om anslag till justitiedepartementet m.m. (prop. 1980/81: 100 bil. 5, A, jämte motioner)

Betänkande 1980/81:JuU26

JuU 1980/81:26

Justitieutskottets betänkande
1980/81:26

om anslag till justitiedepartementet m. m. (prop. 1980/81:100
bil. 5, A, jämte motioner)

ANDRA HUVUDTITELN
Justitiedepartementet m. m.

1. Statsrådsberedningen. Justitiedepartementet. Utskottet tillstyrker regeringens
i proposition 1980/81:100 bilaga 5 (justitiedepartementet) under
punkterna A 1 och A 2 (s. 23 och 24) framlagda förslag och hemställer

1. att riksdagen till Statsrådsberedningen för budgetåret 1981/82
anvisar ett förslagsanslag av 8881000 kr.,

2. att riksdagen till Justitiedepartementet för budgetåret 1981/82
anvisar ett förslagsanslag av 27 341000 kr.

2. Kommittéer m. m. Regeringen har under punkt A 3 (s. 24) föreslagit
riksdagen att till Kommittéer m. m. för budgetåret 1981/82 anvisa ett reservationsanslag
av 20000000 kr.

Motioner

I motion 1980/81:191 av Kerstin Anér m.fl. (fp) hemställs att riksdagen
hos regeringen anhåller att förmögenhetsbrottsutredningen ges uppdraget
att föreslå lagtext innehållande brottskriterier som möjliggör en effektiv
bekämpning av all ekonomisk databrottslighet.

I motion 1980/81:371 av Gullan Lindblad (m) hemställs att riksdagen hos
regeringen begär förslag till sådan ändring av brottsbalken att brottet vid
bruk av vapen vid misshandel, rån och olaga hot skall bedömas som grovt.

I motion 1980/81:513 av Göte Jonsson (m) och Elisabeth Fleetwood (m)
hemställs att riksdagen beslutar anta följande förslag till ändrad lydelse av
8 kap. 4 § andra stycket brottsbalken:

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det
förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen
varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt
hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

I motion 1980/81:886 av Marianne Karlsson (c) hemställs att riksdagen
hos regeringen begär en utvärdering av åldersgränsen för homosexuella
förbindelser.

1 Riksdagen 1980181. 7 sami. Nr 26

Kartong: S. 8, dateringen Står: 1980 Rättat till: 1981

JuU 1980/81:26

2

Utskottet

Regeringens förslag under denna punkt innebär en ökning av anslaget
med 500000 kr. i förhållande till anslaget för innevarande budgetår. Av det
föreslagna anslaget beräknas högst 1,1 milj. kr. för fortsatt utredning om
informationssystem för rättsväsendet (R I).

I propositionen uppger departementschefen att sju nya kommittéer har
tillsatts under år 1980. Samtidigt har enligt departementschefen lika många
kommittéer slutfört sina uppdrag under året.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till medelsberäkning.

I motion 191 tas upp frågan om lagstiftning mot databrottslighet. Motionärerna
hänvisar till vad som anförs i motion 1980/81:189. I den sistnämnda
motionen anförs att det, i syfte att minska sårbarheten vid dataanvändningen,
krävs åtgärder mot databrottslighet. I sammanhanget erinrar
motionärerna om att vissa typer av ekonomisk databrottslighet inte är
straffbelagda enligt brottsbalken.

Inledningsvis konstaterar utskottet att utvecklingen på datateknikens
område har varit synnerligen snabb. Inom nästan varje sektor av samhället
används datorer bl. a. för informationsbehandling, kontroll och betalningsöverföring.
Denna ökande användning av datorer riktar intresset mot
tekniska möjligheter till förfaranden som har karaktären av datamissbruk.
Inte minst datoriseringen av betalningstransaktioner kan ge upphov till
förmögenhetsbrott av helt nya dimensioner, se betänkande (SOU 1979:93)
ADB och samhällets sårbarhet.

