Lagstiftningsprocessen m.m.

Betänkande 1994/95:KU13

Konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU13

Lagstiftningsprocessen m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Innehållsförteckning

1994/95
KU13

Sammanfattning

I betänkandet behandlas fem motioner från allmänna
motionstiden 1994 och en motion från allmänna motionstiden 1993.

Motionerna från 1994 rör huvudsakligen beslutsunderlaget för
politikerna och det officiella språket. Utskottet avstyrker
dessa motioner.

Motionen från 1993 rör förvaltningen av statsråds
värdepappersinnehav. Utskottet avstyrker motionen med hänsyn
till pågående beredning inom regeringskansliet.

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994

1993/94:K204 av Maud Ekendahl och Gullan Lindblad (m) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att utreda utredandet.

1993/94:K205 av Henrik S Järrel (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
behovet av fortsatta avregleringar,
2. att riksdagen hos regeringen begär att en handlingsplan
tas fram för avregleringar, om möjligt förenklingar av gällande
lagstiftning samt gallring av föråldrade, överflödiga eller
eljest uttjänta lagar.

1993/94:K306 av Lennart Fridén (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om språklig vägledning.

1993/94:K502 av Margitta Edgren (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om bättre offentligt beslutsunderlag.

1993/94:K503 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas
i propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i
förordningar och andra officiella dokument,
2. att riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Motion väckt under allmänna motionstiden 1993

1992/93:K206 av Bengt Hurtig m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande av en fond
av typ "blind trust" för statsrådens innehav av värdepapper.

Utskottet

Beredning av beslut m.m.

Motioner

I motion 1993/94:K502 påpekar Margitta Edgren (fp) att
politiker behöver ett öppet, pedagogiskt beslutsunderlag som
följer vissa principer och som speglar olika sidors syn på
problem som skall lösas. Underlaget skall inte begränsa
politikernas handlingsfrihet utan öka deras förutsättningar att
fatta bra beslut som är i medborgarnas intresse. Etiska
överväganden skall enligt motionären vara en naturlig del av en
analys. Hon anför vidare att det i Sverige finns en modell för
samhällsekonomisk och finansiell konsekvensanalys som är väl
anpassad till den offentliga sektorns behov och som
rekommenderas för regeringens propositioner. Kommunförbundet,
Landstingsförbundet och Riksrevisionsverket ställer sig bakom
modellen i skriften Bättre beslutsunderlag i den offentliga
sektorn -- en presentationsmodell (Förvaltningsrevisionen
informerar 1991:2). I den praktiska vardagen händer dock inte
mycket enligt motionären. Hon anser att riksdagen bör kräva att
modellen skall prövas som underlag till de beslut riksdagen
skall fatta, och hon begär att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad som anförts i motionen om bättre
offentligt beslutsunderlag.

I motion 1993/94:K204 av Maud Ekendahl och Gullan Lindblad (m)
hänvisar motionärerna till den redogörelse som i samband med
budgetpropositionen lämnats för verksamheten inom de kommittéer
som tillsatts och anser att bantningen av utredningsväsendet bör
fortsätta. Motionärerna, som också kritiserar bristen på
jämställdhet i kommittéerna, anser att en ensamutredare bör
tillkallas för att gå igenom kommittélistan och rensa bort
meningslösa uppdrag, reducera expertpanelerna och se över
tidsmarginalerna. Till uppdraget bör gärna en kvinna utses. De
begär att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som anförts i motionen om att utreda utredandet.

I motion 1993/94:K205 anför Henrik S Järrel (m) att
lagstiftningen inom många områden är "luddig, snårig,
svåröverskådlig och ett plottrigt lappverk". Som exempel nämns
skatte-, byggnads- och miljölagstiftningen. Att lagar skall vara
klara, entydiga, inte alltför detaljrika och någorlunda
bestående måste enligt motionären vara en vägledande princip.
Han begär att riksdagen dels som sin mening ger regeringen till
känna behovet av fortsatta avregleringar (yrkande 1), dels hos
regeringen begär att en handlingsplan tas fram för
avregleringar, om möjligt förenklingar av gällande lagstiftning
samt gallring av föråldrade, överflödiga eller "eljest uttjänta
lagar" (yrkande 2).

Gällande ordning m.m.

Beslutsunderlag

Krav när det gäller beredningen av regeringsärenden finns
grundlagsfästa i 7 kap. 2 § regeringsformen. Av bestämmelsen
framgår att behövliga upplysningar och yttranden skall inhämtas
från berörda myndigheter. I den omfattning som behövs skall
tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Beredningen i övrigt av regeringsärenden inom departementen och
regeringen är lika litet som kommittéväsendet grundlagsreglerad.
Ansvaret för beredningen av ett regeringsärende faller på det
statsråd som har att föredra ärendet vid regeringssammanträde
eller i övrigt besluta i ärendet.

I 3 kap. 2 § riksdagsordningen finns bestämmelser som rör
innehållet i vissa propositioner. Bl.a. stadgas att proposition
med förslag om nytt eller väsentligen höjt anslag eller om
sådana riktlinjer för viss statsverksamhet som avses i 9 kap.
7 § regeringsformen (dvs. princip- och organisationsbeslut) bör
innehålla uppskattning av framtida kostnader för det ändamål som
förslaget avser.

I sammanhanget skall också nämnas att, om riksdagen anser att
beslutsunderlaget bör kompletteras, kan det berörda utskottet
enligt 4 kap. 10 § riksdagsordningen inhämta upplysningar och
yttranden. Detta kan äga rum genom regelrätta remissförfaranden
eller genom slutna eller offentliga utfrågningar.

Genom verksledningsbeslutet (prop. 1986/87:99, bet.
1986/87:KU29, rskr. 226) har dragits upp vissa riktlinjer för
hur arbetet med att utforma lagar och andra föreskrifter skall
bedrivas. Innan föreskrifter beslutas skall man så långt möjligt
bedöma vilka kostnader och övriga effekter som tillämpningen kan
leda till för staten, kommunerna och den privata sektorn (prop.
s. 28 f.).

Också i andra sammanhang har behovet av konsekvensanalyser
betonats. Enligt begränsningsförordningen (1987:1347) skulle
myndigheterna utreda och dokumentera kostnadsmässiga och andra
konsekvenser av regelförslag. Begränsningsförordningen upphörde
att gälla den 1 november 1994 och ersattes av nya bestämmelser
i verksförordningen (1987:1100). I dessa föreskrivs bl.a. att en
myndighet, innan den beslutar en föreskrift, noga skall överväga
om detta är den mest ändamålsenliga åtgärden, samt utreda
föreskriftens kostnadsmässiga och andra konsekvenser,
dokumentera utredningen i en konsekvensutredning och lämna den
till Riksrevisionsverket för yttrande, lämna andra statliga
myndigheter, kommuner, landsting och företag och andra enskilda
som kostnadsmässigt eller på något annat betydande sätt berörs
tillfälle att yttra sig i frågan och om konsekvensutredningen.
Myndigheten skall begära regeringens medgivande att besluta
föreskriften om den leder till inte oväsentligt ökade kostnader
för staten, kommuner, landsting eller företag eller andra
enskilda. -- Riksrevisionsverket skall enligt sin instruktion
utveckla metoder för myndigheternas konsekvensutredningar och
följa tillämpningen.

