Kollektiv sakförsäkring

Betänkande 1990/91:NU31

Näringsutskottets betänkande 1990/91:NU31

Kollektiv sakförsäkring

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
NU31

Ärendet

I detta betänkande behandlas tre motioner med yrkanden om att
den ökande förekomsten av kollektiv sakförsäkring skall
föranleda ett kritiskt uttalande från riksdagens sida, ett
beslut om utvärdering samt olika slags lagstiftningsåtgärder.

En av försäkringsinspektionen nyligen genomförd undersökning
av utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet redovisas.

Sammanfattning

Utskottet avstyrker alla motionsyrkanden rörande kollektiv
sakförsäkring och hänvisar bl.a. till den undersökning på
området som försäkringsinspektionen just har gjort. I
reservationer begärs en särskild utvärdering (m, fp, c) samt
lagregler om att kollektiv sakförsäkring normalt skall baseras
på individuell anslutning (m, fp, c, mp) och att anbud på sådan
försäkring skall inhämtas från flera konkurrerande
försäkringsbolag (m, fp, c).

Motionerna

Yrkanden

De motioner som behandlas här är följande:

1990/91:N256 av Karin Falkmer (m) och Sonja Rembo (m) vari
yrkas att riksdagen
1. hos regeringen begär förslag till lagändring i syfte att
stärka berörda myndigheters möjlighet att bevaka
konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden,
2. hos regeringen begär förslag till lagstiftning som innebär
att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell
anslutning,
3. hos regeringen begär en utvärdering av vilka konsekvenser
den kollektiva hemförsäkringen med reservationsrätt får, såväl
för konsumenterna som för en sund utveckling av
försäkringsväsendet på kort och lång sikt.

1990/91:N285 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om kollektiva försäkringsformer.

1990/91:N330 av Britta Bjelle (fp) och Birgit Friggebo (fp)
vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning som innebär att kollektiv sakförsäkring, om inte
särskilda skäl talar för undantag, skall vara baserad på
individuell anslutning.

Motivering

I motion 1990/91:N256 (m) riktas kritik mot de kollektiva
sakförsäkringarna i flera olika hänseenden. När en facklig
organisation tecknar sakförsäkring för medlemmarna i en grupp
utan inträdesanmälan beskärs konsumenternas valfrihet på
försäkringsmarknaden. Möjligheten att ställa sig utanför en
kollektiv försäkring utnyttjas i en del fall inte, eftersom
systemet upplevs som obehagligt och den som avsäger sig inte
alltid får någon ekonomisk kompensation. Kollektiv sakförsäkring
med reservationsrätt medför en uppenbar risk för
dubbelförsäkring. Upphandlingen av kollektiva
sakförsäkringar baseras ofta på intressegemenskap mellan den
fackliga organisationen och ett enskilt försäkringsbolag. Det är
då stor risk för att den fria konkurrensen sätts ur spel.
Kollektiva sakförsäkringar utan individuell anslutning och
gynnande av försäkringsbolag på andra grunder än affärsmässiga
snedvrider konkurrensen på försäkringsområdet. Kollektivets
medlemmar mister sin valfrihet samtidigt som lösningar för dem
som inte tillhör kollektivet riskerar att bli dyrare. Berörda
myndigheter måste, säger motionärerna, även när det gäller
kollektiva sakförsäkringar ges möjlighet att värna om
övergripande konsument- och marknadsintressen.

Enligt motiveringen till motion 1990/91:N285 (m) är
obligatoriska hemförsäkringar liksom hemförsäkringar med enbart
reservationsrätt exempel på fackliga åtaganden som kränker den
enskilde medlemmens integritet. De fackliga organisationernas
agerande undergräver medlemmarnas och allmänhetens förtroende
för dem, hävdar motionärerna. Det skulle vara olyckligt,
fortsätter de, om utvecklingen gick dithän att riksdagen skulle
se sig tvungen att genom lagstiftning fastställa gränserna för
de fackliga organisationernas handlingsfrihet.

Kollektiv sakförsäkring medför, anförs det i motion
1990/91:330 (fp), en rad negativa konsekvenser som
försäkringsverksamhetskommittén, regeringen och riksdagen inte
har tagit hänsyn till. Mot bakgrund av den stora
premieskillnaden mellan individuell och kollektiv försäkring,
avseende försäkringsskydd till samma maximibelopp, kan man
enligt motionärerna fråga sig vilka försäkringstagare som
betalar för mycket. Antingen subventioneras kollektiv
hemförsäkring av individuellt tecknad försäkring eller har
premienivån för kollektiv hemförsäkring satts lågt för att man
skall "köpa in sig" på marknaden. Systemet innebär vidare,
anförs det, att kollektivt hemförsäkrade hushåll i landsorten
subventionerar kollektivt hemförsäkrade hushåll i storstäderna.
En konsekvens av systemet med negativ avtalsbindning är att
många hushåll blir dubbelförsäkrade. Information löser inte
detta problem. Negativ avtalsbindning på området borde
förbjudas.

Uppgifter i anslutning till motionerna

Bakgrund, m.m.

