Investerarskydd

Betänkande 1998/99:FiU15

Finansutskottets betänkande 1998/99:FIU15

Investerarskydd (prop. 1998/99:30)

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1998/99

FiU15

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande det i
proposition 1998/99:30 framlagda förslaget till en
lag om investerarskydd samt därav föranledda
ändringsförslag i vissa andra lagar. Vidare
behandlar utskottet en motion som väckts med
anledning av propositionen.

I propositionen föreslås att en lag om
investerarskydd införs. Förslaget är föranlett av
ett EG-direktiv. Genom lagen införs ett skydd för
investerares finansiella instrument och likvida
medel som handhas av värdepappersinstitut i samband
med tjänster som instituten utför. Skyddet kan ses
som en motsvarighet till den garanti som gäller för
insättningar i bank enligt lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.

Investerarskyddet träder in om ett
värdepappersinstitut försätts i konkurs, eller om en
utländsk myndighet förklarar att finansiella
instrument och likvida medel är indisponibla, och
investeraren inte kan få tillbaka sina tillgångar.
Värdepappersinstitut är i regel skyldiga att hålla
finansiella instrument och likvida medel som tillhör
investerare åtskilda från sina egna tillgångar.
Investerarna skall därför ha separationsrätt till
sina tillgångar om institutet går i konkurs. Först
om tillgångarna sammanblandats med institutets egna,
eller om de på grund av brottslig handling inte
finns kvar, uppkommer en situation där
investerarskyddet kan behöva ersätta investerare.
Medel som finns på konto hos ett
värdepappersinstitut täcks i dag av
insättningsgarantin och kommer även att göra det i
fortsättningen.

Investerarskyddet skall enligt förslaget
administreras av Insättningsgarantinämnden - dvs.
den myndighet som har hand om administrationen av
insättningsgarantin - och finansieras genom avgifter
av de institut som tillhör skyddet.
Insättningsgarantinämnden skall fastställa de
närmare grunderna för hur avgifterna skall beräknas.
Nämnden ges även stor valfrihet när det gäller valet
av metod för att säkerställa utbetalningar från
investerarskyddet.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 maj
1999. Övriga ändringsförslag föreslås träda i kraft
den 1 maj respektive den 1 juli 1999.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Motionen
avstyrks.

Till betänkandet har fogats 4
reservationer.

Proposition 1998/99:30

I proposition 1998/99:30 föreslås att riksdagen
antar regeringens förslag till

1. lag om investerarskydd,

2. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

3. lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse och

4. lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.

Propositionens lagförslag återfinna i bilaga 1 till
betänkandet.

Proposition 1997/98:186 i viss del

I betänkande 1998/99:FiU14 behandlar utskottet
proposition 1997/98:186 Ny beslutsordning på bank-
och försäkringsområdet. Utskottet har tillstyrkt
propositionen men har överfört den
författningstekniska regleringen rörande vissa
lagrum till förevarande ärende för att en samordning
skall kunna ske med de ändringar i samma lagrum som
föreslås i proposition 1998/99:30. De aktuella
lagrummen är 1 kap. 4 § och 7 kap. 18 §
bankrörelselagen (1987:617).

Propositionens lagförslag såvitt nu är i fråga
återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Motionen

1998/99:Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
att riksdagen avslår propositionen såvitt avser
administrationen av investerarskyddet, vilka
investerare som omfattas av skyddet, övertagande av
fordran och investerarskyddets finansiering samt
begär nya förslag i enlighet med vad som anförts i
motionen.

Utskottet

Bakgrund

System som har till uppgift att ersätta investerare
om det institut som in-vesteraren anlitat för
värdepappersaffärer inte kan återlämna värdepapper
eller pengar som tillhör denne
(investerarskyddssystem) finns i några länder inom
EU sedan flera år. Som ett led i strävan att
förbättra den inre marknaden för
värdepapperstjänster antogs Europaparlamentets och
rådets direktiv av den 3 mars 1997 om system för
ersättning till investerare (97/9/EG,
investerarskyddsdirektivet), för att se till att
liknande system skapas i alla medlemsländer.

EG:s investerarskyddsdirektiv har utformats med
inriktning på att få till stånd ett för
medlemsländerna gemensamt lägsta skydd för
investerare om ett värdepappersföretag inte kan
fullgöra sina skyldigheter gentemot dessa. Skyddet
är avsett att komplettera de verksamhets- och
tillsynsbestämmelser som finns i rådets direktiv
93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster
inom värdepappersområdet
(investeringstjänstedirektivet) och rådets direktiv
93/6/EEG av den 15 mars 1993 om kapitalkrav för
värdepappersföretag och kreditinstitut
(kapitalkravsdirektivet).

Till skillnad från det skydd som föreskrivs i
direktivet om insättningsgaranti torde det främst
vara omfattande brottsliga förfaranden eller
hanteringsfel som kan ge upphov till att
investerarskyddet aktualiseras. Att det är så beror
på att ett värdepappersföretag vid utförandet av en
investeringstjänst i regel är skyldigt att hålla
kundens likvida medel och finansiella instrument
åtskilda från företagets egna tillgångar. Det
innebär i sin tur att kundernas tillgångar skall
finnas i behåll även om företagets rörelse skulle gå
dåligt och att investerarna har separationsrätt till
dessa. Ett kreditinstitut däremot kan använda
kundernas insatta medel i sin rörelse. Om rörelsen i
ett kreditinstitut går dåligt innebär det samtidigt
att insättarnas medel sätts i fara. Fallissemang av
det slag som skulle ha kunnat omfattas av ett
investerarskydd enligt direktivet har hittills varit
sällsynta i Sverige.

Även om det i dagsläget inte finns något svenskt
investerarskydd innebär inte detta att kunder hos
värdepappersinstituten saknar varje form av
skyddsarrangemang. Redan den omständigheten att den
verksamhet som värdepappersinstitut bedriver är
kringgärdad av regler samt föremål för till-
ståndsprövning och löpande tillsyn av
Finansinspektionen innebär ett visst skydd för
institutens kunder, liksom för dess fordringsägare.

Som framgått ovan är värdepappersinstituten
regelmässigt skyldiga att hantera investerares
egendom så att dessa har separationsrätt om
institutet går i konkurs. I undantagsfall kan det
emellertid förekomma allvarliga fel som medför att
en investerare inte har separationsrätt till
egendomen vid en konkurs. Ett exempel kan vara att
den egendom det är fråga om helt enkelt inte finns i
behåll. Detta kan ha orsakats av brottsliga
förfaranden antingen inom institutet eller från
någon utomstående. En annan tänkbar orsak kan vara
att institutet hanterat egendomen oskickligt och
brutit mot gällande rutiner. Datasystem som
havererar eller andra tekniska missöden skulle också
kunna orsaka en situation där det t.ex. inte går att
avgöra vem som är ägare till vissa finansiella
instrument.

