med anledning av propositionen 1978/79:67 om förbud mot aga jämte motioner

Betänkande 1978/79:LU11

LU 1978/79:11

Lagutskottets betänkande
1978/79:11

med anledning av propositionen 1978/79:67 om förbud mot aga
jämte motioner

Ärendet

I propositionen 1978/79:67 har regeringen (justitiedepartementet) - efter
hörande av lagrådet - föreslagit riksdagen att anta i propositionen framlagt
förslag till lag om ändring i föräldrabalken.

Förslaget innebär att i föräldrabalken uttryckligen anges att barn inte lär
utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Med anledning av propositionen har väckts fyra motioner. Motionsyrkandena
redovisas på s. 2.

Föreningen Familj och Rätt har i skrivelse 1979-02-04 framfört synpunkter
på frågan om information och utbildning med anledning av lagförslaget.

Lagförslaget

Lagförslaget har följande lydelse
Förslag till

Lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 § föräldrabalken1 skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

3 §

Vårdnadshavare skall utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig
med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.

Barnet får inte utsättas för kroppslig
bestraffning eller annan kränkande
behandling.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1979.

1 Balken omtryckt 1978:853.

1 Riksdagen 1978/79. 8 sami Nr II

LU 1978/79:11

2

Motionerna

A. motionen 1978/79:176 av Tore Nilsson (m) vari hemställs att riksdagen
avslår propositionen 1978/79:67.

B. motionen 1978/79:177 av Allan Åkerlind m. fl. (m) vari hemställs att
riksdagen beslutar avslå propositionen 1978/79:67.

C. motionen 1978/79:178 av Ingrid Sundberg (m) och Ingrid Diesen (m)
vari hemställs att riksdagen antar följande såsom motionärernas förslag
betecknade förslag till ändring av 6 kap. 3 § föräldrabalken:

Regeringens förslag Motionärernas förslag

6 kap.

3 §

Vårdnadshavare skall alltid iakttaga
barnets bästa, giva det tryggghet
och ett gott föredöme. Över barnet
skall utövas den uppsikt som erfordras
med hänsyn till barnets ålder och
övriga omständigheter. Barnet får
inte utsättas för kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling.

D. motionen 1978/79:180 av Per Unckel (m) vari hemställs att riksdagen i
anslutning till bestämmelsen om förbud mot aga gör motivuttalanden i
enlighet med vad som anförts i motionen.

Utskottet

Historik

Rätten för föräldrar att i uppfostringssyfte aga sina barn ansågs i äldre tider
som helt självklar. Vissa bestämmelser fanns också om att föräldrar kunde
vara skyldiga att aga sina barn (t. ex. 1864 års strafflag 5 kap. 1 § i dess lydelse
till 1902).

1920 års lag om barn i äktenskap innehöll en bestämmelse om rätt till aga. I
4 § stadgades sålunda att föräldrarna fick, om det för uppfostringen var
nödigt, tukta sina barn på det sätt som med hänsyn till deras ålder och övriga
omständigheter fick anses lämpligt. Om en förälder härvid tillfogade barnet
skadasom var ringa, kunde han enligt en särskild bestämmelse i 14 kap. 16 §
strafflagen (SL) inte fällas till straff härför.

I föräldrabalken, vilken trädde i kraft år 1950, infördes i 6 kap. 3 § en

Vårdnadshavare skall utöva den
uppsikt över barnet som är erforderlig
med hänsyn till barnets ålder och
övriga omständigheter.

Barnet får inte utsättas för kroppslig
bestraffning eller annan kränkande
behandling.

LU 1978/79:11

3

bestämmelse motsvarande den som fanns i 4 § i 1920 års lag. Ordet tukta
utbyttes emellertid mot tillrättavisa. Av forsta lagutskottets utlåtande
(1LU 1949:34 s. 16) framgår att syftet med utbytet av ord var att utmärka att
mera kraftiga former av kroppsaga om möjligt borde undvikas. Straffrihetsbestämmelsen
i 14 kap. 16 § SL förblev oförändrad fram till dess att den år
1957 upphävdes. Bestämmelsen slopades eftersom den ansågs oförenlig med
strävandena att såvitt möjligt ersätta aga med andra uppfostringsmedel.

