Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Lån till IMF

Betänkande 2012/13:FiU17

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
22 november 2012

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Lån till IMF(pdf, 53 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2012/13:17 Lån till IMF

Beslut

Mer lån till IMF (FiU17)

Riksbanken får ingå ett avtal om mer lån till Internationella valutafonden, IMF. Lånet gäller en kredit på 6,7 miljarder så kallade särskilda dragningsrätter, SDR. SDR är IMF:s speciella valuta- och räkneenhet, och 6,7 miljarder SDR motsvarar cirka 70 miljarder kronor.

Den svenska bilaterala krediten är en del av en större förstärkning av IMF:s utlåningsresurser. Hittills har 39 länder utlovat bilaterala lån till IMF på sammanlagt drygt 461 miljarder dollar.

IMF är enligt riksdagen en mycket viktig global finansiell institution. Riksdagen välkomnar därför förstärkningen av IMF:s resurser för att bland annat säkra en eventuellt ökad kreditefterfrågan till följd av bland annat skuldkrisen i euroområdet.

Utskottets förslag till beslut
Bifall till framställningen. Avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 2
Framställningar / redogörelser: 1

Från riksdagens organ

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2012-11-08
Justering: 2012-11-15
Trycklov: 2012-11-15
Trycklov till Gotab och webb: 2012-11-16
Trycklov: 2012-11-16
Reservationer: 2
Betänkande 2012/13:FiU17

Alla beredningar i utskottet

2012-11-08

Mer lån till IMF (FiU17)

Finansutskottet föreslår att riksdagen godkänner att Riksbanken ingår ett avtal om mer lån till Internationella valutafonden, IMF. Lånet gäller en kredit på 6,7 miljarder så kallade särskilda dragningsrätter, SDR. SDR är IMF:s speciella valuta- och räkneenhet, och 6,7 miljarder SDR motsvarar cirka 70 miljarder kronor.

Den svenska bilaterala krediten är en del av en större förstärkning av IMF:s utlåningsresurser. Hittills har 39 länder utlovat bilaterala lån till IMF på sammanlagt drygt 461 miljarder dollar.

IMF är enligt utskottet en mycket viktig global finansiell institution. Utskottet välkomnar därför förstärkningen av IMF:s resurser för att bland annat säkra en eventuellt ökad kreditefterfrågan till följd av bland annat skuldkrisen i euroområdet.

Finansutskottet föreslår att riksdagen säger ja till Riksbankens förslag.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2012-11-22
Stillbild från Debatt om förslag 2012/13:FiU17, Lån till IMF

