om ändring i räntelagen (prop. 1983/84:138)

Betänkande 1983/84:LU32

LU 1983/84:32

Lagutskottets betänkande
1983/84:32

om ändring i räntelagen (prop. 1983/84:138)

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1983/84:138 i vilken
regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslår riksdagen
att anta ett i propositionen framlagt förslag till lag om ändring i
räntelagen (1975:635).

Vidare behandlas dels en med anledning av propositionen väckt motion,
1983/84:2748 (vpk), vari yrkas avslag på propositionen i viss del, dels en
motion, 1983/84:1510 (m), som väckts under den allmänna motionstiden och
som rör frågor om ränta på rättegångskostnader och verkställighet av domar.

Utskottet tillstyrker att riksdagen antar lagförslaget och avstyrker följaktligen
bifall till motion 2748. Ledamoten från vänsterpartiet kommunisterna
har reserverat sig till förmån för bifall till motionen.

Även yrkandena i motion 1510 avstyrks av utskottet. Ställningstagandet
motiveras med att frågorna som tas upp i motionen är föremål för utredning
och därför inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. I en
reservation föreslår ledamöterna från moderata samlingspartiet att riksdagen
skall hos regeringen begära förslag till ändring i bestämmelserna om
ränta på rättegångskostnader.

Propositionens lagförslag
Förslag till

Lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom föreskrivs att 6 § räntelagen (1975:635) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

I fall som avses i 3 eller 4 § be- I fall som avses i 3 elier 4 § beräknas
ränta för år enligt en ränte- räknas ränta för år enligt en räntefot
som motsvarar det av riksban- fot som motsvarar det av riksbanken
fastställda, vid varje tid gällan- ken fastställda, vid varje tid gällande
diskontot med tillägg av fyra de diskontot med tillägg av åtra

procentenheter. procentenheter. Om det vid be stämmande

av skadestånd med anledning
av personskada skall av -

1 Riksdagen 1983184. 8sami. Nr 32

LU 1983/84:32

2

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

räknas förmåner som utgår enligt
5 kap. 3 § 1 skadeståndslagen
(1972:207), utgör dock tillägget till
diskontot för tiden till dess att det
har slutligt avgjorts vilka sådana
förmåner som utgår endast två procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen gäller dock ej i fall då ränta
har böijat löpa före nämnda dag.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

I motion 1983/84:2748 av Hans Petersson i Hallstahammar m. fl. (vpk)
yrkas att riksdagen med avslag på proposition 1983/84:138 i denna del och
med bifall till motionen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i räntelagen (1975:635)

Härigenom föreskrivs att 6§ räntelagen (1975:635) skall ha nedan angivna
lydelse.

Regeringens förslag

Motionärernas förslag

6 §

1 fall som avses i 3 eller 4 § beräknas
ränta för år enligt en räntefot
som motsvarar det av riksbanken
fastställda, vid varje tid gällande
diskontot med tillägg av åtta
procentenheter. Om det vid bestämmande
av skadestånd med anledning
av personskada skall avräknas
förmåner som utgår enligt 5 kap. 3 §
I skadeståndslagen (1972:207), utgör
dock tillägget till diskontot för
tiden till dess att det har slutligt avgjorts
vilka sådana förmåner som utgår
endast två procentenheter.

I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas
ränta för år enligt en räntefot
som motsvarar det av riksbanken
fastställda, vid varje tid gällande
diskontot med tillägg av åtta
procentenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Lagen gäller dock ej i fall då
ränta har börjat löpa före nämnda dag.

LU 1983/84:32

3

Motion väckt under den allmänna motionstiden

I motion 1983/84:1510 av Nic Grönvall (m) yrkas

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om förslag till ändring av
18kap. 8§ rättegångsbalken så att räntesatsen anpassas till räntelagen,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning om verkställighet
av tvistemålsdomar efter prövning i hovrätt eller skiljedom utan att domen
vunnit laga kraft.

Utskottet

Utskottet behandlar i betänkandet först förslagen i proposition 1983/
84:138 om ändring i räntelagen (1975:635) och den med anledning av
propositionen väckta motionen 1983/84:2748 (vpk). Därefter tar utskottet
upp till behandling yrkandena i motion 1983/84:1510 (m) om ränta på
rättegångskostnader m. m.

