Lag om finansiell rådgivning till konsumenter

Anf. 108 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Lagutskottets betänkande nr 3 behandlar regeringens förslag till en lag om finansiell rådgivning. Lagen föreslås bli tillämplig på så kallad placeringsrådgivning. Syftet med den föreslagna lagen är att öka konsumentskyddet. Lagförslaget innehåller bestämmelser om att det rådgivande företaget ska iaktta god rådgivningssed och se till att den som har gett råd har tillräcklig kompetens för uppgiften. Den enskilda företagaren ska dokumentera vad som förekommit, vad som sagts vid rådgivningstillfället och spara dokumentationen i tio år. Det föreslås också bestämmelser om skadeståndsansvar för den enskilda företagaren som vid finansiell rådgivning uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakat en ren förmögenhetsskada. Fru talman! De senaste tio åren har vi sett en mycket stark uppgång i intresset för att placera sina besparingar i aktier, fonder eller andra finansiella instrument. Med den här utvecklingen ökar förstås efterfrågan, uppmärksamheten och också kraven på de rådgivande finansiella företagen. Det är på flera sätt sunt och bra, och det är en utveckling som vi välkomnar. Riskerna att mindre väl ekonomiskt initierade eller insatta konsumenter ska råka ut för en vårdslös eller sämre underbyggd rådgivning än acceptabelt ska heller inte förringas. Därför delar vi regeringens problembeskrivning om behovet av lagstiftning. Fru talman! Det finns goda skäl att noga överväga och varsamt beakta de enskilda krav och regleringar som regeringen nu vill lägga på de finansiella rådgivningsföretagen. All lagstiftning måste förstås ha sin utgångspunkt i en tydlig analys av konsekvenserna. För många eller för krångliga regler, för stora bördor och för omfattande förpliktelse på de finansiella rådgivningsföretagen kommer förstås att kosta pengar och resurser. Detta är kostnader som alltid till sist kommer att betalas av konsumenterna. Det är kostnader som kommer att betalas av dem som söker råd och som söker hjälp. Därför måste vi mycket noga överväga de bördor som vi lägger på rådgivningsföretagen - allt för att inte få en verklighet eller en situation där kostnader drivs upp på ett sätt så att rådgivning, tips och hjälp i de ekonomiska frågorna blir någonting som är förunnat dem som redan har ekonomiska resurser och en tjock bankbok. Det är den utvecklingen som är risken med att addera krav med krav och att lägga börda till börda. Risken är att kostnaderna för verksamheten drivs upp på ett sådant sätt att de som kanske har stort behov men mindre ekonomiska resurser inte har råd att skaffa sig rådgivning och hjälp. Det vore en mycket olycklig utveckling. På samma sätt måste vi också vara försiktiga och noga övervägande i lagstiftningen. Svåra regler och dåliga lagar med alltför omfattande krav och regleringar riskerar att ge effekten att de redan etablerade och dominerande, de stora finansiella bolagen och bankerna, gynnas av lagstiftningen. I stället blir det svårare och tuffare för nya, mindre och seriösa företag att utmana de stora drakarna. Om det blir svårare att utmana blir det också svårare att starta verksamhet. Om det blir svårare att konkurrera så blir förstås utbudet mer begränsat och konkurrensen sämre. På detta sätt och med denna utveckling vinner de etablerade finansiella bolagen. Men konkurrensen och därmed konsumenten blir förlorare. De här två perspektiven - vilka konsekvenser förslaget får för konsumenternas kostnader och vilka konsekvenser förslaget får för konkurrensen och mångfalden inom den finansiella sektorn - är frågor och perspektiv som vi menar att regeringen borde ha ägnat mer kraft, mer energi och mer kunskap åt i sitt arbete med lagförslaget. Fru talman! Det är också mot bakgrund av de två perspektiven som Moderaterna har reserverat sig mot ett par punkter i betänkandet. Vi tycker att det är en orimlig börda att ålägga den enskilda företagaren att under tio år systematisera och bevara dokumentation om de råd som man har lämnat. Vi ifrågasätter också den föreslagna formen av förbudsvite, och vi anser att den bästa tillsynen av lagen utförs av Finansinspektionen. Där har man de bästa kunskaperna och de största erfarenheterna av konsumentskydd i den finansiella sektorn. Jag stöder naturligtvis, fru talman, samtliga av Moderaternas reservationer. Men för att vinna tid yrkar jag bifall bara till reservation 2.

Anf. 109 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Svenskarna har blivit ett aktieägande folk. Den gamla nötta sparbanksboken är inte längre som förut det enda eller främsta alternativet för småspararna. I dag placerar många svenskar sina sparmedel i aktier, värdepappersfonder, aktieoptioner eller andra derivatinstrument och så vidare. På 20 års tid har andelen hushåll som äger någon form av finansiella instrument ökat från 20 % till 80 %. Under bara de senaste tio åren har den andel av hushållens sparande som är placerad i traditionell bankinlåning minskat från 50 % till 20 %. Det är naturligtvis mycket välkommet att det i dag finns en bredare valmöjlighet och en större palett för den enskilda spararen att välja från när han eller hon ska placera sitt kapital inför framtiden. Men det gör också att den enskilde i dag står inför möjligheten att placera på ett sätt som är mer riskfyllt än tidigare. Då blir också kravet på korrekt information om vilka risker som är förenade med de olika placeringarna större än tidigare. Av det skälet tycker vi från Folkpartiets sida att det är rimligt att man har en lag om finansiell rådgivning till konsumenter. Det är viktigt att slå fast att den lagen inte skyddar mot dåliga beslut. I en marknadsekonomi baserad på äganderätt har den enskilde naturligtvis möjlighet att ta risker - stora risker - med sitt kapital. Ibland slår besluten fel, och resultatet blir inte vad man hoppades på. Däremot är det centralt att konsumenten kan fatta sina beslut utifrån korrekt information. Konsumenten har rätt att kunna fatta upplysta beslut. Den här lagstiftningen syftar till att ge ett skydd mot att den enskilda konsumenten fattar beslut som beror på felaktig, vårdslös eller direkt vilseledande information från placeringsrådgivare. Fru talman! Icke desto mindre finns det några problem med de förslag som riksdagen nu ska ta ställning till. Till att börja med finns det i lagförslaget en avgränsning som gör att rådgivning avseende så kallade traditionella livförsäkringar inte täcks av lagen, trots att det är någonting som har efterlysts av många - både av dem som företräder konsumentintressen och av dem som företräder fondbolag. Fondbolagens förening, Finansinspektionen och många andra har efterlyst att man ska se över gränsdragningen. Utskottet konstaterar här att det är viktigt att regeringen fortsätter att mycket noga följa utvecklingen. Vi förväntar oss också att regeringen skyndsamt tar upp frågan till en förnyad prövning för att se ifall man ska göra en avgränsning där också traditionella livförsäkringar inkluderas i lagen. Av det skälet har inte Folkpartiet vare sig reserverat sig eller skrivit något särskilt yttrande, men jag vill härifrån talarstolen passa på att understryka att vi tycker att det är mycket viktigt att regeringen noga följer frågan. Det är naturligtvis också alltid komplicerat när en lag fördelas på två myndigheter som har ett gemensamt tillsynsansvar. Så är det i det här fallet. Tillsynen sköts av både Konsumentverket och Finansinspektionen. Det är samma gränsdragning som finns för konsumentkreditlagen. Icke desto mindre pågår det en diskussion om hur tillsynen på detta område inom den konsumenträttsliga lagstiftningen ska se ut i framtiden. Tillsammans med Centerpartiet har därför Folkpartiet skrivit ett särskilt yttrande där vi tycker att det är viktigt att pröva ifall man kan hitta en lagteknisk modell som tillgodoser konsumentens intressen och samtidigt samlar tillsynen hos en myndighet. Som Henrik von Sydow tidigare framhöll tycker vi också från Folkpartiets sida att det är mycket problematiskt att man har en så lång preskriptionstid som tio år. Vi tycker att det vore betydligt rimligare med två år. Vi anser också att det är oacceptabelt att det krävs prövningstillstånd för att kunna överklaga ett beslut om vitesföreläggande till kammarrätt. Det är ett så ingripande beslut att vi anser att det är viktigt att man här gör ett undantag från huvudregeln om prövningstillstånd. Slutligen, fru talman, anser vi att det ställer till ytterligare bekymmer när Sverige inför den här typen av konsumenträttslig lagstiftning som ett enskilt land inom den europeiska unionen i stället för att driva på för en samlad konsumenträttslig lagstiftning inom hela EU-området vad gäller finansiell rådgivning till konsumenter. Vi tror att det skadar möjligheten för konsumenterna att fullt ut dra nytta av den inre marknaden när man har olika regelverk som i sak kan ge samma skydd men ändå ser olika ut i olika länder. Av det skälet, fru talman, vill jag yrka bifall till reservation 9, men jag står givetvis bakom alla Folkpartiets reservationer.

