Näringsförbud, m.m.

Betänkande 2001/02:LU19

Lagutskottets betänkande2001/02:LU19

Näringsförbud, m.m.

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet sammanlagt 14
motionsyrkanden i frågor rörande näringsförbud, s.k.
herrelösa fastigheter, indrivning och
godtrosförvärv, varav 2 motionsyrkanden härrör från
allmänna motionstiden år 2000 och 12 motionsyrkanden
från allmänna motionstiden år 2001.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga
motionsyrkanden. I sammanhanget vill utskottet
upplysa om att utskottet beslutat föreslå att
tillämpningen av lagen (1986:436) om näringsförbud
blir föremål för granskning av Riksdagens revisorer.
Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Näringsförbud

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L701,
2001/02:L231, 2001/02: L262 och 2001/02:L330
yrkandena 1–3.

2. Herrelösa fastigheter

Riksdagen avslår motionerna 2001/02:L219 och
2001/02:L306.

3. Indrivning

Riksdagen avslår motion 2001/02:L259.

4. Godtrosförvärv

Riksdagen avslår motion 2001/02:Ju237 yrkande 6.

Stockholm den 2 april 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund
(s), Karin Jeppsson (s), Henrik S Järrel (m), Nikos
Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m), Marina
Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Anders Berglöv (s), Ana Maria Narti (fp) och
Petra Gardos (m).

2001/02

LU19

Redogörelse för ärendet

I betänkandet behandlar utskottet sammanlagt 14
motionsyrkanden i frågor rörande näringsförbud, s.k.
herrelösa fastigheter, indrivning och
godtrosförvärv, varav 2 motionsyrkanden härrör från
allmänna motionstiden år 2000 och 12 motionsyrkanden
från allmänna motionstiden år 2001.
En förteckning över motionsyrkandena finns intagen
i bilagan till betänkandet.

Utskottets överväganden

Näringsförbud

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på skärpning av
reglerna om näringsförbud i samband med
konkurs och grova åsidosättanden av den
marknadsrättsliga lagstiftningen bör avslås.
Utskottet anser att någon riksdagens åtgärd
med anledning av motionerna inte är påkallad.
I sammanhanget vill utskottet upplysa om att
utskottet beslutat föreslå att tillämpningen
av lagen (1986:436) om näringsförbud blir
föremål för granskning av Riksdagens
revisorer.

Allmän bakgrund

Lagen (1986:436) om näringsförbud har till ändamål
att förhindra att personer som orsakar stora skador
genom sin näringsverksamhet skall kunna fortsätta
med detta. Lagen innebär en möjlighet att ingripa
med förbud i ett fall då det skulle framstå som
stötande om en person som har begått allvarliga
oegentligheter i näringsverksamhet trots detta
skulle få fortsätta att ägna sig åt sådan
verksamhet. Vid lagens tillämpning skall
allmänpreventiva hänsyn tas samtidigt som det är
viktigt att rättssäkerheten för den enskilde blir
tillfredsställande.