Det finns även andra arrangemang som ger skydd åt
investerare. Enligt ersättningsbestämmelserna i
lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella
instrument kan en investerare som förorsakas skada
till följd av fel vid hanteringen hos en central
värdepappersförvarare eller ett kontoförande
institut få ersättning av den centrala
värdepappersförvararen och/eller det kontoförande
institutet. En ytterligare skyddsanordning är den
ansvarsförsäkring som ett värdepappersinsitut måste
ha för den skadeståndsskyldighet som det kan komma
att ådra sig vid utförande av tjänster i sin
värdepappersrörelse.

Med tanke på de olika typer av skyddsanordningar
som således redan finns för kunder hos
värdepappersinstitut och den begränsade utsträckning
i vilken ekonomisk skada hittills uppkommit för
kunderna vid fallissemang i sådana institut kan det
ifrågasättas om det utan investerarskyddsdirektivet
över huvud taget skulle ha funnits något behov av
att införa ett investerarskyddssystem i Sverige. Det
finns emellertid inte någon sådan valmöjlighet. Mot
bakgrund av nu nämnda förhållanden kan det
emellertid inte anses motiverat att införa ett
ersättningssystem som skulle gå nämnvärt utöver vad
investerarskyddsdirektivet kräver som lägsta skydd,
vare sig i fråga om de situationer där ersättning
kan bli aktuell eller när det gäller
ersättningsnivåerna. Ett svenskt investerarskydd bör
därför i sina grunddrag ansluta till den inriktning
och de nivåer som följer av direktivet. Skyddet får
därmed huvudsakligen en inriktning på små
investerare. För att det svenska investerarskyddet
ges en omfattning och nivå som anknyter till
direktivets minimikrav talar även det förhållandet
att insättningsgarantin utformats på sådant sätt.
Det finns en rad praktiska fördelar med att dessa
båda skydd ges liknande huvuddrag eftersom de
föreslås få flera viktiga beröringspunkter.

Administrationen av investerarskyddet

Propositionen

I investerarskyddsdirektivet finns inga bestämmelser om hur
ett investerarskydd skall vara organiserat eller hur
det skall administreras. Inte heller anges hur ett
investerarskydd skall vara organisatoriskt placerat
i det finansiella systemet eller arten och graden av
regleringen. Dessa frågor måste därför bli föremål
för nationella överväganden. Investerarskyddet är
ett statligt åtagande i så måtto att det är staten
som åtagit sig gentemot EU - och investerarna - att
införa ett investerarskydd. Detta innebär dock inte
att investerarskyddet också måste drivas i offentlig
regi. Regeringen kan inte se några principiella skäl
som talar mot att investerarskyddet hanteras av ett
privat organ. Emellertid måste man vid bedömningen
beakta att det i Insättningsgarantinämnden redan
finns en organisation som synes vara lämplig för att
administrera även investerarskyddet. En sådan
ordning skulle också innebära att kostnader för att
bygga upp och driva ytterligare en organisation kan
undvikas.

De två systemen - insättningsgarantin och det
föreslagna investerarskyddet - har i sina huvuddrag
likartade uppgifter. De skall samla in medel i form
av avgifter, förvalta dessa, försäkra sig om
möjlighet till extra resurser för större
ersättningfall samt - i händelse av konkurs i en
bank eller ett värdepappersbolag - besluta om och
betala ut ersättning. Inget av systemen skall driva
någon annan verksamhet vid sidan om. Under perioder
då hantering av ersättningsfall inte förekommer
består göromålen i de båda systemen av
administrativa uppgifter.

Härtill kommer att både banker som bedriver
värdepappersrörelse och värdepappersbolag med
tillstånd till inlåning på konto kommer att tillhöra
och betala avgifter till båda systemen. Vid en
konkurs i ett sådant institut aktualiseras båda
systemen samtidigt, vilket leder till att flera av
institutets kunder kan tänkas ha krav på ersättning
enligt båda systemen. Eftersom investerarskyddets
och insättningsgarantins tillämpningsområden i viss
mån överlappar varandra är det av värde om den
rättsliga regleringen görs likformig vilket är
möjligt vid en gemensam administration i
myndighetsform.

Ett annat skäl som talar för att låta en myndighet
administrera investe-rarskyddet är att det i en
framtid kan bli aktuellt att ge garantisystemen en
befogenhet att träda in redan innan en konkurs
inträffar, om det innebär att kostnaderna därigenom
kan förväntas bli lägre för systemen. Bank-
lagskommittén (dir. 1995:86) överväger för
närvarande lämpligheten av en sådan ordning för
insättningsgarantin. Att låta ett privat organ, där
branschen i fråga är representerad, handha sådana
frågor framstår enligt regeringen som tveksamt.

Regeringen anser att samordningsfördelarna med en
gemensam administration av skydden i myndighetsform
är tydliga. Regeringen föreslår därför att
investerarskyddet - på samma sätt som
insättningsgarantin - bör drivas i offentlig regi
och att investerarskyddet skall administreras av
Insättningsgarantinämnden.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna
del, anför motionärerna att det mesta talar för att
ett privat administrerat investerarskydd är mest
kostnadseffektivt. Detta föreslogs även av
Investerarskyddsutredningen. Tänkta
samordningsfördelar mellan insättningsgarantin och
investerarskyddet är mycket små eftersom systemens
uppgifter är av helt olika karaktär. Motionärerna
förordar därför att propositionen avslås i denna del
och att riksdagen i stället förordar en privat
administratör av investerarskyddet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet inleder med att konstatera att de två
systemen - insättningsgarantin och det föreslagna
investerarskyddet - i sina huvuddrag har likartade
uppgifter. Vid bedömningen av hur ett
investerarskydd skall organiseras och administreras
anser utskottet att man måste beakta att det i
Insättningsgarantinämnden redan finns en
organisation som måste anses vara lämplig för att
administrera även investerarskyddet. Att anförtro
Insättningsgarantinämnden denna uppgift medför också
att kostnader för att bygga upp och driva
ytterligare en organisation kan undvikas. Härtill
kommer att både banker som bedriver
värdepappersrörelse och värdepappersbolag med
tillstånd till inlåning på konto kommer att tillhöra
och betala avgifter till båda systemen. Vid en
konkurs i ett sådant institut kommer de båda
systemen att aktualiseras samtidigt. Eftersom de
båda systemens tillämpningsområden i viss mån
överlappar varandra anser utskottet att det är av
värde om den rättsliga regleringen görs likformig,
vilket är möjligt vid en gemensam administration i
myndighetsform.

