Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004
Betänkande 2004/05:FIU23
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 26 maj 2005
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Regeringen ska utreda hur Riksbankens vinst ska fördelas (FiU23)
Riksdagen begär en utredning av regeringen om hur Riksbankens resultat ska fördelas mellan staten och Riksbanken. Regeringen ska också analysera hur Riksbankens eget kapital ska användas och lämna förslag till hur principerna för fördelning av Riksbankens resultat ska regleras i lag. I dag lämnar Riksbanken 80 procent av sin vinst till statskassan och behåller 20 procent. Den principen är inte reglerad i lag. Riksdagen ger också Riksbankens direktion och Riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet för förra årets förvaltning. Riksdagen godkänner även Riksbanksfullmäktiges förslag till fördelning av 2004 års resultat, vilket innebär att Riksbanken ska leverera 6,7 miljarder kronor till staten.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till förslag RB1 och förslag RB2. Redogörelse RRS11 läggs till handlingarna. Avslag på samtliga motioner. Tillkännagivande om principerna för disposition av Riksbankens resultat.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottets förslag
Ärendets gång
Förslag
Motioner: 1
Framställningar / redogörelser: 2
Framställningar / redogörelser: 2
Från riksdagens organ
- Årsredovisning för Sveriges riksbank för räkenskapsåret 2004Framställning / redogörelse 2004/05:RB1
- Förslag från fullmäktige i Riksbanken till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2004 m.m.Framställning / redogörelse 2004/05:RB2
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2005-04-28
Justering: 2005-05-12
Trycklov: 2005-05-17
Trycklov till Gotab och webb: 2005-05-18
Justering: 2005-05-12
Trycklov: 2005-05-17
Trycklov till Gotab och webb: 2005-05-18
Reservationer: 2
Betänkande 2004/05:FIU23
Betänkande 2004/05:FIU23
Alla beredningar i utskottet
2005-03-10, 2005-04-07, 2005-04-21, 2005-04-28
Regeringen ska utreda hur Riksbankens vinst ska fördelas (FiU23)
Finansutskottet föreslår att riksdagen ska begära en utredning av regeringen om hur Riksbankens resultat ska fördelas mellan staten och Riksbanken. Regeringen ska också analysera hur Riksbankens eget kapital ska användas och lämna förslag till hur principerna för fördelning av Riksbankens resultat ska regleras i lag. I dag lämnar Riksbanken 80 procent av sin vinst till statskassan och behåller 20 procent. Den principen är inte reglerad i lag. Utskottet föreslår också att riksdagen ger Riksbankens direktion och Riksbanksfullmäktige ansvarsfrihet för förra årets förvaltning. Riksdagen föreslås även godkänna Riksbanksfullmäktiges förslag till fördelning av 2004 års resultat, vilket innebär att Riksbanken ska leverera 6,7 miljarder kronor till staten.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2005-05-25
Debatt om förslag 2004/05:FIU23
Webb-tv: Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004
Dokument från debatten
- 2005-05-25Protokoll 2004/05:126
Protokoll från debatten
Anf. 113 Agneta Gille (S)
Fru talman! Det är då dags för betänkandet
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2004
. Då är det så att vi i finansutskottet varje år gör en utvärdering av Riksbankens penningpolitik under den senaste treårsperioden. I april i år beslutade vi i ett enigt utskott att genomföra en fördjupad utvärdering av penningpolitiken som då ska omfatta 1995-2005, det vill säga den tioårsperiod som inflationsmålet på 2 % varit i fokus för den svenska penningpolitiken. Utvärderingen ska utföras av en oberoende, utomstående utvärderare. När utskottet tagit detta beslut innebär det också att årets utvärdering som omfattar 2002-2004 inte är lika omfattande som de tidigare utvärderingarna har varit. Finansutskottet kan dock konstatera att inflationen under den här utvärderingsperioden, 2002-2004, i genomsnitt legat under Riksbankens inflationsmål på 2 %.
I utskottets granskning av Riksbankens verksamhet godkänner utskottet att riksbanksfullmäktige och direktionen, det vill säga ledningen för Riksbanken, beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken för 2004. Finansutskottet föreslår också att riksdagen fastställer Riksbankens balans- och resultaträkning samt godkänner fullmäktiges förslag till fördelning av 2000 års resultat, bland annat riksbanksfullmäktiges beslut att leverera in 6,7 miljarder kronor till staten.
Riksbanksfullmäktige har framfört till riksdagen att man önskar få till en förändring, det vill säga en lagförändring, för hur vinsterna ska fördelas i framtiden. Finansutskottet tyckte att det var ett bra förslag, så därför har utskottet beslutat att föreslå riksdagen att besluta om att låta utreda, alltså titta närmare på och göra en analys av, hur Riksbanken ska fördela de vinster som man gör samt förbereda det lagförslag och den lagförändring som då kan bli aktuella.
Jag vill också säga att det har varit ett enigt utskott som fattat de beslut som jag har nämnt, men att det finns motioner. Under punkterna 4 och 5 finns det två reservationer, en från Vänsterpartiet under punkt 4 och en från Vänsterpartiet och Miljöpartiet under punkt 5.
Med de inledande orden lämnar jag över till debattörerna.
Anf. 114 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Som föredraganden för utskottet sade är utskottet nästan enigt. Det är vi i Vänsterpartiet och Miljöpartiet som har reservationer, och jag vill börja med att yrka bifall till reservation nr 1. Jag står naturligtvis bakom reservation nr 2 också, men vi tar bara votering på den första.
Det är glädjande att det är så många ledamöter som har anmält sig till den här debatten med tanke på att det finns så få reservationer och vi har ett så enigt utskott. Man kan ju fundera över varför. Det är bara jag och utskottets majoritet i form av Bernhardsson, och sedan är det fem stycken till - det är en stor övermakt som möter mig i denna debatt. Men låt oss ta debatten!
Det är konstigt, när vi är så eniga, att det är så många debattörer. Och jag vill säga en annan sak också: Vi är väldigt eniga, tror jag, i alla partier om målen med politiken: välfärd, trygghet, rättvisa - det kanske vi ibland kan ha olika synpunkter på. Men just välfärd och trygghet är vi eniga om, och om jobben. Men jobben är ju egentligen inget mål i sig - om man inte är extremlutheran: Du ska äta ditt bröd i ditt anletes svett! Då är arbete ett mål i sig. Men annars tycker jag att arbete främst är ett medel.
Men om vi är överens om målen, vad är det då vi diskuterar? Jo, det är medlen dit. Vad finns det för olika medel vi kan diskutera här och nu? Det handlar naturligtvis om att vi ska ha en strukturpolitik och en konjunkturpolitik som är bra. När vi har för få i arbete finns det brister i både konjunktur- och strukturpolitiken. Men när det gäller konjunkturen är det finanspolitiken och penningpolitiken som är de viktiga instrumenten. De är inte lika viktiga när det gäller strukturen.
Hur ser läget ut i Sverige just nu? Alla är överens om att det är sol ute i dag, men i fråga om Sveriges ekonomi är de inte alls lika eniga. Svensk ekonomi skildras ofta som närmast stadd i upplösning och förfall. Så är det inte. Jämfört med andra länder har vi i Sverige lyckats mycket bra med sysselsättningen. Det är egentligen bara tre länder som klarar EU:s sysselsättningsmål, nämligen Sverige, Danmark och Nederländerna. Låt oss vara stolta över det i stället för att svartmåla vårt land. Nationaldagen närmar sig.
Också USA har lyckats tämligen väl med sysselsättningspolitiken, dock inte lika bra som vi i Sverige. Anledningen till att jag särskilt nämner USA är att halva finansutskottet nyligen varit där. Då är det på sin plats att göra det. Men det USA misslyckats med är tryggheten och fördelningspolitiken.
Sverige är bland de länder i världen som har de minsta inkomstskillnaderna. Jämfört med andra länder har vi hög trygghet, små inkomstskillnader och många i arbete. Det är ett ganska gott betyg, men för vem är betyget gott? Socialdemokraterna är ju inte nöjda, och det är inte vi i Vänstern heller. Vi måste göra mer, för vi behöver fler i arbete. Och hur ska vi nå dit? Vad är det som står i vägen för oss, som hindrar oss? Är det regeringen - regeringspolitiken - som står i vägen? Eller är det Riksbanken som står i vägen för fler i arbete? Och har Reinfeldt någon lösning? Det är dessa tre "R" vi nu diskuterar.
Jag vill säga att Reinfeldt inte har någon lösning. Däremot kan jag nog diskutera regeringspolitiken, som vi i Vänsterpartiet är en del av. Ingenting är dock perfekt, och frågan är: Kan det göras mer på regeringspolitikens område? Ja, det tror jag, framför allt vad gäller strukturpolitiken. Jag tror att det är den mest grundläggande frågan för att få upp sysselsättningen. Den finns att söka i strukturpolitiken.
Men egentligen är inte vare sig regeringen, Riksbanken eller Reinfeldt ett huvudproblem, utan grundproblemet är den globala kapitalismen. För ett par decennier sedan var omkring en miljard ute och konkurrerade i industrierna med ungefär samma kvalitet och kunskap. I dag är den siffran tre miljarder. Vi har nya länder - Indien, Kina - som vi nu ska möta och konkurrera med. Det skapar helt nya utmaningar för att trygga jobben i Sverige. Och det kan varken Riksbanken eller regeringen, eller ens Reinfeldt, ändra på.
Låt oss se det grundläggande strukturproblemet, att vi har en ny kapitalism att hantera. Den som helt litar på kapitalismen behöver inte ha någon politik - då är det hela självreglerande - men vi som inser att man måste ha en politik måste också göra något åt detta.
Tidigare var det så att regering och riksbank samverkade. Det var samma beslut som fattades. Sedan slaktade man en helig ko och sade att det ska finnas en oberoende eller självständig riksbank - man använde lite olika begrepp - för då skulle allt bli mycket bättre. Jag tror att man måste inse att även heliga kor mjölkar. Man ska inte alltid slakta och vräka undan allt. Lösningen är alltså inte att säga att arbetslösheten i Sverige beror på den elaka Riksbanken och Heikensten, eller som Dagens Industri skrev häromdagen: Skyll inte allt på Heikensten. Det är alldeles sant.
Det finns olika uppfattningar om vad Riksbankens alltför höga räntor betytt i form av förlorade jobb, från 70 000 till 10 000 förlorade jobb. Låt oss här nöja oss med 10 000. Visst vore det väl ett oerhört värdefullt bidrag till sysselsättningen att ha de 10 000 jobben? Vi får lägga oss på den lägsta uppskattningen.
Här har vi nu anledning att diskutera Riksbanken, och det är bra att vi gör det. Det är väl också därför som så många anmält sig till debatten, alltså för att diskutera Riksbanken, eller hur? Det är bra. Det finns många som just nu ifrågasätter Riksbanken - LO, TCO, Arbetsmarknadsstyrelsen. Många etablerade organisationer gör det, inte bara vi i den radikala Vänstern. Det finns till och med socialdemokrater som vågar ifrågasätta Riksbankens agerande.
Gå in och titta på Riksbankens hemsida. Jag gjorde det innan jag gick hit, fru talman. Där finns ett slags barometer som visar hur det ska vara och hur det inte ska vara. Om inflationen är för hög visar den rött. Är inflationen i någon mening för låg visar den blått. Man kan säga att det är antingen för varmt eller för kallt. Visaren står tydligt på blått. Det är för kallt. Det är för lite aktivitet i ekonomin. Detta kan bero på att man är för fokuserad på ett instrument som hotar att bli ett självständigt mål, nämligen inflationen. Den ska i stället vara ett medel. Självklart ska vi inte ha både hög inflation och hög arbetslöshet. Det har vi haft under vissa perioder. Vi ska inte tillbaka dit, men vi måste våga diskutera Riksbankens ställning.