Kollektiv sakförsäkring i olika fackförbunds regi började
införas år 1982 och har sedan senare delen av 1980-talet fått en
betydande utbredning. De båda första försäkringarna av denna typ
var obligatoriska för medlemmarna i resp. fackförbund. Sedan
regeringen år 1986 uttalat att den förväntade att
försäkringsinspektionen skulle ingripa mot obligatoriska
kollektiva sakförsäkringar har inga nya avtal om sådana
träffats. De kollektiva hemförsäkringar som har kommit till
stånd därefter har visserligen gällt alla medlemmar i den
avtalsslutande organsationen men har varit förenade med
reservationsrätt för dessa.

Det nämnda regeringsbeslutet var ett resultat av
försäkringsverksamhetskommitténs förslag i betänkandet (SOU
1985:34) Gruppförsäkring. I övrigt har betänkandet ännu inte
slutbehandlats av regeringen. En rad aktioner och uttalanden
rörande kollektiv sakförsäkring har emellertid förekommit från
olika myndigheters sida. Detta framgår av en redogörelse som
näringsutskottet tidigare under detta riksmöte har lämnat i
betänkandet 1990/91:NU8. I det betänkandet hänvisas i sin tur
till mera utförliga uppgifter vid tidigare tillfällen, framför
allt i betänkandet NU 1987/88:1 (s. 4--29). Detta var första
gången ämnet aktualiserades. Förutom i de redan nämnda
betänkandena har det sedermera behandlats i betänkandena NU
1987/88:14 och 1989/90:NU1. Utskottet rekapitulerar inte här de
sakförhållanden som har redovisats tidigare utan åberopar i
första hand framställningen i det förstnämnda betänkandet. Det
avgavs i november förra året. Sedan dess har ämnet tangerats i
en frågedebatt i riksdagen vilken i aktuell del refereras i det
följande. Vidare har försäkringsinspektionen genomfört en
undersökning av de senaste årens utveckling på
gruppsakförsäkringsområdet, vilken också redovisas.

Skattebestämmelse

I den mån premien för en kollektiv sakförsäkring betalas med
avgiften till en fackförening kommer en hösten 1990 vidtagen
ändring i lagen (1982:1193) om skattereduktion för
fackföreningsavgift att få betydelse. Skattereduktionen uppgår
fortsättningsvis till 20% av underlaget mot tidigare 40%.
Fr.o.m. 1992 års taxering gäller följande (2§): "Underlag för
beräkning av skattereduktion är medlemsavgift samt mätnings- och
granskningsavgift som den skattskyldige under inkomståret har
erlagt till arbetstagarorganisation." Den hittills gällande
maximeringen av underlaget till 2500 kr. -- inom vilket belopp
en merkostnad för försäkringspremie inte torde rymmas -- har
därmed borttagits. Frågan om skattereduktionen har behandlats i
skatteutskottets betänkande 1990/91:SkU10 (s. 168, 230).
Borttagandet av maximeringen -- liksom avdragsrätten över huvud
taget -- kritiserades i en reservation (m, fp, c, mp).

Frågedebatt

Statsrådet Erik Åsbrink besvarade den 4december 1990 (RD
1990/91:38 s. 36 f.) en fråga (1990/91:260) av Birgit Friggebo
(fp) om avdragsrätten för avgifter till fackföreningar.
Frågeställaren konstaterade i debatten att kostnader för
exempelvis kollektiva hemförsäkringar och kollektiva
bilförsäkringar skulle kunna inkluderas i
fackföreningsavgiften. Ämnade statsrådet, undrade hon, ta
initiativ till några begränsningar, så att denna typ av
avdragsbara utgifter till fackföreningen inte skulle förekomma.
Statsrådet anförde att det fanns ett mycket starkt motstånd mot
avgiftshöjningar och sade sig vara övertygad om att mycket stor
återhållsamhet skulle komma att visas på detta område. Han
påpekade också att procentsatsen för avdraget hade halverats.

Undersökning och ställningstagande av försäkringsinspektionen

Inom försäkringsinspektionen har i april 1991 upprättats en
promemoria om gruppsakförsäkring. Promemorian, som behandlar
utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet beträffande tiden
efter en större undersökning i ämnet som inspektionen slutförde
i januari 1989, är fogad till detta betänkande som bilaga
(s.10).

Inspektionen -- generaldirektör Edmund Gabrielsson -- har
funnit att genom undersökningen inte framkommit några
omständigheter som föranleder inspektionen att nu vidta någon
särskild åtgärd. Genom beslut den 23 april 1991 har promemorian
lagts till handlingarna. Samtidigt har antecknats att
utvecklingen på gruppsakförsäkringsområdet också
fortsättningsvis med uppmärksamhet måste följas av inspektionen.

Frågans behandling hösten 1990

I betänkandet 1990/91:NU8 behandlade näringsutskottet tre
motioner rörande kollektiv sakförsäkring. I en motion (fp)
begärdes en sådan utvärdering som nu påyrkas i motion
1990/91:N256 (m). I en annan (m) framfördes samma krav på ett
kritiskt uttalande av riksdagen som nu finns i motion
1990/91:N285 (m). I en tredje motion (m) efterlystes
lagstiftning av den art som nu föreslås i motion 1990/91:N256
(m) och delvis också i motion 1990/91:N330 (fp).