Med hänvisning till det ovan anförda delar
utskottet regeringens bedömning att
samordningsfördelarna med en gemensam administration
av skydden i myndighetsform är tydliga. Utskottet
tillstyrker således regeringens förslag att
investerarskyddet bör drivas i offentlig regi och
att investerarskyddet skall administreras av
Insättningsgarantinämnden. Motion Fi7 (m) i denna
del avstyrks.

Investerarskyddets omfattning

Verksamheter och tillgångar som omfattas av
investerarskyddet

Propositionen

Regeringen föreslår att investerarskyddet skall gälla när en
investerare anlitar ett värdepappersinstitut för att
utföra en sådan tjänst som är tillståndspliktig
enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller
när ett värdepappersinstitut tar emot värdepapper
för förvaring, tar emot medel med
redovisningsskyldighet eller är förvaringsinstitut
enligt lagen (1990:1114) om värdepappersfonder.

Investerarskyddet skall omfatta finansiella
instrument enligt lagen (1991:980) om handel med
finansiella instrument. Instrumenten omfattas av
investerarskyddet om ett värdepappersinstitut tar
befattning med dem i samband med att en
investeringstjänst utförs. Investerarskyddet skall
även omfatta medel som ett värdepappersinstitut har
tagit emot av en investerare med
redovisningsskyldighet. För medel som även omfattas
av lagen (1995:1571) om insättningsgaranti skall i
stället bestämmelserna i den lagen tillämpas.

Finansiella instrument eller penningmedel som
hanteras inom ramen för det individuella
pensionssparandet enligt lagen (1993:931) om
individuellt pensionssparande skall inte omfattas av
investerarskyddet. Frågan om skydd för IPS-
tillgångar bör enligt regeringen övervägas
ytterligare.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Vilka investerare omfattas av skyddet?

Propositionen

Enligt direktivet ges medlemsländerna möjlighet att undanta
vissa investerare, bl.a. professionella och
institutionella investerare. I propositionen anför
regeringen att eftersom kostnaderna för
investerarskyddet torde komma att övervältras på
samtliga investerare kan det hävdas att även stora
företag och institutionella investerare är med och
betalar för skyddet och att de därför också borde
komma i åtnjutande av det, låt vara att
ersättningsbeloppet inte torde vara av någon större
betydelse för dessa typer av investerare. Till detta
kan läggas att kostnaderna för investerarskyddet vid
en ersättningssituation sannolikt inte kommer att
påverkas nämnvärt av att även större företag och
institutionella placerare omfattas, eftersom det rör
sig om endast ett fåtal av den totala mängden
investerare.

När det gäller insättningsgarantin har de institut
som omfattas av ga-rantisystemet inte rätt till
ersättning från detta. Mot bakgrund av att
investerarskyddet bör ha samma omfattning som
insättningsgarantin föreslår regeringen att banker,
värdepappersbolag och utländska värdepappersinstitut
som tillhör det svenska skyddet skall undantas från
rätt till ersättning även när det gäller
investerarskyddet.

När det gäller fonder är det, enligt direktivet,
företaget för de kollektiva investeringarna, och
inte fondandelsägarna, som är att anse som
investerare avseende de tillgångar som fonden består
av. För svenska förhållanden gäller således enligt
direktivet att ett fondbolag kan få ersättning om
finansiella instrument i ett förvaringsinstitut inte
skulle finnas kvar vid förvaringsinstitutets
konkurs. Fondandelsägarna har dock inte någon
enskild rätt till ersättning. På grund av det
anförda föreslår regeringen att fondandelsägare inte
skall ha rätt till ersättning för tillgångar som
ingår i en värdepappersfond.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna
del, anförs att regeringen - i förhållande till
utredningens förslag - har vidgat den krets som kan
komma i fråga för ersättning från investerarskyddet.
Detta innebär att regeringen har avstått från att
utnyttja de undantagsregler som direktivet medger.
Motionärerna anser att detta innebär ett brott mot
grundtanken med investerarskyddet som ett i första
hand verksamt konsumentskydd för privatpersoner och
mindre företag. Motionärerna förordar därför att
propositionen avslås i denna del och att EG-
direktivets möjlighet till undantag för att minska
kretsen av potentiella förmånstagare från
investerarskyddet utnyttjas fullt ut.

Utskottets ställningstagande

Skyldigheten för institut att delta i
garantisystemet är beroende av vilken typ av
verksamhet de bedriver. Vilken kategori investerare
som instituten betjänar saknar därvid betydelse.
Utskottet anser liksom regeringen att den
administrativa vinsten av att minimera den kategori
av investerare som omfattas av skyddet kan
ifrågasättas. Tvärtom kan i stället en sådan ordning
leda till att administrationen ökar, eftersom man då
måste särskilja vissa kategorier vid
ersättningsfall.

Utskottet delar regeringens bedömning att
kostnaderna för investerarskyddet torde komma att
övervältras på samtliga investerare. Eftersom även
stora företag och institutionella investerare
därigenom är med och betalar för skyddet anser
utskottet, i motsats till motionärerna, att de också
bör komma i åtnjutande av skyddet. Det är inte
heller sannolikt att kostnaderna för inve-
sterarskyddet vid en ersättningssituation skulle
påverkas nämnvärt av att även större företag och
institutionella investerare omfattas av
investerarskyddet.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens
förslag. Motion Fi7 (m) i denna del avstyrks.

När skyddet aktualiseras och förhållandet till
utländska investerarskydd

Propositionen

En förutsättning för rätt till ersättning är att
värdepappersinstitutet försatts i konkurs eller att
en behörig utländsk myndighet förklarat att
investeringar hos ett utländskt
värdepappersinstitut, vars filial i Sverige tillhör
det svenska investerarskyddet, inte är tillgängliga.

Regeringen föreslår att om ett svenskt
värdepappersinstitut driver vär-depappersrörelse
från filial i ett annat EES-land gäller det svenska
in-vesterarskyddet även filialen. Investerarna hos
filialen får dock inte ett bättre skydd än vad som
gäller enligt värdlandets investerarskydd (det s.k.
exportförbudet). Om ett svenskt institut driver
värdepappersrörelse från filial i ett land utanför
EES får institutet ansöka hos
Insättningsgarantinämnden om att investerarskyddet
skall gälla även filialens verksamhet.
Värdepappersinstitut från länder inom EES skall
kunna ansöka om att en filial i Sverige skall
tillhöra det svenska investerarskyddet som
komplettering till det investerarskydd som de
tillhör i hemlandet.