Näringsförbud skall, om det är påkallat från
allmän synpunkt, meddelas den som i egenskap av
enskild näringsidkare grovt har åsidosatt vad som
ålegat honom i näringsverksamheten och därvid gjort
sig skyldig till brottslighet som inte är ringa (1
§). Har näringsidkaren i näringsverksamhet gjort sig
skyldig till brott för vilket det lägsta föreskrivna
straffet är fängelse i sex månader, skall ett
näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt,
såvida inte särskilda skäl talar mot det. Vidare får
näringsförbud meddelas den som i egenskap av enskild
näringsidkare grovt har åsidosatt vad som ålegat
honom i näringsverksamheten och därvid i avsevärd
omfattning underlåtit att betala skatt, tull eller
avgift som omfattas av lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
(1 a §). Även i detta fall krävs att åtgärden skall
vara påkallad från allmän synpunkt. Vid bedömningen
av om näringsidkaren, i de fall hans verksamhet
försatts i konkurs, grovt har åsidosatt sina
åligganden får hänsyn tas endast till sådana
oegentligheter som förekommit i den verksamhet som
försatts i konkurs (2 §). Har näringsverksamheten
bedrivits av en juridisk person får, under de
förutsättningar som enligt vad nu nämnts gäller för
en enskild näringsidkare, näringsförbud meddelas den
som företräder den juridiska personen. Ett
näringsförbud skall vara tidsbegränsat och gälla
under lägst tre och högst tio år.
Den som är underkastad näringsförbud får i princip
inte driva näringsverksamhet. En sådan person får
inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha
vissa närmare angivna befattningar, såsom exempelvis
styrelseledamot i aktiebolag. Inte heller får den
som är underkastad näringsförbud faktiskt utöva
ledningen av en näringsverksamhet eller äga så många
aktier i ett aktiebolag att vederbörandes andel av
röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger
50 %.
Frågor om näringsförbud prövas av allmän domstol
på talan av allmän åklagare eller, i vissa fall, av
kronofogdemyndighet (8 och 8 a §§ ). Tillsynen över
efterlevnaden av meddelade näringsförbud utövas av
kronofogdemyndigheten i den ort där den som har
meddelats förbudet är bosatt. Överträdelse av ett
meddelat näringsförbud är straffbart.
Frågan om näringsförbudsinstitutet fungerar
effektivt har aktualiserats i olika sammanhang.
Förslag om en översyn i skilda avseenden av reglerna
om näringsförbud har vid flera tillfällen förts fram
i motioner i riksdagen. Under 1990-talet har också
flera ändringar vidtagits i lagen om näringsförbud.
Ändringar som riksdagen beslutade våren 1996 innebar
skärpningar i fråga om näringsförbud i anledning av
brott (prop. 1995/96:98, bet. LU22, rskr. 212). I
den då aktuella propositionen angav regeringen att
frågan om näringsförbud i anledning av
betalningsunderlåtelse och konkurs borde utredas
ytterligare.
Våren 1996 beslutade regeringen att tillkalla en
särskild utredare för att se över bestämmelserna om
näringsförbud i samband med betalningsunderlåtelse
och konkurs i lagen om näringsförbud. Utredningen,
som antog namnet Näringsförbudslagsutredningen,
överlämnade i september 1997 betänkandet (SOU
1997:123) Ett effektivare näringsförbud.
I betänkandet föreslogs en ny lag om
näringsförbud, som bl.a. innebar att möjligheterna
att meddela näringsförbud utvidgas. Den principiella
nyheten i förslaget var att det skulle införas ett
antal presumtionsregler för näringsförbud, där
presumtionen kan brytas om särskilda skäl talar mot
förbud. En sådan presumtion gällde bl.a. vid konkurs
om näringsidkaren två eller flera gånger tidigare
under de senaste tio åren i den egenskapen varit
inblandad i konkurser.
Enligt förslaget skulle näringsförbud också kunna
meddelas vid grova åsidosättanden av bl.a. marknads-
och konkurrensrättsliga regler, arbetsmiljö- och
miljöregler eller civilrättsliga skyldigheter.
Näringsförbudslagsutredningens förslag i nu
redovisade delar har inte lett till lagstiftning.
Däremot har vissa andra av
Näringsförbudslagsutredningens förslag legat till
grund för lagstiftning. Sålunda beslutade riksdagen
våren 1999 vissa ändringar i lagen om näringsförbud
varigenom även kronofogdemyndigheten fick rätt att
ansöka om näringsförbud vid betalningsunderlåtelse
och konkurs under förutsättning att åklagaren
förklarat sig avstå från att ansöka (prop.
1998/99:44, bet. LU15). Lagändringarna, som trädde i
kraft den 1 juli 1999, innebar vidare att inte bara
den som är företrädare för den juridiska personen
vid konkursbeslutet kan komma i fråga för
näringsförbud utan även den som innehade en sådan
ställning senare än ett år innan konkursansökan kom
in till tingsrätten.
Våren 2001 beslutade riksdagen vissa ytterligare
ändringar i lagen om näringsförbud som syftade till
att förhindra att ett näringsförbud kringgås med
hjälp av bulvaner (prop. 2000/01:105, bet. LU21).
Till grund för dessa lagändringar låg förslag som
Bulvanutredningen lämnat i betänkandet (SOU 1998:47)
Bulvaner och annat.

Motionerna

Eva Flyborg (fp) anför i motion L330 bl.a. att
reglerna om näringsförbud bör skärpas beträffande
personer som satt konkurserna i system och en bättre
uppföljning ske av efterlevnaden av näringsförbuden.
I motionen yrkas tillkännagivanden i enlighet med
det anförda (yrkandena 1–3).

