Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2003
Betänkande 2003/04:FIU23
- 1, Förslag
- 2, Beredning, Genomförd
- 3, Debatt, Genomförd
- 4, Beslut, Genomförd
Ärendet är avslutat
- Beslutat
- 5 maj 2004
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.
Beslut
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning (FiU23)
Riksdagen godkände finansutskottets kritik mot hur Riksbanken skött bolagiseringen av sin kontanthantering. Bolagiseringen innebar att Riksbanken delvis privatiserade sin ensamrätt enligt grundlagen att ge ut sedlar och mynt. Riksdagen borde därför ha fått möjlighet att i förväg ta ställning till Riksbankens planer. Bolagiseringen har dessutom förorsakat betydande förluster. Eftersom Riksbanken själv har börjat ta itu med problemen valde riksdagen att nu inte gå vidare med frågan. Riksdagen godkände också utskottets granskning av hur Riksbanken skött penningpolitiken under 2001-2003. Riksbanksfullmäktiges förslag att leverera in 6,1 miljarder kronor till statsverket godkändes. Riksdagen beviljade slutligen riksbanksfullmäktige och direktionen ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2003 samt fastställde Riksbankens balansräkning och resultaträkning.
- Utskottets förslag till beslut
- Bifall till förslag 2003/04:RB1 och förslag 2003/04:RB2. Redogörelse 2003/04:RRS4 läggs till handlingarna. Avslag på samtliga motioner.
- Riksdagens beslut
- Kammaren biföll utskottet
Ärendets gång
Förslag
Motioner: 2
Framställningar / redogörelser: 2
Framställningar / redogörelser: 2
Från riksdagens organ
- Årsredovisning för Sveriges riksbank för räkenskapsåret 2003Framställning / redogörelse 2003/04:RB1
- Förslag från fullmäktige i Riksbanken till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2003 m.m.Framställning / redogörelse 2003/04:RB2
Motioner från ledamöterna
Beredning, Genomförd
Senaste beredning i utskottet: 2004-03-18
Justering: 2004-04-13
Trycklov till Gotab och webb: 2004-04-27
Trycklov: 2004-04-27
Justering: 2004-04-13
Trycklov till Gotab och webb: 2004-04-27
Trycklov: 2004-04-27
Reservationer: 4
Betänkande 2003/04:FIU23
Betänkande 2003/04:FIU23
Alla beredningar i utskottet
2004-03-16, 2004-03-18
Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning (FiU23)
Finansutskottet är starkt kritiskt mot hur Riksbanken skött bolagiseringen av sin kontanthantering. Bolagiseringen innebar att Riksbanken delvis privatiserade sin ensamrätt enligt grundlagen att ge ut sedlar och mynt. Riksdagen borde därför ha fått möjlighet att i förväg ta ställning till Riksbankens planer. Bolagiseringen har dessutom förorsakat betydande förluster. Eftersom Riksbanken själv har börjat ta itu med problemen föreslår utskottet att riksdagen nu inte ska gå vidare med frågan. Finansutskottet har också granskat hur Riksbanken skött penningpolitiken under 2001-2003 utan att ha något att anmärka och föreslår att riksdagen godkänner granskningen. Utskottet föreslår också att riksdagen godkänner Riksbanksfullmäktiges förslag att leverera in 6,1 miljarder kronor till statsverket. Utskottet föreslår slutligen att riksdagen beviljar riksbanksfullmäktige och direktionen ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2003 samt fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning.
Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.
Debatt, Genomförd
Debatt i kammaren: 2004-05-05
Debatt om förslag 2003/04:FIU23
Webb-tv: Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning 2003
Dokument från debatten
- 2004-05-05Protokoll 2003/04:109
Protokoll från debatten
Anf. 64 Carin Lundberg (S)
Fru talman! Finansutskottet gör varje år en utvärdering av Riksbankens penningpolitik, och den utvärdering som vi ska behandla här i dag omfattar perioden 2001-2003.
Inflationen har i genomsnitt legat över inflationsmålet på 2 %, oavsett vilket mått på inflationen som används. Inflationen låg dock under målets övre gräns på 3 %.
I samband med utskottets granskning av Riksbankens verksamhet under 2003 redovisar utskottet sin syn på det sätt som Riksbankens direktion skött frågan om bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering. Utskottet anser att riksdagen borde ha beretts tillfälle att pröva Riksbankens planer på att bolagisera kontanthanteringen, eftersom den innebar att Riksbankens grundlagsenligt givna rätt att ensam ge ut sedlar och mynt delvis privatiserades.
Utskottet anser också att Riksbanken i den omfattning som skett inte borde ha satsat på att bygga ut en kommersiell verksamhet som Riksbanken inte är ålagd att utföra. Utbyggnaden av den kommersiella delen av kontanthanteringen blev inte lönsam utan bidrog till att rörelseresultatet försämrades.
Riksbankens ledning har dock sedan 2002 med kraft försökt komma till rätta med de problem som bolagiseringen förorsakat. Ett avtal har slutits om försäljning av merparten av den konkurrensutsatta verksamheten.
Utskottet tillstyrker att riksbanksfullmäktige och direktion beviljas ansvarsfrihet för sin förvaltning av Riksbanken under 2003.
Utskottet föreslår också att riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning samt godkänner fullmäktiges förslag till disposition av 2003 års resultat. Det innebär att Riksbanken levererar in 6,1 miljarder kronor till statsverket.
I detta betänkande finns fyra reservationer och tre särskilda yttranden.
Anf. 65 Mikael Odenberg (M)
Fru talman! Jag kan förutskicka att jag inte ska bli så långrandig och inte kommer att använda de minuter som står upptagna på talarlistan.
Låt mig först säga att vi från Moderaternas sida delar den kritik som utskottet har givit uttryck för och som Carin Lundberg också refererade när det gäller Riksbankens hantering av kontantförsörjningen och de bolagsbildningar som redovisas i ärendet.
Låt mig sedan konstatera att det här betänkandet ger uttryck för en bred parlamentarisk enighet och uppslutning kring den oberoende roll som den svenska riksbanken numera har och också det sätt på vilket Riksbanken har fullgjort sitt ansvar för penningpolitiken.
Vi anför två reservationer i ärendet, och de är egentligen inte uttryck för något missnöje med sakernas tillstånd. Vi har dels tillsammans med Folkpartiet reserverat oss i frågan om lagregleringen av offentliggörandet av riksbanksdirektionens protokoll, dels tillsammans med Folkpartiet och Centern reserverat oss till förmån för en lagreglering i riksbankslagen av riksdagens rätt att fråga ut riksbankschefen.
Både när det gäller formerna för offentliggörande av riksbanksdirektionens protokoll och när det gäller riksdagens och finansutskottets utfrågningar av riksbankschefen tycker vi att det fungerar bra. Vi har funnit en arbetsmetodik som fungerar väl. Det är viktigt, om man nu har en oberoende och självständig riksbank, att det förs en öppen och livaktig penningpolitisk debatt.
Det här fungerar väl. Men vi har hela tiden haft den uppfattningen att man i den svenska riksbankslagen, precis som i många andra länder som har en självständig riksbank, bör lagfästa både frågan om offentliggörande av direktionsprotokollen och frågan om riksdagens rätt att fråga ut riksbankschefen.
För den sakens skull ber jag att få yrka bifall till reservation 3 i finansutskottets betänkande.
Centern har också avgivit en reservation där man tar upp frågan om regeringens inblandning i den penningpolitiska debatten. De andra borgerliga partierna berör detta i ett särskilt yttrande. Jag vill något kommentera det, för det är, återigen, klart att det med en självständig oberoende riksbank är viktigt att det förs en livaktig penningpolitisk debatt. Ingen är förhindrad att delta i den penningpolitiska debatten. Inte heller regeringen är förhindrad att delta i ett samhälleligt samtal om penningpolitiken. Men eftersom regeringen är förhindrad att ge anvisningar till Riksbanken, eftersom det skulle komma i konflikt med Riksbankens oberoende ställning, finns det anledning för företrädare för regeringen att ålägga sig en viss restriktivitet. Och vi menar från, tror jag, alla de borgerliga partierna att regeringen i vintras skred över gränsen för det lämpliga.
När ett antal ministrar med statsministern, finansministern och näringsministern i spetsen gav uttryck för uppfattningar i räntesättningsfrågor som gav intryck av en närmast orkestrerad regeringskampanj till förmån för räntesänkningsbeslut i Riksbanken överskred man enligt min mening gränsen för det lämpliga. Jag tycker att det finns anledning att påtala detta. Det finns anledning att kritisera detta. Det är inte bra om regeringen ersätter egna tillkortakommanden inom den finanspolitik som man har ansvar för och kan påverka med kritik mot penningpolitiska beslut och åtgärder som man inte har med att göra.
Man kan möjligen som en randanmärkning konstatera att den här typen av regeringspåverkan gentemot Riksbanken naturligtvis också riskerar att bli kontraproduktiv. Om man blir alltför övertydlig i sina intentioner om vad Riksbanken bör göra kan man hamna i den situationen att Riksbanken försenar just sådana beslut i en strävan att ge uttryck för sitt oberoende. Även från den mer praktiska utgångspunkten är det alltså olämpligt om regeringen och regeringens företrädare uppträder på det sätt som man gjorde i vintras.
Med detta, fru talman, yrkar jag då bifall till reservation 3.
Anf. 66 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Vid förra årets debatt om penningpolitiken sade jag att jag hoppades att vi denna gång, ett år efteråt, skulle ha helt andra förutsättningar för den här debatten.
Nu blev det inte så. Utskottets betänkande handlar tyvärr inte om hur vi håller på att införa euron i Sverige. Betänkandet handlar inte heller om hur vi håller på att samordna penningpolitiken med de länder som har en gemensam valuta.
I en motion från i höstas, som besvaras i detta betänkande, föreslår Folkpartiet att riksdagen tydligt ska slå fast att resultatet i folkomröstningen inte innebär någon förändring när det gäller den penningpolitiska regimen. Med detta betänkande görs också ett sådant uttalande, och vi anser oss fullt tillgodosedda med detta. Politiken med en självständig riksbank och ett tydligt inflationsmål ligger fast.
Vi välkomnar särskilt att det är ett helt enigt utskott som gör detta uttalande, särskilt mot bakgrund av den debatt som vi hade inför euroomröstningen där en självständig riksbank ibland utmålades som något väldigt odemokratiskt.
Fru talman! Under de år som har gått sedan Riksbankens självständighet trädde i kraft har öppenheten ökat och den penningpolitiska debatten blivit mer intensiv, och det är väldigt bra.
