Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.

Betänkande 2000/01:TU3

Trafikutskottets betänkande 2000/01:TU03

Lag om kvalificerade elektroniska signaturer, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

2000/01

TU3

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrks regeringens förslag till
lag om kvalificerade elektroniska signaturer. Syftet
med lagen, som baseras på EU-parlamentets och rådets
direktiv om ett gemenskapsramverk för elektroniska
signaturer, är att underlätta användningen av
elektroniska signaturer. Som regeringen anför i
propositionen kan elektronisk handel och annan
kommunikation mellan enskilda, myndigheter och
företag förväntas öka, förutsatt att det finns ett
allmänt förtroende för att den elektroniskt
överförda informationen är tillförlitlig. Lagen
skall bidra till detta förtroende genom att främja
användandet av elektroniska signaturer på sådan
säkerhetsnivå att de får ett allmänt erkännande och
därmed kan användas för säker kommunikation.

Samtidigt tillstyrker utskottet ett förslag om en
mindre ändring i sekretesslagen (1980:100).

Till betänkandet har fogats två reservationer.

Propositionen

Regeringen (Näringsdepartementet) föreslår i
proposition 1999/2000:117 att riksdagen antar
regeringens förslag till

1. lag om kvalificerade elektroniska signaturer,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Lagförslagen är fogade som bilaga till betänkandet.

Propositionens huvudsakliga innehåll

För genomförande av ett EG-direktiv om ett
gemenskapsramverk för elektroniska signaturer
(1999/93/EG) föreslås i propositionen en ny lag om
s.k. kvalificerade signaturer. Vidare föreslås en
mindre ändring i sekretesslagen (1980:100) för att
tillgodose behovet av sekretesskydd för koder o.d.
som möjliggör säkerhetskontroll.

En elektronisk signatur kan användas för att
säkerställa att elektroniskt överförd information
inte har förändrats, att informationens avsändare är
den som uppges samt att avsändaren inte senare
förnekar att han eller hon sänt informationen.

För att kunna använda en elektronisk signatur i ett
öppet system, dvs. ett system där parterna inte
känner varandra i förväg, såsom Internet, behöver
parterna kunna inhämta information om kopplingen
mellan en elektronisk signatur och en bestämd
person. Därför har utvecklats ett system för
elektroniska signaturer vilket kan benämnas det
öppna nyckelsystemet (Public Key Infrastructure,
PKI). I detta system utfärdas ett elektroniskt intyg
(certifikat) av en betrodd tredje part. Ett
certifikat innehåller uppgifter om vem som är
innehavare av en elektronisk signatur.

Direktivets reglering bygger på elektroniska
signaturer enligt det öppna nyckelsystemet. Det
innehåller främst näringsrättsliga regler om dem som
utfärdar vissa certifikat, men även regler om
skadeståndsansvar och om rättsverkan av elektroniska
signaturer.

Den föreslagna lagen innehåller regler om krav på,
tillsyn över och skadeståndsansvar för den som
utfärdar certifikat för elektroniska signaturer till
allmänheten, om certifikaten anges ha en viss
säkerhetsnivå. Sådana certifikat kallas i lagen för
kvalificerade certifikat. En särställning ges vidare
åt elektroniska signaturer med en viss
säkerhetsnivå, s.k. kvalificerade elektroniska
signaturer. Lagens regler omfattar inte certifikat
som utfärdas inom s.k. slutna system. Lagen reglerar
inte heller frågor om ingående eller giltighet av
avtal.

Enligt direktivet kan medlemsstaterna införa
frivilliga ackrediteringssystem som syftar till att
höja nivån på tillhandahållandet av
certifikattjänster. Lagen (1992:1119) om teknisk
kontroll ger möjlighet till frivillig ackreditering
av certifieringsorgan med det syfte som anges i
direktivet.

En tillsynsmyndighet förutses utöva tillsyn över
efterlevnaden av bestämmelserna i lagen och
föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.
Regeringen bemyndigas att införa ett avgiftssystem
för att bekosta myndighetens verksamhet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari
2001.

