Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kvothöjning och stadgeändring i Internationella valutafonden

Betänkande 2011/12:FiU16

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
24 november 2011

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

PDF
Kvothöjning och stadgeändring i Internationella valutafonden(pdf, 101 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2011/12:16 Kvothöjning och stadgeändring i Internationella valutafonden

Beslut

Sveriges kapitalinsats i IMF höjs kraftigt (FiU16)

Sverige ska utöka kapitalinsatsen i Internationella valutafonden, IMF, med cirka 20,7 miljarder kronor till högst 45,2 miljarder kronor, inklusive tidigare gjorda åtaganden. Höjningen är ett resultat av en allmän översyn av IMF:s resurser som totalt sett innebär en fördubbling av medlemsländernas insatskapital i IMF. Riksdagen konstaterar att det är nödvändigt att IMF har de resurser som krävs för att kunna hantera de störningar och kriser som uppkommer i den globala ekonomin och det internationella betalningssystemet. Riksdagen godkände också ett antal stadgeändringar som innebär att samtliga representanter i IMF:s exekutivstyrelse ska tillsättas genom val. Ändringen innebär bland annat att likabehandlingen av medlemsländerna i IMF ökar. Riksdagen sa ja till regeringens förslag.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen och avslag på motionerna.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag.
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Motioner: 2
Propositioner: 1

Från regeringen

Motioner från ledamöterna

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2011-10-25
Justering: 2011-11-08
Trycklov till Gotab och webb: 2011-11-11
Trycklov: 2011-11-11
Trycklov: 2011-11-14
Reservationer: 3
Betänkande 2011/12:FiU16

Alla beredningar i utskottet

2011-10-25

Sveriges kapitalinsats i IMF höjs kraftigt (FiU16)

Finansutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag om att Sverige ska utöka kapitalinsatsen i Internationella valutafonden, IMF, med cirka 20,7 miljarder kronor till högst 45,2 miljarder kronor, inklusive tidigare gjorda åtaganden. Höjningen är ett resultat av en allmän översyn av IMF:s resurser som totalt sett innebär en fördubbling av medlemsländernas insatskapital i IMF. Utskottet konstaterar att det är nödvändigt att IMF har de resurser som krävs för att kunna hantera de störningar och kriser som uppkommer i den globala ekonomin och det internationella betalningssystemet.

Finansutskottet föreslår också, på regeringens förslag, att riksdagen godkänner ett antal stadgeändringar som innebär att samtliga representanter i IMF:s exekutivstyrelse ska tillsättas genom val. Ändringen innebär bland annat att likabehandlingen av medlemsländerna i IMF ökar.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2011-11-23
Stillbild från Debatt om förslag 2011/12:FiU16, Kvothöjning och stadgeändring i Internationella valutafonden