Även i motion L231 av Lennart Klockare och Ann-
Kristine Johansson (båda s) framförs krav på
skärpning av reglerna om näringsförbud. Motionärerna
anser att Näringsförbudslagsutredningens förslag i
betänkandet (SOU 1997:123) Ett effektivare
näringsförbud skulle innebära en effektiv och
ändamålsenlig reglering och därför bör läggas till
grund för lagstiftning.
Barbro Feltzing (mp) anser i motion L262 att
lagstiftningen om näringsförbud bör skärpas för den
som upprepade gånger varit inblandad i konkurser
(yrkande 1).
Enligt motion L701 av Barbro Feltzing (mp), från
allmänna motionstiden år 2000, bör vissa åtgärder
vidtas mot otillbörlig marknadsföring. Sålunda anser
motionären att Konsumentombudsmannen bör ges
möjlighet att förordna om näringsförbud vid vissa
fall av otillbörlig marknadsföring såsom
fakturaskojerier (yrkandena 1 och 2).
Motsvarande krav framställer Barbro Feltzing i
motion L262 av Barbro Feltzing (mp) (yrkandena 2 och
3).

Utskottets ställningstagande

Som redovisats ovan har
Näringsförbudslagsutredningens huvudförslag, som
innebär införande av presumtioner för näringsförbud
i vissa angivna fall, inte lett till lagstiftning.
Mot bakgrund av skarp kritik från remissinstanser
gjorde regeringen hösten 1998 i proposition
1998/99:44 Ändringar i lagen (1986: 436) om
näringsförbud bedömningen att det inte var möjligt
att då föreslå så ingripande förändringar som
utredningens huvudförslag innebär.