Anf. 110 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Vi debatterar betänkandet om en lag om finansiell rådgivning till konsumenter. Lagen är bra i flera avseenden. Den kommer att ge konsumenterna ett skydd. Men skyddet får inte bli så utformat att det hotar själva verksamheten, finansiell rådgivning. En god konsumentpolitik skyddar konsumenten samtidigt som den säkerställer möjligheten för flera näringsidkare. Här krävs alltid en form av balansgång. Jag vill här ta upp tre frågor som handlar om punkter där just balansen kan upplevas hotad och där Kristdemokraterna därför har reserverat sig mot det lagförslag som har lagts fram. 1. Ska inte konsumenter med traditionella livförsäkringar ha samma skydd som de med andra livförsäkringar? 2. Varför ska näringsutövarnas preskriptionstid i detta avseende vara tio år och inte två år som i andra, liknande sammanhang? 3. Varför ska Konsumentverket ha rätten att utfärda näringsförbud och inte till exempel Finansinspektionen, som ju oftast har det i liknande sammanhang? Fru talman! Vi kristdemokrater anser att även den rådgivning som avser placering i så kallade traditionella livförsäkringar ska omfattas av lagen. Lagen kan inte omfatta enbart dem som placerar i finansiella instrument och andra livförsäkringar. I Finansinspektionens rapport 2003:2, som överlämnades till regeringen i juni, förespråkas en sådan utvidgning. Konsumentverket har i sitt remissyttrande ställt sig bakom denna uppfattning. Jag anser därför att riksdagen bör ge regeringen uppdraget att utreda frågan och återkomma med ett sådant lagförslag. Detta ger vi kristdemokrater uttryck för i reservation 1 under punkt 1, som jag härmed yrkar bifall till. Vi går alltså ett steg längre än vad Centerpartiet och Folkpartiet gör. De avger ett yttrande. Vi vill reservera oss till förmån för att lagen ska gälla alla livförsäkringar. Självklart står jag bakom även partiets övriga reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall endast till reservation 1. Arbetet med att se över livförsäkringarna och återkomma med rådgivning kan ske till exempel i anslutning till den av regeringen nyligen tillsatta utredningen om ny associationsrätt för försäkringsbolag. Det viktiga för oss kristdemokrater är att det faktiskt sker. Fru talman! Lagförslaget innebär en preskriptionstid på tio år. Varför denna långa tid när vi vet hur snabbt tingens ordning förändras? Alla har väl någon gång fått rådgivning när det gäller aktier och annat, och vem har inte sett hur snabbt allting kan förändras? Hur visste vi för sju eller åtta år sedan hur värdet skulle falla på vissa av våra aktier, som vi ser i dag? Att ha så lång tid som tio år leder till osäkerhet för näringsidkare och alldeles orimliga krav på att man ska kunna dokumentera. Det är heller inte befogat, eftersom grov vårdslöshet i rådgivning borde fastslås långt tidigare. Vi tror alltså att den tvååriga tid som nu finns i konsumentköplagen och konsumenttjänstlagen ska gälla även i denna lag. Fru talman! På den tredje punkten innebär lagförslaget att Konsumentverket ska få befogenheter att förelägga näringsidkare viten eller att i princip upphöra med verksamheten. Detta är enligt vår mening, precis som har anförts av Henrik von Sydow och min folkpartistiske vän, ett ingrepp i den grundlagsskyddade näringsfriheten. Det vore naturligare att Finansinspektionen, som har tillsyn över liknande verksamhet, också skulle ha ansvar för att vidta åtgärder om man inte genomför verksamheten så som det är tänkt. Här är beredningen bristfällig, och jag vill därför yrka avslag på förslaget under denna punkt.

Anf. 111 Tasso Stafilidis (V)

Fru talman! Betänkandet gäller en lag om finansiell rådgivning till konsumenter. Vänsterpartiet står i stora drag bakom propositionen och det förslag som regeringen har lagt fram. Vi tycker att det är en väldigt bra lagstiftning. Utgångspunkten är att det ska vara särskilt skyddsvärt ur konsumentsynpunkt. Konsumentfrågorna får oftast en helt annan betydelse när man talar om finansiell rådgivning. Fru talman! Det jag framför allt vill tala om handlar om lagens tillämpningsområde. Där har utskottet kommit fram till en mycket bra och stark skrivning. Från början hade även vi i Vänsterpartiet tänkt reservera oss till förmån för Kristdemokraternas yrkande. Men om man med facit i hand ser på betänkandet ser vi att det faktiskt innehåller en mycket starkare skrivning än kd:s reservation. I reservationen begär man nämligen att frågan ska utredas. I utskottet diskuterade vi att detta kanske skulle ta alldeles för lång tid att utreda. Därför fick vi denna starka skrivning som alla partier ställde upp på utom kd. Vi uppmanar faktiskt regeringen att följa utvecklingen och så snart som möjligt komma tillbaka till riksdagen. Det vill jag uppmana regeringen att också göra. Det är viktigt att man följer utvecklingen och ser till att så snart som möjligt komma tillbaka med de förslag som behövs. Som jag ser det finns det i nuläget inte någon anledning till att de traditionella livbolagen inte ska omfattas av lagen, men för att inte försena lagen ytterligare har vi inte kunnat göra på något annat sätt än genom denna skarpare skrivning som utskottsmajoriteten står bakom. Jag vill också ta upp frågan om preskriptionstiden. Moderaterna och Henrik von Sydow har hela tiden talat om företagare och företag. Visst, men här är det inte vilka företag som helst som man ställer detta krav om tioårig preskriptionstid på. För övrigt påverkas de nuvarande preskriptionsreglerna i 18 kap. 9 § handelsbalken, där man faktiskt ger möjlighet att ha andra överenskommelser. Anledningen till att tio år är bra är att det handlar om näringsidkare. Vi i Vänsterpartiet tycker att man ska ställa skarpare krav på näringsidkare. Därför är tio år skäligt, och därför ställer vi i Vänsterpartiet upp på tio år som preskriptionstid. Återigen väger konsumentskyddet tyngre än att näringsidkare ska tvingas arkivera handlingar i tio år. Vänsterpartiet har ställt upp på två reservationer tillsammans med Folkpartiet och Centern. Det är reservation 5, och under förutsättning att reservation 5 vinner bifall också reservation 6. Jag yrkar bifall till reservation 5. Jag tycker inte att det kan skada att vi faktiskt är ännu mer tydliga när vi stiftar lag. Till skillnad från vad utskottsmajoriteten säger om att det inte är brukligt att man bryter mot invanda mönster utan att man hela tiden skriver "bör" i lagstiftningen, anser jag att vi här kunde ha varit ännu tydligare och bytt ut ordet "bör" mot "skall", alltså att Konsumentverket "skall" meddela varning och inte "bör" som det står i förslaget till lag. Detta är i och för sig inte någon väldigt stor fråga, men jag yrkar bifall till reservation 5 i alla fall. Avslutningsvis något om prövningstillståndet. Jag och Vänsterpartiet tycker att det föreliggande förslaget är väldigt bra. Jag tycker inte att man ska ta bort det prövningstillstånd som finns i dag. Hur skulle situationen se ut för våra domstolar om vi hade tagit bort prövningstillståndet? Prövningstillståndet finns faktiskt för att man har gjort en prövning och ser om det finns ett prejudicerande fall som kan hänföras till liknande ärenden. Om det inte är väldigt speciellt får man inte prövningstillstånd. Det finns inte skäl att lyfta bort den ordning som nu gäller i enlighet med det som Folkpartiet har krävt. Fru talman! Jag yrkar bifall till förslaget i lagutskottets betänkande på alla punkter utom det som gäller punkterna 5 och 6.

Anf. 112 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Det är väldigt märkligt att Vänsterpartiet avstår från att yrka bifall till vår reservation när det gäller livförsäkringar. Jag vill gärna uppmärksamma på den starka text som också Kristdemokraterna var beredda att ställa sig bakom om det inte hade stått: om det skulle visa sig att det finns behov av en utvidgning av lagens tillämpningsområde. Vi menar att behovet finns. För att tala i klartext ger denna lag stöd och skydd åt de konsumenter som redan är väldigt medvetna och kunniga och väljer den typen av livförsäkringar, medan väldigt många av de så kallade vanliga människorna som inte har samma insikt tar så kallade traditionella livförsäkringar som inte omfattas av skyddet. Att Vänsterpartiet förbiser dessa människor är märkligt. Vi kan nämligen med hjälp av den debatt som förs och i och med det som har hänt med vissa bolag och annat se att det finns ett behov av skydd också för dem som har traditionella livförsäkringar. Varför kan vi då inte tillkännage det direkt till regeringen? Vi har valt att säga att det må bli en utredning, men vi har pekat på att det här handlar om att alla konsumenter som har livförsäkringar ska få ett skydd.

