om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats

Betänkande 1981/82:JuU2

JuU 1981/82:2

Justitieutskottets betänkande
1981/82:2

om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats
Motion

I motion 1980/81:1913 av Rune Gustavsson m. fl. (c) hemställs, såvitt nu är
i fråga, att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om förbud
mot alkoholförtäring på allmän plats (yrkande 1).

Motionärerna, som hänvisar till vad som anförts i ämnet i motion
1980/81:1912, framhåller att samhället bör skärpa sin attityd mot alkoholförtäring
på allmän plats. Enligt motionärernas mening skulle det vara av
stort normbildande värde om det blev förbjudet att dricka alkohol på allmän
plats. I sammanhanget framhålls att den som överträder förbudet och ådöms
straff också skall få lämplig vård då detta behövs.

Gällande ordning m. m.

Inledning

Justitieutskottet behandlade under föregående riksmöte två motioner om
skärpta åtgärder mot alkoholförtäring på allmän plats. I utskottets betänkande
med anledning av dessa motioner lämnades en utförlig redogörelse för
bl. a. ansvarsreglerna på området (JuU 1980/81:6). Utskottet hänvisar till
redogörelsen i det betänkandet. Framställningen i det följande görs därför
mera översiktlig.

Ansvarsregler m. rn.

Genom lagstiftning år 1976 avskaffades den i 16 kap. 15 § brottsbalken
upptagna bestämmelsen om straff för fylleri (prop. 1975/76:113, JuU 37, rskr
351). Samtidigt antogs lagen (1976:511) om omhändertagande av berusade
personer m. m. Enligt den lagen får polisman i vissa fall omhänderta den som
på allmän plats anträffas berusad bl. a. av alkoholhaltiga drycker.

Bakgrunden till nu berörd lagstiftning, som trädde i kraft den 1 januari
1977, var att det tidigare systemet med omhändertagande och bestraffning av
akut berusade personer ansågs representera ett förlegat betraktelsesätt; den
akuta berusningen var att betrakta som ett sjukdomstillstånd, och ett
omhändertagande borde ta sikte på att bereda den berusade adekvat vård
och behandling, J lagstiftningsärendet uttalades också att straffbestämmelserna
i sig inte var ägnade att motverka alkoholmissbruk eller att hindra
berusade personer att uppträda på allmän plats.

1 Riksdagen 1981/82. 7 sami. Nr 2

JuU 1981/82:2

2

Riksdagen uttalade sig vid lagens antagande för en målsättning som
innebär att omhändertagandet av berusade personer skulle förbindas med
akutvård och att vården skulle ges inom nykterhetsvårdens eller sjukvårdens
ram utanför polisstationerna (JuU 1975/76:37 s. 30).

I 16 kap. 16 § brottsbalken föreskrivs straffansvar för förargelseväckande
beteende. För detta brott kan den dömas som för oljud på allmän plats eller
eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos
allmänheten. Straffet är böter, f. n. högst 500 kr. och fr. o. m. den 1 januari
1982 högst 1 000 kr. (se SFS 1980:1133 och 1981:85).

Straffbestämmelsen om förargelseväckande beteende fick sin nu gällande
lydelse i samband med 1976 års lagstiftning rörande avskaffande av
fylleristraffet. Härvid uttalades att bestämmelsen inte kunde ges den
innebörden att den offentliga berusningen som sådan skulle anses falla under
lagrummet. Detsamma gällde sådana inslag i en berusad persons beteende
som har omedelbart samband med berusningen och som visserligen medför
att hans tillstånd kan konstateras av utomstående men ändå inte tar sig några
mer uppseendeväckande eller störande intryck (se JuU 1975/76:37 s. 17).

Allmän och lokal ordningsstadga

I allmänna ordningsstadgan (1956:17) finns allmänna ordningsföreskrifter
rörande nyttjandet av allmän plats och inhämtandet av polismyndighetens
tillstånd till vissa aktiviteter på sådan plats. Vidare anges vad som enligt
stadgan förstås med allmän plats, nämligen gata, torg, park och vissa andra
platser.