I brottsbalken (BrB) finns inte några straffbestämmelser sorn särskilt tar
sikte på sådana förfaranden som kan betecknas som datamissbruk. När det
gäller lagstiftningen utanför BrB kan här nämnas att i datalagen (1973:289)
finns straffbestämmelser som gäller vissa otillåtna förfaranden med personregister
som förs med hjälp av automatisk databehandling (ADB). I
datalagen finns också en straffbestämmelse rörande dataintrång. Ansvar
för sådant brott inträder för den som olovligen bereder sig tillgång till
upptagning för ADB eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för
in sådan upptagning. För dataintrång skall dock inte dömas om gärningen
är belagd med straff i BrB. I fråga om sådant datamissbruk som innefattar
ekonomisk vinning för gärningsmannen torde i vissa fall bestämmelserna
om förmögenhetsbrott i BrB kunna vara tillämpliga. Vidare synes vissa
former av otillbörliga förfaranden med datamaterial kunna vara att bedöma
enligt reglerna i BrB om förfalskningsbrott, skadegörelse eller trolöshet
mot huvudman. Alla straffvärda former av datamissbruk torde dock inte
kunna beivras med tillämpning av bestämmelserna i BrB eller i annan
lagstiftning.

Lagstiftningen om förmögenhetsbrott är f. n. föremål för översyn genom
det arbete som förmögenhetsbrottsutredningen (Ju 1976:04) bedriver. I
uppdraget till utredningen ingår bl. a. att pröva behovet av ändringar av

JuU 1980/81:26

3

eller tillägg till BrB:s bestämmelser på grund av nya erfarenheter ”om
avarter på det ekonomiska området”. Enligt direktiven (kommittéberättel*
sen 1977 del II s. 22) har utredningen därvid också att uppmärksamma
utvecklingen på dataområdet och det behov av en vidgad kriminalisering
av datamissbruk som kan vara påkallat.

Utskottet konstaterar att det önskemål som framförs i motion 191 är
tillgodosett genom det uppdrag som har lämnats till förmögenhetsbrottsutredningen.
Utskottet avstyrker därför bifall till motionsyrkandet.

I motion 371 anförs att användandet av vapen i samband med sådana
brott som misshandel och rån inte i och för sig föranleder att brottet kan
bedömas som grovt. Enligt motionären har vapen, och då inte minst
knivar, blivit vanligare i samband med att brott av det slag som nämnts
förövas. Motionären anser därför att i lagtexten för brotten bör anges att
användande av vapen utgör en sådan omständighet som kan föranleda att
brottet bedöms som grovt. Enligt motionären bör motsvarande gälla i fråga
om brottet olaga hot; en brottsbetecknihg grovt olaga hot bör alltså införas.

I 3 kap. BrB finns straffbestämmelser förande misshandel. För sådana
brott skall den dömas som tillfogar arnian person kroppsskada, sjukdom
eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Brotten är indelade i tre svårhetsgrader med brottsbenämningarna misshandel
för normalfallen och de ringa fallen (5 §) samt grov misshandel för
de grova fallen (6 §). För normalbrottet misshandel är straffet fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Straffskalan för grov misshandel
omfattar fängelse, lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall enligt 6 § särskilt beaktas,
om gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat synnerlig hänsynslöshet
eller råhet.

Nu berörda regler om misshandel fick sin nuvarande utformning i samband
med införandet av BrB. När det gäller förekomsten av vapen i
samband med misshandel kan nämnas att äldre bestämmelser i strafflagen
(14 kap. 15 §) innehöll ett stadgande som innebar att det vid straffets
bestämmande skulle anses som en försvårande omständighet om gärningsmannen
mot annan ”dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat
livsfarligt vapen”. Enligt förarbetena till 3 kap. 6 § BrB (SOU 1953:14 s.
188) innefattar den omständigheten att gärningen varit livsfarlig — ett
förhållande som alltså kan medföra att brottet skall anses som grovt - en
motsvarighet till strafflagens stadgande om resande av livsfarligt vapen.
Att misshandeln har förövats med ett livsfarligt vapen kan sålunda leda till
att gärningmannen straffas för grov misshandel. Sådan gärning kan också
vara att bedöma som försök till dråp.

Straffbestämmelserna om olaga hot finns i 4 kap. 5 § BrB. För olaga hot
straffas den som lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig
gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan

JuU 1980/81:26

4

för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. Straffet är böter
eller fängelse i högst två år. Någon särskild svårhetsgrad för grovt brott
finns inte i BrB.