Värdepappersinstitut från länder utanför EES med en
filial i Sverige skall vara skyldiga att ansöka om
att en filial skall tillhöra det svenska
investerarskyddet, om den inte tillhör ett skydd som
minst motsvarar de krav som gäller inom EES. Vidare
skall sådana institut kunna ansöka om att en filial
kompletteringsvis skall tillhöra det svenska
skyddet, om filialen omfattas av ett skydd som
uppfyller kraven inom EES, men som är sämre än det
svenska investerarskyddet.

Som framgått ovan får filialer till institut inom
EES inte ta med sig sitt hemlandsskydd till Sverige
i den mån skyddet är bättre än det som gäller här.
Något exportförbud av hemlandsskyddet för filialer
till institut utanför EES finns inte i dag.
Exportförbudet i investerarskyddsdirektivet - liksom
motsvarande förbud i insättningsgarantidirektivet -
skall utvärderas före den 31 december 1999.

Regeringen gör bedömningen att det inte bör införas
något förbud för värdepappersinstitut från länder
utanför EES - som omfattas av ett skydd som är
bättre än vad som gäller inom EES - att etablera en
filial i Sverige innan utvärderingen har gjorts. Av
samma skäl föreslår regeringen att etablerings-
förbudet för filialer till bankföretag från länder
utanför EES - som har ett bättre hemlandsskydd än
det skydd som gäller inom EES - tills vidare tas
bort.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag och delar
regeringens bedömning.

Ersättningens storlek

Propositionen

En investerare skall kunna få ersättning från
investerarskyddet med sammanlagt högst 250 000 kr
per institut. Ingen självrisk tas ut vid ersättning.

Till den del investeraren erhållit utdelning i
värdepappersinstitutets konkurs, betalning ur
institutets ansvarsförsäkring eller skadestånd
enligt lagen (1998:1427) om kontoföring av
finansiella instrument, har han inte rätt till
ersättning av investerarskyddet, om det utbetalade
beloppet avser en förlust som omfattas av
investerarskyddet.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Insättningsgarantinämndens handläggning av
investerarskyddet

Utredning av krav samt utbetalning och återbetalning
av ersättning

Propositionen

En investerare som vill ha ersättning från investerarskyddet
skall framställa sitt krav till
Insättningsgarantinämnden inom ett år från den dag
då institutet försattes i konkurs. Om en investerare
varit förhindrad att framställa krav, skall fristen
räknas från den dag hindret upphörde.

Ansvaret för utredningen av investerarens krav
skall ligga på Insätt-ningsgarantinämnden.
Förvaltaren i institutets konkurs skall underrätta
investerare, om han anser att det kan föreligga rätt
till ersättning från investerarskyddet. Vidare skall
förvaltaren bistå nämnden med uppgifter som behövs
för utredningen.

Utbetalning av ersättning skall ske snarast och
senast 14 dagar från det att ersättningen blivit
slutligt fastställd. Om ersättningskrav avser
tillgångar som är pantsatta skall panthavaren ha
panträtt i ersättningen.

Om någon genom oriktiga uppgifter eller på annat
sätt har orsakat att ersättning har betalats ut med
för högt belopp, får Insättningsgarantinämnden
besluta att beloppet jämte ränta skall betalas
tillbaka. Nämnden får också besluta om återbetalning
om någon i annat fall har tagit emot ersättning med
för högt belopp och skäligen borde ha insett detta.
Beslut om återbetalning får verkställas enligt
utsökningsbalken. Om det finns särskilda skäl, får
den återbetalningsskyldighet nämnden beslutat om
efterges helt eller delvis.

Den som har dömts för häleri eller penninghäleri
skall inte kunna få ersättning från
investerarskyddet, om investerarens krav gäller
tillgångar som kan härledas till någon transaktion
som haft samband med den eller de gärningar som
domen avser. Om åtal har väckts för ett sådant brott
skall Insättningsgarantinämnden besluta att
ersättning tills vidare inte skall betalas ut.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Övertagande av fordran

Propositionen

Enligt direktivet skall ersättningssystemen ha rätt att träda
i investerarens ställe mot institutet intill ett
belopp som motsvarar vad systemet har betalat ut
till investeraren. I direktivet regleras inte hur
prioriteringen skall ske mellan garantisystemets
regressrätt och insättarens eller investerarens
eventuella restanspråk om utdelning sker i
institutets konkurs. Samma fråga uppkommer även när
det gäller rätt till ersättning ur ett instituts
ansvarsförsäkring och rätt till skadestånd enligt
lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella
instrument. Regeringen anser att den inbördes
konkurrensen mellan investeraren och
investerarskyddet bör regleras på samma sätt i de
ovan beskrivna situationerna.

Beträffande insättningsgarantin gäller enligt 19 §
lagen (1995:1571) om insättningsgaranti att staten
träder in i insättarens rätt mot institutet vad
gäller utbetalade ersättningar enligt garantin. Om
de insättningar som ersatts omfattas av utdelning i
konkursen, skall således det belopp som ersatts
enligt garantin tillfalla staten.

Regeringen föreslår att den inbördes konkurrensen
mellan investeraren och investerarskyddet bör lösas
på så sätt att staten ges företräde framför
investeraren. Som en följd av detta
ställningstagande bör det också klargöras att en
investerare inte har rätt till ersättning av
investerarskyddet till den del han redan har
erhållit ersättning av värdepappersinstitutet i
konkurs, genom institutets ansvarsförsäkring eller
på grund av skadestånd enligt lagen (1998:1479) om
kontoföring av finansiella instrument. En
förutsättning är naturligtvis att ersättningen
utgått för en förlust som i och för sig täcks av
investerarskyddet.

Regeringen föreslår vidare att om ersättning har
betalats ut av ett utländskt investerarskyddssystem
skall detta ges samma ställning som den staten har
när Insättningsgarantinämnden har betalat ut
ersättning.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna
del, anför motionärerna att såväl utredningen som de
flesta remissinstanserna var av uppfattningen att
investeraren och staten skall ha samma inbördes
prioritet vid utdelning i konkursen. Motionärerna
delar denna uppfattning. De föreslår därför att
propositionen skall avslås i denna del och förordar
i stället att staten och investerarna ges samma
inbördes prioritet vid utdelning i konkurs.

