Medborgarskapsfrågor

Betänkande 1988/89:SfU3

Socialförsäkrmgsutskottets
betänkande ^

1988/89 :SfU3 1988/89

SfU3

Medborgarskapsfrågor

Sammanfattning

Utskottet behandlar i betänkandet fem motioner. I två motioner begärs
förslag till ändringar i medborgarskapslagen så att utländska adoptivbarn
automatiskt blir svenska medborgare. Utskottet avstyrker bifall till motionerna
med hänvisning till pågående utredningsarbete inom medborgarskapskommittén.
I en motion begärs att kunskaper i svenska språket skall utgöra
ett villkor för att förvärva svenskt medborgarskap. Utskottet avstyrker bifall
till motionen. Slutligen avstyrker utskottet bifall till två motioner som
förespråkar en särskild högtidlighet för den som förvärvat svenskt medborgarskap.

Motionerna

1987/88:Sf505 av Olle Aulin m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om krav på minimikunskaper
i svenska för invandrare, som önskar erhålla svenskt medborgarskap.

1987/88:Sf507 av Sten Andersson i Malmö och Olle Aulin (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en högtidlighet för dem som blivit svenska medborgare.

1987/88:Sf510 av Bengt-Ola Ryttar (s) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär sådan lagändring att internationellt adopterade barn automatiskt blir
svenska medborgare.

1987/88:Sf512 av Inger Koch (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring av medborgarskapslagen, att utländskt
adoptivbarn vid adoption i Sverige automatiskt får svenskt medborgarskap
om någon av adoptivföräldrarna är svensk medborgare.

1987/88:Sf536 av Blenda Littmarck (m) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att länsstyrelserna får i uppdrag att en gång per år anordna
en högtidlighet för nyblivna svenska medborgare.

1

1 Riksdagen 1988189.11 sami. Nr 3

Utskottet

1988/89 :SfU3

Motioner om adoptivbarns rätt att förvärva svenskt
medborgarskap

Bestämmelser om förvärv av svenskt medborgarskap återfinns i lagen
(1950:382) om svenskt medborgarskap och medborgarskapskungörelsen
(1969:235).

Enligt medborgarskapslagen förvärvas svenskt medborgarskap genom
födelse, legitimation, naturalisation eller anmälan.

Föreskrifter om naturalisation finns i 6 § medborgarskapslagen. Enligt
första stycket i detta lagrum kan utlänning på ansökan upptas till svensk
medborgare om han/hon fyllt 18 år, sedan fem år - eller i fråga om
medborgare i annat nordiskt land sedan två år - har hemvist här i riket samt
fört en hederlig vandel. Avvikelse från dessa villkor kan ske enligt
lagrummets andra stycke bl.a. om det med hänsyn till sökandens förhållanden
finns särskilda skäl härför. Så anses vara fallet vid naturalisation av
adoptivbarn. Invandrarverket bifaller regelmässigt en ansökan om att ett
utländskt barn som adopterats här i riket skall bli svensk medborgare om
barnet är under 15 år. Är barnet äldre krävs att barnet haft hemvist här under
3 år i de fall det inte är medborgare i annat nordiskt land.

Om utlänningen inte förlorar sitt utländska medborgarskap genom
naturalisation utan att den utländska regeringen eller annan myndighet
medger det kan, enligt 6 § tredje stycket, som villkor för förvärv av svenskt
medborgarskap föreskrivas att sökanden inom viss tid styrker att sådant
medgivande har lämnats.

Ansökan om svenskt medborgarskap för ett utländskt adoptivbarn görs
hos invandrarverket. Verket skall utfärda ett bevis när barnet blivit svensk
medborgare. För beviset tas en expeditionsavgift om 400 kr. ut.

I två motioner, Sf510 av Bengt-Ola Ryttar och Sf512 av Inger Koch, begärs
förslag till lagändringar så att ett utländskt barn som adopteras i Sverige
automatiskt blir svensk medborgare i samband med att adoptionen blir
giltig.