Självklart måste också regeringens företrädare få lov att yttra sig i dessa frågor. Vi vill inte ha några munkavlar. Däremot kan man konstatera att representanter för regeringen under hösten och våren har gått för långt. Man har inte nöjt sig med allmänna kommentarer om penningpolitiken utan man har i stället försökt kommendera fram räntesänkningar.
Det sätt som regeringsföreträdare har yttrat sig på tjänar inte till att stärka Riksbankens självständiga ställning. Det må vara kortsiktigt taktiskt riktigt att förskjuta fokus bort från en handlingsförlamning som man själv drabbats av och i stället kräva åtgärder av Riksbanken, men på längre sikt riskerar en sådan taktik att försvaga det ekonomisk-politiska ramverket.
Vi vill inte ha några munkavlar på ministrar, men vi tycker att det är rimligt att regeringen funderar mer på hur man ska dra ur bjälken ur det egna ögat än på att söka efter eventuella grand i Riksbankens.
Fru talman! Staten ska inte driva företag, och Riksbanken ska inte driva företag. Det måste vara den viktigaste slutsatsen som riksdagen drar av finansutskottets granskning av bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering.
Sedan 1980-talet har Riksbanken arbetat med att förändra, modernisera och effektivisera sin regionala kontorsorganisation och hanteringen av kontanter. Till stor del har den utvecklingen inneburit viktiga och nödvändiga rationaliseringar och fokusering på kärnverksamheten, och det har varit bra. Men det finns också exempel på åtgärder som har lett fel.
Beslutet av de politiska företrädarna i dåvarande riksbanksfullmäktige att bolagisera verksamheten utgör den egentliga källan till problemen. Det är inte så att bolaget har skötts dåligt av enskilda personer, utan det är fråga om ett systemfel.
Sedan Pengar i Sverige AB startades 1999 har vi sett hur bolaget har gått med stora underskott år efter år. Delar av kostnadsökningarna hade förmodligen kommit även om man hade drivit det på annat sätt. Det är de kostnadsökningar som har tillkommit utöver alternativkostnaden som vi med skärpa ska ifrågasätta. När man studerar dessa närmare finner man att det framför allt handlar om den verksamhet där man gav sig ut för att konkurrera med andra företag på en fungerande marknad.
För verksamheten i sig var det förmodligen oundvikligt med förlust under åtminstone de första åren, eftersom löpande kostnader som tidigare täckts av Riksbanken nu flyttades över till det nya bolaget. Tanken finns att detta kan ha varit en av drivkrafterna bakom att man sedan bestämde sig för att söka intäkter på annat håll. Det kan inte uteslutas att det var så.
Riksbanken beskriver sin expansiva nya strategi i årsredovisningen 2001. Syftet var att erbjuda kunderna helhetslösningar. Man lät därför det nybildade helägda bolaget Pengar i Sverige starta ett dotterbolag för transporter av pengar, Pengar i Sverige Värdetransport AB. Detta nya dotterbolag förvärvade andra bolag och hade 60 fordon och 80 anställda för värdetransporter år 2001.
År 2002 ökade man ansträngningarna ytterligare för att klara konkurrensen med de privata aktörerna. Därmed drog man också på sig ytterligare underskott.
I en studie av KPMG, som finns i betänkandet, har man listat ett antal tillfällen i beslutsprocessen där man kunde ha fattat andra alternativa beslut som hade medfört en helt annan utveckling. Det första tillfälle som KPMG identifierar är också det viktigaste. Man skriver:
När verksamheten bolagiserades kunde man i stället valt att avveckla den konkurrensutsatta verksamheten.
Så borde man ha gjort, men så gjordes inte. I stället valde man att satsa ytterligare. Och att på det sättet satsa tiotals miljoner kronor av statliga medel för att driva en kommersiell verksamhet på en fungerande marknad var direkt olämpligt. Det var också osmart och oekonomiskt.
Man ska gråta över spilld mjölk. När åtskilliga miljoner kronor försvinner ska man gråta över den spillda mjölken, men det räcker inte att göra det, utan man måste också lära sig en läxa.
Om det är något vi ska lära oss av miljonrullningen är det just detta att staten, det vill säga i detta fall Riksbanken, inte ska starta bolag som konkurrerar med privata företag på fungerande marknader.
Det finns en hel del att invända mot bolagiseringen. Finansutskottet är också väldigt kritiskt i vissa delar i betänkandet, men man ska också komma ihåg att framhålla att direktionen sedan 2002 har tagit tag i problemen och nu gör det som måste göras. Bland annat innebär det att man avyttrar den konkurrensutsatta verksamheten, stramar upp övervakningen och effektiviserar kontanthanteringen ytterligare.
Fru talman! Det finns i svensk lagstiftning inget krav på att Riksbankens protokoll ska offentliggöras eller att riksbanksledningen ska delta i utfrågning av riksdagen. Så borde det vara.
Folkpartiet välkomnar att Riksbanken självmant har beslutat att offentliggöra direktionens protokoll med viss fördröjning. De är viktiga underlag i den diskussion som måste finnas om penningpolitiken. Öppenheten stärker förståelsen för penningpolitikens mål, och den stärker också trovärdigheten i politiken.
Offentliga protokoll från direktionens sammanträden måste vara en självklarhet även framöver. Därför bör den praxis som i dag finns föras in i riksbankslagen.
Chefen för Europeiska centralbanken, ECB, är i lag skyldig att delta i de utfrågningar som Europaparlamentet anordnar. Några liknande lagregler finns inte i Sverige. Det borde det göra. De offentliga utfrågningar som genomförs i finansutskottet har kommit till stånd till stor del, främst kanske, på initiativ från riksbanksledningen. Men det finns ingen garanti för att det kommer att förbli så. Därför bör också detta sättas på pränt genom bestämmelser i riksbankslagen.
Folkpartiet har två reservationer i detta betänkande och ett särskilt yttrande. Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 3.
Anf. 67 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 Utvärdering av penningpolitiken 2001-2003
.
Det är en motivreservation.
Reservationen går ut på att Riksbankens prognoser från våren 2002 av såväl KPI- som UND1X-inflationens utveckling under senare delen av 2003 och inledningen av 2004 legat över eller till och med kraftigt över det verkliga utfallet. Missbedömningen har fått till följd att Riksbanken under de senaste två åren bedrivit en alltför stram penningpolitik. Det har bidragit till att dämpa tillväxten i den svenska ekonomin, minskat sysselsättningen och ökat arbetslösheten.
Före den 1 januari 1999 beslutades Riksbankens penningpolitik av riksbanksfullmäktige som var utsedd av riksdagen. I huvudsak avspeglade fullmäktige de parlamentariska styrkeförhållandena.
För att förbereda Sverige för ett EMU-medlemskap blev Riksbanken politiskt oberoende för fem år sedan. Vänsterpartiet var motståndare till denna förändring av demokratiska skäl men också av ekonomiskt sakliga skäl. Vi anser att en viktig del av politiken undandrogs demokratin. Erfarenheten visar att besluten om förändringar i räntenivån varken är enbart teknik eller vetenskap. Det handlar ytterst om värderingar och ideologi. Liksom i all politik krävs det givetvis också sakkunskap och faktaunderlag.
Man kan hävda att det är en liten del av samhällspolitiken som hänvisats till en politiskt oberoende riksbank och att instrumentet främst handlar om styrräntan, den så kallade reporäntan. Men det ansvar som nuvarande riksbank har är prisstabilitet och finansiell stabilitet. Hur direktionen åstadkommer detta påverkar förutsättningarna för samhällspolitiken i dess helhet. Det finns ingen objektiv ekonomisk politik, och penningpolitiken är en del av den ekonomiska politiken.
Riksbankens direktion har i ett tillägg till inflationsmålet två anledningar att avvika från målet vid penningpolitiska beslut. I stora drag handlar det om förbindelsen mellan inflation, konjunkturläge och sysselsättning. Frågan är hur mycket Riksbanken använt sig av dessa möjligheter till avvikelse. I huvudsak har Riksbankens räntepolitik styrts av följande enkla handlingsregel: Om inflationsprognosen visar att inflationen på ett till två års sikt avviker från inflationsmålet ska reporäntan normalt förändras. En prognos över 2 % betyder normalt att reporäntan ska höjas, och en prognos under 2 % att reporäntan ska sänkas. Förutom vid några enstaka tillfällen har Riksbanken följt denna handlingsregel.
LO-ekonomerna Dan Andersson, Lars Ernsäter och Anna Thoursie skriver i en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter den 20 april i år: "Vi tror att Riksbanken sett för mycket till mekaniska handlingsregler och använt osäkra prognoser om framtiden i stället för den mer säkra informationen om nuläget - om verkligheten om man så vill. Riksbanken har de sista åtta månaderna hamnat helt ur fas med den ekonomiska utvecklingen. Den har nu tvingats till skyndsamma och stora räntesänkningar. Inflationen blir mätt med KPI bara 0,4 procent i år och 1,4 procent nästa år, enligt regeringens vårproposition."
Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson säger i Dagens Industri i en artikel den 30 mars i år: "En orsak till att arbetslösheten stigit så snabbt som den gjort är att reporäntan varit för hög." I samma artikel säger samma instituts prognoschef Hans Lindberg: "Alla indikatorer pekar på att penningpolitiken varit för stram det senaste året."
Riksbankschefen Lars Heikensten medger också detta i finansutskottets offentliga utfrågning den 1 april: "Det är klart att man i efterskott, när vi nu ser att inflationen har fallit ut så lågt som den har, kan säga att det hade varit möjligt att ha en lägre ränta 2001-2002." Han försvarar sig dock mot kritiken och menar att den förenklar problematiken.
Dessa citat förstärker Vänsterpartiets motivreservation. Egentligen vore det enda riktiga att demokratisera Riksbanken eftersom penningpolitiken är en del av den ekonomiska politiken.
Fru talman! I LO-ekonomernas nämnda debattartikel framgår att de ska ha överläggningar med Socialdemokraterna i finansutskottet, där de kommer att begära att en utvärdering av politiken för full sysselsättning görs. Om jag räknar rätt borde den överläggningen ha varit förra veckan, den 28 april. Vad svarade ni, Agneta Gille? Från Vänsterpartiets sida skulle vi se positivt på ett sådant initiativ. Vidare framgår det av artikeln att LO-ekonomerna också vill ha en utvärdering av Riksbankens politik. Det här betänkandet borde väl vara svaret på deras begäran.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara nämna att Vänsterpartiet står helt bakom den kritik som ett enigt utskott riktat mot de missförhållanden som framkommit under beredningen av ärendet om Riksbankens bolagisering av kontanthanteringen. Även med beaktande av att Riksbanken för närvarande ser över hur kontanthanteringen ska organiseras i framtiden skulle Vänsterpartiet vilja gå längre och göra ett tillkännagivande till Riksbankens direktion. Av formella skäl kan vi inte göra ett sådant yrkande, men vi ser mycket allvarligt på det som Riksbanken gjort. Detta har vi gett uttryck för i ett särskilt yttrande.