Utskottets ställningstagande

Motionärerna har föreslagit att staten och
investeraren skall ha samma inbördes prioritet vid
utdelning i ett värdepappersinstituts konkurs.
Utskottet anser att en sådan lösning skulle medföra
en utvidgning och fördyring av skyddet i förhållande
till regeringens förslag. Den av motionärerna
föreslagna lösningen skulle också innebära en
avvikelse från den föreslagna allmänna inriktningen
på utformningen av skyddet. En lösning med samma
inbördes prioritet kan också medföra praktiska
problem om investeraren skulle erhålla viss
ersättning i konkursen eller ur en ansvarsförsäkring
innan han fått ersättning från investerarskyddet.

Utskottet är således av den uppfattningen att såväl
principiella som praktiska skäl talar för att ge
staten företrädesrätt framför investeraren. Detta
överensstämmer också med den ordning som gäller för
insättningsgarantin. Utskottet tillstyrker således
regeringens förslag i denna del. Utskottet har inte
heller något att erinra mot regeringens förslag i
övrigt. Motion Fi7 (m) i denna del avstyrks.

Sekretess och överklagande

Propositionen

Regeringen gör bedömningen att de
sekretessbestämmelser som gäller vid
Insättningsgarantinämndens handläggning av ärenden
som rör insätt-ningsgarantin även kommer att gälla
när nämnden handlägger ärenden som rör
investerarskyddet.

Regeringens förslår att Insättningsgarantinämndens
beslut avseende in-vesterarskyddet - med undantag av
normbeslut - skall få överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd skall krävas
för prövning i kammarrätten.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Värdepappersinstitutens skyldigheter

Propositionen

Regeringen förslår att värdepappersinstitut som
bedriver investeringsverksamhet skall informera sina
kunder om det skydd som gäller för finansiella
instrument och likvida medel hos institutet, den
ersättningsnivå som gäller för skyddet samt formerna
för utbetalning av ersättning från skyddet.

Regeringen föreslår vidare att värdepappersinstitut
som är skyldiga att tillhöra investerarskyddet men
underlåter att fullgöra sina skyldigheter enligt
detta skall kunna förlora sitt tillstånd att driva
värdepappersrörelse. In-sättningsgarantinämnden kan
besluta att filialer utomlands till svenska institut
samt filialer i Sverige till utländska institut som
frivilligt tillhör investerarskyddet inte längre
skall tillhöra det svenska skyddet, om de underlåter
att fullgöra sina skyldigheter.

De tillgångar som omfattades av skyddet när detta
upphörde att gälla skall vara skyddade även efter
den tidpunkten

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Investerarskyddets finansiering

Propositionen

Investerarskyddet skall finansieras genom avgifter från de
institut som tillhör skyddet. De sammanlagda
avgifterna skall motsvara vad som är nödvändigt för
en långsiktig finansiering av investerarskyddet.
Vidare skall avgifterna täcka
Insättningsgarantinämndens kostnader för
administration av skyddet.

När avgifterna beräknas skall nämnden beakta
storleken av de tillgångar som är skyddade hos ett
institut och göra en jämförelse med samtliga
tillgångar som omfattas av skyddet. Avgifterna bör
fördelas mellan instituten i enlighet med
försäkringsmässiga principer. Storleken på
avgifterna och hur de fördelas mellan instituten -
avgiftssättningen - bör vara flexibel och kunna
anpassas beroende på om avgifterna skall gå till
exempelvis försäkrings- premier eller till
fondering. Regeringen anser att det därför inte är
lämpligt att detaljreglera avgiftsuttaget i lag. I
stället bör det överlåtas till
Insättningsgarantinämnden att genom föreskrifter
fastställa de närmare grunderna för beräkningen av
avgiften inklusive hur denna skall fördelas mellan
instituten.

Skyddets kapacitet uppskattas till 300 miljoner
kronor utifrån de investeringar som nu skulle
omfattas av skyddet och med beaktande av att det
maximala ersättningsbeloppet sätts till 250 000 kr
per investerare.

Insättningsgarantinämnden ges stor valfrihet när
det gäller utformningen av investerarskyddet.
Nämnden kan t.ex. fondera medel hos
Riksgäldskontoret eller teckna en försäkring. Vidare
ges nämnden möjlighet att låna medel hos
Riksgäldskontoret.

Motionen

I motion Fi7 av Lars Tobisson m.fl. (m), i denna
del, anser motionärerna att det särskilt bör
fastslås att ansvarig förvaltare skall ha skyldighet
att välja den mest kostnadseffektiva lösningen,
vilket talar mot det förslag till fondering som
regeringen beskriver i propositionen. Motionärerna
föreslår att propositionen avslås i denna del.

Utskottets ställningstagande

I propositionen understryker regeringen att en
grundläggande utgångspunkt är att investerarskyddet
bör utformas så att kostnaderna på längre sikt blir
så låga som möjligt samtidigt som skyddet är
effektivt. Eftersom de marknader på vilka
värdepappersinstituten verkar ständigt utvecklas och
förändras anser utskottet att lagstiftningen bör
vara flexibel så att skyddet kan utformas på det
sätt som vid varje tidpunkt framstår som mest
lämpligt. Den närmare utformningen av avgiftsuttaget
liksom valet av lösningar för att säkerställa
eventuella utbetalningar bör därför anförtros
Insättningsgarantinämnden. Med hänvisning till det
anförda anser inte utskottet att det föreligger
något behov av att, som motionärerna föreslagit,
särskilt fastslå en skyldighet att välja den mest
kostnadseffektiva lösningen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag. Motion
Fi7 (m) i denna del avstyrks.

Ikraftträdande m.m.

Propositionen

Enligt direktivet skulle direktivets bestämmelser ha
genomförts senast den 27 september 1998. Regeringen
föreslår därför att bestämmelserna skall träda i
kraft vid tidigast möjliga tidpunkt, nämligen den 1
maj 1999. Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna
som gäller penningtvätt (14 och 18 §§ i förslaget
till lag om investerarskydd) bör samordnas med
proposition 1998/99:19 Ändringar i lagen (1993:768)
om åtgärder mot penningtvätt, m.m. De i den
propositionen föreslagna lagändringarna föreslås
träda i kraft den 1 juli 1999. Regeringen föreslår
därför att 14 och 18 §§ i lagen om investerarskydd
skall träda i kraft den 1 juli 1999.

Förslaget kommer att leda till ökade kostnader för
instituten, men det är inte möjligt att bedöma
omfattningen av dessa kostnader. Det kan inte
uteslutas att de ökade kostnaderna för instituten i
någon mån kommer att återspeglas i priset på de
tjänster som instituten erbjuder kunderna.

