Lagstiftningsåtgärder beträffande stiftelser m.m.

Betänkande 1992/93:LU34

Lagutskottets betänkande 1992/93:LU34

Lagstiftningsåtgärder beträffande stiftelser m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
LU34

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tre motioner som väckts under den allmänna
motionstiden vid riksmötet 1992/93. En motion gäller lagstiftning om stiftelser
och en gäller lagstiftning om franchising. Den tredje motionen rör frågan om
avveckling av ekonomiska föreningar i vissa fall.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

1992/93:L206 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär att en stiftelselag utan ytterligare dröjsmål framläggs för
riksdagen.

1992/93:L207 av Elving Andersson och Stina Gustavsson (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
förenklat förfarande för omvandling från ekonomisk till ideell förening i vissa
fall.

1992/93:L208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av lagstiftning om franchising.

Utskottet

Stiftelser

Någon särskild civilrättslig lagstiftning om stiftelser finns inte. Däremot
finns en viss offentlig kontroll över stiftelser enligt lagen (1929:116) om
tillsyn över stiftelser (tillsynslagen). Enligt denna lag skall stiftelser med
vissa undantag anmälas till länsstyrelsen, och anmälningsskyldiga stiftelser är
underkastade länsstyrelsens tillsyn om de främjar ett allmännyttigt ändamål.
Allmännyttiga stiftelser är under vissa förutsättningar befriade från inkomst-
och förmögenhetsskatt.

I motion L206 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) framhålls inledningsvis att
det finns ett mycket stort antal stiftelser i Sverige som tillsammans förvaltar
stora värden. Stiftelserna är ofta undantagna från offentlig tillsyn och
befriade från skattskyldighet. Motionärerna pekar på att förslag till en
stiftelselag sedan länge har aviserats från Justitiedepartementet. Avsaknaden
av en heltäckande civilrättslig lagstiftning har enligt motionärerna lett till
bl.a. ett omfattande missbruk av stiftelsen som organisationsform. Dröjsmålet
med att skapa moderna och ändamålsenliga regler för det svenska
stiftelseväsendet är därför oacceptabelt, och motionärerna anser det vara
ytterst angeläget att riksdagen begär att regeringen utan ytterligare dröjsmål
lägger fram förslag om en heltäckande civilrättslig lagstiftning avseende
stiftelseinstitutet.

Utskottet kan konstatera att arbetet med en lagstiftning för stiftelser har
pågått under många år. Stiftelseutredningen (Ju 1975:01) tillkallades 1975 på
riksdagens begäran, och den fick i uppdrag att företa en översyn av
lagstiftningen om stiftelser. Efter ett regeringsbeslut 1983 upphörde
utredningen med sitt arbete, och lagstiftningsarbetet har sedan dess bedrivits
inom Justitiedepartementet. Det arbetet resulterade i att ett förslag till en
lag om stiftelser lades fram i departementspromemorian (Ds Ju 1987:14)
Stiftelser. Efter remissbehandling av promemorieförslaget har -- mot bakgrund
av bl.a. vad som därvid framkom -- lagstiftningsärendet beretts vidare inom
departementet. Beredningsarbetet har resulterat i att regeringen den 28 januari
1993 fattat beslut om att överlämna ett förslag till en stiftelselag för
Lagrådets yttrande. Förslaget innebär en omfattande civilrättslig reglering av
stiftelseinstitutet samt bestämmelser om tillsyn.

