Målsägandebiträde m.m.

Betänkande 1993/94:JuU12

Justitieutskottets betänkande 1993/94:JUU12

Målsägandebiträde m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1993/94
JuU12

Sammanfattning

I detta betänkande tillstyrker utskottet ett regeringsförslag
om utvidgad rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt
bistånd till brottsoffer utomlands.

Till betänkandet har fogats två reservationer (s).

Propositionen

I proposition 1993/94:26 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen antar de i
propositionen framlagda förslagen till

1. lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),

2. lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd
till svenska medborgare i utlandet m.m.,

3. lag om ändring i lagen (1988:609) om målsägandebiträde.

Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till
betänkandet, se bilaga.

Motionen

1993/94:Ju8 av Lars-Erik Lövdén m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 3 § i lagen
(1988:609) om målsägandebiträde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om finansieringen av propositionens förslag.

Utskottet

Bakgrund

Begreppet målsägande definieras i 20 kap. 8 § rättegångsbalken
(RB) som den mot vilken ett brott har blivit begånget eller som
har blivit förnärmad av brottet eller lidit skada av det.

Målsäganden är i formellt hänseende att anse som part i en
rättegång endast när han för talan, dvs. framställer ett yrkande
om ansvar eller skadestånd. Sedan åklagaren väckt åtal, kan
målsäganden biträda åtalet (20 kap. 8 § RB). Det innebär att
målsäganden inträder i processen som åklagarens medpart och har
vissa möjligheter att agera självständigt i rättegången när det
gäller ansvarsfrågan. Om åklagaren har beslutat att inte väcka
åtal kan målsäganden i allmänhet väcka enskilt åtal (20 kap. 8 §
RB). Om åklagaren lägger ned ett väckt åtal därför att det
enligt hans bedömning inte finns tillräckliga skäl för att den
misstänkte är skyldig till brottet, kan målsäganden ta över
åtalet (20 kap. 9 § RB). Målsäganden kan i mål om allmänt åtal
på egen hand överklaga ansvarsfrågan till högre rätt om
åklagaren inte överklagar (20 kap. 8 § RB). Vidare kan
målsäganden i anslutning till åtal för brottet framställa
yrkanden om enskilt anspråk i anledning av brottet och få
skadeståndstalan handlagd i brottmålet (22 kap. 1 § RB).
Målsäganden kan föra sin talan genom ombud eller med hjälp av
biträde (12 kap. 1 och 22 §§ RB).

Under senare år har åtgärder vidtagits för att underlätta
situationen för målsäganden i samband med förundersökning och
rättegång. Genom en ny regel i rättegångsbalken infördes år 1984
(prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332) en möjlighet för
målsäganden som behöver personligt stöd under rättegången att
åtföljas av en s.k. stödperson (numera 20 kap. 15 § RB).
Stödpersonen får anlitas i alla slags brottmål där målsäganden
hörs. Förutsättningen är endast att målsäganden med hänsyn till
brottets art eller annars kan antas vara i behov av ett
personligt stöd. Stödpersonens uppgift är enbart att vara ett
personligt stöd åt målsäganden. I en departementspromemoria, (Ds
1993:29) Brottsoffren i blickpunkten -- åtgärder för att stärka
brottsoffrens ställning, föreslås att 20 kap. 15 § RB ändras så
att målsäganden i princip själv får bestämma om han eller hon
skall åtföljas av en stödperson.

I sammanhanget bör också nämnas de möjligheter som finns att
enligt socialtjänstlagen (1980:620) utse en särskild s.k.
kontaktperson med uppgift att hjälpa den enskilde och hans
närmaste i personliga angelägenheter. Kontaktpersonens uppgifter
bestäms av den enskildes behov och kontaktpersonen kan också
fungera som stödperson i samband med en rättegång.