För det första borde riksdagen ha haft möjligheter att pröva Riksbankens planer på att bolagisera kontanthanteringen eftersom det innebar att Riksbankens grundlagsenligt givna rätt att ensam ge ut sedlar och mynt delvis privatiserades. För det andra har staten under de första fyra och ett halvt åren förlorat mer än 800 miljoner kronor. Fortsatta betydande underskott förutses även för innevarande år.
Jag kan inte låta bli att säga angående Folkpartiets mening att staten, i det här fallet Riksbanken, inte borde bedriva företagsverksamhet eftersom den inte klarar av det att det finns många goda exempel på att det privata näringslivet också har gjort sina fadäser. Så det är ett väldigt tunt argument som Folkpartiet har lämnat här.
Anf. 66 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Vid förra årets debatt om penningpolitiken sade jag att jag hoppades att vi denna gång, ett år efteråt, skulle ha helt andra förutsättningar för den här debatten.
Nu blev det inte så. Utskottets betänkande handlar tyvärr inte om hur vi håller på att införa euron i Sverige. Betänkandet handlar inte heller om hur vi håller på att samordna penningpolitiken med de länder som har en gemensam valuta.
I en motion från i höstas, som besvaras i detta betänkande, föreslår Folkpartiet att riksdagen tydligt ska slå fast att resultatet i folkomröstningen inte innebär någon förändring när det gäller den penningpolitiska regimen. Med detta betänkande görs också ett sådant uttalande, och vi anser oss fullt tillgodosedda med detta. Politiken med en självständig riksbank och ett tydligt inflationsmål ligger fast.
Vi välkomnar särskilt att det är ett helt enigt utskott som gör detta uttalande, särskilt mot bakgrund av den debatt som vi hade inför euroomröstningen där en självständig riksbank ibland utmålades som något väldigt odemokratiskt.
Fru talman! Under de år som har gått sedan Riksbankens självständighet trädde i kraft har öppenheten ökat och den penningpolitiska debatten blivit mer intensiv, och det är väldigt bra.
Självklart måste också regeringens företrädare få lov att yttra sig i dessa frågor. Vi vill inte ha några munkavlar. Däremot kan man konstatera att representanter för regeringen under hösten och våren har gått för långt. Man har inte nöjt sig med allmänna kommentarer om penningpolitiken utan man har i stället försökt kommendera fram räntesänkningar.
Det sätt som regeringsföreträdare har yttrat sig på tjänar inte till att stärka Riksbankens självständiga ställning. Det må vara kortsiktigt taktiskt riktigt att förskjuta fokus bort från en handlingsförlamning som man själv drabbats av och i stället kräva åtgärder av Riksbanken, men på längre sikt riskerar en sådan taktik att försvaga det ekonomisk-politiska ramverket.
Vi vill inte ha några munkavlar på ministrar, men vi tycker att det är rimligt att regeringen funderar mer på hur man ska dra ur bjälken ur det egna ögat än på att söka efter eventuella grand i Riksbankens.
Fru talman! Staten ska inte driva företag, och Riksbanken ska inte driva företag. Det måste vara den viktigaste slutsatsen som riksdagen drar av finansutskottets granskning av bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering.
Sedan 1980-talet har Riksbanken arbetat med att förändra, modernisera och effektivisera sin regionala kontorsorganisation och hanteringen av kontanter. Till stor del har den utvecklingen inneburit viktiga och nödvändiga rationaliseringar och fokusering på kärnverksamheten, och det har varit bra. Men det finns också exempel på åtgärder som har lett fel.
Beslutet av de politiska företrädarna i dåvarande riksbanksfullmäktige att bolagisera verksamheten utgör den egentliga källan till problemen. Det är inte så att bolaget har skötts dåligt av enskilda personer, utan det är fråga om ett systemfel.
Sedan Pengar i Sverige AB startades 1999 har vi sett hur bolaget har gått med stora underskott år efter år. Delar av kostnadsökningarna hade förmodligen kommit även om man hade drivit det på annat sätt. Det är de kostnadsökningar som har tillkommit utöver alternativkostnaden som vi med skärpa ska ifrågasätta. När man studerar dessa närmare finner man att det framför allt handlar om den verksamhet där man gav sig ut för att konkurrera med andra företag på en fungerande marknad.
För verksamheten i sig var det förmodligen oundvikligt med förlust under åtminstone de första åren, eftersom löpande kostnader som tidigare täckts av Riksbanken nu flyttades över till det nya bolaget. Tanken finns att detta kan ha varit en av drivkrafterna bakom att man sedan bestämde sig för att söka intäkter på annat håll. Det kan inte uteslutas att det var så.
Riksbanken beskriver sin expansiva nya strategi i årsredovisningen 2001. Syftet var att erbjuda kunderna helhetslösningar. Man lät därför det nybildade helägda bolaget Pengar i Sverige starta ett dotterbolag för transporter av pengar, Pengar i Sverige Värdetransport AB. Detta nya dotterbolag förvärvade andra bolag och hade 60 fordon och 80 anställda för värdetransporter år 2001.
År 2002 ökade man ansträngningarna ytterligare för att klara konkurrensen med de privata aktörerna. Därmed drog man också på sig ytterligare underskott.
I en studie av KPMG, som finns i betänkandet, har man listat ett antal tillfällen i beslutsprocessen där man kunde ha fattat andra alternativa beslut som hade medfört en helt annan utveckling. Det första tillfälle som KPMG identifierar är också det viktigaste. Man skriver:
När verksamheten bolagiserades kunde man i stället valt att avveckla den konkurrensutsatta verksamheten.
Så borde man ha gjort, men så gjordes inte. I stället valde man att satsa ytterligare. Och att på det sättet satsa tiotals miljoner kronor av statliga medel för att driva en kommersiell verksamhet på en fungerande marknad var direkt olämpligt. Det var också osmart och oekonomiskt.
Man ska gråta över spilld mjölk. När åtskilliga miljoner kronor försvinner ska man gråta över den spillda mjölken, men det räcker inte att göra det, utan man måste också lära sig en läxa.
Om det är något vi ska lära oss av miljonrullningen är det just detta att staten, det vill säga i detta fall Riksbanken, inte ska starta bolag som konkurrerar med privata företag på fungerande marknader.
Det finns en hel del att invända mot bolagiseringen. Finansutskottet är också väldigt kritiskt i vissa delar i betänkandet, men man ska också komma ihåg att framhålla att direktionen sedan 2002 har tagit tag i problemen och nu gör det som måste göras. Bland annat innebär det att man avyttrar den konkurrensutsatta verksamheten, stramar upp övervakningen och effektiviserar kontanthanteringen ytterligare.
Fru talman! Det finns i svensk lagstiftning inget krav på att Riksbankens protokoll ska offentliggöras eller att riksbanksledningen ska delta i utfrågning av riksdagen. Så borde det vara.
Folkpartiet välkomnar att Riksbanken självmant har beslutat att offentliggöra direktionens protokoll med viss fördröjning. De är viktiga underlag i den diskussion som måste finnas om penningpolitiken. Öppenheten stärker förståelsen för penningpolitikens mål, och den stärker också trovärdigheten i politiken.
Offentliga protokoll från direktionens sammanträden måste vara en självklarhet även framöver. Därför bör den praxis som i dag finns föras in i riksbankslagen.
Chefen för Europeiska centralbanken, ECB, är i lag skyldig att delta i de utfrågningar som Europaparlamentet anordnar. Några liknande lagregler finns inte i Sverige. Det borde det göra. De offentliga utfrågningar som genomförs i finansutskottet har kommit till stånd till stor del, främst kanske, på initiativ från riksbanksledningen. Men det finns ingen garanti för att det kommer att förbli så. Därför bör också detta sättas på pränt genom bestämmelser i riksbankslagen.
Folkpartiet har två reservationer i detta betänkande och ett särskilt yttrande. Jag nöjer mig med att yrka bifall till reservation nr 3.
Anf. 68 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja. Jag konstaterar att Siv Holmas retorik inte alltid stämmer överens med det som finns i betänkandet. Det är till exempel så att Vänsterpartiet inte har reserverat sig mot att en självständig riksbank är en bra politik. Vänsterpartiet står också bakom skrivningarna, till exempel på s. 28, att Riksbankens prognoser, även prognoserna för 2003, står sig förhållandevis väl i jämförelse med andra instituts bedömningar. Så gott som samtliga institut, både svenska och utländska, gjorde under den aktuella perioden samma över- och underskattningar.
Jag skulle vilja fråga Siv Holma vad huvudproblemet är. Tycker man att Riksbanken är för dålig på att göra prognoser? Tycker man att handlingsregeln som Siv Holma tog upp är felaktig och bör ändras? Eller är det möjligen så att målet helt och hållet bör förändras? I så fall tycker jag att man borde skriva det i en reservation. Eller är det bara ännu ett försök att skylla alla problem i Sverige i dag i fråga om arbetslöshet, låg sysselsättning och så vidare på att Riksbanken inte har sänkt reporäntan med 0,25 % i stället för att fokusera på det som ni i budgetsamarbetet mellan regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle kunna göra?
Anf. 67 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 Utvärdering av penningpolitiken 2001-2003
.
Det är en motivreservation.
Reservationen går ut på att Riksbankens prognoser från våren 2002 av såväl KPI- som UND1X-inflationens utveckling under senare delen av 2003 och inledningen av 2004 legat över eller till och med kraftigt över det verkliga utfallet. Missbedömningen har fått till följd att Riksbanken under de senaste två åren bedrivit en alltför stram penningpolitik. Det har bidragit till att dämpa tillväxten i den svenska ekonomin, minskat sysselsättningen och ökat arbetslösheten.
Före den 1 januari 1999 beslutades Riksbankens penningpolitik av riksbanksfullmäktige som var utsedd av riksdagen. I huvudsak avspeglade fullmäktige de parlamentariska styrkeförhållandena.