De civilrättsliga reglerna i förslaget innehåller en grundläggande definition
av stiftelsebegreppet, vilken bygger på stiftelsebegreppet i tillsynslagen. I
den föreslagna lagen regleras också två särskilda former av stiftelser,
insamlings- och kollektivavtalsstiftelser. Förslaget innehåller åtskilliga
bestämmelser om förvaltningen av en stiftelse. Den föreslagna lagen skiljer
mellan två former av förvaltning -- egen förvaltning och anknuten förvaltning.
Lagförslaget innebär vidare att stiftelser även i fortsättningen skall ha rätt
att bedriva näringsverksamhet. Alla stiftelser som driver näringsverksamhet
skall enligt förslaget vara bokföringsskyldiga samt skyldiga att upprätta
offentlig årsredovisning och att ha kvalificerad revisor. Samma regler föreslås
gälla även för stiftelser som är moderstiftelse i en koncern eller har
tillgångar till ett värde överstigande tio basbelopp. Förslaget innehåller
vidare bestämmelser om skadeståndsskyldighet för ledamöter i en
stiftelsestyrelse resp. stiftelsens förvaltare. När det gäller ändring av
föreskrifter i ett stiftelseförordnande motsvarar förslaget i huvudsak de
nuvarande reglerna i permutationslagen (1972:205).
Alla stiftelser skall enligt förslaget stå under tillsyn. Tillsynen skall dock
vara koncentrerad till de stiftelser som är bokförings- och
redovisningsskyldiga. Sådana stiftelser skall vara registrerade i ett
stiftelseregister. Registrerings- och tillsynsmyndighet skall vara
länsstyrelsen i det län där stiftelsens styrelse eller dess förvaltare har sitt
säte. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1994, och den skall
med vissa undantag tillämpas även på de stiftelser som finns vid
ikraftträdandet.

Enligt vad utskottet har erfarit kommer en proposition på grundval av
lagrådsremissen att föreläggas riksdagen senast till hösten 1993. Utskottet kan
därför för sin del nu konstatera att det angelägna och mångåriga arbetet med
att ta fram förslag till en tidsenlig stiftelselag inom en snar framtid kan
vara slutfört. Mot denna bakgrund är något särskilt uttalande från riksdagens
sida inte erforderligt. Utskottet avstyrker därför bifall till motion L206.

Avveckling av en ekonomisk förening

Föreningar delas i juridiskt hänseende in i ekonomiska föreningar och ideella
föreningar. De ekonomiska föreningarna regleras i den sedan år 1988 gällande
lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar som ersatte en lag från 1951, vilken
i sin tur ersatte en lag från 1921 i samma ämne. En ekonomisk förening skall
enligt lagen registreras. För registrering fordras enligt den nya lagen --
liksom enligt 1951 års lag -- att föreningen har till ändamål att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen genom ekonomisk verksamhet i kooperativ form.

Om någon av de för en ekonomisk förening grundläggande förutsättningarna
saknas, kan i stället en ideell förening föreligga. En förening kan vara ideell
antingen därför att den har ett ideellt ändamål eller för att den inte driver
näringsverksamhet. Är ändamålet ideellt, betraktas föreningen som ideell, även
om den för att främja ändamålet bedriver näringsverksamhet. Näringsdrivande
ideell förening kan införas i handelsregistret, och om näringen är sådan att
den skulle varit bokföringspliktig enligt 1929 års bokföringslag, skall
registrering sökas innan verksamheten börjar.

Ideella föreningar är inte lagreglerade, och det saknas över huvud taget
rättsregler som är speciellt inriktade på dem. För att en ideell förening skall
anses som en juridisk person och ha rättskapacitet krävs enligt de principer
som har vuxit fram i rättspraxis att det finns en styrelse och att stadgar av
viss fullständighet har antagits.

En ekonomisk förening kan upplösas på olika sätt. Vanligen sker det genom
likvidation. Genom likvidationsförfarandet skall tillgångarna realiseras,
skulderna betalas och nettobehållningen utskiftas, varefter föreningen
upplöses. Andra sätt på vilka en ekonomisk förening kan upplösas är fusion
eller konkurs. I vissa fall kan en ekonomisk förening upphöra utan något av
dessa förfaringssätt. Registreringsmyndigheten har nämligen befogenhet att --
efter viss undersökning huruvida föreningen består -- från registret avföra
sådana föreningar som inte inkommit med någon anmälan till registret under de
tio senaste åren.