I samband med riksdagsbehandlingen år 1984 av den ovannämnda
proposition 1983/84:105 anförde utskottet i anledning av
regeringens förslag beträffande s.k. stödperson bl.a. att de nya
reglerna snarast borde utvärderas, och om det visade sig finnas
ett uttalat behov av juridiskt biträde som stöd åt målsägande
under förundersökning och rättegång borde man undersöka saken
med sikte på att åstadkomma en önskvärd ordning (JuU 1983/84:25
s. 29). Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin mening
regeringen till känna.

Som en följd av riksdagens tillkännagivande uppdrog regeringen
i november 1984 åt Rättshjälpskommittén (Ju 1982:01) att ta upp
frågan om formerna för en utvidgad rättshjälp åt i första hand
kvinnor som utsatts för sexualbrott eller vissa andra
våldsbrott. Kommittén redovisade sina överväganden i
slutbetänkandet (SOU 1986:609) Målsägandebiträde.

Förslagen i betänkandet resulterade i lagstiftning i form av
lagen (1988:609) om målsägandebiträde, som trädde i kraft den 1
juli 1988 (prop. 1987/88:107, JuU33, rskr. 318).

På initiativ av utskottet uppdrog riksdagen år 1989 åt
regeringen att skyndsamt lägga fram förslag till utvidgningar i
rätten till målsägandebiträde (1989/90:JuU5, rskr. 65). Den 1
januari 1991 skedde en sådan utvidgning (prop. 1989/90:158,
1990/91:JuU4, rskr. 16), och lagen om målsägandebiträde fick
därmed sin nuvarande utformning.

Enligt 1 § första stycket lagen om målsägandebiträde gäller
att målsägandebiträde i mål om brott enligt 6 kap BrB skall
förordnas, sedan förundersökning har inletts, om det inte är
uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde. Regeln
innebär att domstol i mål om sexualbrott i princip skall
förordna biträde för alla som önskar det.

Enligt 1 § andra stycket i lagen kan målsägandebiträde
förordnas även i mål om brott enligt 3 eller 4 kap. BrB, på
vilket fängelse kan följa, samt i mål om brott enligt 8 kap. 5
eller 6 § BrB eller försök, förberedelse eller stämpling till
sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga
relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan
antas att målsäganden har behov av biträde.

Målsägandebiträdet skall enligt 3 § ta till vara målsägandens
intressen i målet samt lämna stöd och hjälp till målsäganden. I
bestämmelsen anges också att det inte ingår i
målsägandebiträdets uppgifter att bistå målsäganden med att föra
talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, om detta görs
av åklagaren.

De avslutande bestämmelserna i lagen om målsägandebiträde
reglerar bl.a. behörighetskraven för och ersättningen till ett
målsägandebiträde samt ersättningen för målsägandens kostnader i
målet.

Vid behandlingen av budgetpropositionen våren 1991 tog
utskottet ställning för att rätten till målsägandebiträde borde
utvidgas till ytterligare brottstyper. I samma ärende anförde
utskottet att det fanns skäl att se över målsägandebiträdets
uppgifter vid överklagande av dom. Detta gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna (prop. 1990/91:100 bil. 4, JuU21,
rskr. 217)

En målsägande som behöver juridisk hjälp utöver den som
polisen, åklagaren, målsägandebiträdet eller domstolen bistår
med kan enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen (1972:429) få
juridisk rådgivning eller, under visssa förutsättningar, allmän
rättshjälp med biträdesförordnande. Rådgivning i rättsliga
angelägenheter enligt rättshjälpslagen lämnas av en jurist på
advokatbyrå under högst en timme mot en fast avgift som i vissa
fall kan sättas ned eller efterges. Allmän rättshjälp kan
beviljas fysisk person i en rättslig angelägenhet, om han
behöver sådant bistånd och hans beräknade årsinkomst inte
överstiger ett visst belopp, för närvarande 235 900 kr för en
person utan försörjningsbörda. För att allmän rättshjälp skall
kunna beviljas måste det vara fråga om en rättslig angelägenhet.
Detta krav är uppfyllt om målsäganden framställer ett eget
yrkande och därmed blir part i rättegången.