Mot bakgrund av inträffade fall av barnmisshandel föreslogs år 1966
(prop. 1966:96) att lydelsen av 6 kap. 3 § FB skulle ändras. Departementschefen
anförde att det visserligen var mindre sannolikt att lagstiftningsåtgärder
kunde få någon större praktisk betydelse, men han ansåg det likväl
angeläget att alla möjligheter att förbättra barnens skydd togs tillvara. Han var
emellertid inte beredd att förorda en ändring innebärande att kroppsaga
förbjöds utan föreslog att 6 kap. 3 § skulle ändras så att däri angavs att det för
barnets tillrättavisande inte fick användas andra uppfostringsmedel än
sådana som var lämpliga med häsyn till barnets ålder och övriga omständigheter.
Under riksdagsbehandlingen tog man emellertid bort uttrycket
tillrättavisa. Första lagutskottet uttalade (1 LU 1966:32) att stadgandet borde
utformas så att den straffrihetsgrund som äganderätten då kunde innebära
helt utmönstrades. 6 kap. 3 § borde därför endast behandla föräldrarnas
uppsiktsskyldighet och härom lämpligen utsäga att föräldrarna skulle utöva
den uppsikt över barn som var erforderlig med hänsyn till barnets ålder och
övriga omständigheter.

Efter lagändringen år 1966 innehåller således 6 kap. 3 § FB endast att
föräldrar skall hålla sina barn under erforderlig uppsikt. FB ger således inte
stöd för att föräldrar skall ha rätt att använda handgripliga tillrättavisningar,
som inte är tillåtliga i andra sammanhang. Å andra sidan innehåller FB inte
något uttryckligt förbud mot sådana tillrättavisningar.

1972 års riksdagsbeslut

Så småningom yppades i den rättsvetenskapliga litteraturen viss tveksamhet
om innebörden av 1966 års lagändring när det gällde lättare
handgripliga tillrättavisningar. De uttalanden som därvid gjorts har tagits till
intäkt för att viss form av aga är tillåten. I en dom från år 1975, där åtalet för
misshandel av ett treårigt barn ogillades, anmärkte tingsrätten sålunda bl. a.
att även om det skulle vara styrkt att den åtalade utdelat ett slag mot barnet
var därmed ej visat att det våld som den åtalade i så fall utövat mot barnet
överskridit den rätt att aga, som en vårdnadshavare hade mot barn i hans
vårdnad. En Sifo-undersökning år 1971 visade också att en icke obetydlig
andel av de tillfrågade trodde att lagen tillät aga av barn.

Med anledning av den oklarhet som sålunda rådde i fråga om tillåtligheten
av lättare handgripliga tillrättavisningar väcktes år 1972 två motioner med
yrkanden om att i FB borde införas ett uttryckligt förbud mot aga.

1* Riksdagen 1978/79. 8 sami. Nr 11

LU 1978/79:11

4

Lagutskottet konstaterade i sitt betänkande (LU 1972:23) att barnet redan
åtnjöt ett rättsligt skydd mot fysiska övergrepp. Utskottet ansåg därför att i
första hand andra åtgärder än lagstiftning borde vidtas för att komma till rätta
med övergrepp mot barn. Härvid pekade utskottet särskilt på behovet av
information och råd i hithörande frågor samt en vidgad föräldrautbildning.
Utskottet fann det även angeläget att man beaktade att också psykisk
misshandel av barn förekommer. När det gällde frågan om lagstiftning ansåg
utskottet att det inte borde komma i fråga att i FB införa ett straffsanktionerat
förbud mot kroppsliga tillrättavisningar som innebar att vissa handlingar som
begicks av vårdnadshavare skulle medföra straffansvar trots att de inte var
straffbara när de begicks av annan. Utskottet fann inte heller att det förelåg
något behov av att straffbelägga andra handlingar än sådana som kunde
föranleda ansvar enligt bestämmelserna i brottsbalken. Däremot ansåg
utskottet att det kunde vara av värde, bl. a. från opinionspåverkande
synpunkt, om i FB infördes en inte straffsanktionerad bestämmelse som gav
ett klart uttryck för den under senare år ändrade inställningen i fråga om
kroppsliga tillrättavisningar av barn. Enligt utskottets mening borde därför
bestämmelsen i 6 kap. 3 § FB bli föremål för en närmare översyn. Vid
översynen borde enligt utskottets mening vidare undersökas möjligheterna
att i FB införa bestämmelser som tydligare än de gällande gav uttryck för
samhällets syn på den psykiska omvårdnad som föräldrarna borde bereda
sina barn. Utskottet hänvisade härvid till ett av hovrätten över Skåne och
Blekinge i remissvar framlagt förslag om att till 6 kap. 3 § FB skulle fogas en
bestämmelse av innebörd att ”föräldrarna städse skall iaktta barnets bästa, ge
det trygghet och ett gott föredöme”. Enligt utskottets mening borde
emellertid även annan utformning av den ifrågasatta bestämmelsen prövas.
Utskottet hemställde att vad utskottet sålunda anfört skulle ges regeringen
till känna.