Frågan om ett automatiskt svenskt medborgarskap för utländska adoptivbarn
var aktuell i samband med de ändringar i 4 kap. föräldrabalken och i
medborgarskapslagen som genomfördes fr.o.m. år 1972 (prop. 1971:143, LU
1971:16). I propositionen framhöll föredragande statsrådet att han hade stor
förståelse för önskemålet att adoptivbarn i medborgarskapshänseende blir
helt likställda med andra barn. Någon ändring i medborgarskapslagstiftningen
borde emellertid inte företas utan samråd med de andra nordiska
länderna. Vidare komplicerades bedömningen av att man i möjligaste mån
borde undvika regler som ledde till dubbla medborgarskap.

Vid 1974 års riksmöte begärdes i en motion, som hänvisades till lagutskottet,
att adoptionens rättsverkningar skulle utvidgas till att gälla även förvärv
av svenskt medborgarskap. Lagutskottet inhämtade yttrande över motionen
från bl.a. statens invandrarverk. Enligt verkets yttrande talade för ett
genomförande av motionsförslaget att det skulle innebära ett förenklat

förfarande för den enskilde och inga eller minskade kostnader för förvärvet 2

av medborgarskap. Mot förslaget talade att medborgarskapsärenden rörande
adoptivbarn skulle komma att handläggas av ett hundratal tingsrätter,
varav ett stort antal skulle komma att handlägga endast ett eller ett par
ärenden om året. I handläggningen av ärendena ingick en rad detaljer av
bl.a. juridisk-teknisk och administrativ natur som måste tillföras ärendet,
innan detta var slutgiltigt behandlat. Verket pekade främst på bestämmelsen
i 6 § tredje stycket medborgarskapslagen, enligt vilken barnet om möjligt
borde befrias från sitt hemlands medborgarskap, och framhöll att denna
ledande princip i svensk medborgarskapslagstiftning ytterligare hade befästs
genom att Sverige år 1969 ratificerat 1963 års Europarådskonvention om
begränsning av fall av flerfaldigt medborgarskap m.m. Reglerna skilde sig åt i
olika länder för hur medborgarskapet förlorades. I de fall befrielse från
medborgarskap krävde en framställning från adoptivföräldrarna meddelades
s.k. villkorsbeslut och naturalisationen blev då inte gällande förrän barnet
fått befrielse från medborgarskapet i sitt hemland.

Verket framhöll vidare att handläggningen angående naturalisation av
adoptivbarn krävde omfattande kunskaper om utländsk medborgarskapsoch
familjerättslagstiftning samt kännedom om svensk och utländsk praxis på
området. Den spridning av beslutsrätten på ytterligare ett hundratal
myndigheter som motionsförslaget innebar torde minska enhetligheten och
bedömningen av dessa ärenden.

Ytterligare förhållanden som enligt verket talade mot motionsförslaget var
att adoptivbarn som fyllt 15 år förlorade möjligheten att själva bestämma om
de ville bli svenska medborgare och att de - till skillnad från biologiska barn i
samma ålder - undandrogs från den vandelsprövning som gjordes vid
ansökan om medborgarskap.

I sitt av riksdagen godkända betänkande LU1974:16 hemställde lagutskottet
om avslag på motionen. Utskottet anförde bl.a. följande:

Även om utskottet således hyser stor förståelse för motionärens synpunkter,
vill utskottet dock understryka vikten av att man i möjligaste mån undviker
att införa sådana regler som kan leda till dubbla medborgarskap. Detta har
också framhållits under remissbehandlingen. Den som har dubbelt medborgarskap
är underkastad alla de förpliktelser, som åligger medborgare i det
land där han vistas, och dessutom de förpliktelser som det andra landets
rättsordning ålägger sina medborgare utanför territoriet. Fall av dubbla
lojalitetskrav, dubbelbeskattning och dubbel värnplikt kan inte alltid lösas
tillfredsställande traktatsvägen. Bara genom att befrias från tidigare medborgarskap
kan man också påräkna fullt svenskt rättsskydd utomlands. Den som
inte fått sådan befrielse betraktas exempelvis i sitt gamla hemland som
medborgare endast där. I konfliktsituationer - t.ex. i samband med besök
hos släktingar i det gamla hemlandet - kan svenska myndigheter följaktligen
inte garantera sedvanligt bistånd.