Några bestämmelser om förbud mot förtäring av alkohol på allmän plats
finns inte i allmänna ordningsstadgan. Frågan om sådant förbud berördes
under förarbetena till lagstiftningen, men en reglering på området ansågs
slutligen böra ske i lokala ordningsstadgor (SOU 1944:48, SOU 1954:37,
prop. 1956:143).

Enligt 7 § allmänna ordningsstadgan får i lokal ordningsstadga meddelas
de ytterligare föreskrifter i avseende på den allmänna ordningen som anses
erforderliga för kommunen eller del därav och som inte gäller förhållanden,
om vilka annorledes är bestämt. Med stöd av denna bestämmelse kan i lokal
ordningsstadga föreskrivas t. ex. förbud mot alkoholförtäring på allmän
plats.

Lokal ordningsstadga antas av kommunfullmäktige. Fullmäktiges beslut
skall underställas länsstyrelsens prövning.

Den som bryter mot bestämmelse i lokal ordningsstadga kan dömas till
böter, högst 500 kr.

Hösten 1979 fanns föreskrifter om förbud mot förtäring av alkohol på
allmän plats i 32 lokala ordningsstadgor.

JuU 1981/82:2

3

Tidigare riksdagsbehandling

I november förra året behandlade justitieutskottet, såsom inledningsvis
sagts, två motioner om skärpta åtgärder mot alkoholförtäring på allmän
plats. En av motionerna upptog delvis samma yrkande och motivering som
den motion som behandlas i förevarande ärende. Motionerna hade
remissbehandlats av utskottet.

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:6) avstyrkte
utskottet bifall till yrkandet om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats.
Utskottet anförde härvidlag att de bedömningar som legat till grund för
avskaffandet av straffansvaret för fylleri år 1976 alltjämt ägde sin giltighet,
och de talade mot att man återigen skulle tillgripa generella straffrättsliga
medel i kampen mot alkoholmissbruket. Mot ett förbud mot alkoholförtäring
på allmän plats talade, enligt vad utskottet vidare anförde, de
lagtekniska svårigheter som föreligger när det gäller att bestämma omfattningen
av förbudet och svårigheterna med att i praktiken upprätthålla
förbudet. - En annan sak var, framhöll utskottet, att det från ordningssynpunkt
kan finnas starka skäl att ingripa mot alkoholförtäring på allmän plats.
Utskottet pekade härvidlag på att en sådan möjlighet också finns genom
straffbestämmelsen om förargelseväckande beteende och genom möjligheten
för kommunerna att i lokala ordningsstadgor förbjuda alkoholförtäring
på allmän plats.

Utskottet

I detta betänkande behandlar utskottet en motion vari begärs lagstiftning
om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats.

Förtäring av alkohol på allmän plats är inte i sig straffbar enligt
brottsbalken eller annan lag. Sker förtäringen under sådana former att den är
ägna att väcka förargelse hos allmänheten, kan gärningen emellertid
bestraffas som förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § brottsbalken.

Förbud mot alkoholförtäring på allmän plats kan föreskrivas i lokala
ordningsstadgor. Ett sådant förbud skall vara motiverat av hänsyn till den
allmänna ordningen. Överträdelse av förbudet är straffbelagd enligt
bestämmelser härom i allmänna ordningsstadgan. Straffet är böter, högst 500
kr.

Genom lagstiftning år 1976 avskaffades straffansvaret för fylleri. Till grund
härför låg bl. a. den bedömningen att bestraffning av akut berusade personer
representerade ett förlegat betraktelsesätt; den akuta berusningen var att
betrakta som ett sjukdomstillstånd, och ett omhändertagande borde ta sikte
på att bereda den berusade vård och behandling.

Utskottet behandlade i november förra året ett motionsyrkande med
samma innebörd som yrkandet i den nu aktuella motionen.