Yrkandena om utvärdering och om en lagbestämmelse av innebörd
att kollektiv sakförsäkring skall vara baserad på individuell
anslutning avstyrktes av utskottet med följande motivering:

Som tidigare ser utskottet positivt på att möjligheterna till
sakförsäkring i kollektiv form utnyttjas. Härigenom kan
------ stora kostnadsfördelar uppnås, samtidigt som antalet
oförsäkrade eller underförsäkrade hushåll reduceras. På nytt
hänvisar utskottet till att försäkringsinspektionen fortlöpande
ägnar uppmärksamhet åt de kollektiva sakförsäkringarnas
utformning och konsekvenser och till att regeringens slutliga
prövning av försäkringsverksamhetskommitténs förslag i ämnet
återstår. Ett faktiskt förbud mot gruppsakförsäkring med
obligatorisk anslutning råder redan.

Beträffande förslaget om en lagändring som skulle stärka
berörda myndigheters möjligheter att bevaka
konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden anförde
utskottet:

Motionärernas syfte är uppenbarligen att en organisation som
avser att upphandla en kollektiv sakförsäkring skulle vara ålagd
att inhämta anbud från olika försäkringsbolag. Konkurrenslagen
(1982:729) ger inte grund för ålägganden av detta slag. Den
riktar sig mot konkurrensbegränsande åtgärder från
näringsidkares sida. Snarare skulle det bli fråga om en särskild
föreskrift om hur organisationernas upphandling av de
ifrågavarande försäkringstjänsterna skall gå till.

Det kan erinras om att upphandlingsregler för den statliga
sektorn finns i upphandlingsförordningen (1986:366) och att
statsmakterna har avstått från att reglera den kommunala
upphandlingen (se 1989/90:FiU1 s. 5). En lagreglering av den
kommunala upphandlingen har emellertid begärts från moderata
samlingspartiets och folkpartiets sida. De flesta kommuner och
landsting har anslutit sig till upphandlingsregler som
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet har
rekommenderat.

Liksom motionärerna anser utskottet att det är önskvärt att en
organisation som önskar träffa avtal om en kollektiv
sakförsäkring skaffar in anbud från olika försäkringsbolag för
att i medlemmarnas intresse få ett så bra beslutsunderlag som
möjligt. Man bör dock, anser utskottet, kunna räkna med att en
sådan ordning iakttas på grundval av demokratiska beslut inom
organisationerna utan att staten inskrider med lagstiftning av
en typ som inte har ansetts nödvändig för den kommunala sektorns
del, trots att denna finansierar sin verksamhet huvudsakligen
med skattemedel. Införande av lagregler på detta område skulle
enligt utskottets mening vara ett från principiell utgångspunkt
allvarligt steg, eftersom det skulle stå i strid med hittills
vedertagna grundsatser för i vilken mån staten skall begränsa
fackliga och andra ideella organisationers självbestämmanderätt.

Motionerna fick stöd i två reservationer, en om lagstiftning
om kollektiv sakförsäkring (m, fp, c, mp) och en om upphandling
(m, fp, c). Riksdagen följde utskottet och avslog motionerna.

Utskottet

De tre motioner om kollektiv sakförsäkring som nu föreligger
har väsentligen samma innehåll som de tre motioner i ämnet
vilka, såsom har redovisats i föregående avsnitt, avslogs av
riksdagen hösten 1990.

En utvärdering av vilka konsekvenser den kollektiva
sakförsäkringen med reservationsrätt får, såväl för
konsumenterna som för en sund utveckling av försäkringsväsendet
på kort och lång sikt, begärs i motion 1990/91:N256 (m). Som
framgår av den föregående redogörelsen och av en bilaga till
detta betänkande har försäkringsinspektionen just gjort en
uppföljning av en tidigare, utförlig undersökning rörande
kollektiva sakförsäkringar. Inspektionen redovisar nu hur
beståndet av sådana försäkringar och det totala beståndet av
hemförsäkringar har utvecklats t.o.m. år 1990 och vilka slags
organisationer som är parter i gruppförsäkringsavtal. Vidare
berörs dubbelförsäkringsproblematiken samt premiesättningen och
lönsamheten i grupphemförsäkring. Slutsatsen i
undersökningspromemorian är att resultaten inte bör föranleda
inspektionen att ändra sin i allt väsentligt positiva syn på
gruppsakförsäkring som en bra lösning när det gäller att
motverka takten i premiehöjningarna.

Utskottet anser att kravet på en utvärdering av den kollektiva
hemförsäkringens konsekvenser är tillgodosett genom den
undersökning som försäkringsinspektionen har redovisat. Yrkandet
i motion 1990/91:N256 (m) att regeringen skall anmodas att
föranstalta om en sådan utvärdering avstyrks alltså.