Debatt om förslag 2012/13:FiU17

Webb-tv: Lån till IMF

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Johnny Skalin (SD)
Anf. 33 Johnny Skalin (SD)
Herr talman! I betänkandet begär regeringen stöd av riksdagen för att bevilja en kredit motsvarande 70 miljarder kronor till IMF. Om man lyssnar på övriga politiska partier i den här kammaren, åtminstone flertalet av dem, hör man att de gärna lyfter fram de positiva aspekterna med förfarandet. Jag tänkte i första hand fokusera på de mer problematiska aspekterna. Vi ser först och främst att bakgrunden till att IMF begär stödet är att EU och i synnerhet EMU är i kris. Man begär ett ökat stöd för att stötta de länder som inte kan hantera sina egna problem längre. Det beror på att man har instiftat en monetär institution som inte fungerar. Det finns fler problematiska aspekter med ärendet. Det handlar delvis om hur länge åtagandet gäller. Å ena sidan står det i avtalet att det ska det gälla i två år, å andra sidan kan IMF förlänga det i ett år i konsultation med Riksbanken, som därefter kan förlänga avtalet ytterligare ett år. Tidsgränsen rör sig till synes därmed om ungefär fyra år. Avtalet är dessutom öppet för att finansiera de utbetalningar som godkänns under utnyttjandeperioden även efter det att denna tid har löpt ut. Enligt huvudregeln gäller detta upp till tio år efter lånetillfället. Till detta kommer också den oklarhet som skapar osäkerhet och därmed hög risk för svenska skattebetalare. Vi vet inte vad vi får tillbaka av att ge ut detta lån till IMF. Ett beslut om förtida återbetalning av utlånade medel fattas ensamt av IMF och ligger således långt bortom svensk kontroll. IMF kan vidare utnyttja lån för att betala tillbaka lån till en annan långivare som begärt en förtida återbetalning. Det ligger naturligtvis också utanför svensk kontroll. I praktiken kan alltså en situation uppstå där vi ökar den svenska statsskulden för att låna ut medel till IMF, vilka senare används för att betala tillbaka lån till en annan medlem i IMF. Kan det sägas ligga i allmänintresset att stödja ett monetärt samarbete som svenska folket redan har sagt nej till? Jag tycker inte det. I en folkomröstning tidigare har svenska folket varit mycket tydligt med att Sverige ska stå utanför det monetära samarbetet. Jag anser att vi då inte heller ska vara med och finansiera det när det har misslyckats. Ska vi göra det i alla fall ska vi också först fråga folket om lov att göra det. Att Sverige saknar kontroll och möjlighet till ansvarsutkrävande i de fall något skulle gå fel förstärker inte heller argumentationen för varför Sverige ska bidra till denna utökade ram. Det ska också tilläggas att IMF ger en extremt dålig ränta på våra lån till IMF. Det handlar om 0,1 procent. Det är tvärtemot vad både statsministern och finansministern har uttalat när de har fått frågan om utökade lån till IMF. Reinfeldt har sagt att lånen sker enligt marknadsmässiga avtal. Så är det på intet sätt. 0,1 procent är väldigt långt ifrån marknadsmässiga avtal. Vi skulle kanske få 2 procent i ränta om vi skulle lägga ut detta på någon form av låneväxlar. Det skulle innebära 2 miljarder kronor i ränteintäkter för staten som vi nu går miste om genom att låna ut de här pengarna till IMF. Man kan också dra parallellen till Grekland, som med allra största säkerhet kommer att få ta del av det här lånet. De kan över huvud taget inte låna på marknadsmässiga villkor i dag. Om IMF lånar ut pengar till Grekland kommer de troligen att begära en ränta på ca 3 procent. Det kan jämföras med en marknadsränta på 20, 30 eller 40 procent om Grekland mot förmodan skulle lyckas låna upp de här pengarna på den öppna marknaden. Det är alltså belagt med en stor risk att låta IMF hantera våra skattemedel. Det finns inte någon som med säkerhet kan säga att de här pengarna är 100 procent säkra. Jag har ställt den frågan till våra statsråd. Jag har fått jakande svar eller snarare inget svar alls. Av den anledningen är det vår utgångspunkt att svenska skattemedel ska stå under svensk kontroll och tillsyn. Vi tycker att bilaterala låneavtal, i huvudsak med våra grannländer eller länder av särskild betydelse för Sverige, är att föredra. Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation i det här ärendet.
Jacob Johnson (V)
Anf. 34 Jacob Johnson (V)