Debatt om förslag 2011/12:FiU16

Webb-tv: Kvothöjning och stadgeändring i Internationella valutafonden

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Johnny Skalin (SD)
Anf. 132 Johnny Skalin (SD)
Fru talman! Låt mig börja med att klargöra att Sverigedemokraterna inte principiellt är emot att bilateralt stödja länder i kris. Vi har sedan riksdagsinträdet gett vårt stöd både till Lettland och till Island. Det har vi gjort med utgångspunkt i att nämnda länder har akuta behov av internationellt stöd, men framför allt har de haft en stark koppling till Sverige och svenska skattebetalare i kombination med att samtliga länder även har presenterat trovärdiga program för att komma till rätta med sina problem. Vår inställning till att stödja andra länder i kris bygger alltså lika mycket på ett solidaritetstänkande och tanken att bidra till en stabilare ekonomisk utveckling som på tanken att värna de svenska skattebetalarnas resurser. Vi bygger dock även vår inställning på att stödja de värden och det ställningstagande det svenska folket står för. Det är med detta som utgångspunkt vi nu bevittnar den mycket allvarliga ekonomiska utvecklingen i vår omvärld, med de krav på skuldfinansiering det ställer. Vi ser bland annat att den kortsiktighet som annars kännetecknar marknadsaktörer med det övergripande syftet att på kortast möjliga tid tjäna så mycket pengar som möjligt på ett mycket allvarligt sätt i många viktiga och tongivande länder tillåts spilla över också på politiken. I stället för att i dessa länder agera förnuftigt och ansvarsfullt med de gemensamma resurserna har politikerna således valt att i de flesta fall skjuta de strukturella problemen framför sig, med förhoppningen att någon annan ska betala kostnaden. För somliga länder handlar det om att skicka räkningen till de kommande generationerna, det vill säga barnen och barnbarnen. I andra fall handlar det rent av om att skicka räkningen till andra länders skattebetalare och deras barn och barnbarn. I vilken mån det förstnämnda utifrån det aktuella läget kommer att utgöra den slutgiltiga lösningen för de i dag mest utsatta länderna är i allra högsta grad osäkert. Osäkerheten består framför allt i att stora och tongivande länder har farligt stora statsskulder. Detta i kombination med att flera länder har allvarliga handelsunderskott, höga arbetslöshetstal, strukturella konkurrensproblem, problem med den inhemska fastighetsmarknaden och stora budgetunderskott genererar dessutom en påtaglig risk för att ett eller flera av dessa länder går i konkurs. Alternativet, som är planerat att ske för Grekland, är att delar av skulderna skrivs ned. Oavsett vilket innebär dock båda alternativen att räkningen exporteras till långivarna - däribland Sverige, i och med vårt deltagande i europeiska ESN via bankers eller svenska fonders investeringar i utländska statspapper och inte minst genom vårt deltagande i IMF. Det blir med andra ord därmed upp till svenska skattebetalare att betala för att andra länder agerar oaktsamt. Det är emellertid inte min uppfattning att vi i Sverige under dylika förutsättningar har en unison skyldighet att betala andra länders skulder. Däremot är det min uppfattning att det om någon ändå anser att så borde göras i så fall är riksdagens skyldighet att först fråga det svenska folket om lov. Sett ur detta perspektiv gjordes detta redan 2003, när det svenska folket tillfrågades om det ville vara med i det politiska projektet EMU och om det ville byta ut den svenska valutan mot euron. Det svenska folket svarade tydligt på denna fråga: I vårt land ska makten utgå från våra egna resurser, och stabiliseringspolitiken ska utgå från folket. Att i detta läge nu ändå föreslå att det svenska deltagandet i IMF nära nog ska fördubblas, primärt för att rädda eller understödja EMU-projektets totala misslyckande, kan rimligen inte ses som något annat än ett direkt förakt gentemot det folk vi här i riksdagen faktiskt företräder. Låt mig därför påminna om att Sverige inte är med i EMU och att Sverige därigenom inte heller bär