Anf. 113 Tasso Stafilidis (V)

Fru talman! Givetvis skulle jag gärna ha sett att slutet av meningen som Yvonne Andersson läste upp inte hade funnits med. Jag kan nämligen se det behovet redan i dag. Men den starka skrivning som utskottet ändå har gjort är ändå starkare eftersom vi där ger regeringen en fingervisning och talar om för den att utskottet faktiskt ser denna fråga som väldigt viktig. Det tror jag är mycket viktigare än en enskild reservation när det gäller att det faktiskt är hela lagutskottet. Och så småningom blir det också ett riksdagsbeslut som kommer att innebära att man begär detta av regeringen. Men jag tror att vi i sak ändå är överens på punkten om att traditionella livbolag faktiskt ska inbegripas i denna lag. Men som ärendet har hanterats i utskottet har jag ansett att det har varit mycket viktigare att få en stark, enig skrivning än att reservera mig till förmån för något som inte hela riksdagen ställer sig bakom.

Anf. 114 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Vem ska avgöra om behov föreligger? Jag tycker naturligtvis att det är väldigt bra att Vänsterpartiet med hjärtat stöder vår reservation. Men man gör det inte med hjärnan. Detta behov måste på något sätt framgå. Och vi kräver att det ska tillsättas en utredning där man avgör behovet. Då kunde man väl lika gärna ha kunnat se till att lagutskottet hade enats om att ta bort det här dunkla och diffusa "om behov föreligger" och i stället sagt att detta ska gälla alla eftersom man är mån om alla konsumenter. Men de som Vänsterpartiet nu vill hjälpa och som vi hjälper om vi fattar detta beslut är de som redan är medvetna och kunniga eftersom de väljer den typen av livförsäkringar. Men det är inte Andersson och Pettersson på gatan som tar traditionella livförsäkringar. De får inget stöd. Så kan det väl inte vara när vi ska ta ansvar för alla konsumenter?

Anf. 115 Tasso Stafilidis (V)

Fru talman! Jo, Yvonne Andersson, Vänsterpartiet talar för Andersson, Pettersson och Lundström men även för Mustafa och allt vad människor heter. Men det intressanta är ändå att det som Kristdemokraterna tar upp i sin reservation faktiskt innehåller ett tillkännagivande om en utredning, och man tar upp på vilka olika sätt som man skulle kunna utreda frågan. Jag lovar, Yvonne Andersson, att i de förhandlingar som Vänsterpartiet kommer att ha tillsammans med regeringen och även Miljöpartiet i konsumentfrågorna kommer vi att lyfta fram frågan. När det gäller meningen, om det skulle visa sig att det finns behov, ser jag att behovet finns. Hela denna lagstiftning har kommit till just utifrån ett konsumentperspektiv och att man har sett att det finns ett sådant behov. Alltså tror jag inte att det kommer att finnas något problem när det gäller att även regeringen ser att behovet finns. Och såvitt jag har förstått har även regeringen sett att behovet finns men att den inte har haft möjlighet att lyfta fram frågan vid sittande bord för att inte försena propositionen. Det är också någonting som Kristdemokraterna tar upp i sin reservation. Ni vill ju inte heller försena det som ligger på bordet i dag. Vi från Vänsterpartiet kommer i alla fall att se till att göra allt som vi kan för att även de traditionella livbolagen ska tas med i denna lagstiftning så snart som möjligt.

Anf. 116 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Jag vill understryka ett samband och ställa en fråga till Tasso Stafilidis. Det första sambandet som jag vill peka på är att när vi här från riksdagen ålägger rådgivningsföretag starka krav och starka förpliktelser, till exempel när det gäller arkivering och dokumentation under tio år, är det klart att man kan tycka att detta är något som kommer att innebära kostnader för i första hand företagen. Men detta är en kostnad som naturligtvis i slutändan alltid kommer att betalas av oss som konsumenter. Kostnaden för de regler och de skydd som vi kan diskutera här kommer alltså i slutändan att betalas av konsumentkollektivet. Det sambandet vill jag verkligen understryka för Tasso Stafilidis. Den fråga som jag vill ställa handlar om att dessa kostnader är helt outredda. Det står ingenting om dem i propositionen. Men som företrädare för majoriteten i utskottet tror jag att Tasso Stafilidis i varje fall har funderat över detta. Min direkta fråga till Tasso Stafilidis är: Hur mycket kommer dessa lagar, dessa regler och denna börda för att arkivera dokumentation i tio år att faktiskt kosta för konsumenterna som helhet?

Anf. 117 Tasso Stafilidis (V)

Fru talman! Den frågan har jag inget svar på. Jag förmodar att Henrik von Sydow också tog för givet att jag inte hade något svar på vad det skulle kosta att arkivera. Sambandet är oerhört viktigt. Det tror jag är skillnaden mellan den vänsterkonsumentpolitik som vi för och den konsumentpolitik som Moderaterna och Henrik von Sydow för. Om man ställer krav på konsumentskydd och konsumentsäkerhet måste det givetvis betalas av någon. Men konsumenterna är med och betalar allt. Vår konsumentpolitik går ut på att när konsumenterna ändå är med och betalar för allt som näringsidkarna ska sälja, eller där man som konsument ska köpa och ta del av någonting, ska de också kunna vara med och påverka. De ska också kunna ha något att säga till om. I det här fallet väger konsumenthänsynen tyngre än just att näringsidkarna ska ha kortare preskriptionstid. Där tror jag att vi ser på sambanden på två helt olika sätt.

Anf. 118 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Jag tycker att det är synd att Tasso Stafilidis inte har ett svar på den fråga som ställs. Det är en mycket rimlig fråga när man ställer ut nya påbud och lägger på nya administrativa bördor. Det gäller speciellt när vi diskuterar detta ur ett konsumenträttsligt perspektiv. Vad blir kostnaderna för konsumenten? Det är en mycket rimlig fråga, Tasso Stafilidis. Det är inte bara du som ska ha skäll för detta. Det gäller också regeringens arbete med propositionen som inte tillräckligt tar med detta väsentliga perspektiv. Jag vill kommentera några fler saker i dina inlägg. Det får inte vara en alltför ensidig bild av vad som är finansiella rådgivningsföretag. Du talade tidigare i ditt inlägg om att finansiella företag är stora jättar. Det finns många sådana. Men det finns också många små enmansföretag inom fältet. De drabbas så klart oerhört hårt av dokumentationsplikten under tio år. Vad får det för konsekvenser för konkurrensen? Jo, att det blir färre småföretagare och mer dominans av de stora finansiella rådgivningsföretagen. Jag är förvånad över att Tasso Stafilidis är med och understöder en sådan utveckling. Det är någonting som till exempel Konkurrensverket framhåller i sitt remissvar till lagförslaget. Jag beklagar att Tasso Stafilidis inte har ett svar på frågan som är seriös och uppriktigt ställd. Den är ytterst relevant. Det som utgör kärnan i konsumentintresset är ett brett utbud, bra konkurrens och att priserna för tjänster kan hållas på en låg nivå.

Anf. 119 Tasso Stafilidis (V)

Fru talman! Jag och Henrik von Sydow är i det här fallet överens om konkurrens, låga priser och ett bra konsumentskydd. Men det är ändå märkligt att Henrik von Sydow ställer frågan. Ni föreslår att man ska utreda frågan. Men ni har inte något konkret fall eller någon konkret fråga som ni har lyft fram där ni visar att det skulle innebära si eller så mycket ökade kostnader. Det som ändå är viktigt är att både utskottet påtalar och regeringen påtalar i propositionen att det finns preskriptionsregler som kan se annorlunda ut beroende på vilka avtal som har ingåtts enligt den lagstiftning som vi har i dag. Det som ingår i den föreslagna lagstiftningen kan inte bli gällande för till exempel väldigt små finansiella rådgivare. Det görs också en skillnad mellan den tillsyn som sedan kommer att göras av Konsumentverket och Finansinspektionen. Finansinspektionen har tillsyn över de stora jättarna medan Konsumentverket också kan komma åt och har tillsyn över de små näringsidkarna som håller på med finansiell rådgivning.

