Lag om elektronisk handel och andrainformationssamhällets tjänster, m.m.

Betänkande 2001/02:LU29

Lagutskottets betänkande2001/02:LU29

Lag om elektronisk handel och andrainformationssamhällets tjänster, m.m.

---

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens
proposition 2001/02:150 Lag om elektronisk handel
och andra informationssamhällets tjänster, m.m.
I propositionen föreslås en ny lag om elektronisk
handel och andra informationssamhällets tjänster.
Vidare föreslås ändringar i konsumentkreditlagen,
marknadsföringslagen och lagen om handel med
finansiella instrument. Lagförslagen syftar till att
i svensk rätt genomföra Europaparlamentets och
rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om
vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets
tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre
marknaden, det s.k. e-handelsdirektivet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli
2002.
Ingen motion har väckts med anledning av
propositionen, och utskottet föreslår att riksdagen
skall anta lagförslagen.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Lag om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster, m.m.
Riksdagen antar
dels de av regeringen framlagda förslagen till
1. lag om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster,
2. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument,
3. lag om ändring i konsumentkreditlagen (1992:830),
dels det av utskottet i bilaga 3 framlagda förslaget
till
4. lag om ändring i marknadsföringslagen (1995:450).
Därmed bifaller riksdagen propositionerna
2001/02:150 och 2001/02:134 i denna del.

Stockholm den 23 maj 2002

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Christel Anderberg (m), Rune Berglund
(s), Karin Jeppsson (s), Nikos Papadopoulos (s),
Elizabeth Nyström (m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso Stafilidis (v), Kjell
Eldensjö (kd), Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv
(s), Ana Maria Narti (fp), Petra Gardos (m) och Agne
Hansson (c).

2001/02

LU29

Redogörelse för ärendet

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd antog
den 8 juni 2000 direktiv 2000/31/EG om vissa
rättsliga aspekter på informationssamhällets
tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre
marknaden, det s.k. e-handelsdirektivet. I
direktivet finns bestämmelser om
informationssamhällets tjänster och om de
tjänsteleverantörer som tillhandahåller sådana
tjänster. Direktivet trädde i kraft den 17 juli 2000
och skulle ha varit genomfört i medlemsstaternas
nationella lagstiftning senast den 17 januari 2002.
Under förhandlingarna som föregick direktivets
antagande ägde samråd rum med en av
Näringsdepartementet tillkallad referensgrupp
bestående av företrädare för olika myndigheter och
organisationer. Som ett led i genomförandet av
direktivet utarbetades vidare inom Regeringskansliet
departementspromemorian (Ds 2001:13) E-
handelsdirektivet – genomförande av direktiv
2000/31/EG om vissa rättsliga aspekter på
informationssamhällets tjänster. Under arbetet med
promemorian inhämtades synpunkter från myndigheter
och organisationer. Dessutom förekom samråd med
berörda departement i övriga nordiska länder.
Promemorian har remissbehandlats och ligger till
grund för propositionens lagförslag.

Regeringen beslutade den 7 februari 2002 en
lagrådsremiss. Dagen därpå anmäldes remissen till
kommissionen i enlighet med vad som föreskrivs i
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av
den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande
beträffande tekniska standarder och föreskrifter och
beträffande föreskrifter för informationssamhällets
tjänster, ändrat genom direktiv 98/48/EG.

Kommissionen har i en skrivelse den 13 maj 2002 –
ställd till utrikesministern – framfört synpunkter
på och i vissa avseenden ifrågasatt det i
lagrådsremissen föreslagna genomförandet av
direktivet. Näringsdepartementet har den 17 maj 2002
överlämnat en kopia av skrivelsen till lagutskottet.

För att i svensk rätt genomföra e-handelsdirektivet
föreslår regeringen – efter hörande av Lagrådet –
att riksdagen skall anta det i propositionen
framlagda förslaget till lag om elektronisk handel
och andra informationssamhällets tjänster samt
besluta ändringar i lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument, konsumentkreditlagen
(1992:830) och marknadsföringslagen (1995:450).

Regeringens förslag återfinns i bilaga 1 och
lagförslagen i bilaga 2.
Ingen motion har väckts med anledning av
propositionen.

I detta sammanhang behandlar utskottet även ett i
proposition 2001/02:134 av regeringen tidigare i vår
framlagt förslag till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450). Utskottet har i
sitt betänkande 2001/02:LU33 den 16 maj 2002 ställt
sig bakom den i proposition 2001/02:134 föreslagna
ändringen i sak. Av lagtekniska skäl och i syfte att
samordna lagförslaget i proposition 2001/02:134 med
det nu aktuella förslaget till ändring i
marknadsföringslagen, har utskottet nödgats överföra
den formella behandlingen av lagförslaget till detta
ärende. Det samordnade lagförslaget återfinns i
bilaga 3.