något ansvar för dess misslyckande. Därför ska vi heller inte utan att först tillfråga folket understödja en europeisk ordning där ansvaret exporteras och skulderna socialiseras och betalas av de skötsamma länderna. Låt oss i stället stanna upp, tänka till och konstatera att ett avskaffande av den självständiga penningpolitiken och valutapolitiken i Europas länder närmast är att jämföra med att montera bort ratten på bilen. Det funkar alldeles utmärkt tills vägen börjar svänga. I klartext kan vi alltså fastställa att EMU-projektet redan från början aldrig var tänkt att fungera i sin nuvarande stöpning. EU-mekanikerna var alltså redan från början införstådda med konsekvensen av att montera bort det viktigaste styrinstrumentet. Detta erkänner till och med EU-kommissionärer, och självaste icke-demokratiskt valde ordföranden José Manuel Barroso sade självklart och relativt nyligen att den som tror att en kris knäcker EU och EMU inte har förstått själva dynamiken i unionen. Därefter tillade han att de problem EMU har skapat löses genom ytterligare nedmontering av de nationella parlamentens självbestämmande. Jag vill därför hävda att alla som nu förespråkar en förstärkning av IMF i syfte att hålla EU under armarna inget annat gör än att gå Bryssels maktpampars ärenden med en accelererande nedmontering av det självbestämmande så många har kämpat för att införa. Man gör det dessutom genom att förstärka Sveriges åtagande för subventionerade lån till mottagarländer som marknaden inte ens med rejäla riskpremier vill låna ut till. Priset och den uppenbara risken för att insatt kapital inte återbetalas får den svenska skattebetalaren stå för. Det är varken ärligt eller ansvarsfullt, det är inte upplyftande och det är framför allt inte vackert gjort. Fru talman! Jag yrkar därför bifall till Sverigedemokraternas reservation 2.
Ulla Andersson (V)
Anf. 133 Ulla Andersson (V)
Fru talman! Under lång tid har vi sett hur ökade inkomstskillnader, spekulation, avregleringar, privatiseringar och en tilltro till att marknaden fungerar bäst utan politisk inblandning har varit den politiska ledstjärnan. Det har också varit IMF:s ledstjärna. Därtill kan vi lägga att IMF har bidragit till att fattiga länders små jordbruk har lagts ned och därmed också starkt bidragit till att vi har fler hungriga än någonsin. Såvitt jag vet har IMF heller aldrig ställt något krav på en klimat- eller miljöomställning. IMF har dock nyligen börjat förändra sitt arbetssätt. Man har till exempel nyss släppt en rapport som visar på att just de ökade inkomstskillnaderna har bidragit till krisen, eftersom människor med väldigt höga inkomster använder en del av sin inkomstökning till spekulation. Det handlar också om att människor med medelinkomst inte alls har haft någon inkomstutveckling i en del länder, som till exempel USA där medianinkomsten för män har legat stilla i 40 år. I Tyskland har reallönerna och medianlönerna legat stilla sedan 1995. Detta får till konsekvens att människor med låga eller medelhöga inkomster måste skuldsätta sig för att hänga med i utvecklingen. IMF har också nyligen ställt krav på höjda inflationsmål i västvärlden, vilket gör att man inser att de låga inflationsmålen blir ett hinder när man vill gasa på i en konjunkturnedgång och även att de ökar på arbetslösheten. Man har också minskat sina konditionella krav. Men det är egentligen väldigt svårt för någon, även i denna kammare, att veta vad IMF faktiskt driver för politisk linje. Man kan inte säga att det är en institution som består av öppenhet. Vi vet egentligen inte ens själva vad våra egna företrädare i IMF företräder för linje. Jag vill också vara tydlig med att jag tycker att man visst kan ställa krav om man ger ut ett lån från IMF:s sida. Frågan är om man ska ställa tydliga politiska krav som man gör i dag. Men det kan också vara så att en del av de politiska kraven kommer från EU. Eftersom allting sker i slutna rum i låneförhandlingarna är det ingen som vet vem som driver vad. Men om vi tittar på hur det ser ut i de lån som har blivit