Utskottets hemställan bifölls av en enhällig riksdag.

Lagförslaget

Riksdagens skrivelse överlämnades av regeringen till familjelagssakkunniga
för behandling. När år 1977 utredningen om barnens rätt tillkallades
överfördes ifrågavarande utredningsuppdrag till den nya kommittén som i
december 1977 avlämnade betänkandet (SOU 1978:10) Barnens rätt 1. Om
förbud mot aga. I betänkandet föreslog utredningen att till 6 kap. 3 § skulle
fogas ett nytt stycke av innehåll att ”barnet får inte utsättas för kroppslig
betraffning eller annan kränkande behandling”. Propositionens lagförslag
överensstämmer helt med utredningens förslag.

Remissinstanserna har med något undantag tillstyrkt att i FB införs ett
uttryckligt förbud mot kroppslig bestraffning av barn. Även i övrigt har
förslaget - i motsats till vad motionärerna i motionen 177 synes vilja göra
gällande - fått ett positivt mottagande vid remissbehandlingen. Lagförslaget

LU 1978/79:11

5

tillgodoser enligt utskottets mening de önskemål om en ändring av 6 kap.
3 § FB som år 1972 framfördes av en enhällig riksdag. Utskottet avstyrker
därför bifall till motionerna 176 och 177, i vilka yrkas avslag på propositionen.

Utskottet konstaterar att den rättsliga betydelsen av den nya bestämmelsen
främst ligger i att det nu klart sägs ifrån att sådan misshandel som i och för sig
skulle bedömas som rättsstridig inte kan anses tillåtlig därför att den utövas
av vårdnadshavare mot barn. Bestämmelsen undanröjer således den
osäkerhet som efter 1966 års lagändring rått om i vilken utsträckning lättare,
handgripliga tillrättavisningar av barn är straffbara, när de företas av
vårdnadshavaren, och som kommit till uttryck bl. a. i den ovan omnämnda
domen från år 1975.

Lagändringen har emellertid en längre gående innebörd. För att misshandel
i brottsbalkens mening skall föreligga krävs att den kroppsliga
störningen ej varit alltför lindrig eller hastigt övergående. Det föreslagna
andra stycket i 6 kap. 3 § FB innebär emellertid förbud mot varje handling
som i bestraffningssyfte tillfogar barnet kroppsskada eller smärta, även om
störningen är helt lindrig eller hastigt övergående. Till den del bestämmelsen
sålunda går utöver det straffbara området får den, såsom två av lagrådets
ledamöter påpekat, betydelse främst som pedagogiskt stöd i strävandena att
övertyga föräldrar och andra om att inga former av våld får vara medel i
barnets uppfostran.

Det anförda äger sin motsvarighet också i fråga om annan kränkande
behandling än kroppslig bestraffning.

När det gäller tolkningen av betämmelsen har i motionen 180 hemställts att
riksdagen skall göra vissa motivuttalanden. Utskottet vill med anledning av
vad som anförs i motionen stryka under att syftet med den föreslagna
bestämmelsen självfallet inte är att förvägra föräldrar all rätt till fysiska
ingrepp mot barnen. Att föräldrar har rätt att i vissa situationer övervinna
fysiskt motstånd från barnets sida är nödvändigt om föräldrarna skall kunna
fullgöra sin skyldighet att ha uppsikt över barnet, särskilt när det är litet. Som
framhålls i propositionen kan det gälla att lyfta eller rycka undan barnet för att
hindra det från att göra sig illa eller att skada andra. Vad som avses med
bestämmelsen är att förhindra att våld används i bestraffningssyfte, dvs. att
åtgärder riktas i efterhand mot barnet för något som det har gjort eller
underlåtit.

Givetvis kan det, såsom framhålls i motionen 180, uppstå gränsdragningsproblem.
Med hänsyn till vad utskottet ovan anfört om syftet med
bestämmelsen torde dock förbudet mot kroppslig bestraffning ha fått en så
klar innebörd som är möjligt att ge. När det gäller vad som i övrigt är
kränkande behandling är det däremot svårare att ge en heltäckande
definition. Som framhålls i propositionen har förbudet tillkommit i första
hand med tanke på skadlig psykisk behandling av barn vare sig syftet med
behandlingen är att straffa eller beteendet har andra bevekelsegrunder.