Den som har blivit utsatt för brott utomlands kan också i viss
utsträckning beviljas allmän rättshjälp. En förutsättning för
detta är att det föreligger särskilda skäl för rättshjälp. Den
praxis som utvecklats på området är mycket restriktiv och
förmånerna har begränsats till biträdeshjälp och
utomprocessuella utredningskostnader. Någon ersättning för
målsägandens kostnader för inställelse vid den utländska
domstolen utgår inte.

Riksdagen har genom tillkännagivanden hösten 1990 och våren
1991 gett regeringen i uppdrag att lägga fram förslag om
förbättringar av stödet till dem som utsatts för brott utomlands
(1990/91:JuU4, rskr. 16 och 1990/91:JuU27, rskr. 260).

Vid sidan av det nu nämnda rättsliga biståndet bör även nämnas
att brottsoffer i vissa fall kan få s.k. brottsskadeersättning
enligt bestämmelserna i brottsskadelagen (1978:413). Här bör
också framhållas det betydelsefulla arbete, i huvudsak på ideell
basis, som utförs av Brottsofferjourernas Riksförbund samt
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige (ROKS) och de
lokala kvinnojourerna.

Som framgår av propositionen (s. 13 f) har Sverige också gjort
vissa internationella åtaganden på brottsofferområdet.

I promemorian (Ds 1992:24) Några brottsofferfrågor -- utvidgad
rätt till målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd
till brottsoffer utomlands som upprättats inom
Justitiedepartementet föreslås mot bakgrund av bl.a. riksdagens
ovannämnda tillkännagivanden vissa ändringar i lagen om
målsägandebiträde, rättshjälpslagen och lagen (1973:137) om
ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m.
Promemorian, som remissbehandlats, ligger till grund för de
förslag som läggs fram i propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas frågor om utvidgad rätt till
målsägandebiträde och förbättrat rättsligt bistånd till
brottsoffer utomlands.

Enligt förslaget skall målsägandebiträde, utöver vad som nu
gäller, kunna förordnas i samtliga mål om brott enligt
brottsbalken, om fängelse kan följa på brottet och om det med
hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra
omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt
behov av biträde.

Målsägandebiträdets uppgifter skall kvarstå även om talan
avskiljs för att handläggas som ett särskilt tvistemål. Undantag
gäller för det fall tvistemålet handläggs som ett s.k. småmål
enligt 1 kap. 3 d § rättegångsbalken. Målsägandebiträdets
uppgifter skall också kvarstå när en fråga om enskilt anspråk
överklagas till högre rätt. Slutligen klargörs att
målsägandebiträde får förordnas i högre rätt, om åklagaren eller
den tilltalade överklagat domen i ansvarsdelen.

I propositionen föreslås också ändringar i reglerna om när
allmän rättshjälp skall kunna beviljas i angelägenhet som skall
behandlas utom riket. Om den rättssökande är bosatt i Sverige
och saken gäller ett brott mot honom eller henne som motsvarar
brott enligt 6 kap. brottsbalken skall det inte längre krävas
att det finns särskilda skäl för rättshjälp. Förmånerna i
utlandsangelägenheter rörande brott utvidgas till att också avse
ersättning för resa och uppehälle. Vidare skall enligt förslaget
reglerna i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i
utlandet m.m. omfatta även dem som i utlandet blivit utsatta för
våldsbrott. Det innebär att de skall ha rätt att få sådant
ekonomiskt bistånd i anslutning till brottet som behövs för att
de skall kunna ta till vara sin rätt.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 1994.

Överväganden

Inriktningen av propositionen

Utskottet kan konstatera att en rad åtgärder har vidtagits
under senare år för att stärka målsägandens ställning vid
förundersökning och rättegång och för att även i övrigt
förbättra stödet till brottsoffer. Det finns dock enligt
utskottets uppfattning utrymme för ytterligare förbättringar på
dessa viktiga områden. Utskottet ser därför positivt på
inriktningen av de förslag som läggs fram i propositionen.
Utskottet noterar särskilt att rätten till målsägandebiträde nu
utvidgas i linje med vad utskottet tidigare förordat.