Viviann Gerdin (C)

Anf. 120 Viviann Gerdin (C)

Fru talman och övriga åhörare! Ämnet är konsumentpolitik. Det är ett allt viktigare område i vår gränslösa värld. Internationellt sett anser jag att vi i Sverige har ett starkt konsumentskydd. Men det finns alltid behov att se över regler och bestämmelser i takt med att det dyker upp nya marknader och nya affärsvägar. Vi tycker att det är bra med den nya lagstiftningen. Det är också bra att regeringen kontinuerligt ser över konsumentskyddet. Inom Centerpartiet anser vi också att det är viktigt med en lagstiftning som har ett grundskydd för konsumenter vad gäller köp av både varor och tjänster. Lika viktigt är det att konsumenterna får en löpande information så att de själva kan öka sina kunskaper. De ökar därmed också sin egen makt och får lättare att följa med vid en träff med finansiell rådgivning. Om man själv har skaffat sig kunskaper är det naturligtvis lättare att också förstå rådgivaren. Det vi nu debatterar är finansiell rådgivning till konsumenterna. Det är ett område där vi tycker att det finns ett stort behov av att gå in och se hur det fungerar i dag. Det är också viktigt att den rådgivning som lämnas sker utifrån konsumentens och individens bästa. Vi ställer oss bakom betänkandet utom på några punkter där vi har några synpunkter. Det gäller bland annat Konsumentverkets övervakningsroll där vi tycker att lagen borde vara tydligare. Den borde bland annat ange att vitesföreläggande inte ska meddelas i fall där det är tillräckligt med en varning. Vi ställer oss också bakom det som tidigare sagts här. Det hade varit bättre att man uttalat att Konsumentverket ska ha möjlighet att meddela varning. Det ska stå att det "ska" kunna meddela varning i stället för "bör". Den andra frågan rör tillsynsansvaret. Vi har där valt att lämna våra synpunkter i ett särskilt yttrande. Det är olyckligt att det med nuvarande förslag finns risk för dubbelarbete. Tillsynen kan även medföra att det blir ett motstridigt agerande. Vi har valt att inte reservera oss här. Men vi kan i dag tycka att det hade varit en fördel om tillsynsansvaret hade legat på en myndighet. Jag vill också kommentera några saker som har tagits upp i debatten. Det gäller bland annat försäkringsfrågan, som har tagits upp av Kristdemokraterna. I betänkandet föreslås att lagen ska omfatta vissa typer av försäkringar men inte traditionella livförsäkringar. Efter den diskussion vi hade i utskottet, där en majoritet i utskottet har insett vikten av att se över detta, har vi klart uttryckt att vi utgår ifrån att regeringen är medveten om detta och att regeringen snarast ska ta upp det till förnyad prövning. Om en utskottsmajoritet uttalar detta borde det i sig ha lite tyngd för regeringen. Av den anledningen har jag ställt mig bakom majoritetens förslag i stället för att stödja den reservation som Kristdemokraterna har. Men det är oerhört viktigt att man gör någonting åt de traditionella livförsäkringarna, särskilt med tanke på den debatt som varit ute i samhället. Jag vill också lite grann ta upp preskriptionstiden. Vi har ställt oss bakom att den är tio år. Det gör vi utifrån att konsumenterna även här har en skyldighet att underrätta näringsidkaren om skadorna inom en skälig tid. Därmed begränsar man den osäkerhet som kan uppstå hos småföretagen. Tio år kan tyckas vara lång tid, men samtidigt måste man koppla detta till att finansiella tjänster ofta har att göra med långsiktigt sparande. Finansinspektionen har i dag tillsyn till viss del. Det hade därför framstått som naturligt om Finansinspektionen hade getts hela tillsynsansvaret. Men även här får vi följa frågan och avvakta, och därför har vi bara en reservation på detta område.

Anf. 121 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Eftersom Kristdemokraterna arbetar för att alla som tecknar en livförsäkring ska ha rätt till finansiell rådgivning - inte enbart de som har extra avancerade livförsäkringar - blir vi naturligtvis fundersamma över att också Centerpartiet väljer att ha en skrivning där utskottet kommer överens "om behov föreligger". Vi vill att alla konsumenter ska ha den rättigheten. Anser Centerpartiet och Viviann Gerdin att detta behov finns? För någon månad sedan kunde vi läsa sida upp och sida ned om behovet av att få korrekt rådgivning när det gäller den här typen av verksamhet. Anser Viviann Gerdin att man måste lägga in "om behov finns", eller ser hon precis som Vänsterpartiet att det redan finns behov? Det skulle i så fall innebära att hon kunde ställa sig bakom vår reservation.

Viviann Gerdin (C)

Anf. 122 Viviann Gerdin (C)

Fru talman! Jag skulle vilja svara så här: Om man har en pragmatisk läggning är jag övertygad om att man kommer längre om man väljer den väg som majoriteten nu förespråkar. Att vi i detta fall skulle ha anslutit oss till en kristdemokratisk reservation och därmed befunnit oss i minoritet hade inte lett frågan framåt. Nu har utskottsmajoriteten uttalat sig och sagt att man utgår från att regeringen snarast återkommer och vidtar åtgärder. Det anser jag är en mycket starkare skrivning än att jag skulle ställa mig bakom en reservation i minoritet och därmed egentligen inte komma någon vart alls.

Anf. 123 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Det gör mig bekymrad att det finns politiskt taktikspel bakom detta i stället för att man är rak och tydlig och säger att vi vill att alla konsumenter ska ha samma möjlighet till finansiell rådgivning när det gäller livförsäkringar. Det skulle vara enkelt, tydligt och klart för medborgarna. Det är livsfarligt om vi tänker ut strategier för att om möjligt få igenom våra krav då det finns en majoritet. I själva verket är det så att om diskussionen hade förelagts på ett ordentligt sätt hade det kanske blivit ett majoritetsförslag av Kristdemokraternas reservation. Eller så hade vi kanske inte behövt ha någon reservation om man hade tagit bort "om behov föreligger". Även Socialdemokraterna bör ha läst det som finns i skrivningar och annat, nämligen att det finns ett behov, och borde därför ha kunnat konstatera det redan i dag. Jag tycker alltså att det hela är tveksamt. Låter Centerpartiet sig styras av politiska strategier i stället för att följa sitt budskap och sin ideologi?

Viviann Gerdin (C)

Anf. 124 Viviann Gerdin (C)

Fru talman! Jag tror att vi har samma mål men olika tillvägagångssätt i just den här frågan. Vi har valt ett tillvägagångssätt där vi bedömer att vi kommer snabbare fram än om vi hade gjort som Kristdemokraternas Yvonne Andersson här förespråkar. Nu blev det alltså ingen majoritet kring denna fråga. Det är verkligheten, Yvonne Andersson. Det blev ingen majoritet i utskottet. Det fanns inte förutsättningar för det. Yvonne Andersson pratar här om strategi. Ja, en politisk strategi kan vara att ställa sig i minoritet och skrika högt på en utredning. Jag har emellertid förhoppningar att frågan, efter de skrivningar som gjorts, kan föras framåt. Det är ju heller inte så att frågan avfärdas för evigt. Om regeringen inte gör det som vi förväntar oss av den får vi ta upp frågan på nytt.