För att förbereda Sverige för ett EMU-medlemskap blev Riksbanken politiskt oberoende för fem år sedan. Vänsterpartiet var motståndare till denna förändring av demokratiska skäl men också av ekonomiskt sakliga skäl. Vi anser att en viktig del av politiken undandrogs demokratin. Erfarenheten visar att besluten om förändringar i räntenivån varken är enbart teknik eller vetenskap. Det handlar ytterst om värderingar och ideologi. Liksom i all politik krävs det givetvis också sakkunskap och faktaunderlag.
Man kan hävda att det är en liten del av samhällspolitiken som hänvisats till en politiskt oberoende riksbank och att instrumentet främst handlar om styrräntan, den så kallade reporäntan. Men det ansvar som nuvarande riksbank har är prisstabilitet och finansiell stabilitet. Hur direktionen åstadkommer detta påverkar förutsättningarna för samhällspolitiken i dess helhet. Det finns ingen objektiv ekonomisk politik, och penningpolitiken är en del av den ekonomiska politiken.
Riksbankens direktion har i ett tillägg till inflationsmålet två anledningar att avvika från målet vid penningpolitiska beslut. I stora drag handlar det om förbindelsen mellan inflation, konjunkturläge och sysselsättning. Frågan är hur mycket Riksbanken använt sig av dessa möjligheter till avvikelse. I huvudsak har Riksbankens räntepolitik styrts av följande enkla handlingsregel: Om inflationsprognosen visar att inflationen på ett till två års sikt avviker från inflationsmålet ska reporäntan normalt förändras. En prognos över 2 % betyder normalt att reporäntan ska höjas, och en prognos under 2 % att reporäntan ska sänkas. Förutom vid några enstaka tillfällen har Riksbanken följt denna handlingsregel.
LO-ekonomerna Dan Andersson, Lars Ernsäter och Anna Thoursie skriver i en debattartikel publicerad i Dagens Nyheter den 20 april i år: "Vi tror att Riksbanken sett för mycket till mekaniska handlingsregler och använt osäkra prognoser om framtiden i stället för den mer säkra informationen om nuläget - om verkligheten om man så vill. Riksbanken har de sista åtta månaderna hamnat helt ur fas med den ekonomiska utvecklingen. Den har nu tvingats till skyndsamma och stora räntesänkningar. Inflationen blir mätt med KPI bara 0,4 procent i år och 1,4 procent nästa år, enligt regeringens vårproposition."
Konjunkturinstitutets chef Ingemar Hansson säger i Dagens Industri i en artikel den 30 mars i år: "En orsak till att arbetslösheten stigit så snabbt som den gjort är att reporäntan varit för hög." I samma artikel säger samma instituts prognoschef Hans Lindberg: "Alla indikatorer pekar på att penningpolitiken varit för stram det senaste året."
Riksbankschefen Lars Heikensten medger också detta i finansutskottets offentliga utfrågning den 1 april: "Det är klart att man i efterskott, när vi nu ser att inflationen har fallit ut så lågt som den har, kan säga att det hade varit möjligt att ha en lägre ränta 2001-2002." Han försvarar sig dock mot kritiken och menar att den förenklar problematiken.
Dessa citat förstärker Vänsterpartiets motivreservation. Egentligen vore det enda riktiga att demokratisera Riksbanken eftersom penningpolitiken är en del av den ekonomiska politiken.
Fru talman! I LO-ekonomernas nämnda debattartikel framgår att de ska ha överläggningar med Socialdemokraterna i finansutskottet, där de kommer att begära att en utvärdering av politiken för full sysselsättning görs. Om jag räknar rätt borde den överläggningen ha varit förra veckan, den 28 april. Vad svarade ni, Agneta Gille? Från Vänsterpartiets sida skulle vi se positivt på ett sådant initiativ. Vidare framgår det av artikeln att LO-ekonomerna också vill ha en utvärdering av Riksbankens politik. Det här betänkandet borde väl vara svaret på deras begäran.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag bara nämna att Vänsterpartiet står helt bakom den kritik som ett enigt utskott riktat mot de missförhållanden som framkommit under beredningen av ärendet om Riksbankens bolagisering av kontanthanteringen. Även med beaktande av att Riksbanken för närvarande ser över hur kontanthanteringen ska organiseras i framtiden skulle Vänsterpartiet vilja gå längre och göra ett tillkännagivande till Riksbankens direktion. Av formella skäl kan vi inte göra ett sådant yrkande, men vi ser mycket allvarligt på det som Riksbanken gjort. Detta har vi gett uttryck för i ett särskilt yttrande.
För det första borde riksdagen ha haft möjligheter att pröva Riksbankens planer på att bolagisera kontanthanteringen eftersom det innebar att Riksbankens grundlagsenligt givna rätt att ensam ge ut sedlar och mynt delvis privatiserades. För det andra har staten under de första fyra och ett halvt åren förlorat mer än 800 miljoner kronor. Fortsatta betydande underskott förutses även för innevarande år.
Jag kan inte låta bli att säga angående Folkpartiets mening att staten, i det här fallet Riksbanken, inte borde bedriva företagsverksamhet eftersom den inte klarar av det att det finns många goda exempel på att det privata näringslivet också har gjort sina fadäser. Så det är ett väldigt tunt argument som Folkpartiet har lämnat här.
Anf. 69 Siv Holma (V)
Fru talman! När det gäller Riksbankens självständiga ställning som betänkandet behandlar vill jag säga följande. Det som vi är med på i utskottets skrivning är att vi inte finner någon anledning att ändra utifrån Folkpartiets motion. Och där är vi överens.
Att vi vill att man ska demokratisera penningpolitiken är en gammal uppfattning som Vänsterpartiet har haft i alla år. Vi tycker att det är en del av den ekonomiska politiken. Det finns ingen objektiv ekonomisk politik. Det handlar till syvende och sist om ideologi och värderingar. Och där har majoriteten i riksdagen en annan uppfattning när det gäller den här frågan än Vänsterpartiet. Vi anser att inflationen ska hållas nere. Men det ekonomiska utvecklingsläget måste ses i en helhet. Och såsom inflationsmålet är formulerat blir inflationsmålet överordnat. Arbetslöshetsbekämpningen är väldigt viktig för oss. Där får man också använda penningpolitiken som ett verktyg enligt vår uppfattning.
Det kan inte vara speciellt överraskande för Folkpartiet att höra det från vår sida.
Anf. 70 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Arbetslösheten är väldigt viktig. Men varför fokuserar man så väldigt mycket och hela tiden på vad Riksbanken ska göra i stället för att kräva att ni får några rejäla förändringar i regeringspolitiken när ni utgör en del av samarbetet om budgeten? Det är framför allt där som någonting måste göras för att öka den långsiktiga tillväxttakten och öka sysselsättningen.
Siv Holma säger att det inte finns någon anledning att ändra penningpolitiken på grund av Folkpartiets motion. Nej, men det som står i utskottsbetänkandet är att det inte finns någon anledning att ändra den på grund av att det blev ett nej i folkomröstningen. Jag skulle vilja höra Siv Holmas fundering kring detta.
Det finns naturligtvis ett romantiskt skimmer över att allting ska vara väldigt demokratiskt. Vi hörde tidigare här att det mest demokratiska som finns är att ha folkomröstningar. Var ska man då lägga den här demokratiska förankringen av penningpolitiken? Är det riksbanksfullmäktige som återigen ska fatta besluten? Är det ännu mer demokratiskt att riksdagen fattar besluten i stället för att riksbanksfullmäktige gör det? Eller är det möjligen så att vi ska ha folkomröstningar om penningpolitiken? Siv Holma säger ju samtidigt att det nu för tiden inte fungerar på ett sådant sätt att man kan sätta en räntesats nu och få effekter två år senare utan att det är dagsnoteringar som gäller. Hur ska denna förankringsprocess fungera mycket mer demokratiskt - fullmäktige, riksdagen eller folkomröstningar - samtidigt som vi ska reagera på hur verkligheten ser ut just nu och förändra räntan efter det?
Anf. 71 Siv Holma (V)
Fru talman! När det gäller att demokratisera penningpolitiken har vi en gammal känd uppfattning, vilken ni borde känna till, nämligen att vi vill återgå till det gamla systemet då riksbanksfullmäktige utsågs av riksdagen. Så var det före den 1 januari 1999. Det sade jag också tidigare.
I fråga om arbetslöshetsbekämpningen är penningpolitiken naturligtvis inte det enda verktyget. Men vi tycker att det är viktigt att ha en samlad arsenal av verktyg för att åstadkomma en bra sysselsättningspolitik.
Nu kan man säga att det budgetsystem som bland annat ni har varit med om att fatta beslut om i riksdagen gör att vi får begränsade möjligheter att bedriva en aktiv konjunkturpolitik. Vi ser fram emot att kunna göra förändringar när det gäller utgiftstak och så vidare så att man ska kunna använda sig av en budgetpolitik som innebär att man kan göra aktiva insatser för att skapa förutsättningar för fler arbetstillfällen. Det är också viktigt. Och det är också en gammal känd vänsterpartiuppfattning.
Däremot kan man säga att den modell som Folkpartiet vill ha för att skapa fler jobb har visat sig vara ganska dålig med tanke på att man är så väldigt fundamentalistisk när man tittar på inflationsbekämpningen som det viktigaste verktyget och ha en oberoende riksbank och att skattesänkningar skulle vara det allenarådande receptet för att skapa fler jobb.
Anf. 72 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Under rubriken Penningpolitiken och Riksbankens förvaltning finns det några punkter som bör kommenteras. Riksbankens kontanthantering är en av de dessa punkter. Utskottet ger här en skarp kritik av Riksbankens skötsel av ärendet.
Som en resumé kan man säga att en mängd olyckliga beslut och åtgärder har inneburit att staten har skjutit till belopp i storleksordningen 900 miljoner kronor, och företaget Svensk Kontantförsörjning redovisar fyra år efter starten ett eget kapital i storleksordningen 39 miljoner kronor, alltså ett bortfall på ungefär 850-860 miljoner kronor, detta i en verksamhet som ska bedrivas affärsmässigt och i ett bolag som till hundra procent ägs av Riksbanken.
Skarp kritik är befogad för den valhänta skötseln av det här ärendet. Nu kan givetvis den som letar väl finna förmildrande omständigheter i detta sammanhang, men kvar står ändå fakta, nämligen att drygt tre kvarts miljard kronor har försvunnit från skattebetalarnas plånböcker.
Ett enigt utskott bedömer att det inte är skäl att gå vidare i den här frågan utan nöjer sig med en kritisk skrivning. Centerpartiet delar den uppfattningen.
Den andra frågan som bör belysas är Riksbankens oberoende ställning. Vi från Centerpartiet anser att denna fråga är så pass allvarlig att vi under vintern har anmält statsministern till konstitutionsutskottet för hans agerande i detta sammanhang.
