Könsstympning - borttagande av kravet på dubbel straffbarhet

Betänkande 1998/99:SoU12

Socialutskottets betänkande 1998/99:SOU12

Könsstympning - borttagande av kravet på dubbel straffbarhet

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1998/99

SoU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition
1998/99:70 Könsstympning - borttagande av kravet på
dubbel straffbarhet samt fyra motionsyrkanden som
väckts med anledning av propositionen.

Ett enigt utskott ställer sig bakom regeringens
förslag till ändring i lagen (1982:316) med förbud
mot könsstympning av kvinnor. Ändringen innebär att
kravet på dubbel straffbarhet tas bort när det
gäller brott mot den nämnda lagen som begås
utomlands. Lagändringen föreslås träda i kraft den 1
juli 1999.

I betänkandet finns två reservationer.

Propositionen

I proposition 1998/99:70 Könsstympning - borttagande
av kravet på dubbel straffbarhet föreslår regeringen
(Socialdepartementet) - efter hörande av Lagrådet -
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
ändring i lagen (1982:316) med förbud mot
könsstympning av kvinnor.

Lagförslaget fogas till betänkandet som bilaga.

Motionerna

1998/99:So19 av Karin Pilsäter (fp) vari yrkas att
riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
tillämpningen av den utvidgade behörigheten för
svenska domstolar att döma över gärningar som har
begåtts utanför Sverige.

1998/99:So20 av Ragnwi Marcelind och Ingemar
Vänerlöv (kd) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
sådan ändring att preskriptionstiden för
könsstympning förlängs,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att det av
Socialstyrelsen drivna projektet följs upp och
utvärderas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om att regeringen bör
återkomma med förslag på nödvändiga åtgärder för att
hjälpa de flickor som utsätts för kvinnlig
könsstympning.

Utskottet

Propositionen i huvuddrag

I propositionen föreslås att en ny paragraf införs i
lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av
kvinnor. Lagändringen innebär att kravet på dubbel
straffbarhet för brott mot lagen som begås utomlands
tas bort.

Den nya bestämmelsen föreslås träda i kraft den 1
juli 1999.

Allmänna utgångspunkter

Enligt propositionen har könsstympning en tusenårig
tradition. Det är ingen som riktigt vet var och
varför den har uppkommit. Det finns inte något stöd
för kvinnlig könsstympning i någon religion och
företeelsen nämns varken i Koranen, Bibeln eller i
något annat religiöst dokument. Trots det är det
inte ovanligt att könsstympning av flickor motiveras
med religiösa skäl. Könsstympning förekommer såväl
bland katoliker, protestanter, kopter, falasher
(judar från Etiopien) och muslimer som animister
(anhängare av naturreligioner). Traditionen är
enligt propositionen mycket djupt rotad och det
sociala trycket mycket hårt hos de folk som
praktiserar den. Enligt olika källor beräknas mer än
127 miljoner kvinnor och barn vara könsstympade.
Könsstympning förekommer i ett trettiotal länder,
framför allt afrikanska. I t.ex. Somalia, Etiopien
och Eritrea är upp till 90-100 % av flickorna
könsstympade.

Enligt propositionen genomförs könsstympningen
någon gång från det att flickan är nyfödd till strax
före puberteten. Operationen utförs ofta utan
bedövning och vanligtvis under primitiva
förhållanden med osteriliserade knivar, rakblad och
saxar. Allvarliga medicinska komplikationer som kan
tillstöta efter stympningen är exempelvis stelkramp,
skador på nerver, stora blodkärl och angränsande
vävnader m.m., cystor, ständiga urinvägsinfektioner,
svårigheter att urinera, kroniska
underlivsinfektioner som kan leda till infertilitet,
smärtsamma menstruationer, komplikationer under
graviditeten samt psykiska problem. Eftersom
operationerna ofta sker kollektivt föreligger även
risk för hivinfektion. Många flickor dör i samband
med stympningen.

Regeringen anför att en grundläggande regel i vårt
rättssystem är att alla människor skall vara
skyddade mot kränkningar av sin kroppsliga
integritet. Denna princip kommer bl.a. till uttryck
i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter.