Anf. 125 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Jag vill börja med att säga att i det här ärendet är alla egentligen överens när det gäller grundtanken i det hela, det vill säga att det behövs ett starkare konsumentskydd för finansiell rådgivning. Bakgrunden är en förändrad verklighet där allt färre banker ägnar sig enbart åt ut- och inlåningsverksamhet. Det finns i stället en större riskaspekt i det hela. Alltfler sparar i fonder, aktier och försäkringar, och när det går bra kan det gå mycket bra, men när det går dåligt kan det också gå mycket dåligt. Börsens upp- och nedgång är naturligtvis en viktig komponent, men det är även viktigt att få goda råd och att rådgivarna har hög kompetens. Det är rimliga krav som man kan ställa sig bakom, och det är därför den nya lagen tillkommit. I frågan om de så kallade traditionella livförsäkringarna också ska ingå i detta har utskottet sträckt sig mycket långt. Utskottet kräver att regeringen snarast återkommer med en förnyad prövning av frågan och därefter återkommer till riksdagen med lagförslag. Sedan finns det vissa skillnader mellan de traditionella och de mer riskbetonade sparformerna. När man sparar traditionellt får man ofta tillbaka allt man satt in och till och med ännu mera, alltså en del av vinsten. Risken är alltså oftast begränsad. Samtidigt har vi av den senaste tidens utveckling sett att även dessa former kan påverkas, och därför kräver vi att regeringen återkommer. Jag förstår dock inte riktigt skillnaden mellan att regeringen gör en förnyad prövning och att man tillsätter en utredning. Om det innebär att man redan i förväg talar om vad utredningen ska komma fram till så behövs inte någon utredning, utan då kan man redan nu lägga in de traditionella livförsäkringarna i paketet. Regeringen ska givetvis återkomma snarast. Samtidigt kanske vi ska överväga om det är exakt denna lagstiftning som ska gälla med tanke på att risken är något mer begränsad. Kanske kunde vi hitta ett mellanting. Det viktiga är dock att regeringen snarast återkommer. En utredning skulle förlänga och fördröja processen. När det gäller preskriptionstiderna är tio år visserligen en lång tid i detta sammanhang, men det kan röra sig om mycket stora skador för den enskilde. En stor del av någons förmögenhet kan gå upp i rök på grund av att han eller hon fått oseriös rådgivning. Därför är det naturligt att ha denna långa tid. Dessutom handlar det om ett långsiktigt sparande varför skador kan uppkomma. Det här kan också vara sanerande gentemot dem som ger kortsiktiga råd, alltså sådana som tänker att bara det håller i två år så gör det ingenting om det hela sedan går i stöpet. Därför tror jag att detta kan vara positivt för hela branschen. Jag ser heller inte något behov av att ha oseriösa uppstickare. Ett argument som används är nämligen att uppstickare skulle kunna utmana de traditionella formerna vilket försvåras av det här förslaget. Jag vill inte se oseriösa uppstickare utan anser att även de ska följa gällande regler. Redan i dag är det så att även om preskriptionstiden blev två år skulle man ändå ha kvar arbetet med att spara papperen och arkivera dem. Då handlar det alltså enbart om utrymme. Att detta skulle kosta enorma summor har ingen remissinstans pekat på. Det rör sig trots allt om en begränsad mängd papper. Det är inte många papper på varje konsument som kommer dit. Dessutom digitaliseras detta i allt större utsträckning, och då uppstår heller inte platsbrist. I datorn får allting plats. Jag kan alltså inte se varför den tioåriga preskriptionstiden skulle innebära ett stort hot mot uppstickare. När det gäller tillsynen kan man alltid diskutera om Konsumentverket eller Finansinspektionen ska ha hand om den. Redan i dag har Konsumentverket tillsyn över flera konsumenträttsliga lagar, och därför ser jag inget hinder för att de även i fråga om detta skulle kunna ha ett stort tillsynsansvar. Finansinspektionen har dock kvar de områden som redan ligger hos dem. Att Konsumentverket skulle kunna komma med näringsförbud ser jag inte heller som något stort problem, för vad är skillnaden mellan om Finansinspektionen eller Konsumentverket kommer med detta? Däremot instämmer jag fullständigt i att det i första hand ska utfärdas en varning och inte ett näringsförbud. Det framgår väldigt tydligt att det ska vara återkommande allvarliga förseelser som ska leda till näringsförbud. Tar man bort näringsförbud som sista utväg kommer man inte att ha några instrument för att få företagen att följa reglerna. Näringsförbud bör kunna tillgripas som sista instrument, men man ska naturligtvis vanligen använda varning. I frågan om totalharmonisering inom EU står vi fast vid vår tidigare linje att man i varje enskilt fall ska avgöra vad som är bäst för konsumenterna. I de flesta fall är kanske minimiregler att föredra, för då riskerar vi inte här i Sverige att behöva försämra våra regler, men i vissa fall kanske vi gynnar både oss och européerna bättre med en harmonisering. Vi vill dock inte låsa fast oss för totalharmonisering som en princip som alltid ska gälla. Vi tror inte att det gynnar konsumenterna. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att det som det handlar om är att man uppsåtligen eller genom oaktsamhet åstadkommer skada för konsumenten. Det är alltså det som kan leda till skadestånd och andra straff. Jag tycker inte att det är för höga krav att ställa på vare sig traditionella företag eller små uppstickare utan att det är en grundläggande skyddsnivå som konsumenterna bör ha.

Anf. 126 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Hillevi Larsson sade att när det gäller harmonisering på EU-nivå får man bedöma det från fall till fall. Det är just det som det här handlar om. Det som vi här har att ta ställning är just lagstiftningen på ett enskilt område. Det blir då väldigt intetsägande att man från Socialdemokraternas och majoritetens sida avvisar ett resonemang om totalharmonisering och säger att vi ska bedöma detta från fall till fall. Vi har i Folkpartiets konsumentpolitiska motion ett allmänt resonemang om hur vi tycker att hela den konsumenträttsliga lagstiftningen bör se ut i ett EU-perspektiv. Här har vi dock ett yrkande som handlar om att lagstiftning på det här området lämpar sig för harmonisering. Det skulle vara intressant att höra vad man tycker i sak om detta. I stället sopar man undan hela frågeställningen. Vi har i dag en inre marknad som fungerar rätt bra för företag men ganska dåligt för konsumenter. Det är många konsumenter som inte tar till vara de möjligheter som den inre marknaden ger därför att man inte känner sig trygg som konsument när man handlar eller utnyttjar tjänster från andra länder. Där ser jag den splittrade lagstiftningen på konsumentområdet som ett problem. Här har kommissionen också en väldigt hög ambitionsnivå att harmonisera lagstiftning på en hög och gemensam nivå. Jag tycker att Sverige ska vara pådrivande i det arbetet, och då är total harmonisering i många fall en bättre lösning, speciellt på det här området eftersom just finansiell rådgivning är sådant som verkligen lämpar sig för gränsöverskridande handel. Det spelar ju ingen roll ifall ens bank eller ens finansiella rådgivare rent fysiskt sett befinner sig i Sverige eller i något annat EU-land om man som enskild konsument har möjlighet att vända sig till den näringsidkaren också här i Sverige. I det fallet efterlyser jag verkligen ett utvecklat resonemang från Hillevi Larsson.

Anf. 127 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Jag är inte säker på att totalharmonisering skulle vara det bästa i det här fallet. Låt oss utgå från att det skulle bli exakt som i det fall som vi nu har tagit fram. Då hade vi inte kunnat invända mot någonting, men tänk om man hade kommit fram till någonting som inte sträckte sig så här långt eller som på något annat sätt gick emot hur vi vill ha det! Då skulle det som vi i dag beslutar om köras över, och det skulle kunna innebära att vi inte blev nöjda med den slutliga komponent som det blev. Det hade kanske varit bättre med minimiregler. Nu är detta lite fiktivt eftersom det inte föreligger något förslag på EU-nivå om övergripande generell lagstiftning som i Sverige, varken gällande minimiregler eller gällande totalharmonisering. Jag vet inte ens om det skulle vara mest positivt med en total harmonisering. Kanske skulle minimiregler ha varit att föredra i detta fall. Mot den bakgrunden avvisar vi det. Däremot avvisar jag inte den tanke som du för fram, att det är väldigt viktigt för konsumenten att det finns ett skydd även på EU-nivå eftersom mycket av verksamheten är internationell. Det finns redan en del lagstiftning på EU-nivå inom området men ingen övergripande lagstiftning. Det borde vi kanske arbeta för.

Anf. 128 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Läser man Folkpartiets motionsyrkande finner man att det går ut på att Sverige ska verka inom EU för en gemensam konsumenträttslig lagstiftning på det här området. Det är just på grund av att det i dag inte pågår en samlad diskussion om en eventuell totalharmonisering som vi tycker att det är viktigt att Sverige faktiskt vågar ta ställning och som medlemsland säga att vi tycker att det är viktigt att EU intresserar sig och engagerar sig för det här området. Jag tycker vidare att Hillevi Larsson gör det väl lätt för sig när hon invänder mot det här genom att säga att om man hade kommit fram till en lagstiftning som på precis alla punkter ser ut som den som vi nu tänker genomföra i Sverige, kan vi gå med på det, men i andra fall blir det problem. Med ett sådant synsätt - jag hoppas att jag har återgett resonemanget korrekt - blir det väldigt svårt att över huvud taget föra en diskussion mellan flera länder om hur den gemensamma lagstiftningen ska se ut. Vi går i så fall in med utgångspunkten att andra länder ska ansluta sig till det som vi redan har bestämt oss för. Den konsumenträttsliga lagstiftningen kan ju se ut på olika sätt, och så är fallet i olika länder. Sverige har ju varit ett föregångsland på det konsumenträttsliga området, men nu ser vi att många andra länder hinner i kapp oss och rent av delvis går om oss. Graden av skydd kan vara lika i olika länder, men utformningen av reglerna är olika. Just denna olikhet i regelverket skapar en otrygghet för konsumenten. Man är inte riktigt säker på att reglerna i det andra landet ger motsvarande skydd därför att de ser annorlunda ut. Detta är ett stort mentalt hinder för den enskilda konsumentens möjligheter att dra nytta av den inre marknaden. Jag vill verkligen att vi från Sveriges sida agerar mer offensivt för en mer samlad lagstiftning på en hög och gemensam nivå.