Vad särskilt gäller utredningsförslaget om
näringsförbud vid andra grova överträdelser än de
som nu omfattas av lagen om näringsförbud anförde
regeringen i propositionen att den visserligen delar
utredningens uppfattning att näringsförbud i princip
bör kunna meddelas även vid sådana överträdelser,
exempelvis överträdelser av den konsument- och
marknadsrättsliga lagstiftningen. Regeringen hade
dock förståelse för remissinstansernas kritik mot
den föreslagna bestämmelsens utformning och bedömde
det inte möjligt att då genomföra förslaget om
näringsförbud vid andra grova åsidosättanden.
Även Konsumentpolitiska kommittén har i sitt
slutbetänkande (SOU 2000:29) Starka konsumenter i en
gränslös värld övervägt frågan om näringsförbud
beträffande grova åsidosättanden på det
marknadsrättsliga området.
Kommittén konstaterar att sådana grova
åsidosättanden kan medföra ekonomisk och annan skada
för enskilda. Verksamhet av detta slag kan, anför
kommittén, även bryta ned allmänhetens förtroende
för näringsverksamheten och förvränga
konkurrenssituationen för de seriösa näringsidkarna
på området. Kommittén anser därför att det måste
vara möjligt att förhindra att personer som, vid
marknadsföring och annan näringsverksamhet på det
marknadsrättsliga området, orsakar stora skador
fortsätter med det. Enligt kommittén är
marknadsföringslagens sanktionssystem inte
tillräckligt för att komma till rätta med grova
åsidosättanden av den marknadsrättsliga
lagstiftningen av det slag som beskrivits. En
utvidgning av lagstiftningen om näringsförbud är,
som kommittén ser det, emellertid en fråga som
kräver noggranna analyser och överväganden.
Kommittén anser att de grova åsidosättanden som
förekommer normalt innefattar brott och konstaterar
att möjlighet att meddela näringsförbud i sådana
fall finns redan i dag enligt lagen om
näringsförbud. Kommittén har därför inte sett något
behov av en utvidgning av reglerna om näringsförbud.
Utskottet vill i sammanhanget erinra om att frågan
om införande av ett automatiskt näringsförbud, s.k.
konkurskarantän, för företrädare för juridiska
personer som försatts i konkurs har behandlats i
olika sammanhang.
Då spörsmålet behandlades i riksdagen våren 2001
med anledning av en motion pekade utskottet på att
enligt 6 kap. 1 § konkurslagen (1987:672) gäller att
en fysisk person som försatts i konkurs inte får
driva näringsverksamhet som medför
bokföringsskyldighet så länge konkurstillståndet
varar, s.k. automatisk konkurskarantän (bet.
2000/01:LU21). Samtidigt konstaterade utskottet att
något motsvarande förbud mot att driva
näringsverksamhet inte finns vad gäller
ställföreträdare för en juridisk person som försatts
i konkurs.
Utskottet erinrade om att det i skilda sammanhang
under de senaste decennierna diskuterats om inte
även företrädare för juridiska personer där den
juridiska personen försatts i konkurs – i likhet med
fysiska personer – borde förbjudas att driva näring
eller att företräda andra bolag under pågående
konkurs, antingen med automatik i direkt anslutning
till konkursbeslutet eller efter särskild prövning.
Frågan hade, påpekade utskottet, varit föremål för
överväganden av bl.a. Konkurslagskommittén i
betänkandet (SOU 1979:13) Konkurs och rätten att
idka näring, Näringsförbudskommittén i betänkandet
(SOU 1984:59) Näringsförbud,
Näringsförbudsutredningen i betänkandet (SOU 1995:1)
Ett renodlat näringsförbud och
Näringsförbudslagsutredningen i betänkandet (SOU
1997:123) Ett effektivare näringsförbud. Samtliga
fyra utredningar, påpekade utskottet, har kommit
fram till att en konkurskarantän för företrädare för
juridiska personer som försatts i konkurs inte bör
införas. Som skäl härför har anförts bl.a. att en
utvidgad konkurskarantän skulle slå blint och träffa
även den som över huvud taget inte gjort sig skyldig
till någon oegentlighet och att en sådan ordning
skulle kräva stora insatser för övervakning och
kontroll. Enligt utskottets mening var den i den då
aktuella motionen förordade lösningen ingen
framkomlig väg. Som framhållits i olika sammanhang
skulle nämligen, anförde utskottet, en sådan ordning
kunna sägas innebära ”näringsförbud utan dom”, något
som utskottet inte ville ställa sig bakom. Utskottet
framhöll att åtgärder i syfte att förhindra
konkursmissbruk i stället under senare tid varit
inriktade på skärpta regler i
näringsförbudslagstiftningen.
Med hänvisning till vad som sålunda redovisats
anser utskottet att vad som anförs i de nu aktuella
motionerna inte påkallar någon riksdagens åtgärd i
förevarande sammanhang. I sammanhanget vill
utskottet upplysa om att utskottet denna dag
beslutat föreslå att tillämpningen av lagen om
näringsförbud blir föremål för granskning av
Riksdagens revisorer (se lagutskottets protokoll
2001/02:22).
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion 2000/01: L701 samt motionerna
2001/02:L231, 2001/02:L262 och 2001/02:L330
yrkandena 1–3.

Herrelösa fastigheter

Utskottets förslag i korthet

Motionsyrkanden med krav på en översyn av den
rättsliga problematiken kring s.k. herrelösa
fastigheter bör avslås. Utskottet förutsätter
att regeringen snarast tar ställning till och
redovisar hur man avser att gå vidare med
övervägandena i den berörda frågan.

Allmän bakgrund

Under en konkurs omhändertas tillgångarna för
borgenärernas räkning av konkursboet. Till
konkursboet räknas i princip all egendom som
tillhörde gäldenären när konkursbeslutet meddelades
eller som tillfaller gäldenären under konkursen och
som är sådan att den kan utmätas. Konkursboets
egendom skall säljas av förvaltaren så snart det
lämpligen kan ske. Det förekommer att
konkursförvaltaren avstår från att omhänderta och
realisera viss egendom för att undvika kostnader
knutna till egendomen i fall då dessa överstiger vad
konkursboet kan tillgodogöra sig ur egendomen efter
en försäljning. Vidare kan det vara så att
offentligrättsliga förpliktelser är knutna till
innehavet av egendomen som gör att förvaltaren
väljer att avstå från denna. Egendomen kommer då
inte att ingå i konkursboet utan förblir under
gäldenärens rådighet, såvida den inte skall
tillfalla panthavare.