I artikel 24.3 i FN:s konvention om barnets
rättigheter (barnkonventionen) åläggs staterna att
vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder i syfte
att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga
för barns hälsa. Med "traditionella sedvänjor" menas
i första hand könsstympning av flickor. "Effektiva
åtgärder" avser lagstiftning som förbjuder sådana
sedvänjor samt informationskampanjer som syftar till
att skapa medvetenhet om sedernas negativa
konsekvenser för barnets fysiska och psykiska hälsa.

Artikel 37 (a) i barnkonventionen anger att inget
barn får utsättas för tortyr eller annan grym,
omänsklig eller förnedrande behandling.

Barnkommittén har haft i uppdrag att göra en bred
översyn av hur svensk lagstiftning och praxis
förhåller sig till åtagandena i barnkonventionen. I
sitt betänkande Barnets bästa i främsta rummet (SOU
1997:116) anför kommittén att könsstympning är ett
så allvarligt brott att det bör undantas från
principen om dubbel straffbarhet.

Enligt propositionen är kvinnlig könsstympning inte
bara ett brott mot rätten till kroppslig integritet
utan företeelsen utgör också ett förnekande av
kvinnans rätt till självständighet. Könsstympning är
en fråga som handlar om mänskliga rättigheter och
barnets rättigheter. Det är också en hälsofråga för
många kvinnor och barn.

Förslaget till lagändring

Propositionen

Könsstympning av flickor är förbjudet och straffbart
i Sverige enligt särskild lagstiftning sedan 1982.
Enligt 1 § lagen (1982:316) med förbud mot
könsstympning av kvinnor får ingrepp i de kvinnliga
yttre könsorganen i syfte att stympa dessa eller
åstadkomma andra bestående förändringar av dem inte
utföras. Förbudet gäller oavsett om kvinnan, eller
vårdnadshavaren om det gäller ett barn, har lämnat
sitt samtycke till ingreppet. Lagen syftar till att
dels förhindra att kvinnlig könsstympning utförs,
dels markera ett avståndstagande från den kvinnosyn
som företeelsen ger uttryck för.

Den 1 juli 1998 skärptes straffbestämmelserna när
det gäller könsstympning (prop. 1997/98:55, bet.
1997/98:JuU13, rskr. 1997/98:250). Påföljden böter
utmönstrades ur straffskalan samtidigt som
straffskalan skärptes. Den som bryter mot förbudet i
1 § lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor
kan enligt 2 § samma lag dömas till fängelse i högst
fyra år. För grovt brott, dvs. i de fall ingreppet
har medfört livsfara, allvarlig sjukdom eller i
annat fall inneburit ett synnerligen hänsynslöst
beteende, är straffet fängelse i lägst två år och
högst tio år. Även försök, förberedelse och
stämpling till brott, liksom underlåtelse att
avslöja könsstympning som är å färde, är straffbart.
Av 23 kap. 4 § brottsbalken följer att även
medverkan till könsstympning är straffbart.

För att ett brott som har begåtts utomlands skall
kunna lagföras i Sverige krävs normalt att gärningen
är straffbar även där den begicks - den s.k. dubbla
straffbarhetens princip. Härifrån görs vissa
undantag, bl.a. vad gäller mycket grova brott och
brott där Sverige genom internationella åtaganden
har förbundit sig att lagföra brott oavsett var de
begåtts (2 kap. 2-3 a §§ brottsbalken).

Trots att könsstympning av kvinnor är förbjuden i
Sverige, förekommer det enligt regeringen att
flickor som bor i Sverige könsstympas. I vilken
omfattning ingreppen sker är dock okänt. Enligt
propositionen bor det i Sverige drygt 5 000 flickor
som ursprungligen kommer från länder där
könsstympning praktiseras. Av dessa flickor är ca 2
000 under 7 år. Flertalet av flickorna kommer från
länder där mellan 80 och 100 % av kvinnorna är
könsstympade.

En viktig förklaring till att traditionen med
könsstympning hålls vid liv i Sverige är att många
har en önskan om att någon gång återvända till
hemlandet. Enligt regeringen tyder mycket på att
traditionens starka kraft medför att föräldrar som
kommer från länder där könsstympning praktiseras och
som får barn i Sverige kommer att fortsätta att föra
sedvänjan vidare. Risken finns att man försöker
utföra ingreppet vid besök i hemlandet under
semestrar eller skollov. Regeringen anför att
föräldrarna har huvudansvaret för barnet. Om barnet
på föräldrarnas initiativ riskerar att könsstympas
under t.ex. en semestervistelse i hemlandet är det
emellertid samhällets ansvar att ingripa. I dessa
fall måste föräldrarnas rätt stå tillbaka för
barnets rätt till skydd, anförs det.

