Ökat stöd till riksdagens ledamöter

Betänkande 1988/89:KU39

Konstitutionsutskottets betänkande

1988/89: KU39 ^

Ökat stöd till riksdagens ledamöter

1988/89

KU39

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förvaltningsstyrelsens förslag 1988/89:28 om
ökat stöd till riksdagens ledamöter jämte motioner. Utskottet tillstyrker
förslaget både vad gäller en höjning av kostnadsersättningen för att bl. a.
möjliggöra bättre tekniskt stöd till ledamöterna och en höjning av anslaget
till ledamöternas resor för deltagande i möten, konferenser o. d. med parlamentarisk
anknytning. Motionerna avstyrks.

I en reservation (vpk) yrkas att förslaget avslås samt att riksdagen skall
tillhandahålla den tekniska utrustning som ledamöterna behöver för fullgörande
av sitt uppdrag. I en annan reservation (mp) framhålls att en utvärdering
bör göras mot slutet av riksmötet 1990/91 av hur det föreslagna
systemet för förbättring av bl. a. det tekniska stödet fungerat. Till betänkandet
har fogats två särskilda yttranden (m och fp).

Förvaltningsstyrelsens förslag

Förvaltningsstyrelsen hemställer i förslag 1988/89:28

1. att riksdagen antar förslag till Lag om ändring i lagen om ersättning
m.m. till riksdagens ledamöter (bilaga till betänkandet),

2. att riksdagen i övrigt godkänner de i förvaltningsstyrelsens förslag angivna
riktlinjerna för ökat stöd till riksdagens ledamöter.

Motionerna

1988/89: K18 av Lars Werner m. fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget till ändring i lagen om ersättning m.m.
till riksdagens ledamöter,

2. att riksdagen beslutar att riksdagen skall tillhandahålla ledamöterna
den tekniska utrustning som behövs för uppdragets fullföljande.

1988/89: K.19 av Birger Hagård (m) vari yrkas att riksdagen uppdrar åt
riksdagens förvaltningsstyrelse att utreda frågan om personliga utredningsassistenter
till riksdagsledamöterna och med anledning därav framlägga
förslag till riksdagen. j

1 Riksdagen 1988/89. 4 sami. Nr 39

1988/89: K20 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger förvaltningsstyrelsen till känna att systemet med tekniska hjälpmedel
åt ledamöterna bör utformas så att möjlighet ges att välja mellan olika
fabrikat och lösningar.

Utskottet

Förslaget

Förvaltningsstyrelsen föreslår på grundval av en rapport som utarbetats av
en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp en uppräkning av riksdagsledamöternas
kostnadsersättning. Förslaget innebär att kostnadsersättningen
räknas upp med 65 % av basbeloppet för samtliga riksdagsledamöter.
I enlighet med rapporten föreslås också att riksdagen mot viss ersättning
skall tillhandahålla teknisk utrustning till stöd för ledamöterna i deras
arbete och att stödet till partigrupperna för bidrag till ledamöter som deltar
i möten, internationella konferenser o. d. med parlamentarisk anknytning
förbättras.

Uppräkningen beträffande kostnadsersättningen föreslås träda i kraft
den 1 januari 1990, medan uppräkningen av stödet till partigrupperna föreslås
gälla fr. o. m. den 1 juli i år. Förvaltningsstyrelsen anger att man
återkommer till anslagsfrågan i ett senare sammanhang.

De moderata ledamöterna av förvaltningsstyrelsen har i ett särskilt yttrande
instämt i det yttrande från Anders Björck (m) som bifogats arbetsgruppens
rapport. I detta sägs att stödet måste anpassas så långt möjligt till
de enskilda ledamöternas arbetssituation och att det därför finns anledning
att med besvikelse se på arbetsgruppens resultat. Majoriteten har, sägs det
i yttrandet, genomgående varit inriktad på att öka det stöd som i olika
former utgår via partigrupperna, ett synsätt som det finns anledning att
vända sig emot. I yttrandet uttalas en förhoppning att konstitutionsutskottets
särskilda arbetsgrupp för riksdagsfrågor nu återupptar sitt arbete. Den
bör framlägga förslag som leder till de förbättringar som är nödvändiga
vad gäller ledamöternas arbetssituation för att hävda riksdagens roll i den
svenska folkstyrelsen.