Det i bestämmelsen angivna exemplet, lyftande av vapen, fyller enligt
förarbetena (prop. 1962:10, s. B 113) till bestämmelsen närmast funktionen
att erinra om det nyss berörda stadgandet om resande av livsfarligt vapen i
strafflagen. När bestämmelsen om olaga hot infördes i BrB höjdes samtidigt
straffet från det i strafflagen stadgade, fängelse i sex månader, till
fängelse högst två år. I anslutning till övervägandena rörande straffhöjningen
anfördes i förarbetena (SOU 1953:14 s. 166) att det inte ansetts
erforderligt att uppta en särskild straffskala för de fall att brottet är grovt;
försvårande omständigheter vid brottet får beaktas vid straffmätningen
inom den enhetliga straffskalan.

Bestämmelser om ansvar för rån finns i 8 kap. 5 och 6 §§ BrB. För
sådant brott skall den dömas som bl. a. stjäl medelst våld på person eller
medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara.
Straffet för normalbrottet rån är enligt 5 § fängelse, lägst ett och högst sex
år. Förfaranden som med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i
övrigt är av mindre allvarlig art är undantagna från rånstadgandets tillämpningsområde.
I sådana fall skall i stället dömas för annat brott som förfarandet
innefattar, t. ex. misshandel och snatteri.

Är rånbrottet att anse som grovt skall enligt 6 § dömas för grovt rån.
Straffet för detta brott är fängelse, lägst fyra och högst tio år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om våldet var
livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig
sjukdom eller om han eljest visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst
sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Exemplifieringen av omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande
huruvida rån skall anses som grovt ansluter nära till beskrivningen
av grov misshandel i 3 kap. 6 § BrB. Vad som har sagts om livsfarlighetsrekvisitet
i anslutning till den bestämmelsen gäller om motsvarande rekvisit
i bestämmelsen om grovt rån.

Frågan om rubricering av rånbrott vid vilket vapen används har behandlats
av högsta domstolen. I ett fall (Nytt Juridiskt Arkiv del I 1972 s. 323)
uttalade högsta domstolen att rån mot bank eller annan penninginrättning,
vid vilket rånaren hotat med skarpladdat skjutvapen, i regel bör bedömas
som grovt rån, oavsett om skott avlossats med vapnet eller ej.

När det gäller frågan om vilka omständigheter som skall ligga till grund
för bedömningen av om ett brott är grovt skall också nämnas att förmögenhetsbrottsutredningen
har till uppdrag att göra en allsidig och förutsättningslös
prövning av de straffbarhetsgrunder och straffvärdegränser som
bör gälla för förmögenhetsbrotten. Härvid bör utredningen enligt sina
direktiv ägna särskild uppmärksamhet åt bl. a. frågorna om avgränsningen
av grova brott. När det gäller andra brott än förmögenhetsbrott pågår en

JuU 1980/81:26

5

allmän översyn av straffskalorna inom ramen för det uppdrag som fangelsestraffkommittén
(Ju 1979:04) har.

Utskottet vill, i linje med vad som anförs i motion 371, uttrycka sin oro
inför den utveckling av våldsbrottsligheten som sker i riktning mot att allt
grövre våld används (jfr nu aktuell prop. s. 10). Tendenser till att vapen av
olika slag kommer till användning vid brott måste, såsom motionären
anför, naturligtvis motarbetas.

När det gäller sådana åtgärder på strafflagstiftningens område som förespråkas
i motionen vill utskottet peka på att redan gällande bestämmelser
rörande misshandels- och rånbrotten innebär att ett brott kan bedömas
som grovt om det har förövats med ett livsfarligt vapen. Med hänsyn härtill
ställer sig utskottet tveksamt till det förslag till ändring av bestämmelserna
om grov misshandel och grovt rån som förordas av motionären.

I fråga om brottet olaga hot vill utskottet sätta i fråga om det från
kriminalpolitisk synpunkt finns skäl att, såsom motionären önskar, införa
en särskild brottsbeteckning för grovt brott eller att eljest höja straffet för
sådant brott.

Sammanfattningsvis anser utskottet att behovet av de ändringar som
motionären förespråkar inte framstår som särskilt påtagligt. Härtill kommer
att motionsspörsmålet har anknytning till pågående utredningsarbete
på strafflagstiftningens område, och de straffrättsliga åtgärder som utvecklingen
av våldsbrottsligheten kan föranleda får förutsättas bli belysta i
detta sammanhang. Någon riksdagens åtgärd med anledning av motionsyrkandet
påkallas därför inte.

