Lönegarantifonden

Betänkande 1992/93:AU2

Arbetsmarknadsutskottets betänkande 1992/93:AU02

Lönegarantifonden

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
AU2

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker ett förslag i proposition 1992/93:117 om
att den rörliga krediten för lönegarantifonden innevarande
budgetår ökas från 2 till 4 miljarder kronor. Två motioner i
ärendet avstyrks.

Propositionen

I proposition 1992/93:117 (Arbetsmarknadsdepartementet)
föreslår regeringen efter föredragning av statsrådet Börje
Hörnlund

1. att riksdagen medger att under budgetåret 1992/93 får en
rörlig kredit disponeras i Riksgäldskontoret om högst
4 000 000 000 kronor för utbetalningar enligt lönegarantilagen
(1992:497).

Propositionens yrkande 2 om anvisning av medel på
tilläggsbudget till bidrag till Arbetsmiljöfonden jämte
anslutande motioner har med utskottets yttrande 1992/93:AU2y
överlämnats till finansutskottet.

Motionerna

1992/93:A3 av Sten Söderberg (-) vari yrkas att riksdagen
avslår proposition 1992/93:117.

Motionen har i vad avser frågan om avslag på propositionens
yrkande 2 med utskottets yttrande 1992/93:AU2y överlämnats till
finansutskottet.

1992/93:A4 av Claus Zaar (nyd) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avveckla lönegarantin i enlighet med
vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen beslutar att utbetalningarna under
avvecklingstiden begränsas till gällande
arbetslöshetsersättningar.

Utskottet

Den statliga lönegarantin finansieras med en arbetsgivaravgift
som uppgår till 0,2 % på lönekostnaderna. De medel avgiften ger
tillförs en lönegarantifond, som även disponerar en rörlig
kredit. Denna uppgick tidigare till 200 miljoner kronor och
höjdes genom ett riksdagsbeslut i våras för budgetåret 1992/93
tillfälligt till 2 miljarder kronor.

I propositionen lämnas uppgifter om hur antalet
företagskonkurser och härav berörda anställda har ökat under de
tre första kvartalen 1992 jämfört med motsvarande tid året
dessförinnan. För lönegarantifonden har utvecklingen inneburit
att fondens utbetalningar under de aktuella perioderna åren 1991
och 1992 har stigit från 2 000 till 3 800 miljoner kronor.

Mot denna bakgrund kommer statens kostnader för lönegarantin
under budgetåret 1992/93 enligt propositionen att uppgå till
6 000 miljoner kronor. Lönegarantiavgiften beräknas under
budgetåret tillföra fonden ca 1 200 miljoner kronor, vartill
kommer att fonden disponerar en ingående balans på 952 miljoner
kronor. Kostnaderna för lönegarantin kommer med andra ord att
överstiga fondens tillgångar med ca 3 800 miljoner kronor. Vid
denna beräkning har regeringen tagit hänsyn till att de
anställdas ersättningsrätt enligt lönegarantin har begränsats i
den nya lönegarantilag som riksdagen antog i våras och som
ersatte 1970 års lag i ämnet (prop. 1991/92:139, LU37, AU2y,
rskr. 318).

Sten Söderberg (-) anför i motion A3 att den föreslagna
förstärkningen av den rörliga krediten för lönegarantifonden
är otillräcklig. Det behövs enligt motionären minst 5 000
miljoner kronor. Han yrkar att riksdagen skall avslå regeringens
förslag.

På grund av utvecklingen av företagskonkurserna är det enligt
utskottets mening uppenbart att lönegarantifondens finansiella
ställning måste stärkas för att fonden under det nu löpande
budgetåret skall kunna fullgöra sina i lag fastställda
uppgifter. Med avstyrkande av avslagsyrkandet i motion A3
biträder utskottet regeringens förslag om en till 4 000 miljoner
kronor utökad rörlig kredit för lönegarantifonden. Detta innebär
att riksdagsbeslutet på våren 1992 om en tillfällig rörlig
kredit på 2 000 miljoner kronor ändras.

Utbetalningarna från fonden under innevarande budgetår kommer
att ske med stöd av bestämmelserna i såväl den gamla som den nya
lönegarantilagen. I förtydligande syfte bör det av
riksdagsbeslutet framgå att den utökade krediten får användas
för att täcka kostnaderna för båda formerna av utbetalningar.

Claus Zaar (nyd) anser i motion A4 att en ofinansierad
lönegaranti inte uppnår sitt syfte och att lönegarantin därför
bör avvecklas. Under avvecklingstiden bör utbetalningarna
"begränsas till gällande arbetslöshetsersättningar".