Motionerna

1999/2000:T30 av Per-Richard Molén m.fl. (m) vari
yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om omförhandling av
direktivet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om teknikoberoende till
skillnad från teknikneutralitet i arbetssättet,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring avseende digitala stämplar som i
motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring avseende juridiska personers möjlighet
att använda sig av elektroniska signaturer som i
motionen anförts,

5. att riksdagen i enlighet med vad i motionen
anförts avslår lagförslagets 15 §,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring i enlighet med vad i motionen anförts
avseende val av tillsynsmyndighet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovs- och
konsekvensanalys i tillsynsmyndighetsfrågan.

1999/2000:T31 av Eva Arvidsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att huvudregeln skall vara
att elektroniska tjänster får tillämpas i samtliga
situationer om det inte speciellt reglerats att så
inte får ske.

Utskottet

1 Lagförslagen

1.1 Lagstiftningens syfte

Regeringen lägger i den nu behandlade propositionen
fram förslag till lag om kvalificerade elektroniska
signaturer. Syftet med lagen är, som framgår av en
inledande allmän bestämmelse i lagförslaget, att
underlätta användningen av elektroniska signaturer,
genom bestämmelser om säkra anordningar för
signaturframställning, om kvalificerade certifikat
för elektroniska signaturer och om utfärdande av
sådana certifikat.

I propositionen (s. 35) anför regeringen att
elektronisk handel och annan kommunikation mellan
enskilda, myndigheter och företag kan förväntas öka,
förutsatt att det finns ett allmänt förtroende för
att den elektroniskt överförda informationen är
tillförlitlig. Avsikten är att lagen skall bidra
till detta förtroende genom att främja användandet
av elektroniska signaturer på sådan säkerhetsnivå
att de får ett allmänt erkännande och därmed kan
användas för säker kommunikation.

Av propositionen framgår att EU den 30 november
1999 antog EU-parlamentets och rådets direktiv om
ett gemenskapsramverk för elektroniska signaturer.
Direktivet trädde i kraft den 19 januari 2000 och
skall vara genomfört i medlemsstaterna senast den 19
juli 2001.

Under förhandlingarna om direktivet skedde samråd
med en av Näringsdepartementet tillkallad
referensgrupp bestående av företrädare för berörda
myndigheter, vissa företag och organisationer.
Vidare har ärendet vid fem tillfällen varit föremål
för behandling i riksdagens EU-nämnd. Till grund för
propositionen har bl.a. legat en
departementspromemoria, Elektroniska signaturer (Ds
1999:73), som har utarbetats inom
Näringsdepartementet i samarbete med
Justitiedepartementet och som varit föremål för
remissbehandling. Samråd har förekommit med övriga
nordiska länder, såväl inför utarbetandet av
departementspromemorian som senare.

1.2 Lagens tillämpningsområde

Syftet med EG-direktivet är att skapa ett rättsligt
ramverk för elektroniska signaturer som används inom
s.k. öppna system. I överensstämmelse härmed skall
enligt vad regeringen uttalar den svenska lagen
enbart avse certifikat som utfärdas "till
allmänheten", däremot inte system som grundar sig på
frivilliga civilrättsliga avtal mellan ett bestämt
antal deltagare (slutna system). Emellertid är det,
anför regeringen, inte alldeles lätt att avgöra vad
som utgör öppna respektive slutna system. Vissa
klara fall kan dock identifieras. Som exempel på ett
slutet system nämns bankernas Internettjänster. Där
föreligger ett på förhand träffat avtal mellan
banken och kunden och det är endast banken som skall
förlita sig på certifikatet. Vidare får ett
certifikat som utfärdats endast för användning inom
ett visst företag eller en viss organisation normalt
anses ingå i ett slutet system. Däremot måste ett
system få betraktas som öppet i de fall mottagare
som skall förlita sig på certifikatet saknar varje
form av avtal med undertecknaren eller
certifikatutfärdaren. Så är t.ex. fallet med det
finländska systemet med elektroniska ID-kort som
utfärdats av Befolkningsregistercentralen och som
skall kunna användas för många olika ändamål vilka
inte är kända för vare sig utfärdaren eller
kortinnehavaren vid utfärdandet. Mellan dessa klara
fall kan det dock finnas många varianter där
gränsdragningen är svår och måste överlämnas till
rättstillämpningen.