Enligt 13 § kommittéförordningen (1976:119) skall en kommitté
i sitt betänkande redovisa en beräkning av kostnaderna för att
genomföra kommitténs förslag. Regeringen har vidare utfärdat
särskilda kommittédirektiv (dir. 1984:5) vari kommittéerna
ålagts att lämna väl genomarbetade kostnadsberäkningar som tar
hänsyn till alla kostnader för olika intressenter (staten,
kommunerna, socialförsäkringssektorn, företagen och enskilda),
såväl direkta som indirekta. Även andra viktigare konsekvenser
skall belysas. Enligt kommittédirektiv från år 1992 (dir.
1992:50) skall kommittéerna även redovisa de regionalpolitiska
konsekvenserna av sina förslag. Nyligen beslutade
kommittédirektiv (dir. 1994:23) innehåller riktlinjer för hur
kommittéerna och de särskilda utredarna förutsättningslöst skall
pröva offentliga åtaganden. Riktlinjer lämnas även för hur
effekterna av genomförd verksamhet skall analyseras, liksom för
redovisningen av hur utredningsförslag skall finansieras. I
direktiven anges bl.a. att varje kommitté skall redovisa
konsekvenserna av sina förslag. Alla för en bedömning viktiga
konsekvenser skall identifieras, kvantifieras och så långt
möjligt värderas. Både utgångsläge och förslag till förändringar
skall beskrivas i finansiella och -- i möjlig mån --
samhällsekonomiska termer.

För regeringskansliets del finns ett cirkulär (C 1989:7) från
Statsrådsberedningen och Finans- och Civildepartementen, där
varje departement ges ett ansvar för att konsekvensutredningar
görs i de författningsärenden som handläggs inom departementen.
Här framhålls att det självfallet inte är mindre viktigt att man
bedömer konsekvenserna av de regler som riksdagen eller
regeringen beslutar genom lagar och förordningar. Konsekvenserna
av förordningsförslag bör enligt cirkuläret redovisas i
skriftlig form. Vidare sägs att konsekvenserna av lagförslag
givetvis bör beskrivas i den proposition eller lagrådsremiss där
förslaget läggs fram. Cirkuläret ersätts fr.o.m. den 1 november
1994 av ett nytt cirkulär (1994:13) om problem- och
konsekvensanalyser i författningsarbetet. I detta cirkulär
framhålls att det till problemanalysen hör att analysera och
beskriva det problem som skall lösas och hur, dvs. av vem och
med vilka metoder det bör lösas. Vidare framhålls att, om
problemanalysen visat att en författningsreglering är den
lämpligaste lösningen på problemet, skall man överväga om det
finns alternativa regellösningar och i så fall beskriva dem i
konsekvensanalysen. Syftet är att klargöra vilket alternativ som
sammantaget ger de lägsta kostnaderna för de berörda och
samtidigt i minsta möjliga utsträckning belastar miljön,
samhällsekonomin och statsfinanserna. I den miljömässiga
analysen skall ingå att redovisa negativ eller positiv påverkan
på miljön av att den aktuella regeln införs eller inte.

Att konsekvensutredningar i regelgivningssammanhang skall
belysa effekterna av regeln, både ekonomiska och andra
konsekvenser, framhölls i 1991 års budgetproposition (prop.
1990/91:100 bil. 2). I propositionen sades bl.a. att
konsekvensutredningar utan tvivel är av stor betydelse för ett
ändamålsenligt beslut, samtidigt som de på sikt blir en grund
för jämförelser i den uppföljning av regler som är en väsentlig
del i den nya budgetprövningen. Frågan om god regelkvalitet
gällde enligt propositionen reglernas ändamålsenlighet för sitt
syfte. I praktiken är reglers innehåll ofta resultat av
kompromisser och intresseavvägningar, och i en komplex
verklighet finns ofta målkonflikter. Det gjorde enligt
propositionen inte frågan om regelkvalitet mindre betydelsefull.
Många regler har t.ex. fått helt andra effekter än vad som
avsetts eller beräknats, och detta har inte sällan berott på
omständigheter som borde ha varit möjliga att förutse vid en
omsorgsfull konsekvensanalys.

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 21)
anförde föredragande statsrådet att regelreformeringsarbetet
syftar till att åstadkomma regelsystem som tillgodoser de
övergripande samhälleliga målen till en så låg samhällsekonomisk
kostnad som möjligt. Regelreformering omfattar därför såväl
avreglering som förändringar av befintliga regler och noggrann
utvärdering av förslag till nya regleringar. Statsrådet anförde
vidare att regelreformeringsarbetet kännetecknas både av en
strävan efter ändrade styreffekter av reglerna och av en strävan
att sanera i regelbestånden för att minska dem och få bort
föråldrade eller onödiga regler. De ansträngningar som under
åren gjorts för att få färre, ändamålsenligare, enklare,
tydligare och begripligare regler har sammanfattningsvis drivits
som ett program för en god regelkvalitet (se prop. 1990/91:100
bil. 2 s. 50). Programmets åtgärder är att regelgivaren skall
tillämpa en s.k. checklista för att pröva alternativ till
regelstyrning (se Statsrådsberedningens PM 1990:2 Att styra
genom regler), göra konsekvensutredningar för att bedöma
ekonomiska konsekvenser av olika styralternativ, i budgetarbetet
följa upp sina regler för att få till stånd en löpande bevakning
av effekterna av regelsystemen, registrera sina regler för att
hålla ordning på dem samt följa handböcker och annan vägledning
för att förenkla och förtydliga reglerna.

Programmet berördes också i 1994 års budgetproposition
(1993/94:100 bil. 8 s. 33). I samma proposition nämndes att det
behov av att komplettera checklistan med avseende på i första
hand EES-avtalet men också på ett eventuellt medlemskap i EU som
påtalats överensstämde väl med uppgiften för den översyn av
checklistan som var i gång i ett samarbete mellan
Statsrådsberedningen och Justitie- och Finansdepartementen.
Vidare nämndes att regeringen, förutom det mera långsiktiga
arbetet för att höja regelkvaliteten som programmet är uttryck
för, bedrev ett omfattande arbete med att ompröva reglers
styreffekter. Arbetet avsåg bl.a. att genom olika åtgärder höja
rättssäkerheten och effektiviteten och stärka konkurrensen i
hela samhället, och ett särskilt betydelsefullt projekt i detta
sammanhang var Delegationen för genomförandet av ett regeringens
avregleringsprogram för 1993/94, m.m. (N 1993:07).