I propositionen föreslås att dröjsmålsränta skall utgå med 8 i stället för som
f. n. 4 procentenheter över diskontot. Vidare föreslås att dröjsmålsränta inte
skall utgå på skadestånd för personskada innan det har slutligt avgjorts vilka
förmåner som utgår från den allmänna försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen
e. d. I stället skall räntan i dessa fall utgå i form av avkastningsränta,
dvs. med 2 procentenheter över diskontot. Lagändringarna föreslås träda i
kraft den 1 juli 1984.

I enlighet med vad som förutskickas i propositionen har en särskild
utredare tillkallats för att göra en allmän översyn av räntelagen. Utredaren
skall enligt direktiven (dir. 1984:12) därvid behandla bl. a. frågor om
särskilda ränteregler i konsumentförhållanden och om ränta på skadestånd
på grund av brott. Vidare skall utredaren överväga om de nuvarande
bestämmelserna om ränta på rättegångskostnader är ändamålsenliga. Utredaren
skall också överväga om de nya ränteregler som han kan komma att
föreslå föranleder ändringar även i de nu aktuella reglerna om ränta på
skadestånd eller försäkringsersättning. Enligt direktiven bör utredarens
arbete vara avslutat före utgången av juni 1985.

Såvitt gäller förslaget i propositionen om dröjsmälsräntans höjd vill
utskottet peka på att statsmakterna vid räntelagens tillkomst år 1975 (prop.
1975:102, LU 1975:30) uttalade att dröjsmälsräntans uppgift framför allt är
att tjäna som påtryckningsmedel mot gäldenären, dvs. bidra till att han
betalar fordringen i rätt tid. För att tillgodose detta önskemål ansågs att
räntenivån borde sättas så att den något överstiger den ränta som är vanlig vid
exempelvis checkräkningskrediter. Dröjsmålsräntan bestämdes därför till
diskontot med tillägg av 4 procentenheter. Till följd av särskilda reglerande
åtgärder från riksbankens sida har emellertid krediträntan utvecklats annorlunda
än dröjsmålsräntan och fr. o. m. år 1981 har räntan för checkräkningskredit
överstigit dröjsmålsräntan. Det kan därför framstå som lönsamt att

LU 1983/84:32

4

inte betala en fordran som har dröjsmålsräntan bestämd enligt räntelagen på
förfallodagen utan i stället dröja med betalningen till en senare tidpunkt.
Härigenom blir dröjsmålsränta enligt räntelagen en billigare kredit än
exempelvis en checkräkningskredit.

Utskottet anser i likhet med departementschefen att det är nödvändigt att
den nuvarande nivån på dröjsmålsräntan höjs så att det ursprungliga syftet
med bestämmelserna åter uppnås. Utskottet tillstyrker därför förslaget att
dröjsmålsräntan i fortsättningen skall utgå med 8 procentenheter över
diskontot.

Enligt gällande bestämmelser börjar i princip dröjsmålsränta enligt
räntelagen att utgå på fordran på skadestånd eller försäkringsersättning en
månad efter det att den skadelidande framställt krav på ersättning samt lagt
fram utredning eller presenterat handlingar och andra upplysningar om
skadefallet. Förslaget i propositionen innebär som tidigare nämnts att räntan
i fortsättningen skall utgå i form av avkastningsränta, dvs. diskontot med
tillägg av 2 procentenheter, på fordran på skadestånd för personskada så
länge det inte har slutligt avgjorts vilka förmåner från socialförsäkringen som
skall avräknas.

Enligt motionärerna i motion 2748 bör förslaget i denna del inte
genomföras. Motionärerna anser bl. a. att dröjsmålet vid handläggningen av
de aktuella ärendena inte bör gå ut över de skadelidande och att en fortsatt
hög ränta sannolikt kommer att ha en positiv inverkan på tidsåtgången för
handläggningen av ersättnings- och skadeståndsfrågor.