Vidare krävs att certifikat för att falla under
lagens tillämpning skall vara "kvalificerade".
Härmed menas att de skall hålla en i lagen närmare
angiven säkerhetsnivå.

1.3 Definitioner

I 2 § förslaget till lag om kvalificerade
elektroniska signaturer definieras vissa i
sammanhanget centrala begrepp. Av propositionen
framgår att definitionerna i lagförslaget i allt
väsentligt följer EG-direktivet.

Sålunda avses med elektronisk signatur data i
elektronisk form vilka är fogade till eller logiskt
knutna till andra elektroniska data och som används
för att kontrollera att innehållet härrör från
utställaren och inte har förvanskats.

En avancerad elektronisk signatur kännetecknas av
att den är knuten uteslutande till en undertecknare
som kan identifieras. Vidare har den åstadkommits
med hjälpmedel som endast undertecknaren
kontrollerar och som gör det möjligt att upptäcka
förvanskningar av de data signaturen är fogad till.

En kvalificerad elektronisk signatur är en
avancerad elektronisk signatur som baseras på ett
kvalificerat certifikat och som är skapad av en
säker anordning för signaturframställning (maskin-
eller programvara).

Ett certifikat är ett intyg i elektronisk form som
kopplar ihop signaturverifieringsdata med en
undertecknare och bekräftar dennes identitet.

Ett kvalificerat certifikat är ett certifikat som
dels innehåller vissa i lagen närmare angivna
uppgifter, dels är utfärdat för viss tid av en
certifikatutfärdare som uppfyller vissa i lagen
eller med stöd av lagen uppställda krav.

1.4 Utskottets ställningstagande

Enligt utskottets uppfattning är det utomordentligt
angeläget att de möjligheter till utveckling av
elektronisk handel och annan kommunikation som
informationsteknologin ger tas till vara. Som
regeringen anför förutsätter emellertid en sådan
utveckling att det finns ett allmänt förtroende för
att den information som sänds via Internet och andra
nät är tillförlitlig. Mot den bakgrunden välkomnar
utskottet att regeringen nu föreslår lagstiftning i
syfte att främja användandet av säkra elektroniska
signaturer. Utskottet anser att riksdagen bör anta
regeringens förslag till lag om kvalificerade
elektroniska signaturer och lag om ändring i
sekretesslagen (1980:100).

I det följande behandlar utskottet närmare de
frågor som har aktualiserats i motionerna.

2 Omförhandling av EG-direktivet m.m.

2.1 Motionsförslag

I motion 1999/2000:T30 av Per-Richard Molén m.fl.
(m) föreslås att Sverige skall ta initiativ till en
omförhandling av direktivet (yrkande 1). Som skäl
anförs bl.a. att EG-direktivet blandar ihop
organisationsformer och elektroniska signaturers
rättsliga innebörd. Direktivet borde enligt
motionärerna ha begränsats till näringsrättsliga
frågor medan frågor om elektroniska signaturers
rättsliga verkan borde ha reglerats i annan ordning.
I motionen uttalas vidare att regeringen utgår från
att alla tekniska lösningar redan finns. Direktivet
borde ha gjorts mer "teknikoberoende", anser
motionärerna (yrkande 2).

2.2 Utskottets ställningstagande

2.2.1 Omförhandling av EG-direktivet

Liksom regeringen konstaterar utskottet för sin del
att Europaparlamentets och rådets direktiv
1999/93/EG om ett gemenskapsramverk för elektroniska
signaturer antogs den 13 december 1999 och trädde i
kraft den 19 januari 2000. Det skall vara genomfört
i medlemsstaterna senast den 19 juli 2001.
Direktivet är bindande för medlemsstaterna med
avseende på det resultat som skall uppnås.

Enligt utskottets mening är det positivt att EU:s
medlemsstater har kunnat enas om en gemensamt
ramregelverk för elektroniska signaturer. Därmed har
gemenskapen kunnat förhindra uppkomsten av skilda
juridiska och tekniska strategier, vilket skulle ha
kunnat utgöra ett hinder för den elektroniska
handelns utveckling. Att mot denna bakgrund begära
en omförhandling av direktivet ser inte utskottet
som en vare sig möjlig eller önskvärd åtgärd. Mot
den bakgrunden avstyrks yrkande 1 i motion
1999/2000:T30 (m).

