Kriminalisering av prostitution

Betänkande 1992/93:JuU15

Justitieutskottets betänkande 1992/93:JUU15

Kriminalisering av prostitution

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1992/93
JuU15

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett antal
motionsyrkanden om kriminalisering av prostitution. Utskottet
föreslår att riksdagen i ett tillkännagivande till regeringen
uttalar att frågan bör utredas.

Motionerna

1991/92:Ju605 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i
brottsbalken att köp av prostituerade kriminaliseras.

1991/92:Ju607 av Ulla Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om nödvändigheten av kriminalisering av
kunderna i prostitutionsförhållanden.

1991/92:Ju610 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till kriminalisering av
prostitutionen, såväl köpare som säljare, i enlighet med vad i
motionen anförts.

1991/92:So231 av Margareta Viklund m.fl. (kds) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalisering av köpare och utövare av
prostitution.

1991/92:A805 av Karin Starrin och Ingbritt Irhammar (c) vari
yrkas

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kriminalisering av kunderna vid
prostitution.

Utskottet

Rättslig reglering

I alla länder i västvärlden finns, såvitt utskottet kunnat
utröna, någon form av rättsregler rörande prostitution. Som
regel är det förbjudet att främja prostitution genom att t.ex.
agera som kopplare eller upplåta lokaler för bordellverksamhet.

Att förtjäna sitt uppehälle som prostituerad utgör inte brott
enligt strafflagstiftningen i något västland. Däremot kan det
utgöra en ordningsförseelse eller ett brott mot hälsovårds-
eller lösdriverilagstiftning. Bestämmelser av detta slag finns i
bl.a. Danmark och Storbritannien.

I vissa västländer har man valt att styra prostitutionen genom
en form av administrativ reglering, som bl.a. kan innebära att
de prostituerade hänvisas till begränsade geografiska områden
och står under viss medicinsk kontroll. Ett land med en
reglering av detta slag är Tyskland.

Att vara kund till en -- vuxen -- prostituerad är nästan
aldrig kriminaliserat i västvärlden. Som ett av de få undantagen
kan nämnas att den som i delstaten New York i USA köper sexuella
tjänster gör sig skyldig till en förseelse enligt delstatens
ordningslagstiftning.

Det bör i sammanhanget tilläggas att det i vissa länder finns
både ett formellt och ett informellt regelsystem beträffande
prostitutionen. Som exempel kan anföras att prostitution av hävd
accepteras inom begränsade områden i vissa städer trots att
verksamheten strider mot gällande bestämmelser.

Det är enligt svensk lagstiftning inte straffbart att mot
ersättning tillhandahålla sexuella tjänster. Inte heller är det
annat än undantagsvis straffbart att skaffa sig tjänster av
detta slag. Ett sådant undantag föreligger då den prostituerade
är under 18 år. Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken (BrB) är det
straffbart som förförelse av ungdom att genom ersättning skaffa
eller försöka skaffa sig tillfälligt sexuellt umgänge med någon
som är under 18 år. Straffet är böter eller fängelse i högst sex
månader. Ett annat undantag gäller om någon utnyttjar att en
prostituerad befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Det kan då
vara fråga om sexuellt utnyttjande enligt 6 kap. 3 § BrB.
Straffet är för brott av normalgraden fängelse i högst två år
och för grovt sexuellt utnyttjande fängelse i högst fyra år.
Straffbestämmelsen i 6 kap. 10 § om förförelse av ungdom
kompletteras av 6 kap. 11 § BrB, vari stadgas att ansvar för
gärning som begås mot någon under viss ålder skall ådömas även
den som inte insåg men hade skälig anledning anta att den andre
ej uppnått föreskriven ålder.

Att främja prostitution är däremot straffbart i flera fall.
Enligt 6 kap. 8 § första stycket BrB skall sålunda den som
främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att
annan har tillfälliga sexuella förbindelser mot ersättning dömas
för koppleri till fängelse i högst fyra år. För grovt koppleri
är straffet enligt 6 kap. 9 § BrB fängelse i lägst två och högst
sex år.

Ett särskilt straffansvar -- såsom för koppleri -- gäller i
vissa fall enligt 6 kap. 8 § andra stycket BrB för
fastighetsägare då en upplåten lägenhet används för
prostitution. Fastighetsägare har också särskilda möjligheter
att säga upp hyresgäster och bostadsrättshavare när en lägenhet
används på detta sätt. Regleringen finns i 12 kap. 42 § 8
jordabalken och 7 kap. 18 § 8 bostadsrättslagen (1991:614).

De nu redovisade bestämmelserna fick sin utformning genom
lagstiftning år 1984 (prop. 1983/84:105, JuU25, rskr. 332). Till
grund för lagstiftningen låg i första hand
Sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982:61) Våldtäkt och
andra sexuella övergrepp.

Härutöver finns lagstiftning av social skyddskaraktär bl.a. i
polislagen (1984:387), socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen
(1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall vilka kan bli
tillämpliga i här aktuella fall.