I motion 513 anförs att antalet inbrottsstölder ligger på en oroande hög
nivå. Motionärerna förespråkar därför att bestämmelserna om grovt brott
ändras så att inbrott tas upp som en sådan omständighet som särskilt skall
beaktas vid bedömningen av brottets svårhet.

Bestämmelser om ansvar för stöldbrott finns i 8 kap. 1 -4 §§ BrB. Enligt
4 § skall vid bedömande huruvida brottet är grovt särskilt beaktas, om det
avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd med
vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest
varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller
inneburit synnerligen kännbar skada. Straffet för grov stöld är fängelse,
lägst sex månader och högst sex år.

Bestämmelsen om grov stöld fick sin nuvarande utformning genom en
lagändring som trädde i kraft den 1 april 1976. Dessförinnan utgjorde det
förhållandet att brottet förövats medelst inbrott en sådan omständighet
som skulle särskilt beaktas vid bedömningen huruvida ett stöldbrott är
grovt. Samtidigt som inbrottsrekvisitet togs bort ur bestämmelsen kompletterades
denna i stället med ett nytt rekvisit som innebär att gärningen i
regel skall bedömas som grov om den är av särskilt hänsynslös art.

Syftet med den gjorda lagändringen rörande rekvisiten för grov stöld var

JuU 1980/81:26

6

att åstadkomma större restriktivitet när det gäller att bedöma en stöld som
grov; beteckningen grov stöld skall sålunda bara användas i sådana fall
som efter en allsidig bedömning framstår som särskilt kvalificerade (prop.
1975/76:42, JuU 16, rskr 111). I lagstiftningsärendet underströks att enbart
det förhållandet att en stöld förövats genom inbrott inte bör få till följd att
gärningen bedöms som grov stöld. Större avseende bör fästas vid det
obehag och lidande som ett hänsynslöst tillvägagångssätt vid stölden medför
än vid tillvägagångssättet som sådant. I förgrunden träder därvidlag
enligt vad som också framhölls, sådana förfaranden som innebär angrepp
på den personliga integriteten eller störningar av vad som räknas till
hemfriden. Beträffande inbrott som kvalifikationsgrund betonades vidare i
förarbetena att det givetvis är av betydelse var och när inbrottet äger rum
och att det är naturligt att ett inbrott i någons bostad bedöms som allvarligare
än ett inbrott i ett vindskontor eller en lagerlokal.

Såsom har nämnts i det föregående ingår det i förmögenhetsbrottsutredningens
uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om vilka
kvalifikationsgrunder som skall ligga till grund för bedömningen huruvida
ett brott skall anses vara grovt eller ej. I denna liksom i övriga frågor som
utredningen har att arbeta med bör enligt tilläggsdirektiv till utredningen
(kommittéberättelsen 1978 del II s. 17) prövningen göras allsidigt och
förutsättningslöst.

Som framgår av det anförda ändrades den 1 april 1976 bestämmelserna
om grov stöld på så sätt att inbrott inte längre ingår i den exemplifiering av
omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömande huruvida ett
stöldbrott skall anses som grovt. Enligt utskottets mening har nuvarande
reglering inte lett till sådana olägenheter av rättspolitisk art att det finns
skäl att nu överväga att ändra bestämmelserna på det sätt som har föreslagits
i motion 513. Utskottet vill också peka på att frågan om vilka kvalifikationsgrunder
som skall ligga till grund för bedömningen huruvida ett brott
är grovt eller ej omfattas av det arbete som förmögenhetsbrottsutredningen
f. n. bedriver.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 513.

I motion 886 anförs att det i det lagstiftningsärende vari den straffrättsliga
åldersgränsen för homosexuella förbindelser sänktes yppades tveksamhet
till ändringen. Då det nu har gått några år sedan riksdagen beslutade
i saken anser motionären att det bör göras en utvärdering av erfarenheterna
av lagstiftningen på området.

Bestämmelser om ansvar för sedlighetsbrott finns i 6 kap. BrB. I 3 §
stadgas straff för otukt med barn. Detta stadgande avser heterosexuella
och homosexuella handlingar mot den som är under 15 år.