Anf. 129 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Det som jag reagerar mot, Martin Andreasson, är inte att du talar om EU-lagstiftning utan att du har låst fast dig vid totalharmonisering. Jag tror att minimiregler skulle vara minst lika gynnsamma. Jag tror att Martin Andreasson missuppfattar mig lite när han tror att jag vill tvinga alla i Europa att ha exakt samma regler som vi. Det som jag menar är att om man har ett minimiskydd skulle vi här i Sverige till exempel kunna gå längre på vissa områden som vi tycker är extra viktiga. Det innebär inte att man tvingar andra till det. Däremot tycker jag att det är väldigt olyckligt om vi skulle hållas tillbaka av ett tak som kanske satts av andra i vissa frågor - att man inte får ha så lång preskriptionstid som man vill ha och inte får ställa så höga krav som man skulle vilja ha för de här fondbolagen. Vad jag vill komma fram till är att jag tror att det behövs en EU-lagstiftning men inte en totalharmonisering. Kanske behövs det en harmonisering inom vissa områden därför att man har helt olika regelverk, men där det finns liknande regelverk föredrar jag minimiregler för att vi här i Sverige ska kunna gå före. Jag tror att detta över huvud taget är en väldigt komplicerad fråga. Jag tror att man innan man tar ställning får göra en översyn för att se om det är fråga om en totalharmonisering eller minimiregler eller ett mellanting.

Anf. 130 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Jag återkommer till den fråga som har varit väldigt viktig för Kristdemokraterna i det här betänkandet, nämligen att alla konsumenter behandlas lika och har samma skydd inför lagen. Skillnaden mellan majoritetsförslaget i betänkandet och Kristdemokraternas förslag är att vi kristdemokrater mycket tydligt ser behoven och vill ha en utredning om hur detta på bästa sätt ska åstadkommas. Utredningen ska gälla under vilka premisser detta kan ske. Majoritetsförslaget går ut på att man ska ta reda på om ett sådant behov föreligger. Mina frågor till Hillevi Larsson är: Anser majoriteten att ett sådant behov finns? Varför har ni då använt skrivningen "om behov föreligger"? Vem ska avgöra om detta behov föreligger, och vad innebär ordet "snarast"? Vi har insett behoven, och vi talar om att det snabbt ska göras en utredning om hur man ska gå till väga. Frågan är alltså om majoriteten anser att det finns ett sådant här behov och varför man i så fall har använt skrivningen "om behov finns".

Anf. 131 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Jag tycker ju att skrivningen från utskottet är starkare än reservationen med tanke på detta att regeringen snarast återkommer. Regeringen gör en förnyad prövning och återkommer snarast till riksdagen. En utredning kan ju dra ut på tiden betydligt längre än så. Jag tycker att det är en väldigt stark skrivning. Sedan har vi det här med "om behov föreligger". Det kan man ju tolka på olika sätt. Jag tolkar det som en fråga om huruvida man ska lägga in det här i den lag som vi nu kommer med i dag eller på något annat sätt ska ta tag i frågan. Det viktiga är ju vad resultatet blir. Men det finns ändå en skillnad mellan ett sparande med hög risk och ett sparande med låg risk, där det är mer begränsade förluster för den enskilde. Frågan är om man ska ställa lika höga krav på näringsidkaren när det handlar om mer begränsade förluster för den enskilde som när det är betydligt högre risker. Det är möjligt att svaret på den frågan blir ja. Det får regeringen ta ställning till i sin prövning, som den snarast ska återkomma till riksdagen med. Det handlar inte om huruvida behovet att göra något föreligger. Frågan är vad ska vi ska göra och hur . Ska vi lägga in det i lagen eller lösa det på något annat sätt?

Anf. 132 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Nu är det ju precis det som står i vår reservation. Det finns ett behov. Därför måste vi se till att alla konsumenter har möjligheter. Men vi vet inte riktigt hur det ska komma till stånd, om det ska vara skillnader. Därför ska en utredningen ske. Det är det vi skriver. Det ni lägger in är ju i stället lite vagt. "Om behov föreligger" ska regeringen komma tillbaka. Självklart kommer vi att nogsamt följa det här. Men det bekymrar mig att majoriteten inte ser behovet av att bemöta konsumenterna, säkra alla konsumenters rätt och klart och tydligt tala om att det här är vägen som ska gås. Alla har rätt att få samma rådgivning och samma möjligheter till bra placeringar vad gäller livförsäkringar. Det är i detta skillnaden ligger. Den vaghet som ligger i att skriva "om behov föreligger" talar inte för att ni ser behovet, och det bekymrar mig. Det borde vara alla riksdagsledamöters uppfattning i dag att man inser behovet av att alla konsumeter i det ekonomiserade samhälle som vi lever i behöver samma möjligheter till ekonomisk rådgivning.

Anf. 133 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Jag kan konstatera att när vi behandlade den här frågan i utskottet fanns det en väldigt stor kompromissvilja från de flesta partier. Vi var alla överens om problemet och om att frågan måste lösas. Men kristdemokraterna valde ändå att lägga fram en reservation - trots de starka skrivningar som finns. Det var inte heller så att kristdemokraterna kompromissade med sina skrivningar, det vill säga att de sade: Okej, vi lyfter bort det här med "om behov föreligger". Då kan vi kristdemokrater ställa oss bakom det. Kristdemokraterna förde fram ett förslag om utredning, vilket skiljer sig från det som står i betänkandet, det vill säga "förnyad prövning". Jag förstår inte varför man måste låsa fast sig just vid utredning. Det kan mycket väl vara så att frågan är enklare att lösa än så. Man kanske ganska snabbt kan ta ställning till att lyfta in detta i lagen. Då behövs ingen utredning. Hur många år ska utredningen få ta? Och vad ska utredningen komma fram till? Kanske kommer utredningen fram till att denna fråga inte var så viktig? Nej, jag tycker att utskottsskrivningen är väldigt stark. Jag tror att den påverkar regeringen att återkomma snabbt och göra något åt saken. Att så många partier har ställt sig bakom denna skrivning påverkar betydligt mer än en reservation som föreslår en utredning, som dessutom kommer att ta lång tid.

Anf. 134 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Jag har en kommentar och en fråga till Hillevi Larsson. Först var det detta att Hillevi Larsson pratade om oseriösa företagare. Det är ingen här som vill ha oseriösa företagare. I den meningen är vi verkligen mer än överens. Hon pratade också om "uppstickare" bland företagen i en aningen nedlåtande ton. Jag hoppas att det inte är ett lackmustest för inställningen till småföretagande rent generellt. Jag vill bara stryka under för Hillevi Larsson att det är småföretagen som senare blir de stora bolag som vi har diskuterat tidigare. De stora bolagen har någon gång startat med en idé. De har så klart också varit mindre - och till och med riktigt små. Just ur det perspektivet är diskussionen om kostnaden för en arkiveringsplikt, en dokumentationsplikt, rätt central. Den är mycket central och angelägen. Jag vill tala om för Hillevi Larsson att det absolut inte bara är kostnaderna för arkivering som är ett ämne i den här diskussionen. Detta innebär att företagen får slå fast helt nya rutiner. Det blir förstås en tidsåtgång för att arkivera samtalen just när man faktiskt gör det. Det här ska också adderas till de andra krav som vi ställer, och dem är vi överens om, som att kunskapsnivån ska vara hög bland dem som ger råd. Därför vill jag ställa samma fråga som jag ställde till Tasso Stafilidis, och nu inte bara till en företrädare för majoriteten i utskottet utan också till en företrädare för regeringspartiet. Finns det någon diskussion om, någon fundering på, vad kostnaderna för den här arkiveringsplikten kommer att bli för företagen, den kostnad som sedan i slutändan kommer att betalas av konsumenten? Finns det i alla fall en tanke om vilka belopp, vilka nivåer och vilka procentsatser vi talar om? Det skulle vara intressant att få ett svar från Hillevi Larsson. Jag tror att det är intressant för andra än bara oss här. Jag tror att det är ett intresse från Sveriges konsumenter.

Anf. 135 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Om jag inte minns fel har uttrycket "uppstickare" använts även av andra än mig. Jag menar absolut inget negativt med det, tvärtom. Däremot tror jag inte att någon gynnas av oseriösa uppstickare, oseriösa småföretag. Det gäller inte minst seriösa småföretag. Det är ju de som drabbas allra hårdast av oseriösa småföretag. De riskerar att slås ut i konkurrensen av andra, som inte följer gällande regler. Småföretag är bra. De är framtiden för oss, framtiden för att få fler storföretag. Men de måste följa gällande regler. Det finns inga remissinstanser som har pekat på att den här tioåriga preskriptionstiden skulle leda till så allvarliga problem och så höga kostnader. Dessutom förstår jag inte heller vad som menas med att det är mer än arkivering som krävs. Det andra förslag som har förelegat har ju varit att det i så fall ska vara två års preskriptionstid i stället för tio. Det innebär ju att man ändå måste arkivera vid det tillfälle då man har ett samtal för att spara detta i två år. Vad är då skillnaden mellan att spara i tio år och att spara i två år? Det handlar enbart om förvaringsutrymme. Som jag nämnde tidigare kanske det är något enstaka papper per konsument. Jag tror inte att det blir många hyllmeter ens på tio år. Dessutom blir allting mer och mer digitaliserat. Det kanske bara är vissa papper med underskrifter som i framtiden behöver sparas i pärmarna. Resten digitaliseras. Jag förstår inte var de enorma kostnaderna skulle ligga. Dessutom tror jag att det är betydligt viktigare för den enskilde att få igen enorma summor som har förlorats på grund av oaktsamhet än den minimala extrakostnad det i så fall skulle bli för arkivering. Den kan dessutom företagen mycket väl ta av sina vinster. Många företag gör ju enorma vinster. Så jag tror att detta är bra för konsumenten.