Vi vet av de senaste månadernas debatt om reporäntan att statsråd efter statsråd har gått in i debatten och haft synpunkter på Riksbankens hantering av räntesättningen. Ett sådant agerande är inte bra.
Om tunga statsråd, med statsministern i spetsen, går in och mer eller mindre uppmanar riksbankschefen att sänka räntan förlorar Riksbanken sin trovärdighet.
Riksbankens oberoende ställning är grundlagsfäst. Så är det också i många andra länder.
I USA hävdar förre finansminister Robert Rubin att bara misstanken om att Riksbanken styrs av politiska påtryckningar kan driva upp räntenivåerna.
En annan finansminister i USA, Lawrence Summers, betecknar politiska inhopp i penningpolitiken som "ett dåraktigt agerande".
I Sverige är det mer av vana än ovana att statsråd hoppar in och har åsikter om räntenivåerna, detta trots de risker som kolleger i andra länder framhåller kan vara avgörande för räntenivån. Risken för negativa effekter är alltså uppenbar.
De tre senaste riksbankscheferna i Sverige har också uttalat sig kritiskt mot den här företeelsen.
Vi från Centerpartiet vill givetvis inte sätta munkavle på debatten. Men det är en tydlig skillnad om landets statsminister eller framträdande statsråd går in och har åsikter än om vi som riksdagsledamöter går in och för en debatt i penningpolitiska frågor.
Vi från Centerpartiet ser det som en självklarhet att Riksbanken ska vara självständig. Den ska fatta penningpolitiska beslut samtidigt som detta öppnar för en viktig öppen och bred offentlig debatt om penningpolitikens utformning.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 under punkt 8.
Beträffande lagreglering av de offentliga utfrågningarna kan detta ses som något av ett slag i luften. Men Riksbanken har en fri ställning, och Riksbanken kan alltså välja att delta i dessa utfrågningar eller ej. Skulle man då välja att inte delta stängs ett öppet inslag som nu utan tvekan är en viktig del av den offentliga debatten om penningpolitiken.
Nu säger utskottets majoritet att man är beredd att ompröva frågan om riksbankschefen inte skulle komma till utfrågningen. Vi i Centerpartiet ser det som lika naturligt att reglera Riksbankens deltagande i offentliga utfrågningar i lag som att Riksbankens fristående ställning är lagreglerad.
Jag delar därför den syn som framförs i reservation 4 och yrkar också bifall till den i likhet med vad som tidigare har gjorts.
Anf. 73 Agneta Gille (S)
Fru talman! Som vi har hört av debattörerna före mig är detta betänkande trots allt ett mycket spännande betänkande. Det är nog sällan som vi till och med har haft känslan av att läsa en spännande följetong.
När det gäller penningpolitiken är det precis som Carin Lundberg sade i sin inledning. Utvärderingen omfattar 2001-2003. Inflationen har under den perioden i genomsnitt legat över inflationsmålet 2 % men dock under målets övre gräns som är 3 %.
Utskottet konstaterar att Riksbanken i sina prognoser för år 2001 och 2002 överskattade tillväxten i den svenska ekonomin och underskattade inflationen. Även när det gäller 2003 överskattade Riksbanken inledningsvis BNP-tillväxten och underskattade den underliggande inflationen, precis som Siv Holma här har tagit upp.
Vi har också i utskottet konstaterat att Riksbankens prognoser för våren 2002 och 2003 låg över eller till och med kraftigt över utfallet. Vid en utfrågning av riksbankschefen som hölls den 1 april i år konstaterade både utskottet och riksbankschefen att vi med facit i hand nu kan se att höjningen av reporäntan våren 2002 med 0,5 procentenheter var onödig. Det är lätt att vara efterklok. Så här i efterhand är det lätt att se detta, vara klok och tycka att det skulle ha varit ett annat beslut. Men vi har också att se till hur det ekonomiska läget såg ut när beslutet fattades.
Vid vår granskning av Riksbankens agerande kan vi dessutom konstatera att Riksbanken i huvudsak har utformat penningpolitiken i enlighet med sin egen officiella handlingsregel, det vill säga att man ska sänka eller höja reporäntan när inflationsprognoserna går under eller över inflationsmålet.
Jag vill också ge svar till Siv Holma, som ställde en direkt fråga till mig om LO-ekonomernas överläggning med de socialdemokratiska ledamöterna i finansutskottet.
Vi har kontinuerliga överläggningar tillsammans med LO-ekonomerna för att just diskutera den viktiga penningpolitiken men också andra viktiga frågor som arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadsfrågorna ligger i första rummet för både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Att bekämpa arbetslösheten är vad vi alltid i alla lägen sätter främst.
Som svar till Siv kan jag säga att vi har kontinuerliga överläggningar. Vi har inte sagt ja eller nej till den utredning som LO-ekonomerna har krävt. Men vi kommer att träffa dem återigen. Vi kan inte helt öppet tala om exakt vad överläggningarna har innehållit.
För att återgå till betänkandet har vi också att redovisa vår syn på det sätt som Riksbankens direktion har skött frågan om bolagiseringen av kontanthantering i Riksbanken. Det är denna läsning som jag syftade på i min inledning. Vi har också hört ganska tydligt från Jörgen Johansson med flera om just den synpunkten.
Det framgår av betänkandet att utskottet anser att det är olämpligt att Riksbanken satsat statliga medel på att bygga ut en kommersiell verksamhet i den omfattning som skett och som dessutom inte Riksbanken är ålagd att utföra. Utskottet uttalar sig starkt kritiskt angående Riksbankens sätt att sköta bolagiseringen av kontanthanteringen. Vi konstaterar dock att riksbanksledningen sedan 2002 med kraft försökt att komma till rätta med de problem som bolagiseringen har förorsakat.
Utöver den kritik som utskottet skriver om i detta betänkande anser utskottet att det inte finns anledning för oss att göra något särskilt uttalande i den här frågan. På denna punkt är utskottet helt enigt.
När vi behandlade betänkandet om Riksbanken och penningpolitiken tidigare år, bland annat förra året, ägnades den mesta tiden här i kammaren till att tala om Riksbankens vara eller inte vara utifrån ett möjligt medlemskap i den europeiska unionens valutasamarbete, EMU. Det är alltid spännande att gå tillbaka ett år, läsa i protokollet och se vad vi sade då.
Jag kan konstatera att många av de motioner som behandlas i dag har samma karaktär som de som fanns då. En del är till och med identiska. Det handlar om offentliggörandet av direktionens protokoll och lagreglering av de offentliga utfrågningarna av riksbankschefer då som nu, precis som Christer Nylander har påpekat.
Här har majoriteten i utskottet samma ståndpunkt nu som vi hade då. Vi har även tidigare år haft den ståndpunkten när frågorna har debatterats. Majoriteten i utskottet har alltså samma ståndpunkt med en mycket tydlig skrivning i betänkandet: Då dessa delar i dag fungerar utan anmärkning behöver de således inte lagstiftas. Vi säger också i betänkandet att den dag då vi ser att så inte är fallet ska vi naturligtvis åtgärda problemen med lagstiftning. Men där är vi inte i dag.
Centerpartiet har också, precis som vi hört av Jörgen Johansson, en reservation under punkten 8 där man vill lägga munkavle på statsråden när det gäller att uttala sig om penningpolitiken och också om ränteläget. Jag förstår att det är någonting som Centerpartiet har upprörts över, eftersom man också anmält det till KU. Men jag kan ändå inte förstå denna vansinniga tanke. Det är väl snarare så att ju fler som deltar i penningpolitisk debatt, desto bättre, och desto större chans har Riksbanken att visa sitt oberoende. Det är ett oberoende som är styrt av riksbankslagens 3 kap. 3 §.
Fru talman! Jag yrkar således avslag på alla motioner och reservationer och bifall till utskottets förslag i betänkande FiU23 i sin helhet. Det innebär också att vi ger Riksbankens direktion ansvarsfrihet för räkenskapsåret 2003.
Anf. 75 Agneta Gille (S)
Fru talman! Siv Holma tar upp full sysselsättning. Det är ett mål som vi är överens om att vi ska ha. Om vi klarar det med en utvärdering eller inte är däremot en fråga som vi får diskutera.
Vad som är intressant är att ni från Vänsterpartiets sida säger att vi ska lägga så stor vikt vid penningpolitiken och kanske lite mindre vikt vid finanspolitiken. Det tycker jag kanske är fel. Jag tror att penningpolitiken har en viss roll att spela. Vi ser ju hur det ser ut i Europa med den ränta som ECB har haft, alltså betydligt lägre än hos oss. Trots det har man haft en mycket sämre tillväxt och betydligt högre arbetslöshet än vad Sverige har haft.
Vi får vara lite balanserade i fråga om vilken roll finanspolitik eller penningpolitik har.
Anf. 74 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för det svar som Agneta Gille gav vad gäller de överläggningar som Socialdemokraterna har haft med LO-ekonomerna. Jag har all respekt för att ni inte vill torgföra det offentligt.
Men jag tycker att det vore mer positivt att få höra att ni skulle vara positivt inställda, liksom Vänsterpartiet, till att man gör en utvärdering av politiken för full sysselsättning. Som det nu är är det ett problem - det menar vi som tycker att arbetslöshetsbekämpningen är så pass viktig att den ska gå i främsta rummet - att vi inte klarar arbetslöshetsmålet på 4 %. Vi har en ökad arbetslöshet. Sysselsättningsmålet skulle vi ha klarat i år. Det klarar vi inte, utan i bästa fall 2007.
Även om vi har ett bra samarbete när det gäller den ekonomiska politiken i övrigt borde vi ändå anstränga oss ytterligare för att kunna klara av de här så viktiga frågorna.
Så ett positivt ställningstagande utifrån det LO-ekonomerna har begärt skulle vara till glädje.
Anf. 76 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag ser penningpolitiken som
ett
verktyg, inte det enda verktyget. Det har jag försökt att säga.
Jag kan hålla med om den beskrivning som Agneta Gille gör när hon jämför Sveriges utveckling med övriga EU-länders, den genomsnittliga utvecklingen av tillväxt och arbetslöshet och sådant. Det kan också ha sin betydelse att vi haft ett samarbete och kunnat bedriva en relativt sett framgångsrik ekonomisk politik, men vi är som sagt inte nöjda med det utan tycker att vad man nu borde mera fokusera på är att vi inte klarar arbetslöshetsmålet och inte heller sysselsättningsmålet. Där borde inte några som helst åtgärder som kan vara till gagn ligga i träda. Där borde vi göra ytterligare ansträngningar.