Som ovan nämnts antog riksdagen i våras en ny lönegarantilag.
Den började gälla den 1 juli i år. Att bara några månader efter
ikraftträdandet ta initiativ till en avveckling av lagen är en
åtgärd som inte bör övervägas av riksdagen. En sådan åtgärd
torde för övrigt strida mot Sveriges åtaganden enligt det av
riksdagen nyligen godkända EES-avtalet att genomföra bl.a.
EG-direktivet om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens
insolvens. Utskottet avstyrker följaktligen motion A4 i den
delen.

Det kan tilläggas att även med den nya lagen kan ändringar i
lönegarantisystemet komma att aktualiseras. Insolvensutredningen
har i dagarna lagt fram sitt slutbetänkande (SOU 1992:113) med
förslag till lag om företagsrekonstruktion. Utredningen
behandlar den statliga lönegarantins roll i det sammanhanget och
vad som kommit att benämnas överutnyttjandet av lönegarantin,
däribland frågan i vad mån lönegarantin medverkar till osund
konkurrens. Regelsystemet kan dessutom komma att ses över också
i annat sammanhang. Detta förutskickades av
arbetsmarknadsministern liksom av lagutskottet i vårens
lagstiftningsärende.

Med avstyrkandet av motionens huvudyrkande saknar utskottet
anledning att gå in på det andra yrkandet om att begränsa de
anställdas ersättningsrätt under den tid lönegarantin skulle
avvecklas. Det kan påpekas att med den nya lagen har
garantibeloppet för den enskilde arbetstagaren begränsats från
tidigare högst 404 000 kronor till högst 100 000 kronor.
Begränsningen omfattar anställda i företag som har försatts i
konkurs från den 1 juli 1992.

Utskottet avstyrker alltså motion A4 i dess helhet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lönegarantifondens rörliga kredit

att riksdagen med bifall till regeringens förslag och med
avslag på motion 1992/93:A3 i motsvarande del -- med ändring av
vad riksdagen tidigare beslutat (prop. 1991/92:150 bil. I:8,
bet. 1991/92:FiU30 hemställan mom. 16, rskr. 1991/92:350) --
medger att under budgetåret 1992/93 en rörlig kredit får
disponeras i Riksgäldskontoret om högst 4000000000 kronor
för utbetalningar enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti
vid konkurs och lönegarantilagen (1992:497),

2. beträffande avveckling av lönegarantin

att riksdagen avslår motion 1992/93:A4.

Stockholm den 1 december 1992
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Ingela Thalén

I beslutet har deltagit: Ingela Thalén (s), Sonja Rembo
(m), Anders G Högmark (m), Kjell Nilsson (s), Georg Andersson
(s), Marianne Andersson (c), Lahja Exner (s), Charlotte
Cederschiöld (m), Sten Östlund (s), Harald Bergström (kds),
Laila Strid-Jansson (nyd), Monica Öhman (s), Isa Halvarsson
(fp), Johnny Ahlqvist (s) och Inger Gustavsson (fp).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Hans Andersson (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Särskilt yttrande

Avveckling av lönegarantin (mom. 2)

Laila Strid-Jansson (nyd) anför:

Vår anslutning till EES-avtalet medför i det avseende som är
aktuellt i detta ärende att Sverige har förbundit sig att bereda
arbetstagarna ekonomiskt skydd vid arbetsgivarens konkurs. Jag
vill för min del understryka att åtagandet inte innebär att man
därmed från svensk sida har låst fast sig vid det
lönegarantisystem som vi har i dag och som har lett till
nackdelar av det slag Claus Zaar påtalar i motion A4.

Mot den bakgrunden noterar jag med gillande utskottets
skrivning om att Insolvensutredningen i sitt nya betänkande
tagit upp frågor om överutnyttjandet av lönegarantin. Jag
förutsätter att utredningens förslag i den delen leder till
lagstiftning som bidrar till att minska lönegarantins oönskade
effekter.

Med hänvisning till uttalanden av arbetsmarknadsministern och
lagutskottet påpekar utskottet vidare att lönegarantisystemet
skall tas upp till fortsatt översyn. Jag utgår från att man vid
den kommande översynen diskuterar lönegarantins omfattning för
att begränsa statens åtaganden och regeländringar som motverkar
missbruk utan att man därmed frångår garantins sociala syfte.

Som jag ser det är det angeläget att en översyn av
lönegarantin med den inriktning jag angett kommer i gång utan
dröjsmål, och jag räknar med att så kommer att bli fallet.