Utskottet var, som sagt, nyligen i USA. Där träffade vi en Skandinavienättad person, en Olsen som var norsk-svensk. Han sade att de självklart inte skulle ha ett enda mål för inflationen, utan att de måste se till den ekonomiska tillväxten i stort i sitt land. Det var en klok karl. Vid en mottagning berättade han en anekdot för mig. Det finns de som säger att Greenspan har en liten kikare som han använder till att från sitt fönster titta på parkeringsplatsen utanför. Om där finns många nya bilar med mycket varor tänker han: Nu kan vi höja räntan lite grann. Finns där få nya bilar med lite varor tänker han i stället: Nu sänker vi räntan. En klok karl. Gammal är äldst. Vi kanske ska sala till en kikare.
Nej, Heikensten kan väl också öppna fönstret och titta. Jag tror alltså att vi måste våga diskutera detta. Heikensten är naturligtvis varken ondskefull eller elak, och han vill inte landet illa. Men vi behöver en mer öppen debatt om sysselsättningspolitiken, för Riksbanken kan inte göra allt. Den ska ha stöd av en bra finanspolitik. Framför allt behöver vi kraftsamla om strukturpolitiken, och vi måste sätta press på Riksbanken så att de sänker räntorna och håller sig inom sina egna målsättningar.
Jag yrkar än en gång bifall till reservation nr 1.
Anf. 115 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Det här ärendet förefaller ganska odramatiskt vid ett första påseende. Här behandlas å ena sidan Riksbankens förvaltning - bokslut, balansräkning och resultaträkning. Det är områden där det naturligtvis inte varit särskilt svårt att nå fram till enighet i utskottet. Å andra sidan behandlar vi en utvärdering av Riksbankens penningpolitik. Även på det området råder enighet om analyserna och skrivningarna i betänkandet. Samtidigt vet vi, vilket vi redan anat lite grann, att det här är ett politiskt laddat område, och debattens vågor går ibland ganska höga i det som brukar kallas det omgivande samhället.
Ändå finns det alltså i dag en bred enighet, om än inte total, på det område som rör penningpolitiken, vilket Bäckström illustrerat. Det finns en betydande enighet om den organisatoriska grunden för penningpolitiken både här i kammaren och faktiskt också ute i samhället. Det finns en enighet om att Riksbanken, inom de ramar som riksdagen gett den, självständigt ska hantera det penningpolitiska instrumentet och fatta besluten om höjningar och sänkningar av räntan. Det är att notera att inte ens Riksbankens hårdaste kritiker vad gäller inflationsbedömningarna och de penningpolitiska besluten, såsom Konjunkturinstitutet eller Landsorganisationen, ifrågasätter själva grundvalen, det vill säga den nya ordningen. I dag råder enighet på den punkten.
Utskottet är således enigt om det allra mesta. Att ämnet ändå är kontroversiellt skvallrar möjligen det faktum om - jag vet inte riktigt ännu - att det efter mig står en kö av borgerliga ledamöter, utan reservationer men med en hel del på hjärtat, beredda att kasta sig in i debatten om penningpolitiken. Till dessa, från betänkandet mer eller mindre oberoende debattörer, får jag möjligen anledning att återkomma.
När det gäller Riksbankens förvaltning och frågor med anknytning till detta är utskottsförslagen enhälliga. Det gäller också förslaget om att Riksbanken ska leverera 6,7 miljarder till statskassan. Riksbanken har dessutom, som vi redan har hört här, begärt fortsatt utredning av frågan om Riksbankens vinstdisposition med sikte på en lagreglering av principerna för vinstdispositionen. Utskottet går banken till mötes på den punkten. Vi vill att regeringen närmare ska utreda och analysera frågan med sikte på en lagreglering, även om skälen för en sådan i någon mån har förändrats i och med att Sverige beslutade att stå utanför EMU. Men vi menar att det i alla fall finns goda skäl för att reglera dessa förhållanden mellan Riksbanken och staten.
Fru talman! Penningpolitiken och hur den hanteras är, som vi har märkt här i debatten, ett ganska eldfängt ämne. Det självklara skälet är att penningpolitiken inte, lika lite som annan politik - Lars Bäckström var inne på detta - har ett egenvärde. Den är ett instrument för att åstadkomma ett gott samhälle och ett bra liv för människorna i samhället.
Penningpolitikens yttersta mening är alltså att bidra till att våra gemensamma resurser används så bra som möjligt över tiden, till ett högt och stabilt resursutnyttjande. För att gå rakt på sak: Penningpolitiken ska också gynna hög sysselsättning och låg arbetslöshet. Den ska vara ett bidrag till det, men den är naturligtvis inte hela sysselsättningspolitiken, inte ens den väsentligaste delen av sysselsättningspolitiken.
På det här området går diskussionens vågor av och till höga. I går gick de höga på ett LO-seminarium som har refererats i medierna och där jag själv hade förmånen att få vara närvarande.
Riksbanken har, säger kritikerna, genom en alltför försiktig penningpolitik bidragit till en onödigt hög arbetslöshet. Med facit i hand är det nog svårt att komma ifrån att kritiken har fog för sig, vilket faktiskt också riksbankschefen Lars Heikensten i olika sammanhang, bland annat på utfrågningar här i riksdagen, har medgett. Men han hävdar, och det är ett ganska bra försvar, att de allra flesta prognosmakare har gjort samma missar som Riksbanken. Vi kan också konstatera - vilket är intressant - att en i stort sett enig ekonomkår månad efter månad har hävdat att sysselsättningen snart kommer att vända uppåt på allvar. Detta är faktiskt vad vi har haft att utgå från, om vi nu ska luta oss mot expertsamhället.
Debatten om Riksbankens roll torde fortsätta. Till dem som upprörs över att det finns en kritisk diskussion om en institution som vi i dag har gjort mer oberoende och självständig skulle jag vilja säga: Ni har missuppfattat detta. Beslutet att göra Riksbanken mer självständig innebär inte att man ska lägga locket på en spännande och viktig debatt om penningpolitik, stabiliseringspolitik eller hur Riksbanken sköter sitt uppdrag. Det är viktigt. Oberoendet och självständigheten är en sak. Det innebär inte att det ska råda tystnad när det gäller penningpolitiken.
Utskottet nöjer sig med att konstatera att inflationen, oavsett inflationsmått, under perioden har legat under målet. Med facit i hand skulle man kunna hävda att Riksbanken borde ha kunnat sänka räntan snabbare och mer kraftfullt än den gjorde. Men vi konstaterar också att flera prognosmakare, svensk som utländsk ekonomisk expertis, har gjort samma överskattning av inflationstrycket. I våra slutsatser säger vi att Riksbanken ändå har tillämpat sina handlingsregler och agerat på ett konsekvent sätt.
Finansutskottet beslutade för en tid sedan om en fördjupad utvärdering av penningpolitiken. Ett tungt skäl till det är att den nuvarande penningpolitiska regimen nu har varit i kraft i ungefär tio år. En sådan utvärdering kommer säkert inte att sätta punkt för en kritisk och livaktig diskussion om penningpolitiken. Men förhoppningsvis kan den kanske bidra med argument som för den diskussionen framåt.
Fru talman! Till betänkandet har fogats två reservationer. Den ena vill återställa Riksbanken och dess organisation till den ordning som gällde före den 1 januari 1999. Majoriteten vill dock inte ha någon återställare. Argumentet för det är, trots den kritiska diskussionen, att erfarenheterna av den nya ordningen i huvudsak är goda. På seminariet i går uttryckte exempelvis LO-ekonomen Dan Andersson att Riksbanken som en disciplinerande kraft på arbetsmarknaden på sätt och vis är LO:s bäste vän. Men han är ju ingalunda alltid nöjd med de penningpolitiska besluten.
Den andra reservationen kräver att Sverige ska begära ett formellt undantag för att vi ska slippa införa euron. Det anser vi inte behövs. Vi vet själva vad vi har fattat för beslut i folkomröstningen, och kommissionen har sagt att ett sådant undantag inte är nödvändigt.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.
Anf. 116 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Vi yrkar inte på att det ska återställas. Det handlar inte om en omedelbar återställare. Men vi ska ha en utredning för att se hur vi kan öka det demokratiska inflytandet över Riksbanken. Det är ett väldigt modest yrkande. Det förvånar mig att vi inte kan få gehör för det. Vi vill ju alla att det ska finnas en demokratisk dialog och debatt. Om vi inte ville det vore den här diskussionen obehövlig. Det är väl klart att vi vill ha det?
Det handlar inte om en återställning av de tider som har varit. Jag har läst en anekdot från den tiden det satt politiker i bankofullmäktige och bestämde. Anekdoten säger: Vakna, du ska reservera dig! Det var en politiker som hade tagit sig en liten lur. Jag nämner inga namn, men jag vet vem det är. Det var ingen från Vänstern. Den ordningen vill vi inte ha tillbaka.
Vi kan diskutera målformuleringen för Riksbanken. Om vi har en riksbank med en enda uppgift, att hålla det på 2 %, plus minus 1 %, skulle politikerna kunna ta det direkta ansvaret. Poängen med en oberoende eller självständig riksbank vore om man hade ett vidare uppdrag, som den amerikanska riksbanken, "Fed". Den har uppdraget att stärka den ekonomiska tillväxten och hålla ett stabilt penningvärde. Då är det mer logiskt.
När vi säger att vi vill ha en utredning om detta svarar utskottet att det skulle strida mot Sveriges fördrag, och när vi skriver en reservation om att vi vill förhandla om fördragen säger man nej. Det blir ett moment 22. Ingenting får röras. Allt ska vara sakrosankt. Det Gud har givit är gott.
Men så är det ju inte. Det finns en typ av mode även i politik. Det är dyrt att följa modet, och det är också dyrt för realekonomin när man följer moden alltför slaviskt.
Anf. 117 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Nu läser jag innantill. I motionen av Lars Ohly med flera "anförs att Riksbanken och Riksbankens ledningsorganisation bör återställas till den organisation som gällde före den 1 januari 1999 då Riksbanken fick en mer oberoende ställning". Det är ganska glasklart i vilken riktning ni vill röra er.
Om det bara handlade om att utveckla penningpolitiken och förändra den över tiden tror jag att vi till och med kan få riksbankschefen med på det. Jag hörde honom senast i går svara på frågan: Behöver penningpolitiken utvecklas? Han svarade: Ja, den behöver utvecklas, och den måste naturligtvis utvecklas. Detta sker i den demokratiska diskussion som pågår om penningpolitiken. Möjligen sker det i och med att vi får ett underlag från den utvärdering som riksdagen kommer att göra av hur det har fungerat under den gångna tioårsperioden. Om det bara handlade om att slå fast att vi ska diskutera och utveckla penningpolitiken tror jag inte att vi skulle stå här och ha någon polemik.
Anf. 118 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Reservationen handlar ju om det. Det är riktigt att vi vill, men vi har inte valt. Vi är lite listiga ibland i Vänstern. Vi tar inte det maximalistiska yrkandet, utan vi modererar oss för att kunna få majoritet. Det är syftet med politiken. Även om vi inte fattar det beslutet nu vill vi göra en översyn som får i gång en diskussion. Det påminner lite grann om den oberoende utvärderingen. Det är ett steg i vår riktning. Det ser jag också. Men vi vill göra det mer samlat och ta med även ledningsfunktionerna, och jag säger att det är viktigt att våga föra den diskussionen.
Sedan behöver vi inte ha det exakt som det såg ut tidigare. År 1993 reserverade sig Bergqvist för en ståndpunkt som var mer maximalistisk än den jag har i dag.