Utskottet vill framhålla att gäldenären - försäkringsbolag eller annan
ersättningsskyldig - regelmässigt saknar möjlighet att påverka tidsåtgången i
de fall då frågan om socialförsäkringsförmåner prövas av försäkringskassa
eller försäkringsdomstol. Enligt utskottets mening är det därför rimligt att en
lägre ränta utgår till dess det har slutligt avgjorts vilka förmåner från den
allmänna försäkringen eller arbetsskadeförsäkringen e. d. som den skadelidande
har rätt till. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att frågor om
ränta på skadestånd och försäkringsersättning skall prövas i samband med
den allmänna översynen av räntelagen. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motion 2748.

Beträffande ränta på rättegångskostnader gäller enligt 18 kap. 8§ andra
stycket rättegångsbalken att den som i en rättegång förpliktats att ersätta
motpartens rättegångskostnader skall utge 6 % ränta på dessa kostnader från
dagen då målet avgörs till dess att betalning sker.

I motion 1510 anförs att denna räntesats är oacceptabelt låg med hänsyn till
dagens räntenivå. Den låga räntan är enligt motionen också en anledning till
att så många mål överklagas till högsta domstolen, även då möjligheten att få
prövningstillstånd helt saknas. Motionären yrkar (yrkande 1) att riksdagen
hos regeringen hemställer om förslag till ändring av 18 kap. 8 § rättegångsbalken
så att räntesatsen anpassas till räntelagen.

Som redovisats i det föregående skall utredningen om översyn av

LU 1983/84:32

5

räntelagen pröva frågan om de nuvarande bestämmelserna om ränta på
rättegångskostnader är ändamålsenliga. Med hänsyn härtill anser utskottet
att motionen i denna del inte bör föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida. Utskottet avstyrker således bifall till motionsyrkandet.

Motionären i motion 1S10 framhåller också att många tvistemål överklagas
enbart i syfte att undgå verkställighet av en meddelad dom. I motionen begärs
(yrkande 2) att riksdagen hos regeringen hemställer om utredning om
verkställighet av tvistemålsdomar efter prövning i hovrätt eller skiljedom
utan att domen har vunnit laga kraft.

Utskottet erinrar om att en icke lagakraftvunnen dom i tvistemål redan
med gällande bestämmelser i stor utsträckning kan verkställas utan hinder av
att den överklagas. Bestämmelser härom återfinns i 3 kap. 3-10 §§ utsökningsbalken
(UB). För domar i tvistemål gäller bl. a. att verkställighet får ske
genast av dom i växel- eller checkmål samt av tredskodom varigenom
betalningsskyldighet har ålagts den uteblivna parten, om inte annat förordnas
med anledning av talan om återvinning. Också andra domar varigenom
betalningsskyldighet har ålagts får verkställas genast, om inte gäldenären hos
kronofogdemyndigheten sätter ned pengar till belopp som svarar mot
betalningsskyldigheten eller som pant ställer ett motsvarande tillgodohavande
hos bank eller när domen har meddelats av underrätt ställer annan
säkerhet för betalningsskyldigheten. Beträffande skiljedom finns bestämmelser
om verkställighet i 3 kap. 15-18 §§ UB.

Enligt tilläggsdirektiv (dir. 1981:47) till rättegångsutredningen (Ju
1977:06) skall utredningen överväga frågan om man bör låta hovrätternas
domar i tvistemål och brottmål i större utsträckning än hittills bli verkställbara
utan hinder av att de inte har vunnit laga kraft.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av motionsyrkandet inte är påkallad.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion 1510 även i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslaget i propositionen

att riksdagen med avslag på motion 1983/84:2748 antar det i
proposition 1983/84:138 framlagda förslaget till lag om ändring i
räntelagen (1975:635),

2. beträffande ränta på rättegångskostnader

att riksdagen avslår motion 1983/84:1510 yrkande 1,

3. beträffande verkställighet av domar

att riksdagen avslår motion 1983/84:1510 yrkande 2.