beviljade kan vi se att när det gäller Irland har man ställt krav på privatiseringar av hälso- och sjukvården och av apoteksmarknaden. När det gäller Grekland har man ställt krav på att de inte får ha kollektivavtal, att de ska privatisera hamnar, flygplatser och så vidare. Det här är något som går igen i lånevillkor efter lånevillkor. Eftersom vi är ett parti som egentligen tycker att vi borde låna ut pengar till andra länder som behöver det känns det hårt, tycker jag, att avslå den här propositionen. Men jag menar att om man ska låna ut pengar som långivare, som Sverige då kommer att vara i det här fallet, måste man veta vilka krav som ställs på dem som ska ta emot lånen. Jag vill inte vara med på att kräva att man inte får använda kollektivavtal i andra länder eller kräva att man ska privatisera sina hamnar, flygplatser, hälso- och sjukvården eller apoteken. Jag tycker att det är helt rimligt att vi som ska stå för lånen till andra länder också ska veta vilka krav som ställs. Så länge som vi inte får reda på det och så länge som regeringen inte heller tänker redovisa det är jag inte villig att ställa mig bakom en så kraftig ökning av pengarna till IMF. Därför yrkar vi avslag på den här propositionen. Jag har under många år i den här kammaren försökt att få en öppenhet i IMF och har haft debatt på debatt där jag har försökt ställa krav på att regeringen ska redovisa sina olika ställningstaganden i kammaren. Under de fem åren tror jag att det har kommit en skrivelse från regeringen, fast det finns ett beslut om att det ska vara en årlig skrivelse. Det gör att det är väldigt svårt att ta ställning till sådana här förslag. Jag beklagar, men vi yrkar avslag på propositionen. Jag hoppas verkligen att vi ska få en öppenhet. Det här handlar ju om väldigt många miljarder som vi ska låna ut till andra länder. Jag hade gärna gjort det, men jag vill veta vilka krav som ställs på andra länder i så fall, och jag vill vara med och påverka dem. Jag tycker att det är rimligt att vi som företräder svenska folket och som ska låna ut de här pengarna också får möjlighet att göra det. Jag avskyr mörker och hemlighetsmakeri på det här sättet och tycker inte att det är rimligt. Och jag förstår varför folk går ut på gatorna i alla de här länderna och demonstrerar. Allting sker ovanför deras huvuden, och det tycker inte jag att vi ska bidra till. Därför, fru talman, yrkar jag avslag på propositionen och bifall till vår reservation.
Jörgen Hellman (S)
Anf. 134 Jörgen Hellman (S)
Fru talman! I dag har det hanterats många miljarder i den här kammaren. Det här ärendet handlar om Internationella valutafonden som skapades för att upprätthålla ekonomisk stabilitet i världen. IMF ska övervaka finans- och valutamarknaderna samt ge krediter till medlemsländer som befinner sig i kris. Det är viktigt att IMF får de resurser som krävs för att de ska kunna utföra sitt arbete. Sverige måste vara goda världsmedborgare och hjälpa till så att det finansiella blodomloppet fungerar. Vi är ett litet land men en mycket öppen ekonomi. Skulle inte betalningsströmmarna fungera vore vi mycket utsatta. IMF spelar en avgörande roll i den internationella krishanteringen. Därför är det nödvändigt att IMF har de resurser som krävs för att hantera de störningar och kriser som uppkommer i den globala ekonomin och i det internationella betalningssystemet. Sedan den ekonomiska och finansiella krisen bröt ut 2008 har IMF tillhandahållit betalningsbalansstöd i betydande omfattning samt beviljat krisförebyggande likviditetsstöd. Det har även gjorts 14 översyner sedan Sverige gick med i IMF 1951. Fru talman! I dag behandlar vi en utökning av den svenska kapitalinsatsen med motsvarande 20,7 miljarder till högst 45,2 miljarder, inklusive tidigare gjorda åtaganden. Höjningen är resultatet av en allmän översyn av IMF:s resurser som totalt sett innebär en fördubbling av medlemsländernas insatskapital. Sveriges andel av medlemsländernas totala kapitalinsatser kommer därmed att minska från 1,01 procent till 0,929 procent. Förra mandatperioden