Med hänvisning till sin motivering när samma fråga behandlades
i höstas avstyrker utskottet vidare de yrkanden, i motionerna
1990/91:N256 (m) och 1990/91:N330 (fp), som syftar till en
lagstiftning innebärande att kollektiv sakförsäkring skall vara
baserad på individuell anslutning. Utskottet noterar att det i
den senare motionens yrkande markeras att det kan finnas fall då
särskilda skäl talar för undantag från den angivna principen.
I sammanhanget avstyrker utskottet också motion 1990/91:N285
(m), enligt vilken regeringen skulle anmodas att rikta ett
varnande uttalande till de fackliga organisationerna om att
deras agerande på försäkringsområdet kan komma att tvinga
riksdagen att genom lagstiftning fastställa gränserna för deras
handlingsfrihet.

Ett återstående yrkande i motion 1990/91:N256 (m) avser en
lagändring i syfte att stärka berörda myndigheters möjlighet att
bevaka konkurrensförhållandena på försäkringsmarknaden. Liksom i
höstas konstaterar utskottet att motionärernas syfte
uppenbarligen är att en organisation som avser att upphandla en
kollektiv sakförsäkring skulle vara ålagd att inhämta anbud från
olika försäkringsbolag, ett slag av åläggande som
konkurrenslagen (1982:729) inte ger någon grund för.

Utskottet hänvisar till sitt utförliga resonemang när
motsvarande yrkande behandlades förra gången och avstyrker
motionen i denna del.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande utvärdering
att riksdagen avslår motion 1990/91:N256 yrkande 3,
res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande lagstiftning om individuell anslutning,
m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:N256 yrkande 2 och
motionerna 1990/91:N285 och 1990/91:N330,
res. 2 (m, fp, c, mp)

3. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring
att riksdagen avslår motion 1990/91:N256 yrkande 1.
res. 3 (m, fp, c)

Stockholm den 21 maj 1991

På näringsutskottets vägnar

Åke Wictorsson

Närvarande: Per Westerberg (m), Åke Wictorsson (s),
Inga-Britt Johansson (s), Reynoldh Furustrand (s), Gunnar
Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp), Roland Larsson (c), Rolf L
Nilson (v), Lars Norberg (mp), Mats Lindberg (s), Sven-Åke
Nygårds (s), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp), Kjell
Ericsson (c), Barbro Andersson (s), Björn Kaaling (s) och
Christina Raud (s).

Reservationer

1. Utvärdering (mom. 1)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp),
Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.6 som
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "avstyrks alltså"
bort ha följande lydelse:

Invändningarna mot den form av grupphemförsäkring som
diskussionen om kollektiv sakförsäkring i huvudsak handlar om
kvarstår med oförändrad styrka. Utifrån intresset av att det
finns ett effektivt försäkringsväsen har särskilt följande
invändningar tyngd. Ett utbrett bruk av sådana kollektiva
sakförsäkringar som det nu gäller kan komma att leda till
vittgående strukturförändringar inom försäkringsbranschen. För
personer som inte ingår i de kollektiv som kan avtala om
gruppförsäkringar kan det i framtiden bli svårt att få
erforderligt försäkringsskydd till rimlig kostnad. Den
solidaritetstanke som hittills har präglat försäkringsväsendet
blir sålunda åsidosatt. En utveckling är nu i gång som det kan
visa sig omöjligt att vända.

I försäkringsinspektionens undersökning (se s. 10) har de här
påtalade problemen inte fått någon närmare belysning.
Inspektionens slutsats att det inte nu finns anledning att vidta
någon särskild åtgärd synes vara svagt grundad.
Utskottet finner det anmärkningsvärt att inspektionen tycks
bortse från de allvarliga påpekanden om skadeverkningar av
systemet med kollektiv sakförsäkring som gång efter gång har
gjorts i riksdagen. Det är angeläget att regeringen nu med det
snaraste, såsom begärs i motion 1990/91:N256 (m), föranstaltar
om en utredning av de konsekvenser som den kollektiva
hemförsäkringen i den form som nu är vitt utbredd får för
konsumenterna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande utvärdering
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N256 yrkande3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Lagstiftning om individuell anslutning m.m. (mom. 2)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp),
Roland Larsson (c), Lars Norberg (mp), Karin Falkmer (m), Isa
Halvarsson (fp) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.6 som
börjar med "Med hänvisning" och slutar med "deras
handlingsfrihet" bort ha följande lydelse:

De fackliga organisationerna kränker sina medlemmars
integritet genom att upphandla försäkringar som medlemmarna blir
bundna av därest de inte särskilt reserverar sig häremot.
Gentemot detta självklara konstaterande har bl.a. från fackligt
håll hävdats att en lagstiftning som slår vakt om kravet på att
gruppförsäkringar skall grundas på individuell anslutning skulle
innebära intrång i föreningsrätten. Utskottet står främmande för
detta synsätt. Staten måste ha möjlighet att skydda individerna
mot kollektiva beslut som i onödan begränsar deras valfrihet.
Vad det gäller är endast att förhindra att vissa organisationer
medverkar till skadliga förändringar inom försäkringsväsendet.
Frågan om en allmän föreningsrättslig lagstiftning får prövas i
annat sammanhang.