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 2. Det betyder att jag inte anser att riksdagen ska godkänna Riksbankens begäran om att få ingå ett avtal om en kredit till Internationella valutafonden, IMF. Den krediten är alltså på ca 70 miljarder kronor. Varför säger jag och Vänsterpartiet nej till detta? Vårt huvudargument är de villkor, den så kallade konditionaliteten, som IMF ställer för att bevilja lån till länder. Grekland är ett aktuellt exempel med den långdragna process och de förhandlingar som nu pågår. Vi anser att de här kraven är alltför detaljerade och präglas av en nyliberal slagsida med krav på sänkta löner, privatiseringar, nedskärningar av offentliga välfärdssystem och urholkade fackliga rättigheter. Vår utgångspunkt är att varje land måste ha rätten att på sina egna villkor kunna utforma sin ekonomiska politik och hur man ska stärka sina offentliga finanser, det vill säga hur mixen av ökade intäkter och minskade utgifter ska se ut. Oavsett om det gäller ett land i nord eller syd måste folket i demokratiska val ha möjlighet att ta ställning till de ekonomiska vägval som varje land ställs inför. Konditionaliteten är enligt vår mening ofta präglad av enkelspårighet och inte anpassad till det enskilda landets specifika situation. Den ekonomiska krisen inom euroområdet har resulterat i en politisk kris för hela EU. Krisen har föranlett diverse nödlån och krisprogram för en rad länder, till exempel Grekland som står på randen till konkurs. IMF och de ledande europeiska ledarna ser skuldkrisen som ett utslag av bristande budgetdisciplin. Deras lösning har varit drakoniska besparingsprogram i kombination med hårdare budgetregler. Utgångspunkten för trojkan, där IMF, ECB och EU-kommissionen ingår, har alltför ofta varit att vanliga löntagare ska betala priset för ekonomiska kriser som ofta skapats av avreglerade finansmarknader och en oansvarig banksektor. Krav ställs på länderna att skära ned i offentlig sektor, sänka minimilöner, urholka fackliga rättigheter, genomföra kraftiga besparingar i välfärdsprogrammen och genomföra privatiseringar. Vi tycker att detta är fel väg att gå. Vi ser med oro hur länder på grund av sitt ekonomiska underläge i förhandlingssituationen har tvingats på en ekonomisk politik som leder till att samhällen kommer att slitas isär av ökade sociala klyftor. Grekland är återigen ett bra exempel på den processen. Vi anser att IMF:s lånevillkor, konditionaliteten, måste ändras i grunden. Den ekonomiska krisen möts inte genom ensidiga nedskärningar och genom att löntagarnas rättigheter pressas tillbaka. Det finns i stället stora behov av att öka fokus på investeringar och regleringar av finansiella marknader för att möta krisen. IMF:s program behöver ta betydligt större social hänsyn, och större fokus måste också läggas på jämställdhet mellan män och kvinnor. Fackliga rättigheter och avtal måste respekteras. Ländernas skuldnedskrivningar bör i första hand bekostas av fordringsägarna och inte av skattebetalarna. Villkoren måste alltså utgå ifrån att varje suverän stat själv ska bestämma inriktningen på sin ekonomiska politik och hur man ska stärka sina offentliga finanser. Om Sverige hade drivit en sådan linje i IMF hade Vänsterpartiet kunnat ställa sig bakom Riksbankens begäran, men så är tyvärr inte fallet. Jag yrkar bifall till reservation 2.
Jörgen Hellman (S)
Anf. 35 Jörgen Hellman (S)
Herr talman! Internationella valutafonden skapades för att upprätthålla ekonomisk stabilitet i världen. IMF ska övervaka finans- och valutamarknaderna samt ge krediter till medlemsländer som befinner sig i kris. Det är viktigt att IMF har de resurser som krävs för att man ska kunna utföra sitt arbete. Sverige måste vara goda världsmedborgare och hjälpa till så att det finansiella blodomloppet fungerar. Sedan vi gick med i IMF har det gjorts 15 översyner. Det är ingen nyhet. Vi är ett litet land med en mycket öppen ekonomi. Skulle inte betalningsströmmarna i världen fungera är vårt land mycket utsatt. IMF spelar en avgörande roll i den internationella krishanteringen, och därför är det nödvändigt att IMF har de resurser som krävs för att kunna hantera störningarna och kriserna i den globala ekonomin och i det internationella betalningssystemet. I den förra finanskrisens spår har vi under denna mandatperiod redan behandlat en utökning av den svenska kapitalinsatsen. Vi har förändrat stadgar och andelar, och förra mandatperioden bemyndigade riksdagen Riksbanken att genom den så kallade reservtanken NAB utöka resurserna för krishantering. Då som nu tillstyrker vi socialdemokrater Riksbankens förslag i framställningen om att riksdagen godkänner att Riksbanken ingår ett avtal om en kredit till IMF på ca 70 miljarder kronor. Den svenska krediten är en del av en större förstärkning av IMF:s utlåningsresurser som behövs för att säkra en eventuellt ökad kreditefterfrågan från de länder som har bekymmer i skuldkrisens Europa. Det pågår en debatt som jag tycker är bra om IMF och som handlar om dess rapporter och dess råd om ekonomisk-politiska åtgärder. Vi socialdemokrater delar inte alltid IMF:s slutsatser, men detta ska Sverige föra fram i det löpande arbetet och inte när vi beslutar om kapital eller vilka länder som vi ska kunna låna ut till. Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.