bemyndigade riksdagen Riksbanken att genom en reservtank, som kallas NAB, utöka resurserna för krishantering. Nu permanentas delar av detta. Det föreslås att riksdagen bemyndigar Riksbanken att av egna medel betala det nödvändiga beloppet till IMF. I anslutning till den allmänna översynen av resurserna beslutade IMF att även se över stadgan. Det föreslås också att en stadgeändring ska godkännas som innebär att samtliga representanter i IMF:s exekutivstyrelse ska tillsättas genom val. Ändringen innebär att likabehandlingen av medlemsländerna ökar, och det i sin tur bidrar till att öka IMF:s effektivitet och legitimitet. Utskottet tillstyrker höjningen av Sveriges kvot i IMF. Kvothöjningen innebär också att medlemsländernas kvotandelar i IMF anpassas till medlemsländernas betydelse och styrka i världsekonomin. Detta är viktigt för IMF:s legitimitet och för medlemsländernas förtroende för IMF:s verksamhet. Det är en pågående debatt om IMF, dess rapporter och dess råd om ekonomiskpolitiska åtgärder. Detta kan man ha många synpunkter på, och det ska vi ha. Men dessa ska Sverige föra fram i det löpande arbetet och inte i frågan om kapital, stadgar och kvoter. Fru talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet.
Jessica Rosencrantz (M)
Anf. 135 Jessica Rosencrantz (M)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut. Det är oroliga tider i Europa och världen. Många länder präglas av låg tillväxt, svag konkurrenskraft och offentliga finanser i oordning. På många håll är behoven akuta, och ropen efter stöd är starkare än någonsin. De här ropen kommer dessutom från ovanliga håll. Tidigare har vi varit vana vid att fattiga länder på andra kontinenter har varit de som mest behövt vår hjälp, medan vi nu ser hur många av våra europeiska grannar sällar sig till kretsen av behövande. I tider som dessa är det inte svårt att se att organisationer som Internationella valutafonden behövs mer än någonsin. Det är flera delar i propositionen som vi välkomnar. För det första är det just i ljuset av den finansiella krisen som vi ska se behovet av ökade resurser till IMF. Endast med adekvata resurser kan IMF svara mot de behov som faktiskt finns. För det andra innebär den föreslagna reformeringen av IMF:s stadga att alla platser i IMF:s styrelse tillsätts genom val. Det ökar det demokratiska inflytandet i IMF, och det är en välkommen förändring. För det tredje är en viktig reform att röststyrkan i IMF:s styrelse omfördelas så att den på ett bättre sätt representerar de faktiska styrkeförhållandena i vår värld. De avancerade europeiska ländernas representation minskar till förmån för tillväxt- och utvecklingsländer. Till sist vill jag konstatera att jag är glad för att det finns en bred enighet i Sveriges riksdag om att sluta upp bakom de föreslagna ändringarna. Det är viktigt i den här oroliga tiden att vi arbetar brett och gemensamt. Samtidigt kan jag beklaga att två partier har valt att inte ställa upp på den föreslagna kvothöjningen. Argumenten är olika från de båda hållen men slutsatsen är densamma: Sveriges riksdag ska inte ställa upp på att tillföra mer resurser till IMF. I Sverigedemokraternas fall säger man att Sverige inte ska bidra därför att Sverige inte har något ansvar för EMU-projektet, som man menar har misslyckats. Jag menar att vi oavsett det bör ställa upp för våra medmänniskor i svåra tider. Det är sällan som Sverige har ansvar för att utvecklingen i olika länder har blivit som den har blivit. Likväl har vi inställningen att vi vill hjälpa länder i kris, och inte minst människor av kött och blod som genomgår svåra prövningar med massiv arbetslöshet, stora löneminskningar och en allmän sänkning av välfärdsnivån i landet. Det andra nejet kommer från Vänsterpartiet. Och jag kan ha förståelse för Vänsterpartiets bild av att IMF på många sätt kan och bör reformeras. Jag till dock betona att IMF redan har slagit in på en väldigt tydlig reformväg, både vad gäller ledning och styrning och vad gäller konditionaliteten i långivningen. Ledningen har till exempel förändrats på