Av det sagda följer att utskottet anser det angeläget att
regeringen med det snaraste tar slutlig ställning till
försäkringsverksamhetskommitténs betänkande om gruppförsäkring
och därvid låter de synpunkter som har framförts av
reservanterna i kommittén bli vägledande. Riksdagen bör sålunda
få förslag till en lagstiftning som innebär att kollektiv
sakförsäkring, om inte särskilda skäl talar för undantag, skall
vara baserad på individuell anslutning.

Genom ett uttalande till regeringen av nu angiven innebörd,
såsom påyrkas i motionerna 1990/91:N256 (m) och 1990/91:N330
(fp), blir också syftet med motion 1990/91:N285 (m)
tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande lagstiftning om individuell anslutning,
m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N256 yrkande 2
och motion 1990/91:N330 och med anledning av motion 1990/91:N285
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Upphandling av kollektiv sakförsäkring (mom. 3)

Per Westerberg (m), Gunnar Hökmark (m), Gudrun Norberg (fp),
Roland Larsson (c), Karin Falkmer (m), Isa Halvarsson (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.6 som
börjar med "Utskottet hänvisar" och slutar med "denna del"
bort ha följande lydelse:

För att kollektiva sakförsäkringar som tecknas av fackliga
eller andra stora organisationer i en omfattning som ansenligt
kan påverka försäkringsbranschens sunda utveckling över huvud
taget skall kunna godtas är det enligt utskottets mening ett
oavvisligt krav att den avtalsslutande organisationen har
inhämtat anbud från flera konkurrerande försäkringsbolag. För
närvarande torde i stor utsträckning gälla att endast Folksam,
som står den fackliga rörelsen nära, får lämna offert. Detta är
till nackdel för de organisationsmedlemmar som försäkringen är
avsedd för och kan också komma att snedvrida strukturen på
försäkringsmarknaden. En lagstiftning som på angivet sätt
reglerar tillkomsten av avtal rörande kollektiv sakförsäkring
skulle passa väl in i det system för tillsyn över
försäkringsväsendet som redan tillämpas. Den borde rimligen inte
kunna betraktas som ett förebud om statliga ingripanden på
områden som tillhör de fackliga organisationernas egentliga
verksamhetssfär.

Utskottet ställer sig alltså bakom det nu aktuella yrkandet i
motion 1990/91:N256 (m).

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:

3. beträffande upphandling av kollektiv sakförsäkring
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:N256 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

00>Försäkringsinspektionen 61>PM

00>Kerstin Lindecrantz 55>1991-04-23
Bilaga
GRUPPSAKFÖRSÄKRING

1. Bakgrund

I början av år 1989 slutfördes inom försäkringsinspektionen en
tämligen grundlig undersökning av utvecklingen av
gruppförsäkringsavtal på sakförsäkringsområdet. I en promemoria
1989-01-13 redovisades resultatet av undersökningen som gjordes
i form av en enkät till berörda försäkringsbolag. I promemorian
lämnades också en översikt över behandlingen av
gruppförsäkringsfrågan, alltifrån det frågan fick särskild
uppmärksamhet år 1982 genom ett avtal mellan Svenska
elektrikerförbundet och Folksam som avsåg hemförsäkring för
medlemmarna i förbundet och som byggde på en obligatorisk
anslutning.

Inspektionen sammanfattade sina synpunkter enligt följande:
Inspektionen fann ingen anledning att frångå sin i princip
positiva inställning till gruppsakförsäkringar.

För gruppbildningarna borde gälla att en grupp skall ha ett
självständigt och varaktigt ändamål.

Förbudet mot lösningar med obligatorisk anslutning borde --
med vissa undantag -- upprätthållas.

Försäkringsbolagen får sluta gruppavtal med gruppföreträdare
(s.k. äkta gruppförsäkring) också där denne använder sig av
reservationsrättsmetoden som anslutningsform. Därvid förutsätts
att gruppmedlemmarna får fullödig information om
reservationsrätten och att de som inte omfattas av försäkringen
inte drabbas av några avgifter för organisationens
försäkringspremie.

Vad avser tillämpningen av skälighetsprincipen fann
inspektionen inte skäl för en inställning som innebar att en
riskklassindelning nödvändigtvis måste gälla vid
gruppsakförsäkring. Detta oavsett om anslutningen sker via
frivillig anmälan eller på annat sätt. Inspektionen konstaterade
emellertid att frågan om riskklassindelning skulle komma att
behandlas vid statsmakternas ställningstagande till föreliggande
utredningsförslag angående den närmare innebörden av
skälighetsprincipen.

Lagregler om konsumentskydd för gruppmedlemmarna på grundval
av försäkringskommitténs förslag måste vara likvärdiga med
reglerna för individuella avtal.

Tendenser till en utveckling med negativa konsekvenser för de
medborgare som inte omfattas av gruppförsäkringslösningar borde
uppmärksammas.

Inspektionen framhöll slutligen att
gruppsakförsäkringsmarknaden är stadd i snabb utveckling och att
inspektionen avsåg att följa utvecklingen och vid behov påtala
förhållanden som kunde stå i strid med de grundläggande
principerna i försäkringsrörelselagen.

På grundval av promemorian avgav inspektionen 1989-01-20 en
skrivelse till finansdepartementet med synpunkter på några av de
frågor som kan väntas bli föremål för särskild uppmärksamhet när
regeringen skall ta slutlig ställning till
gruppförsäkringsfrågan.