För detta tillvägagångssätt brukar man använda
begreppet abandonering. Exempel på egendom som kan
bli föremål för abandonering är sjunkna fartyg,
nedskräpade lokaler, fastigheter med
rivningsförelägganden, s.k. svartbyggen och
fastigheter som kräver miljösanering. Det kan också
vara fråga om tomma hyreshus, även om det hittills
torde vara relativt sällsynt.
Inom svensk konkursrätt finns inte någon allmän
reglering av abandonering. Enligt 3 kap. 9 § första
stycket konkurslagen får emellertid, om det vid
konkursutbrottet pågår en rättegång mellan
gäldenären och någon annan om egendom som hör till
konkursboet, boet överta gäldenärens talan. Skulle
konkursboet avstå från ett övertagande har
gäldenären rätt att fortsätta vara part i
rättegången. Konkursboet skall då anses ha uppgivit
den omtvistade egendomen till förmån för gäldenären
och egendomen anses inte tillhöra boet. Om
konkursboet på detta sätt avstår från den omtvistade
egendomen slipper boet ansvaret för
rättegångskostnaderna i processen.
Under senare år har det förts en diskussion om de
rättsliga förutsättningarna för konkursboet att
avstå egendom till konkursgäldenären, dvs. att
abandonera egendomen (se bl.a. Håstad, Sakrätt
avseende lös egendom, 6:e uppl., s. 427 och
Insolvensrättsligt forum 22–23 januari 1997, s. 58,
Iustus förlag). En av de särskilda frågor som därvid
uppmärksammats är konsekvenserna vid abandonering då
konkursgäldenären är en juridisk person och
konkursen avslutats utan överskott. Ett aktiebolag,
ett handelsbolag eller en ekonomisk förening, som är
försatt i konkurs, är nämligen upplöst om konkursen
avslutas utan överskott, se bl.a. 13 kap. 19 §
aktiebolagslagen (1975:1385). Härigenom kommer den
egendom som konkursboet avstått till förmån för
gäldenären att sakna ägare. Detta kan vålla
olägenheter, exempelvis om det är fråga om egendom
som behöver underhållas eller som kan orsaka
miljöskador.

Motionerna

I motion L306 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Agneta Lundberg (båda s) framhålls att det kan vålla
problem vad gäller underhållet av en fastighet när
fastighetsägaren går i konkurs. Inte sällan handlar
det om hyreshusfastigheter belägna i centrala delar
av en kommun som lämnas utan tillsyn och underhåll
när ingen tar ansvar för egendomen. Motionärerna
pekar på att det inte heller finns något rättsligt
ansvar för en fastighet i en situation av här avsett
slag. Förhållandet leder till att dylika fastigheter
förfaller. I motionen begärs en rättslig översyn i
syfte att komma till rätta med det beskrivna
problemet.

Rigmor Stenmark (c) anför i motion L219 att det är
oacceptabelt att fastigheter rättsligt sett kan bli
herrelösa så att de överges utan någon tillsyn eller
skötsel. Det finns exempel på sådana fastigheter som
är direkt farliga att vistas på, men som är tillhåll
för lekande barn. Frågan om herrelös mark måste,
enligt motionären, utredas i en allmän rättslig
översyn av problematiken.

Tidigare behandling

Våren 1998 behandlade utskottet förevarande spörsmål
med anledning av en motion med liknande inriktning
som de nu aktuella (bet. 1997/98:LU14). Utskottet
ansåg att det var angeläget att få frågorna allmänt
belysta och att behovet av lagstiftning klargjordes.
Det fick ankomma på regeringen att i lämpligt
sammanhang föranstalta om erforderligt
utredningsarbete i syfte att klarlägga behovet av
lagstiftning i ämnet och att framlägga de lagförslag
som var erforderliga. Vad utskottet anfört gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna
(rskr. 1997/98:157).

Då utskottet våren 2001 åter behandlade den
aktuella frågan med anledning av en motion kunde
utskottet konstatera att justitieministern i ett
svar den 27 oktober 2000 på en interpellation om
herrelösa fastigheter redovisat att det i
Justitiedepartementet sedan en tid pågår en
probleminventering. Den skall, enligt
interpellationssvaret, läggas till grund för de
överväganden som krävs, bl.a. när man tar ställning
till vilket ansvar staten bör ha. Justitieministern
anförde också att det i Justitiedepartementet
planeras en hearing om saken och att det är möjligt
att övervägandena leder till att en statlig
utredning bör tillsättas. Mot denna bakgrund fann
utskottet inte anledning att föreslå några särskilda
åtgärder från riksdagens sida med anledning av den
då aktuella motionen, och utskottet avstyrkte bifall
till denna (bet. 2000/01:LU10). Riksdagen följde
utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet förutsätter att regeringen snarast tar
ställning till och redovisar hur man avser att gå
vidare med övervägandena i den berörda frågan.
Därmed föreslår utskottet att riksdagen avslår
motionerna L219 och L306.