så sätt att fler länder har fått mer att säga till om. 2008 och 2010 års reformer har inneburit att hela 9 procentenheter av de totala kvoterna i IMF har flyttats från utvecklade länder till tillväxt- och utvecklingsländer. IMF speglar i dag mycket bättre än tidigare hur vår värld faktiskt ser ut. När 2008 och 2010 års reformer har genomförts kommer de tio största andelsägarna i IMF att vara USA, Japan, Brasilien, Kina, Indien, Ryssland, Frankrike, Tyskland, Italien och Storbritannien. USA:s och medlemsländerna i EU:s sammanlagda röststyrka i IMF kommer att vara under 50 procent. Det säger en del om vilka stora kliv IMF har tagit och på så vis ökat sin legitimitet och trovärdighet. Men IMF har gjort mer än så. Man har kraftigt sett över villkoren för långivning. Den har med rätta många gånger fått kritik för att ha tagit för lite hänsyn till länders olika förutsättningar. Det här har förändrats stort. IMF har i dag en mycket större flexibilitet med ett minskat antal makro- och strukturvillkor. Man har en mycket större fokusering på att länder ser olika ut och behöver olika typer av lösningar. Man är också mycket mer noga i dag med att skydda sociala kostnader och värna dem som kanske är mest utsatta. Herr talman! Sammantaget har IMF sedan en tid tillbaka slagit in på en mycket positiv och stark reformväg. Det är en väg som Sverige redan står starkt upp för, men vi ska självfallet fortsätta att uppmuntra den. Uppdraget för IMF har förändrats stort med anledning av den finansiella krisen. I dag har man ett stort åtagande i vårt närområde i Europa. Europa är också Sveriges största exportmarknad. Om Europa går dåligt smittar det av sig på Sverige. Det ser vi redan i dag med förväntat lägre tillväxtsiffror även för vårt eget land framöver. Om man på allvar menar sig värna svenska skattebetalare och vill arbeta för att minska arbetslöshet och antalet människor i social utsatthet och stärka svensk ekonomi behöver vi ett starkt och välmående Europa. För att Europa ska ta sig ur krisen behövs faktiskt IMF i det här läget. Därför är det också viktigt att vi med det här beslutet nu ger IMF rätt resurser. Herr talman! Med anledning av det yrkar jag som sagt bifall till förslaget i utskottets betänkande.
Per Bolund (MP)
Anf. 136 Per Bolund (MP)
Herr talman! Miljöpartiet har ingenting emot att Sveriges bidrag till Internationella valutafonden omfördelas på det sätt som föreslås i det här ärendet. Vi tycker att det är viktigt att det finns institutioner som IMF som har de resurser som krävs för att kunna hjälpa länder i kris och som kan hjälpa till att stabilisera ekonomin. Av den anledningen stöder Miljöpartiet höjningen av Sveriges kapitalinsats i IMF. Däremot anser vi att det finns stora problem i IMF:s verksamhet som behöver åtgärdas. I det här ärendet tas det några positiva steg där man ökar demokratiseringen och inflytandet från de fattiga länderna, men vi anser ändå att det inte är nog. Jessica Rosencrantz lyfte i sitt anförande upp de steg som har tagit så här långt. Vi välkomnar dem, men vi tycker inte att det finns anledning att slå sig till ro och vara nöjd, utan det finns anledning att fortsätta att arbeta med demokratiseringen. När IMF beviljar sina lån ställs det fortfarande krav som kan köra över demokratiska beslutsprocesser i låntagarländerna. Samtidigt ser vi hur utvärderingar visar att kraven inte leder till de resultat som man velat få fram, till exempel att minska fattigdomen. Vi ser också att det finns behov av att bredda det sätt som IMF mäter framgång på. Vi skulle gärna se att man i IMF:s verksamhet tittar på andra välfärdsmått, till exempel det som kallas Human Development Index som tagits fram av FN:s utvecklingsprogram UNDP och där man också tar hänsyn till sociala faktorer. Vi tycker också att man borde ta med mått som tar hänsyn till miljöfaktorer i IMF:s verksamhet. IMF borde också hjälpa till och se till att det också integreras i de nationella nationalräkenskaperna. Vi tycker att det är ganska uppenbart att IMF måste fortsätta att reformeras mycket mer än vad