2.2.2 Direktivets förhållande till tekniken

Av ställningstagandet under avsnitt 3.2.1 följer att
utskottet avstyrker förslaget i samma motion
(yrkande 2) om en mer teknikoberoende utformning av
direktivet. I propositionen redovisas att
definitionerna i direktivet har utformats med sikte
på att vara teknikneutrala, dock med den begränsning
som följer av att man låtit det s.k. öppna
nyckelsystemet ligga till grund för den valda
strukturen. Systemet bygger på användningen av s.k.
asymmetriska algoritmer, vilket innebär att två
olika nycklar används, en privat nyckel som förvaras
hemligt hos ägaren, och en publik (öppen) nyckel som
är tillgänglig för envar. Tekniken har uppenbara
fördelar jämfört med det s.k. ennyckelsystemet som
utnyttjar s.k. symmetriska algoritmer och som
innebär att avsändare och mottagare utnyttjar samma
nyckel. Fördelarna ligger i en avsevärt säkrare och
förenklad nyckeladministration, eftersom det endast
är en nyckel som måste förvaras hemligt. Nackdelen
med ennyckelsystemet är att algoritmerna blir mer
komplicerade.

3 Elektronisk kommunikation mellan
medborgare och myndigheter

3.1 Motionsförslag

I motion 1999/2000:T31 uttalar Eva Arvidsson (s) att
syftet med direktivet och den svenska lagstiftningen
- att skapa grundläggande förutsättningar och en
infrastruktur för elektronisk kommunikation mellan
parter som inte känner varandra - motverkas genom
att propositionen endast innehåller ett elementärt
regelverk av främst näringsrättslig art. Därmed
räcker inte reglerna för kommunikation mellan
medborgarna och myndigheter. Motionären befarar att
denna brist leder till att regelmässig elektronisk
kommunikation av sådant slag kommer att försenas.
Regeringen synes ha en grundläggande uppfattning om
att otidsenliga formkrav inte skall tillåtas hindra
elektronisk kommunikation. Mot den bakgrunden bör,
menar motionären, regeringen stipulera att
elektroniska signaturer skall godtas i alla
situationer utom dem som är uttryckligen undantagna.

3.2 Utskottets ställningstagande

För närvarande gäller att elektroniska signaturer
normalt inte får användas om det i en författning
ställs krav på att en handling skall vara försedd
med underskrift. För att det skall vara tillåtet att
använda elektronisk signatur gäller antingen att det
i författningen uttryckligen anges att en signatur
får eller t.o.m. måste användas, eller att ett krav
på egenhändig underskrift eller något liknande
uttryck i rättstillämpningen har tolkats så att
kravet kan uppfyllas genom en elektronisk signatur.

Frågan, om det kan vara möjligt att med generella
bestämmelser införa en ordning som innebär att
kravet på underskrift, undertecknande eller liknande
tillgodoses genom en elektronisk signatur, har
diskuterats i de utredningar som föregått
propositionen. Därvid har konstaterats att denna väg
inte synes framkomlig. I stället torde det vara
nödvändigt att successivt gå igenom berörda
författningar för att i varje enskilt fall klarlägga
behovet av en lagändring, bl.a. med
beaktande av de syften som legat bakom formkravet. I
propositionen ansluter sig regeringen till denna
uppfattning.

Nästa fråga gäller vilken säkerhetsnivå en
elektronisk signatur skall ha för att motsvara
författningskrav på underskrift. Syftet med
stadgandet i 17 § lagförslaget är att ange en övre
säkerhetsgräns. Sålunda skall det enligt förslaget i
denna del inte vara möjligt att i författningar
ställa högre krav på den elektroniska signaturen än
vad som ställs på en kvalificerad elektronisk
signatur. Någon lägsta säkerhetsnivå specificeras
inte. I specialmotiveringen till 17 § (s. 78)
betonar regeringen att paragrafen inte utgör något
hinder mot att elektroniska signaturer med lägre
säkerhetsnivå än kvalificerade godtas.