I sammanhanget bör vidare upplysas om att
frågor rörande elektronisk handel
behandlades senast i mars 2002 i
utskottets betänkande 2001/02:LU16. I
betänkandet finns en översiktlig
redovisning av de åtgärder som vidtagits
nationellt, inom EU och internationellt i
syfte att främja den elektroniska
handeln.

Utskottets överväganden

Genomförande av e-handelsdirektivet

Utskottets förslag i korthet

Riksdagen bör anta regeringens lagförslag.
Direktivets huvudsakliga innehåll

E-handelsdirektivet syftar till att säkerställa den
fria rörligheten på den inre marknaden för
informationssamhällets tjänster. Med sådana tjänster
avses tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning,
på distans, på elektronisk väg och på individuell
begäran av en tjänstemottagare.

Direktivet är ett s.k. harmoniseringsdirektiv,
vilket innebär att medlemsstaterna i sin nationella
lagstiftning i vissa avseenden varken får ställa mer
eller mindre långtgående krav än vad som följer av
direktivet.
I direktivet finns bestämmelser om bl.a. vilken
information som skall lämnas i samband med
marknadsföring, beställning och ingående av avtal
(artiklarna 5–7, 10 och 11), ingående av avtal på
elektronisk väg (artikel 9) samt mellanhänders
ansvar för överförd och lagrad information
(artiklarna 12–14). Direktivet innehåller också ett
förbud för medlemsstaterna att ålägga
tjänsteleverantörer en allmän skyldighet att
övervaka eller efterforska viss information (artikel
15). Vidare föreskrivs att varje medlemsstat skall
se till att tjänsteleverantörer som är etablerade på
dess territorium följer den medlemsstatens
bestämmelser om informationssamhällets tjänster
(artikel 3.1) och att medlemsstaterna inte får
begränsa den fria rörligheten för de av
informationssamhällets tjänster som har ursprung i
en annan medlemsstat (artikel 3.2). Direktivet
syftar inte till att införa nya regler om tillämplig
lag på privaträttsliga avtal med internationell
anknytning eller om domstolars behörighet (artikel
1.4).

Direktivet och dess genomförande i svensk rätt

I propositionen konstaterar regeringen att
utvecklingen på det område som e-handelsdirektivet
omfattar sker mycket snabbt och att tekniken
förändras ständigt, varför det finns en risk för att
reglerna inte till fullo korresponderar med den nya
teknik som växer fram. Enligt regeringens
uppfattning finns det därför anledning att vid det
svenska genomförandet av direktivet vara försiktig
med att reglera mer än vad direktivet kräver.

En naturlig utgångspunkt bör, enligt vad som
anförs i propositionen, vara att regleringen av
området skall vara teknikneutral eller
teknikoberoende. Dock måste beaktas att Internet och
tekniken med webbsidor skiljer sig från andra kända
sätt att sprida information, vilket kan leda till
att informationssamhällets tjänster, i likhet med
vad som exempelvis är fallet med postbefordran och
TV-sändningar, likväl kan behöva regleras särskilt.
Det torde således, enligt regeringens bedömning,
inte vara möjligt att utforma en lagstiftning som är
fullständigt teknikoberoende och teknikneutral.
Ytterligare en utgångspunkt för genomförandet bör,
enligt regeringen, vara att åtminstone de nordiska
länderna får en så enhetlig reglering som möjligt.
I propositionen gör regeringen bedömningen att
direktivet, med hänsyn till dess horisontella
reglering av ett mycket brett område, till största
delen bör genomföras i svensk rätt genom en ny
speciallag, lagen om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster (e-handelslagen).
Enligt vad som upplyses i propositionen har övriga
nordiska länder valt att genomföra direktivet på
samma sätt.
När det gäller den närmare utformningen av lagen
konstaterar regeringen att det, mot bakgrund av
direktivets komplexa och delvis detaljerade
karaktär, är ofrånkomligt att delar av direktivet
mer eller mindre ordagrant måste införas i
lagtexten. För att i möjligaste mån följa svenska
traditioner i fråga om lagstil och inte i onödan
tynga lagen med ett ohanterligt språkbruk är det,
anser regeringen, dock nödvändigt att göra vissa
förenklingar och modifieringar i lagtexten.
I det följande lämnas en översiktlig redogörelse
för e-handelsdirektivets viktigare delar och
regeringens förslag och bedömningar vad gäller
direktivets genomförande i svensk rätt.