Motionerna

I motion Kl8 av Lars Werner m. fl. (vpk) anges under hänvisning till en till
arbetsgruppens slutrapport fogad reservation av Margo Ingvardsson (vpk)
att vpk ej stöder förslaget om att kostnadsersättningen skall höjas och att
ledamöterna till riksdagen skall betala avgift för disponerad teknisk utrustning.
Motionärerna yrkar att riksdagen avslår det framlagda lagförslaget
samt beslutar tillhandahålla ledamöterna den tekniska utrustning som behövs
för uppdragets fullföljande, vare sig det gäller arbete på hemorten
eller i riksdagshuset.

I motion Kl9 av Birger Hagård (m) sägs att det är gott och väl att riksdagens
ledamöter får ett ökat stöd i form av datorutrustning och telefax

1988/89: KU39

2

m. m. men att detta förvisso inte är tillräckligt. Det är enligt motionären
högst beklagligt att inte något konkret förslag föreligger om inrättande av
utredningsassistenter för riksdagsledamöterna. 1 avsaknad av ett sekretariat
för den enskilde riksdagsledamoten borde denne i vart fall ha tillgång
till en utredningsassistent på åtminstone halvtid. Detta bör enligt motionen
närmare utredas av förvaltningsstyrelsen innan förslag avlämnas till
riksdagen.

I motion K20 av Jan Sandberg (m) understryks vikten av att de enskilda
ledamöterna ges goda möjligheter att styra valet av teknisk utrustning. I
första hand gäller detta datorutrustning. Denna bör, sägs det i motionen,
kunna kommunicera med riksdagens nuvarande datorsystem, men målsättningen
måste vara att ledamöterna i stor utsträckning skall kunna välja
olika datorlösningar.

Utskottets bedömning

Förvaltningsstyrelsens förslag har sin grund i slutrapporten från en parlamentariskt
sammansatt arbetsgrupp. Arbetsgruppen hade till uppgift att
pröva en förstärkning av de ekonomiska resurserna till partikanslierna för
att dessa i ökad omfattning skulle få möjlighet att anställa skrivande och
utredande personal att ställa till ledamöternas förfogande. Arbetsgruppen
skulle också ta upp frågan om lokalbehovet med anledning av ett ökat antal
anställda.

I en rapport som avgavs hösten 1988 föreslog arbetsgruppen en förstärkning
av såväl stödet till kontorshjälp åt ledamöterna som stödet till partigrupperna.
I rapporten betonades vikten av att ledamöterna erhöll en kvalificerad
biträdeshjälp. Arbetsgruppen angav att den utbyggnad av stödet
till partigrupperna som föreslogs endast var att se som ett första steg. Även
om det var angeläget med en snabb förbättring av det personella stödet för
ledamöter och gruppkanslier fanns det praktiska begränsningar som gjorde
att en uppbyggnad måste ske i etapper. Enligt arbetsgruppen borde inriktningen
på några års sikt vad beträffar kontorsstödet vara en assistent per
var tredje ledamot. Det hävdades i rapporten att det borde vara möjligt att
inom ramen för en anställning vid partikanslierna avtala om mera individuellt
avpassade anställningsförhållanden och arbetsuppgifter för att
bättre tillgodose ledamöternas egna behov och önskemål. På grundval av
rapporten föreslog förvaltningsstyrelsen (förslag 1988/89:13) en väsentlig
höjning av bidraget till partigrupperna. Utskottet (1988/89: KU 16) fann
liksom förvaltningsstyrelsen att den konstruktion som föreslogs av arbetsgruppen
var väl förenlig med ett inflytande för ledamöterna i personfrågor
och i fråga om stödets närmare utformning. Riksdagen beslöt i enlighet
med förslaget.

Enligt utskottet ges inom ramen för det förstärkta bidraget till partigrupperna
stora möjligheter att utforma assistent- och utredningshjälpen till
ledamöterna på det sätt man inom grupperna finnér mest lämpligt. Av
denna anledning, och med tanke på de synpunkter arbetsgruppen redovisat
om behovet av fortsatt utbyggnad av assistenthjälpen, finns enligt ut -

1988/89: KU39

3

fl Riksdagen 1988/89. 4 sami Nr 39

skottet inget behov av en särskild utredning om personliga utredningsassistenter
till riksdagsledamöterna. Motion Kl 9 avstyrks.