Man säger att det har fungerat så väldigt bra med den här regimen. Är det så säkert att det beror just på den oberoende Riksbanken? Kan det inte också bero på att vi har fått en helt annan global ekonomi och en helt annan struktur och ett helt annat förhållande mellan löntagare och arbetsgivare när man diskuterar avtal?
Tänk er detta: Varför är prästen religiös? Är det för att han är präst eller för att han är kristen? Jag tror att det beror på att prästen är kristen. Därför tror jag att vi har en låg inflation just nu för att vi har nya spelregler i ekonomin.
Man har sagt att alla är i grunden överens. Men, ledamöter, läs Ekonomisk Debatt nr 3! Där tar Björn Thalberg, professor emeritus i Lund, upp att det från nationalekonomiska grundprinciper är fel att splittra upp detta. Det strider mot en grundläggande ekonomisk teori som var helt etablerad på 50- och 60-talen.
Sedan kom ett mode som går över världen med monetaristerna, men jag tror att vi ska hålla oss till mer grundläggande nationalekonomiska kunskaper och inte ha ett dubbelkommando i ekonomin. Har man ett dubbelkommando i ekonomin riskerar man att förr eller senare köra i diket. Det har vi inte gjort som tur är, eftersom vi har en demokratisk debatt som inte är helt fel. Men Riksbanken har haft för hög ränta, och det har kostat ett antal jobb i ekonomin. Det ska vi med rätta kritisera.
Anf. 119 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Låt mig försöka sammanfatta det som Lars Bäckström sade. Du vill ha en diskussion till stånd, och du vill ha en översyn. Sedan är det inte så mycket mer du vill ha.
Mitt svar är att diskussionen pågår, och utvärderingen av penningpolitiken har vi beslutat om i enighet. Nu har vi valt att läsa lite innantill, och då har vi tagit fasta på att det långsiktiga målet, det som du kallar maximalistiskt, innebär något annat, och därför yrkar vi avslag på reservationen.
Anf. 120 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Det är på ett sätt väldigt enkelt att utvärdera penningpolitiken. Vi står här med facit i handen och kan ganska lätt utvärdera de beslut som fattades för ett par år sedan när vi ser hur verkligheten är i dag. De effekter som finns i verkligheten i dag kommer av beslut som fattades för ett eller två år sedan.
Därför är det också så, Bäckström, att det inte räcker med en bra kikare och ett fönster. Man måste ha en väldigt lång kikare som ser ett eller två år framåt i tiden. Det handlar inte om hur många bilar som står på parkeringsplatsen just nu utan om hur många som kommer att stå där om ett eller två år. Det är nämligen det perspektivet, som vi är överens om, som penningpolitiken arbetar med.
Därför blir det också väldigt svårt att utvärdera penningpolitiken. Vi måste försöka komma ihåg hur vi tänkte på den där tiden för ett eller två år sedan.
Fru talman! Jag har roat mig med - jag gör så ibland - att läsa en gammal budgetproposition från den här tiden, mest för att återskapa sinnebilden av hur vi tänkte eller hur regeringen tänkte. Där står ganska klart och tydligt att regeringen hade en annan syn på hur verkligheten skulle utvecklas jämfört med hur den egentligen blev. Man trodde att arbetslösheten skulle ligga runt 3,8 % i fjol och att den skulle fortsätta att sjunka därefter. I budgetpropositionen för 2003 trodde regeringen att räntan skulle ligga en bra bit över vad den faktiskt gör i dag.
Det var också i den miljön som Riksbanken fattade de penningpolitiska beslut som nu slår igenom i verkligheten och som vi nu utvärderar. Hade man utgått från de bedömningar som regeringen gjorde i sin budgetproposition skulle rimligen inte heller penningpolitiken ha fått en radikalt annorlunda utformning.
Det är dessutom viktigt att notera det som Bo Bernhardsson tog upp i sitt anförande om vad finansutskottet skriver i sin utvärdering. Utskottet skriver att Riksbanken, i jämförelse med andra prognosinstitut, har gjort rimligt bra prognoser och att man dessutom har följt de handlingsregler som man har dragit upp för penningpolitiken. Det som då måste ifrågasättas är om Riksbanken inte har använt de prognoser man själv gjort på ett rimligt sätt och om man inte har följt de handlingsregler som finns för penningpolitiken. Utskottets majoritet, och det är en total majoritet, kommer fram till att det faktiskt är så.
Lars Bäckström sade också att det finns väldigt många debattörer i den här frågan. Jag tror att det till mycket stor del beror på att vi är väldigt många som är bekymrade över läget på arbetsmarknaden, hur man har misslyckats med jobbpolitiken och att det är väldigt många människor som står utanför arbetsmarknaden. Det senaste halvåret har ungdomsarbetslösheten ökat rejält. Arbetslösheten bland kvinnor har ökat kraftigt på ett halvår, och den totala arbetslösheten ser också väldigt illa ut.
Jag tyckte att det var bra att Lars Bäckström tog upp de här stora frågorna. Det handlar om att för få företag växer och skapas. Det handlar om att kommunerna möter en ryckig finanspolitik med att tveka att anställa. Men det handlar kanske framför allt om den nya ekonomiska verkligheten och om de utmaningar som vi ser i den globala ekonomin. Då måste också den som säger att detta är ett bekymmer fundera på vilken politik som måste användas för att möta den här utmaningen. Där har Socialdemokraterna och deras stödpartier, inklusive Lars Bäckström, ett väldigt stort ansvar för att globaliseringssäkra Sverige och se till så att vi klarar arbetslösheten även i en ny värld.
I det här betänkandet finns det äntligen en majoritet för en lagreglering av hur Riksbankens vinst ska fördelas. Det finns en historia på det här området som gör att detta är en väldigt viktig fråga. År 2001 och 2002 beslutade en majoritet i riksbanksfullmäktige att Riksbanken skulle leverera in 20 miljarder extra till statskassan båda de här åren. En tydlig lagreglering behövs för inleveranserna. Det handlar i grunden om att värna Riksbankens självständighet och se till att det finns tillräckligt mycket kapital i Riksbanken för att möta de utmaningar som Riksbanken kan ställas inför.
Det står visserligen i betänkandet att vi ville avvakta folkomröstningsresultatet, men egentligen måste detta göras oavsett om det hade blivit ett ja eller ett nej i folkomröstningen. I de stadgar som finns i EU heter det att detta ska lagregleras oavsett om man är med i det tredje steget eller inte.
Det är också så att Sverige får kritik varje år när EU lägger fram sina konvergensprogram just på den punkten att vi inte har skött lagregleringen ordentligt. Därför är det väldigt positivt att utskottet nu tar initiativ till detta.
Folkpartiet skulle också vilja lagreglera de offentliga utfrågningarna, och vi skulle också vilja ha en lagreglering om att protokollen för Riksbanken ska vara offentliga. Det sker nu. Det finns ett stort intresse från Riksbanken att vara med på utfrågningar och även att offentliggöra protokollen. Vi tycker ändå att det är viktigt att det finns en lagreglering av detta. I år har vi valt att inte väcka en motion, men jag tror att vår åsikt på det här området är väl känd.
Anf. 121 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Christer Nylander sade att man måste ha en väldigt lång kikare eftersom man ska titta två år framåt om man ska ta hänsyn till realekonomin. Men så är det ju inte. Greenspan har ingen annan kikare. Det finns ingen annan optik i USA än det finns i Sverige. De tittar på realekonomin. Vad kan hända om två år? Det klassiska är Keynes: I det långa loppet är vi alla döda. Någon säger att det är fint väder i dag. I dag ja, men vänta du till nästa vecka eller nästa månad! Någon gång blir det nog regn. Det är pessimismens princip, "Iorismen" och negativismen.
Men vi har en för hög ränta. Låt oss diskutera det då: Har vi det eller inte? Klas Eklund kan väl inte kallas vänsterextremist - numera. En gång i världen var han det, men det var längesedan. Då var inte jag det. Han har passerat mig. Han säger att Riksbanken måste sänka räntan, annars abdikerar de. Vågar Nylander ha någon åsikt över huvud taget, eller är det så att vi lever i den bästa av världar, som Leibnitz sade en gång? Han sade att det är den bästa tänkbara världen. Man får inte kritisera Riksbanken. Den ska vara oberoende och självständig, och den är satt av Gud. Den Gud giver ett ämbete giver han även förstånd att sköta det. Är det den typen av politik vi ska ha? Säg konkret: Bör Riksbanken sänka räntan, ja eller nej?
Anf. 122 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Jag har lärt mig, och jag tror också att Bäckström och de flesta andra har lärt sig, när det gäller penningpolitiken att det tar ungefär ett-två år innan den får full effekt på ekonomin. Därför är det självklart så att den ekonomi som vi ser i dag för penningpolitikens del handlar om vilka beslut som fattades för ett-två år sedan. Och de beslut som fattas i dag får full effekt först efter ett eller två år.
Nej, huvudbekymret är ju, även om Bäckström tror att det är 10 000, 20 000, 30 000 jobb som skulle komma tidigare i konjunkturcykeln om man hade lägre ränta, att det görs för lite för att få fram alla de andra jobben. Penningpolitiken kan möjligen möta konjunkturbilden och se till att jobben kommer tidigare. Men det är ingen strukturellt minskad arbetslöshet bara för att man ändrar räntan. Det viktigaste är att man har en strukturpolitik som ser till att vi får fler jobb i Sverige i dag.
Det är så klart politiskt, taktiskt, väldigt viktigt för er som har ansvar för arbetslösheten att försöka lägga över ansvaret på Riksbanken. Men huvudproblemet är ju att det förs en ekonomisk politik, en finanspolitik och en strukturpolitik som inte möter de behov som jag tror att både Lars Bäckström och jag är överens om att den globaliserade ekonomin medför.
Anf. 123 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Nu var vi ju här för att diskutera Riksbanken och penningpolitiken. Det var inte en allmän finansdebatt. Jag kan säga att jag tror att huvudorsaken till den alltför höga arbetslösheten är strukturell, den globala kapitalismens förändring. Då är vi överens om det.
Sedan tror jag att Riksbankens alltför höga ränta bidrar till en onödigt hög arbetslöshet. Låt oss säga att det bara är 10 000. Därför bör räntan ned. Nu frågar jag: Tycker Nylander att räntan bör ned? Då svarar Nylander: Låt oss nu diskutera finanspolitiken. Det är ett icke-svar. Det är klassikt goddag yxskaft. Det är bara någon meter mellan oss. Det måste kunna gå att svara. Tänk om nu Riksbanken sänker räntan i juni. Då säger Nylander antagligen: Det var rätt gjort! Nylander har den åsikt som Riksbanken har med en dags fördröjning. Prata om att abdikera som politiker: Jag har ingen åsikt mer än Riksbankens och än Heikenstens! Så kan vi inte ha politiken. Det visar hur fel det är att bara lägga sig platt och säga: Vi har ingen åsikt i Folkpartiet liberalerna mer Heikenstens. Jag tror inte ens att Heikensten är liberal. Man bara överlåter sin egen åsikt till Heikensten. Så kan ni väl ändå inte ha det i Folkpartiet? Ni måste ha åsikter!
Anf. 124 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Vi har massor av åsikter, och vi har framför allt åsikter om de saker som vi är satta att fatta beslut om och lägga fram förslag till beslut om. De beslut som vi äger i den här kammaren är beslut om finanspolitiken. Det har vi bestämt, och vi tycker att det är en bra ordning att penningpolitiken ska skötas på ett annat sätt. Jag tycker att det är en bra ordning, och jag tycker också att vi ska utvärdera hur det har fungerat i efterhand för att vi ska lära oss mer och för att vi ska fundera på hur det ska se ut men framför allt för att se hur vi kan möta de problem som finns på arbetsmarknaden. Dem klarar penningpolitiken faktiskt inte, utan det är i grunden strukturella problem.