Direktivets tillämpningsområde är begränsat till
informationssamhällets tjänster. Begreppet
definieras genom en hänvisning till
Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av
den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande
beträffande tekniska standarder och föreskrifter och
beträffande föreskrifter för informationssamhällets
tjänster, ändrat genom direktiv 98/48/EG. Med
informationssamhällets tjänster avses enligt detta
direktiv sådana tjänster som vanligtvis utförs mot
ersättning, på distans, på elektronisk väg och på
individuell begäran av en tjänstemottagare.
Begreppet omfattar en mängd olika former av
näringsverksamhet som bedrivs online, exempelvis
försäljning av varor och tjänster samt
tillhandahållande och vidarebefordran av
information. Radio- och TV-sändningar omfattas dock
inte eftersom det inte är fråga om en tjänst som
tillhandahålls på individuell begäran.

Direktivet är inte tillämpligt på vissa i
direktivet uppräknade områden, bl.a. beskattning,
viss notariatverksamhet, frågor som rör avtal eller
förfaranden som omfattas av kartellagstiftning och
spelverksamhet. Det skall inte heller tillämpas på
frågor rörande informationssamhällets tjänster som
omfattas av vissa EG-direktiv, nämligen
dataskyddsdirektivet (95/46/EG) och
teledataskyddsdirektivet (97/66/EG). E-
handelsdirektivet påverkar inte den
konsumentskyddsnivå som följer av bl.a.
distansavtalsdirektivet (97/7/EG).
I propositionen föreslås att den nya e-
handelslagen skall ha samma tillämpningsområde som
direktivet. Lagen skall således vara tillämplig på
påbörjande och utövande av informationssamhällets
tjänster, med de undantag som följer av direktivet
(1 och 6 §§).

En central del av direktivet utgörs av den s.k.
ursprungslandsprincipen, som bygger på principerna
om ursprungslandskontroll och ömsesidigt erkännande.
I detta sammanhang innebär ursprungslandsprincipen
dels att varje medlemsstat skall se till att de av
informationssamhällets tjänster som en på dess
territorium etablerad tjänsteleverantör
tillhandahåller överensstämmer med de nationella
bestämmelser som är tillämpliga i denna medlemsstat
och som omfattas av det s.k. samordnade området
(artikel 3.1), dels att medlemsstaterna inte av skäl
som omfattas av det samordnade området får begränsa
den fria rörligheten för de av
informationssamhällets tjänster som har sitt
ursprung i en annan medlemsstat (artikel 3.2).
Syftet med ursprungslandsprincipen är att en
tjänsteleverantör skall kunna erbjuda sina tjänster
i hela gemenskapen, utan att behöva ta reda på eller
beakta de krav som ställs på verksamheten eller
tjänsterna i hela gemenskapen.

Av avgörande betydelse för den närmare innebörden
av ursprungslandsprincipen är begreppet det
samordnade området. Därmed avses, enligt artikel 2
h, de krav som leverantörer av
informationssamhällets tjänster måste uppfylla när
det gäller startande och utövande av verksamhet,
oavsett om kraven är av allmän natur eller särskilt
utformade för informationssamhällets tjänster.
Begreppet avser bl.a. regler om anmälnings-,
registrerings- eller tillståndsförfaranden samt
behörighetskrav för verksamhetsutövare. Till det
samordnade området hör även regler om
marknadsföring, krav på kvaliteten på och innehållet
i tjänster samt ansvar för den information som
lämnas vid marknadsföring.
Från ursprungslandsprincipen görs i direktivet en
rad undantag som finns angivna i en bilaga till
direktivet. Ursprungslandsprincipen är således inte
tillämplig på bl.a. immaterialrättens område,
utgivning av elektroniska pengar, avtalsparters
frihet att välja vilken lagstiftning som skall
tillämpas på deras avtal, avtalsförpliktelser vid
konsumentavtal, giltigheten av vissa avtal om fast
egendom och frågan huruvida icke begärda
kommersiella meddelanden per e-post är tillåtna.
I undantagsfall får en medlemsstat, med stöd av
artikel 3.4 under vissa förutsättningar vidta
åtgärder som strider mot förbudet att begränsa den
fria rörligheten för en viss tjänst från en annan
medlemsstat i syfte att skydda allmän ordning och
säkerhet, folkhälsan och konsumenter.
För att genomföra ursprungslandsprincipen i svensk
rätt föreslås i propositionen en bestämmelse i den
nya e-handelslagen med den innebörden att svensk
rätt skall gälla inom det samordnade regelområdet
för tjänster som tillhandahålls av
tjänsteleverantörer med Sverige som etableringsstat,
även om tjänsterna helt eller delvis riktar sig mot
andra EES-stater (5 §). Vidare föreslås en
bestämmelse som lägger fast att en tjänsteleverantör
som är etablerad i en annan EES-stat har rätt att,
utan hinder av svenska regler inom det samordnade
regelområdet, tillhandahålla tjänstemottagare i
Sverige informationssamhällets tjänster (3 § första
stycket).
När det gäller omfattningen av det s.k. samordnade
området anför regeringen att mycket talar för att
bedömningen i departementspromemorian att området är
begränsat till krav som det allmänna ställer på
tjänsteleverantörerna, dvs. offentligrättsliga krav,
är riktig, men att direktivet i denna del samtidigt
är oklart och att det i sista hand är EG-domstolens
uppgift att avgöra direktivets innebörd. De
begränsningar av ursprungslandsprincipens
tillämplighet som finns i direktivet föreslås även
införas i e-handelslagen (6 och 7 §§). Vidare
föreslås en bestämmelse som, i enlighet med vad som
närmare följer av artikel 3.4, ger svenska domstolar
och myndigheter en möjlighet att i enskilda fall
vidta åtgärder som hindrar den fria rörligheten för
en tjänst i syfte att skydda allmän ordning och
säkerhet, folkhälsan eller konsumentintressena (3 §
andra stycket och 4 §).