Utskottets ställningstagande

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Lagförslagen

Propositionen

I proposition 1998/99:30 framlagda lagförslag återfinns i
bilaga 1 till betänkandet. De i proposition
1997/98:186 framlagda lagförslagen, såvitt nu är i
fråga, återfinns i bilaga 2 till betänkandet.

Utskottets ställningstagande

I betänkande 1998/99:FiU14 behandlar utskottet
proposition 1997/98:186 Ny beslutsordning på bank-
och försäkringsområdet. Utskottet har i det nämnda
betänkandet tillstyrkt propositionen men beslutat
att överlämna den författningstekniska regleringen
rörande vissa lagrum till förevarande ärende för att
en samordning skall kunna ske med de ändringar i
samma lagrum som föreslås i proposition 1998/99:30.
De aktuella lagrummen är 1 kap. 4 § och 7 kap. 18 §
bankrörelselagen (1987:617).

Med de ändringar som föranleds av det ovan anförda
tillstyrker utskottet de i propositionen framlagda
lagförslagen. Utskottet förordar således att 1 kap.
4 § och 7 kap. 18 § bankrörelselagen samt
övergångsbestämmelserna till lagen skall erhålla den
lydelse som framgår av bilaga 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande administrationen av
investerarskyddet

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

res. 1 (m, kd, fp)

2. beträffande verksamheter och tillgångar
som omfattas av investerarskyddet

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

3. beträffande vilka investerare som omfattas
av skyddet

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

res. 2 (m, kd, fp)

4. beträffande när skyddet aktualiseras
och förhållandet till utländska
investerarskydd

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

5. beträffande ersättningens storlek

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

6. beträffande utredning av krav samt
utbetalning och återbetalning av ersättning

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

7. beträffande övertagande av fordran

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

res. 3 (m, kd, fp)

8. beträffande sekretess och
överklagande

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

9. beträffande värdepappersinstitutens
skyldigheter

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

10. beträffande investerarskyddets
finansiering

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del och med avslag på motion 1998/99:Fi7 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

res. 4 (m, kd, fp)

11. beträffande ikraftträdande m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

12. beträffande föreslagna ändringar i
bankrörelselagen (1987:617)

att riksdagen med anledning av propositionerna 1998/99:30
och 1997/98:186 i denna del antar det av
regeringen framlagda förslaget till lag om
ändring i bankrörelselagen (1987:617) med den
ändringen dels att 1 kap. 4 § och 7 kap. 18 §
skall erhålla den i bilaga 3 som Utskottets
förslag betecknade lydelsen,

dels att övergångsbestämmelserna till lagen om
ändring i bankrörelselagen (1987:617) skall
erhålla den i bilaga 3 som Utskottets förslag
betecknade lydelsen,

13. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till proposition 1998/99:30 antar
de av regeringen framlagda förslagen till

dels lag om investerarskydd,

dels lag om ändring i lagen (1991:981) om
värdepappersrörelse och

dels lag om ändring i lagen (1995:1571) om
insättningsgaranti.

Stockholm den 2 februari 1999

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Mats
Odell (kd), Lars Tobisson (m), Bengt Silfverstrand
(s), Lisbet Calner (s), Johan Lönnroth (v), Lennart
Hedquist (m), Sonia Karlsson (s), Fredrik Reinfeldt
(m), Sven-Erik Österberg (s), Siv Holma (v), Per
Landgren (kd), Anna Åkerhielm (m), Matz Hammarström
(mp), Karin Pilsäter (fp), Kjell Nordström (s) och
Rolf Kenneryd (c).

Reservationer

1. Administrationen av investerarskyddet
(mom. 1) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Administrationen av investerarskyddet bort ha
följande lydelse:

Den administrativa uppbyggnaden av
ersättningssystemen för respektive medlemslands
investerarskydd regleras inte i EG-direktivet.
Investerarskyddsutredningen föreslog att
investerarskyddet skall drivas i privat regi.
Regeringens motivering för att välja
Insättningsgarantinämnden är att förvaltningen blir
mer kostnadseffektiv. Utskottet anser att detta
verkligen kan ifrågasättas. Utskottet anser i
stället att det mesta talar för att ett privat
administrerat investerarskydd är mest
kostnadseffektivt. Tänkta samordningsfördelar mellan
insättningsgarantin och investerarskyddet är mycket
små eftersom systemens uppgifter är av helt olika
karaktär.

Med hänvisning till det anförda och med bifall till
motion Fi7 (m) i denna del anser utskottet att
riksdagen skall förorda en privat administratör av
investerarskyddet och att regeringen skall återkomma
med ett nytt förslag i enlighet härmed. Vad
utskottet anfört bör riksdagen ge regeringen till
känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha
följande lydelse:

1. beträffande administrationen av
investerarskyddet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi7 i denna del
och med anledning av proposition 1998/99:30 i
denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. Vilka investerare som omfattas av
skyddet (mom. 3) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Vilka investerare omfattas av skyddet? bort ha
följande lydelse:

I förhållande till utredningens förslag har
regeringen vidgat den krets som kan komma i fråga
för ersättning från investerarskyddet. Detta innebär
att regeringen har avstått från att utnyttja de
undantagsregler som direktivet medger. Utskottet
anser att detta innebär ett brott mot grundtanken
med investerarskyddet som ett i första hand verksamt
konsumentskydd för privatpersoner och mindre
företag. Utskottet anser att EG-direktivets
möjlighet till undantag för att minska kretsen av
potentiella förmånstagare från investerarskyddet bör
utnyttjas fullt ut.

Utskottet ställer sig således bakom förslaget i
motion Fi7 (m) i denna del, och regeringen bör
återkomma med ett nytt förslag i enlighet med vad
utskottet anfört. Detta bör riksdagen ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha
följande lydelse:

3. beträffande vilka investerare som omfattas
av skyddet

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi7 i denna del
och med anledning av proposition 1998/99:30 i
denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

3. Övertagande av fordran (mom. 7) (m, kd,
fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Övertagande av fordran bort ha följande lydelse:

Såväl utredningen som de flesta remissinstanserna
var av uppfattningen att investeraren och staten
skall ha samma inbördes prioritet vid utdelning i
konkurs. Utskottet delar denna uppfattning och anser
att staten och investerarna skall ges samma inbördes
prioritet vid utdelning i konkurs.