Det är enligt regeringen inte tillfredsställande
att man utan risk för lag-föring kan kringgå lagen
med förbud mot könsstympning av kvinnor genom att
låta flickor och unga kvinnor, som är bosatta eller
annars vistas i Sverige, könsstympas i länder där
könsstympning inte är straffbart. Regeringen anser
därför att svensk domstol bör ges behörighet att i
sådana fall döma för brott enligt den nämnda lagen.
När ett ingrepp sker utomlands utförs det vanligen
av en person som bor och verkar i det landet och som
det normalt inte finns möjlighet att lagföra i
Sverige. Det blir därför i praktiken framför allt
föräldrar och andra släktingar till barnet som
kommer att kunna omfattas av den utvidgade
domsrätten.

Regeringen föreslår att kravet på dubbel
straffbarhet tas bort när det gäller brott mot lagen
med förbud mot könsstympning av kvinnor som begås
utom-lands. En ny 3 § med denna innebörd föreslås
därför införas i den nämnda lagen. I propositionen
anges att några remissinstanser har ifrågasatt den
valda lagstiftningstekniken och i stället ansett att
bestämmelsen om utvidgad domsrätt bör tas in direkt
i 2 kap. brottsbalken. Regeringen påpekar bl.a. att
1998 års sexualbrottskommitté har i uppdrag att
bl.a. utreda om det nuvarande kravet på dubbel
straffbarhet för sexualbrott mot och handel med barn
utom-lands bör tas bort (dir. 1998:48). Om kommittén
bedömer att kravet bör tas bort skall den föreslå
förändringar i lagstiftningen och därvid särskilt
beakta vilken avgränsning som bör gälla för
undantaget från kravet på dubbel straffbarhet.
Enligt regeringens mening bör resultatet av
kommitténs arbete avvaktas och eventuella ändringar
i brottsbalkens bestämmelser om svensk domsrätt
därefter genomföras i ett sammanhang. Därvid kan det
också finnas skäl att överväga om inte lagen med
förbud mot könsstympning av kvinnor i sin helhet bör
inarbetas i brottsbalken, anförs det vidare.
Eftersom det är viktigt att snabbt få ett
heltäckande skydd mot könsstympning, bedömer
regeringen att den bästa lagtekniska lösningen för
närvarande är den nu föreslagna.

Lagrådet anför i sitt yttrande att man med
tillfredsställelse noterar att frågan om den
lagtekniska lösningen inte är slutgiltigt avgjord
och lämnar förslaget utan erinran.

Utskottets bedömning

Utskottet anser liksom regeringen att det är
otillfredsställande att man kan kringgå lagen med
förbud mot könsstympning av kvinnor genom att låta
genomföra ingreppet i ett land där könsstympning
inte är straffbart. Utskottet delar således
regeringens bedömning att brott mot den nämnda lagen
bör undantas från kravet på dubbel straffbarhet. I
propositionen anges att bestämmelserna i
brottsbalken om svensk domsrätt kommer att ses över,
varvid det kan finnas skäl att överväga om lagen med
förbud mot könsstympning i sin helhet bör arbetas in
i brottsbalken. I avvaktan på resultatet av
översynen bör dock den föreslagna lagtekniska
lösningen godtas. Utskottet tillstyrker därmed
regeringens förslag till ändring i lagen med förbud
mot könsstympning av kvinnor.

Avgränsning av den utvidgade domsrätten

Propositionen

För att brott som begåtts utomlands skall omfattas
av svensk domstols behörighet bör det enligt
regeringen finnas ett berättigat svenskt intresse av
att svensk lag skall tillämpas och att svensk
domstol skall kunna döma för brottet.

Regeringen påpekar att nuvarande bestämmelser om
svensk domsrätt över gärningar som har begåtts
utanför Sverige är generellt avfattade men att
avsikten inte är att åtal skall väckas i Sverige i
samtliga de fall som bestämmelserna om domsrätt
faktiskt medger det. Av bl.a. 2 kap. 5 §
brottsbalken följer att det beträffande de flesta
fall där brott begåtts utanför Sveriges gränser
krävs att regeringen eller Riksåklagaren ger sitt
tillstånd för att åtal skall få väckas. Genom denna
prövning kan de fall som leder till åtal i Sverige
begränsas till situationer där det föreligger ett
påtagligt svenskt intresse av att lagföring kommer
till stånd i Sverige.