I artikel 5 finns allmänna krav på den information
som en leverantör av informationssamhällets tjänster
måste lämna om sig själv och sin verksamhet,
exempelvis namn, e-postadress och etableringsort.
Vidare ställs i artikel 6 upp vissa krav på
information som måste lämnas i samband med
kommersiella meddelanden. Artikel 20 överlämnar till
medlemsstaterna att finna lämpliga påföljder vid
brister i informationslämnandet.

För att genomföra artikel 5 föreslås en särskild
bestämmelse i e-handelslagen. Däremot behövs, enligt
regeringens bedömning, ingen lagstiftningsåtgärd med
anledning av artikel 6 eftersom motsvarande krav
redan gäller enligt bl.a. 5 § marknadsföringslagen.
En tjänsteleverantör som åsidosätter sin
informationsplikt skall, enligt förslaget, kunna
drabbas av sanktioner enligt marknadsföringslagen
(15 §). Några civil- eller straffrättsliga påföljder
bör, anser regeringen, inte införas. Inte heller bör
någon ny möjlighet att utdöma
marknadsstörningsavgift införas.

Enligt artikel 9 skall medlemsstaterna se till att
deras rättssystem tillåter att avtal ingås på
elektronisk väg. Formkrav i svensk rätt som utgör
hinder mot att sådana avtal ingås måste således
upphävas. Detta gäller dock endast avtal som kan
ingås i samband med informationssamhällets tjänster.
Till detta kommer att artikel 9 medger att vissa
slag av avtal undantas från kravet på upphävande av
formkrav, bl.a. avtal som skapar eller överför rätt
till fast egendom, dock ej hyresavtal, samt vissa
borgensavtal och familjerättsliga avtal.

I propositionen konstateras att det finns ett
mycket begränsat antal situationer där svensk
lagstiftning kräver avtal i pappersform. En sådan
situation är, anförs det i propositionen, avtal om
konsumentkrediter. Av 9 § konsumentkreditlagen
(1992:830) framgår att ett avtal om kredit skall
ingås skriftligen och undertecknas av konsumenten
samt att denne skall få en kopia av avtalet. Enligt
regeringens bedömning utgör visserligen inte kravet
på skriftlighet hinder mot att ingå avtal om kredit
på elektronisk väg. Annorlunda förhåller det sig
dock när det gäller kravet på att konsumenten skall
underteckna avtalet. I denna del föreslås därför en
ändring i konsumentkreditlagen som innebär att
formkravet även skall anses uppfyllt om konsumenten
signerar avtalet med en avancerad elektronisk
signatur. Vidare föreslås ett förtydligande i lagen
(1991:980) om handel med finansiella instrument om
att vissa avtal enligt lagen kan slutas på
elektronisk väg. I övrigt bör, enligt regeringen,
gällande formkrav i fråga om avtal om fast egendom
och familjerättsliga avtal för närvarande behållas.

I artiklarna 12–14 finns särskilda bestämmelser om
mellanhänders ansvar för överföring och lagring av
information som tillhandahållits av andra.
Bestämmelserna innebär att mellanhänder som bedriver
viss verksamhet, nämligen vidarebefordring av
information (s.k. mere conduit), överföring av
information (s.k. cashning) och lagring av
information (värdtjänster) inte skall kunna göras
ansvariga för sådan information som de överför,
vidarebefordrar eller lagrar. De
ansvarsbegränsningar som regleras i artiklarna avser
alla typer av ansvar inom alla rättsområden. Ett
syfte med bestämmelserna är att säkerställa att
mellanhänderna inte drabbas av ett orimligt stort
ansvar, vilket kan riskera att hämma utvecklingen av
informationssamhällets tjänster. Andra syften är att
öka tryggheten och rättssäkerheten samt att avlägsna
hinder för den fria rörligheten för tjänsterna genom
att ha tydliga och framför allt gemensamma regler på
den inre marknaden.