Skrivelsen till finansdepartementet har ännu inte behandlats
av departementet. Skrivelsen ingick emellertid i
näringsutskottets beslutsunderlag när utskottet i oktober 1989
behandlade fem stycken motioner -- 1988/89:N201, N210, N221,
N335 och N350 -- vilka i huvudsak gick ut på att kollektiv
hemförsäkring skall tillåtas bara om den grundas på individuell
anslutning. I utskottets betänkande (1989/90:NU1) avstyrkte
majoriteten motionerna. Riksdagen beslöt i enlighet därmed.

Det kan nu tilläggas att frågan ånyo tagits upp i två motioner
till årets riksdag. Två riksdagsmän tillhörande moderata
samlingspartiet har i motion 1990/91:N256 bland annat hemställt
att riksdagen hos regeringen begär dels förslag till
lagstiftning som innebär, att kollektiv sakförsäkring skall vara
baserad på individuell anslutning, dels en utvärdering av
vilka konsekvenser den kollektiva hemförsäkringen med
reservationsrätt får såväl för konsumenterna som för en sund
utveckling på kort och lång sikt. Vidare har två folkpartister i
Mot 1990/91:N330 också hemställt om lagstiftning av nämnd art.

Under 1990 har inspektionen gjort en uppföljning av 1988-89
års undersökning. Genom en enkät, som slutfördes under hösten
1990, har från försäkringsbolagen inhämtats olika uppgifter för
belysning av den pågående utvecklingen. I det följande redogörs
för resultatet och görs vissa kommentarer, såvitt angår de
viktigare frågor som har samband med gruppförsäkring. Först
skall emellertid i all korthet erinras om vissa utgångspunkter
som för närvarande gäller för gruppsakförsäkring.

Det går att skilja mellan två olika huvudmodeller för
gruppsakförsäkring liksom för grupplivförsäkring och
gruppolycksfallsförsäkring.

Den ena modellen -- ibland kallad oäkta gruppförsäkring --
innebär att en organisation tecknar ett paraplyavtal med ett
försäkringsbolag och att detta avtal sedan kan utnyttjas av
medlemmarna i organisationen genom att de kompletterar med
individuella avtal med försäkringsbolaget. Det är således
medlemmarna som var och en har att betala en bestämd
försäkringspremie till försäkringsbolaget, och
skälighetsprincipen är i vanlig ordning tillämplig på det
individuella avtalet. Enligt gammal praxis får s.k. negativ
avtalsbindning inte tillämpas på avtal med en konsument. Det
innebär alltså att en medlem inte får anslutas till försäkringen
genom att avtal anses träffat för det fall han inte reserverat
sig.

Den andra modellen -- den som kallas äkta gruppförsäkring och
som gett upphov till den sedan lång tid tillbaka pågående
diskussionen om gruppsakförsäkring -- innebär att det är en
organisation, förbund etc. som för sina medlemmar träffar ett
försäkringsavtal med ett försäkringsbolag. Det är en enda premie
som betalas och skälighetsprincipen har betydelse för denna, men
däremot inte i fråga om hur organisationen väljer att finansiera
premien. Den enskilde medlemmen kan anslutas antingen genom ett
system med positiv anmälan eller genom att han ges tillfälle att
förklara att han inte vill omfattas av avtalet. Avtal med
obligatorisk anslutning, dvs. avtal där den enskilde inte har
möjlighet att ställa sig utanför en gruppsakförsäkring,
accepteras inte av försäkringsinspektionen utom vid vissa typer
av ansvarsförsäkring för företagare, yrkessammanslutningar och
liknande.

2. Utveckling av gruppsakförsäkring

Av undersökningen framgår att de kollektiva hemförsäkringarna
fortsätter att öka. Sedan förra mättillfället har antalet ökat
från 69 till 108. Tabell 1 belyser utvecklingen från år till år.

Tabell 1. Den kollektiva hemförsäkringens utveckling i Sverige

Årtal när grupp- Antal därav äkta
avtalet ingicks försäkringar
______________________________________________
1943 1 1
....
1983 1 1
1984 0 0
1985 2 1
1986 17 1
1987 19 4
1988 37 5
1989 17 5
1990 (1/1-1/10) 14 11
______________________________________________
Summa: 108 29

Alla de stora riksbolagen har tecknat
gruppsakförsäkringsavtal. Bland dessa är som sagt kollektiv
hemförsäkring i särklass störst. Avtalen omfattade enligt
undersökningen ca 800 000 gruppmedlemmar. Under förutsättning
att varje sådan medlem representerade ett, och endast ett,
hushåll skulle ca 22 % av landets ca 3,6 milj. bostadshushåll
omfattas av grupphemförsäkring -- ca 9 % av den äkta och ca 13 %
av den oäkta. (Senaste FoB-räkningen är inte klar men SCBs
upplysningstjänst anser att denna mängd bör användas.)
Motsvarande andel var 13% enligt undersökningen 1988. Av det
totala antalet gruppförsäkrade år 1990 faller närmare 82% på
Folksam. Vad gäller de äkta grupphemförsäkringarna var i
samtliga fall utom två Folksam avtalspartner.