Anf. 125 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Det är som sagt var en bred enighet om de formella beslutspunkterna i detta betänkande om Riksbanken och penningpolitiken. När det gäller de formella besluten om Riksbankens förvaltning finns det kanske inte så mycket att orda om men däremot när det gäller penningpolitiken.
Jag tycker först att det är viktigt att konstatera att det är bra med den utvärdering som nu ska göras av inflationsmål och penningpolitikens utformning 1995-2005. Det var faktiskt under ganska turbulenta år i början på 1990-talet, framför allt 1993, som man formulerade det nuvarande penningpolitiska målet. Det finns anledning, tycker jag, med den distansen och med de olika konjunkturer som har varit att utvärdera hur detta har fungerat och hur det har fungerat med den självständiga Riksbanken. Det är välkommet. Det är en process som vi självklart ska delta i som politiker, att diskutera penningpolitikens ramar och riktlinjer för framtiden.
Det är också bra med det uppdrag om lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat som föreslås. Det är en spärr mot politiska godtyckliga vinstindragningar som har skett under de gångna åren att vi får detta mer tydligt reglerat. Det stärker Riksbankens självständighet, vilket vi kristdemokrater tycker är välkommet och viktigt.
Men det finns, som sagt var, en del principiella frågor att diskutera. Det är Riksbankens självständighet. Vi har fått en del uttalanden från socialdemokrater men här i kammaren framför allt av vänsterpartisten Lars Bäckström som handlar om att nu ska Riksbanken sänka räntan, eller för att uttrycka det med Lars Bäckströms ord: Det gäller att sätta press på Riksbanken.
Kuriosa kan vara att eftersom Riksbanken i sina instruktioner har ett förbud mot att ta instruktioner så kan det snarare få motsatt effekt, det vill säga det blir mindre av räntesänkningar tack vare många socialdemokratiska politikers och Vänsterpartiets agerande. Men det kanske också är syftet med de olika utspelen, så har man någon att skylla på när det inte går så bra på arbetsmarknaden.
Man kan också undra om Lars Bäckström inte ser för mycket av grandet i Lars Heikenstens öga och för lite av bjälken i det egna ögat när han gör en stor affär av den ganska måttliga effekt som olika sänkningar av räntan kan få för sysselsättningen och det samtidigt är en till en och en halv miljon människor varje dag som inte går till jobbet, som är utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det är ett faktum som Lars Bäckström och nuvarande majoritetskonstellation i Sveriges riksdag har ett direkt ansvar för och inflytande över.
Man brukar hänvisa till Konjunkturinstitutet som pläderar för sänkt ränta. Det är riktigt. De har den åsikten just nu. Men de har också åsikten att det behövs en stramare finanspolitik, alltså en lättare penningpolitik och en stramare finanspolitik. Varför hör vi aldrig en socialdemokrat eller en vänsterpartist citera hela Konjunkturinstitutets bedömning och rekommendation?
Vi har i dag ett statsbudgetunderskott på ungefär 40 miljarder kronor. Vi kommer att låna upp stora pengar under den mandatperiod som råder, men skotten ska riktas mot Riksbanken. Det egna ansvaret tar man inte. Det är mycket intressant, och det skulle vara intressant att höra varför man inte lyder hela Konjunkturinstitutets rekommendation. Om man skulle ha en stramare finanspolitik skulle det självklart bli lättare för Riksbanken att sänka räntan, vilket vi alla skulle välkomna.
Det är också intressant att notera att Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har ett samarbete framför allt kring de ekonomiska frågorna. En av hörnstenarna i den ekonomiska politiken är penningpolitiken och Riksbankens självständighet. Men här har vi ett parti som alltså skriver tydligt i sina reservationer att det är en principiell uppfattning att Riksbankens legala ställning och ledningsorganisation bör återställas till det som gällde före den 1 januari 1999.
Hur kan man samarbeta om den ekonomiska politiken när man skiljer sig åt i uppfattning i en så fundamental fråga som Riksbankens självständighet, inflationsmål och hela penningpolitiken? Det är för mig en gåta som jag har svårt att få ihop. Jag skulle gärna vilja höra förklaringen till detta. Hur kan man samarbeta om den ekonomiska politiken när man undantar en sådan fundamental ställning? Det kan ju bero på att Lars Bäckström egentligen inte tror på sin egen politik, därav krumbukterna i talarstolen tidigare i replikskiftet med Bo Bernhardsson. Men man måste ha den här åsikten för att tillfredsställa vissa grupper i sina väljarkårer och partiorganisationer. Det är mycket möjligt att det är ett spel för galleriet, och egentligen tror inte Lars Bäckström på den politik han står för, därför den här icke-maximalistiska linjen som han pläderar för.
Anf. 126 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Det är inte så konstigt att man har en principiell åsikt och sedan gör en kompromiss. Det är ganska normalt. Det är liksom politikens villkor. Jag är övertygad om att Socialdemokraterna vidhåller sin principiella uppfattning att Sverige bör vara medlem av EMU och euron. Det har de kongressbeslut på, men de respekterar folkomröstningen. Så går det säkert till i alliansen också, om ni kan ena er någon gång. Än har ni inte behövt göra det aktstycket. Men när ni ska sätta er ned får ni nog ge avkall på några principer för att komma fram till en kompromiss. Annars går det illa för Sverige, om olyckan skulle vara framme dubbelt, att ni skulle få regeringsmakten. Det är inte så konstigt.
Jag säger inte att det är Riksbanken eller Riksbankens ställning som är orsaken till att vi har arbetslöshet i det här landet. Nej, det är det inte. Det beror på att vi har nya globala utmaningar. Det är i grunden nya strukturer. Men Riksbanken hjälper till. Man måste kunna diskutera och våga säga det. Annars breder tystnaden ut sig. Riksbanken uppmanar ju till dialog. Ska dialogen bara bestå i att man säger: Halleluja, Riksbanken är bra? Det är ingen dialog. Jag tror inte ens att Heikensten begär att vi alla ska applådera och säga: Herr Heikensten, ni har rätt som alltid.
Det för tankarna till helt andra samhällen, som nog ingen av oss vill ha. Det var hemska samhällen när det var så en gång i världen.
Jag tror att till och med de kan bejaka att få en kritisk debatt. Klas Eklund sade i en debattartikel nyligen: Om de inte sänker räntan snart kommer de att abdikera, eftersom de då inte följer sina egna instruktioner.
Jag har inte sagt att huvudorsaken är Riksbanken, men de bidrar. Vi ska ta bort varje hinder för att få upp sysselsättningen.
Sverige är ett av de länder i världen som har den högsta sysselsättningen. Vi har högre sysselsättning än USA, mindre klyftor och bättre välfärd.
Låt oss vara stolta, men låt oss göra mer.
Anf. 127 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Lars Bäckström sade i ett tidigare inlägg att arbetslösheten beror på globaliseringen - det var huvudförklaringen - och räntepolitiken.
Den majoritet han själv tillhör hade tydligen inget ansvar, trots att en till en och en halv miljon människor står utanför arbetsmarknaden av olika skäl. Konjunkturinstitutet som tittar på detta ser att ungefär lika många människor lever på sociala ersättningar i olika former i dag som under de värsta krisåren i början av 90-talet.
Den politiken är Lars Bäckström delaktig i och medansvarig för. Men det är globaliseringens fel och det är Riksbankens fel - inget eget ansvar.
Det har inte varit någon folkomröstning om penningpolitiken, vad jag känner till.
Om man har gjort en kompromiss och sagt att man ställer upp på det här, varför har man då en egen reservation?
Det som brukar vara kompromissen är att man kommer överens om hur man ska göra. Vi har fått det; ni har fått det. Vi enas om detta. Nu håller vi ihop och kör det här racet tillsammans under den här mandatperioden.
Här reserverar man sig om Riksbankens ställning i en fundamentalt viktig fråga. Jag får inte ihop det om man samarbetar om den ekonomiska politiken. Att ni gör det i utrikespolitiken är en sak. Där har ni inget samarbete, säger ni. Det är rimligt att då reservera sig mot den förda politiken. Men här gör ni det i en delfråga som är fundamental för hela den ekonomiska politiken. Jag får inte det att gå ihop.
Anf. 128 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Då kan jag förklara.
Vi har inte reserverat oss och sagt att vi ska återställa nuet till det läge som var förr. Då hade det blivit svårt med kompromissen. Men vi vill ha en översyn och diskutera hur man kan stärka det demokratiska inflytandet över Riksbanken.
Folkpartiet har några idéer. Lagfäst protokoll. Lagfäst offentliga utfrågningar. Vi kan tänka oss att ha offentliga utfrågningar i riksdagen om hur man utser till Riksbanken. Det finns många sätt.
I USA har man utfrågningar om vem som ska få de viktiga uppdragen.
För att man gör en kompromiss får man inte sluta tänka. Det vore förödande om kompromissen innebar det.
Det som Konjunkturinstitutet säger tycker jag är väldigt intressant. KI säger att om vi hade haft en annan räntepolitik så hade finanspolitiken inte behövt vara så expansiv. KI pekar på en väldigt viktig sak. Det finns ett dubbelkommando i ekonomin som kan bli olyckligt när det gäller stabiliseringspolitiken.
Jag håller upp denna för kammarens ledamöter. Det är Ekonomisk debatt nr 3:2005. Där redogör man på nationalekonomiskt teoretiska grunder för varför det kan vara olyckligt att ha ett dubbelkommando när det gäller stabiliseringspolitiken.
Det går lite mode i den ekonomiska debatten. Det kanske är dags att ta ett samlat grepp om den ekonomiska politiken för att göra allt vi kan.
Globalisering är en utmaning att lösa. Vi kan ju inte i Sveriges riksdag upphäva globaliseringsprocessen. Just därför har vi som politiker här i riksdagen ett ansvar. Vi folkvalda har ansvar för att skaffa regelsystem där vi kan samordna hela den ekonomiska politiken just för att utmaningen är så stor.
Industrin i min hemstad i min västsvenska region hotas inte av Reinfeldt eller regeringen eller facket eller elaka arbetsgivare. Vi har en global utmaning att möta. Vi ska hjälpa till i den utmaningen med strukturpolitik och med forskning och utbildning.
De blir inte hjälpta av sänkt skatt och sänkta ersättningsnivåer som ni kommer med. Om ni ska diskutera finanspolitik i vartenda ärende kommer vi att få knepiga ärendedebatter här i kammaren.
För övrigt anser jag att Karthago ska förstöras, eller för övrigt anser jag att regeringen bör avgå. Det är ungefär den metodik ni använder i det här betänkandet.
Anf. 129 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Jag noterar att det inte var jag som tog upp ersättningsnivåer och företagspolitik. Jag tror att det behövs en bättre företagspolitik för att man ska klara jobben på västkusten.
Jag tror att det krävs en bättre finanspolitik och en självständig riksbank.
Det innebär inte att Riksbankens ledning består av fullkomliga människor. Frågan är om Lars Bäckström är en mer fullkomlig människa när det gäller att bedöma penningpolitiken från dag till dag.
Det är ju hela den arbetsfördelning vi har gjort. Det är på samma sätt med domstolarna. Vi stiftar lagarna. Vi tror att andra, både för rättssäkerhetens skull och för att de kan det bättre, sköter tillämpningen. Vi utvärderar och ändrar lagarna. Det är precis det som annonseras i det här betänkandet, nämligen en utvärdering av penningpolitiken.
Jag håller med Bo Bernhardsson på den här punkten. Om det var det du var ute efter kunde du lugnt sitta stilla i båten, vänta in utvärderingen och ta en diskussion. Men du vill tvärtom ha en annan ordning med en självständig riksbank, och du använder uttryck som att sätta press på Riksbanken i stället för att säga: Sköt ert jobb. Vi utvärderar sedan om ni har gjort ett bra jobb eller inte. Vi avsätter och tillsätter direktionsmedlemmar när mandatperioden går ut.