Statsrådsberedningens promemoria 1990:2 Att styra genom
regler? Checklista för regelgivare syftar till att påminna om
att kostsamma, onödiga och ineffektiva åtgärder måste undvikas,
att lämpligt styrmedel väljs och att rättsreglerna görs
ändamålsenliga, enkla och klara. Den översyn av checklistan som
nämndes i årets budgetproposition befinner sig i ett slutskede.
1990 års promemoria skall ersättas av PM 1994:2, som skall ge
rättssakkunniga och andra handläggare i bl.a. regeringskansliet
ett underlag för att i beredningsarbetet ställa sig de rätta och
nödvändiga frågorna.

I skriften Bättre beslutsunderlag i den offentliga sektorn --
en presentationsmodell (Förvaltningsrevisionen informerar,
Fi 1991:2) anvisas en modell för att presentera
beslutsunderlag. Syftet med skriften, som har tagits fram av en
arbetsgrupp bestående av representanter från
Riksrevisionsverket, Svenska Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Civildepartementet och Finansdepartementet,
är att visa hur en enhetlig, enkel och överskådlig
presentationsmodell kan användas som ett hjälpmedel för
beslutsunderlag i den offentliga sektorn. Ett bra
beslutsunderlag skall enligt skriften ge beslutsfattarna en
överskådlig bild av alla kostnader och övriga effekter som
beslutet förväntas medföra. Det måste också vara anpassat till
den offentliga sektorn.

Vissa sifferuppgifter

Av kommittéberättelsen 1994 (skr. 1993/94:103) kan utläsas att
antalet kommittéer i slutet av 1993 uppgick till 128. Under
året tillsattes 100 kommittéer, och arbetet avslutades i 118
kommittéer. För 1992 var motsvarande siffror 83 resp. 68. Dessa
uppgifter avser kommittéer tillsatta efter beslut av regeringen.
I kommittéberättelsen redovisas även ett antal mindre eller
under kortare tid verksamma utredningar, som betalas från
departementens anslag Utredningar m.m. Där redovisas också vissa
utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.) som är
tillsatta efter regeringsbeslut eller beslut i
departementsprotokoll och som finansieras över något annat
anslag än Utredningar m.m. I bilaga 4 till kommittéberättelsen
1994 redovisas 132 sådana utredningsorgan mot 124 i föregående
års berättelse.

Andelen kvinnor i kommittéerna var 31,0 %, vilket är 2,7
procentenheter högre än föregående år. Av ordförandena var 224
män och 43 kvinnor (16,1 %), vilket är 0,8 procentenheter mer än
föregående år. Av ledamöterna var 465 män och 261 kvinnor
(36 %), vilket är 2,1 procentenheter högre än föregående år.
Fördelningen bland sekretariatspersonalen var 299 män och 170
kvinnor (36,2 %), vilket är 2,6 procentenheter fler kvinnor än
föregående år.

I regeringens skrivelse (skr. 1994/95:15) med en redogörelse
för behandlingen av riksdagens skrivelser till regeringen lämnas
uppgifter om antalet författningar i Svensk
författningssamling (SFS) och antalet myndighetsregler hos
myndigheterna under regeringen. Denna redovisning grundar sig på
uppgifter om författningarna i SFS och antalet regelrubriker i
myndigheternas årliga regelförteckningar. Vidare redovisas
situationen angående registreringen av kommunernas och
landstingens föreskrifter.

I fråga om lagar och förordningar framgår av redogörelsen att
antalet gällande grundförfattningar den 1 juli 1994 var 3 376,
varav 1 165 lagar. Jämfört med motsvarande siffra den 1 juli
1993 har antalet grundförfattningar minskat med 83. I skrivelsen
konstateras att den minskning av antalet gällande
grundförfattningar som kunnat registreras sedan mitten av
åttiotalet och som fick ett tillfälligt avbrott med förra årets
redovisning sålunda fortsatt trots att flera nya författningar
trädde i kraft den 1 januari 1994 samtidigt med EES-avtalet.

Antalet kungjorda grund- eller ändringsförfattningar i SFS
under första halvåret 1994 var 1 114. I skrivelsen jämförs
denna siffra med antalet under samma period år 1993 (955), och
det konstateras att den höga takten i nyutgivningen av
författningar således fortsätter.

I fråga om myndighetsregler framgår att antalet regelrubriker
i regelförteckningar hos myndigheter under regeringen per den 1
september 1994 har beräknats till ca 12 200. Detta innebär en
minskning jämfört med den 1 september 1993 då antalet
regelrubriker uppgick till ca 13 100.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade senast frågan om konsekvensanalyser i
propositioner i årets granskningsbetänkande (1993/94:KU30).
Utskottet lämnade i betänkandet en ingående redogörelse för
tidigare riksdagsbehandling av frågan om konsekvensanalyser för
lagförslag.

I betänkandet påpekades att utskottet vid ett flertal
tillfällen framhållit vikten och betydelsen av att
propositionerna innehåller genomarbetade konsekvensanalyser.
Propositionens förslag utgjorde underlag för riksdagens beslut.
Krävs ytterligare upplysningar kunde det beredande utskottet
visserligen komplettera underlaget, men på grund av tidsbrist
kunde oftast inte något mer omfattande analys- och
utredningsarbete göras. Att en väl genomförd konsekvensanalys
fanns med i beslutsunderlaget underlättade också en
efterkommande uppföljning och utvärdering.

I fråga om den aktuella granskningen ansåg utskottet att
arbetet med konsekvensanalyser måste fortsätta och att en
utveckling måste ske. Riktlinjer och metoder för analysernas
utformning måste utvecklas. Härvid borde hänsyn tas bl.a. till
att konsekvensanalyserna kan underlätta såväl riksdagens som
regeringens efterföljande utvärderings- och uppföljningsarbete.
Utskottet utgick från att regeringen vid sina överväganden av
åtgärder för fler och bättre konsekvensanalyser skulle komma att
uppmärksamma det behov av förbättringar som påvisats genom
utskottets granskning. Enligt utskottets mening borde
regeringens överväganden även omfatta frågan om ett sådant
utvecklingsarbete beträffande riktlinjer och metoder för
analysernas utformning. Utskottet utgick från att regeringen i
detta arbete skulle beakta de synpunkter som framförts i
utskottsyttrandena.

Utskottet uttalade avslutningsvis att utskottet avsåg att
återkomma till frågan om konsekvensanalyser i propositioner i
kommande granskningsarbete.

I årets granskningsbetänkande lämnades också en redovisning av
kommittéväsendet. Utskottet gjorde därvid en genomgång av
kvinnorepresentationen i kommittéerna och ville liksom vid
tidigare granskningstillfällen understryka vikten av att
kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar. Utskottet utgick
från att regeringen skulle ägna denna fråga fortsatt
uppmärksamhet, men granskningen föranledde inte något uttalande
i övrigt från utskottets sida.