Regeringen anser att det skulle strida mot
systematiken hos de nuvarande bestämmelserna om
svensk domsrätt att beträffande nu aktuellt brott
försöka att i lagen precisera de situationer där det
föreligger ett påtagligt svenskt intresse av
lagföring i Sverige. En mer preciserad bestämmelse
skulle också kunna innebära att möjligheterna att
utreda och åtala fall av könsstympning som har
begåtts utomlands blev alltför begränsade, menar
regeringen. Regeringen förordar därför en ordning
som innebär att bedömningen av vilka fall av
könsstympning utomlands som bör leda till åtal i
Sverige görs i samband med prövningen av frågan om
åtalstillstånd. Syftet med lagen med förbud mot
könsstympning av kvinnor, liksom den nu föreslagna
lagändringen, är enligt propositionen att ge flickor
och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att
utsättas för könsstympning. Den utvidgade domsrätten
är således avsedd att hindra att flickor och unga
kvinnor som finns i Sverige förs utomlands för att
där få ingrepp utförda som är förbjudna här i
landet. Tillstånd till åtal bör därför i princip
endast beviljas i sådana fall. Svensk lag bör enligt
regeringen alltså inte tillämpas och svensk domstol
bör inte döma för brott som helt saknar anknytning
till Sverige och där det således inte finns något
svenskt berättigat intresse av en utvidgad domsrätt.

Den anknytning som bör krävas för att lagföring
skall ske i Sverige bör enligt regeringen såsom
huvudregel föreligga redan vid tidpunkten för
brottet. Det vore inte rimligt om t.ex. asylsökande
föräldrar skulle riskera att åtalas här om de kom
till Sverige med barn som tidigare könsstympats
enligt traditionerna i hemlandet. Det kan tänkas
uppkomma gränsfall där det visserligen finns en
anknytning till Sverige vid tidpunkten för brottet
men där anknytningen är så svag att det ändå skulle
te sig stötande att åtala här, exempelvis när
familjen endast har varit på tillfälligt besök i
Sverige innan ingreppet utfördes. Enligt regeringen
skulle det emellertid vara motiverat att bevilja
tillstånd till åtal om en familj innan den kom till
Sverige vistats lång tid i något annat land där
könsstympning inte är accepterat och föräldrarna
därför måste ha varit införstådda med gärningens
förkastlighet. Bedömningen huruvida tillstånd till
åtal bör beviljas måste således göras med
utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda
fallet, anför regeringen.

Motionen

I motion So19 av Karin Pilsäter (fp) yrkas att
riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
tillämpningen av den utvidgade behörigheten för
svenska domstolar att döma över gärningar som har
begåtts utanför Sverige. Motionären anser att
regeringens uttalanden till ledning för i vilka fall
Riksåklagaren bör ge tillstånd till åtal har fått en
för snäv utformning. Enligt motionären måste det
klargöras att förbudet mot könsstympning och
domsrättsbestämmelsen också skall gälla personer som
finns i Sverige och som utför stympningar utomlands,
oavsett var flickorna, som stympningarna genomförs
på, bor.

Tidigare behandling

Utskottet anförde i sitt yttrande till
justitieutskottet med anledning av den nämnda
propositionen 1997/98:55 bl.a. att Sverige under
många år har bedrivit ett aktivt internationellt
arbete för att eliminera kvinnlig könsstympning,
bl.a. inom olika FN-organ och inom WHO, och att
Sverige bör fortsätta detta arbete (1997/98:SoU4y).

Utskottets bedömning

I motion So19 (fp) anförs att personer som finns i
Sverige och som utför könsstympningar utomlands bör
kunna lagföras här i landet, även om de flickor som
ingreppen utförs på inte bor i Sverige.

Av 2 kap. 2 § brottsbalken följer att ett brott som
begåtts utomlands av en svensk medborgare eller
utlänning med hemvist i Sverige eller, i vissa fall,
utlänning som finns här i riket, kan dömas efter
svensk lag och i svensk domstol. Genom att nu ta
bort kravet på dubbel straffbarhet för könsstympning
omfattas även fall då ett sådant ingrepp utförts i
ett land där könsstympning är tillåtet.