Av tabell 2 framgår hur förändringen ser ut från 1988 vad
avser grupphemförsäkring, dels beträffande antal avtal, dels
beträffande omfattade enskilda personer. Vad gäller de
sistnämnda kan konstateras att antalet, totalt sett, gått från
ca 470 000 till ca 800 000 personer -- en ökning med närmare
60%.

Tabell 2. Bolagens äkta och oäkta kollektiva hemförsäkringar

Försäkrings- Gruppförsäkrings- Gruppmedlemmar
form avtal
Antal Antal
1988 1990 1988 1990
_________________________________________________________
Äkta grupp- 10 29 73 000 321 000
försäkring

Oäkta grupp- 45 79 398 000 478 000
försäkring
_________________________________________________________
Totalt 55 108 471 000 799 000

3. Utvecklingen av hemförsäkringsbestånden

Lämnade uppgifter tyder på att totala antalet hemförsäkringar
-- såväl individuellt tecknade som försäkringar via
grupphemförsäkringen -- ökat med ca 135 000 sedan 1987. Ökningen
av marknaden kan förklaras bl.a. med att antalet
en-personshushåll ökat, att ungdomar som studerar på annan ort i
större utsträckning tecknar egen försäkring (i allmänhet
gruppförsäkring) och att personer som tidigare inte
uppmärksammat behovet av hemförsäkring nu försäkrar sitt lösöre.
I tabell 3 finns en översikt över förändringarna i riksbolagens
hemförsäkringsbestånd sedan 1982. Av denna framgår att
Skandia och Wasa har minskat sina bestånd medan Folksam har ökat
kraftigt och LF-bolagen en hel del.

Om man jämför SCBs uppgift på antalet bostadshushåll
(3,6milj.) med ungefärliga antalet hemförsäkringar (2,4 milj.)
så ser det ut som om ca en tredjedel av hushållen i landet är
oförsäkrade. Emellertid är sambandet inte så enkelt. För det
första inkluderar verksamhetsgrenarna "Villa/hemförsäkring" och
"Företags- och fastighetsförsäkring" (t.ex.
lantbruksförsäkringen som där ingår) också ett inte obetydligt
antal försäkringar av enskilda hushålls lösören. För det andra
kan dubbelförsäkring förekomma bland de 2,4 milj.
hemförsäkringarna. Man kan ändå dra den slutsatsen att antalet
oförsäkrade hushåll troligen inte minskat särskilt påtagligt
sedan de kollektiva hemförsäkringarna infördes. Men
marknadsandelarna har förskjutits.

Tabell 3. Förändring i riksbolagens hemförsäkringsbestånd

Bolag Antal (individuella Förändring Procentuell
och kollektiva) från 1987 fördelning
i tusental till 1990 ultimo
1982 1986 1987 1990 1982 1987 1990
________________________________________________________________
Folksam 565 710 852 1032 + 180 29 37 43

LF-bo- 443 498 510 547 + 37 23 22 23
lagen

Skandia 380 334 304 274 - 30 20 14 11

Trygg- 305 354 362 374 + 12 16 16 15
Hansa

WASA 145 147 176 112 - 64 8 8 5

Övr. riks- 74 78 78 78 0 4 3 3
bolag
________________________________________________________________
Samtl 1912 2121 2282 2417 + 135 100 100 100
bolag

4. Avtalsslutande parter

I föregående enkät redovisades också vilka typer av
avtalsslutande organisationer som sluter gruppförsäkringsavtal.
Formen för gruppavtalet, äkta eller oäkta, och vilka
försäkringsbranscher som ingår i avtalet beror till stor del på
dem som får till stånd gruppavtalen. I det följande, tabell 4,
finns en uppföljning av motsvarande tabell från 1989.

Tabell 4. Översikt över avtalsslutande organisationer

Typ av avtalsslutande Antal gruppförsäkringar
organisation (äkta och oäkta)
1988 1990
_____________________________________________________
Fackförbund 32 68

Förening 36 36

Personalgrupp 15 11

Övrigt 2 3
_____________________________________________________
Totalt 85 118

5. Dubbelförsäkringsproblematiken

För att säkert kunna konstatera hur många dubbelförsäkrade
hushåll som finns skulle i princip krävas ett bolagsgemensamt
dataregister över försäkrade. Detta är dock inte möjligt. Det är
rimligt att förmoda att dubbelförsäkring fortfarande existerar,
även om det är svårt att konstatera i vilken omfattning. Det kan
t.ex. förekomma att familjemedlemmar är medlemmar i olika
fackförbund eller t.o.m. samma fackförbund och således har var
sin hemförsäkring fast de endast skulle behöva en enda. Folksam
ger sådana dubbelförsäkrade hushåll viss fördel genom att te.x.
slopa självrisk för dem vid skador. Fackförbunden har
sinsemellan överenskommelser om hur premiefrågan skall
fördelas vid upptäckt dubbelförsäkring.

Det nu beskrivna gäller för äkta gruppförsäkringsavtal. För de
oäkta gruppavtalen bör ju inte dubbelförsäkring uppkomma
eftersom varje medlem anmäler sig till försäkringen.

