Möjligheten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av tvister

Betänkande 1991/92:UU5

Utrikesutskottets betänkande 1991/92:UU05

Möjligheten till en särskild svensk insats för fredlig lösning av tvister

---

Innehåll

• Motionen
• Utskottet
• Hemställan

1991/92
UU5

Skrivelsen

I skrivelse 1991/92:4 redovisas regeringens överväganden
beträffande möjligheten till en särskild svensk insats för
fredlig lösning av tvister. Bakgrunden är riksdagens
tillkännagivande av det önskvärda av en sådan utredning med
anledning av vad utrikesutskottet anfört i anledning av motion
l989/90:U420 om medling mellan stater, betänkande 1989/90:UU6.
Utskottet förutsatte att regeringen lämnade en redogörelse för
huruvida och i så fall på vilka sätt en särskild svensk insats
skulle kunna tillföra bättre möjligheter än de existerande att
utnyttja medlingen som ett sätt att lösa konflikter på fredlig
väg.

Som en utgångspunkt slås i skrivelsen fast att i svenskt
perspektiv utgör FN-systemet det främsta instrumentet för att
bevara freden, och att det enligt FN-stadgan alltid föreligger
en skyldighet att genom förhandling eller på annat sätt nå en
fredlig lösning på uppkommande konflikter. Inom FN-systemet har
vid olika tillfällen förslag om nya mekanismer för tvistlösning
aktualiserats. Från svensk och nordisk sida har inför dylika
förslag betonats vikten av att de mekanismer som redan finns
tillgängliga kommer till användning.

Dessa tillgängliga mekanismer är av olika slag. Genom
konventionerna om fredlig lösning av tvister från l899 och l907
inrättades i Haag den Permanenta skiljedomstolen, vilken förutom
skiljedom erbjuder ett antal mekanismer inkl. medling. Någon
skyldighet att utnyttja skiljedomstolen föreligger aldrig. Den
erbjuder endast en mekanism om vilken båda parter i det enskilda
fallet måste enas om att utnyttja.

FNs främsta rättsskipande organ utgörs av Internationella
domstolen, vars stadga antogs av FN l945. Till skillnad från
skiljedomstolen är det en fast domstol med kompetens att med
bindande verkan avgöra mellanstatliga tvister som av de
tvistande parterna hänskjuts till dess bedömning. Endast ett
femtiotal stater har emellertid erkänt domstolens tvingande
jurisdiktion, och denna har delvis undergrävts av de många
förbehåll som gjorts.

FN har också l949 antagit en generalakt för avgörande av
internationella tvister på fredlig väg. Enligt denna skall
rättstvister avgöras av Internationella domstolen och
intressetvister (politiska tvister), vilka ej kan lösas på annat
sätt, skall hänskjutas till bindande avgörande genom en av
parterna utsedd skiljedomstol. Trots att generalakten inte utgör
något långtgående dokument har det endast ratificerats av sju
stater.

I en senare deklaration av FNs generalförsamling, den s.k.
Maniladeklarationen l982, framhävs generalförsamlingens och
säkerhetsrådets mandat att ge rekommendationer liksom
säkerhetsrådets möjlighet att engagera sig i undersökning av
sakförhållanden, i båda fallen som bidrag till procedurer och
metoder för fredlig lösning av tvister.

Vid sidan av de universella tvistlösningsdokumenten
tillhandahåller olika regionala överenskommelser också
möjligheter och skyldigheter att hänskjuta tvister till bestämda
mekanismer. Enligt Europarådets konvention l957 skall
rättstvister hänskjutas till Internationella domstolen och
intressetvister till ett förlikningsförfarande och i sista hand
till skiljedom. Ansatser till motsvarande regionalt förankrade
mekanismer finns i Latinamerika och Afrika.

Under senare år har nya europeiska konfliktlösningsmekanismer
utvecklats särskilt inom ESKs ram. Vid ett expertmöte i Valletta
i februari l991 antogs tio principer för fredlig lösning av
tvister samt en ESK-specifik metod för att omsätta dessa
principer i praktiken.

Om parterna i en tvist trots anlitande av vissa inledande
procedurer inte kan komma överens, har endera av parterna rätt
att begära att en särskild mekanism skall inrättas.

En lista skall upprättas över kandidater -- högst fyra
personer från varje deltagande stat -- för tjänstgöring i
mekanismen. Mekanismen består av en eller flera personer. Dess
främsta uppgift är att bistå parterna med att finna en lämplig
procedur för att lösa tvisten.

Om parterna inte lyckas nå en lösning eller komma överens om
en lämplig procedur, har en part rätt att inom tre månader från
notifikation begära att mekanismen lämnar kommentarer eller råd
i substansfrågan för att hjälpa parterna att komma överens om en
lösning i överensstämmelse med internationell rätt och
ESK-åtaganden.

Mekanismen skall inte inrättas, om en motpart i tvisten anser
att saken gäller dess territoriella integritet eller dess
nationella försvar, rätt till överhöghet över landterritorium
eller konkurrerande anspråk när det gäller jurisdiktion över
andra områden.

Parterna kan vidare komma överens om att begära att mekanismen
skall åta sig ytterligare uppgifter inkluderande överenskommelse
om att mekanismens råd skall helt eller delvis läggas till grund
för lösningen av tvisten. Om någon av parterna inte medverkar på
det sätt som är tänkt, kan ämbetsmannakommittén inom ESK kopplas
in för att utöva påtryckningar.