Medlemsstaterna får, enligt artikel 15.1, inte
föreskriva en allmän skyldighet att i samband med
tillhandahållande av sådana tjänster som omfattas av
artiklarna 12–14, övervaka den information som
överförs eller lagras för annans räkning.
Mellanhänderna får inte heller åläggas någon allmän
skyldighet att aktivt efterforska fakta eller
omständigheter som kan tyda på olaglig verksamhet.
I propositionen diskuteras ingående behovet av
särskilda bestämmelser om ansvarsfrihet i fråga om
mellanhänders straffrättsliga och
skadeståndsrättsliga ansvar samt ansvar för s.k.
sanktionsavgifter. Vad först gäller det
skadeståndsrättsliga området konstaterar regeringen
att ett visst behov av sådana bestämmelser
föreligger. För att undvika gränsdragningsfrågor
föreslås dock en generell regel som uttryckligen
föreskriver att en tjänsteleverantör under vissa
närmare angivna förutsättningar inte är skyldig att
ersätta skada på grund av innehållet i överförd
eller lagrad information. Motsvarande föreslås också
i fråga om sanktionsavgifter (16–18 §§).
När det sedan gäller det straffrättsliga ansvaret
föreligger, anförs det i propositionen, visserligen
redan enligt gällande rätt ansvarsfrihet i enlighet
med vad som krävs i artiklarna 12–14. För att
undanröja varje osäkerhet som kan föreligga
beträffande oaktsamhetsbrott och för att på ett
tydligt sätt genomföra direktivet i denna del
föreslås dock en bestämmelse enligt vilken en
tjänsteleverantör som överför eller lagrar
information för annan får dömas till ansvar för
brott som avser innehållet i informationen endast om
brottet begåtts uppsåtligen (19 §).
Vad slutligen gäller frågan om förbudet i artikel
15 mot att införa en allmän övervakningsplikt för
mellanhänder konstaterar regeringen i propositionen
att lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska
anslagstavlor, den s.k. BBS-lagen, inte innebär en
sådan övervakningsplikt, utan endast en plikt för
den som äger eller administrerar en elektronisk
anslagstavla att hålla en viss uppsikt över den i
skälig omfattning. Detta innebär, enligt regeringens
bedömning, att BBS-lagen inte står i strid med
direktivet och att artikel 15 således inte kräver
någon lagstiftningsåtgärd.

Utskottets ställningstagande

Som redovisats inledningsvis anmäldes den i ärendet
beslutade lagrådsremissen den 8 februari 2002 till
kommissionen i enlighet med det förfarande som
regleras i Europaparlamentets och rådets direktiv
98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett
informationsförfarande beträffande tekniska
standarder och föreskrifter och beträffande
föreskrifter för informationssamhällets tjänster,
ändrat genom direktiv 98/48/EG. Detta direktiv
innebär bl.a. att en medlemsstat inte får anta ett
förslag till föreskrift som har anmälts förrän tre
månader förflutit räknat från den tidpunkt då
kommissionen mottog anmälan. Det anmälda förslaget
får inte heller antas förrän ytterligare en månad
förflutit om kommissionen eller någon annan
medlemsstat inom samma tidsfrist inkommer med ett
s.k. detaljerat yttrande som går ut på att den
planerade åtgärden kan skapa hinder för tjänsternas
fria rörlighet eller för tjänsteaktörernas
etableringsfrihet på den inre marknaden. Enligt
artikel 8.2 kan kommissionen och medlemsstaterna
lämna synpunkter på den föreslagna lagen, även om
något detaljerat yttrande inte överlämnas. Det
ankommer då på medlemsstaten att så långt möjligt ta
hänsyn till dessa synpunkter då föreskriften antas.
Någon formell skyldighet att göra det föreligger
dock inte.