Utskottet återkommer i det följande till vissa enskildheter i
de framlagda förslagen.

Målsägandebiträdets uppgifter

Enligt 22 kap. 5 § RB får rätten beträffande talan om enskilt
anspråk som tagits upp till behandling i samband med åtalet
förordna att talan skall handläggas som särskilt mål enligt
reglerna för tvistemål, om en fortsatt gemensam handläggning
skulle medföra väsentliga olägenheter.

Av formuleringen i 3 § lagen om målsägandebiträde följer att
målsägandebiträdet skall ta till vara målsägandens intressen "i
målet", dvs. brottmålet. Detta innebär att biträdet inte är
behörigt att bistå målsäganden med en skadeståndstalan i de fall
då en sådan talan förs i särskild ordning enligt reglerna för
tvistemål (prop. 1987/88:107 s. 38 f). Om ansvars- och
skadeståndsfrågorna från början har handlagts gemensamt i ett
mål där målsäganden har haft ett målsägandebiträde och
skadeståndstalan sedan avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet
obehörigt att bistå målsäganden i den delen. Emellertid kan
målsägandebiträdet i den fortsatta skadeståndsprocessen komma
att förordnas till rättshjälpsbiträde enligt bestämmelserna i
rättshjälpslagen.

Om ett mål går vidare till högre rätt genom att åklagaren
eller den tilltalade överklagar tingsrättens dom i skuld- eller
påföljdsfrågan, gäller målsägandebiträdets förordnande även
processen där (prop. 1987/88:107 s. 26). Åklagaren kan inte
överklaga ett mål vad gäller det enskilda anspråket, om han inte
samtidigt överklagar även i ansvarsdelen. Om målsäganden inte är
nöjd med underrättens dom får han självständigt föra talan mot
denna. Om däremot åklagaren avstår från att föra målet vidare
och endast målsäganden överklagar i skadeståndsdelen upphör
målsägandebiträdets behörighet. Han kan dock fortsätta att
tillvarata målsägandens intressen i egenskap av ombud eller,
efter särskilt förordnande, som biträde enligt rättshjälpslagen.
Denna ordning överensstämmer med den som gäller för en offentlig
försvarare. Om åklagaren inte för målet vidare men den
tilltalade överklagar och vill bli frikänd eller få ändring i
påföljdsdelen kvarstår däremot målsägandebiträdets behörighet i
överinstansen.

Som nämnts tidigare behandlade utskottet i ett ärende år 1991
(prop. 1990/91:100 bil. 4, JuU21, rskr. 217) en motion med
förslag om en utvidgning av rätten till målsägandebiträde till
att avse även överklagande av en dom i skadeståndsdelen.
Utskottet, som konstaterade att syftet med motionsönskemålet
syntes vara att få till stånd en ordning där staten betalar
biträdesersättningen om domen överklagas av målsäganden, fann
att frågan borde övervägas vidare i regeringskansliet. Detta gav
riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I propositionen (s. 23 f) föreslås att 3 § lagen om
målsägandebiträde ändras så att målsägandebiträdets uppgifter
kvarstår även i ett från brottmålet avskiljt skadeståndsmål.
Detta innebär att målsäganden inte behöver söka allmän
rättshjälp för att få juridisk hjälp i skadeståndsmålet och att
det redan förordnade biträdet kan ta till vara målsägandens
intressen även i detta mål utan att behöva förordnas som
rättshjälpsbiträde.

Den föreslagna ordningen bör enligt propositionen gälla endast
i de fall målsäganden redan från början, dvs. i brottmålet, har
ett målsägandebiträde förordnat för sig. Den innebär således
inte att ett målsägandebiträde kan förordnas i ett tvistemål om
enskilt anspråk i anledning av brott. I ett sådant mål får
målsäganden i stället ansöka om allmän rättshjälp med
biträdesförordnande.