LU 1978/79:11

6

Förbudet riktar sig mot behandling som innebär fara för barnets personlighetsutveckling.
Självfallet kan det i vissa fall vara svårt att avgöra var gränsen
går mellan psykiskt kränkande behandling och annan behandling som
föräldrarna av olika skäl finnér sig nödsakade att vidta, men som kanske
strider mot barnets vilja. Om ett förfarande skall anses som kränkande kan
naturligtvis också bero på barnets ålder och mognadsgrad. Som framhålls i
propositionen (år man, när man skall bedöma vad som är kränkande
behandling, falla tillbaka på allmänna värderingar om vad som är förenligt
med en god och kärleksfull uppfostran med respekt för barnets person. Trots
att innebörden av uttrycket kränkande behandling således inte är helt entydig
anser utskottet det likväl värdefullt att lagtexten ger uttryck för att hänsyn
måste tas även till barns integritet och egenvärde.

I motionen 178 föreslås ytterligare ett tillägg till 6 kap. 3 § FB. Motionärerna
yrkaratt bestämmelsen skall inledas med meningen ”Vårdnadshavare
skall alltid iakttaga barnets bästa, giva det trygghet och ett gott föredöme”.
Det föreslagna tillägget överensstämmer med vad hovrätten över Skåne och
Blekinge föreslagit under remissbehandlingen. Som motivering till yrkandet
anför motionärerna att propositionens förslag saknar den positiva inställning
till vårdnadsansvaret som de anser skall finnas i lagstiftning som berör
förhållandet familjemedlemmarna emellan. Genom den föreslagna formuleringen
får paragrafen enligt motionärerna i alltför hög grad en förbudsinriktad
karaktär. Detta kan motverkas genom att bestämmelsen inleds med en
positiv skrivning om skyldigheterna för vårdnadshavare.

Utskottet vill för sin del anföra att det finns mycket som talar för att man
borde koppla samman den nya bestämmelsen med allmänna föreskrifter om
vårdnadshavarens skyldigheter vid barnuppfostran. Som framgår av det ovan
anförda står också motionärernas förslag i god överensstämmelse med
riksdagens uttalande år 1972 att i FB borde införas bestämmelser som
tydligare än de nu gällande ger uttryck för samhällets syn på den psykiska
omvårdnad som föräldrarna bör bereda sina barn. Av propositionen framgår
emellertid att utredningen om barnens rätt undersitt fortsatta arbete kommer
att pröva behovet av bestämmelser som i positiva ordalag anger vad som bör
innefattas i föräldrarnas psykiska omvårdnad om sina barn. Enligt vad
utskottet inhämtat avser utredningen att under hösten 1979 lägga fram ett
delbetänkande i vilket kommer att framläggas förslag i nu angiven riktning.
Utskottet anser att man bör avvakta utredningens förslag och avstyrker
därför bifall till motionen 178.

Ikraftträdande

I propositionen, som förelädes riksdagen i november 1978, föreslås att
lagändringen träder i kraft den 1 januari 1979. Sedan utskottet uppskjutit
behandlingen av propositionen måste ny tid för ikraftträdande fastställas.
Därvid bör beaktas att tillräcklig tid ges för information om den nya

LU 1978/79:11

7

bestämmelsen. Med hänsyn härtill föreslår utskottet att ikraftträdandedagen
sätts till den 1 juli 1979.

Information

Enligt utskottets mening är det angeläget att man, när det gäller sättet att
handskas med barn, får en attitydförändring till stånd hos föräldrar och andra
som har med barn att göra. Det nu föreslagna förbudet mot aga bör härvid
kunna fl betydelse. Det är därför viktigt att lagändringen fullföljs genom en
effektiv och fortlöpande information om den nya bestämmelsen och dess
innebörd. Som utskottet i flera sammanhang framhållit är risken stor att en
reform blir en reform på papperet om den inte följs upp med en intensiv
informationsinsats. Utskottet vill i övrigt ansluta sig till vad som i propositionen
anförs om vikten av att skolan förmedlar kunskap om vilka
uppfostringsmetoder som är lämpliga och tillåtna liksom att upplysning om
den nya bestämmelsen bör ingå som ett moment i föräldrautbildningen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande yrkanden om avslag på propositionen 1978/79:67 att
riksdagen avslår motionerna 1978/79:176 och 1978/79:177,