Så är arbetsfördelningen i Sveriges riksdag. Det är en fundamental del av den ekonomiska politiken. Den deltar du inte i. Därför får jag inte ert samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet att gå ihop.
Anf. 130 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Det är möjligt att det är oundvikligt, men detta håller delvis på att bli en sysselsättningspolitisk debatt. Det kanske är oundvikligt. Egentligen handlar det om penningpolitik. Vad man då borde diskutera är ju explicit vilket ansvar som ligger just på penningpolitiken för sysselsättningsfrågan.
Nu har Stefan Attefall två gånger sagt att det finns en och en halv miljon arbetslösa i Sverige. Det är en absurd siffra. Den är inte absurd därför att den är hög. Den är absurd därför att man inte kan använda den siffran när man pratar arbetslöshet.
Vi har 5,5 % arbetslösa i Sverige. Det är alldeles för många. Det räcker att ta till den siffran. När man tar till siffran en och en halv miljon räknar man in dem som studerar och dem som är förtidspensionerade därför att de inte har orkat med arbetslivet därför att de är sjuka. Man räknar med dem som är hemma och är föräldralediga. Man räknar med en massa kategorier av människor som inte är arbetslösa, utan ett uttryck för välfärdssamhället.
Meningen med produktionen och produktivitetsökningarna är ju faktiskt att vi ska kunna bevilja oss sådana rättigheter som att vara hemma när vi blir sjuka, att bli förtidspensionerade om vi drabbas av arbetsskador och sjukdom som gör att vi inte kan fortsätta. Det är meningen. Det är meningen att vi ska kunna studera och förkovra oss för att klara oss på arbetsmarknaden.
Att laborera med siffror som handlar om en arbetslöshet på 1,5 miljoner är ganska absurt.
Vi har en öppen arbetslöshet på 5,5 %. Låt oss diskutera den. Sedan finns det naturligtvis andra problem. Det finns något fusk, och det finns människor som är sjukskrivna men skulle kunna vara i arbete om det fanns arbetsplatser som passade.
Anf. 131 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Jag sade en till en och en halv miljon. I det ingår de som är öppet arbetslösa, de som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, de som är studerande som egentligen vill jobba men pluggar - de räknas i internationell statistik som arbetslösa, men inte i svensk statistik. Där ingår deltidsarbetslösa som söker jobb. De vill jobba mer men har inte fulltidsjobb. Där ingår en hel del sjukskrivna och förtidspensionerade. Jag säger en till en och en halv miljon. Det är svårt att bedöma hur många av dem som har arbetsmarknadsskäl och hur många som har sjukdomsskäl, till exempel är förtidspensionerade.
Det är den storleken. Det ingår inga föräldralediga. Det ingår inga andra. Det handlar om den storleksordningen.
LO-utredaren Jan Edling säger att det är 20 % av arbetskraften som är utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Det ligger någonstans där. Det går inte att fånga exakt, men det är betydligt fler än 5,5 % öppet arbetslösa.
När Konjunkturinstitutets chef säger att man ska sänka räntan - många socialdemokrater använder honom som tillhygge - säger han också: en stramare finanspolitik.
Man för en politik som både försämrar statsfinanserna och leder till fler människor utanför arbetsmarknaden i stället för att göra något åt de strukturella problem som gör att vi har den här situationen.
Anf. 132 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Den siffra som nämndes två gånger var en och en halv miljon arbetslösa. I den siffran ingår en massa människor som egentligen utnyttjar den möjlighet att till exempel vara sjuk eller pensionerad som är meningen med välfärdssystemet. Skulle Attefall beskriva det som en utveckling av välfärdsstaten om vi försämrade möjligheterna för människor som slås ut i arbetslivet att vara sjukskrivna eller förtidspensionerade?
Om vi pratar om en och en halv miljon människor - nu modererade du det till en miljon och upp till en och en halv; jag får ta med det nästa gång - är jag säker på att det i denna siffra också ingår människor som håller på att utbilda sig och sysslar med andra saker som faktiskt är uttryck för välfärdsstaten och inte för arbetslöshet.
Sedan är det en annan sak att människor på en del håll i landet är sjukskrivna, vilket naturligtvis också ingår i siffran, därför att det fattas jobb, och om det fanns arbetsplatser som passade bättre för dessa människor skulle de också kunna vara i arbete. Detta finns också, och låt oss då föra den diskussionen: Hur ska vi kunna ställa krav på arbetsgivarna, också de privata, att anpassa arbetsmarknaden och arbetsplatserna så att människor som inte jobbar upp till 110 % av sin förmåga också kan finna en plats i arbetslivet?
Anf. 133 Stefan Attefall (Kd)
Fru talman! Orsaken till jag nämnde siffran en till en och en halv miljon - du kan läsa snabbprotokollet; jag använde den två gånger under mitt anförande om jag minns rätt - är att den visar på en annan verklighet än när man talar om 5,5 %. Sedan kan man diskutera exakt vad siffran är. Jan Edling använder som sagt begreppet 20 %.
Det finns också ett annat mått, nämligen hur många timmar vi arbetar. Man kan se att antalet arbetade timmar per invånare inte ökar i Sverige utan tvärtom sjunker.
Man kan också titta på statistiken över dem som vi säger är sysselsatta. Till stor del beror det på att människor är sjuka och borta från jobbet, och så kommer en vikarie in. Då har man fler sysselsatta, men man får inte fler arbetade timmar.
Den statistik som Socialdemokraterna bygger upp sin ekonomiska politik på är missvisande. Jag använder ett lindrigt uttryck. Jag säger "missvisande"; det finns också en hel del annat att använda om den statistiken. Detta skapar fel fokus. Det är det som är ert problem. Ni har fokuserat på öppen arbetslöshet, och så flyttas människor från den kolumnen till andra kolumner. Så löser ni inte problemen - exempelvis med det växande antalet förtidspensioneringar, som inte alltid men till stor del sker av arbetsmarknadsskäl. Jag har själv sådana erfarenheter i min släkt och ser hur detta används i praktiken. Särskilt i områden i Sverige där det inte finns så många jobb använder man förtidspensionering för att få undan människor från statistiken över öppet arbetslösa.
Den politiken är Bo Bernhardsson ansvarig för. Den ligger i och för sig en bit utanför dagens betänkande, men det är detta allvarliga problem vi har att brottas med i Sveriges samhälle i dag.
Anf. 134 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! Jag tänkte diskutera penningpolitiken.
Tidigare ställdes frågan hur det kommer sig att så många anmäler sig till talarlistan när vi är så eniga. Främsta skälet för mig att ändå vilja delta i denna debatt är att jag tycker att det kan vara på sin plats att vi i Sveriges riksdag, även om vi inte har så många åhörare, diskuterar samma saker som på bred front diskuteras ute i samhället. Även om vi inte kommit fram till väldigt disparata ståndpunkter i betänkandet kan det finnas all anledning att vi för en diskussion som också kan komma ut i offentligheten, låt vara att det inte direkt är fullbokat på läktaren i dag.
Jag tycker att detta är en viktig diskussion, speciellt som många politiska och semipolitiska aktörer, opinionsbildare och så vidare framför väldigt olika ståndpunkter i fråga om hur man ska se på Riksbankens agerande när det gäller reporäntan, inte bara nu på sista tiden utan sedan flera år tillbaka.
Lars Bäckström sade tidigare att strukturpolitiken är viktigast. Det håller jag absolut med om, men det är frågeställningar som vi har många andra tillfällen att diskutera. Vi har många nya utmaningar, och jag tror att vi alla har anledning att fråga oss om vår politik och våra politiska förslag tillräckligt mycket kan möta de behov som uppstår med så mycket nya möjligheter och nya situationer i en stenhård internationell konkurrens. Jag tror också att det är oerhört viktigt att vi möter den diskussionen med lite större öppenhet än vad de flesta av oss brukar göra.
Bo Bernhardsson sade att kritikerna helt har missuppfattat situationen med en självständig riksbank, att det skulle betyda att penningpolitiken inte ska diskuteras. Även där vill jag verkligen varmt instämma, för han har helt rätt. Tvärtom förutsätter ju en ordning med en självständig riksbank som fattar reporäntebeslut efter eget huvud en livlig offentlig debatt där även politiker deltar. Annars blir situationen helt ohållbar. Då skulle vi få det här elfenbenstornet där man sitter och fattar beslut. Genom att det förs en livaktig samhällsdebatt i frågan där även Riksbanken ständigt är med och förklarar sig och argumenterar för sin sak leder vi inte bara diskussionen utan också kunskapen framåt.
Jag kan däremot i och för sig sätta ett frågetecken för varför Amsledningen, som i första hand har till uppgift att, också relativt självständigt, sköta arbetsmarknadspolitiken i dess mer detaljerade utformning, och näringsministern, som har till huvuduppgift att arbeta med den här strukturpolitiken, lägger ned så mycket krut på att kritisera Riksbanken när de har så väldigt mycket annat som de borde ta itu med och som de uppenbarligen inte riktigt finner utrymme för i sina almanackor. Man bör alltid börja med att sköta sitt eget jobb innan man lägger sin arbetstid på att klaga på andra.
Att Konjunkturinstitutet, som är statens myndighet med syfte att göra prognoser och i det inkludera en prognos för reporäntan, är ute i debatten är fullkomligt självklart. Däremot håller jag inte med om liknelsen att Ingmar Hansson skulle vara Riksbankens främste kritiker. Det är väl snarast en ganska mild kritik som kommer från Konjunkturinstitutet. Dock kommer de fram till att reporäntan kan sättas något lägre än vad den är i dag.
Det intressanta här är möjligen att väldigt många enskilda företrädare för majoriteten, enskilda statsråd och så vidare, har gått ut, inte bara precis nu utan även under den period som vi har utvärderat, och inte bara sagt sig tycka utan till och med krävt att riksbanksdirektionen ska sammanträda för att sänka räntan och så vidare. Det har vid flera tillfällen varit diskussion i KU om statsråd som varit ute och krävt räntesänkningar. Jag har tyckt att det varit helt riktigt att KU inte riktat allvarlig kritik, eller vad det nu heter på KU-språk, för detta. Jag tycker nämligen att de ska kunna göra det.
Om man bara ser till den själva formella arbetslösheten, öppet arbetslösa och i arbetsmarknadsåtgärder, handlar det om ungefär 370 000-375 000 personer, om jag minns rätt. Av dessa kan enligt Konjunkturinstitutets bedömning någonstans runt 50 000 påverkas av konjunkturskedet, det vill säga är konjunkturellt arbetslösa. Av dem räknar man med - detta är mycket grova uppskattningar där jättestora intervall kan vara sannolika - att med 50 punkters lägre ränta skulle ca 10 000 ytterligare ha ett jobb vid utgången av prognosperioden. Det handlar alltså om en tidigareläggning med ungefär 10 000 jobb, plus minus hur mycket som helst, på ett till ett och ett halvt års sikt.
Det är alltså den storleksordningen vi pratar om. Men blir det 10 000 över huvud taget? Det är den första frågeställning man måste ha. Den andra är: Vad finns det för andra, negativa effekter om man skulle göra en räntesänkning i dagsläget eller om man hade gjort det för ett år sedan? Det är det man ska väga när man funderar på detta.