Indrivning

Utskottets förslag i korthet

En motion med krav på översyn av ensamstående
föräldrars situation vid handläggningen av
utsökningsmål hos kronofogdemyndigheten bör
avslås. Utskottet anser inte att någon
riksdagens åtgärd är påkallad.

Allmän bakgrund

Om en fordran eller något annat anspråk inte
fullgörs frivilligt i rätt tid kan fordringsägaren
få biträde av kronofogdemyndigheten för att
verkställa anspråket. Regler om verkställighet –
eller utsökning – finns i utsökningsbalken. Till
frågor om verkställighet enligt utsökningsbalken hör
i första hand verkställighet av domar och andra
exekutionstitlar. Om verkställigheten avser
betalningsskyldighet sker den genom utmätning.
Verkställighet av annat än betalningsskyldighet sker
genom avhysning eller annan handräckning. Utöver de
exekutiva uppgifterna enligt utsökningsbalken har
kronofogdemyndigheterna att handlägga
verkställighetsärenden enligt vissa andra
författningar, t.ex. lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter
samt mål om återtagande av gods som köpts på kredit
enligt konsumentkreditlagen (1992:830) och lagen
(1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare.

Mål om verkställighet (utsökningsmål) enligt
utsökningsbalken kan vara av två slag – allmänna mål
eller enskilda mål. Allmänna mål är i huvudsak mål
om uttagande av böter, vite, skatt, tull, avgift och
liknande medel som tillkommer staten. Utsökningsmål
som inte är allmänna är enskilda. Ett utsökningsmål
uppkommer när någon ansöker om verkställighet av ett
anspråk mot någon annan.
När det gäller hanteringen hos kronofogdemyndighen
av mål som gäller betalningsskyldighet handläggs de
flesta allmänna mål lika och är föremål för
kontinuerlig bevakning och verkställighet tills
skulderna antingen är fullt betalda eller har
preskriberats. Enskilda mål handläggs i
ettårsperioder med en möjlighet för sökanden till
förlängning.
Det finns vissa regler om uppskov med
verkställigheten. I fråga om enskilda mål föreskrivs
i 4 kap. 10 § utsökningsbalken att utmätning skall
ske så snart som möjligt efter det att behövliga
handlingar har kommit in till kronofogdemyndigheten.
Om sökanden medger uppskov med utmätningen och om
uppskovet varar över två månader, är enligt andra
stycket nämnda lagrum ansökan förfallen. Om sökanden
medger uppskov fler än två gånger under en ettårig
handläggningsperiod, är ansökan också förfallen.
Liknande regler finns för verkställighet i form av
avhysning (se 16 kap. utsökningsbalken).
När det gäller allmänna mål gäller för
handläggningen hos kronofogdemyndigheten lagen
(1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Enligt 7 § får kronofogdemyndigheten bevilja uppskov
med betalningen bl.a. om det är påkallat med hänsyn
till gäldenärens personliga förhållanden (p. 2).
Uppskov får, enligt vad som föreskrivs i andra
stycket, förenas med villkor om avbetalning. I 8 §
föreskrivs att uppskov inte får beviljas för längre
tid än vad som behövs för att gäldenären skall kunna
betala sin skuld. Endast om det finns synnerliga
skäl får uppskov, som inte förenas med villkor om
avbetalning, beviljas för längre tid än ett år.
Uppskov kan också återkallas under vissa
förutsättningar (se 9 §).

Motionen

Ulla-Britt Hagström (kd) tar i motion L259 upp
ensamstående föräldrars ekonomiska situation i
samband med utsökningsärenden hos
kronofogdemyndigheten. Motionären framhåller att
ensamstående föräldrar har en mer utsatt ekonomisk
situation än andra och att det är viktigt att i
många sammanhang finna möjligheter till skydd för
denna kategori. Ett sådant sammanhang är, enligt
motionären, handläggningen av utsökningsmål hos
kronofogdemyndigheten. Motionären ifrågasätter bl.a.
om inte reglerna för uppskov kunde mjukas upp.