Arbetsgruppen angav att den främsta praktiska begränsningen för en
snabb utbyggnad av det personella stödet till ledamöterna och gruppkanslierna
var bristen på kontorslokaler i riksdagens hus. I enlighet med sitt
uppdrag behandlade arbetsgruppen också frågan om utökande av riksdagens
lokaler. På förslag av arbetsgruppen gjorde förvaltningsstyrelsen i ett
tidigare skede en framställning till regeringen om det angelägna i att riksdagen
så snart som möjligt fick tillgång till de lokaler längs Västerlånggatan
som för närvarande disponeras av utbildningsdepartementet. Enligt den
tidsplan som nu gäller kommer detta att ske i januari 1992. Enligt utskottet
är det beklagligt att inte övertagandet av dessa lokaler kan ske tidigare.

Det nu föreliggande förslaget från förvaltningsstyrelsen om ökat stöd till
riksdagens ledamöter är baserat på arbetsgruppens slutrapport. I den enkätundersökning
som arbetsgruppen gjorde med riksdagsledamöterna
framkom starka önskemål om en förbättring av såväl arbetssituationen på
hemorten som av kommunikationsmöjligheterna. Önskemål framfördes
om tillgång till utrustning som persondatorer, telefaxapparater, mobiltelefoner
m. m. Önskemålen varierade starkt beroende på en rad faktorer som
valkretsens geografiska belägenhet och storlek, möjligheterna att på hemorten
utnyttja kommunikationsutrustning tillhörig exempelvis partiexpeditioner,
ledamöternas uppdrag i riksdagen och i parti- och organisationsverksamhet
m.m. Förslaget innebär i denna del att man genom att höja
kostnadsersättningen försöker åstadkomma en så stor valfrihet som möjligt
för de enskilda riksdagsledamöterna. Ledamöter kan utnyttja den utökade
kostnadsersättningen till att själva införskaffa teknisk utrustning eller
till att ordna med stöd i arbetet på hemorten i annan form. Om de
väljer att utnyttja utrustning som riksdagen tillhandahåller får de enligt
förslaget vidkännas ett avdrag på kostnadsersättningen.

Enligt utskottet är den föreslagna höjningen av kostnadsersättningen väl
motiverad med tanke på de ökade kraven på ledamöterna att vara tillgängliga
för kontakter såväl med allmänheten, medierna och olika organisationer
som med riksdagen även under den tid då de verkar utanför riksdagshuset.
Den föreslagna lösningen ger största möjliga frihet för ledamöterna
att välja teknisk utrustning och annat stöd utifrån den egna arbetssituationen.
Ur demokratisk synpunkt är det viktigt att ledamöterna har möjlighet
att själva bestämma hur uppdraget skall fullgöras och att avgöra vilket stöd
i form av teknisk utrustning m. m. som de behöver i sitt arbete. Utskottet
tillstyrker förvaltningsstyrelsens förslag i denna del. Motion Kl8 avstyrks.

Utskottet uttalade i sitt betänkande 1988/89: KU 16 att ledamöternas
tillgång till dataterminal eller mikroprocessor för att kunna utnyttja riksdagens
ordbehandlingssystem och databaser, i första hand i riksdagen men
också på hemorten, är en viktig resursfråga. Enligt utskottet borde ledamöterna
efter hand som de fick tillgång till och lärde sig utnyttja datasystemet
i riksdagen också erbjudas sådan datautrustning som gör det möjligt för
dem att även nå kontakt med det från bostaden.

Förvaltningsstyrelsens förslag innebär att ledamöterna mot nedsättning
i kostnadsersättningen får möjlighet utnyttja persondatorer som tillhanda -

1988/89: KU39

4

hålls av riksdagen och är avpassade för kommunikation med riksdagens
datorsystem. På motsvarande sätt tillhandahålls enligt förslaget annan teknisk
apparatur som telefaxapparater och mobiltelefoner. Sortimentet av
teknisk utrustning som erbjuds ledamöterna måste enligt utskottet styras
av tekniska hänsyn som anpassning till riksdagens datorsystem, servicemöjligheter
m. m. De ledamöter som önskar använda teknisk apparatur av
annat slag eller fabrikat än den som tillhandahålls av riksdagen kan utnyttja
den förhöjda kostnadsersättningen för detta ändamål, men det kan
då inte garanteras att den kan utnyttjas för kommunikation med riksdagens
datorsystem eller utrustningen omfattas av serviceavtal som slutits av
riksdagen. Utskottet finnér inte att anledning föreligger till ett uttalande av
det slag som föreslås i motion K20. Motionen avstyrks.