Syftet med lagen med förbud mot könsstympning av
kvinnor, liksom den i propositionen föreslagna
lagändringen, är enligt regeringen att ge flickor
och unga kvinnor i Sverige ett skydd mot att
utsättas för könsstympning. Regeringen anför att
tillstånd till åtal i princip endast bör beviljas i
de fall där flickor och unga kvinnor som finns i
Sverige förs utomlands för att könsstympas. De fall
som leder till åtal i Sverige bör enligt
propositionen begränsas till situationer där det
föreligger ett påtagligt svenskt intresse av att
lagföring kommer till stånd i Sverige. Brott som
helt saknar anknytning till Sverige bör däremot inte
omfattas av den utvidgade domsrätten, anförs det.

Mot bakgrund av vad som redovisats kan det enligt
utskottets mening inte i och för sig uteslutas att
lagföring i Sverige kan komma att ske även i andra
fall än de som exemplifieras i propositionen.
Utskottet anser att något ytterligare uttalande till
ledning för prövningen av åtalstillstånd dock inte
bör göras. I sammanhanget vill utskottet också åter
framhålla att det är angeläget att Sverige
fortsätter att arbeta aktivt i olika internationella
sammanhang för att bekämpa könsstympning. Motion
So19 (fp) bör avslås.

Preskriptionstid

Propositionen

I propositionen anges att BRIS (Barnens rätt i
samhället) i sitt remissvar anfört att
preskriptionsbestämmelserna kan medföra att
föräldrar väntar med ingreppet till efter BVC-tiden
och att ingreppet kommer att upptäckas först på
ungdomsmottagningen eller liknande. BRIS har därför
förespråkat en lång preskriptionstid. Enligt de
allmänna reglerna i 35 kap. 1 § brottsbalken gäller
för normalbrottet könsstympning en preskriptionstid
om tio år och för det grova brottet femton år.
Regeringen anser att detta torde tillgodose det
syfte som BRIS eftersträvar.

Motionen

I motion So20 av Ragnwi Marcelind och Ingemar
Vänerlöv (kd) yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till sådan ändring att preskriptions-
tiden för könsstympning förlängs (yrkande 1).
Motionärerna hänvisar till vad BRIS anfört och
framhåller den preventiva funktion som lagändringen
förväntas få. Enligt motionärerna bör
preskriptionstiden förlängas till tjugo år.

Utskottets bedömning

Utskottet delar regeringens bedömning att nu
gällande preskriptionstider för brottet
könsstympning får anses tillräckligt långa och
avstyrker därför motion So20 (kd) yrkande 1.

Förebyggande insatser, m.m.

Propositionen

Enligt regeringen räcker det inte med lagstiftning
för att bekämpa problemet med könsstympning. Arbetet
med att förhindra könsstympning handlar i stor
utsträckning om att förändra inställningen till
denna sedvänja. Lagstiftning är dock ett sätt för
samhället att markera vad som är icke-acceptabla
beteenden. Den nya bestämmelsen kommer att få en
viktig preventiv effekt genom att fungera som ett
starkt stöd för de föräldrar och unga kvinnor som
försöker stå emot äldre släktingars och andra
landsmäns krav på att könsstympning skall utföras.
Enligt regeringen är det av stor vikt att
lagändringen följs upp med informationsinsatser
riktade till såväl föräldrar som barn och ungdomar.

I propositionen anförs att det viktigaste när det
gäller att bekämpa könsstympning är att
tillhandahålla verktyg för att förhindra att
könsstympning sker. Förebyggande insatser är därför
av stor betydelse, liksom att personer som kommer i
kontakt med barn i riskzonen vet vad de skall göra
och hur de skall hantera situationen. Regeringen
påpekar att socialnämnden kan omhänderta ett barn
med stöd av lagen (1992:52) med särskilda
bestämmelser om vård av unga (LVU) för att på kort
sikt förhindra att barnet förs ut ur landet för att
könsstympas. På lång sikt är emellertid en
kombination av förbud och förebyggande åtgärder den
bästa lösningen. Ett effektivt skydd för barn i
riskzonen är att de besöker BVC, förskola och skola
där det finns kompetent personal. Socialtjänsten bör
också hålla ett särskilt vakande öga över familjer
där döttrarna riskerar att könsstympas, anför
regeringen.