2. beträffande utformningen av 6 kap. 3 § föräldrabalken att riksdagen
med avslag på motionen 1978/79:178 antarökap. 3 § idet
i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i
föräldrabalken,

3. beträffande tolkningen av 6 kap. 3 § föräldrabalken

a. att riksdagen godkänner vad utskottet anfört härom,

b. att motionen 1978/79:180 i vad den ej omfattas av vad
utskottet anfört under a. inte föranleder någon riksdagens
vidare åtgärd,

4. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i föräldrabalken, i den mån det inte omfattas av
utskottets hemställan under 2, med den ändringen att lagens
ikraftträdande bestämmes till den l juli 1979.

Stockholm den 6 mars 1979

På lagutskottets vägnar
IVAN SVANSTRÖM

LU 1978/79:11

8

Närvarande: Ivan Svanström (c), Lennart Andersson (s), Inger Lindquist (m).
Stig Olsson (s), Martin Olsson (c), Elvy Nilsson (s), Arne Andersson i
Gamleby (s), Sonja Fredgardh (c). Åke Gillström (s), Marianne Karlsson (c),
Owe Andréasson (s), Anne-Marie Gustafsson (c). Joakim Ollén (m), Birgitta
Johansson (s) och Margot Håkansson (fp).

Reservation

vid mom. 2 i utskottets hemställan

beträffande utformningen av 6 kap. 3 § föräldrabalken av Inger Lindquist (m)
och Joakim Ollén (m) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar med orden
”Utskottet vill” och slutar med orden ” motionen 178” bort ha följande
lydelse:

Utskottet vill för sin del peka på att motionärernas förslag står i god
överensstämmelse med riksdagens uttalande år 1972 att i FB borde införas
bestämmelser som tydligare än de nu gällande ger uttryck för samhällets syn
på den psykiska omvårdnad som föräldrarna bör bereda sina barn. Motionärernas
förslag har vidare den fördelen att bestämmelsen får en utformning
som innebär att lagstiftaren först i positiva ordalag ger uttryck för vad som bör
innefattas i föräldrarnas omvårdnad om sina barn innan kroppslig bestraffning
och kränknande behandling förbjuds. Härigenom undviks, såsom
motionärerna framhållit, att bestämmelsen får en i alltför hög grad förbudsinriktad
karaktär. Enligt utskottets mening ger också en uttrycklig bestämmelse
om vårdnadshavarens skyldighet att alltid iaktta barnets bästa en mera
påtaglig innebörd åt förbudet mot kränkande behandling. Utskottet vill
tillägga att en bestämmelse som framhåller vikten av att barn får en god
omvårdnad, dvs. kärlek, förståelse, trygghet, och ett gott föredöme samt att
barns integritet respekteras torde omfattas av alla. En sådan bestämmelse
torde även utgöra ett bättre underlag för en allmän upplysning i hithörande
frågor.

På anförda skäl vill utskottet ansluta sig till motionärernas förslag att i ett
sammanhang koppla samman förbudet mot aga och annan kränkande
behandling med positiva bestämmelser om barns rätt till god omvårdnad.
Utskottet tillstyrker därför bifall till motionen 178. Utskottet vill tillägga att
bestämmelsen självfallet så småningom kan komma att formuleras om som
en följd av det förslag till omarbetning av 6 kap. FB som utredningen om
barnets rätt aviserat till hösten 1979.

dels att utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

2. beträffande utformningen av 6 kap. 3 § föräldrabalken att riksdagen
med bifall till motionen 1978/79:178 antar6 kap. 3 § idet i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i föräldra -

LU 1978/79:11

9

balken med nedan såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

6 kap.

3§

Regeringens förslag

Vårdnadshavare skall utöva den
uppsikt över barnet som är erforderlig
med hänsyn till barnets ålder och
övriga omständigheter.

Barnet får inte utsättas för kroppslig
bestraffning eller annan kränkande
behandling.

Utskottets förslag

Vårdnadshavare skall alltid iakttaga
barnets bästa, giva det trygghet
och ett gott föredöme. Över barnet
skall utövas den uppsikt som erfordras
med hänsyn till barnets ålder och
övriga omständigheter. Barnet får
inte utsättas för kroppslig bestraffning
eller annan kränkande behandling.

GOTAB 61665 Stockholm 1979