Vid sidan av de universella och regionala avtalen om fredlig
lösning av tvister förekommer ett stort antal bilaterala avtal
som innehåller olika metoder för tvistlösning mellan parter.
Härtill kommer också att multilaterala avtal för särskilda
sakområden ofta innehåller klausuler eller protokoll om
avgörande av tvister enligt olika metoder. Tillsammans
kompletterar dessa två typer av avtal de universella och
regionala regelverken.

Sverige och många andra länder har i FN framfört att problemet
när det gäller mellanstatlig tvistlösning inte är en brist på
internationella organ och procedurer utan snarare en brist på
politisk vilja från tvistande parters sida att utnyttja de organ
och procedurer som finns.

Mot bakgrund av den redogörelse som redovisats i det
föregående drar regeringen slutsatsen att Sverige också i
fortsättningen aktivt bör verka inom de tvistlösningsförfaranden
som i dag står till världssamfundets förfogande. Huruvida
ytterligare institutioner skall inrättas är en fråga som får
bedömas i ljuset av framtida utveckling.

Att Sverige härutöver kan bidra med insatser på freds- och
konfliktforskningens område är givet. Däremot är det mera
tveksamt om åtgärder av annat slag -- t.ex. inrättande av ett
nationellt institut för medling -- är ändamålsenliga. Med
kännedom om det sätt på vilket medlare utses i tvister av det
slag det här är fråga om är det i första hand inte insatser av
denna typ som krävs. Medlingsuppdrag anförtros enskilda
personer, inte därför att de är verksamma vid ett visst institut
eller utger sig för att vara experter på tvistlösning utan på
grund av det förtroende som de tillvunnit sig i det
internationella samfundet.

Motionen

I motion l99l/92:U1 av Ingela Mårtensson (fp) föreslås att
regeringen skall ges till känna att ett förslag för att främja
fredlig lösning av tvister skulle kunna vara ett
medlingsinstitut eller någon form av nätverk för medling.
Motionären anser att slutsatsen att Sverige bör fortsätta att
verka inom de mekanismer som står till förfogande dras av
regeringen utan någon egentlig analys av vilka särskilda
insatser som Sverige skulle kunna göra. Enligt motionären är
frågan inte hur många organ som finns i syfte att lösa
konflikter utan snarare i vilken mån världssamfundet lyckas
bilägga tvister på fredlig väg. Inte minst mot bakgrund av att
de neutrala och alliansfria staternas roll minskat i betydelse
är det viktigt att Sverige finner former för hur vi kan bidra
till en fredligare värld.

Utskottet

Utskottet har tagit del av regeringens skrivelse l991/92:4 och
har ingen erinran. Utskottet delar de bedömningar som görs i
skrivelsen beträffande särskilda svenska insatser för medling i
mellanstatliga konflikter. Utskottet anser att regeringens
resonemang vad gäller inrättandet av ett särskilt nationellt
institut bygger på en solid analys av de sakliga förhållandena.

I det tillkännagivande från utskottets sida (l989/90:UU6) som
föranlett regeringens skrivelse avsågs uttryckligen mekanismer
för fredlig lösning av internationella konflikter. Det är därför
naturligt att skrivelsen behandlar just sådana konflikters
lösning. Utskottet vill emellertid instämma i motionärens
uppfattning att de etniska spänningarna inte minst i vår egen
världsdel ökar, och att dessa kan aktualisera risker för interna
väpnade konfliker så som skett i Jugoslavien. Också på många
andra håll i världen finns svårlösta interna konflikter.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att nya mekanismer
inom t.ex. ESK kan användas just för att lösa konflikter av
intern karaktär, och att åtskilligt arbete inom ESK ägnats
frågan om minoriteters ställning.

Utskottet vill i detta sammanhang också peka på ytterligare en
faktor som tillkommit efter regeringens skrivelse, nämligen den
Europeiska gemenskapens aktiva roll i försöken att begränsa och
bilägga den svårbemästrade konflikten i Jugoslavien. Även om
dessa försök hittills ej varit framgångsrika, anser utskottet
att EGs insatser utgjort ett nytt och värdefullt inslag och vill
uttala sitt stöd för regeringens beslut att bidra med svenska
observatörer till den av EG organiserade observatörsstyrkan i
Jugoslavien.

Samtidigt som således både ESK och EG erbjuder nya
internationella mekanismer för försöken att lösa såväl
mellanstatliga som interna konflikter, anser utskottet att även
insatser från enskilda länder, institut, organisationer, nätverk
av forskare osv. kan ha betydelse för en fredlig lösning i det
enskilda fallet. Det är naturligtvis önskvärt att Sverige
härvidlag spelar aktiv roll och utnyttjar den kapacitet som
finns för att kunna ge de konstruktiva bidrag som vårt land
förmår.

Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen lägger
regeringens skrivelse 1991/92:4 till handlingarna och anser
motion U1 (fp) som besvarad.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande regeringens skrivelse 1991/92:4
att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1991/92:4 till
handlingarna,

2. beträffande svensk insats för fredlig lösning av
tvister
att riksdagen förklarar motion 1991/92:U1 besvarad med vad
utskottet anfört.

Stockholm den 14 november 1991

På utrikesutskottets vägnar

Daniel Tarschys

I beslutet har deltagit: Daniel Tarschys (fp), Nic
Grönvall (m), Alf Wennerfors (m), Maj Britt Theorin (s), Pär
Granstedt (c), Karl-Erik Svartberg (s), Inger Koch (m), Nils T
Svensson (s), Lars Moquist (nyd), Karl-Göran Biörsmark (fp),
Berndt Ekholm (s), Bengt Silfverstrand (s), Ulla-Britt Åbark
(s), Hans Göran Franck (s) och Fanny Rizell (kds).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Seija Viitamäki-Carlsson
(v) närvarit vid den slutliga behandlingen av ärendet.