Anf. 77 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag delar Sivs ståndpunkt att vi ska sätta fokus på att bekämpa arbetslösheten, sätta fokus på att se till att sysselsättningsgraden ökar och se till att de som i dag har deltidsarbete får möjlighet att komma upp i sysselsättningsgrad. Visst är det så. Vi ska gemensamt i det samarbete vi har bekämpa arbetslösheten; det tror jag också på.
Vi har delade åsikter om vad penningpolitiken spelar för roll. Men en självständig riksbank är väldigt viktig. Med facit i hand kan vi se att den har kunnat agera på samma sätt, och det har man också erkänt. Men situationen var tidigare sådan att de gjorde den bedömning och den prognos för räntan som man gjorde, vilket också Lars Bäckström vid tidigare debatter har hyllat.
Anf. 74 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag vill börja med att tacka för det svar som Agneta Gille gav vad gäller de överläggningar som Socialdemokraterna har haft med LO-ekonomerna. Jag har all respekt för att ni inte vill torgföra det offentligt.
Men jag tycker att det vore mer positivt att få höra att ni skulle vara positivt inställda, liksom Vänsterpartiet, till att man gör en utvärdering av politiken för full sysselsättning. Som det nu är är det ett problem - det menar vi som tycker att arbetslöshetsbekämpningen är så pass viktig att den ska gå i främsta rummet - att vi inte klarar arbetslöshetsmålet på 4 %. Vi har en ökad arbetslöshet. Sysselsättningsmålet skulle vi ha klarat i år. Det klarar vi inte, utan i bästa fall 2007.
Även om vi har ett bra samarbete när det gäller den ekonomiska politiken i övrigt borde vi ändå anstränga oss ytterligare för att kunna klara av de här så viktiga frågorna.
Så ett positivt ställningstagande utifrån det LO-ekonomerna har begärt skulle vara till glädje.
Anf. 75 Agneta Gille (S)
Fru talman! Siv Holma tar upp full sysselsättning. Det är ett mål som vi är överens om att vi ska ha. Om vi klarar det med en utvärdering eller inte är däremot en fråga som vi får diskutera.
Vad som är intressant är att ni från Vänsterpartiets sida säger att vi ska lägga så stor vikt vid penningpolitiken och kanske lite mindre vikt vid finanspolitiken. Det tycker jag kanske är fel. Jag tror att penningpolitiken har en viss roll att spela. Vi ser ju hur det ser ut i Europa med den ränta som ECB har haft, alltså betydligt lägre än hos oss. Trots det har man haft en mycket sämre tillväxt och betydligt högre arbetslöshet än vad Sverige har haft.
Vi får vara lite balanserade i fråga om vilken roll finanspolitik eller penningpolitik har.
Anf. 76 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag ser penningpolitiken som
ett
verktyg, inte det enda verktyget. Det har jag försökt att säga.
Jag kan hålla med om den beskrivning som Agneta Gille gör när hon jämför Sveriges utveckling med övriga EU-länders, den genomsnittliga utvecklingen av tillväxt och arbetslöshet och sådant. Det kan också ha sin betydelse att vi haft ett samarbete och kunnat bedriva en relativt sett framgångsrik ekonomisk politik, men vi är som sagt inte nöjda med det utan tycker att vad man nu borde mera fokusera på är att vi inte klarar arbetslöshetsmålet och inte heller sysselsättningsmålet. Där borde inte några som helst åtgärder som kan vara till gagn ligga i träda. Där borde vi göra ytterligare ansträngningar.
Anf. 77 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jag delar Sivs ståndpunkt att vi ska sätta fokus på att bekämpa arbetslösheten, sätta fokus på att se till att sysselsättningsgraden ökar och se till att de som i dag har deltidsarbete får möjlighet att komma upp i sysselsättningsgrad. Visst är det så. Vi ska gemensamt i det samarbete vi har bekämpa arbetslösheten; det tror jag också på.
Vi har delade åsikter om vad penningpolitiken spelar för roll. Men en självständig riksbank är väldigt viktig. Med facit i hand kan vi se att den har kunnat agera på samma sätt, och det har man också erkänt. Men situationen var tidigare sådan att de gjorde den bedömning och den prognos för räntan som man gjorde, vilket också Lars Bäckström vid tidigare debatter har hyllat.
Anf. 78 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Jag kan inte låta bli att inleda med en kommentar till den diskussion som just var. Vi har i dag i Sverige en historiskt låg ränta och en väldigt expansiv penningpolitik. Ändå har vi en historiskt hög arbetslöshet och en väldigt låg sysselsättningsnivå. Det om något måste göra att man drar slutsatsen att diskussionen att få ned arbetslösheten och upp sysselsättningen måste ni först och främst ha när ni har era budgetförhandlingar och inte när vi utvärderar penningpolitiken.
Agneta Gille sade tidigare att vi har ungefär samma diskussion varje år, och det handlar till exempel om utformning och så vidare. Skillnaden är den att hade det blivit ja i folkomröstningen hade vi i detta nu varit på väg att införa lagar i Sverige som gjorde att riksbankschefen, åtminstone ECB-chefen, var tvungen att komma till parlamentet för utfrågningar när parlamentet så ville.
Nu blev det ett nej. Då kan man fundera hur man kan öppna frågan på nytt. Varför vara nöjd med en god praxis och invänta en dålig praxis innan man gör någonting? Vore det inte bättre att stadfästa en god praxis nu när den finns?
Jag skulle också vilja ställa frågor kring regeringens uttalanden. Jag tycker att regeringen mycket väl kan vara med i diskussionen om penningpolitiken. Men det är klart att någonstans går gränsen. Det är bra att man kommenterar, funderar och diskuterar, men i den kampanj som skedde under hösten, vintern och våren var det snarast ett försök att kommendera fram en lägre ränta. Jag tycker att finansutskottets majoritet, framför allt dess ordförande, skötte den diskussionen väldigt bra. Men regeringen var väldigt aktiv i försöken att kommendera fram en räntesänkning. Var tycker Agneta Gille att gränsen går för vad regeringen får lov att uttala?
Anf. 79 Agneta Gille (S)
Fru talman! Christer inledde med samarbetet med Vänsterpartiet. Han kanske har rätt i att det inte är i samband med utvärderingen av penningpolitiken som vi ska diskutera just den delen. Men penningpolitiken kan också ha en roll, precis som Siv sade, i hur tillväxten utvecklas. Då kan vi komma till den fråga som Christer kom in på sist, nämligen regeringens möjlighet att få delta i den debatt som ändå var om penningpolitiken. Det är svårt att säga vilken gräns som det ska vara. Vi har ett beslut att det är riksbankslagen som styr att Riksbanken är oberoende. Det betyder att Riksbanken har en styrka i att inte få ta emot synpunkter, påtryckningar eller sådant utan att resten av samhället ska behöva ha munkavle på ett eller annat utan ha möjlighet att delta i debatten. Jag tycker att statsråd och statsministern också ska ha rätt och möjlighet att delta i den debatten. Bakom det ställningstagandet står också majoriteten i utskottet.
Anf. 80 Christer Nylander (Fp)
Fru talman! Vi har samma åsikt om regeringens rätt att delta i en diskussion. Men jag skulle vilja ställa en fråga. Vi är överens om att Riksbankens självständighet är viktig. Vi är överens om att det faktum att vi har haft en självständig riksbank är viktigt för att Sveriges ekonomiska politik har varit ganska framgångsrik de senaste åren.
Finns det, som Socialdemokraterna ser det, en risk att Riksbanken, för att hävda sin självständighet, bedriver en penningpolitik som inte är den optimala i det läge man har? Finns det en risk att man, för att hävda sin självständighet och inte komma in i diskussionen om att man följer vad regeringen kommenderar, avvaktar med att sänka räntan även om man egentligen borde göra det? Finns en sådan risk?
Anf. 81 Agneta Gille (S)
Fru talman! Min egen personliga bedömning, som många med mig delar, utifrån det samarbete och de utfrågningar vi haft med Riksbanken är att jag har ett väldigt stort förtroende för Riksbanken. De har ändå följt inflationsmålet. Vi kan läsa det i detta betänkande.
Jag ser inte den risken att Riksbanken på något vis skulle låta sig påverkas av att regeringen, riksdagsledamöter eller andra uttalar sig om penningpolitiken. Jag ser inte den risken. Jag ser en professionell domare - om vi talar om en fotbollsmatch - som inte tar hänsyn till hemmapubliken, eller vad det än må vara, utan gör sin bedömning utifrån det läge som han ser. Ungefär så kan jag se Riksbankens sätt att hantera penningpolitiken. Jag är ganska trygg i den övertygelsen.
Jag svarade inte på frågan om praxisen. Den praxis som fungerar behöver vi inte lagstifta om. Men det debatterade vi förra året, så det tror jag att vi redan kan.
Anf. 82 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Det blir lite grann en uppföljning av den förra frågan. Det berör alltså Riksbankens fristående ställning.
Vad är det som gör att Sverige är så unikt i förhållande till alla övriga länder i världen att man inte tar intryck av när en statschef går ut och har en åsikt om räntepolitiken? Jag skulle vilja höra det. Man hör redovisningar från två från varandra oberoende finansministrar i USA som säga att enbart misstanken om att Riksbanken styrs av politiska påtryckningar kan driva upp räntenivåerna.
En annan säger att ett dåraktigt agerande från en politiker i ledande ställning är just att ge uttryck för åsikter om räntepolitiken. Vi måste vara speciella i det här landet som inte har samma marknad och så att säga inte samma tänk. Jag skulle vilja höra hur Agneta motiverar den synen.
Sedan vill jag mycket tydligt understryka att vi ska ha en öppen och offentlig debatt om penningpolitiken. Men det är en viss skillnad om landets statsminister eller näringsminister går in i en kampanj - som man gjorde i vintras - för att man ska sänka räntan. Vi har en historiskt låg räntenivå, men hade situationen i Sverige varit en annan hade det kunnat vara än mer förödande.
Anf. 83 Agneta Gille (S)
Fru talman! Jörgen Johansson sade på slutet det som jag hade tänkt säga. Han inledde sin fråga med om risken eller misstanken kan driva upp räntan. Någon sådan misstanke eller risk har vi ju inte sett med tanke på dagens mycket låga räntenivå. Där har ju Riksbanken visat att man står oberoende. Det har inte hänt någonting som har rubbat penningpolitiken på något sätt.
Jag vet inte om vår riksbank är extremt skicklig på att sköta den här saken. Vid en internationell jämförelse är det möjligt att det är så. Men som det ser ut i dag har jag fullt förtroende för att Riksbanken sköter penningpolitiken på ett utmärkt sätt, och jag anser att vi har en fri debatt i samhället.