Utskottets ställningstagande

Utskottet har viss förståelse för den
problemställning som behandlas i motionen. Samtidigt
vill utskottet peka på att det finns regler som tar
hänsyn till gäldenärens behov när det gäller
handläggningen hos kronofogdemyndigheten av mål om
verkställighet. Utskottet kan inte se att det för
närvarande är påkallat med någon åtgärd från
riksdagens sida med anledning av vad som anförs i
motionen.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att
utskottet våren 1998 och våren 2000 behandlat
motioner med krav på att ränteuppräkningen begränsas
sedan ett krav hamnat hos kronofogdemyndigheten för
att underlätta för gäldenären att komma ur sin
skuldsituation (bet. 1997/98:LU14 och
1999/2000:LU17). Utskottet avstyrkte bifall till
motionerna med hänvisning till att det enligt
gällande rätt finns vissa möjligheter till befrielse
från eller jämkning av ränta samt redogjorde för
innebörden i de berörda reglerna och till den
uppfattning som framförts av de remissinstanser som
yttrat sig över den våren 1998 aktuella motionen.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen
avslår motion L259.

Godtrosförvärv

Utskottets förslag i korthet

Ett motionsyrkande med krav på en översyn av
reglerna om godtrosförvärv bör avslås.
Utskottet anser att beredningen i
Regeringskansliet av ett lagförslag, vari
föreslås en vindikationsregel, inte bör
föregripas.

Allmän bakgrund

Regler om godtrosförvärv finns i lagen (1986:796) om
godtrosförvärv av lösöre, vilken trädde i kraft den
1 januari 1987 (prop. 1985/86:123, bet. LU
1986/87:4). Godtrosförvärvslagen innebär att en
förvärvare, under förutsättning att han eller hon är
i god tro, blir ägare till egendomen även om den
förvärvas från någon som inte hade rätt att överlåta
den. Bestämmelserna i godtrosförvärvslagen
innefattar i huvudsak en kodifiering av de
rättsregler på området som utbildats i rättspraxis.
Lagen innebär emellertid också en skärpning och
precisering av de krav som ställs på en förvärvare
av lösöre för att denne skall anses vara i god tro.

Den 1 januari 1999 skärptes kraven för
godtrosförvärv ytterligare (prop. 1997/98:168, bet.
1998/99:LU2). Bestämmelserna innebär nu att en
förvärvare anses ha varit i god tro endast om det är
sannolikt att egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den utbjöds och
omständigheterna i övrigt var sådana att han eller
hon inte borde ha misstänkt att överlåtaren saknade
rätt att förfoga över egendomen.
Godtrosförvärvslagen innehåller också regler om
att den som på grund av någon annans godtrosförvärv
har förlorat äganderätten till viss egendom har rätt
att få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill
lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den
från innehavaren inom tre månader från det att han
eller hon fick eller måste antas ha fått kännedom om
dennes innehav. Rätten till lösen torde ha störst
betydelse när det gäller personliga föremål med
värden utöver de rent ekonomiska, museiföremål och
annat, där en utgiven försäkringsersättning inte
medger ersättningsköp.
Godtrosförvärvslagen bygger på den s.k.
exstinktionsprincipen. En tillämpning av den
motsatta principen, vindikationsprincipen, skulle
vid exempelvis förvärv av stöldgods innebära att den
bestulnes äganderätt till godset bestod, oavsett om
någon annan hade förvärvat egendomen i god tro, och
att den bestulne alltså skulle ha rätt att få
tillbaka det stulna utan att betala lösen.
I slutet av år 1998 tillkallade regeringen en
utredning med uppdrag att ta fram ett lagförslag som
bygger på att vindikationsprincipen skall gälla vid
åtminstone stöld av lösöre. Sommaren 2000 avlämnades
utredningsbetänkandet (SOU 2000:56) Vindikation av
stöldgods. I betänkandet föreslås en
vindikationsregel, vilken omfattar egendom som har
frånhänts ägaren genom tillgrepp, dvs. ett olovligt
tagande, och genom på visst sätt kvalificerat tvång,
s.k. råntvång.