Enligt uppgift försöker bolagen också upptäcka
dubbelförsäkringsfall som kan finnas på grund av att det finns
både individuell hemförsäkring och anslutning till en
kollektiv genom ett fackförbund. Det är naturligtvis svårare,
men i varje fall vid skador görs ofta en förfrågan om
facktillhörighet för att få reda på dubbelförsäkring.

6. Premiesättningen och lönsamheten i grupphemförsäkring

6.1 Äkta gruppförsäkringsavtal

Som förut nämnts tillämpas skälighetsprincipen enbart på den
totalpremie som organisationen har att betala. Det framgår
emellertid att försäkringsbolagen i 9 av de för närvarande 29
aktuella äkta gruppförsäkringsavtalen bestämmer den premie som
organisationen har att betala utifrån medlemmarnas hemort
(postnummerbaserat system). I övriga fall har organisationens
premie också avtalats med hänsyn till beräknad riskpremie,
erfarenhet, gruppens sammansättning, huvudsakliga belägenhet och
antagna driftskostnader. Många gruppavtal är fortfarande så nya
att någon riskutjämning över tiden inte hunnit ske. Ett intryck
är dock att flera avtal har en för låg premie och att
premiehöjningar därför kan förutses. I flera fall har också
bolag under senare tid anmält premiehöjningar på
grupphemförsäkringar till inspektionen.

6.2 Oäkta gruppförsäkringsavtal

Det finns 79 avtal i den här gruppen. Alla utom de
försäkringar som slutits för studentkårer har
riskklassindelning, vanligen den som respektive bolag tillämpar.
Någon form av rabatt på den tariffenliga premien tillämpar också
alla utom för studentkårsavtalen. Även de här avtalen är i de
flesta fall relativt nya. Vissa grupper är inte särskilt stora
vilket medför att driftskostnaderna för respektive grupp är
svåra att beräkna enligt bolagen. Driftskostnaderna beräknas i
dessa fall totalt över grupperna och behovet av täckningsbidrag
från respektive grupp bedöms från fall till fall.

Den kollektiva hemförsäkringsaffären synes alltså än så länge
inte vara lönsam. Man kan dock inte dra några slutsatser från
enkätmaterialet om de kollektiva försäkringarna har påverkat de
individuella försäkringarnas premier eller lönsamheten i den
affären på något sätt.

7. Sammanfattande kommentarer

Utvecklingen visar att antalet försäkrade via
gruppförsäkringsavtal har fortsatt att öka. Alla stora riksbolag
har tecknat avtal, men Folksam täcker flest försäkrade genom sin
dominerande ställning på den kollektiva hemförsäkringsmarknaden.
Undersökningen visade att av ca 2,4 milj. försäkrade täcktes ca
800 000 via kollektiva hemförsäkringsavtal. Enligt vad som
senare inhämtats fortsätter de kollektiva lösningarna att
väsentligt öka. Av allt att döma finns fortfarande många
oförsäkrade hushåll. Det torde knappast med fog kunna hävdas att
gruppförsäkringarna nu når en så stor omfattning att det
inte är möjligt att lösa sitt försäkringsbehov på rimliga
villkor för de personer, som inte ingår i något kollektiv som
kan ta hand om försäkringsfrågan.

Dubbelförsäkringsfrågan har såvitt gäller de äkta
grupphemförsäkringsavtalen stått i förgrunden i den kritik
som anförts mot grupplösningar.

Risk för dubbelförsäkring kan till en början uppkomma vid
övergång från individuell försäkring till gruppförsäkring.
Inspektionen har varken vid undersökningen eller i övrigt i sin
tillsynsverksamhet, genom klagomål eller på annat sätt, fått
några indikationer på att dubbelförsäkringsproblem med nackdelar
för enskilda nu uppkommer i någon nämnvärd omfattning.

Risk för dubbelförsäkring kan också uppkomma om flera
medlemmar i ett hushåll omfattas av olika gruppförsäkringar. I
den mån det är samma försäkringsgivare i de olika fallen kan
kontrolleras att hushållen inte drabbas av flera avgifter.

För att förebygga olägenheter i andra fall är det viktigt att
de personer som omfattas av gruppförsäkringsavtal får en
tillräcklig information i frågan.

Dubbelförsäkringsfrågan har utförligt belysts i inspektionens
promemoria från 1989. Sammanfattningsvis kan framhållas att av
den nu utförda kompletterande undersökningen inte kan dras
slutsatser i fråga om förekomsten av missförhållanden med
anknytning till dubbelförsäkringsriskerna.

Lönsamheten synes i flera fall något vacklande. En
fördjupad studie mot bakgrund av såväl soliditets- som
skälighetsprinciperna bör göras av de tekniska resultaten i
samband med den normala inspektionsverksamheten. På grund av
pågående premiehöjningar kan lönsamheten väntas bli väsentligt
förbättrad under 1991.

Som slutsats av den kompletterande undersökningen kan
framhållas att den inte bör föranleda inspektionen att ändra sin
i allt väsentligt positiva syn på gruppsakförsäkring som en bra
lösning när det gäller att motverka takten i premiehöjningarna.