Den i direktivet föreskrivna tremånadersfristen
löpte ut den 13 maj 2002, dvs. två månader efter det
att regeringen beslutade att överlämna förevarande
proposition till riksdagen. Kommissionen har i en
skrivelse samma dag – ställd till utrikesministern –
framfört synpunkter på och i viss mån även
ifrågasatt det i lagrådsremissen föreslagna
genomförandet av direktivet. Detta gäller i huvudsak
artiklarna 2, 3.2, 3.4 och 12–14.
Näringsdepartementet har den 17 maj 2002 överlämnat
en kopia av skrivelsen till lagutskottet.
Enligt utskottets mening hade det varit att
föredra om notifieringsförfarandet hade kunnat ske
innan propositionen överlämnades till riksdagen så
att kommissionens eventuella synpunkter hade kunnat
bli föremål för sedvanlig beredning inom
Regeringskansliet. På så sätt hade kommissionens
synpunkter också kunnat aktualiseras motionsledes.
I den uppkomna situationen kan utskottet dock
konstatera att varken kommissionen eller någon
medlemsstat har inkommit med något detaljerat
yttrande enligt artikel 9. Utskottet är inte heller
berett att närmare överväga de av kommissionen
aktualiserade spörsmålen. Direktivets genomförande
skulle då försenas ytterligare, något som enligt
utskottet bör undvikas. Med hänsyn härtill och då
utskottet inte kan finna annat än att de föreslagna
lagändringarna innebär att Sverige kommer att
uppfylla vad som krävs i direktivet, tillstyrker
utskottet bifall till propositionen. Utskottet
förutsätter dock att kommissionens yttrande snarast
blir föremål för överväganden inom Regeringskansliet
och att regeringen, om det därvid skulle visa sig
föreligga behov av ytterligare
lagstiftningsåtgärder, återkommer till riksdagen med
erforderliga lagförslag.

Utskottet har i betänkande 2001/02:LU33 i sak ställt
sig bakom regeringens i proposition 2001/02:134
framlagda förslag till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450), men av
samordningsskäl överlåtit behandlingen av den
författningstekniska regleringen till det nu
aktuella ärendet. De båda lagförslagen återfinns –
efter samordning – i bilaga 3 till betänkandet.
Utskottet tillstyrker bifall även till proposition
2001/02:134 såvitt nu är i fråga.

Bilaga 1

Förteckning över behandlade förslag

Propositionerna

I proposition 2001/02:150 föreslår regeringen
(Näringsdepartementet) – efter hörande av Lagrådet –
att riksdagen antar de i propositionen framlagda
förslagen till

1. lag om elektronisk handel och andra
informationssamhällets tjänster,
2. lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument,
3. lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1992:830),
4. lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450).
I proposition 2001/02:134 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) – efter hörande av Lagrådet
– såvitt nu är i fråga (lagförslag 3) – att
riksdagen antar i propositionen framlagt förslag
till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1995:450).

Lagförslagen finns i bilaga 2 till betänkandet.

Bilaga 2

Regeringens lagförslag

I proposition 2001/02:150 framlagda
lagförslag

1 Förslag till lag om elektronisk
handel och andra
informationssamhällets tjänster

2 Förslag till lag om ändring i
lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument

3 Förslag till lag om ändring i
konsumentkreditlagen (1992:830)

4 Förslag till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450)

I proposition 2001/02:134 framlagt
lagförslag

Förslag till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450)

BILAGA 3

Utskottets lagförslag

Förslag till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1995:450)
Härigenom föreskrivs[1] i fråga om
marknadsföringslagen (1995:450)
dels att nuvarande 13 a § skall betecknas 13 b §,
dels att den nya 13 b § skall ha följande lydelse,
dels att 19–21, 29, 34, 35, 38, 44, 50, 54 och 55
§§ samt rubriken närmast före 21 § skall ha följande
lydelse,
dels att det i lagen skall införas två nya
paragrafer, 13 a och 16 a §§, samt närmast före 13 a
§ och 16 a § nya rubriker av följande lydelse.