I propositionen erinras om att regeringen nyligen
gett Socialstyrelsen i uppdrag att vidareutveckla
och initiera förebyggande projekt i bostadsområden
där det bor många människor från länder där
könsstympning praktiseras. För detta ändamål har
regeringen avsatt 3 miljoner kronor under en
treårsperiod. Regeringen förutsätter att
Socialstyrelsen inom ramen för detta uppdrag i
samråd med invandrar- och andra
frivilligorganisationer utformar ett
informationsmaterial om den nu föreslagna
lagändringen och därmed sammanhängande frågor.

Motionen

I motion So20 av Ragnwi Marcelind och Ingemar
Vänerlöv (kd) begärs ett tillkännagivande om att det
av Socialstyrelsen drivna projektet bör följas upp
och utvärderas (yrkande 2). Motionärerna betonar
vikten av att insatserna följs upp så att nya
projekt kan planeras och gjorda erfarenheter kan tas
till vara. I motionen begärs även ett
tillkännagivande om att regeringen bör återkomma med
förslag till nödvändiga åtgärder för att hjälpa de
flickor som utsätts för kvinnlig könsstympning
(yrkande 3). Motionärerna påpekar att den föreslagna
lagändringen inte direkt hjälper de barn som
drabbas. Enligt motionärerna finns ett stort behov
av beredskap och resurser i form av social och
psykologisk kompetens.

Tidigare behandling, m.m.

Utskottet har vid flera tillfällen behandlat frågor
om åtgärder mot kvinnlig könsstympning. I det av
riksdagen godkända betänkandet 1997/98:SoU2 (rskr.
1997/98:3) vidhöll utskottet sin tidigare
inställning att det är synnerligen angeläget med
information och utbildning om kvinnlig könsstympning
till både vuxna och barn inom de grupper där detta
kulturmönster fortfarande lever kvar och till
berörda personalgrupper. Utskottet ansåg det också
angeläget med återkommande uppföljning av insatserna
på området. Den kompetens på området som byggts upp
inom landet måste kunna bibehållas och ytterligare
förbättras. Utskottet utgick från att regeringen och
berörda myndigheter noga följer utvecklingen och
vidtar de åtgärder som är påkallade utan något
tillkännagivande härom.

I sitt yttrande till justitieutskottet rörande
proposition 1997/98:55 Kvinnofrid (1997/98:SoU4y)
anförde socialutskottet med anledning av motioner om
förebyggande insatser att det inte ändrat
uppfattning i frågan. Utskottet uttalade sig även
med anledning av motioner om stöd till och
behandling av kvinnor som utsatts för könsstympning.
Utskottet instämde med motionärerna att hälso- och
sjukvården bör utveckla behandlingsmetoder för att
såväl fysiskt som psykiskt rehabilitera kvinnor som
utsatts för könsstympning. Utskottet kunde inte
finna att regeringen hade någon annan uppfattning i
frågan. Justitieutskottet delade socialutskottets
bedömning och avstyrkte motionerna (1997/98:JuU13).
Riksdagen följde utskottet (rskr. 1997/98:250).

Socialstyrelsen fick hösten 1998 i uppdrag av
regeringen att vidareutveckla och sprida metoder för
att förebygga könsstympning av flickor och kvinnor
och därvid initiera projekt i detta syfte. Uppdraget
skall redovisas senast den 1 september 2001. I
uppdraget ingår att öka medvetenheten hos berörda
folkgrupper om könsstympningens negativa
konsekvenser för flickors och kvinnors psykiska och
fysiska hälsa, i syfte att förebygga att föräldrar
låter könsstympa sina döttrar. Insatser skall också
göras för att motverka fördomar och utveckla
bemötandet hos personal som kommer i kontakt med
redan könsstympade flickor och kvinnor, såsom hälso-
och sjukvårdspersonal, skolsköterskor och
skolkuratorer, personal inom socialtjänsten, m.m.
Enligt uppgift från Socialstyrelsen kommer styrelsen
att ta fram och sprida informationsmaterial till
berörda professioner om hur könsstympade flickor och
kvinnor bör bemötas och tas om hand.