Anf. 84 Jörgen Johansson (C)
Fru talman! Vi är helt överens om den fria debatten. Men situationen är ju annorlunda när man har en låg räntenivå kontra när man har en hög räntenivå. När man diskuterar sänkningar är risken naturligtvis mindre. Men en princip måste ju gälla i alla tider. Det är den principen som vi ska lägga fast. Jag ser inte detta som en vansinnig tanke - för att citera Anita - utan helt enkelt som ett sätt att värna dels Riksbankens oberoende ställning, dels en lugn utveckling av räntepolitiken i den ena eller andra riktningen.
Anf. 85 Agneta Gille (S)
Fru talman! Vi ser på den här saken på olika sätt. Det är möjligt att vi har olika förtroende för Riksbanken, men jag tror att du också har varit med och tagit ställning i betänkandet om Riksbanken och penningpolitiken.
Jag ser ändå inte att det finns någon risk med att låta statsråd i regeringen uttala sig. Ska vi ha en fri debatt ska alla människor ha möjlighet att vara med i den. I en fri debatt inberäknas också regeringen, statsråden, statsministern och majoriteten i utskottet.
Vi har olika syn på Riksbankens självständighet och möjlighet att stå oberoende utan att ta intryck av det som sägs i debatten i samhället.
Anf. 86 Olle Sandahl (Kd)
Fru talman! I utskottets granskning av penningpolitiken och Riksbankens förvaltning finns det en samsyn i de stora dragen. Detta är mycket positivt, eftersom den angelägna finansiella stabiliteten gynnas av en samsyn och ett samlat förtroende för Riksbanken som penningpolitisk aktör.
Samsynen med Riksbanken haltar dock påtagligt. Kritiken framgår klart i betänkandet. Riksbankens kommersiella ambitioner har ju minst sagt varit utan framgång. Riksbanken har själv vidtagit kraftfulla och substantiella åtgärder när det gäller sin självpåtagna affärsverksamhet. Det återstår nu för utskottet att noga följa utvecklingen.
Jag begränsar mitt anförande till ett par punkter där partierna har olika uppfattning. Det gäller eventuell lagreglering av offentliga utfrågningar och av Riksbankens offentliggörande av direktionens protokoll.
Riksdagen får inte tveka att ge lagstöd när så behövs. Att stifta lagar är en av riksdagens främsta uppgifter. Riksdagens omfattande - närmast dagliga - produktion av lagar visar att riksdagen tar detta sitt uppdrag på största allvar.
Men maximalt antal nya lagar per tidsenhet har inget egenvärde och har inget värde i sig självt. En god sedvana, en etablerad kultur som med viss frihet löser önskade uppgifter är normalt att föredra. Vi kristdemokrater understryker ofta att man inte kan ersätta den inre kompassen och ett gott omdöme med yttre lagar. Detta gäller i många sammanhang, och det gäller också Riksbanken. Om utveckling och status är bra avvaktar man lämpligen med lagstiftning till dess att det uppstår tecken på uppseglande behov. Det är värdefullt att förebygga sjukdom, men inte att behandla friska patienter.
Riksbankens självständighet har hittills tjänat oss väl. Riksbanken ska ha en hög grad av självständighet och ska inte i utgångsläget betraktas som riksdagens motpart med automatiskt behov av betsel och töm.
Riksbanken har hittills godvilligt och regelbundet hörsammat varje inbjudan till utskottet och låtit sig utfrågas med vad jag upplever som stor öppenhet.
Situationen är densamma för direktionens protokoll. Inte heller här påvisar historien något behov av en lag för att säkerställa offentlighet och insyn. Sedan 1999 har protokollen varit tydliga och presenterats offentligt med allt kortare fördröjning. Systemet med finansutskottets utfrågningar och med direktionens protokoll fungerar alltså bra utan lag så här långt.
Men, jag säger som utskottet: Läget kan bli annorlunda. Om det skulle ske att obstruktion eller tveksamhet i någon form när det gäller öppenhet, inställelse för utfrågning eller i protokollens tydlighet och tillgänglighet blir ny kultur och om den goda utvecklingen skulle vända, då ska vi i riksdag och utskott inte tveka. Om det sker måste riksdagen lagreglera relationen till Riksbanken så att insyn och öppenhet återupprättas och garanteras.
Fru talman! När det slutligen gäller beslutspunkt 8 angående Riksbankens självständighet är min bedömning att Riksbanken hittills har lyckats att behålla sin integritet och självständighet trots regeringsföreträdares systematiska påtryckningar och uppenbara försök att påverka den självständiga Riksbanken. I ett särskilt yttrande påtalar vi riskerna med att förtroendet för Riksbankens autonomi kan äventyras om flagranta yttre påverkansförsök skulle bli en vana.
Fru talman! Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.
Anf. 87 Gunnar Andrén (Fp)
Fru talman! Jag välkomnar detta utlåtande från finansutskottet. Jag tänker inte diskutera själva finanspolitiken, utan anledningen till att jag har begärt ordet är att jag har haft den äran att tillhöra Riksdagens revisorer, vilka också hanteras i det här betänkandet.
Jag vill gärna redovisa att Riksdagens revisorer, under den tid jag hade äran att vara med där, ägnade mycket tid åt just revision av Riksbanken.
Under det sista året förekom det mycket diskussioner och en del hel del intervjuer. Det gjordes också tre utredningar om olika delar av Riksbankens göranden och låtanden. Bakgrunden var att Riksdagens revisorer fann att det var mycket som lämnade övrigt att önska när det gällde redovisning och så vidare, och detta har också bekräftats av den utredning som finansutskottet har gjort.
Av rapporten från Riksdagens revisorer framgick det väldigt klart att förlusterna i den delen var väldigt stora. Vid de utfrågningar, där också vice ordförande i riksbanksdirektionen deltog, var svaren så pass oklara att Riksdagens revisorer fann anledning att anlita två professorer i företagsekonomi - Peter Jennergren och Kenneth Skogsvik - vid Handelshögskolan i Stockholm för att noggrant gå igenom alla räkenskaper. Det finns väldigt väl redovisat här.
Det framkom, ungefär som har beskrivits här tidigare, att det var en mängd olyckliga beslut som hade fattats i den här delen. Men vad värre var, som vi kom fram till, var att det var oklarheter i själva redovisningen av hur pengar hade gått fram och tillbaka.
Det är väl sammanfattat, fru talman, på s. 130 i detta betänkande när det gäller om dotterbolaget hade redovisat sina kostnader tillräckligt. Vi skriver så här: För en post på 462 miljoner kronor sammanlagt under ett par år finns det ingen specificering i årsredovisningen. Jag menar att det är helt oacceptabelt att man kan lämna så oklara saker till riksdagen. Dessvärre inträffade det.
Också i övrigt var det väldigt ospecificerat på en rad punkter. Jag har dock inget särskilt yrkande utan vill bara säga att jag tycker att Riksdagens revisorer och konsulterna gjorde en förtjänstfull insats för att bringa reda i den väldigt svåra materia som föreligger i detta betänkande.
Anf. 88 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! Christer Nylander har på ett föredömligt sätt redogjort för Folkpartiets riksdagsgrupps ställningstagande i många av de olika frågorna. Jag kunde ändå inte låta bli att begära ordet för en reflexion över Siv Holmas inlägg.
Siv Holma anser att höjden av demokrati när det gäller de här frågorna är att riksbanksfullmäktige fattar så många beslut som möjligt, om jag förstod saken rätt, vilket är ett lite felaktigt påpekande. Det är ju riksdagen som väljer riksbanksfullmäktige. Det var också riksbanksfullmäktige enligt den gamla modellen, som Siv Holma omhuldar, som fattade beslutet om bolagisering av pengar i Sverige, som Siv Holma nu står och säger här i år, 2004, är grundlagsvidrigt. Då måste man ställa sig frågan: Hur kommer det sig att Vänsterpartiet inte ansåg att det var grundlagsvidrigt när Vänsterpartiet var med och fattade detta beslut 1999 eller under de utvärderingar som finansutskottet har gjort åren 2000, 2001, 2002 och 2003? Varför har man aldrig tidigare kommit på tanken att det var ett grundlagsvidrigt beslut? Det är en liten fråga som jag ändå vill ställa till Siv Holma. Och hur kommer det sig, när man har denna demokratiska kontroll, att hon inte tog upp med sin partikamrat i riksbanksfullmäktige att det var lite olämpligt att man då fattade ett grundlagsvidrigt beslut?
Jag är den första, och det tror jag att mina kamrater i utskottet känner till sedan tidigare, att vara extremt kritisk mot statliga bolag. Det gäller naturligtvis även bolag som bedrivs av Riksbanken och inte bara bolag där regeringen äger aktierna direkt.
Det intressanta i det här fallet är att Riksdagens revisorer och en hel del andra väljer att i stort sett bortse från att en hel del av verksamheten i det här bolaget faktiskt är en direkt underskottsverksamhet, alltså en myndighetsutövning. Med all respekt för professorer på Handelshögskolan, som jag kanske har större respekt för än vad många andra här har, blir det ändå lite av teoretisk slöjd när man låter två professorer räkna ut hemma vid sina skrivbord hur ett bolag borde ha gått och sedan säger att skillnaden mellan hur det faktiskt gick och deras teoretiska beräkning är fel eller onödig. Inte i något annat sammanhang tror vi ju på modellen med professorer som sitter vid sina skrivbord och räknar ut vad som är rimliga kostnader och rimliga intäkter i ett bolag för att sedan säga att det är facit. Om det vore så att de här professorerna var så
outstanding
på att driva företag, kan man ju undra varför de är professorer på Handels och inte företagsledare.
Jag tror att det här är ett exempel på dåligt företagande på samma sätt som det är ett systemfel när staten eller Riksbanken försöker driva företag. I det här fallet var det ett grundläggande systemfel att lägga en myndighetsutövning, som ska dra kostnader som inte har motsvarande intäkt, i ett bolag eftersom det med nästan naturnödvändighet gör att de som försöker driva bolaget måste hitta andra inkomstkällor för att slippa redovisa underskott.
Vi vet alla att det har varit många felgrepp och dåliga beslut i förväg och dåliga beslut med facit i hand, men jag tycker ändå att det är intressant att man mer tror på teoretisk slöjd än försöker se till den grundläggande problemställningen, nämligen att det är fel att bolagisera.