Utskottet har ingen annan uppfattning än den
regeringen redovisar i frågan. Samtidigt utgår
utskottet från att genomgången av berörda
författningar sker med skyndsamhet samt med
utgångspunkt i dels att elektroniska signaturer så
långt det av säkerhetsskäl är möjligt skall
jämställas med krav på namnunderskrift
eller motsvarande, dels att säkerhetskraven på
elektroniska signaturer i sådana fall inte skall
ställas så högt att de onödigtvis försvårar
kommunikationen mellan medborgare och myndigheter.
Med det anförda torde syftet med motion
1999/2000:T31 (s) bli tillgodosett utan något
särskilt ställningstagande från riksdagens sida.
Motionen avstyrks följaktligen.

4 Digitala stämplar för juridiska personer

4.1 Motionsförslag

Enligt vad som uttalas i motion 1999/2000:T30 (m)
öppnar regeringen med sitt lagförslag möjligheten
för juridiska personer att använda icke-
kvalificerade elektroniska signaturer. Mot den
bakgrunden ifrågasätter motionärerna om lagen
uppfyller syftet med direktivet. Eftersom lagens
bestämmelse om signaturers rättsverkan endast
koncentreras på kvalificerade elektroniska
signaturer finns en risk att andra typer av
elektroniska signaturer kommer att behandlas med
skepsis i domstolarna även om de tekniskt sett är
lika bra eller bättre än de kvalificerade
signaturerna. Propositionens uttalanden innebär
nämligen att elektroniska signaturer kan användas av
juridiska personer för att signera dokument. Detta
bryter mot den etablerade ordningen att endast
fysiska personer kan underteckna dokument. När nu
regeringen suddar ut gränsen mellan fysisk och
juridisk person finns, menar motionärerna, risk för
att de elektroniska signaturerna inte betraktas som
ersättare för den traditionella namnteckningen. Mot
den bakgrunden bör lagen ändras så att elektroniska
signaturer förbehålls fysiska personer och att s.k.
digitala stämplar införs som begrepp för juridiska
personer. Sådana stämplar bygger på samma tekniska
process, men en skiljelinje skulle få stor betydelse
för det allmänna medvetandet (yrkandena 3 och 4).

4.2 Utskottets ställningstagande

Frågan om införande av begreppet digital stämpel
diskuteras i propositionen. Regeringen erinrar om
att förslaget lanserades i betänkandet Elektronisk
dokumenthantering (SOU 1996:40). Enligt
utredningsförslaget skulle vissa grundläggande
begrepp tas in i förvaltningslagen (1986:223), bl.a.
digital signatur, om handlingen härrörde från en
fysisk person, och digital stämpel, om handlingen
var utställd av juridisk person eller myndighet. Som
framgår av propositionen fick betänkandet ett
blandat remissutfall och ledde inte till någon
lagstiftning i den delen. Regeringen framhåller att
Sverige visserligen inte är bundet av den
terminologi och systematik som angivits i direktivet
men att direktivets utformning ändå avsevärt
begränsar utrymmet för avvikelser. Vidare anser
regeringen att det saknas behov av att införa
begreppet digital stämpel. Direktivet förutsätter
att en fysisk person är knuten till signaturen.
Detta utgör visserligen inget hinder för ett system
med elektroniska stämplar för juridiska personer
eller certifikat som anger att signaturen innehas av
en identifierad person som är firmatecknare för en
juridisk person. Men enligt regeringen finns inte
något särskilt behov av att reglera detta. I stället
kan redan nu gällande regler om
rättshandlingsförmåga, fullmakt och behörighet att
företräda juridiska personer tillämpas. Utskottet
delar regeringens uppfattning och avstyrker
följaktligen motion 1999/2000:T30 (m) yrkandena 3
och 4.