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
-----------------------------------------------------
Garantier
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
13 a §
-----------------------------------------------------
En näringsidkare, som
vid marknadsföringen
erbjuder sig att genom en
garanti eller liknande
utfästelse under en viss
tid svara för en produkt
eller del därav eller för
en egenskap hos
produkten, skall vid
försäljningen lämna
köparen tydlig
information om
utfästelsens innehåll och
de uppgifter som är
nödvändiga för att
köparen skall kunna göra
den gällande. Information
skall även lämnas om att
köparens rättigheter
enligt lag inte påverkas
av utfästelsen.
Utfästelsen och
informationen skall
lämnas i en handling
eller i någon annan
läsbar och varaktig form
som är tillgänglig för
köparen.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
13 b §[2]
-----------------------------------------------------
En näringsidkare får vid marknadsföring till en
fysisk person använda telefax eller sådana
uppringningsautomater eller andra liknande
automatiska system för individuell kommunikation som
inte betjänas av någon enskild, bara om den fysiska
personen har samtyckt till det på förhand.
Näringsidkaren får använda andra metoder för
individuell kommunikation på distans om inte den
fysiska personen tydligt motsatt sig att metoden
används.
-----------------------------------------------------
En näringsidkare som
använder e-post vid icke
begärd marknadsföring
till fysiska personer
skall respektera och
regelbundet kontrollera
register där personer som
inte önskar få sådan
marknadsföring med e-post
kan registrera sig.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Åläggande att
tillhandahålla tekniska
hjälpmedel
16 a §
En tjänsteleverantör
enligt lagen (2002:000)
om elektronisk handel och
andra
informationssamhällets
tjänster som i strid med
10 § i den lagen låter
bli att tillhandahålla
sådana tekniska
hjälpmedel som avses där
får åläggas att
tillhandahålla
hjälpmedlen.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
19 §
-----------------------------------------------------
Ett förbud enligt 14 Ett förbud enligt 14
eller 17 § och ett eller 17 § och ett
åläggande enligt 15 § åläggande enligt 15 eller
skall förenas med vite, 16 a § skall förenas med
om det inte av särskilda vite, om det inte av
skäl är obehövligt. särskilda skäl är
obehövligt.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
20 §
-----------------------------------------------------
Rätten får meddela förbud Rätten får meddela
enligt 14 eller 17 § förbud enligt 14 eller 17
eller åläggande enligt 15 § eller åläggande enligt
§ att gälla tills vidare, 15 eller 16 a § att gälla
om tills vidare, om
-----------------------------------------------------
1. käranden visar sannolika skäl för sin talan, och
2. det skäligen kan befaras att svaranden genom att
vidta eller låta bli att vidta en viss handling
minskar betydelsen av ett förbud eller åläggande.
I fråga om beslut enligt första stycket tillämpas
15 kap. 5 § andra–fjärde styckena samt 6 och 8 §§
rättegångsbalken. Beslutet får verkställas genast.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Förbuds- och Förelägganden
informationsförelägganden
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
21 §
-----------------------------------------------------
I fall som inte är av I fall som inte är av
större vikt får större vikt får
Konsumentombudsmannen Konsumentombudsmannen
meddela föreläggande om meddela föreläggande om
1. förbud som avses i 14 1. förbud som avses i 14
eller 17 § eller 17 §
(förbudsföreläggande), (förbudsföreläggande),
eller
2. åläggande som avses i
2. åläggande som avses i 15 §
15 §
(informationsföreläggande),
(informationsföreläggande).eller
3. åläggande som avses i
16 a §.
-----------------------------------------------------
Föreläggandet skall förenas med vite.
För att bli gällande skall näringsidkaren godkänna
föreläggandet omedelbart eller inom en viss tid. Om
föreläggandet har godkänts, gäller det som en
lagakraftvunnen dom.
Ett godkännande som sker efter den utsatta tiden
gäller inte.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
29 §[3]
-----------------------------------------------------
Den som uppsåtligen eller Den som uppsåtligen
av oaktsamhet bryter mot eller av oaktsamhet
ett förbud eller ett bryter mot ett förbud
åläggande som har eller ett åläggande som
meddelats med stöd av 14 har meddelats med stöd av
eller 15 § eller mot en 14, 15 eller 16 a § eller
föreskrift i 5–13 a §§, mot en föreskrift i 5–13
skall ersätta den skada b §§, skall ersätta den
som därigenom uppkommer skada som därigenom
för en konsument eller uppkommer för en
någon annan konsument eller någon
näringsidkare. annan näringsidkare.
-----------------------------------------------------
Vid bestämmande av ersättningen till näringsidkare
får hänsyn tas även till omständigheter av annan än
ekonomisk art.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
34 §
-----------------------------------------------------
En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av
Konsumentombudsmannen
1. yttra sig och lämna de upplysningar som behövs i
ett ärende om tillämpningen av denna lag,
-----------------------------------------------------
2. tillhandahålla de 2. tillhandahålla de
handlingar, varuprover handlingar, varuprover
och liknande som kan ha och liknande som kan ha
betydelse för utredningen betydelse för utredningen
i ett ärende där beslut i ett ärende där beslut
om förbud eller åläggande om förbud eller åläggande
enligt 14, 15 eller 17 § enligt 14, 15, 16 a eller
kan antas komma i fråga. 17 § kan antas komma i
fråga.
-----------------------------------------------------