Utskottet lämnade i granskningsbetänkandet även en redogörelse
för regelbeståndet och regelregistreringen. -- Utskottet hade i
sitt betänkande 1993/94:KU5 utan ställningstagande i sak tagit
del av det avsnitt i 1993 års budgetproposition som behandlade
regelreformering, språkvård och samhällsinformation.

Utskottets bedömning

Av den föregående redogörelsen framgår att under flera år stor
uppmärksamhet ägnats åt frågor om såväl det offentliga
beslutsunderlaget som om regelkvalitet och behovet av
regelreformering. Utskottet utgår från att så kommer att ske
även fortsättningsvis och anser inte att något tillkännagivande
behövs med anledning av motionerna 1993/94:K204, 1993/94:K205
och 1993/94:K502.

Språket i lagar m.m.

Allmänt

Motion

I motion 1993/94:K306 av Lennart Fridén (m) framhåller
motionären vikten av att det språk som används i riksdagen är så
korrekt som möjligt, så att oklarheter både i lagar och
förordningar och i förarbeten och olika underlag till beslut
undviks. Han hänvisar till att ett antal vägledande skrifter
kommit till under senare år för att vara till stöd bl.a. för
riksdagen, och han nämner bl.a. Statsrådsberedningens Svarta
listan 1988, Riksdagens skrivregler 1990 och Myndigheternas
skrivregler (Ds 1991:58). Motionären kritiserar det onödiga
bruket av främst anglicismer. Han föreslår att de som i
riksdagen och regeringskansliet på senare år har arbetat med de
uppräknade handledningarna också efter en genomgång av
riksdagstryck m.m. från senare tid borde kunna ta fram en
vägledning för språkbruket främst i riksdagen. En sådan
vägledning skulle vara till hjälp även för andra, t.ex.
journalister i fråga om parlamentariska och politiska termer. I
motionen begärs att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad som anförts i motionen om språklig vägledning.

Gällande ordning m.m.

Statsrådsberedningen har gett ut vissa anvisningar för
författningsskrivning i den s.k. Gröna boken. I denna hänvisas i
fråga om språket i nya författningar och i ändringsförfattningar
till promemorian Språket i lagar och andra författningar och
Statsrådsberedningens promemoria 1979:2 Några riktlinjer för
författningsspråket.

Basskrivregler för den offentliga förvaltningen finns i
Myndigheternas skrivregler (Ds 1991:58, tredje bearbetade
upplagan Ds 1994:1). Dessa har tillkommit i samarbete med bl.a.
riksdagens språkgrupp och Svenska språknämnden. Eftersom en stor
del av regeringskansliets texter ingår i riksdagstrycket har det
ansetts önskvärt att riksdagen och regeringskansliet har
gemensamma skrivregler. Riksdagens språkgrupp och
Statsrådsberedningen har därför kommit överens om en
rekommendation att Myndigheternas skrivregler skall tillämpas
såväl i riksdagen som i regeringskansliet. Detta innebar vissa
nyheter och ändringar i förhållande till riksdagens skrivregler.

Statsrådsberedningen har också gett ut en promemoria
(PM 1992:2) Redaktionella och språkliga frågor i EES-arbetet.
Promemorian har utarbetats av språkexperterna i
Justitiedepartementet i samarbete med rättssekretariatet hos
Utrikesdepartementets handelsavdelning.

I 1993 års budgetproposition (prop. 1992/93:100 bil. 8 s. 26)
behandlades behovet av ett bra och begripligt språk i
myndigheternas verksamhet. Det framhölls att bl.a. det mångåriga
språkvårdsarbete som bedrivits i regeringskansliet visar att det
är av stor vikt att språkarbetet bedrivs fortlöpande och
systematiskt och med god kännedom om myndighetens verksamhet.
Inte minst viktigt var att arbetet i regeringskansliet med att
göra t.ex. nya lagar så överskådliga och lättlästa som möjligt
förmedlas till myndigheterna inför deras regelarbete. Enligt
föredragande statsrådet behövdes en samordning av den offentliga
språkvården, och Svenska språknämnden bedömdes vara ett lämpligt
organ för uppgiften att särskilt uppmärksamma behovet av att
förbättra de offentliga texterna och att utveckla och så långt
det är möjligt samordna språkvårdsinsatser. Statsrådet räknade
med att återkomma till regeringen med förslag om att det skulle
träffas avtal med nämnden om dess roll i språkvårdsarbetet inom
statsförvaltningen.

Ämnet språkvård togs upp även i 1994 års budgetproposition
(prop. 1993/94:100 bil. 8 s. 35). Där meddelades att
promemorian (Ds 1993:61) Visst går det att förändra
myndighetsspråket kommit ut. Vidare meddelades att regeringen i
december 1993 beslutat att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift
att främja språkvårdsarbetet hos myndigheterna. I gruppens
uppgift ingick också att överväga vilka bidrag Svenska
språknämnden och andra språkvårdande verksamheter kunde lämna.
Genom initiativ från gruppen och myndigheterna själva borde
olika projekt kunna sättas i gång för att förbättra skrivandet
och för att samordna arbetet vid revidering eller nyproduktion
av texter. En ökad språklig kompetens hos de anställda bedömdes
komma att gagna inte bara dem själva utan också i hög grad
verksamheten och medborgarna.

Den nämnda promemorian tar upp frågor om varför
myndighetsspråket ser ut som det gör, hur man praktiskt går till
väga för att förändra texter och skrivvanor inom en myndighet
och om det ger några ekonomiska vinster.

Aktuell verksamhet

Under riksmötet 1992/93 praktiserade två studerande från
språkkonsultlinjen inom Institutionen för nordiska språk vid
Stockholms universitet på riksdagen. De granskade och skrev en
rapport om språket i och utformningen av riksdagens
utskottsbetänkanden. Under hösten 1993 höll de också ett
seminarium med berörda tjänstemän om sina iakttagelser.

Behovet av fortsatt språkvårdsarbete inom riksdagen är enligt
uppgift uppmärksammat inom riksdagens förvaltningskontor. Tanken
är att ett organisatoriskt ansvar skall läggas hos
protokollskansliet. Bitr. kammarsekreteraren har i uppdrag att
förbereda och leda en reorganisation av arbetet. I språkgruppen
avses ingå även representanter för utskottskanslierna,
textgranskarna, dokument- och registerenheten och
förvaltningskontoret. Gruppen skall bl.a. kunna initiera
seminarier i språkfrågor.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet behandlade under riksmötet 1992/93 (bet.
1992/93:KU9) en motion om att riksdagen skulle uppdra åt
riksdagens förvaltningsstyrelse att utarbeta ett program för
språkvården i riksdagen. Utskottet, som inhämtade uppgifter om
språkvården i riksdagen från förvaltningskontoret, pekade på att
det fanns gemensamma basskrivregler för den offentliga
förvaltningen, att det inom riksdagen fanns särskild
språkvårdskompetens inom stenografkåren och hos textgranskarna
inom tryckerienheten, att särskilda språkvårdsseminarer för
personalen hållits och nya planerades av förvaltningskontoret,
att samarbete med regeringskansliets språkexperter förekom och
att förvaltningskontoret också tagit upp frågan om
språkvårdsutbildning med partikanslierna. Därutöver framhölls
att försök inletts med ett datorbaserat stöd avseende
rättstavningskontroll, synonymer och textanalys. Utskottet ville
för sin del betona vikten av att man inom riksdagen, särskilt i
det officiella riksdagstrycket, värnade det svenska språket.
Något särskilt uppdrag till förvaltningsstyrelsen var enligt
utskottet dock inte erforderligt.