Anf. 89 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag ska naturligtvis besvara Karin Pilsäters kraftiga angrepp från talarstolen vad gäller Riksbankens ansvar för kontanthanteringen. Och det är klart att visst kunde man ha tagit initiativ i den här frågan tidigare, men det hade också Karin Pilsäter kunnat göra. Hon har ju dessutom suttit som ordinarie ledamot i riksbanksfullmäktige sedan det senaste valet, eftersom Folkpartiet hade ett gott valresultat. Det är ett faktum i sammanhanget.
Att vi från Vänsterpartiets sida vill demokratisera penningpolitiken är av demokratiska skäl. Vi tycker att penningpolitiken är en del av den ekonomiska politiken. På samma sätt som den ekonomiska politiken är demokratiskt styrd av riksdagen, finns det anledning, enligt vårt sätt att se det, att även penningpolitiken är det. Penningpolitiken är inte det allena rådande receptet, som ni som har en annan uppfattning vill framställa det som att Vänsterpartiet tycker, för att få ordning och reda när det gäller sysselsättningen. Jag tycker att jag på ett väldigt fullödigt sätt har beskrivit hur Vänsterpartiet ser på de här frågorna och kan konstatera att vi inte har samma uppfattning som Folkpartiet i själva demokratifrågan och inte heller när det gäller hur vi ska bedriva den ekonomiska politiken. Så är läget.
Anf. 90 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! Jag är mycket väl medveten om att Folkpartiet och Vänsterpartiet har helt olika uppfattningar om innehållet i den ekonomiska politiken, inklusive den del som heter penningpolitik där vi tycker att ni har ett extremt 70-talsmässigt förhållande till tanken om
fine tuning
, men det är en helt annan sak.
Vad jag frågade dig, Siv Holma, är hur det kommer sig att det var innan Riksbanken avdemokratiserades som beslutet att inrätta detta bolag togs. Nu, fem år senare, hävdar ni att det är grundlagsvidrigt. Min fråga är: Hur kommer det sig att riksbanksfullmäktige innan den avdemokratiserades kunde fatta ett grundlagsvidrigt beslut och att ni sedan år ut och år in inte hade synpunkten att det skulle vara grundlagsvidrigt. Nu pratar jag inte om driften och felaktigheter i den, utan jag pratar om själva grundlagsvidrigheten i det hela. På vilket sätt är det en garanti att penningpolitiken skulle vara mer demokratisk för att det var just innan den avdemokratiserades som man tog det grundlagsvidriga beslutet, medan riksbanksfullmäktige och riksbanksdirektionen nu när den är avdemokratiserad försöker ta sig ur det här systemet?
Det är en helt annan sakfråga att jag som nu varande ledamot i riksbanksfullmäktige försöker dra det lilla strå till stacken som jag kan för att avbolagisera kvarvarande verksamhet och återföra den i myndighetsregi. Men det var inte det min fråga gällde, utan frågan var: Hur kommer det sig att Vänsterpartiet innan Riksbanken avdemokratiserades fattade beslutet om att på ett grundlagsvidrigt sätt förändra kontanthanteringen?
Anf. 91 Siv Holma (V)
Fru talman! Nu har jag inte fakta på bordet när det gäller Vänsterpartiets roll i riksbanksfullmäktige före den 1 januari 1999. Där finns det säkert en hel del ytterligare att granska. Felet i resonemanget som Karin Pilsäter framför är att när det är privat styrt ska på något sätt inga fel begås. När det är statligt blir det per definition så att de inte kan bedriva någon vettig verksamhet, alltså ska inte staten ha det här. Vi har ju sett många exempel på hur det privata näringslivet inte har skött sig. Vi har en uppfattning om att när man har demokratisk kontroll och insyn har man större möjligheter att göra något åt de fel som begås. Därmed inte sagt att fel inte kommer att begås även av en så förnämlig församling som riksdagen - utifrån vårt sätt att se vad som är rätt och fel.
Vinsten med att demokratisera handlar om att man har en ökad demokratisk kontroll och insyn. Jag tycker att det är beklagligt att Folkpartiet, och många med dem, på det här sättet abdikerar, att politiken abdikerar inför så viktiga frågor som den ekonomiska politiken, där penningpolitiken är en del. Varför ska man abdikera när man har möjligheter att utforma en penningpolitik som kan fungera på ett mycket bra sätt? Precis som i alla politiska frågor måste man ju ha faktaunderlag och sakkunskap för fatta de bästa beslut man kan fatta.
Anf. 92 Karin Pilsäter (Fp)
Fru talman! Det är väldigt fascinerande att höra Siv Holma. Den 1 januari 1999 avdemokratiserades alltså Riksbanken. Innan det datumet fattade, det då uppenbarligen demokratiska, fullmäktige beslutet att bolagisera den här verksamheten. Vid den tidpunkten var Siv Holma ledamot av Sveriges riksdag och av finansutskottet. Jag frågar hur det kommer sig att den demokratiska Riksbanken fattade detta beslut, som Siv Holma nu säger är grundlagsvidrigt. Då säger hon att det kan hon inte uttala sig om, för hon hade ingen insyn.
Men det är ju just för att man ska ha insyn och inflytande, säger Siv Holma, som man borde ha den modell som man hade före den 1 januari 1999. Det var när vi hade den modellen som det här beslutet fattades, som du nu vill svära dig fri från. Det är en väldig oordning inte bara på argumenten, tror jag. Jag tror att det är en väldig oordning på tankarna också hos Vänsterpartiet i de här frågorna.
Jag vet att Siv Holma inte har rätt till någon replik vid den här tidpunkten i debatten, men jag vill ändå konstatera att det som Vänsterpartiet i dag hävdar är grundlagsvidrigt, det beslutet fattades när riksdagen hade fullständig kontroll över riksbanksfullmäktige och riksbanksfullmäktige hade fullständig kontroll över besluten i Riksbanken. Vänsterpartiet hade en representant med där. Och Siv Holma, ledamot av riksdagen och av finansutskottet, säger nu att hon inte kan uttala sig om det beslutet, för hon hade ingen insyn. Hon känner inte till det.
Anf. 93 Siv Holma (V)
Fru talman! Jag tror inte att Karin Pilsäter har läst utskottets bedömning i korthet här på s. 29. Det står ju faktiskt så här, och det är ett enigt utskott: "Enligt utskottets mening borde riksdagen ha beretts tillfälle att pröva Riksbankens planer på att bolagisera kontanthanteringen eftersom den innebar att Riksbankens grundlagsenligt givna rätt att ensam ge ut sedlar och mynt delvis privatiserades."
Jag uppfattar inte att den ståndpunkten innebär att jag på något sätt undandrar mig ansvaret. Tvärtom tycker jag inte att Karin Pilsäter på något sätt efter sina anföranden, vare sig i denna talarstol eller i den där nere, kan slå sig för bröstet och mena på att hon har bättre ordning och reda i sin argumentering än vad jag har.
Beslut, Genomförd
Beslut: 2004-05-05
Förslagspunkter: 12, Acklamationer: 8, Voteringar: 4
Protokoll med beslut
- 2004-05-05Protokoll 2003/04:109
Riksdagsskrivelser
Förslagspunkter och beslut i kammaren
Utvärdering av penningpolitiken 2001-2003
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.- Reservation 1 (v)
Ledamöternas rösterOmröstning i motivfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (v) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 136 0 0 8 m 49 0 0 6 fp 44 0 0 4 kd 29 0 0 4 v 0 25 0 5 c 19 0 0 3 mp 14 0 0 3 Totalt 291 25 0 33 Bolagiseringen av Riksbankens kontanthantering
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Riksdagen godkänner vad utskottet anfört.Riksrevisionens styrelses redogörelse angående granskningen av Riksbankens verksamhet under år 2003
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen lägger redogörelse 2003/04:RRS4 till handlingarna.Ansvarsfrihet för fullmäktige i Riksbanken
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess verksamhet under 2003. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.
Riksdagen beviljar fullmäktige i Riksbanken ansvarsfrihet för dess verksamhet under 2003. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.Ansvarsfrihet för Riksbankens direktion
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken under 2003. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.
Riksdagen beviljar direktionen i Riksbanken ansvarsfrihet för förvaltningen av Riksbanken under 2003. Därmed bifaller riksdagen utskottets förslag.Riksbankens balans- och resultaträkningar
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning för räkenskapsåret 2003 som de finns återgivna i bilaga 2.
Riksdagen fastställer Riksbankens balansräkning och resultaträkning för räkenskapsåret 2003 som de finns återgivna i bilaga 2.
Därmed bifaller riksdagen förslag 2003/04:RB1.Dispositionen av Riksbankens resultat
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner uppgår till -9 280 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket inlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 100 miljoner kronor, från Riksbankens dispositionsfond förs 12 660 miljoner kronor samt från Riksbankens resultatutjämningsfond förs 2 720 miljoner kronor.
Riksdagen beslutar att Riksbankens resultat, som före bokslutsdispositioner uppgår till -9 280 miljoner kronor, ska fördelas så att till statsverket inlevereras enligt vinstdisponeringsprincipen 6 100 miljoner kronor, från Riksbankens dispositionsfond förs 12 660 miljoner kronor samt från Riksbankens resultatutjämningsfond förs 2 720 miljoner kronor.
Därmed bifaller riksdagen förslag 2003/04:RB2.Direktionens instruktionsförbud
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi16.- Reservation 2 (c)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (c) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 136 0 0 8 m 49 0 0 6 fp 44 0 0 4 kd 29 0 0 4 v 25 0 0 5 c 0 19 0 3 mp 14 0 0 3 Totalt 297 19 0 33 Riksbankens självständighet och målet för penningpolitiken
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 1.Offentliggörande av direktionens protokoll
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 2.- Reservation 3 (m, fp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 3 (m, fp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 134 0 0 10 m 0 48 0 7 fp 0 44 0 4 kd 29 0 0 4 v 25 0 0 5 c 19 0 0 3 mp 14 0 0 3 Totalt 221 92 0 36 Lagreglering av de offentliga utfrågningarna om Riksbanken
Kammaren biföll utskottets förslag
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslag
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 3.- Reservation 4 (m, c, fp)
Ledamöternas rösterOmröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 4 (m, c, fp) Parti Ja Nej Avstående Frånvarande s 136 0 0 8 m 0 49 0 6 fp 0 44 0 4 kd 29 0 0 4 v 25 0 0 5 c 0 19 0 3 mp 14 0 0 3 Totalt 204 112 0 33 Lagreglering av dispositionen av Riksbankens resultat
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Beslut:
Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation
Utskottets förslag:
Riksdagen avslår motion 2003/04:Fi298 yrkande 4.
Utskottens betänkanden
Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.