Förslaget gäller heller inte s.k. förenklade tvistemål, där
det yrkade beloppet uppenbart inte överstiger ett halvt
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (för
närvarande 17 200 kr). Undantaget skall ses mot bakgrund av att
rättshjälpsbiträde enligt 20 § andra stycket RHL får förordnas i
förenklade tvistemål endast om särskilda skäl föreligger med
hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller sakens
natur.

Vidare föreslås i propositionen (s. 27) att 3 § lagen om
målsägandebiträde ändras så att målsägandebiträdets uppgifter
kvarstår även i ett mål om skadestånd som överklagas till högre
rätt vare sig skadeståndsfrågan har handlagts i brottmålet --
och detta oavsett tvisteföremålets värde -- eller som ett
särskilt mål enligt reglerna för tvistemål.

De nu nämnda förslagen föranleder vissa följdändringar i 6 och
8 §§ lagen om målsägandebiträde.

Lagrådet har uttalat kritik mot den utvidgning av
målsägandebiträdets uppgifter som här har redogjorts för.
Lagrådet finner (prop. s. 69 f) att den föreslagna ordningen
medför att målsägandebiträdet mera tydligt än hittills kommer
att få en funktion inom systemet för rättslig hjälp. Det kan
enligt Lagrådet hävdas att avgränsningen av de fall då
målsäganden får biträdeshjälp med sitt skadeståndsanspråk inte
är helt rationell. Mera betänkligt är emellertid enligt
Lagrådets uppfattning att målsägandens tillgång till biträde i
de fall då det enskilda anspråket har skilts ut i processen
leder till en viss obalans mellan parterna.

Lagrådet konstaterar att så länge det enskilda anspråket
handläggs tillsammans med ansvarsfrågan är situationen normalt
den att målsägandebiträdet hjälper målsäganden och en
offentlig försvarare bistår den tilltalade beträffande det
enskilda anspråket. Parterna är relativt jämställda även om den
tilltalade, om han förlorar, kan bli skyldig att betala viss del
av kostnaden för försvararen. Särbehandlas det enskilda
anspråket kan den offentlige försvararen inte längre i denna sin
egenskap biträda svaranden. Denne kan visserligen ofta -- men
inte alltid -- erhålla allmän rättshjälp och rättshjälpsbiträde.
I så fall måste han emellertid i många fall bidra till
kostnaderna genom att betala en ibland inte obetydlig
rättshjälpsavgift; denna tillkommer utöver den tidigare nämnda
återbetalningsskyldigheten. Detta kan enligt Lagrådet leda till
att han i vissa fall drar sig för att anlita rättshjälpen.
Genomförs förslaget får däremot målsäganden juridisk hjälp genom
sitt biträde och viss annan rättshjälp utan att -- bortsett från
helt udda fall -- behöva betala någon del av kostnaden för
detta.

Enligt Lagrådets mening kan det ifrågasättas om denna ordning
är förenlig med den viktiga principen om likställighet mellan
parterna i en rättegång. Lagrådet anmärker att
förmånsbehandlingen av målsäganden är knuten till dennes
processuella ställning som sådan och inte tillkommen för att
parera ett ekonomiskt underläge. Att det är angeläget att stödja
den som drabbas av brott bör, anför Lagrådet, inte få till
konsekvens att han får en favör mot den som har begått brottet i
en process som gäller omfattningen av den kompensation som skall
tillkomma honom.

Lagrådet anser att en acceptabel -- fastän alltså inte
fullständig -- likställighet kan uppnås genom att den offentlige
försvararen som sådan får fortsätta att biträda svaranden även
sedan det enskilda anspråket har kommit att handläggas separat.
Närmast till hands ligger enligt Lagrådets uppfattning att
behålla nuvarande ordning och alltså hänvisa båda parterna till
att söka allmän rättshjälp.

Justitieministern bemöter i propositionen (s. 25) Lagrådets
synpunkter och anför att det är angeläget att ta till vara alla
möjligheter att stärka brottsoffrens ställning och att den som
utsatts för ett brott verkligen får det stöd och den hjälp som
han eller hon behöver. Stödet bör enligt justitieministern inte
vara helt beroende av i vilken ordning målen handläggs vid
domstolen.