Utskottet vill också erinra om att medborgarlagstiftningen tillkommit i
nordiskt samarbete. I motionen förordas att överläggningar tas upp i syfte att
få till stånd en samnordisk lösning av frågan. Utskottet vill understryka
betydelsen av en likformig nordisk medborgarskapslagstiftning och är för sin
del inte berett att nu tillstyrka en ensidig svensk lagändring på området.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser utskottet att man fortfarande bör
hålla fast vid den bedömning som gjordes i samband med 1971 års ändringar i
adoptionsreglerna och medborgarskapslagstiftningen, nämligen att en ut -

1988/89 :SfU3

3

vidgning av adoptionens rättsverkningar till att gälla även förvärv av svenskt
medborgarskap tills vidare bör anstå.

Som framgår av den tidigare behandlingen har främst intresset av att undvika
dubbla medborgarskap åberopats mot att svenskt medborgarskap automatiskt
ges i samband med en adoption av ett utländskt barn. Emellertid har ett
stort antal asiatiska och sydamerikanska adoptivbarn som blivit svenska
medborgare inte kunnat befriats från sitt tidigare medborgarskap beroende
på att det i deras hemland saknas lagregler om sådan befrielse. När det gäller
biologiska barn har lagändringar som genomförts från den 1 juli 1979 medfört
ett kraftigt ökat antal barn som föds i Sverige med dubbelt medborgarskap.
Utvecklingen såväl i Europa som i Norden har också lett till att allt fler
personer har dubbelt medborgarskap och att 1963 års Europarådskonvention
om dubbla medborgarskap m.m. inte fått det genomslag som förutsatts.

Regeringen har den 28 mars 1985 beslutat tillkalla en parlamentarisk
kommitté (dir. 1985:11) som skall utreda i vilken mån man kan öka
möjligheterna för medborgare i andra stater att samtidigt vara medborgare i
Sverige. Även frågan om ökad rätt för svenska medborgare att behålla sitt
medborgarskap vid förvärv av utländskt bör enligt direktiven undersökas,
liksom för- och nackdelar med dubbla medborgarskap. Om det finns
övertygande skäl för att tillåta dubbla medborgarskap i större omfattning än i
dag, skall kommittén föreslå åtgärder för att möjliggöra detta.

I ett delbetänkande Ds A 1986:6 har kommittén, som antagit namnet
medborgarskapskommittén, genomfört en kartläggning av området. Avslutningsvis
har kommittén föreslagit att Sveriges inställning till Europarådskonventionen
analyseras ytterligare och att ytterligare underlag tas fram för en
bedömning av möjligheten att anta ett andra medborgarskap efter lång tids
bosättning. Kommittén har också förordat att möjligheten till en viss
uppmjukning av praxis vad gäller kravet på befrielse från tidigare medborgarskap
vid förvärv av svenskt undersöks.

Den av kommittén gjorda kartläggningen omfattar även utländska adoptivbarn,
och utskottet har erfarit att det problem som tagits upp i motionerna
redan har aktualiserats hos kommittén. Utskottet utgår därför från att frågan
kommer att tas upp till behandling i kommitténs fortsatta arbete. Kommittén
beräknas avsluta sitt arbete under våren 1989.

Vad beträffar kostnaderna för bevis om svenskt medborgarskap vill
utskottet hänvisa till att i proposition 1988/89:3, som för närvarande bereds
av socialutskottet, har föreslagits att ett statligt bidrag skall utgå till
adoptivföräldrar för kostnader i samband med adoption av utländska barn. I
de bidragsgrundande kostnaderna har inräknats expeditionsavgiften för
adoptivbarnets förvärv av svenskt medborgarskap.

Utskottet anser med det anförda att någon åtgärd från riksdagens sida inte
för närvarande är påkallad med anledning av motionerna Sf510 och Sf512.

Motion om krav på kunskaper i svenska språket vid förvärv av
svenskt medborgarskap

De i 6 § medborgarskapslagen uppställda villkoren för medborgarskap
genom naturalisation innehåller inte något krav på kunskaper i svenska
språket.

1988/89:SfU3

4

I motion Sf505 av Olle Aulin m.fl. begär motionärerna ett tillkännagivande
om att det som en huvudregel bör kunna ställas krav på att svenska
medborgare skall kunna hjälpligt förstå och kunna göra sig förstådda på
svenska språket. Om särskilda skäl föreligger, t.ex. avseende äldre invandrare
som tagits hit av sina barn, bör dispens kunna meddelas.