5 Skadeståndsfrågor

5.1 Motionsförslag

I lagförslaget finns två paragrafer som behandlar
skadeståndsfrågor. I 14 § stadgas skyldighet för en
certifikatutfärdare att under vissa förutsättningar
ersätta den skada som drabbat den som förlitat sig
på certifikatet. Enligt 15 § är avtalsvillkor som i
jämförelse med 14 § är till nackdel för den som
förlitar sig på certifikatet utan verkan mot denne.
I motion 1999/2000:T30 (m) noteras att det enligt
regeringen normalt inte finns något
avtalsförhållande som reglerar certifikatet men att
det kan förekomma avtal där certifikatet utgör ett
moment. Motionärerna menar att detta synsätt strider
mot den grundläggande förutsättningen för när ett
certifikat skall anses utgivet till allmänheten och
när lagen således skall vara tillämplig. Ett
certifikat är utgivet när utfärdaren erbjuder det
för användning vid kommunikation med andra än
utfärdaren, alltså tredje part, och när det inte
föreligger något kontraktsförhållande mellan
utfärdaren och tredje parten. Därmed kan 15 § i
lagförslaget utmönstras, hävdar motionärerna
(yrkande 5).

5.2 Utskottets ställningstagande

Utskottet ansluter sig för sin del till regeringens
uppfattning att det även i fråga om certifikat som
utfärdas till allmänheten (s.k. öppna system) kan ha
träffats avtalsvillkor mellan undertecknare och
mottagare vilka i jämförelse med 14 § är till
nackdel för den som förlitar sig på certifikatet.
Yrkande 5 i motion 1999/2000:T30 (m) avstyrks
följaktligen.

6 Val av tillsynsmyndighet

6.1 Regeringens förslag

Regeringen konstaterar att medlemsstaterna är
skyldiga att införa ett system för övervakning av
dem som utfärdar kvalificerade certifikat till
allmänheten. I den svenska diskussionen har,
redovisar regeringen, möjligheten att införa en s.k.
toppnod förts fram. En toppnod är en
certifikatutfärdare som utfärdar certifikat för
andra certifikatutfärdare och signerar deras öppna
nycklar. I ett sådant system skulle toppnoden kunna
utöva en effektiv tillsyn över anslutna
certifikatutfärdare. Men regeringen finner att en
sådan ordning skulle komma i konflikt med
direktivets förbud mot förhandstillstånd för att få
verka som certifikatutfärdare. Vidare skulle
systemet med toppnod tvinga certifikatutfärdare att
anpassa sina tekniska lösningar till toppnoden,
vilket skulle strida mot direktivets krav på
konkurrensneutralitet.

För tilliten till systemet med elektroniska
signaturer är det enligt regeringen värdefullt att
det finns en instans som kan ingripa mot
missförhållanden. Denna instans bör ha möjlighet
till myndighetsutövning. Detta, tillsammans med
berättigade krav på insyn, rättssäkerhet,
möjligheter till överprövning m.m., talar för att
tillsynen bör anförtros en statlig myndighet.

Regeringen anser att Post- och telestyrelsen bör
utses till tillsynsmyndighet. Under
remissbehandlingen av departementspromemorian
Elektroniska signaturer (Ds 1999:73) hade dock några
instanser förordat SWEDAC, Finansinspektionen eller
Patent- och registreringsverket. Regeringen
konstaterar att ingen av de nämnda myndigheterna i
dag besitter den kompetens som krävs för att utföra
tillsynsuppgifterna. Vad den förstnämnda myndigheten
beträffar kan, anför regeringen, praktiska skäl tala
för att SWEDAC, som ansvarig för tillsyn av de
ackrediterade organen, också utövar tillsyn över
certifikatutfärdarna. Men detta skulle innebära en
olämplig dubbelroll för SWEDAC. Det skulle nämligen
betyda att SWEDAC skulle utöva tillsyn över
certifikatutfärdare som är bedömda av organ som
SWEDAC självt ackrediterat. Beträffande Post- och
telestyrelsen konstaterar regeringen att myndigheten
redan i dag förfogar över såväl juridisk som teknisk
kompetens på området för elektroniska signaturer.
Styrelsen har också stor erfarenhet av
standardiseringsarbete inom telesektorn och en god
insyn i standardiseringsarbetet för elektroniska
signaturer. Vid en samlad bedömning finner
regeringen att Post- och telestyrelsen är mest
lämpad för uppgiften att utöva tillsyn över
certifikatutfärdare som utfärdar kvalificerade
certifikat till allmänheten. Det är dock viktigt att
styrelsen samråder och samarbetar med SWEDAC,
Finansinspektionen och andra berörda myndigheter,
framhåller regeringen.