Tidigare riksdagsbehandling

Frågor om olika åtgärder mot prostitution har återkommande
aktualiserats i riksdagen under hela 1980-talet, och utskottet
har behandlat frågor med anknytning till detta ämne vid ett
stort antal tillfällen (se JuU 1980/81:27, 1981/82:36 och 56,
1983/84:25, 1985/86:3 och 20 samt 1987/88:12). I det följande
lämnas en redogörelse för de senaste årens riksdagsbehandling.

I 1988 års ärende behandlade riksdagen ett antal motioner om
kriminalisering av prostitution. Justitieutskottet inhämtade
yttrande över motionerna från socialutskottet, som inom ramen
för sin beredning av ärendet anordnade en utfrågning (se SoU
1987/88:3y). Vid utfrågningen framkom bl.a. olika meningar i
frågan om prostitutionskontakter borde kriminaliseras. Behovet
av förebyggande åtgärder i olika avseenden underströks.
Socialutskottet, som tog avstånd från en kriminalisering,
anförde i sitt yttrande att det i första hand var med
socialpolitiska och inte med kriminalpolitiska medel som
prostitution borde bekämpas.

Justitieutskottet anförde i sitt betänkande (JuU 1987/88:12)
att prostitutionen i första hand skall motarbetas med sociala
insatser, inte med straffrättsliga. Skälen mot en
kriminalisering var flera; bl.a. pekade utskottet på svårigheten
att tillräckligt tydligt definiera den brottsliga gärningen, på
bevissvårigheter och på risken för negativa effekter för de
inblandade kvinnorna. Å andra sidan ansåg sig utskottet inte
kunna utesluta att en kriminalisering av kundernas beteende
skulle kunna få en viss avhållande effekt på benägenheten att
anlita prostituerade. Utskottet uttryckte också förståelse för
uppfattningen att en kriminalisering skulle kunna sägas markera
att samhället tar avstånd från den verksamhet som prostitutionen
innebär. Skälen mot en kriminalisering ansågs dock väga tyngre.

Justitieutskottet instämde i vad socialutskottet i sitt
yttrande anfört om betydelsen av sociala åtgärder och
förebyggande arbete av annat slag och framhöll att det var
nödvändigt att socialtjänsten genom aktivt uppsökande verksamhet
försökte hjälpa och bistå kvinnor som är prostituerade.
Socialtjänstens åtgärder borde dessutom, anförde utskottet, ta
sikte också på de inblandade männen. Utskottet anslöt sig till
socialutskottets förslag att socialtjänsten genom bidrag till
utvecklingsarbete på området eller på annat sätt borde
stimuleras att bygga upp en kontinuerlig
prostitutionsförebyggande verksamhet. Regeringen borde, ansåg
utskottet, överväga möjligheten att stödja sådan verksamhet. Vad
utskottet anfört gav riksdagen som sin mening regeringen till
känna (rskr. 1987/88:174).

Socialutskottet konstaterade i ett senare ärende
(1988/89:SoU20) att regeringen hade ställt medel till förfogande
för olika insatser mot prostitution. Utskottet anförde att de
sociala insatserna för prostituerade kvinnor borde förstärkas
och att det fick anses angeläget att stimulera uppbyggnaden av
prostitutionsförebyggande verksamhet. Utskottet förutsatte att
regeringen tog erforderliga initiativ i frågan och avstyrkte
därmed den då föreliggande motionen.

Justitieutskottet vidhöll hösten 1989 (1989/90:JuU6) att
prostitutionen i första hand skall motarbetas med sociala
insatser och inte med straffrättsliga åtgärder. Utskottet
noterade att regeringen vidtagit en rad åtgärder i
prostitutionsförebyggande syfte och anförde att det var
angeläget att arbetet på området fortsatte. Utskottet avstyrkte
därmed motioner om kriminalisering av prostitutionskontakter.

Vid sin senaste behandling av frågan (1990/91:JuU21) avstyrkte
utskottet bifall till yrkanden liknande de nu aktuella med
hänvisning till det då pågående utredningsarbetet i
Justitiedepartementet.

Hösten 1991 avstyrkte socialutskottet (1991/92:SoU2) ånyo
motioner om åtgärder mot prostitution. Utskottet anförde att det
inom Socialstyrelsen och de kommuner som främst är berörda pågår
ett kontinuerligt arbete som syftar till att komma till rätta
med prostitutionen. Utskottet noterade vidare att det utgår
statligt stöd till bl.a. organisationer som på olika sätt
arbetar för att förebygga prostitution och att
prostitutionsfrågan var under utredning i Justitiedepartementet.

Pågående arbete m.m.

I slutet av 1970-talet gjorde Prostitutionsutredningen en
kartläggning av prostitutionens omfattning som kom att ligga
till grund för utredningens överväganden i betänkandet (SOU
1981:71) Prostitutionen i Sverige, bakgrund och åtgärder. Inom
utredningen publicerades också rapporten (Ds S 1980:9)
Prostitutionen i Sverige. Prostitutionsfrågan togs också upp i
Sexualbrottskommitténs betänkande (SOU 1982:61) Våldtäkt och
andra sexuella övergrepp.