Stockholm den 26 april 1984

På lagutskottets vägnar
PER-OLOF STRINDBERG

LU 1983/84:32

6

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Lennart Andersson (s), Stig Olsson
(s), Martin Olsson (c)> Elvy Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Ingemar
Konradsson (s), Allan Ekström (m), Marianne Karlsson (c), Owe Andréasson
(s), Stig Gustafsson (s), Nic Grönvall (m), Sigvard Persson (c), Per
Israelsson (vpk)* och Berit Löfstedt (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservationer

1. Förslaget i propositionen (mom. 1)

Per Israelsson (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar med ”Utskottet
vill” och slutar med ”motion 2748.” bort ha följande lydelse:

Utskottet vill peka på att förslaget i propositionen om att avkastningsränta
i fortsättningen skall utgå i stället för den högre dröjsmålsräntan på fordran
på skadestånd och försäkringsersättning innebär att kompensationen för de
skadelidande blir lägre än f. n. De skulle således drabbas hårdare än nu av
förseningar i handläggningen av ärenden om ersättning från den allmänna
försäkringen. Det kan enligt utskottets mening befaras att den föreslagna
lägre räntenivån också minskar intresset hos de betalningsskyldiga - i regel
försäkringsbolag - att medverka till en snar lösning av skadefrågoma. Till
detta kan läggas att försäkringsbolagen regelmässigt har goda möjligheter att
genom kapitalplaceringar begränsa sina kostnader för dröjsmålsränta medan
de skadelidande kan ha svårt att skaffa lån till fördelaktig ränta i avvaktan på
att skadeanspråket tillgodoses.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet i likhet med motionärerna att
förslaget innebär så allvarliga försämringar för de skadelidande att det inte
bör genomföras. Utskottet tillstyrker därför bifall till motionen.

dels att utskottet under moment 1 bort hemställa

1. beträffande förslaget i propositionen
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:2748 antar det i
proposition 1983/84:138 framlagda förslaget till lag om ändring i
räntelagen (1975:635) med den ändringen att 6§ erhåller följande
såsom Utskottets förslag betecknade lydelse:

Regeringens förslag Utskottets förslag

6§

I fall som avses i 3 eller 4 § beräk- I fall som avses i 3 eller 4 § beräknas
ränta för år enligt en räntefot nas ränta för år enligt en räntefot

som motsvarar det av riksbanken som motsvarar det av riksbanken

fastställda, vid varje tid gällande fastställda, vid varje tid gällande

diskontot med tillägg av åtta pro- diskontot med tillägg av åtta procentenheter.
Om det vid bestämman- centenheter.

de av skadestånd med anledning av

LU 1983/84:32

7

Regeringens förslag Utskottets förslag

personskada skall avräknas förmåner
som utgår enligt 5 kap. 3§ 1
skadeståndslagen (1972:207), utgör
dock tillägget till diskontot för tiden
till dess att det har slutligt avgjorts
vilka sådana förmåner som utgår
endast tvä procentenheter.

2. Ränta pä rättegångskostnader (mom. 2)

Per-Olof Strindberg, Mona Saint Cyr, Allan Ekström och Nic Grönvall
(alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Sorn
redovisats” och på s. 5 slutar med ”till motionsyrkandet.” bort ha följande
lydelse:

Ränteregeln i 18 kap. 8 § rättegångsbalken innebär att en obetald skuld för
rättegångskostnad löper med 6 % ränta. Denna räntesats avviker så
väsentligt från gängse räntenivå att man väl kan förutse, som motionären
påpekat, att det kan vara lönsamt att underlåta, eller genom ett oberättigat
överklagande söka undgå att i rätt tid betala sådana skulder. Det är därför
angeläget att 18 kap. 8§ rättegångsbalken snarast ändras till överensstämmelse
med räntelagen. Något skäl att närmare utreda frågan finns inte.
Regeringen bör således i enlighet med yrkande 1 i motion 1510 omedelbart
lägga fram förslag till ändring av 18 kap. 8§ rättegångsbalken.

dels att utskottet under moment 2 bort hemställa

2. beträffande ränta på rättegångskostnader
att riksdagen med bifall till motion 1983/84:1510 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om omedelbart
förslag till ändring av 18 kap. 8§ rättegångsbalken så att
räntesatsen anpassas till räntelagen.

minmb/gotmb 78371 Stockholm 1984