Vidare anför justitieministern att eftersom målsägandebiträde
förordnas för målsägande som utsatts för allvarliga brott och i
mål där omständigheterna är sådana att han eller hon har behov
av särskilt stöd och hjälp är det såväl rimligt som naturligt
att stödet får omfatta även avskilda skadeståndsanspråk.

Justitieministern håller med Lagrådet om att det uppstår vissa
skillnader mellan parterna med den föreslagna ordningen, men hon
konstaterar att en sådan skillnad redan finns när ett enskilt
anspråk handläggs inom ramen för ett brottmål, eftersom ju
målsägandebiträdet är kostnadsfritt för målsäganden medan den
tilltalade kan bli återbetalningsskyldig för
försvararkostnaderna.

Justitieministern hävdar vidare att propositionens förslag
inte innebär att en målsägande får en starkare ställning i
processen än motparten. Den skillnad som uppstår är enligt henne
av ekonomisk art och är egentligen inte annorlunda än den som
uppstår mellan två parter i ett tvistemål där den ena parten har
allmän rättshjälp till en mycket låg avgift -- därför att hans
ekonomi är svag -- och den andra parten inte får rättshjälp alls
eller får betala en mycket hög avgift därför att hans ekonomi är
mycket god.

I sammanhanget framhålls också att det som motiverar den
privilegierade form av bistånd som rätten till målsägandebiträde
innebär är att målsäganden fått behov av juridiskt och annat
bistånd utan egen förskyllan, därför att han blivit offer för
brott.

Enligt justitieministern är den avgränsning av förslaget som
innebär att målsägandebiträde endast kan förordnas i brottmål
och inte i ett tvistemål om enskilt anspråk i anledning av brott
en ofrånkomlig följd av att de båda instituten är olika
konstruerade. Rätten att få bistånd i form av målsägandebiträde
avgränsas nämligen enligt gällande rätt av att det är fråga om
ett brottmål. Den reglering som föreslås innebär att denna rätt
utvidgas på så sätt att ett förordnande av målsägandebiträde som
gjorts i ett brottmål fortsätter att gälla också om
skadeståndstalan avskiljs. Justitieministern menar att den
lösning som föreslås är en väl avvägd gränsdragning mellan å ena
sidan den privilegierade form av bistånd som rätten till
målsägandebiträde utgör och, å den andra, rätten till allmän
rättshjälp. Justitieministern är, anför hon, inte beredd att gå
så långt som att ge möjlighet till målsägandebiträde i alla
tvistemål om skadestånd som grundas på brott.

I motion Ju8 (s) yrkas avslag på propositionens förslag
beträffande målsägandebiträdets uppgifter vid skadeståndstalan
som avskiljs från brottmålet. Motionärerna, som hänvisar till
vad Lagrådet har anfört i sitt yttrande, anser att förslaget
rubbar principen om likställighet mellan parterna i en
rättegång.

Utskottet konstaterar för sin del att de nu aktuella förslagen
om utökad rätt till målsägandebiträde fyller ett välkänt behov.
Utskottet kan inte se att förslagen skulle rubba balansen mellan
parterna i processen på ett sådant sätt att det utgör skäl för
att inte genomföra reformen. Utskottet ansluter sig i övrigt
till justitieministerns synpunkter i denna fråga. Med det
anförda tillstyrker utskottet propositionen i denna del och
avstyrker bifall till motion Ju8 såvitt här är i fråga.

Ekonomiska konsekvenser

I propositionen (s. 47) uppskattas den årliga kostnaden för
ändringen i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare
i utlandet m.m. till något över 1 miljon kronor.
Utrikesdepartementets anslag har enligt vad som anförs redan för
innevarande budgetår höjts för att finansiera denna reform.

Den föreslagna utvidgningen av rätten till målsägandebiträde
och till rättshjälp uppskattas bli 2,5 till 3 miljoner kronor. I
propositionen anges att kostnaderna bör finansieras genom
besparingar på annat håll inom Justitiedepartementets
ansvarsområde.

