om penningtvätt
till åklagare. Vi står fast vid vår i annat
lagstiftningsärende uttalade uppfattning att
aktiebolags revisorer över huvud taget inte bör vara
skyldiga att anmäla brott som de uppdagar under sin
granskning av bolagets verksamhet. En annan sak är
att revisorn bör ha möjlighet att agera vid sådan
brottsmisstanke. Enligt vår mening är det emellertid
för det ändamålet tillräckligt att revisorn ges en
rätt att - utan hinder av tystnadsplikten - anmäla
misstanke om vissa brott. Vi förutsätter att
revisorsorganisationerna utarbetar regler för vad
som i detta sammanhang skall utgöra god revisorssed.
I konsekvens härmed anser vi att det nu aktuella
förslaget om anmälningsskyldighet vid misstanke om
penninghäleri bör avslås.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 4
bort ha följande lydelse:

4. beträffande revisors anmälningsplikt
vid brottsmisstanke

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Ju3 yrkande 4
avslår regeringens förslag till lag om ändring i
aktiebolagslagen (1975:1385).
Regeringens lagförslag

Reservanternas förslag till ändring
i regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1993:768) om
åtgärder mot penningtvätt

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Reservanternas förslag
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
14 §
-----------------------------------------------------
Till böter döms den som Till böter döms den som
uppsåtligen eller av grov uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet oaktsamhet bryter mot
meddelandeförbudet i 11
§.
-----------------------------------------------------
1. åsidosätter
gransknings- eller
uppgiftsskyldigheten
enligt 9 § eller
-----------------------------------------------------
2. bryter mot
meddelandeförbudet i 11
§.
-----------------------------------------------------