Utskottets bedömning

Enligt utskottet bör höga krav ställas på det språk som
används i offentliga sammanhang. Inom regeringskansliet läggs
också ett betydande arbete ned på språkvård. Enligt utskottets
mening är det viktigt att frågan ges tillräcklig uppmärksamhet
även i riksdagen. Av uppgifter från förvaltningskontoret framgår
att frågan om organisationen av språkvårdsarbetet är
uppmärksammad och att planer på utveckling av detta arbete
finns. Utskottet anser inte att något sådant tillkännagivande
som begärs i motion 1993/94:K306 behövs, och utskottet avstyrker
motionen.

Könsneutralitet

Motion

I motion 1993/94:K503 av Karin Pilsäter (fp) föreslås dels att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att ett könsneutralt språk skall användas i
propositioner angående ny eller ändrad lagstiftning, i
förordningar och andra officiella dokument (yrkande 1), dels att
riksdagen beslutar att använda ett könsneutralt språk i enlighet
med vad som i motionen anförts (yrkande 2). Motionären hänvisar
till att inom Europarådet år 1990 antogs en rekommendation om
eliminering av sexism i språket och att regeringarna där
rekommenderas att främja ett användande av språket som speglar
principen om jämställdhet. Motionären ifrågasätter varför mannen
är norm i det officiella språket. Enligt motionären bör språket
inte spegla otidsenliga fördomar om kvinnors och mäns roller,
och statsmakterna bör vara föregångare på detta område.
Riksdagen bör därför enligt motionären ge regeringen i uppdrag
att se över språket i propositioner om ny eller ändrad
lagstiftning, i författningar och andra officiella dokument.
Detta gäller enligt motionären självfallet även de av riksdagen
framtagna dokumenten.

Gällande ordning m.m.

Utskottet, som behandlade motionsyrkanden om ett könsneutralt
språk under förra årets riksmöte, lämnade i sitt betänkande
1993/94:KU5 följande redogörelse.

I Statsrådsberedningens promemoria från 1979 framhålls (s. 13)
att kritik riktats mot det sedan gammalt i författningar använda
bruket med ordet han som ersättningsord för substantiv som
betecknar både män och kvinnor. I promemorian anges att det är
givet att man så långt som möjligt bör gå kritiken till mötes.
Ett sätt att lösa problemet anges vara att helt undvika
personliga pronomen i texten. Detta medför dock en risk för att
texten belastas med passivformer, upprepningar av substantiv,
abstrakta och opersonliga vändningar. Ett annat sätt är att
skriva han eller hon. Denna lösning kan rekommenderas bara i
enstaka fall. Om texten däremot kräver ett ymnigt bruk av
pronomen blir kombinationen lätt störande, särskilt vid böjning.
Sammanfattningsvis har i Statsrådsberedningens promemoria
angetts att man i första hand så långt som möjligt bör undvika
personliga pronomen. I andra hand bör man använda han eller
hon. Om dessa alternativ leder till dåliga formuleringar eller
störande upprepningar bör han även i fortsättningen
användas.

Vad gäller ändringar i äldre författningar sägs i promemorian
bl.a. att man i fortsättningen inte bör vara främmande för
tanken att arbeta om äldre författningar av enbart språkliga
skäl. Detta kan emellertid, bl.a. på grund av tidsbrist, ske
bara i ganska begränsad omfattning. Däremot bör man alltid ta
tillfället i akt att modernisera en äldre författning språkligt,
när man skall göra en saklig ändring i den.

I Myndigheternas skrivregler anges (avsnitt 4.4.1) beträffande
användningen av pronomenet han att detta tidigare alltid
användes i många texter, särskilt författningstexter, när man
syftade på båda könen. Det anges fortfarande vara användbart när
man avser både män och kvinnor eller där substantivet är en
abstraktion. I texter där man måste skilja på könen eller i
texter som man vill göra helt könsneutrala kan man välja något
eller några av följande sätt: han eller hon, upprepning av
huvudordet, omskrivning med plural eller könsneutrala
substantiv.

I samband med behandlingen av lag om tystnadsplikt för präst
inom svenska kyrkan m.m. år 1979 avstyrkte utskottet (KU
1979/80:7) ett motionsyrkande om ändring av ordet han i
lagtexten till orden han eller hon. Utskottet hyste
förståelse för de av motionärerna framlagda synpunkterna.
Utskottet framhöll att det i de föreslagna lagtexterna använda
ordet han självfallet inte betecknade enbart män. Ordet var
i stället uppenbart använt som ersättningsord för substantiv som
betecknar både män och kvinnor. Av Statsrådsberedningens
promemoria 1979:2 med några riktlinjer för författningsspråket
framgick enligt utskottet att denna könsneutrala användning av
ordet han var hävdvunnen i svenskt lagspråk och att
anvisningarna innebär att ordet även fortsättningsvis skall
användas på detta sätt i flertalet fall. Enligt utskottets
mening hade det likväl varit lämpligare om annat uttryck än
han begagnats i lagtexten. Utskottet fann dock att
angelägenheten av att ny lagstiftning kom till stånd på området
var så stor att den tog över den olägenhet som låg i att
lagtexterna inte fått en helt tillfredsställande språklig
utformning.

Lagutskottet behandlade år 1979 (LU 1979/80:10) ett
motionsyrkande om att riksdagen hos regeringen skulle begära att
vid översyn av äldre lagar och utarbetandet av nya lagtexter
författningarna skulle utformas könsneutralt. Lagutskottet
redogjorde för vad som anfördes i Statsrådsberedningens
promemoria 1979:2 om användningen av ordet han och språklig
modernisering av äldre författningar (se ovan). Lagutskottet
delade motionärernas uppfattning om att språket i åtskilliga
både äldre och yngre författningar stod i mindre god samklang
med strävandena mot jämställdhet mellan män och kvinnor. En
modernisering av författningsspråket tedde sig enligt utskottets
mening erforderlig, och utskottet såg därför med
tillfredsställelse att dittills tillämpade regler för
författningsskrivandet setts över och kompletterats av
Statsrådsberedningen i samarbete med departementens rättschefer
och att framkomna synpunkter redovisats i Statsrådsberedningens
PM 1979:2. Lagutskottet framhöll att promemorians språkregler
och anvisningar för en modernisering av författningsspråket var
avsedda att tillämpas inte bara när nya författningar utarbetas
utan också då äldre lagar och förordningar ändras i sakligt
hänseende. Enligt lagutskottets mening tillgodosåg de nya
riktlinjerna i allt väsentligt de krav på författningsspråket
som kunde ställas från jämställdhetssynpunkt.