Det finns olika anledningar till likvidation. En är frivillig likvidation, då
medlemmarna inte längre vill fortsätta verksamheten. Vidare uppkommer på grund
av vissa händelser skyldighet för föreningen att träda i likvidation. Även
utan ett medlemsbeslut kan en ekonomisk förening försättas i likvidation.
Domstol kan i vissa fall förordna att föreningen skall träda i likvidation,
tvångslikvidation.
Ett beslut om frivillig likvidation fattas av föreningsstämman. För ett
giltigt likvidationsbeslut krävs att samtliga röstberättigade har deltagit i
beslutet eller att detta har fattats på två på varandra följande
föreningsstämmor och på den senare stämman har biträtts av minst två
tredjedelar av de röstande. När stämman har fattat beslut om likvidation skall
detta genom stämmans försorg genast anmälas till rätten, som har att utan
dröjsmål utse en eller två likvidatorer. Dessa har att som första åtgärd
utfärda kallelse på föreningens okända borgenärer. De skall vidare så snart det
kan ske genom försäljning eller på annat lämpligt sätt realisera föreningens
tillgångar samt betala föreningens skulder. När den i kallelsen på okända
borgenärer bestämda anmälningstiden har gått ut och alla kända skulder har
betalats, skall föreningens behållning skiftas. När likvidatorerna har
fullgjort sitt uppdrag, skall de så snart det kan ske avge slutredovisning för
sin förvaltning genom en förvaltningsberättelse över likvidationen i dess
helhet och innehållande en redogörelse för skiftet. Berättelsen och
redovisningshandlingarna skall avlämnas till revisorerna, som inom en månad
därefter skall avge en revisionsberättelse över slutredovisningen och
förvaltningen under likvidationen. När likvidatorerna har lagt fram
slutredovisningen är föreningen upplöst, vilket anmäls till
registreringsmyndigheten.

I motion L207 av Elving Andersson och Stina Gustavsson (c) framhålls att
allmänna samlingslokalföreningar som t.ex. bygdegårdsföreningar enligt 1911
års lag om ekonomiska föreningar registrerades som ekonomiska föreningar.
Enligt nu gällande lagstiftning skulle däremot sådana föreningar inte
registreras, eftersom de inte bedriver någon ekonomisk verksamhet. I de
övergångsregler som beslutades i samband med såväl 1951 års lag som gällande
lag utgör dock angivna föreningar även i fortsättningen ekonomiska föreningar.
För föreningar som vill byta karaktär från ekonomiska föreningar till ideella
fordras att föreningen går i likvidation. Ett sådant förfarande är enligt
motionärerna ganska krångligt, och det kan också skapa problem för föreningar
som avser att fortsätta sin verksamhet. Mot denna bakgrund föreslår
motionärerna att ett förenklat omregistreringsförfarande införs för
ifrågavarande föreningar.

Likvidation, som är ett i detalj formaliserat förfarande, är den enda modell
som lagen tillhandahåller för upplösning av en ekonomisk förening på
frivillighetens grund. Utskottet kan ha viss förståelse för motionärernas
uppfattning att likvidation i vissa fall framstår som ett onödigt komplicerat
förfarande när det gäller föreningar av det slag som omnämns i motionen.
Utskottet vill dock erinra om att frågan om ett särskilt ombildningsförfarande
för sådana föreningar som registrerats som ekonomiska föreningar enligt 1 §
andra stycket i 1911 års lag, trots att de hade annat ändamål än att främja
medlemmarnas ekonomiska intressen, övervägdes i samband med tillkomsten av
gällande föreningslag. En sådant särskilt förfarande hade nämligen föreslagits
i det till grund för propositionen i ärendet (prop. 1986/87:7) liggande
utredningsbetänkandet (SOU 1984:9) Kooperativa föreningar. I propositionen
framhölls dock flera skäl mot en sådan ordning. Ett av skälen var att eftersom
lagregler om bundet kapital saknas för de ideella föreningarna skulle
borgenärernas rätt kunna äventyras om de berörda föreningarna tilläts att utan
föregående lividation ombilda sig till ideella föreningar. Därtill kom att det
kunde medföra svårigheter att med ledning av uppgifterna i föreningsregistret
konstatera huruvida en förening har registrerats med stöd av ifrågavarande
bestämmelse i 1911 års lag. Mot denna bakgrund föreslogs inte några särskilda
regler för ifrågavarande föreningar. Propositionen i denna del föranledde inga
uttalanden från riksdagens sida.

Enligt utskottets mening har de skäl som anfördes i proposition 1986/87:7
alltjämt bärkraft. Utskottet avstyrker följaktligen bifall till motion L207.