-----------------------------------------------------
35 §
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
Den som har meddelats ett Den som har meddelats
förbud eller åläggande ett förbud eller
enligt 14, 15 eller 17 § åläggande enligt 14, 15,
är skyldig att på 16 a eller 17 § är
uppmaning av skyldig att på uppmaning
Konsumentombudsmannen av Konsumentombudsmannen
tillhandahålla de tillhandahålla de
upplysningar, handlingar, upplysningar, handlingar,
varuprover och liknande varuprover och liknande
som behövs för tillsynen som behövs för tillsynen
över att förbudet eller över att förbudet eller
åläggandet följs. åläggandet följs.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
38 §[4]
-----------------------------------------------------
Talan om förbud eller Talan om förbud eller
åläggande enligt 14, 15 åläggande enligt 14, 15,
eller 17 § väcks vid 16 a eller 17 § väcks vid
Marknadsdomstolen. Om Marknadsdomstolen. Om
samma kärande, eller en samma kärande, eller en
annan kärande i samråd annan kärande i samråd
med denne, samtidigt med denne, samtidigt
väcker en talan om väcker en talan om
marknadsstörningsavgift marknadsstörningsavgift
enligt 22 § eller enligt 22 § eller
skadestånd enligt 29 § skadestånd enligt 29 §
med anledning av med anledning av
marknads-föringen, skall marknadsföringen, skall
dock en talan om förbud dock en talan om förbud
eller åläggande väckas eller åläggande väckas
vid Stockholms tingsrätt. vid Stockholms tingsrätt.
-----------------------------------------------------
Talan om förbud eller åläggande får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som berörs av marknadsföringen,
och
3. en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare
eller löntagare.
Ett interimistiskt beslut enligt 20 § meddelas av
den domstol där en rättegång enligt första stycket
pågår.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
44 §
-----------------------------------------------------
En dom i vilken frågan om En dom i vilken frågan
förbud enligt 14 eller 17 om förbud enligt 14 eller
§ eller åläggande enligt 17 § eller åläggande
15 § har prövats, hindrar enligt 15 eller 16 a §
att en ny talan enligt har prövats, hindrar att
14, 15 eller 17 § väcks en ny talan enligt 14,
med anledning av 15, 16 a eller 17 § väcks
marknadsföringen. En med anledning av
sådan dom hindrar dock marknadsföringen. En
inte att samma fråga sådan dom hindrar dock
prövas på nytt när inte att samma fråga
ändrade förhållanden prövas på nytt när
föranleder det. ändrade förhållanden
föranleder det.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
50 §[5]
-----------------------------------------------------
Om något annat inte Om något annat inte
följer av denna lag, följer av denna lag,
skall föreskrifterna i skall föreskrifterna i
rättegångsbalken om rättegångsbalken om
tvistemål där förlikning tvistemål där förlikning
om saken inte är tillåten om saken inte är tillåten
tillämpas på mål om tillämpas på mål om
förbud eller åläggande förbud eller åläggande
enligt 14, 15 eller 17 § enligt 14, 15, 16 a eller
och mål om 17 § och mål om
marknadsstörningsavgift marknadsstörningsavgift
enligt 22 §. enligt 22 §.
-----------------------------------------------------
I mål om skadestånd enligt 29 § gäller vad som är
föreskrivet i rättegångsbalken om tvistemål där
förlikning om saken är tillåten.
I ärenden som avses i 42 § andra stycket gäller
lagen (1996:242) om domstolsärenden, om något annat
inte följer av denna lag.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
54 §
-----------------------------------------------------
I mål om förbud eller I mål om förbud eller
åläggande enligt 14, 15 åläggande enligt 14, 15,
eller 17 § har den som 16 a eller 17 § har den
har talerätt enligt 38 § som har talerätt enligt
andra stycket rätt att 38 § andra stycket rätt
delta i rättegången som att delta i rättegången
intervenient enligt 14 som intervenient enligt
kap. rättegångsbalken. 14 kap. rättegångsbalken.
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
55 §
-----------------------------------------------------
-----------------------------------------------------
I mål enligt denna lag I mål enligt denna lag
gäller i fråga om gäller i fråga om
rättegångskostnader 18 rättegångskostnader 18
kap. rättegångsbalken. kap. rättegångsbalken.
Bestämmelsen i 18 kap. 16 Bestämmelsen i 18 kap. 16
§ rättegångsbalken skall § rättegångsbalken skall
dock inte tillämpas i mål dock inte tillämpas i mål
om förbud eller åläggande om förbud eller åläggande
enligt 14, 15 eller 17 §. enligt 14, 15, 16 a eller
I sådana mål får rätten 17 §. I sådana mål får
bestämma att var och en rätten bestämma att var
av parterna skall svara och en av parterna skall
för sina svara för sina
rättegångskostnader. rättegångskostnader.
-----------------------------------------------------
____________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2002.

Elanders Gotab, Stockholm 2002

**FOOTNOTES**
[1]: Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG
av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning
av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EGT L
171, 7.7.1999, s. 12, Celex 31999L0044) och
Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8
juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på
informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk
handel, på den inre marknaden (”Direktiv om elektronisk
handel”) (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1, Celex 32000L0031).
Se även Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av
den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande
tekniska standarder och föreskrifter och beträffande
föreskrifter för informationssamhällets tjänster (EGT L
204, 21.7.1998, s. 37, Celex 31998L0034), ändrat genom
Europaparlamentet och rådets direktiv 98/48/EG (EGT L 217,
5.8.1998, s. 18, Celex 31998L0048).

[2]: Senaste lydelse av tidigare 13 a § 2000:129.
[3]: Senaste lydelse 2000:129.
[4]: Senaste lydelse 1999:114.
[5]: Senaste lydelse 1996:270.