Omfattningen av prostitutionen i Sverige har nu ånyo
kartlagts, denna gång inom Justitiedepartementet. I en
promemoria (91-3561), Prostitutionen i Sverige -- en beskrivning
av det aktuella läget, anförs sammanfattningsvis att
prostitutionen sedan mitten av 1970-talet har minskat kraftigt i
omfattning. Enligt promemorian har gatuprostitutionen under
perioden 1980--1990 minskat med i storleksordningen 40 %,
prostitutionen på massageinstituten med drygt 30 % och den s.k.
sexklubbsverksamheten (som dock inte behöver vara liktydig med
prostitution) med 40 %. I promemorian konstateras att
prostitutionen har betydligt större omfattning i vissa av våra
grannländer och att ett svenskt närmande till det övriga Europa
snabbt kan förändra situationen här hemma.

Promemorian har remissbehandlats. Vissa remissinstanser,
däribland Rikspolisstyrelsen, Socialstyrelsen och
Polismyndigheten i Göteborg, har godtagit uppgifterna i
promemorian. Andra remissinstanser, t.ex. Institutionen för
socialt arbete vid Göteborgs universitet, har ansett att
underlaget för bedömningarna i promemorian är otillräckligt.
Polismyndigheten i Stockholm har ifrågasatt om inte
prostitutionen har större omfattning än vad som sägs i den. Här
bör också nämnas att Polismyndigheten i Malmö noterat en ökning
av prostitutionen under år 1991. Beredning av promemorian pågår
i Justitiedepartementet.

Med anledning av några motioner har under hösten 1992 frågor
om samhällets åtgärder mot prostitution på nytt aktualiserats i
riksdagen såväl i justitieutskottet (detta ärende) som i
socialutskottet (1992/93:SoU2, prot. 21). Sedan
justitieutskottet i ett beslut den 3 november, till skillnad
från vad socialutskottet dessförinnan kommit fram till, funnit
att det förelåg ett utredningsbehov på området återförvisade
kammaren den 11 november socialutskottets nyssnämnda betänkande
i aktuell del för ytterligare beredning. Justitieutskottet
fortsatte behandlingen av sitt ärende. Justitieutskottet har nu
erfarit att det senare under hösten inletts överväganden inom
regeringskansliet om utredningsbehovet. Något beslut är dock,
enligt vad utskottet inhämtat, ännu inte fattat.

Motionerna

I motionerna Ju605, Ju607 och A805 begärs åtgärder för att
kriminalisera köparens förfarande i ett
prostitutionsförhållande. I motionerna Ju610 och So231 begärs
att båda parternas förfarande i motsvarande fall skall
kriminaliseras.

Överväganden

Som framgått i det föregående har det under senare år
bedrivits ett arbete mot prostitution, och åtgärder har
vidtagits på olika nivåer i samhället. Enligt utskottets mening
måste det dock ifrågasättas om det hittills nedlagda arbetet
varit tillräckligt för att hejda prostitutionen. I det
sammanhanget vill utskottet särskilt hänvisa till att viktiga
remissinstanser ifrågasatt resultatet av Justitiedepartementets
kartläggning av omfattningen av prostitutionen. Ytterligare
åtgärder bör enligt utskottets mening nu övervägas. En sådan
åtgärd skulle, som anförs i motionerna Ju605, Ju607, Ju610,
So231 och A805, kunna vara att kriminalisera prostitutionen.
Utskottet har som ovan framgått tidigare tagit avstånd från en
sådan tanke, och utskottet känner alltjämt stor tvekan inför
den. Mot en kriminalisering talar bl.a. svårigheten att
tillräckligt tydligt identifiera den brottsliga gärningen,
bevissvårigheter och risken för negativa effekter för de
inblandade kvinnorna. För en kriminalisering talar å andra sidan
främst den normbildande effekten av ett straffbud som också
skulle kunna få en viss avhållande effekt. Frågan innehåller
känsliga avvägningar som enligt utskottets mening kräver sin
särskilda belysning, och utskottet är berett att tillstyrka att
den utreds. Frågan om kriminalisering bör dock inte ses isolerad
utan har sin plats i ett större sammanhang, t.ex. inom ramen för
en totalöversyn av samhällets åtgärder mot prostitution.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att behovet av en
sådan översyn nu har aktualiserats.

Sammanfattningsvis anser utskottet att frågan om
kriminalisering av prostitution bör få en ordentlig
genomlysning. Det får ankomma på regeringen att närmare överväga
formerna för det arbetet.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju605, Ju607,
Ju610, So231 och A805 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande kriminalisering av prostitution
att riksdagen med anledning av motionerna 1991/92:Ju605,
1991/92:Ju607, 1991/92:Ju610, 1991/92:So231 yrkande 2 och
1991/92:A805 yrkande 25 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

Stockholm den 10 december 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Göthe Knutson (m),
Bengt-Ola Ryttar (s),
Birthe Sörestedt (s),
Nils Nordh (s),
Birgit Henriksson (m),
Göran Magnusson (s),
Liisa Rulander (kds),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Kent Carlsson (s) och
Christel Anderberg (m).