Anf. 136 Henrik von Sydow (M)

Fru talman! Kostnaden för företagen kommer ju att bli som allra störst just för de företag som Hillevi Larsson säger sig värna om: de små, nya, seriösa utmanarna. Det är sådana vi behöver fler av, som konsumenterna behöver fler av för att få ett bredare utbud. Det är för dem kostnaden kommer att bli hög. Att det inte finns mer tydliga svar, mer preciserade svar, i det arbete som har legat till grund för lagförslaget är en brist. Det är en brist att vi inte har ett svar att komma med. Därför undrar jag om Hillevi Larsson är nöjd med den här tingens ordning, att vi antar en lagstiftning som handlar om konsumenternas intresse men inte har en aning om vad det kommer att kosta för de enskilda konsumenterna. Vi har inte ett hum om vilka volymer eller belopp det blir. Frågan är alltså: Är Hillevi Larsson nöjd med den tingens ordning?

Anf. 137 Hillevi Larsson (S)

Fru talman! Den enda kostnad jag skulle kunna se är i så fall om man måste hyra extra utrymmen för att förvara sina pärmar. Jag tror inte att det kommer att röra sig om så enorma mängder papper, speciellt inte för de här småföretagen. De kan inte rimligen hinna med lika många kundkontakter som storföretagen. Det rör sig alltså om mindre material att förvara. Jag tror att det kan handla om att man kanske får sätta upp någon extra hylla för att förvara några extra pärmar. Jag tror inte att det kommer att bli någon stor kostnad för småföretagen. Dessutom är det så att remissinstanserna inte påtalar detta problem. Det tycker inte att det kommer att bli någon extra kostnad. Konkurrensverket, som ju finns till just för att se till att konkurrensen fungerar och att de små inte slås ut, har inte heller sagt att detta skulle innebära något problem. Jag tror alltså att man kan säga att frågan inte är av den arten att man skulle stoppa förslaget på grund av det här. Tvärtom är konsumenternas intresse betydligt starkare. Det kan röra sig om en ekonomiska katastrof för någon som har fått felaktig rådgivning. Tänk om det är det tredje året som denna kollaps inträffar och preskriptionstiden, som nu föreslås, skulle vara två år! Det innebär betydligt större problem för konsumenten med en kortare preskriptionstid än vad det innebär för näringsidkaren att kanske behöva sätta upp en extra hylla att förvara pärmar i.

Anf. 138 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Det här handlar om skärpta regler vid finansiell rådgivning till konsumenter. Den här frågan har inte blivit aktuell helt apropå. Jag tycker att betänkandet är bra. Jag hade önskat att det kom tidigare, inte minst mot bakgrund av hur historien ser ut. Anledning till att förslaget om det förstärkta konsumentskyddet kommer nu är ju hur placeringen av pengar i aktier, obligationer och fonder har gått till de senaste tio åren. Vi vet alla hur framför allt kvällspressen har haft huvudrubriker som: Så tjänar du pengar, satsa på dessa aktier och så vidare. Sedan står det med finstil längre ned att det kanske finns en liten risk också, men det är väldigt sällan. Detta har gett den effekten att många, som kanske inte sätter sig in frågan ordentlig, tror att detta är snabbtjänade pengar och därför gör detta. I vissa fall får de också väldigt dålig finansiell rådgivning av sina banker. De tjänar ju också på att kunna sälja fler aktier och andelar i fonder. En av de största orsakerna till att bankernas ekonomi går bättre nu - vinsterna ökar i bankerna - är ju just att de tjänar pengar på att sälja aktier. Därför är det stärkta konsumentskyddet så otroligt viktigt. Det finns några viktiga punkter här. Den personal som ger rådgivningen ska ha tillräcklig kompetens. Det kan tyckas vara en självklarhet, men uppenbarligen är det inte så. Det är jättebra att vi tar fasta på detta. Näringsidkaren ska dokumentera vad som har förekommit vid rådgivningstillfället. Det är oerhört viktigt. Det har funnits stora brister när det gäller just dokumentationen i de fall som har varit uppe de senaste fyra fem åren där enskilda personer har förlorat mycket pengar och försökt stämma sin finansiella rådgivare men inte lyckats. En av orsakerna har just varit att det inte går att hitta dokumentationen. Ord står mot ord, och tyvärr är den enskilda personen oftast i underläge gentemot de större bankerna. Det är också viktigt att ta till vara konsumenternas intressen. Slutligen är rådgivarna skyldiga att avråda konsumenterna från att vidta åtgärder som inte kan anses vara lämpliga för dem. Dessutom ska man också kunna ersätta skadan om näringsidkaren genom finansiell rådgivning uppsåtligen eller genom oaktsamhet orsakat konsumenten ren förmögenhetsskada. Det är oerhört viktiga punkter i det här förslaget. Jag vill yrka bifall till reservation nr 5 och eventuellt till nr 6 också gällande varning. Jag tror att det är väldigt bra att ha en tydlig och bra lagtext, som flera talare tidigare också har talat om. Med tanke på att man går så snabbt på de enskilda näringsidkarna tror jag att det är väldigt bra att man i första hand har en varning i första instans, därför yrkar jag bifall till den reservationen. Den fråga som jag slutligen skulle vilja beröra gäller detta med inriktningen av EU-arbetet som Folkpartiet har skrivit en reservation om. Jag vill med bestämdhet avråda resten av kammaren från att rösta för den reservationen. Vad innebär den i praktiken? Det kan ju låta som om detta är jätteviktigt. Det står i reservationen att vi ska ha möjligheten att fullt ut utnyttja den inre marknaden men att det skulle försvåras. På vilket sätt försvårar det för konsumenterna att det finns ett bättre konsumentskydd i svensk lagtext än det finns i Portugals lagtext? Det finns inte något sådant argument. Det är bara ytterligare ett steg för att konsumentskyddet ska bli bättre. Det är oerhört viktigt att varje land i EU är medvetet om att det finns en minimiregel men att enskilda medlemsstater kan gå längre och införa strängare bestämmelser. Jag tror att det är väldigt viktigt att det finns en sådan möjlighet för Sverige. Det betyder inte att inte Sverige ska jobba inom EU för att stärka minimireglerna när det gäller konsumentskyddet. Jag välkomnar att Folkpartiet uppmärksammar detta. Jag hoppas också att Folkpartiet nu jobbar med det nya konsumentdirektivet som kommer från EU-kommissionen. Vid en första anblick kan man se att det finns oerhört stora brister och skillnader när det gäller vad man anser vara konsumentskydd. Jag anser att EU-kommissionen i första hand ser till näringsidkarnas intressen och inte till den enskilde konsumentens intressen. Därför tror jag att det är väldigt olyckligt om Sveriges riksdag skulle mota in regeringen i hörnet och säga att vi ska ha totalharmonisering på just detta område. Jag tror att det är fel väg att gå för att utöva ett starkt inflytande i EU så länge vi är medlemmar där.

Anf. 139 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Ulf Holm går till storms mot förslaget att Sverige ska arbeta aktivare för en fullt ut gemensam lagstiftning på detta område inom det europeiska samarbetet. Som exempel tar han Sveriges lagstiftning i förhållande till Portugals. Men problemet är ju att så länge det inte finns någon gemensam EU-lagstiftning finns det inte heller några möjligheter för konsumenten att känna trygghet och veta vilket skydd man har när man utnyttjar rådgivning från finansiella rådgivare i andra EU-länder. Där vill vi peka på att det är bättre med minimiregler än med inga regler alls på EU-nivå. Jag tycker att det är mycket viktigt att se det positiva i att EU under de senaste åren har fått konsumentpolitiken som ett eget område och också blivit mycket tydligare i sina ambitioner på detta område. Så länge man har minimiregler i stället för gemensamma regler har man ju det problemet att olika länders lagstiftning kan ge ett likvärdigt skydd, men själva det faktum att reglerna ser olika ut i olika länder skapar en osäkerhet och en otrygghet för den enskilde konsumenten. Vi har tidigare i år haft en folkomröstning som bekant. En av de frågor som var mest på tapeten var frågan om vilka effekter en gemensam valuta får för konsumentens möjligheter att utnyttja varor och tjänster i andra länder. Faktum är ju att just när det gäller sådant som försäkringstjänster och finansiella tjänster ser man redan i dag att konsumenter i olika EU-länder i allt större utsträckning vänder sig till företag i något annat EU-land. Jag tycker att det är positivt därför att det ökar konkurrensen och den enskilde konsumentens valmöjligheter. Men då måste vi också kunna föra en ordentlig diskussion om vilket regelverk som ska gälla på detta område.