Franchising

Franchising är en form för samverkan mellan två näringsidkare,
franchisegivaren och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett
franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning
sälja varor eller tjänster under ett visst namn och ett visst kännetecken som
tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt
uppträdande utåt från franchisegivarens och hans
franchisetagares sida. Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn
och för egen räkning. Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett
standardavtal mellan parterna. Det finns ingen svensk lagstiftning om
franchising.
Svenska Franchiseföreningen är en ideell sammanslutning med
uppgift att sprida kunskap om franchising och att verka för att
franchising bedrivs på ett klanderfritt sätt. Föreningen har
såväl franchisegivare som franchisetagare som medlemmar. Den har utarbetat
etiska regler för franchising. Föreningen är vidare huvudman för en etisk nämnd
som skall verka för upprättande och vidmakthållande av god affärssed inom
svensk franchising. Nämnden fullgör sin uppgift genom uttalanden och består av
ordförande, vice ordförande och ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden och
vice ordföranden skall vara jurister med erkänd kompetens, fristående från
huvudmannen men med kännedom om franchising. De övriga ledamöterna skall hämtas
från föreningens medlemsföretag, två från givare- och två från tagaresidan.
Samtliga ledamöter utses av huvudmannen. Nämnden kan ta upp ärende efter
framställning från myndighet, företag, organisation eller enskild person som
har ett berättigat intresse av frågan. Nämnden kan också ta upp ett ärende på
eget initiativ.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de frågor
och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med franchising
(bet. NU 1983/84:3) tillsattes år 1984 Franchiseutredningen med uppdrag att
utreda frågor om franchising. Utredningen presenterade betänkandet (SOU
1987:17) Franchising, vari framlades ett förslag till lag om franchising.
Lagförslaget innehöll en definition av vad som avses med franchising samt
vidare bestämmelser om bl.a. uppsägningstidens längd, informationsskyldighet i
förhållande till tredje man och förhandlingsskyldighet för franchisegivaren.
Regeringen har hösten 1991 beslutat att lägga utredningen till handlingarna.

I motion L208 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s) anförs att det
är en allvarlig olägenhet att företagsformen franchising inte
är lagreglerad. En lag på området skulle utgöra ett skydd för franchisetagarna.
Motionärerna hänvisar till Franchiseutredningens betänkande från år 1987 och
anser att en lagstiftning bör bygga på förslagen i betänkandet. Motionärerna
hänvisar också till att det bl.a. inom Europarådet pågår ett arbete som syftar
till att reglera franchising.
Ett motionsyrkande med samma innehåll som det nu aktuella blev föremål för en
utförlig behandling av utskottet hösten 1992 i det av riksdagen godkända
betänkandet 1992/93:LU2. Utskottet, som ansåg att någon lagstiftning om
franchising i enlighet med motionen inte bör införas, erinrade om att en
relativt noggrant reglerad självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av
bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk nämnd med uppgift att verka
för god affärssed på området. Några olägenheter till följd av denna ordning
syntes inte ha framkommit. Utskottet konstaterade vidare att regeringen inte
funnit skäl att lägga fram förslag om franchising på grundval av
Franchiseutredningens betänkande. Utskottet fann för sin del inte skäl till
annan bedömning av behovet av lagstiftning på området. Enligt utskottets mening
borde emellertid utvecklingen följas uppmärksamt, och inte minst borde
förhållandena utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också att som
utgångspunkt måste gälla att frågan skall hanteras i Sverige på ett sätt som
står i överensstämmelse med den internationella utvecklingen. Skulle mot den
bakgrunden förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får regeringen på nytt
överväga behovet av sådana åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag
i ämnet. Utskottet avstyrkte således bifall till motionen.

Utskottet har nu -- fem månader senare -- ingen annan uppfattning i frågan.
Utskottet avstyrker därför bifall till motion L208.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande stiftelser
att riksdagen avslår motion 1992/93:L206,

2. beträffande avveckling av en ekonomisk förening
att riksdagen avslår motion 1992/93:L207,

3. beträffande franchising
att riksdagen avslår motion 1992/93:L208.

Stockholm den 16 mars 1993

På lagutskottets vägnar

Maj-Lis Lööw

I beslutet har deltagit: Maj-Lis Lööw (s), Holger Gustafsson (kds), Per
Stenmarck (m), Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson
(fp), Inger Hestvik (s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Bertil Persson
(m), Gunnar Thollander (s), Richard Ulfvengren (nyd), Stig Rindborg (m), Carin
Lundberg (s) och Per Erik Granström (s).