I kyrkoförfattningsutredningens slutbetänkande (SOU 1987:4) En
ny kyrkolag m.m. berörs bruket av de personliga pronomenen han
och hon i författningstexterna. Konstruktionen med han eller
hon ansågs enligt utredningen bli onödigt tung, och för att
få ett så naturligt och lättläst språk som möjligt valde man att
använda pronomenet han i sammanhang där det behövdes ett
personligt pronomen i singularis. Utredningen trodde inte att
det skulle uppstå några problem för den som läste utredningens
lagtexter att förstå att han enligt gängse bruk här användes
i allmän betydelse och syftade på båda könen. Även i
kommunallagsgruppens slutbetänkande Ds 1988:52 Ny lag om
kommuner och landsting berördes svårigheten att skriva
könsneutralt. Utredningen fullföljde 1983 års
demokratiberednings arbete (se SOU 1985:29 Principer för ny
kommunallag) med att göra lagen könsneutral, men man försökte
undvika de dubbla pronomenen som ofta leder till tunga
formuleringar. Utredningen hade på olika sätt försökt att komma
runt de problem som enligt utredningen nödvändigtvis uppstår när
man skall skriva en könsneutral författningstext. Det ansågs
mödan värt eftersom endast ett tjugotal paragrafer berördes.

Tidigare utskottsbedömning

Utskottet behandlade, som nämnts ovan, motionsyrkanden om ett
könsneutralt språk under förra riksmötet (bet. 1993/94:KU5).
Utskottet hänvisade till den lämnade redogörelsen för olika
möjligheter att göra en text könsneutral och ansåg att det i
officiella texter i så stor utsträckning som möjligt bör
användas ett könsneutralt språk. Utskottet utgick från att
riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar samt
inom den offentliga förvaltningen beaktas och ansåg mot bakgrund
av det anförda inte att det fanns skäl för riksdagen att vidta
någon åtgärd med anledning av motionen.

Utskottets bedömning

Utskottet vill åter stryka under betydelsen av att det språk
som används i officiella texter i så stor utsträckning som
möjligt är könsneutralt. Utskottet har inte anledning att frångå
sin tidigare bedömning och anser sig kunna utgå från att de
nämnda riktlinjerna för språket i lagar och andra författningar
samt inom den offentliga förvaltningen följs. Motion
1993/94:K503 bör lämnas utan bifall.

Förvaltning av statsråds värdepapper

Motion

I motion 1992/93:K206 av Bengt Hurtig m.fl. (v) anser
motionärerna att statsråds stora aktieinnehav medför problem,
även om regeringen vidtagit åtgärder för att undvika det. Risken
finns att förtroendet för statsråd med stor aktieförmögenhet
rubbas. Motionärerna föreslår därför att samtliga statsråd med
större förmögenhetsinnehav i aktier eller andra värdepapper
skall överlämna dem till någon form av "blind trust", som skall
ha att förvalta förmögenheten på ett sådant sätt att värdet av
förmögenheten behålls, men statsrådet skall inte ha kännedom
om hur förmögenheten är sammansatt. Regeringen bör enligt
motionärerna lägga fram förslag i enlighet med det anförda.

Gällande bestämmelser m.m.

I 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen stadgas att
statsråd inte får utöva allmän eller enskild tjänst samt att
statsråd inte heller får inneha uppdrag eller utöva verksamhet
som kan rubba förtroendet för honom.

Förbudet har bl.a. till uppgift att förhindra att
jävssituationer uppkommer. För den statliga förvaltningen finns
i 11 och 12 §§ förvaltningslagen (1986:223) regler om när den
som handlägger ett visst förvaltningsärende är att anse som
jävig. Förvaltningslagen gäller formellt inte vid handläggning
av regeringsärenden men iakttas ändå i praxis av regeringen.

Av de jävssituationer som nämns i 11 § förvaltningslagen är
det främst de som omnämns i paragrafens första styckes första
punkt som är av intresse i förevarande sammanhang. Där stadgas
att den som skall handlägga ett ärende är jävig om saken angår
honom själv eller hans make, förälder, barn eller syskon eller
någon annan närstående. Detsamma gäller om ärendets utgång kan
väntas medföra synnerlig nytta eller skada för honom själv eller
närstående. Vidare föreligger enligt första punkten jäv om
ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada
för befattningshavaren eller hans familj. Denna typ av jäv går
under beteckningen intressejäv, och som typexempel brukar nämnas
att handläggaren äger aktier i ett aktiebolag som uppträder som
part i ärendet. Huruvida jäv föreligger i ett sådant fall beror
på storleken av aktieinnehavet liksom på ärendets betydelse för
aktiebolaget. Från jäv kan enligt 11 § andra stycket bortses
när frågan om opartiskhet uppenbarligen saknar betydelse.

I insiderlagen (1990:1342) finns bestämmelser om handelsförbud
och anmälningsskyldighet för fondpappersinnehav. Var och en som
genom anställning, uppdrag eller annan befattning har fått
information eller kunskap om en inte offentliggjord
kurspåverkande omständighet som är ägnad att väsentligt påverka
kursen på fondpapper är förbjuden att utnyttja informationen för
egen och annans handel på värdepappersmarknaden till dess att
omständigheten blivit allmänt känd eller upphört att ha
betydelse för kurssättningen. Förbudet gäller även offentliga
funktionärer. Beträffande aktieägare gäller förbudet information
om omständigheter som rör aktiebolag i vilket han äger aktier.
För att underlätta tillsynen och minska benägenheten för
otillåten handel, men också för att stärka förtroendet för
befattningshavare och myndigheter, kan regeringen enligt 11 §
insiderlagen om det är påkallat för en myndighet föreskriva
anmälningsskyldighet för myndighetens funktionärer.

Den 31 januari 1991 beslutade regeringen, med tillämpning av
insiderlagens regler om anmälningsskyldighet, att
Statsrådsberedningen och departementen skulle föra förteckningar
över fondpappersinnehav samt att Statsrådsberedningens
förteckning skulle omfatta bl.a. statsrådens innehav. Statsråden
kom även överens om att anmäla makars eller sambors samt barns
innehav på samma sätt. Efter regeringsskiftet hösten 1991
beslutade den nya regeringen att Justitiedepartementets
förteckning skulle omfatta även de fondpapper som innehas av
statsråden. Anvisningar för statsrådens anmälan om innehav av
fondpapper har utarbetats inom Justitiedepartementet och
överlämnats till statsråden. Efter regeringsskiftet hösten 1994
omfattas statsrådens fondpappersinnehav åter av
Statsrådsberedningens förteckning.