Motionsyrkandet

Agne Hansson m.fl. (c) anser i motion Ju237 att en
princip som innebär att den rättmätige ägaren inte
kan få tillbaka stulen egendom som förvärvats i god
tro urholkar förtroendet för rättssystemet. I
motionen yrkas en översyn av reglerna om
godtrosförvärv i syfte att den bestulne skall kunna
återfå sin egendom utan att behöva betala lösen
(yrkande 6).

Tidigare behandling

Våren 2001 behandlade utskottet tre motioner med
samma inriktning som den nu aktuella (bet.
2000/01:LU5). Utskottet konstaterade att betänkandet
(SOU 2000:56) Vindikation av stöldgods hade varit
föremål för remissbehandling och att det förelåg ett
lagförslag med den inriktning som motionärerna
förespråkade. Enligt utskottets mening borde
resultatet av det fortsatta beredningsarbetet inom
Regeringskansliet avvaktas innan något definitivt
ställningstagande från riksdagens sida kom till
stånd. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall
till motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet kan konstatera att beredning alltjämt
pågår inom Regeringskansliet med anledning av det
lagförslag som Utredningen om nya regler om
godtrosförvärv lämnat. Även nu anser utskottet att
det fortsatta beredningsarbetet inte bör föregripas
genom något ställningstagande från riksdagens sida i
förevarande sammanhang. Riksdagen bör därför avslå
motion Ju237 yrkande 6.

Särskilt yttrande

Godtrosförvärv

av Christel Anderberg, Henrik S Järrel, Elizabeth
Nyström, Berit Adolfsson och Petra Gardos (alla m).

Vi vill understryka att en princip som innebär att
den rättmätige ägaren inte kan få tillbaka stulen
egendom som någon har förvärvat i god tro urholkar
förtroendet för rättssystemet. I svensk rätt måste
därför snarast införas en vindikationsregel som
skall gälla åtminstone vid stöld av lösöre. Ett
förslag till en sådan reglering finns också i
utredningsbetänkandet (SOU 2000:56) Vindikation av
stöldgods. Det torde, enligt vår mening, råda bred
politisk uppslutning kring införandet av en sådan
regel. Mot denna bakgrund anser vi att det är
synnerligen anmärkningsvärt att regeringen ännu inte
fått till stånd ett sådant angeläget lagförslag till
riksdagen.

BILAGA

Förteckning över behandlade förslag

Motion från allmänna motionstiden
2000/01

2000/01:L701 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Konsumentombudsmannen bör ges möjlighet att
förordna om näringsförbud vid grova åsidosättanden
på det marknadsmässiga området.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en utredning om
regler i köplagen.

Motioner från allmänna motionstiden
2001/02

2001/02:L219 av Rigmor Stenmark (c) vari föreslås
att riksdagen fattar följ-ande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om Hästhagens område,
Söderfors, Tierps kommun.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
begreppet herrelös mark i lagstiftningen.

2001/02:L231 av Lennart Klockare och Ann-Kristine
Johansson (s) vari föreslås att riksdagen fattar
följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om lagen om näringsförbud och
preskriptionsregler.

2001/02:L259 av Ulla-Britt Hagström (kd) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en uppföljning av
ensamstående föräldrars villkor vid ärenden hos
kronofogden.

2001/02:L262 av Barbro Feltzing (mp) vari föreslås
att riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen begär att regeringen lägger fram
förslag till en sådan ändring i köplagen att en
begränsning av antalet konkurser införs.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om att
Konsumentombudsmannen bör ges möjlighet att
förordna om näringsförbud vid grova åsidosättanden
av marknadens regler.

3. Riksdagen begär hos regeringen en utredning om
regler i köplagen enligt intentionerna i motionen.

2001/02:L306 av Kerstin Kristiansson Karlstedt och
Agneta Lundberg (s) vari föreslås att riksdagen
fattar följande beslut:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om en översyn av
lagstiftningen i syfte att undvika problem av det
slag som beskrivits i motionen.

2001/02:L330 av Eva Flyborg (fp) vari föreslås att
riksdagen fattar följande beslut:

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om återförsäljning av
egendom till tidigare ägare genom auktion.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om skärpning av
näringsförbudsregleringen.

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om uppföljning av
näringsförbudsbesluten.

2001/02:Ju237 av Agne Hansson m.fl. (c) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:

6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad i motionen anförs om en översyn av
godtrosbegreppet.