Jag tycker att man i dag kan sätta ett frågetecken för om räntesänkning över huvud taget skulle ha någon sådan här effekt, med tanke på att den låga inflationen till stor del beror på faktorer som kommer utifrån medan den inhemskt genererade inflationen inte är så väldigt låg. Den låga inflationen beror på sådant som ökat konkurrenstryck och hårdnande internationell konkurrens. Kan detta påverkas med reporäntan? Och kan man påverka efterfrågan på svensk arbetskraft? Den frågan måste man ställa. Man måste också ställa frågan om vad som händer i övrigt i ekonomin med en snabb ökning av hushållens upplåning och bostadspriser och så vidare. Det här tycker jag är det ena som man ska lägga i den vågskålen.
Vi i Folkpartiet har för vår del ingen partiståndpunkt om hur hög reporäntan borde vara. Vi har det inte i dag, och vi hade det inte för ett år sedan eller två år sedan, den period som vi utvärderar. Men vår grundläggande hållning är väl att man i dag ligger ungefär rätt. Och vi delar till fullo utskottets eniga kommentar - det är inte bara en majoritet - om att Riksbanken under den period som vi har utvärderat och med de fakta man hade på bordet när besluten togs, inte i dag när vi vet att utvecklingen blev en annan, i allt väsentligt har skött uppgiften på ett riktigt sätt.
Anf. 135 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Jag tycker att Karin Pilsäter gjorde ett principiellt korrekt inlägg. Jag kan också instämma i många av slutsatserna. Vi ska kunna diskutera Riksbanken - det är bra. Men jag ska försöka borra lite vidare i det när det gäller diskussionen och våra reservationer från Vänsterpartiets sida.
Man kan se formen för hur Riksbanken styrs - det är en låda. Sedan handlar det om vad som händer inne i den här lådan. Det är en annan sak, och det kan man också diskutera. Jag är missnöjd med båda frågorna. Det ska erkännas. Jag skulle vilja ha ett starkare inflytande. Jag påstår inte att Folkpartiet tycker samma som vi i Vänsterpartiet, men det finns några nyanser som drar åt vårt håll. Folkpartiet har tagit upp att man vill ha protokoll och hearingar.
Men om vi nu bortser från den här delen, formen, kan vi tänka oss ett mellanläge. Vad ger riksdagen för uppdrag? Vi säger att vi har en självständig oberoende riksbank, men vad ger riksdagen för uppdrag? I USA skulle man ge uppdraget ekonomisk tillväxt, sysselsättning, stabilt penningvärde. Men här tycks uppdraget i stället vara 2 % inflation ±1 % - vi står bakom det.
Man skulle faktiskt kunna tänka sig ett läge där riksdagen ger ett uppdrag, som USA:s folkvalda ger till deras oberoende riksbank, som är lite större och vidare. Karin Pilsäter och jag hade förmånen att besöka USA där vi hörde Olson - så hette han väl? Han sade att han för deras del tyckte att det var helt fel att ha ett så trubbigt instrument som ett punktsatt inflationsmål, för då skulle man missa så många andra nyanser. Vi hörde ju det.
Jag tog faktiskt stort intryck av Olson, en av de sju vise männen som styrde riksbanken. Tog Karin Pilsäter lite intryck av resan, och i så fall på vilket sätt?
Anf. 136 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! Vi kanske ska prata reseminnen vid något annat tillfälle. Men anledningen till att vi i Folkpartiet vill att man ska lagreglera att protokollen ska vara offentliga och att vi ska kunna hålla offentliga utfrågningar här i riksdagen är just att vi vill garantera och säkerställa att den här öppna debatten verkligen förs. Det är absolut inget problem i dagsläget. Tvärtom är Riksbankens ledning nästan mer angelägen än vad vi är när det gäller att föra ut sin argumentation. Men det ska vara ställt utom allt tvivel att det är vi i riksdagen, som ju är huvudmän för Riksbanken, som sitter på initiativet och på rättigheterna till denna offentliga debatt.
När det gäller den andra frågan om uppdrag till Riksbanken har ju inte riksdagen givit Riksbanken i uppdrag att hålla 2 % inflation, utan vi har givit Riksbanken i uppdrag att hålla ett stabilt penningvärde. Och för det ändamålet har vi tilldelat dem ett par redskap. Det ena är reporäntan, och det andra är möjligheten att göra repor.
Om man vill ge ett annat uppdrag måste man också fundera på om de ska ha mer redskap. Eller tror man att de med hjälp av befintliga redskap skulle kunna uppnå olika saker eller att de genom att agera på ett annat sätt skulle kunna uppnå bredare mål? Då är i varje fall min och Folkpartiets uppfattning den att penningpolitikens bästa inverkan på tillväxt och sysselsättning får man just genom att se till att penningvärdet är stabilt. Det sker inte genom att man ser till att penningvärdet är instabilt. Det finns inga sådana lägen där ett instabilt penningvärde bättre skulle bidra till tillväxt och sysselsättning. Det är också så att Riksbanken redan nu har uppdraget att, så att säga, i vidare bemärkelse medverka till den ekonomiska utvecklingen, men det är just själva uppgiften om stabilt penningvärde som är deras.
Anf. 137 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Till Karin Pilsäter: Det var nog inte personliga reseminnen jag efterlyste i kammaren. Dem får nog Karin Pilsäter begrunda i sitt eget hjärta. Det gällde intrycket av Mark W. Olson, antagligen republikansk politiker på högerkanten, som sade: Nej, vi kan inte ha ett så begränsat mål som bara gäller inflation. Det skulle vara alldeles för snävt. Vi ger naturligtvis ett uppdrag att stimulera ett stabilt penningvärde - det är självklart - den ekonomiska tillväxten och därmed sysselsättningen. Det ingår. Vi kan inte snäva in uppdraget.
Jag tyckte att här var en högerman, republikan, som talade till mig så att jag förstod honom och höll med honom. Då undrar jag: Vad säger liberalen i denna strid?
Jag tyckte att de hade helt rätt, Mark W. Olson och hans guvernörer. Man får inte se det så begränsat. Han sade just: Jag vet hur er riksbank gör, och jag har respekt för dem - så uttalar sig en diplomatisk person - men vi skulle inte kunna tänka oss den politiken. Jag vet hur den europeiska centralbanken gör. Vi handlar annorlunda i den amerikanska Federal Reserve.
Sedan berättade han den här anekdoten för mig. Jag tror att han berättade den anekdoten med ett visst syfte. Den handlade om det här med kikaren och Greenspan som tittar på parkeringsplatsen. Jag tror inte att han gjorde det bara för att göra sig lustig. Jag tror att det var ett finstämt sätt att säga någonting om hur man bedriver ekonomisk politik. Vad anser Karin Pilsäter om detta?
Folkpartiet har inte någon partiståndpunkt - det hörde jag att Nylander sade tidigare. Men vad anser Karin Pilsäter som liberal politiker och debattör? Borde Riksbanken sänka räntan? De förfogar över beslutet, men vad anser Karin Pilsäter?
Anf. 138 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! När det gäller frågan om stabilt penningvärde är det ganska uppenbart att det inte handlar om att det alltid ska vara stabilt från dag till annan därför att det kan ju orsaka instabilitet i ekonomin. Det är också precis så som Riksbanken agerar. Och det har ju varit väldigt mycket kritik tidigare år när man härifrån från vissa håll har menat att Riksbanken borde sänka räntan för att kompensera effekten av den räntesänkning man just gjorde. Som Urban Bäckström då uttryckte det handlade det om att jaga sin egen svans. Likaså är det alldeles uppenbart att man inte jagar efter att försöka hålla inflationen på en väldigt fast nivå, nära 2 %, genom att motverka sådana kast som består av tillfälliga händelser, yttre förbipasserande händelser, som tillfälliga energiprisuppgångar eller så. Om de tillämpade det så strikt skulle jag hålla med dig om att de skulle behöva få ett vidare uppdrag. Men så som uppdraget är formulerat nu handlar det ju om långsiktig stabilitet. Det är inte att uppfylla målet varje vecka som är uppgiften. Det skulle då bli väldigt mycket kast i räntepolitiken, vilket skulle inverka menligt på sysselsättning och tillväxt. Det är alldeles uppenbart.
Det är i varje fall så som jag tolkar Mark Olsons syn på det hela. Jag finner därför inte någon anledning att tro att Riksbankens penningpolitik skulle utformas annorlunda om man på något sätt omformulerade målet om att man ska bidra till den ekonomiska utvecklingen. Det blir inget annorlunda då. Om man däremot skulle börja tillämpa det hela strikt så att man hela tiden skulle försöka parera skulle det finnas anledning att ompröva det.
Min egen åsikt är den att trots att jag anser att debatten ska vara fri och öppen finns det några personer i det här landet som bör avhålla sig från att uttala väldigt specifika ståndpunkter. Dit hör finansministern. Dit hör också statsministern. Dit hör riksbanksfullmäktige. Och eftersom jag tillhör riksbanksfullmäktige och för övrigt har tänkt att sitta i Finansdepartementet efter valet finner jag det synnerligen olämpligt om just jag skulle uttala en personlig ståndpunkt.
Anf. 139 Ulf Holm (Mp)
Fru talman! I den här debatten tänkte jag ta upp frågan som finns i reservation 2 från Vänsterpartiet och Miljöpartiet, nämligen undantag för Sverige från EMU:s tredje steg. Frågan behandlas summariskt av utskottet med en kommentar om att man inte har för avsikt att behandla den eftersom den har varit uppe tidigare.
Jag tycker inte att det är tillräckligt. Vi har haft en folkomröstning i Sverige om att delta eller inte i tredje steget av EMU. Majoriteten sade klart och tydligt: Nej tack, vi ska inte delta i tredje steget av EMU och därmed inte lämna över makten över valuta- och penningpolitiken från Sveriges riksbank till Europeiska centralbanken och inte heller ersätta svenska kronor med euro.
Folkomröstningsresultatet måste tas på allvar. Det är demokratiskt det mest rimliga. Eftersom vi inte har några undantag i dag i EU-fördraget måste vi formellt följa det som står i fördraget. Det betyder att rent juridiskt är Sverige som medlem i EU, och den fördragslojalitet som därmed följer, bundet att delta i samtliga tre steg inom EMU. Det måste också betyda att i den lojaliteten ska vi sträva efter ett medlemskap i EMU. Då faller det sig inte naturligt att Sverige inte har ett undantag, precis på samma sätt som Danmark och Storbritannien har ett formellt undantag och därmed inte heller enligt fördraget behöver följa inriktningen på vad målsättningen är i fördraget. Det är en viktig psykologisk sak att detta genomförs.
När Sverige gick med i EU gjordes en ensidig deklaration att vi skulle avgöra detta vid ett lämpligt tillfälle längre fram. Det accepterade EU och EU-kommissionen - av rent politiska skäl. Men man vet aldrig hur länge det accepteras. Med de nya skrivningarna i EU-konstitutionen - som jag för guds skull inte tror, och hoppas, kommer att bli antagna och därmed inte börja gälla här - är än mer tvingande just i området om EMU och den ekonomiska politiken. Har vi i dag inte något undantag rent juridiskt från detta måste Sverige följa det. Det är där som det blir svårt.
Jag tror att det enda rimliga är att Sverige har ett juridiskt undantag och att regeringen ska få uppdraget att börja förhandlingarna med EU om att få detta. Det är ingenting som är omöjligt och som med all säkerhet också kommer att accepteras av EU. Vi vet inte svaret från EU eftersom vi aldrig har frågat. Därför är det rimliga att riksdagen beslutar att ge regeringen uppdraget att ta upp en diskussion om detta. Båda parter tjänar på detta. Osäkerheten tas bort och bristen på respekt för folkomröstningens resultat kan läggas åt sidan i Sverige.
Misstänksamheten finns här. Den måste man vara medveten om. Bland svenska folket finns en utbredd misstro mot vad den politiska majoriteten i riksdagen gör när det gäller EU-frågor. Den måste vi ta på allvar. Då är det lika bra att göra det klart och tydligt med ett juridiskt undantag.