Peder Wachtmeister (M)
Anf. 98 Peder Wachtmeister (M)
Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i finansutskottets betänkande och avslag på motionerna. IMF har ju en relativt lång historia; den går tillbaka till 1948. Alla vet vad som hände efter andra världskriget. Man behövde en samverkan mellan länder för att hjälpa varandra. Som jag förstår det tog IMF fart i samband med flygbron till Berlin i början av 50-talet. Det finns de som under många år har haft kritiska synpunkter på IMF för att man inte har haft någon insyn i de avtal som har skrivits, som till exempel i slutet av 90-talet när man skrev avtal med Argentina och Brasilien. Visserligen löste sig frågorna bra och det gick bra för länderna, men insynen var inte total. Jag var själv med i finansutskottet under finanskrisen 2008-2009 när vi tog beslut om 6 miljarder till Island och 6 miljarder till Lettland. Island utnyttjade de 6 miljarderna. Vi har nu sett att Island är ett av de länder som har klarat sig bäst ur krisen. Lettland utnyttjade inte ens sina 6 miljarder utan klarade sig ur krisen ändå. Det kan ha historiska skäl. Man var van att leva under något snålare förhållanden. Under årens lopp har avtalen blivit betydligt öppnare och insynen har blivit betydligt bättre. Det problem som fanns tidigare finns inte kvar. Under tiden har man ständigt tittat över organisationsformen. Sverige har som medlemsland en bra insyn med den representant vi har i styrelsen som representerar vår del av Europa, de baltiska länderna och några länder till. I de handlingar som vi har fått ut om finansutskottets förslag är det fascinerande att läsa vilka länder som har tillkommit och satsat pengar i den här verksamheten. Det är Saudiarabien, Mexiko, Polen, Turkiet, Luxemburg, Sydafrika, Colombia, Filippinerna, Malaysia, Nya Zeeland och Cypern. Många av dem är väldigt nya länder, men de har sin ekonomi i balans, och de har skött sin ekonomi på ett bättre sätt än några av länderna i södra Europa. För någon vecka sedan diskuterade vi en annan typ av IMF-lån. Då hade Sverigedemokraterna synpunkten att det ställdes för höga krav när det gäller att låna ut pengar till länder. Nu har man en annan infallsvinkel, nämligen att man inte har kontroll på vilken risk det är och att det är ett hot för skattebetalarna. Om man inte litar på Riksbanken, vem ska man då lita på? Det måste ju vara den klokaste källan vi har i de här frågorna. De skulle aldrig ta fram ett sådant här förslag om det inte var väl underbyggt. Vänsterpartiet anser att man ställer upp för tuffa villkor för de länder som ska få tillgång till pengarna. Jag tycker att bilden är ganska tydlig dagligen i våra nyhetsrapporter att det är viktigt att man ställer höga krav.
Per Bolund (MP)
Anf. 99 Per Bolund (MP)
Fru talman! Även vi ställer oss bakom utskottsmajoritetens förslag till beslut i det här ärendet. Det är ett ärende som i grund och botten handlar om den djupa eurokris som nu har drabbat Europa med full kraft. Vi börjar se effekterna av den även i Sverige. Det är alltid med sorg i hjärtat jag talar om eurokrisen. Det är en väldigt bekymmersam situation som har uppstått. Det är bekymmersamt också eftersom det redan innan man startade med samarbetet fanns många varnande tecken om att det inte var någon särskilt bra idé och att man skulle orsaka många problem genom att gå in i ett eurosamarbete. Vi stod på den sida som sade att det inte var någon bra idé att slå ihop länders ekonomier när de är så olika inom Europa. Att ha samma ränta i ett land som är på väg mot en överhettning i ekonomin som i ett land som slåss med en dåligt fungerande ekonomi och lågkonjunktur är en genuint dålig idé. Det har vi sagt hela tiden, och det säger vi nu. Nu har tiden kommit i kapp och vi har sett konsekvenserna av vad det innebar att bygga upp ett system med