Tidigare utskottsbehandling

Utskottet avslutade under våren 1993 en granskning av
statsråds innehav av värdepapper och i anslutning härtill frågor
om jäv för statsråd. I granskningsbetänkandet 1992/93:KU30
lämnas en utförlig redogörelse för gällande bestämmelser och för
regeringens praxis för hanteringen av jävssituationer m.m.
Utskottet pekade på att regeringen den 24 oktober 1991 beslutade
att tillsätta en etikkommitté (Ju 1991:E) med uppgift bl.a. att
ge riktlinjer om hur statsrådens tillgångar borde förvaltas samt
att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens
förmögenhetsdispositioner. Utskottet hade tagit del av de regler
för extern förvaltning av regeringsledamöters förmögenheter och
rådgivande organ som finns i bl.a. Canada och USA. Utskottet
(majoriteten) uttalade att förhållandena här i Sverige
visserligen är annorlunda, men att principen att statsråd under
tjänstetiden fråntas möjligheterna att påverka sina eventuella
kapitalplaceringar måste ses som ett intressant alternativ för
att förhindra uppkomsten av jävssituationer. Utskottet
(majoriteten) rekommenderade därför att möjligheterna att sätta
viss egendom under oberoende extern förvaltning under den tid
statsrådstjänsten innehas skulle bli föremål för utredning, och
därvid borde möjligheterna att i Sverige tillämpa t.ex. ett
system med blind trust som förekommer i Canada och USA
undersökas.

I en s-reservation framhölls att, även om förbud mot
aktieinnehav generellt inte borde uppställas för statsråd,
aktieägande statsråd borde överlämna sina aktier till en
oberoende extern förvaltning. Vidare rekommenderades i
reservationen att regeringen skyndsamt skulle utreda om systemet
med blind trust kan införas i Sverige.

Även vid 1993/94 års riksmöte granskade utskottet frågan om
statsrådens innehav av värdepapper (bet. 1993/94:KU30).
Utskottet hänvisade därvid till föregående års ingående
granskning och bedömning av frågorna samt fann att årets
granskning -- som inte innefattat någon självständig utredning
av i vilken omfattning jäv eller jävsliknande situationer
uppstått för statsråden -- inte gav anledning till något
uttalande från utskottets sida.

Utskottets s-ledamöter hänvisade i ett särskilt yttrande till
de uppfattningar de uttalat vid föregående års granskning och
vidhöll de i reservationen angivna uppfattningarna.

Regeringens etikkommitté

Regeringens etikkommitté tillsattes i oktober 1991 med uppgift
bl.a. att granska de anmälningar som statsråden gör av
fondpappersinnehav, ge riktlinjer om hur statsrådens tillgångar
bör förvaltas samt att ur etisk synvinkel ge råd om statsrådens
förmögenhetsdispositioner. Inom kommittén har utretts bl.a.
frågan om att införa ett system med blind trust. Kommittén
överlämnade den 8 november 1993 en promemoria --
Intressekonflikter för statsråd -- till statsrådet Reidunn
Laurén.

I promemorian underströk kommittén som tre grundläggande
principer dels att statsråd bör välja sådana former för
placeringen av sina förmögenhetstillgångar och för förvaltningen
av dem att han eller hon i möjligaste mån undviker
intressekonflikter och jävssituationer i sin tjänsteutövning,
dels att statsråd inte får för egen eller närståendes
vinning på ett otillbörligt sätt dra fördel av sin ställning som
statsråd och av information och kunskap som han eller hon
inhämtar under tjänstgöringen, och dels att ansvaret för att
i tjänsteutövningen förebygga intressekonflikter och
jävssituationer i första hand vilar på statsrådet själv.

Kommittén erinrade om förbudet mot bisysslor m.m. och fann att
det kan vara oförenligt med detta förbud att statsråd själv
förvaltar värdepapper i större omfattning. Förvaltningen borde
då överlåtas åt annan, fristående förvaltare, närmast genom
deponering av värdepappersportföljen i bank eller hos
värdepappersinstitut.

Kommittén gjorde vidare en genomgång av insiderlagens
bestämmelser och dess betydelse för statsrådens del.

När det gäller ett statsråds förvaltning av sin förmögenhet
utanför insiderlagens tillämpningsområde föreslog kommittén
vissa riktlinjer för förvaltningen. I fråga om aktier borde
statsråden i princip avhålla sig från spekulation genom
korttidsaffärer och begränsa sig till långsiktiga placeringar.
Portföljen borde uppvisa en rimlig diversifiering och belåningen
hållas låg. De förordade riktlinjerna beträffande aktier borde
enligt kommittén ges motsvarande tillämpning i fråga om
konvertibla skuldebrev och skuldebrev förenade med optionsrätt
till nyteckning samt liknande värdepapper. Såvitt avser
placeringar i obligationer, statsskuldväxlar, certifikat och
liknande ränteinstrument fanns knappast några skäl att -- utöver
vad som följer av bestämmelserna i insiderlagen -- begränsa
statsrådens placeringsmöjligheter. Ränteoptioner, ränteterminer,
indexoptioner och indexterminer, liksom aktieoptioner och
aktieterminer, borde statsråd i princip inte införliva i sina
värdepappersportföljer. -- Enligt kommittén torde de förordade
riktlinjerna kunna tjäna till viss vägledning även när det
gäller andra värdepapper än marknadsnoterade värdepapper.

I fråga om överlämnande av ett statsråds förmögenhet till
förvaltning i blind trust uttalade kommittén att ett sådant
överlämnande uppenbarligen skulle innebära mycket långtgående
inskränkningar i statsrådets rätt att själv råda över sina
personliga förhållanden. Inte minst gällde detta den totala
omplacering av statsrådets förmögenhetstillgångar som
förvaltaren måste företa helt utan statsrådets insyn och
medverkan. Sådan omplacering skulle också kunna leda till
vittgående skatteeffekter och därmed till en betydande
belastning på statsrådet eller kanske närmast trustens likvida
tillgångar. Att genom särskild lagstiftning undanröja dessa
skatteeffekter för den helt säkert mycket obetydliga grupp, vars
förmögenheter skulle överlämnas till denna förvaltningsform, var
enligt kommittén knappast någon framkomlig väg. En sådan
lagstiftning skulle av allmänheten lätt kunna uppfattas som ett
obehörigt gynnande av ett fåtal höginkomsttagare och ägare av
stora förmögenheter. -- Mot den redovisade bakgrunden förordade
kommittén att erfarenheterna av det regelsystem som kommittén
föreslog skulle avvaktas, innan möjlighet till förvaltning i
blind trust öppnades.