som skett genom de reformer som hittills har genomförts. Det handlar inte minst om att öka den demokratiska styrningen av IMF och de fattiga ländernas inflytande i IMF. Inflytandet över formerna för hur fonden styrs måste också ökas om Valutafondens legitimitet ska ökas och medlemsländernas förtroende för fonden ska bli stabilt. Vi anser också att det behövs en utvärdering av vilka krav IMF ställer i samband med kreditgivningen. Jag anser till exempel att man inte ska ställa krav på ekonomiska reformer som går emot ländernas egna ekonomiska prioriteringar, vilket tyvärr fortfarande alltför ofta sker, till exempel genom påtvingad privatisering av offentliga monopolverksamheter som vatten- och energiförsörjning. Det vänder vi oss ganska skarpt emot. Utöver detta har vi inga andra förslag än majoritetsförslaget, utan vi har ett särskilt yttrande där vi lyfter upp dessa punkter.
Carl B Hamilton (FP)
Anf. 137 Carl B Hamilton (FP)
Herr talman! Jag ska ta upp Vänsterpartiets reservation och säga några ord om Per Bolunds inlägg. Vänsterpartiets reservation är helt i linje med Vänsterpartiets traditionella politik beträffande internationellt samarbete. Det är alltid samma linje: ja till internationellt samarbete i retoriken och nej i praktiken. Vänsterpartiet sade på sin tid nej till ett svenskt medlemskap i Nordiska rådet, OECD, Europarådet, Efta, EU, GATT och WTO och sannolikt också till IMF och Världsbanken. I praktiken är Vänsterpartiet ett inåtvänt parti som skyr internationellt samarbete i praktiken när det innebär att Sverige åtar sig någonting. När Ulla Andersson säger att hon gärna skulle ha lånat ut om det var andra villkor menar jag att det inte är ett trovärdigt uttalande. Vi kan bara titta på det senaste bilaterala lånet från Sverige till Irland. Vänsterpartiet var det parti som tillsammans med Sverigedemokraterna sade nej. Det är helt logiskt att Vänsterpartiet nu också säger nej till en förstärkning av IMF:s kapital. Därmed ska jag gå över till Per Bolund. Per Bolund har den inställning som har kommit upp många gånger att IMF och andra ska använda sig av bredare mått med sociala inslag och sådant. Jag menar nog att man gör det i praktiken, men om man skriver in det öppnar man samtidigt för att IMF involverar sig självt och ser sig självt som en legitim påtryckare eller kravställare på det sociala området. Om man säger att IMF är finanspolitik och penningpolitik och ingenting mer har man också lättare, om man vill det, som enskilt land som ska ha med IMF att göra att freda sig från att de också lägger synpunkter på andra områden som man kanske vill hålla för sig själv. Det kravet är lite tveeggat.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2011-11-24
Förslagspunkter: 3, Acklamationer: 2, Voteringar: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslag

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bemyndigar regeringen att öka Sveriges kvot i Internationella valutafonden (IMF) så att den inklusive tidigare åtaganden uppgår till totalt högst 4 430 miljoner SDR och bemyndigar Riksbanken att betala det nödvändiga kvotbeloppet till IMF.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2011/12:13 punkterna 1 och 2 samt avslår motionerna 2011/12:Fi1 yrkande 1 och 2011/12:Fi2.
    • Reservation 1 (V)
    • Reservation 2 (SD)
    Omröstning i sakfråganUtskottets förslag mot reservation 2 (SD)
    PartiJaNejAvståendeFrånvarande
    S940018
    M98009
    MP24001
    FP17007
    C16007
    KD15004
    SD01900
    V00136
    -0010
    Totalt264191452
    Ledamöternas röster
  2. Ändring av IMF:s stadga

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bemyndigar regeringen att godkänna en ändring av IMF:s stadga med innebörden att alla representanter i exekutivstyrelsen ska tillsättas genom val.
    Därmed bifaller riksdagen proposition 2011/12:13 punkt 3.
  3. Reformeringen av IMF

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen avslår motion 2011/12:Fi1 yrkande 2.
    • Reservation 3 (V)

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.