Med anledning av motion Fi7 (m) i denna del anser
utskottet att regeringen skall återkomma med ett
nytt förslag i enlighet med vad utskottet anfört.
Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha
följande lydelse:

7. beträffande övertagande av fordran

att riksdagen med anledning av motion 1998/99:Fi7 i denna del
och med anledning av proposition 1998/99:30 i
denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

4. Investerarskyddets finansiering
(mom. 10) (m, kd, fp)

Mats Odell (kd), Lars Tobisson (m), Lennart Hedquist
(m), Fredrik Reinfeldt (m), Per Landgren (kd), Anna
Åkerhielm (m) och Karin Pilsäter (fp) anser

dels att utskottets ställningstagande under rubriken
Investerarskyddets finansiering bort ha följande
lydelse:

I motsats till regeringen anser utskottet att det
särskilt bör fastslås att ansvarig förvaltare skall
ha skyldighet att välja den mest kostnadseffektiva
lösningen. Detta talar enligt utskottets mening mot
det förslag till fondering som regeringen beskriver
i propositionen. Med bifall till motion Fi7 (m) i
denna del anser utskottet att regeringen bör
återkomma med ett nytt förslag i enlighet med vad
utskottet anfört. Vad utskottet anfört bör riksdagen
ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha
följande lydelse:

10. beträffande investerarskyddets
finansiering

att riksdagen med bifall till motion 1998/99:Fi7 i denna del
och med anledning av proposition 1998/99:30 i
denna del som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

I proposition 1998/99:30 framlagda
lagförslag

1 Förslag till lag om investerarskydd

2 Förslag till lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617)

3 Förslag till lag om ändring i lagen
(1991:981) om värdepappersrörelse

4 Förslag till lag om ändring i lagen
(1995:1571) om insättningsgaranti

I proposition 1997/98:186 framlagt
lagförslag i vad avser 1 kap. 4 §
och 7 kap. 18 § bankrörelselagen
(1987:617)

Förslag till lag om ändring i
bankrörelselagen (1987:617)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankrörelselagen
(1987:617)[1]

dels att 9 kap. 5 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 2, 4 och 11 §§, 2 kap. 2, 5-6 a och
14 §§, 7 kap. 16-18, 24 och 25 §§, 8 kap. 4 § samt 9
kap. 3, 6, 23-26 och 28 §§ skall ha följande
lydelse.

- - - - -

1 kap.

4 §
-----------------------------------------------------
Ett utländskt Ett utländskt
bankföretag får bankföretag får

1. efter tillstånd av 1. efter tillstånd driva
regeringen eller, efter bankrörelse från filial
regeringens bemyndigande, eller
Finansinspektionen driva
bankrörelse från filial
eller
-----------------------------------------------------
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva
verksamhet, som huvudsakligen avser representation
och förmedling av banktjänster, från kontor eller
annat fast driftställe (representationskontor).
-----------------------------------------------------
Ansökan om tillstånd
till filialetablering
enligt första stycket 1
prövas av
Finansinspektionen. Ären-
den som är av principiell
betydelse eller av
särskild vikt prövas dock
av regeringen.
-----------------------------------------------------
Tillstånd till filialetablering enligt första
stycket 1 skall lämnas om

1. den planerade rörelsen kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund bankverksamhet, och

2. insättningar hos filialen omfattas av garantin
enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller
av en utländsk garanti som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 ecu innan det i
förekommande fall har gjorts avdrag för en självrisk
med högst 10 procent av en enskild insättares
garanterade insättning.

Tillstånd till filialetablering får inte lämnas om
insättningar hos filialen omfattas av en utländsk
garanti med en ersättningsnivå som överstiger den
som gäller enligt lagen om insättningsgaranti.
Ersättningen får inte heller avse fler slag av
insättningar eller betalas till andra insättare än
vad som anges i den lagen.

Tillstånd får inte vägras på den grunden att det
inte behövs någon ytterligare bank.

- - - - -

7 kap.

18 §
-----------------------------------------------------
Om ett bankföretag, som Om ett bankföretag, som
är hemmahörande i ett är hemmahörande i ett
land utanför EES, driver land utanför EES, driver
bankrörelse från filial bankrörelse från filial
här i landet och därvid här i landet och därvid
överträder en bestämmelse överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på som avses i 15 § eller på
annat sätt visar sig annat sätt visar sig
olämpligt att utöva olämpligt att utöva
bankverksamhet, får bankverksamhet, får
Finansinspektionen filialtillståndet
återkalla återkallas eller, om det
filialtillståndet eller, är tillräckligt, varning
om det är tillräckligt, meddelas.
meddela varning.
Frågor om återkallelse
av filialtillstånd och
meddelande av varning
prövas av
Finansinspektionen.
Ärenden som är av princi-
piell betydelse eller av
särskild vikt prövas dock
av regeringen.
Regeringens prövning sker
efter anmälan av
inspektionen.
-----------------------------------------------------
Ett filialtillstånd skall också återkallas om

- insättningar hos filialen omfattas av en utländsk
garanti som har en högsta ersättningsnivå som
överstiger den som gäller enligt lagen (1995:1571)
om insättningsgaranti, eller

- ersättningen avser fler slag av insättningar,
eller

- betalas till andra insättare än vad som anges i
den lagen.
-----------------------------------------------------
Om insättningar hos Om insättningar hos
filialen omfattas av filialen omfattas av
garanti till följd av ett garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra beslut enligt 3 § andra
stycket lagen om stycket lagen om
insättningsgaranti och insättningsgaranti och
tillstånd till tillstånd till
filialetablering inte filialetablering inte
skulle ha meddelats utan skulle ha meddelats utan
ett sådant beslut, får ett sådant beslut, får
inspektionen, om bank- inspektionen, om bank-
företaget inte fullgör företaget inte fullgör
sina skyldigheter enligt sina skyldigheter enligt
lagen om insättnings- lagen om insättnings-
garanti, förelägga garanti, förelägga
bankföretaget att vidta bankföretaget att vidta
rättelse med förklaring rättelse med förklaring
att filialtillståndet att filialtillståndet
annars skall återkallas. annars skall återkallas.
Har bankföretaget inte Har bankföretaget inte
vidtagit rättelse inom vidtagit rättelse inom
ett år från ett år från
föreläggandet, får föreläggandet, får
inspektionen återkalla tillståndet återkallas.
tillståndet. Vid en sådan prövning
gäller andra stycket i
tillämpliga delar.