I motion Ju8 (s) tas upp propositionens redovisning av
finansieringen när det gäller utvidgningen av rätten till
målsägandebiträde och till rättshjälp. Motionärerna finner
redovisningen otillfredsställande, särskilt med hänsyn till det
också i övrigt ansträngda budgetläget.

Utskottet anser det vara av värde att regeringen lämnar
riksdagen utförlig information om hur kostnadskrävande reformer
skall finansieras. Kostnaderna i detta fall bedöms dock bli
förhållandevis låga, och vad regeringen har anfört i
propositionen om finansieringen av de föreslagna reformerna kan
mot den bakgrunden godtas. Utskottet avstyrker bifall till
motion Ju8 i denna del.

Övrigt

Propositionen och motionen föranleder i övrigt inget uttalande
från utskottets sida.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande målsägandebiträdets uppgifter
att riksdagen med avslag på motion 1993/94:Ju8 yrkande 1 antar
regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:609) om
målsägandebiträde såvitt avser 3, 6 och 8 §§,
res. 1 (s)

2. beträffande ekonomiska konsekvenser
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju8 yrkande 2,
res. 2 (s)

3. beträffande lagen om målsägandebiträde i övrigt
att riksdagen antar det i moment 1 nämnda lagförslaget i den
mån det inte omfattas av utskottets hemställan ovan,

4. beträffande övriga lagförslag
att riksdagen antar regeringens förslag till
a) lag om ändring i rättshjälpslagen (1972:429),
b) lag om ändring i lagen (1973:137) om ekonomiskt bistånd
till svenska medborgare i utlandet m.m.

Stockholm den 7 december 1993

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Ingbritt Irhammar (c),
Nils Nordh (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Alf Eriksson (s),
Christel Anderberg (m) och
Kristina Persson (s).

Reservationer

1. Målsägandebiträdets uppgifter (mom. 1)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla
s) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "Utskottet konstaterar" och slutar med "här är i fråga" bort
ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning får det rättsliga stödet till
målsäganden inte utformas på ett sådant sätt att den för
rättskipningen grundläggande principen om likställighet mellan
parterna i en rättegång rubbas. I propositionen föreslås bl.a.
att målsägandebiträdets uppgifter skall kvarstå i ett från
brottmålet avskiljt skadeståndsmål och i ett mål om skadestånd
som överklagas till högre rätt. Förslaget skulle enligt
utskottets mening leda till en oacceptabel obalans mellan
parterna i den del av processen som gäller omfattningen av den
kompensation som skall tillkomma målsäganden. Utskottet
instämmer i övrigt i lagrådets kritiska synpunkter i denna del.
Utskottet är således inte -- i linje med vad som anförs i motion
Ju8 -- berett att tillstyrka den aktuella delen av
regeringsförslaget.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande målsägandebiträdets uppgifter
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju8 yrkande 1
avslår regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1988:609) om målsägandebiträde såvitt avser 3, 6 och 8 §§,

2. Ekonomiska konsekvenser (mom. 2)

Lars-Erik Lövdén, Bengt-Ola Ryttar, Birthe Sörestedt, Nils
Nordh, Sigrid Bolkéus, Alf Eriksson och Kristina Persson (alla
s) anser:

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar
med "Utskottet anser" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser, inte minst mot bakgrund av det ansträngda
budgetläget, att regeringen närmare borde ha angett hur den
föreslagna utvidgningen av rätten till målsägandebiträde och
till rättshjälp skall finansieras. Att, som regeringen valt att
göra, endast hänvisa till ospecificerade besparingar på annat
håll är enligt utskottets uppfattning inte en tillfredsställande
redovisning av finansieringen av en kostnadskrävande reform.
Regeringen bör i budgetpropositionen återkomma med en
redovisning av finansieringen av reformen. Detta bör riksdagen
med anledning av motion Ju8 som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande ekonomiska konsekvenser
att riksdagen med anledning av motion 1993/94:Ju8 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Bilaga