Förvaltningsstyrelsen har i sitt förslag anfört följande beträffande ledamöternas
rätt att vid beskattningen tillgodogöra sig avdrag för de kostnader
de åsamkas vid utövandet av uppdraget:

Avslutningsvis vill styrelsen erinra om att regeringsrätten i en dom i oktober
1986 (RÅ 1986 ref 130) fastslagit att ett uppdrag som riksdagsledamot
får anses omfatta inte bara arbete som utförs i samband med riksdagens
verksamhet i formell mening utan också utanför riksdagen, i den egna valkretsen,
i partiorganisationen m.m. samt vad gäller kontaktverksamhet
med enskilda och organisationer. Det måste, som arbetsgruppen framhåller,
anses innebära att en riksdagsledamot har rätt att vid beskattningen
tillgodoföra sig avdrag inte bara för alla kostnader han åsamkas i samband
med en valrörelse eller eljest för partipolitisk eller allmänpolitisk verksamhet
utan också för kostnader för fortbildning, för studieresor inom och
utom landet, för sekreterar- och kontorshjälp och för representation m. m.,
allt i den mån kostnaderna har samband med riksdagsuppdraget. I likhet
med arbetsgruppen vill förvaltningsstyrelsen understryka angelägenheten
av att taxeringsnämnderna för att åstadkomma största möjliga rättvisa och
likformighet vid riksdagsledamöternas taxeringar behandlar ledamöterna
mer likvärdigt när det gäller avdrag för kostnader i samband med riksdagsuppdraget.

Utskottet delar förvaltningsstyrelsens uppfattning i denna del.

Även den föreslagna höjningen av stödet till partigrupperna för ledamöternas
deltagande i möten, konferenser o. d. med parlamentarisk anknytning
är enligt utskottet välmotiverad. Utskottet tillstyrker förvaltningsstyrelsens
förslag också i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande kostnadsersättningen och det tekniska stödet

att riksdagen med bifall till förvaltningsstyrelsens förslag 1988/89:28 i
förevarande del och med avslag på motionerna 1988/89: Kl8 och
1988/89: K20 antar det i bilaga intagna förslaget till Lag om ändring i
lagen om ersättning m. m. till riksdagens ledamöter,

2. beträffande ledamotsstödet i övrigt

att riksdagen med avslag på motion 1988/89: K19 i övrigt godkänner

1988/89: KU39

5

de i förvaltningsstyrelsens förslag 1988/89:28 angivna riktlinjerna för
ökat stöd till riksdagens ledamöter.

Stockholm den 25 maj 1989
På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina Rönnung (s),
Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Sture
Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören Lekberg (s), Torgny Larsson (s), Ylva
Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar (vpk), Hans Leghammar
(mp), Ulla Pettersson (s), Stig Bertilsson (m) och Ines Uusmann (s).

Reservationer

1. Kostnadsersättningen och det tekniska stödet (mom. 1)

Bo Hammar (vpk) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ”Enligt utskottet
” och på s. 5 slutar med ”Motionen avstyrks” bort ha följande lydelse: Enligt

utskottet syftar konstruktionen med höjd kostnadsersättning
kombinerat med avdrag för lånad teknisk utrustning till att underlätta
skatteavdrag för kostnader som uppdraget som riksdagsledamot medför.
Förslaget avstyrks i denna del. Enligt utskottet bör även fortsättningsvis
gälla att de kostnader som uppdraget som riksdagsledamot medför får redovisas
i deklarationen enligt gällande villkor. Skulle det visa sig att kostnaderna
är så stora att det befogar en inkomstförstärkning bör arvodet för
riksdagsuppdraget enligt utskottet justeras. En höjning av kostnadsersättningen
av det slag som förvaltningsstyrelsen föreslår kan uppfattas som en
dold löneförmån.