För det fall att det mot kommitténs förordande skulle anses
att möjlighet till förvaltning i blind trust bör öppnas för
svenska statsråd, gjorde kommittén vissa påpekanden enligt
följande.

En sådan möjlighet torde kunna öppnas utan alltför stora
ingrepp i gällande lagstiftning. I ett avtal med bank eller
värdepappersinstitut om fullständig förmögenhetsförvaltning
kunde förvaltaren ges fria händer att omplacera
förmögenhetstillgångarna och att i övrigt vidta alla
förvaltningsåtgärder som förvaltaren finner vara motiverade. Det
kunde inte heller föreligga något hinder mot att förvaltaren i
avtalet förpliktas att -- med undantag beträffande
deklarationsuppgifter -- inte ge uppdragsgivaren någon insyn i
förvaltningen eller beträffande värdepappersportföljens
sammansättning, så länge uppdragsgivaren uppehåller sin
statsrådstjänst. I avtalet borde enligt kommittén tas in en
bestämmelse att förvaltaren bör eftersträva att efter en
självständig bedömning undvika att förvärva sådana värdepapper
som vid en annan förvaltningsform skulle kunna ge upphov till
intressekonflikter för statsrådet vid handläggning av
förvaltningsärenden inom regeringen. Det borde vidare åligga
förvaltaren att -- inom ramen för den förvaltade egendomen --
hålla en sådan likviditet att förvaltaren kan erlägga
uppkommande realisationsvinstskatter och bestrida andra av
förvaltningen föranledda kostnader. En närmare granskning av
detaljer i förvaltningsavtal kunde i förekommande fall ske i
samråd mellan uppdragsgivaren och etikkommittén.

De regler som gäller om fysiska personers skyldighet att avge
självdeklaration till skattemyndigheten kunde enligt kommittén
föranleda problem, nämligen om statsrådet också i detta
sammanhang skall kunna hållas okunnig om den närmare
sammansättningen av sin förmögenhet. Dessa svårigheter syntes
dock inte kommittén oöverkomliga. En enkel lösning borde kunna
nås, om förvaltaren av förmögenheten efter utgången av varje
kalenderår tilläts att på eget ansvar redovisa dels till ägaren
den totala avkastningen av värdepappersportföljen och
portföljens sammanlagda deklarationsvärde, dels till
skattemyndigheten mera detaljerade uppgifter rörande portföljens
sammansättning, avkastning och deklarationsvärde. För detta
ändamål borde en mindre ändring i skattelagstiftningen vara till
fyllest. En sådan lösning skulle emellertid leda till konflikt
med den grundläggande principen i rättssamhället att en part i
ett mål eller ärende skall ha fri insyn i de förhållanden som
kan läggas till grund för en domstols eller myndighets
avgörande.

Ett statsråd som överlämnar sitt fondpappersinnehav till sådan
avskärmad förmögenhetsförvaltning borde enligt kommittén vara
befriad från anmälningsskyldighet enligt 11 § insiderlagen.
Vidare borde fondpappersinnehavet, när fråga är om aktier i s.k.
avstämningsbolag, vara förvaltarregistrerat. Insynsmöjligheten
för envar att få del av uppgifter om ägare med mer än 500 aktier
i avstämningsbolag, även om aktierna är förvaltarregistrerade,
borde stängas beträffande aktier i blind trust. Enligt kommittén
borde, om möjlighet öppnas för statsråd att till annan överlämna
förvaltningen av sin förmögenhet i former som motsvarar blind
trust, den möjligheten utsträckas till att gälla även andra
offentliga funktionärer som avses i 11 § insiderlagen.

Kommittén hade inte sett som sin uppgift att utarbeta förslag
till den mer omfattande lagstiftning som torde bli erforderlig,
om det skulle anses böra kunna inrättas blind trusts med
ställning av juridiska personer.

Etikkommitténs promemoria hade enligt vad statsminister Carl
Bildt uppgav vid utskottets utfrågning med honom den 26 april
1994 varit föremål för beredning inom regeringen. Ett utkast
till slutsatser hade upprättats och samråd om dessa inletts med
den parlamentariska oppositionen.

Pågående beredning

Statssekreteraren i Justitiedepartementet har den 14 november
1994 låtit meddela att frågan om vilka riktlinjer som skall
gälla i fråga om redovisning, registrering och förvaltning av
statsrådens värdepapper m.m. för närvarande bereds i
regeringskansliet och att i det sammanhanget bl.a. frågan om
s.k. blind trust kommer att analyseras ytterligare.

Utskottets bedömning

Frågan om statsrådens förmögenhetsförvaltning har som framgår
ovan behandlats av regeringens etikkommitté. Kommittén har även
behandlat möjligheterna att tillämpa ett system med blind trust.
Ovan framgår också att frågan om vilka riktlinjer som skall
gälla i fråga om redovisning, registrering och förvaltning av
statsrådens värdepapper m.m. bereds inom regeringskansliet och
att i det sammanhanget frågan om blind trust kommer att
analyseras ytterligare.

Med hänsyn till den sålunda pågående beredningen anser
utskottet att motion 1992/93:K206 i huvudsak är tillgodosedd,
och utskottet avstyrker motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande beredning av regeringsbeslut m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:K204, 1993/94:K205 och
1993/94:K502,

2. beträffande språket i riksdagen
att riksdagen avslår motion 1993/94:K306,

3. beträffande pronomenet han
att riksdagen avslår motion 1993/94:K503,

4. beträffande förvaltningen av statsråds värdepapper
att riksdagen avslår motion 1992/93:K206.

Stockholm den 17 november 1994

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove
Johansson (s), Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Ingvar
Johnsson (s), Widar Andersson (s), Birger Hagård (m), Tone
Tingsgård (s), Birgitta Hambraeus (c), Björn von Sydow (s),
Jerry Martinger (m), Barbro Hietala Nordlund (s), Kenneth Kvist
(v), Pär-Axel Sahlberg (s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp)
och Håkan Holmberg (fp).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Motionerna 1
Motioner väckta under allmänna motionstiden 1994 1
Motion väckt under allmänna motionstiden 1993 2
Utskottet 2
Beredning av beslut m.m. 2
Motioner 2
Gällande ordning m.m. 3
Beslutsunderlag 3
Vissa sifferuppgifter 6
Tidigare riksdagsbehandling 7
Utskottets bedömning 8
Språket i lagar m.m. 8
Allmänt 8
Motion 8
Gällande ordning m.m. 9
Aktuell verksamhet 10
Tidigare utskottsbehandling 10
Utskottets bedömning 10
Könsneutralitet 11
Motion 11
Gällande ordning m.m. 11
Tidigare utskottsbedömning 13
Utskottets bedömning 13
Förvaltning av statsråds värdepapper 13
Motion 13
Gällande bestämmelser m.m. 13
Tidigare utskottsbehandling 15
Regeringens etikkommitté 15
Pågående beredning 18
Utskottets bedömning 18
Hemställan 18