Riksdagen har senast på förslag av utskottet i betänkande SfU 1986/87:7
avslagit en motsvarande motion. Utskottet har därvid framhållit att det är
utomordentligt viktigt för den enskilde invandraren att ha kunskaper i
svenska språket och att man på allt sätt bör underlätta för invandrarna att få
sådana kunskaper. Utskottet har också framhållit att barn som invandrar hit
ofta snabbt lär sig svenska, medan föräldrarna, och då särskilt de hemarbetande
kvinnorna, kanske aldrig gör det. Personer som invandrar vid hög
ålder kan kanske ha stor svårighet att lära sig svenska. Mot denna bakgrund
var det enligt utskottets mening varken rimligt eller möjligt att ställa krav på
kunskaper i svenska språket som en förutsättning för rätt till svenskt
medborgarskap.

Utskottet anser fortfarande att riksdagen bör vidhålla sin tidigare uppfattning
och avstyrker bifall till motion 1987/88:Sf505.

Motioner om en ceremoni vid erhållande av svenskt
medborgarskap

När någon efter ansökan om naturalisation blir svensk medborgare utfärdar
invandrarverket ett skriftligt bevis om detta.

Sten Andersson i Malmö och Olle Aulin anser i motion Sf507 att man ute i
kommunerna borde vid några tillfällen under året samla dem som erhållit
medborgarskap till någon form av högtidlighet. Detta bör dock ske under för
kommunerna frivilliga former, och den som erhållit medborgarskap skall
självfallet inte tvingas delta om intresse saknas.

Även Blenda Littmarck anser i motion Sf536 att meddelandet om att
svenskt medborgarskap beviljats bör följas av en högtidlighet, och motionären
begär att länsstyrelserna skall få i uppdrag att en gång per år anordna en
högtidlighet för nyblivna svenska medborgare.

Även denna fråga har tidigare behandlats av riksdagen. I utskottets av
riksdagen godkända betänkande SfU 1986/87:7 erinrade utskottet om att
före år 1924 gällde som villkor för erhållande av svenskt medborgarskap att
en tro- och huldhetsed avgavs inför representant för myndighet. Detta villkor
togs bort i 1924 års medborgarskapslag men föregicks då av en diskussion om
att byta ut eden mot ett i högtidlig form avgivet trohetslöfte. Någon
bestämmelse om ett sådant löfte infördes dock inte i nämnda lag. Som
motivering härför anfördes att olägenheterna - dryga kostnader och besvär -med den praktiska tillämpningen av en sådan bestämmelse var större än de
fördelar som eventuellt stod att vinna.

Med hänsyn till det stora antalet utländska medborgare som beviljas
svenskt medborgarskap ansåg utskottet att skälen mot att åter införa en
ceremoni vid förvärv av svenskt medborgarskap var avsevärt starkare än
skälen för ett sådant förslag. Utskottet avstyrkte följaktligen bifall till
motionerna.

1988/89:SfU3

5

Antalet vuxna utländska medborgare som beviljats svenskt medborgarskap
uppgick under år 1986 till 13 275 och år 1987 till 12 985.

Utskottet finner inte anledning frångå sin tidigare uppfattning. Utskottet
vill dock erinra om att kommunerna har möjlighet, om de så finner lämpligt,
att anordna en högtidlighet för sådana kommuninvånare som beviljats
svenskt medborgarskap.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna Sf507 och
Sf536.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande adoptivbarns rätt att förvärva svenskt medborgarskap
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sf510 och 1987/88:Sf512,

2. beträffande krav pä kunskaper i svenska språket
att riksdagen avslår motion 1987/88:Sf505,

3. beträffande en högtidlighet för den som blir svensk medborgare
att riksdagen avslår motionerna 1987/88:Sf507 och 1987/88:Sf536.

Stockholm den 8 november 1988
På socialförsäkringsutskottets vägnar

Doris Håvik

Närvarande: Doris Håvik (s), Gullan Lindblad (m), Börje Nilsson (s), Ulla
Johansson (s), Karin Israelsson (c), Margit Gennser (m), Nils-Olof Gustafsson
(s), Ingegerd Elm (s), Margareta Persson (s), Barbro Sandberg (fp),
Rune Backlund (c), Margo Ingvardsson (vpk), Ragnhild Pohanka (mp),
Maud Björnemalm (s), Christina Pettersson (s), Bertil Persson (m) och
Maria Leissner (fp).

1988/89 :SfU3

6

'

gotab Stockholm 1988 16042