Som föreslås i motion Kl8 bör riksdagen tillhandahålla ledamöterna
den tekniska utrustning som behövs för uppdragets fullföljande vare sig
det gäller arbete på hemorten eller i riksdagshuset. Motionen tillstyrks.

Sortimentet av teknisk utrustning som erbjuds ledamöterna måste enligt
utskottet styras av tekniska hänsyn som anpassningen till riksdagens datorsystem,
servicemöjligheter m.m. Utskottet finnér inte att anledning föreligger
till ett uttalande av det slag som föreslås i motion K20. Motionen
avstyrks.

dels att moment 1. i utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

1. beträffande kostnadsersättningen och det tekniska stödet
att riksdagen med avslag på förvaltningsstyrelsens förslag 1988/89:28
i förevarande del och på motion 1988/908: K20 samt med bifall till
motion 1988/89: K18

1988/89: KU39

6

a) avslår det i bilaga intagna förslaget till Lag om ändring i lagen om
ersättning m.m. till riksdagens ledamöter,

b) uppdrar åt riksdagens förvaltningskontor att kostnadsfritt tillhandahålla
ledamöterna den tekniska utrustning som behövs för uppdragets
fullföljande.

2. Kostnadsersättningen och det tekniska stödet (morn. 1,
motiveringen)

Hans Leghammar (mp) anser att den del av utskottets yttrande som på
s. 4 börjar med ”Enligt utskottet” och slutar med ”K 18 avstyrks” bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottet är åtgärder i syfte att ge ledamöterna tillgång till bättre
teknisk utrustning väl motiverade med tanke på de ökade kraven att de
skall vara tillgängliga för kontakter såväl med allmänheten, medierna och
olika organisationer som med riksdagen även under den tid då de verkar
utanför riksdagshuset. Den föreslagna lösningen ger största möjliga frihet
för ledamöterna att välja teknisk utrustning och annat stöd utifrån den
egna arbetssituationen. Ur demokratisk synpunkt är det viktigt att ledamöterna
har möjlighet att själva bestämma hur uppdraget skall fullgöras
och att avgöra vilket stöd i form av teknisk utrustning m. m. som de behöver
i sitt arbete. Utskottet tillstyrker förvaltningsstyrelsens förslag i denna
del. Motion Kl 8 avstyrks.

Det är dock viktigt att den höjda kostnadsersättningen verkligen av ledamöterna
utnyttjas för det avsedda ändamålet. I annat fall kan den med
rätta komma att betraktas som en dold löneförhöjning. Enligt utskottet bör
därför en utvärdering göras vid slutet av 1990/91 års riksmöte för att utröna
om den förhöjda kostnadsersättningen utnyttjats till stöd i form av
teknisk utrustning m. m. Om så inte visar sig vara fallet bör riksdagen göra
en ny prövning av kostnadsersättningen.

Särskilda yttranden

1. Anders Björck, Hans Nyhage och Stig Bertilsson (alla m) anför:

Frågan om en förbättring av riksdagsledamöternas arbetssituation är inte
ny. Under senare år har allt fler röster höjts för att vidta väsentliga förbättringar
i syfte att ge ledamöterna rimliga förutsättningar för att sköta riksdagsuppdraget
på ett effektivt sätt.

Riksdagen består av 349 ledamöter. Deras sätt att arbeta varierar helt
naturligt. Olika ledamöter har olika arbetsmetodik beroende på bakgrund,
bosättningsort, uppdrag inom riksdagen och partier liksom arbetsuppgifter
utanför riksdagen. Det är därför rimligt att utforma ledamotsstödet så att
det tillgodoser de många skiftande behov av stöd som finns.

Ledamotsstödet måste i fortsättningen i ökad utsträckning slussas direkt
till de enskilda ledamöterna. De satsningar som från årsskiftet gjorts i form

1988/89: KU39

7

av en höjning av kontorshjälpsstödet innebär att pengar slussas via partigrupperna
som sedan har att avgöra hur de skall användas. Inga garantier
har skapats för att det verkligen blir en ökning av skrivhjälpen i enlighet
med de intentioner som finns. Den höjning av kostnadsersättningen som
nu föreslås verkar däremot i rätt riktning. Den kommer dock blott i ringa
grad att medverka till de rejäla förbättringar av arbetsförhållandena som
behövs för att ledamöterna skall kunna sköta riksdagsuppdraget på ett effektivt
sätt.