Anf. 140 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Jag har aldrig sagt att Sverige ska vara mindre aktivt inom dessa områden. Det jag vänder mig mot är Folkpartiets reservation där man säger att det ska vara en totalharmonisering och att Sverige ska verka för detta inom EU. Det är det som jag vänder mig mot. Jag är fullt medveten om att det kan vara bättre med en gemensam minimilagstiftning här. Både jag och Martin Andreasson vet förmodligen att det finns sparandedirektiv och gemensamma regler. Hela EU bygger på att kapitalet ska ha fri rörlighet. Det kan ju också betyda att för att motverka effekterna av kapitalets fria rörlighet och för att stärka konsumentskyddet kan det behövas en gemensam minimilagstiftning. Men jag vänder mig mot att det skulle vara bättre från konsumentsynpunkt med en totalharmonisering. Det skulle i praktiken innebära att Sverige måste dra ned på konsumentskyddet. Alla de framgångar vi har haft i Sverige med att införa ett bättre konsumentskydd måste vi kanske då dra tillbaka till förmån för en EU-harmonisering. Jag är inte beredd att ställa upp på det, och jag tror inte att svenska konsumenter är beredda att ställa upp på det heller. Sedan är det också intressant att diskutera varför det bara ska vara inriktat på EU-frågor. Finansiell rådgivning förekommer ju också i länder utanför EU. Vi kanske ska ha ett större samarbete med sådana länder också för att få ett bättre konsumentskydd, men jag tror att det är en övermäktig uppgift för oss i dag att reda ut det. Det får man nog titta på i ett större sammanhang längre fram. Men vi ska absolut inte ha någon totalharmonisering.

Anf. 141 Martin Andreasson (Fp)

Fru talman! Om Ulf Holm noggrannare hade läst vår motion innan han hade gått till så våldsamt angrepp mot den hade han sett att vi skriver att den konsumenträttsliga lagstiftningen i betydligt större utsträckning än i dag bör totalharmoniseras på en hög och gemensam nivå. Det handlar om att uttala en viljeinriktning från Sveriges sida. Vi tycker att det önskvärda är att Europas länder kan samla sig till en gemensam konsumenträttslig lagstiftning. Självklart förutsätter det att den konsumenträttsliga lagstiftningen ligger på en hög nivå så att den ger konsumenten ett tillfredsställande skydd. Det är självklart så. Det vet Ulf Holm och alla andra som har följt EU-arbetet och över huvud taget deltagit i förhandlingsprocesser. Man går in med en uttalad viljeinriktning. Sedan får man se utifrån förhandlingsarbetet om man kan nå fram eller får nöja sig med att komma några steg på vägen. Jag tycker att det är viktigt att vi från svensk sida uttalar en viljeinriktning om vad vi tycker är det önskvärda slutresultatet. Sverige har varit ett föregångsland med att införa offensiva konsumenträttsliga lagar. Vi märker hur andra länder hinner i kapp oss. Det är naturligtvis något positivt att det nu finns en samsyn om att konsumentpolitik är viktigt för hela EU och att konsumenträtten stärks på det ena området efter det andra. Då tycker jag att det är viktigt att Sverige för en ordentlig diskussion om vad vi tycker är det önskvärda slutresultatet av en sådan process på EU-nivå.

Anf. 142 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Men Sveriges riksdag har ju redan uttalat en stark viljeinriktning om vilken politik Sverige ska föra i EU när det gäller konsumentfrågor. Den inriktningen går ut på att vi från fall till fall ska avgöra vilken linje vi ska ha och att huvudalternativet ska vara minimilagstiftning, om jag nu minns rätt om vad riksdagen beslutade för några år sedan. Det är det vi ska gå på. Men det är inte det som finns i reservationen. Jag har läst reservationen från Folkpartiet mycket väl. Där står det att man borde följa vad som anförs i reservationen om harmonisering. Vad som anförs i reservationen om harmonisering är just meningen: Den konsumenträttsliga lagstiftningen bör därför totalharmoniseras på en hög och gemensam nivå inom hela EU i betydligt större utsträckning. I betydligt större utsträckning, sägs det. Men det här ärendet handlar bara om en fråga, nämligen harmonisering av nationell lagstiftning om finansiell rådgivning till konsumenterna. Det handlar inte om hela konsumentpolitiken. Det handlar om just denna fråga, och i just denna fråga är inte en totalharmonisering inom EU det bästa konsumentskyddet för svenska konsumenter. Det är det som jag för fram här. Jag tror inte att vi ska ha viljeinriktningen att sänka det konsumentskydd som vi i dag beslutar om i riksdagen för att skydda konsumenterna mot mindre seriös finansiell rådgivning som kan skada deras intresse vid finansiell placering och sparande.

Anf. 143 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! Den här lagen ger de människor som har kunskap, medvetenhet och pengar ett skydd när de tar speciella livförsäkringar. Men de som inte har samma medvetenhet, kunskap och lika mycket pengar får inte den ekonomiska rådgivningen och det skyddet som konsumenter. Jag tycker att det här är absurt. Om man skulle vara riktigt fräck skulle man kunna säga att det borde vara tvärtom. Men det säger inte Kristdemokraterna. Vi säger i stället att det borde vara både och. Både de som har kunskapen och de som inte har kunskapen, de som har pengar och de som inte har lika mycket pengar ska oavsett vilken typ av livförsäkringar de tecknar få ett skydd som konsumenter. Jag tycker att det är absurt när jag gång efter annan har ställt frågan här i eftermiddag och får till svar att man ska pröva detta om behov föreligger. Vi kristdemokrater vill att alla ska ha samma skydd. Ställer också Ulf Holm upp på att det bara är de som har speciellt avancerade livförsäkringar som ska få det konsumentskydd som detta föranleder?

Anf. 144 Ulf Holm (Mp)

Fru talman! Nej, Yvonne Andersson, i sak har du fullständigt rätt i den här frågan. Jag tycker att det du har anfört i debatten, nu för fjärde gången tror jag att det är, i sak är helt riktigt. Men jag har också förstått att man har haft en stor diskussion i utskottet om just den här frågan. Jag sitter inte själv i utskottet utan är bara ersättare. Där har diskussionen handlat om på vilket sätt vi snabbast ska nå fram till just de mål som du målar upp i den sakbeskrivning du har redogjort för här. Majoriteten har kommit fram till att det är bättre att skriva som man har gjort. Det finns naturligtvis en skyldighet, inte minst för mig och Miljöpartiet som samarbetsparti med regeringen, att lyfta upp de här frågorna tydligare och påminna så att det verkligen blir en förändring i en sak som vi faktiskt är överens om och just i den anda som du själv vill, Yvonne. Jag tror att vi är överens och kan sätta punkt för den debatten. Vi kommer inte mycket längre nu. Jag har inga ambitioner att uppmana min riksdagsgrupp att rösta för just denna reservation utan är nöjd med hur det står beskrivet i betänkandet. Vi får förhoppningsvis anledning att återkomma till denna fråga längre fram.

Anf. 145 Yvonne Andersson (Kd)

Fru talman! För mig är upprepning all kunskaps moder. Jag har velat betona den här frågan eftersom den är viktig. Jag tycker att det är viktigt i hela konsumentpolitiken att alla konsumenter hanteras med den respekt som de behöver, oavsett vad de har för förutsättningar och möjligheter. Jag tycker att det är tryggt att Ulf Holm kommer att se till att det händer någonting. För mig är inte en utredning en långvarig process. En utredning kan vara väldigt snabb. Den kan gå på några dagar. I valet mellan om man ska utreda hur man ska gå till väga eller om man ska utreda om det finns behov tyckte jag att det var starkare att utreda hur man går till väga och ha tydligheten klar. Vi är överens om målet i den här frågan. Jag ska med spänning se hur snabbt det kan gå när vi alla är så överens om att ta ett ordentligt tag. Jag har också i mitt anförande angivit en väg, nämligen att man gör det omgående ihop med den utredning som redan nu är tillsatt. Jag hoppas att vi kommer till skott med att få det här uppmärksammat. Samtidigt vill jag naturligtvis i kammaren också beklaga att inte regeringen själv uppmärksammar att det finns ett behov för alla människor att få det här skyddet och stödet.