JuU 1981/82:2

4

I sitt av riksdagen godkända betänkande (JuU 1980/81:6) avstyrkte
utskottet bifall till yrkandet om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats.
Härvid anförde utskottet att de bedömningar som legat till grund för
avskaffandet av straffansvaret för fylleri alltjämt ägde sin giltighet, och de
talade mot att man återigen skulle tillgripa generella straffrättsliga medel i
kampen mot alkoholmissbruket. Utskottet anförde vidare att mot ett förbud
mot alkoholförtäring på allmän plats också talade de lagtekniska svårigheter
som föreligger när det gäller att bestämma omfattningen av förbudet och
svårigheterna att i praktiken upprätthålla förbudet.

När frågan om förbud mot alkoholförtäring på allmän plats nu återkommer
vill utskottet - i linje med sitt ställningstagande förra året - till en början
framhålla att det i hög grad är tveksamt huruvida en kriminalisering av det
slag som förordas i motionen är en från alkoholpolitisk synpunkt lämplig
åtgärd. I kampen mot alkoholmissbruket är det enligt utskottets mening
främst vårdinsatser och andra åtgärder av social natur som behövs.

Enligt utskottets mening är det inte från ordningssynpunkt påkallat med en
generell straffrättslig reglering mot alkoholförtäring på allmän plats.
Behovet av att av ordningsskäl kunna ingripa mot sådan alkoholförtäring
som sker på allmän plats torde, såsom utskottet förra året uttalade,
tillgodoses genom gällande straffbestämmelse om förargelseväckande beteende
samt genom den möjlighet som kommunerna har att i lokala
ordningsstadgor förbjuda alkoholförtäring på allmän plats.

Utskottet vidhåller alltså den bedömning utskottet gjorde förra året och
avstyrker bifall till motionsyrkandet.

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1980/81:1913 i här behandlad del
(yrkande 1).

Stockholm den 3 november 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m). Lisa Mattson (s). Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn Körlof
(m), Lilly Bergander (s), Gunilla André (c), Hans Pettersson i Helsingborg
(s), Göte Jonsson (m), Helge Klöver (s). Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf
Mathsson (s) och Stina Eliasson (c).

JulJ 1981/82:2

5

Särskilt yttrande

Åke Polstam (c), Ella Johnsson (c) och Stina Eliasson (c) anför:

Det spörsmål som tas upp i motionen aktualiserar den mycket angelägna
frågan om samhällets åtgärder till stöd för de personer - ofta utslagna,
alkoholskadade människor - som ägnar sig åt alkoholförtäring på allmänna
platser. Samtidigt riktas uppmärksamheten på de med frågan sammanhängande
ofta besvärande ordningsproblemen. Vissa allmänna platser har på
många håll blivit en samlingspunkt och ett tillhåll för personer med uttalade
alkoholproblem. Många människor känner en stark olust inför att vistas på
sådana platser, bl. a. på grund av risken för trakasserier. I likhet med
utskottet anser vi det vara tveksamt huruvida en kriminalisering av själva
alkoholförtäringen är en från kriminalpolitisk och alkoholpolitisk synpunkt
lämplig åtgärd. Det sagda har tillämpning inte minst när det gäller att komma
till rätta med de företeelser som vi har beskrivit. Även om en kriminalisering
skulle kunna ha en viss avhållande verkan på en del personer skulle effekten
därav samtidigt - till men för det sociala hjälparbetet - kunna bli att de sociala
missförhållandena kommer i dagen på ett mindre öppet sätt. Såsom utskottet
anför är det nämligen främst vårdinsatser och andra åtgärder av social natur
som behövs. Enligt vår mening måste i detta hänseende slås fast samhällets
ansvar för att de sociala hjälpinsatserna på alla nivåer ökar och görs mer
effektiva så att man verkligen kan komma till rätta med de problem som
alkoholmissbruket innebär.

GOTAB 69515 Slockholm 1981