Det verkar tyvärr på flera håll finnas ett motstånd mot att stärka ledamöternas
ställning genom att ge dem rimliga resurser. Detta är beklagligt,
då det rimligen måste finnas goda möjligheter att tillgodose såväl partigrupper
som enskilda ledamöter.

En del ledamöter har under senare år lämnat riksdagen för att i stället
verka som kommunal- eller landstingsråd. Detta har säkert i de flesta fall
ett samband med skillnaden i arbetssituation. Det måste med beklagande
konstateras att arbetsgruppen för ökat stöd till riksdagens ledamöter —
som nu avlämnat sin slutrapport — inte lyckats genomföra de genomgripande
förändringar som behövs för att vända utvecklingen.

Sedan ett antal år tillbaka finns inom konstitutionsutskottet en särskild
arbetsgrupp för arbetsformsfrågor. Den har tagit initiativ till ett flertal viktiga
reformer, t. ex. voteringsfria kvällar och samlade voteringar, men
också för att åstadkomma stöd till ledamöterna av mera praktisk natur.
Som framhålls i motion 1988/89: Kl9 av Birger Hagård (m) lämnar likväl
såväl arbetsformerna som den enskilde ledamotens möjligheter att fullgöra
sitt uppdrag mycket i övrigt att önska. Det är därför att hoppas att denna
arbetsgrupp nu återupptar sitt arbete och framlägger förslag som leder till
de förbättringar som är nödvändiga vad gäller ledamöternas arbetssituation
för att hävda riksdagens roll i den svenska folkstyrelsen.

2. Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anför:

Det finns anledning att erinra om bakgrunden till arbetsgruppens tillkomst
och därmed till de etappförbättringar som nu sker beträffande servicen till
riksdagsledamöterna. I motion 1986/87:K230 (fp) hemställdes om ökat datorstöd,
principbeslut om en sekreterare/utredare per riksdagsman finansierad
via kostnadsersättningen samt att initiativ skulle tas för överlämnande
av utbildningsdepartementets lokaler till riksdagen. Det var också
på folkpartiets initiativ som arbetsgruppen kom till stånd.

Dessa frågor har drivits av folkpartiets representant i arbetsgruppen.
Det har inte gått att i denna etapp få gehör för samtliga folkpartiets förslag
fullt ut, vilket vi beklagar. De förbättringar som nu sker är dock av utomordentligt
värde och innebär ett stort steg framåt. När de praktiska förutsättningarna
med bl. a. fler arbetsrum föreligger kan ledamotsstödet ytterligare
förbättras. Det ökar också förutsättningarna för ett mer individualiserat
stöd åt ledamöterna.

1988/89: KU39

8

Förslag till

Lag om ändring i lagen om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter (1988:589)

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen om ersättning m.m. till riksdagens
ledamöter (1988:589) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 §

10 § Till en ledamot betalas kostnadsersättning
för månad.
Kostnadsersättning utgör för år räknat
för ledamot som är berättigad till
traktamente 70 procent av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring och för annan ledamot
ett basbelopp.

Efter frånvaro mer än nittio dagar
i följd upphör kostnadsersättningen.
Talmannen är inte berättigad till
kostnadsersättning.

10 § Till en ledamot betalas kostnadsersättning
för månaa.
Kostnadsersättning utgör för år räknat
för ledamot som är berättigad till
traktamente 135 procent av basbeloppet
enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring och för annan ledamot
165 procent av basbeloppet.

För ledamot som disponerar viss
teknisk utrustning tillhörig riksdagen
minskas kostnadsersättningen
enligt föreskrifter som meddelas av
riksdagens förvaltningskontor.

Efter frånvaro mer än nittio dagar
i följd upphör kostnadsersättningen.
Då skall, om inte annat överens koms
mellan förvaltningskontoret och den
enskilda ledamoten, den tekniska utrustningen
återställas. Talmannen är
inte berättigad till kostnadsersättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1990.

1988/89: KU39
Bilaga

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1989

9