För tids vinning, fru talman, tänker jag inte yrka bifall till reservationen utan nöja mig med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet - om jag pratar för Vänstern i detta fall eftersom det är en gemensam reservation - helt och hållet står bakom denna.
I detta anförande instämde Lars Bäckström (v).
Anf. 140 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Det blev möjligen en överraskande lång debatt med tanke på att betänkandet är enigt - med undantag av Bäckströms och Vänsterpartiets piruetter när det gäller det penningpolitiska ramverket.
Jag efteranmälde mig till talarlistan när jag lyssnade till Bo Bernhardssons inlägg. Bo Bernhardsson frammanade då en enligt min mening felaktig bild av en situation där starka krafter i vårt land försöker lägga locket på den penningpolitiska debatten och upprörs av kritik som riktas mot Riksbanken. I själva verket är min uppfattning att det är viktigt att vi har en livaktig penningpolitisk debatt och att de beslut som Riksbanken fattar när den utövar sitt ansvar för stabiliseringspolitiken är föremål för öppen debatt.
Det här är också en uppfattning som riksbankschefen tydligt gav uttryck för när han träffade utskottet vid den hearing som finns refererad i betänkandet. Han avslutade sin redovisning med att understryka att han gärna kom oftare till finansutskottet för att diskutera penningpolitiken. Det meddelades också att man från Riksbankens sida överväger att ta initiativ till ett årligen återkommande forum för penningpolitisk diskussion där bankens bedömningar och politik kan diskuteras mot bakgrund av de olika utvärderingar som görs.
Det är också min uppfattning att vi i praktiken har mer av penningpolitisk debatt i dag under den regim som nu råder än vad vi har haft historiskt sett. Jag har ibland kritiserat ett specifikt inslag, och det var det som Karin Pilsäter berörde i en replik, nämligen när nyckelpersoner som statsministern, finansministern och senast arbetslivsministern går ut med tydliga uppmaningar till banken att agera på ett visst sätt. Den typen av inslag i den penningpolitiska diskussionen riskerar att skada tilltron till bankens oberoende. I värsta fall är det direkt kontraproduktivt om ledande företrädare för Sveriges regering riktar uppmaningar till banken. Banken kommer naturligtvis alltid att förneka det, men visst kan man föreställa sig en potentiell risk för att en räntesänkning snarare kommer senare än tidigare till följd av den typen av interventioner i diskussionen.
Det är lätt att i efterhand se att vi har haft en inflation som har legat under det mål som banken har satt upp. Alla sådana utvärderingar måste göras på grundval av det beslutsunderlag som fanns vid varje tillfälle när beslut fattades om reporäntan. Jag kan konstatera att reporäntan sänktes två gånger under 2002, tre gånger 2003 och har sänkts två gånger i år.
Bo Bernhardsson angav Konjunkturinstitutet som en kritiker av Riksbankens räntepolitik. Visst har man från Konjunkturinstitutets sida indikerat att man har tyckt att räntesänkningar hade kunnat göras tidigare. Men man är på Konjunkturinstitutet också de första att erkänna att om räntebesluten fattats på grundval av Konjunkturinstitutets bedömningar vid varje tidpunkt hade skillnaden från den penningpolitik vi de facto har haft varit helt marginell.
Jag tycker att det möjligen är ett bekymmer om det blir så mycket fokus på stabiliseringspolitiken att man glömmer strukturpolitiken. Vi har 20-25 % frånvaro på arbetsmarknaden. Vi har 1,5 miljoner människor i vuxen ålder som står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Penningpolitiken, stabiliseringspolitiken i stort, kommer aldrig att varaktigt kunna höja tillväxten och sänka arbetslösheten. Det kräver andra åtgärder och förbättrade drivkrafter för arbete och företagande. Det borde vi också diskutera, fru talman.
Anf. 140 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Det blev möjligen en överraskande lång debatt med tanke på att betänkandet är enigt - med undantag av Bäckströms och Vänsterpartiets piruetter när det gäller det penningpolitiska ramverket.
Jag efteranmälde mig till talarlistan när jag lyssnade till Bo Bernhardssons inlägg. Bo Bernhardsson frammanade då en enligt min mening felaktig bild av en situation där starka krafter i vårt land försöker lägga locket på den penningpolitiska debatten och upprörs av kritik som riktas mot Riksbanken. I själva verket är min uppfattning att det är viktigt att vi har en livaktig penningpolitisk debatt och att de beslut som Riksbanken fattar när den utövar sitt ansvar för stabiliseringspolitiken är föremål för öppen debatt.
Det här är också en uppfattning som riksbankschefen tydligt gav uttryck för när han träffade utskottet vid den hearing som finns refererad i betänkandet. Han avslutade sin redovisning med att understryka att han gärna kom oftare till finansutskottet för att diskutera penningpolitiken. Det meddelades också att man från Riksbankens sida överväger att ta initiativ till ett årligen återkommande forum för penningpolitisk diskussion där bankens bedömningar och politik kan diskuteras mot bakgrund av de olika utvärderingar som görs.
Det är också min uppfattning att vi i praktiken har mer av penningpolitisk debatt i dag under den regim som nu råder än vad vi har haft historiskt sett. Jag har ibland kritiserat ett specifikt inslag, och det var det som Karin Pilsäter berörde i en replik, nämligen när nyckelpersoner som statsministern, finansministern och senast arbetslivsministern går ut med tydliga uppmaningar till banken att agera på ett visst sätt. Den typen av inslag i den penningpolitiska diskussionen riskerar att skada tilltron till bankens oberoende. I värsta fall är det direkt kontraproduktivt om ledande företrädare för Sveriges regering riktar uppmaningar till banken. Banken kommer naturligtvis alltid att förneka det, men visst kan man föreställa sig en potentiell risk för att en räntesänkning snarare kommer senare än tidigare till följd av den typen av interventioner i diskussionen.
Det är lätt att i efterhand se att vi har haft en inflation som har legat under det mål som banken har satt upp. Alla sådana utvärderingar måste göras på grundval av det beslutsunderlag som fanns vid varje tillfälle när beslut fattades om reporäntan. Jag kan konstatera att reporäntan sänktes två gånger under 2002, tre gånger 2003 och har sänkts två gånger i år.
Bo Bernhardsson angav Konjunkturinstitutet som en kritiker av Riksbankens räntepolitik. Visst har man från Konjunkturinstitutets sida indikerat att man har tyckt att räntesänkningar hade kunnat göras tidigare. Men man är på Konjunkturinstitutet också de första att erkänna att om räntebesluten fattats på grundval av Konjunkturinstitutets bedömningar vid varje tidpunkt hade skillnaden från den penningpolitik vi de facto har haft varit helt marginell.
Jag tycker att det möjligen är ett bekymmer om det blir så mycket fokus på stabiliseringspolitiken att man glömmer strukturpolitiken. Vi har 20-25 % frånvaro på arbetsmarknaden. Vi har 1,5 miljoner människor i vuxen ålder som står utanför den reguljära arbetsmarknaden. Penningpolitiken, stabiliseringspolitiken i stort, kommer aldrig att varaktigt kunna höja tillväxten och sänka arbetslösheten. Det kräver andra åtgärder och förbättrade drivkrafter för arbete och företagande. Det borde vi också diskutera, fru talman.
Anf. 141 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Jag tackar Mikael Odenberg för att han efteranmälde sig. Det var välgörande att höra att Moderaternas ekonomisk-politiske talesman säger att det är okej att diskutera penningpolitiken. Det är självklart att Moderaterna tycker det. Men det inkluderar då även politiker. Det är det som är poängen. Det förstår alla. Nu är vi överens om det.
Nu har vi hört varningar från talarstolen. Om Bäckström pratar om att Riksbanken borde sänka räntan kan det leda till att man låter bli att göra det. Det var underförstått att Bäckström ska vara tyst. Men Odenberg låter Bäckström tala. Det hedrar Odenberg.
Det är inte Riksbanken och penningpolitiken som styr sysselsättningen. Jag och Mikael Odenberg är överens där. Men jag menar att vi nu har ett för högt ränteläge och att vi länge haft det, något som har bidragit till att vi har en onödigt hög arbetslöshet.
Om vi nu vågar diskutera penningpolitiken - Klas Eklund har ju skrivit på DN Debatt att Riksbanken bör sänka räntorna, för annars abdikerar den i praktiken - och om vi har en öppen debatt undrar jag var Moderata samlingspartiet finns. Jag talar för mitt parti i frågan.
Jag kan förstå de personer som sitter i riksbanksfullmäktige och har det institutionella ramverket att gå efter. Men alla folkvalda sitter inte i riksbanksfullmäktige.
Även Mikael Odenberg var med på finansutskottets studieresa till USA. Tog Mikael Odenberg något intryck av Olson, en av guvernörerna? Han sade: Ni får inte ha ett för ensidigt mål för en riksbank. Han menade, som jag förstod honom, att en målsatt politik blir för snäv. Jag tycker att det låg mycket i hans analys. Har Mikael Odenberg någon kommentar till Olsons uttalande? Det är viktigt att vi diskuterar sådant och att våra studieresor leder till en politisk debatt här i kammaren.
Anf. 142 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Tanken att Lars Bäckström skulle vara tyst är i och för sig mycket fascinerande. Jag uppfattade det hela som rätt teoretiskt.
Jag vill absolut inte tysta Lars Bäckström i den penningpolitiska debatten. Inte heller har jag uppfattningen att det ligger några särskilda restriktioner på riksdagspolitiker när det gäller att diskutera penningpolitik.
Jag har avstått från att offentligt uttrycka uppfattningar om hur Riksbanken bör agera i olika lägen och har väl inte heller i dag för avsikt att uttala någon bestämd uppfattning. Men det beror inte på att det skulle föreligga principiella hinder för mig att delta i en penningpolitisk debatt. Däremot finns det vissa nyckelpersoner som jag tycker bör avhålla sig från det. Till dem hör ledande företrädare för landets regering som bör undvika att, som senast arbetslivsministern gjorde, rikta direkta uppmaningar om ett bestämt agerande från bankens sida som tenderar att i varje fall komma i konflikt med andan i det regelverk som säger att banken inte får ta emot några instruktioner.
Det som Riksbanken gör med sina förändringar av reporäntan är att den påverkar den allmänna efterfrågan i ekonomin. Givet det utanförskap vi har på 20-25 % - de 1,5 miljoner människor i vuxen ålder som av olika skäl står utanför den reguljära arbetsmarknaden - tycker jag att det känns mer angeläget att ha fokus i den politiska diskussionen på strukturåtgärder för att komma till rätta med detta problem än att så att säga vegetera över frågan om huruvida 25 eller 50 räntepunkter skulle kunna förändra den öppna arbetslösheten på marginalen.
Anf. 143 Lars Bäckström (V)
Fru talman! Där delar jag Mikael Odenbergs analys. Om det var en debatt om vad vi ska göra för att öka sysselsättningen skulle jag inte fokusera på Riksbanken. Jag skulle fokusera på åtgärder för att stärka svensk industris och svensk tjänstemarknads konkurrenskraft visavi de globala utmaningarna. Men nu har vi en debatt om penningpolitiken. Därför håller jag mig i huvudsak till det ämnet.
Jag menar att vi bör göra två saker. Den ena är att vi bör se över hur vi kan stärka det demokratiska inflytandet. Vi i Vänsterpartiet har vår åsikt. Vi förväntar oss inte att vi får igenom hela vår politik, men vi behöver tillsammans fundera på om vi kan vidta andra åtgärder för att stärka den demokratiska dialogen med Riksbanken.
En av de diskussionspunkterna gäller faktiskt de intryck vi har fått från USA där de folkvalda har gett Riksbanken där ett vidare uppdrag och säger: Ni ska inte bara fokusera på 2 % inflation, utan det gäller också det allmänna stabila penningvärdet, den allmänna ekonomiska tillväxten och sysselsättningen.