Om filialtillståndet Om filialtillståndet
återkallas gäller 16 § återkallas gäller 16 §
tredje och fjärde femte och sjätte styckena
styckena i tillämpliga i tillämpliga delar.
delar.
-----------------------------------------------------
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i
det land där bankföretaget har sitt säte om åtgärder
som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

- - - - -

**FOOTNOTES**

[1]: Lagen omtryckt 1996:1001.
Utskottets lagförslag

Av utskottet föreslagna ändringar i
regeringens förslag i proposition
1998/99:30 om ändringar i bankrörelselagen
(1987:617)

-----------------------------------------------------

Nuvarande lydelse Utskottets förslag
-----------------------------------------------------
1 kap.

4 § [2]
-----------------------------------------------------
Ett utländskt Ett utländskt
bankföretag får bankföretag får

1. efter tillstånd av 1. efter tillstånd driva
regeringen eller, efter bankrörelse från filial
regeringens bemyndigande, eller
Finansinspektionen driva
bankrörelse från filial
eller
-----------------------------------------------------
2. efter anmälan till Finansinspektionen driva
verksamhet, som huvud-sakligen avser representation
och förmedling av banktjänster, från kontor eller
annat fast driftställe (representationskontor).
-----------------------------------------------------
Ansökan om tillstånd
till filialetablering
enligt första stycket 1
prövas av
Finansinspektionen. Ären-
den som är av principiell
betydelse eller av
särskild vikt prövas dock
av regeringen.
-----------------------------------------------------
Tillstånd till filialetablering enligt första
stycket 1 skall lämnas om

1. den planerade rörelsen kan antas komma att
uppfylla kraven på en sund bankverksamhet, och

2. insättningar hos filialen omfattas av garantin
enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti eller
av en utländsk garanti som omfattar insättningar som
anges i 2 § lagen om insättningsgaranti och har en
högsta ersättningsnivå som inte understiger ett
belopp motsvarande 20 000 ecu innan det i
förekommande fall har gjorts avdrag för en självrisk
med högst 10 procent av en enskild insättares
garanterade insättning.
-----------------------------------------------------
Tillstånd till
filialetablering får inte
lämnas om insättningar
hos filialen omfattas av
en utländsk garanti med
en ersättningsnivå som
överstiger den som gäller
enligt lagen om
insättningsgaranti.
Ersättningen får inte
heller avse fler slag av
insättningar eller
betalas till andra
insättare än vad som
anges i den lagen.
-----------------------------------------------------
Tillstånd får inte vägras på den grunden att det
inte behövs någon ytterligare bank.

7 kap.

18 §[3]
-----------------------------------------------------
Om ett bankföretag, som Om ett bankföretag, som
är hemmahörande i ett är hemmahörande i ett
land utanför EES, driver land utanför EES, driver
bankrörelse från filial bankrörelse från filial
här i landet och därvid här i landet och därvid
överträder en bestämmelse överträder en bestämmelse
som avses i 15 § eller på som avses i 15 § eller på
annat sätt visar sig annat sätt visar sig
olämpligt att utöva olämpligt att utöva
bankverksamhet, får bankverksamhet, får
Finansinspektionen filialtillståndet
återkalla återkallas eller, om det
filialtillståndet eller, är tillräckligt, varning
om det är tillräckligt, meddelas.
meddela varning.

-----------------------------------------------------
Ett filialtillstånd skall Frågor om återkallelse
också återkallas om av filialtillstånd och
meddelande av varning
- insättningar hos prövas av
filialen om-fattas av en Finansinspektionen.
utländsk garanti som har Ärenden som är av
en högsta ersättningsnivå principiell betydelse
som överstiger den som eller av särskild vikt
gäller enligt lagen prövas dock av
(1995:1571) om regeringen. Regeringens
insättnings-garanti, prövning sker efter
eller anmälan av inspektionen.

- ersättningen avser
fler slag av
insättningar, eller

- betalas till andra
insättare än vad som
anges i den lagen.
-----------------------------------------------------
Om insättningar hos Om insättningar hos
filialen om-fattas av filialen om-fattas av
garanti till följd av ett garanti till följd av ett
beslut enligt 3 § andra beslut enligt 3 § andra
stycket la-gen om stycket la-gen
insättningsgaranti och (1995:1571) om
till-stånd till insättningsgaranti och
filialetablering inte tillstånd till
skulle ha meddelats utan filialetablering inte
ett sådant beslut, får skulle ha meddelats utan
inspektionen, om ett sådant beslut, får
bankföretaget inte inspektionen, om
fullgör sina skyldigheter bankföretaget inte
enligt lagen om fullgör sina skyldigheter
insättningsgaranti, enligt lagen om
förelägga bankföretaget insättningsgaranti,
att vidta rättelse med förelägga bankföretaget
förklaring att att vidta rättelse med
filialtillståndet annars förklaring att
skall återkallas. Har filialtillståndet annars
bankföretaget inte skall återkallas. Har
vidtagit rättelse inom bankföretaget inte
ett år från vidtagit rättelse inom
föreläggandet, får ett år från
inspektionen återkalla föreläggandet, får
tillståndet. tillståndet återkallas.
Vid en sådan prövning
gäller andra stycket i
tillämpliga delar.
Om filialtillståndet
återkallas gäller 16 § Om filialtillståndet
tredje och fjärde återkallas gäller 16 §
styckena i tillämpliga femte och sjätte styckena
delar. i tillämpliga delar.
-----------------------------------------------------
Inspektionen skall underrätta tillsynsmyndigheten i
det land där bankföretaget har sitt säte om åtgärder
som har vidtagits med stöd av denna paragraf.

Ikraftträdande- och
övergångsbestämmelser

-----------------------------------------------------
Regeringens förslag Utskottets förslag

-----------------------------------------------------
Denna lag träder i kraft 1. Denna lag träder i
den 1 maj 1999. kraft den 1 maj 1999.

2. Beträffande det nya
andra stycket i 1 kap. 4
§ och beträffande det nya
andra stycket i 7 kap. 18
§ gäller såvitt avser
ansökningar som vid
utgången av april månad
1999 har kommit in till
regeringen eller, i
förekommande fall,
Finansinspektionen att
frågan, huruvida det är
regeringen eller
Finansinspektionen som
skall pröva ansökningen,
skall avgöras enligt
äldre bestämmelser.

3. Beträffande det nya
andra stycket i 1 kap. 4
§ och beträffande det nya
andra stycket i 7 kap.
18 § gäller såvitt avser
beslut som har meddelats
före ikraftträdandet att
de skall överklagas
enligt äldre
bestämmelser. Detsamma
gäller beslut i ärenden
efter sådan ansökan som
avses under 2.

-----------------------------------------------------

**FOOTNOTES**

[2]: Senaste lydelse 1995:1594.

[3]: Senaste lydelse 1995:1594.
Innehållsförteckning