I 6 kap. 4 och 8 §§ stadgas straff för otukt med ungdom resp. förförelse
av ungdom. Åldersgränsen är vid dessa brott 18 år. Någon åtskillnad görs
inte mellan heterosexuella och homosexuella förbindelser. Brottet otukt

JuU 1980/81:26

7

med ungdom består däri att någon har könsligt umgänge med den som är
under 18 år och det sker under utnyttjande av den underåriges beroende
ställning, t. ex. om den underårige står under gärningsmannens tillsyn vid
skola eller anstalt. Ansvar för förförelse av ungdom inträder för den som
genom att utlova eller ge ersättning skaffar eller söker skaffa sig tillfällig
könsförbindelse med någon som är under 18 år.

Reglerna om otukt med ungdom och förförelse av ungdom fick sin
nuvarande utformning genom en lagändring år 1978. Vid denna reform
jämställdes i straffrättsligt hänseende homosexuella och heterosexuella
handlingar.

Före 1978 års lagändring gällde en ordning som innebar att det straffrättsliga
skyddet mot homosexuella handlingar var vidare än motsvarande
skydd mot heterosexuella förfaranden. Beträffande brottet otukt med ungdom
gällde sålunda i fråga om homosexuella handlingar dels ett absolut
straffskydd för ungdom under 18 år, dels ett straffskydd för ungdom under
20 år under samma förutsättningar som gällde för heterosexuell otukt med
ungdom under 18 år. För homosexuell otukt med ungdom inträdde dock
aldrig ansvar om gärningsmannen själv var under 18 år. I fråga om brottet
förförelse av ungdom gällde en åldersgräns på 20 år vid förbindelser med
någon av samma kön.

Under övervägandena i 1978 års lagstiftningsärende anfördes bl. a. att
den straffrättsliga särregleringen försvårar strävandena att förbättra de
homosexuellas villkor och att en sådan särlagstiftning är försvarlig endast
om de homosexuellas avvikande beteendemönster innebär uppenbara
risker för att enskilda eller allmänna intressen skadas (se prop. 1977/78:69,
JuU 26).

I lagstiftningsärendet behandlades motioner om avslag på de framlagda
förslagen om slopande av den straffrättsliga särregleringen på området.
Justitieutskottet avstyrkte bifall till motionerna med hänvisning till bl. a.
att det inte fanns tillräcklig grund för att behålla den dåvarande straffrättsliga
särregleringen. Riksdagen följde utskottet.

Utskottet finner att vad som anfördes i samband med slopandet av den
straffrättsliga särregleringen av homosexuella handlingar alltjämt äger giltighet,
och det har under den tid som nuvarande regler har gällt inte
framkommit något som tyder på att det skulle finnas ett behov av en
utvärdering av det slag som förordas i motion 886. Utskottet avstyrker
därför bifall till yrkandet i motion 886.

Utskottet hemställer

1. beträffande medelsberäkningen

att riksdagen med bifall till regeringens förslag till Kommittéer
m.m. för budgetåret 1981/82 anvisar ett reservationsanslag av
20000000 kr.,

2. beträffande kriminalisering av datamissbruk
att riksdagen avslår motion 1980/81:191,

JuU 1980/81:26

8

3. beträffande grov misshandel m.m.,

att riksdagen avslår motion 1980/81:371,

4. beträffande grov stöld

att riksdagen avslår motion 1980/81:513,

5. beträffande den straffrättsliga åldersgränsen för homosexuella
handlingar

att riksdagen avslår motion 1980/81:886.

3. Extra utgifter. Information om lagstiftning m.m. Utskottet tillstyrker
regeringens förslag under punkterna A 4 och A 5 (s. 24 och 25) och hemställer 1.

att riksdagen till Extra utgifter för budgetåret 1981/82 anvisar ett
reservationsanslag av 1200000 kr.,

2. att riksdagen till Information om lagstiftning m.m. för budgetåret
1981/82 anvisar ett reservationsanslag av 1000000 kr.

Stockholm den 24 mars 1981

På justitieutskottets vägnar
BERTIL LIDGÅRD

Närvarande: Bertil Lidgård (m), Lisa Mattson (s), Åke Polstam (c), Eric
Jönsson (s), Hans Petersson i Röstånga (fp), Arne Nygren (s), Björn
Körlof (m), Hans Pettersson i Helsingborg (s), Göte Jonsson (m), Helge
Klöver (s), Ella Johnsson (c), Karl-Gustaf Mathsson (s), Bonnie Bernström
(fp), Maja Bäckström (s) och Elis Andersson (c).

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981