Vore det inte klokt om vi folkvalda politiker enades - det är
ett
sätt att stärka det demokratiska inflytandet - om detta? En sådan diskussion ligger i reservation 1 från Vänsterpartiet. Men naturligtvis har vi inte trott att alla helt plötsligt ska sluta upp bakom hela vår idé. Mot den bakgrunden tycker jag att det vore intressant att få höra vad som är Mikael Odenbergs intryck av vad Olson sade till oss när vi besökte den amerikanska riksbanken.
Anf. 144 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi har ett penningpolitiskt ramverk som kännetecknas av klarhet, tydlighet och transparens. Tidigare fördes en diskussion mellan Lars Bäckström och Karin Pilsäter om i vilken utsträckning de här olika förfarandena ska lagregleras eller inte. Jag ser inte något stort behov av det - givet hur det fungerar - och skulle ändå vilja sätta ett gott betyg på hur det penningpolitiska ramverket har fungerat under den här tioårsperioden.
Jag har respekt för den amerikanska traditionen, men personligen ser jag inget skäl att förändra det penningpolitiska ramverk som vi har etablerat under den gångna tioårsperioden. Däremot är jag övertygad om att den internationella utvärderingen av ramverket och penningpolitiken under den tioårsperiod som vi nästa vecka kommer att ta direktiv om är något som kommer att addera ytterligare intressanta omständigheter till den fortlöpande diskussion som vi i Sverige har om penningpolitiken. Mitt intryck av guvernör Mark W Olson var därmed något mer begränsat än Lars Bäckströms.
Anf. 145 Ulf Holm (Mp)
Fru talman! Jag blev lite förvånad när Mikael Odenberg i sin inledning talade om Vänstern och Miljöpartiet och om en massa piruetter i penningpolitiken. Jag undrar: Lyssnade du egentligen på vad jag sade? Jag pratade inte om den förda penningpolitiken här och inte heller om finanspolitiken, utan jag pratade om respekten för en folkomröstning i Sverige, om vi skulle ha det tredje steget i EMU eller inte och om vi borde ha ett juridiskt undantag från regelverket.
Efter vad jag kan se finns det varken någon reservation eller något särskilt yttrande i det sammanhanget i det här betänkandet, utan vi står bakom vad majoriteten säger på de olika punkterna förutom vad gäller punkten om att vi vill ha ett juridiskt undantag från EMU. Jag ville bara, fru talman, få det till protokollet.
Anf. 146 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Det brutala svaret till Ulf Holm är: Nej, jag lyssnade inte på Ulf Holm. Huvudskälet till det är det som Ulf Holm själv nu angav, nämligen att han inte pratade om penningpolitiken. Men det är penningpolitiken som det här ärendet handlar om.
Inte heller berörde jag Miljöpartiet med ett enda ord i mitt anförande, utan jag nämnde bara Vänsterpartiet vid namn - av samma, lätt insedda skäl.
Om vi ska vidga diskussionen till att också gälla EMU kan jag bara konstatera att den frågan tills vidare är avgjord genom en folkomröstning. En anslutning till det tredje steget är inte aktuell och kommer inte att bli det, i varje fall inte förrän vi haft en ny folkomröstning.
Anf. 147 Ulf Holm (Mp)
Fru talman! Jag uppfattade att du inkluderade Miljöpartiet - därav min följdfråga här.
Att det inte blir någon ny folkomröstning kan vi vara överens om. Men kravet är ett juridiskt undantag också för framtiden.
Anf. 148 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Kanske är det på ett sätt lite onödigt att begära replik därför att jag egentligen är ganska nöjd med vad Odenberg sade när han apostroferade mig, nämligen att jag möjligen har överdrivit när det gäller detta med att det finns de som tycker att det inte ska föras en livlig debatt om penningpolitiken. Det är ju bra. Jag tycker precis som Pilsäter och Odenberg. Just därför att vi har en oberoende - eller självständig, vilket ord man nu föredrar - riksbank är det desto viktigare att det förs en omfattande, livlig och grundlig debatt om penningpolitiken och om hur denna bedrivs.
Möjligen har jag ändå en lite mer frihetlig syn på det här med debatt. Jag är inte beredd att peka ut någon politisk kategori eller person som inte har rätt att delta i diskussionen. Hur ska man dra sådana gränser? Är det ministrar av en viss kaliber eller på ett visst område som inte får delta? Ja, det där måste det vara upp till var och en att själv avgöra - alltså om man vill delta och hur lämpligt det är att delta i diskussionen.
Sedan kan man naturligtvis fundera över om risken finns att detta är kontraproduktivt. Där har jag stort förtroende för att de förmår att ta till sig det i debatten som har substans och värdera det och upprätthålla sitt oberoende. Jag utgår från att de trivs i den miljö där det diskuteras frejdigt och där egentligen ingen är förbjuden att delta i diskussionen. Sedan kan det naturligtvis vara upp till var och en att avgöra lämpligheten.
En annan sak är det som Pilsäter och Odenberg har nämnt om Konjunkturinstitutets kritik. Ni säger att den inte är särskilt hård. Jag vill säga att jag tycker att Konjunkturinstitutets kritik har varit ganska hård. Jag hörde den senast i går framföras, och den var ganska tuff. En annan sak är att Konjunkturinstitutet kommer fram till att det inte ens har särskilt stor effekt på arbetslösheten.
Anf. 149 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Jag var på samma seminarium som Bo Bernhardsson i går i LO-borgen. Konjunkturinstitutets generaldirektör var väldigt tydlig med att säga att om banken hade agerat på grundval av det underlag som KI har haft och om man hade följt KI:s råd, hade den faktiska penningpolitiken endast marginellt avvikit från den förda. Jag tycker att det ger lite perspektiv på frågan.
Jag håller med Bo Bernhardsson om att det inte finns några bestämda politikerkategorier som måste beläggas med munkavle i penningpolitiken. Det är som Bo Bernhardsson säger en omdömesfråga. Jag har varit kritisk till det omdöme som till exempel Hans Karlsson har gett uttryck för. Jag menar att företrädare för regeringen bör vara lite återhållsamma innan de kastar sig in i debatten. Hans Karlsson gjorde för en tid sedan uttalanden som fick mig att tro att han för ett ögonblick hade glömt bort att han var minister och mentalt kvar i Landsorganisationen.
Ett skäl till att den penningpolitiska debatten inte förs helt vid sidan av den finanspolitiska och strukturpolitiska är att finanspolitiken i någon mån avgör Riksbankens handlingsutrymme. Det förhållandet att vi har haft en för landet väldigt dyrbar vänsterkartell, som har stora underskott i statsbudgeten, har möjligen också bidragit till att de efterfrågestimulerande räntesänkningar som så många vill ha har kommit senare än vad de annars skulle ha kunnat komma.
Anf. 150 Bo Bernhardsson (S)
Fru talman! Hur dyr den här kartellen är jämfört med hur dyr den förra borgerliga kartellen var i Sverige tror jag att jag vågar slå fast att ni var betydligt dyrare på den tiden, mellan 1991 och 1994.
(MIKAEL ODENBERG (m): Men då hade vi en annan penningpolitisk regim.)
Men om vi pratar om kostnader för kartellen tror jag att ni hävdar er rätt väl i det sammanhanget.
Konjunkturinstitutets kritik uppfattar jag ändå som ganska hård. En annan sak är, och där är vi ense, att det stora problemet vad gäller arbetslösheten inte är penningpolitiken - även om den också är ett problem. Man måste hamna rätt i penningpolitiken. Annars kan det handla om 10 000, 20 000 eller 30 000 förlorade jobb; ingen vet riktigt säkert. Det kan också innebära att man låser fast grupper i strukturarbetslöshet, alltså att människor blir långtidsarbetslösa därför att man missar chanser med penningpolitiken.
Det där blev vi inte riktigt överens om. Men jag uppfattar kritiken, även om effekten på arbetslösheten inte är så väldigt stor men stor nog, som ganska hård.
Jag skulle vilja avsluta med ett citat. Du nämnde i samband med strukturarbetslösheten siffran 1½ miljon, att 1½ står utanför. Då är det de 20-25 procenten vi pratar om. Jag ger mig inte på den här punkten. Jag ska läsa innantill från ett inlägg av LO-ekonomen Dan Andersson. Han kommenterar det sätt på vilket man använder siffror och statistiken. Det är i polemik med Dagens Nyheter om arbetslösheten på 20-25 % som han skriver: För att nå DN:s version av arbetslösheten krävs att alla som i dag är studerande, sjukskrivna och förtidspensionerade i stället räknas som arbetslösa. Menar DN verkligen att det inte finns några studerande, sjuka eller förtidspensionerade som är vad de utger sig för att vara? Finns det någon poäng med ett arbetslöshetsbegrepp som inkluderar i stort sett alla som inte arbetar?
Kan vi inte slippa de här siffrorna i debatten?
Anf. 151 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Nej, det kommer vi nog inte att göra. Precis som Stefan Attefall sade i en replikväxling tidigare med Bo Bernhardsson är det en realitet att vi har ett utanförskap i storleksordningen 1-1½ miljon. Så många människor i arbetsför ålder står helt utanför den reguljära arbetsmarknaden. Det är, utöver de öppet arbetslösa, de som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, långtidssjukskrivna, förtidspensionärer, latent arbetssökande, studerande som studerar inte därför att de primärt vill studera utan därför att de inte får jobb. Detta är ett gigantiskt problem. Det problemet uttrycker det monumentala misslyckandet för den socialdemokratiska regeringen och för socialdemokratin.
Om man då börjar fundera över vem som ska hållas ansvarig för att vi inte kommer till rätta med arbetslösheten, skulle man kunna tänka sig att det finns två institutioner som man skulle kunna anklaga. Den ena är den socialdemokratiska regeringen, den andra är Sveriges riksbank. Möjligen bidrar detta förhållande till att så många socialdemokrater gärna deltar i den penningpolitiska debatten.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2005-05-26
Förslagspunkter: 5, Acklamationer: 4, Voteringar: 1
Protokoll med beslut
- 2005-05-26Protokoll 2004/05:127
Riksdagsskrivelser
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Utvärdering av penningpolitiken 2002-2004
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.Riksbankens förvaltning 2004
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
a) Riksrevisionens styrelses redogörelse angående revisionsberättelsen över Riksbankens årsredovisning för år 2004
b) Ansvarsfrihet för fullmäktige i Riksbanken
Riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess verksamhet under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.
c) Ansvarsfrihet för Riksbankens direktion
Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken under 2004. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.
d) Riksbankens balans- och resultaträkningar
Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning för räkenskapsåret 2004 som de finns återgivna i bilaga 2.
e) Disposition av Riksbankens resultat
Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner uppgår till -2 804 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket inlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 700 miljoner kronor, från Riksbankens dispositionsfond förs 6 208 miljoner kronor samt från Riksbankens resultatutjämningsfond förs 3 296 miljoner kronor.Lagreglering av Riksbankens vinstdisposition
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad utskottet anfört om att regeringen närmare bör utreda och analysera Riksbankens kapitalstruktur och vinstdisposition samt förbereda förslag till lagreglering av principerna för disposition av Riksbankens resultat.Riksbankens ställning
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 2.- Reservation 1 (v)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 126 0 0 18 m 48 0 0 7 fp 42 0 0 6 kd 25 0 0 8 v 0 24 0 5 c 19 0 0 3 mp 12 1 1 3 - 0 1 0 0 Totalt 272 26 1 50 Undantag för Sverige från EMU:s tredje steg
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2004/05:Fi248 yrkande 1.- Reservation 2 (v, mp)
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.