6.2 Motionsförslag

Enligt vad som sägs i motion 1999/2000:T30 (m)
kommer troligen organ som ackrediterats av SWEDAC
att certifiera de utfärdare som vill visa att de
uppfyller uppställda standarder. Den av SWEDAC
uppbyggda kompetensen bör utnyttjas även för
tillsyn. SWEDAC bör således utses till
tillsynsmyndighet (yrkande 6). I motionen återges
Industriförbundets farhågor för att en utfärdare kan
tvingas till dubbla kontroller under två parallella
kontrollsystem om Post- och telestyrelsen blir
tillsynsmyndighet. Motionärerna föreslår att frågan
om val av tillsynsmyndighet blir föremål för en
behovs- och kostnadsanalys (yrkande 7).

6.3 Utskottets ställningstagande

Utskottet anser för sin del att regeringen gjort en
korrekt bedömning vad gäller val av
tillsynsmyndighet och avstyrker följaktligen motion
1999/2000: T30 (m) yrkandena 6 och 7. Beträffande de
farhågor för dubbelkontroll av certifikatutfärdare
som vill bli certifierade noterar utskottet att
tillsynsmyndigheten enligt propositionen i allt
väsentligt förutsätts kunna koncentrera sin tillsyn
på de icke certifierade utfärdarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslagen

att riksdagen

dels antar regeringens förslag till lag om
kvalificerade elektroniska signaturer,

dels antar regeringens förslag till lag om
ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. beträffande omförhandling av EG-
direktivet m.m.
att riksdagen avslår motion 1999/2000:T30 yrkandena 1 och 2,

res. 1 (m) - delvis

3. beträffande elektronisk kommunikation
mellan medborgare och myndigheter

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T31,

4. beträffande digitala stämplar för
juridiska personer

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T30 yrkandena 3 och 4,

res. 1 (m) - delvis

5. beträffande skadeståndsfrågor

att riksdagen avslår motion 1999/2000:T30 yrkande 5,

res. 1 (m) - delvis

6. beträffande val av tillsynsmyndighet

att riksdagen avslår motion T30 yrkandena 6 och 7.

res. 2 (m, kd, fp)

Stockholm den 10 oktober 2000

På trafikutskottets vägnar

Monica Öhman

I beslutet har deltagit: Monica Öhman (s), Sven
Bergström (c), Per-Richard Molén (m), Hans Stenberg
(s), Karin Svensson Smith (v), Johnny Gylling (kd),
Tom Heyman (m), Krister Örnfjäder (s), Monica Green
(s), Inger Segelström (s), Stig Eriksson (v), Tuve
Skånberg (kd), Birgitta Wistrand (m), Mikael
Johansson (mp), Claes-Göran Brandin (s), Jan-Evert
Rådhström (m) och Eva Flyborg (fp).

Reservationer

1. Omförhandling av EG-direktivet m.m.,
digitala stämplar för juridiska personer
och skadeståndsfrågor (mom. 2, 4 och 5)

Per-Richard Molén (m), Tom Heyman (m), Birgitta
Wistrand (m) och Jan-Evert Rådhström (m) anför:

Omförhandling av direktivet

Enligt vår uppfattning har EG-direktivet om ett
gemenskapsramverk för elektroniska signaturer fått
en i viktiga hänseenden olycklig utformning. En
brist är att direktivet sammanblandar regler om
organisationsform och elektroniska signaturers
rättsliga innebörd. Lämpligare hade varit att låta
direktivet endast reglera näringsrättsliga frågor
medan frågor om signaturernas rättsliga verkan bäst
hade reglerats i annan ordning. En annan svaghet är
att direktivet - liksom den nu behandlade
propositionen - tycks utgå från att alla tekniska
lösningar redan finns. Med detta förhållningssätt
finns risk för låsningar i den tekniska
utvecklingen. Mot den bakgrunden bör, som föreslås i
motion 1999/2000:T30 (m), regeringen arbeta för en
omförhandling av direktivet.