samma räntesats i länder som inte är kompatibla med varandra ekonomiskt. Det är uppenbart att det var politiska motiv snarare än ekonomiskt rationella motiv som låg bakom att man byggde upp hela eurosamarbetet. De politiska motiven har nu fått ett högt pris. Frågan är då vad som är vår slutsats. Även om vi var med och varnade för att detta skulle bli konsekvensen av eurosamarbetet, och vi nu kan säga att det som vi förvarnade om stämde, kan vi inte säga att vi därmed är fria från ansvar att hitta lösningar på den svåra eurokrisen. Tvärtom har vi, likaväl som alla andra folkvalda politiker runt om i Europa, ett ansvar för att på bästa sätt försöka lösa den kris och de problem som nu har uppstått. Vi tycker att det mest solidariska i detta fall ändå är att hjälpa folken ute i de krisdrabbade länderna i Europa ur den ekonomiska knipa som de nu har hamnat i. Genom att ge ett sådant lån från Sverige till Internationella valutafonden, som i sin tur sedan kan hjälpa till med att lösa de ekonomiska problem som finns i eurozonen, gör vi det mindre smärtsamt för de europeiska folken att gå igenom den sanering av ekonomin som de behöver göra. På samma sätt resonerade vi när riksdagen beslutade att låna ut pengar till Irland för att lösa deras ekonomiska kris. Vi tycker att det är rimligt att göra det nu igen. Europa behöver en väg ut ur krisen där man också kan göra stora investeringar. Vi tror inte att den mycket budgetrestriktiva linje som hittills har varit regeringens lösning fungerar som enda recept. Vi tror att man också måste se till att det finns kapital som gör att man kan göra investeringar som gör att Europas ekonomi kommer i gång igen. Från de gröna partierna runt om i Europa ser vi att det behövs en omställning av hela det europeiska samhället. Vi behöver göra det som vi kallar för en green new deal, ett nytt ekonomiskt system med gröna förtecken. Då behövs det också resurser för att kunna göra investeringar. Det är det som vi bland annat genom detta beslut försöker se till att det kommer fram. Det handlar om att göra investeringar i ny energiproduktion i Europa som är förnybar. Det handlar om att göra investeringar i effektivisering av energi- och resursanvändningen. Det handlar om att göra stora investeringar i ett järnvägssystem som i dag går på knäna. Då behövs det resurser, och därför ställer vi oss bakom detta förslag från riksdagen. Det har under dagens debatt kommit fram en del kritik mot Internationella valutafonden och mot den restriktivitet som de har haft och de motkrav som har ställts på de länder som får lån. Vi kan i mångt och mycket dela denna kritik. Det har funnits problem med hur IMF har sett på ländernas ekonomiska ansvarstagande. Men vi hör nu nya tongångar även från Internationella valutafonden. På IMF:s årsmöte talade Christine Lagarde, som är chef, om att åtstramningar faktiskt inte är hela lösningen utan att man behöver se till att sparivern i dessa länder inte blir för stor utan att det också finns möjligheter för dem att investera sig ur krisen, ungefär som Sverige gjorde under den djupa krisen på 90-talet. Vi tror alltså att det finns möjligheter för IMF att ge dessa lån och göra det på ett sätt som inte innebär en onödigt åtstramande politik för de europeiska länderna utan att de i stället kan röra sig bort från den djupa ekonomiska krisen genom gröna investeringar.
Carl B Hamilton (FP)
Anf. 100 Carl B Hamilton (FP)
Fru talman! Låt mig börja med en reflexion med anledning av det som Per Bolund sade om att eurokrisen har drabbat Europa. Jag skulle vilja säga att det är en skuldkris. Det är inte euron som nödvändigtvis är den utlösande orsaken, utan det är den inhemska politiken i olika länder som har medgett eller medfört ökad skuld. Det finns länder i euroområdet som har stora skuldproblem - Spanien, Irland och naturligtvis Grekland. Men det finns också länder utanför euroområdet - Storbritannien, USA och Island - som har stora skuldproblem. Det finns länder inom euroområdet som inte har skuldproblem. Finland är det mest närliggande exemplet, men det gäller även Tyskland, Nederländerna och Österrike. Problemet handlar alltså inte om länder med eller utan euron utan om länder med eller utan skuld, och skulden beror på en vårdslös inhemsk ekonomisk politik. Det för mig över till några av motionärerna som är emot detta förslag. Den som är satt i skuld är inte fri, sade Göran Persson med en närmast biblisk formulering. I Bibeln talar man mycket om synd och skuld, och