Utskottets bedömning

Utskottet vidhåller att det är synnerligen angeläget
med information och utbildning om kvinnlig
könsstympning till vuxna och barn inom de grupper
där traditionen lever kvar. Det handlar om att
förändra inställningen till sedvänjan för att
förhindra att föräldrar låter könsstympa sina barn.
Utskottet anser det också mycket viktigt att öka
kunskaperna hos berörda personalgrupper, dels om hur
de bör agera i situationer där de möter barn som
riskerar att bli könsstympade, dels om hur redan
drabbade flickor och kvinnor bör behandlas och
bemötas. I Socialstyrelsens ovan nämnda uppdrag
kring könsstympning ingår såväl rent förebyggande
åtgärder som insatser för att förbättra
omhändertagandet av redan könsstympade flickor och
unga kvinnor. I uppdragsbeskrivningen anges att
Socialstyrelsen fortlöpande bör utvärdera och följa
upp de projekt som initieras inom ramen för
uppdraget. Enligt utskottet får motion So20 (kd)
yrkandena 2 och 3 anses tillgodosedd och avstyrks
därför.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förslaget till lagändring

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring
i lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning
av kvinnor,

2. beträffande avgränsning av den
utvidgade domsrätten

att riksdagen avslår motion 1998/99:So19,

res. 1 (fp)

3. beträffande preskriptionstid

att riksdagen avslår motion 1998/99:So20 yrkande 1,

res. 2 (kd)

4. beträffande förebyggande insatser,
m.m.

att riksdagen avslår motion 1998/99:So20 yrkandena 2 och 3.

Stockholm den 22 april 1999

På socialutskottets vägnar

Ingrid Burman

I beslutet har deltagit: Ingrid Burman (v), Chris
Heister (m), Susanne Eberstein (s), Margareta
Israelsson (s), Rinaldo Karlsson (s), Chatrine
Pålsson (kd), Leif Carlson (m), Conny Öhman (s),
Elisebeht Markström (s), Rolf Olsson (v), Lars
Gustafsson (kd), Cristina Husmark Pehrsson (m),
Thomas Julin (mp), Kenneth Johansson (c), Kerstin
Heinemann (fp), Catherine Persson (s) och Lars
Elinderson (m).

Reservationer

1. Avgränsning av den utvidgade domsrätten
(mom. 2)

Kerstin Heinemann (fp) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.
7 börjar med "Mot bakgrund" och slutar med "bör
avslås" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening har regeringens uttalanden
till ledning för prövningen av åtalstillstånd fått
en alltför snäv utformning. Utskottet delar den
uppfattning som kommer till uttryck i motion So19
(fp), nämligen att den föreslagna utvidgade
domsrätten även måste omfatta fall där en person som
finns i Sverige har utfört en könsstympning
utomlands på en flicka som inte bor i Sverige.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha
följande lydelse:

2. beträffande avgränsning av den utvidgade
domsrätten

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So19 godkänner
vad utskottet anfört,

2. Preskriptionstid (mom. 3)

Chatrine Pålsson och Lars Gustafsson (båda kd) anser

dels att den del av utskottets betänkande som på s.
7 börjar med "Utskottet delar" och slutar med
"yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Preskriptionstiden för könsstympning är för
normalbrottet tio år och för det grova brottet
femton år. Det finns risk för att en könsstympning
som görs på en mycket ung flicka inte upptäcks
förrän flickan kommit upp i tonåren, t.ex. vid besök
på en ungdomsmottagning. För att den föreslagna
lagändringen skall kunna få den förväntade
preventiva funktionen är det enligt utskottet därför
angeläget att preskriptionstiden är tillräckligt
lång. Utskottet anser att preskriptionstiden för
brott mot lagen med förbud mot könsstympning av
kvinnor bör förlängas till tjugo år. Regeringen bör
snarast återkomma till riksdagen med förslag till
sådan ändring.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande preskriptionstid

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:So20 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

I propositionen framlagt lagförslag

Förslag till lag om ändring i lagen
(1982:316) med förbud mot
könsstympning av kvinnor

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1982:316) med
förbud mot könsstympning av kvinnor1 skall införas
en ny paragraf, 3 §, av följande lydelse.

-----------------------------------------------------
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

-----------------------------------------------------
3§
-----------------------------------------------------
Den som har begått brott
enligt denna lag döms vid
svensk domstol även om 2
kap. 2 eller 3 §
brottsbalken inte är
tillämplig.

Bestämmelser om krav på
tillstånd att väcka åtal
i vissa fall finns i
2 kap. 5 § brottsbalken.
-----------------------------------------------------

________________

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.