Digitala stämplar för juridiska personer

Den föreslagna lagens bestämmelser om elektroniska
signaturers rättsverkan tar endast sikte på
kvalificerade signaturer. Därmed finns det enligt
vår uppfattning risk för att andra typer av
elektroniska signaturer kommer att betraktas med
skepsis i domstolarna, även om de tekniskt sett är
lika bra som eller bättre än de kvalificerade
signaturerna. Propositionens uttalanden innebär
nämligen att elektroniska signaturer kan användas av
juridiska personer för att signera dokument. Detta
bryter mot den etablerade ordningen att endast
fysiska personer kan underteckna dokument. Med den
föreslagna ordningen finns risk för att de
elektroniska signaturerna inte betraktas som
ersättare för den traditionella namnteckningen.
Enligt vår mening, närmare redovisad i motion
1999/2000:T30 (m), bör lagen ändras så att
elektroniska signaturer förbehålls fysiska personer
och att s.k. digitala stämplar införs som begrepp
för juridiska personer. Sådana stämplar bygger på
samma tekniska process men en skiljelinje skulle få
stor betydelse för det allmänna medvetandet.
Regeringen bör utarbeta ett sådant förslag.

Skadeståndsfrågor

I 15 § förslaget till lag om kvalificerade
elektroniska signaturer stadgas att sådana
avtalsvillkor, som i jämförelse med
skadeståndsbestämmelsen i 14 § är till nackdel för
den som förlitar sig på ett certifikat, är utan
verkan mot denne. Vi anser att 15 § strider mot ett
av lagens tillämpningsrekvisit, nämligen när ett
certifikat skall anses vara utgivet till
allmänheten. Så är enligt propositionen (s. 36)
fallet när de mottagare som skall förlita sig på
certifikatet saknar varje form av avtal med
undertecknaren eller certifikatutfärdaren. Därmed
kan enligt vår uppfattning den situation som 15 §
skall reglera inte uppkomma. Följaktligen bör 15 §
utmönstras. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med ett sådant förslag.

Vi anser att utskottets hemställan under 2, 4 och 5
bort ha följande lydelse:

2. beträffande omförhandling av EG-direktivet
m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:T30 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförs,

4. beträffande digitala stämplar för juridiska
personer

att riksdagen med bifall till motion 19999/2000:T30 yrkandena
3 och 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförs,

5. beträffande skadeståndsfrågor

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:T30 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad
ovan anförs,

2. Val av tillsynsmyndighet (mom. 6)

Per-Richard Molén (m), Johnny Gylling (kd), Tom
Heyman (m), Tuve Skånberg (kd), Birgitta Wistrand
(m), Jan-Evert Rådhström (m) och Eva Flyborg (fp)
anför:

I EG-direktivet förutsätts att kraven på system och
produkter kommer att baseras på standarder utgivna
av standardiseringsorganisationer. Dessa standarder
kommer troligen att ligga till grund för de
frivilliga certifieringssy- stemen under
ackreditering som kan förväntas växa fram. I dessa
fall kommer av SWEDAC ackrediterade
certifieringsorgan att certifiera de utfärdare som
vill visa att de uppfyller standarderna. Med hänsyn
till att SWEDAC redan i dag arbetar med de
standarder som kommer att användas vid certifiering
är det naturligt att SWEDAC får i uppgift att utöva
tillsyn över efterlevnaden av lagen och de
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.
Regeringens förslag innebär att Post- och
telestyrelsen parallellt med SWEDAC och
certifieringsorganen kommer att bygga upp och
upprätthålla kompetens. Denna lösning innebär vidare
att en certifikatutfärdare som vill bli certifierad
kan komma att tvingas genomgå dubbla kontroller
under två parallella kontrollsystem. Systemet medför
inte bara ökad byråkrati utan också ökade kostnader
för certifikatutfärdarna. Ett beslut i
tillsynsmyndighetsfrågan bör, som föreslås i motion
1999/2000:T30 (m), föregås av en behovs- och
konsekvensanalys.

Vi anser att utskottets hemställan under 6 bort ha
följande lydelse:

6. beträffande val av tillsynsmyndighet

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:T30 yrkandena 6
och 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad ovan anförs.

Propositionens lagförslag

1. Förslag till lag om kvalificerade
elektroniska signaturer

2. Förslag till lag om ändring i sekretesslagen
(1980:100)