synd och skuld hänger ihop. Men Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna vill här bryta detta samband mellan synd och skuld som är bibliskt per årgång, så gammalt. Man ska kunna vara satt i skuld och vara fri och få låna utan villkor, och låntagande länder ska kunna synda. Detta reser en hel del intressanta filosofiska spörsmål om synd och skuld, som jag dock inte ska ta upp alltför mycket här, men naturligtvis också om lättsinne, ansvarslöshet och historielöshet. Om man tänker sig att man skulle låna ut utan villkor, blir den praktiska konsekvensen att det inte kommer att finnas några som lånar ut. Det finns inga långivare. Då skulle länder stå utan lånemöjligheter. Då blir konsekvensen att Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet tycker att det är okej. Jag tillåter mig dock att tvivla på att det är bra eller önskvärt med ett sådant minskat handlingsutrymme för ett land. Jacob Johnson sade att han ville att de åtgärder som man beslutar om ska vara beslutade i demokratiska val. Han invände mot hur dessa åtgärder vidtas. Jacob Johnson sade: I demokratiska val ska folket ta ställning. Men förlåt, det är precis det som man har gjort i Grekland. Där hade man ett val. Man fick den majoritet som nu styr. Men på Jacob Johnson låter det som att det var något felaktigt. Men tvärtom är kriterierna för dessa åtgärder där helt uppfyllda. Samma sak gäller Spanien. Där valde man en majoritetsregering som nu driver denna politik. Man kan också fråga sig: Om man inte skulle låna, är det bra eller dåligt för vanligt folk i Grekland eller i Spanien? Jag kan inte förstå annat än att situationen skulle bli ännu sämre. Den sociala hänsynen, de fackliga rättigheterna och jämställdheten, som Jacob Johnson talar om, skulle få mer stryk om dessa länder inte fick möjlighet att låna. Sedan är det naturligtvis så att man kan avstå från dessa villkor på ett mycket enkelt sätt, nämligen genom att aldrig ta upp lån och att aldrig söka lån. Vi kan jämföra Lettland och Litauen, som har berörts här tidigare. Lettland fick dessa villkor för att få sitt lån. IMF mildrade villkoren ur social synpunkt. Litauen däremot valde, efter att ha konfronterat herrarna och damerna från IMF, att inte ta något lån från IMF utan sköta detta själva. De ville inte ha dessa villkor. Båda länderna har rett upp sin situation med olika metoder. Men vill man inte ha utländska villkor, eller villkor från långivare i största allmänhet, har man valfrihet och tar inte upp lånen. Fru talman! Avslutningsvis tycker jag att den linje som Sverige bör föra är den som tidigare har framförts från Moderaterna och Miljöpartiet, nämligen att vår uppgift i denna situation, om andra länder - folkvalda demokratier - begär stöd och solidaritet, naturligtvis är att ställa upp efter måttet av vår förmåga. Det finns naturligtvis också ett försäkringsargument i detta sammanhang, nämligen att vi för tid och evighet inte kommer att vara säkra på att inte behöva låna och få hjälp. Det är min och majoritetens hållning. Nu har ett antal länder råkat in i problem. Det är i första hand europeiska länder. IMF är ett ombud, EU-kommissionen är ett ombud och ECB är ett ombud som ställer olika typer av villkor. Vi kan inte sitta här hemma och överpröva de överenskommelser som har träffats och den politik som har förts i dessa länder med demokratiskt valda regeringar med majoritet i sina parlament, utan vi stöder dessa länder i deras ansträngningar att återgå till en normal ekonomisk situation. Ett inslag i detta är att saga ja till detta IMF-lån.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2012-11-22
Förslagspunkter: 1, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Medgivande om kredit till Internationella valutafonden

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen medger att Riksbanken får ingå ett avtal om en kredit till Internationella valutafonden (IMF) på 6,7 miljarder särskilda dragningsrätter (SDR).
    Därmed bifaller riksdagen framställning 2011/12:RB5 och avslår motionerna
    2012/13:Fi3 av Ulla Andersson m.fl. (V) och
    2012/13:Fi4 av Erik Almqvist och Johnny Skalin (båda SD).
    • Reservation 1 (SD)
    • Reservation 2 (V)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 1 (SD)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S960016
    M960011
    MP22012
    FP19005
    C17006
    SD01901
    KD17002
    V00145
    Totalt267191548
    Ledamöternas röster

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.