Integration

Anf. 1 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! I dag står vi återigen i den här kammaren och ska debattera integrationsfrågan, som hör hemma i arbetsmarknadsutskottet. Politikområdet innehåller förutom integration också utanförskap och diskriminering, frågor som tyvärr sällan debatteras. Jag har tagit upp dem i någon annan debatt.

En del av de andra partiernas debattörer är inlånade från andra utskott för att integrationsfrågan ligger som ansvar på just denna ledamot. Kanske är det också för att den ledamoten anses vara en skicklig debattör och är utsänd för att försöka krossa oss andra, kanske främst mig och mitt parti, i sitt anförande eller genom sina repliker.

Själv har jag debatterat integrationsfrågan från den här talarstolen i snart sex år. Jag som å ena sidan är en helt vanlig mor, mormor, fru, syster, kollega, vän och medmänniska och å andra sidan är en folkvald riksdagsledamot och en stolt sverigedemokrat har kallats det ena nedvärderande epitetet efter det andra. När vänsterflanken har tagit till orda har jag anklagats för att vara rasist, nazist och fascist, och jag har anklagats för att se ned på människor med ett annat ursprung än mitt eget.

Inget kunde vara mer felaktigt som bedömning, vare sig av mig som person eller av mitt parti. Vi som parti har utvecklats. Sverige har sedan vi ingick ett regeringssamarbete utvecklats till det bättre. Men vänsterflanken står kvar och stampar på samma ställe och basunerar ut samma epitet utan några som helst andra lösningar på problemen i Sverige än att fortsätta mottagandet och fylla på vårt land med ännu mer av segregation och motsättningar.

Men, fru talman, fakta väger alltid tyngre än oförskämda epitet som slängs runt, bland annat i den här salen. Sedan väljarna för första gången år 2010 gav oss förtroende att stå i den här talarstolen och representera dem och göra deras röst hörd har vi, till övriga partiers förtret, vuxit i varje val. Svenska väljare har sett oss som det enda alternativet för att säkerställa att deras vardag återigen ska bli trygg och säker. Det är svenska medborgare som, vare sig de är födda i landet med en släkt som har bott här i många generationer eller har flytt hit till oss för att exempelvis undkomma islams utbredning med livet i behåll, vill göra sin demokratiska röst hörd i den här församlingen. Det är svenska medborgare som vill Sverige väl. Det är svenskar som varje dag lever där ute i verkligheten och är goda medmänniskor. Det är svenskar som lever i utanförskapsområden och har felbehandlats till följd av bristande språkkunskaper. Det är svenskar som kämpar för sin familjs trygghet och för vårt lands väl och ve.

Fru talman! Våra samarbetspartier i Tidöavtalet har varit konstruktiva i många frågor. Vi har redan lyckats genomföra en hel del förändringar och förbättringar, inte minst inom integrationsområdet. Det är bland annat krav på anpassning till vårt svenska samhälle, bekämpning av utanförskap och hjälp att återvända för den som inte vill anpassa sig till våra västerländska värderingar eller rättssamhället.

I dagens debatt vill jag särskilt belysa det faktum att januari månad år 2026 blev den första månaden på åtta år som var fri från dödsskjutningar, den första hela månaden på åtta år utan en dödsskjutning i Sverige.

Hade någon under det glada 80-talet sagt till mig att vårt land skulle ha förstörts så till den milda grad att vi år 2026 skulle uppmärksamma en månad fri från dödsskjutningar hade jag naturligtvis trott att det hade varit ett skämt. Det hade varit helt otänkbart. Men här står vi med facit till sossarnas oansvariga integrationspolitik i knät, och sprängningar, gängkriminalitet och dödsskjutningar är ett faktum.

Jag hoppas att trenden nu äntligen har brutits, och vi bör kunna få uppmärksamma fler månader i närtid som är fria från dödsskjutningar i vårt land.

Fru talman! Regeringen och Sverigedemokraterna genomför nu steg för steg de förändringar som krävs för att öka kraven på anpassning och underlätta återvandring för dem som inte har integrerats i Sverige. Asylinvandringen är nu den lägsta sedan 1985. Reformerna är viktiga steg i rätt riktning, men mer behöver göras och reformtakten måste hållas i. Därför anmäler vi ett särskilt yttrande i detta betänkande.

Vi sverigedemokrater kommer att återkomma med ytterligare förslag för att skapa ett samhälle där de som har laglig rätt att stanna i vårt land förväntas bli en del av vårt samhälle, främst genom ansträngning. Det är vår utgångspunkt att detta arbete kommer att fortsätta långt bortom nästa val.

Fru talman! I dag står jag här inte bara för att påtala Socialdemokraternas och övriga vänstersidans, eller för den delen Centerns breda mitts, bristande förmåga att hantera integration, utanförskap och diskriminering. Jag står här också för att göra allt jag kan för att rädda kommande generationers framtid. Snart står svenska folket vid valurnorna, och det är då det avgörs. Det är då svenska folket avgör om Sverige ska köras i botten av Socialdemokraterna eller om man ska låta oss sverigedemokrater fortsätta vägen mot ett fritt, tryggt och säkert samhälle.

Anf. 2 Tony Haddou (V)

Fru talman! Fakta väger tyngre, sa ledamoten i sitt anförande. Det fick mig att tänka på en stor undersökning som släpptes förra veckan. Den visar att 82 procent av kommunerna runt om i Sverige vill ha ett fortsatt mottagande och tycker att mottagandet bidrar positivt till kommunerna. Bara 2 procent av kommunerna tycker att det bidrar negativt.

Enligt kommunpolitikerna är de nyanlända inte ett problem eller en belastning – vilket Sverigedemokraterna många gånger ger uttryck för. I stället är de uppskattade kommunmedborgare som bidrar till att lösa kommunernas svåra situation med demografiskt åldrande, avfolkning och bristande kompetensförsörjning inom både offentlig och privat sektor.

Detta blev också väldigt tydligt när Kommunsverige protesterade mot regeringens förslag om återvandringsbidrag. Man bryr sig om sina kommuninvånare, helt enkelt. Det är så verkligheten ser ut i landets kommuner. Man vill inte ha Sverigedemokraternas retorik eller politik, och jag tror att anledningen ligger mycket i att exakt ingenting blir bättre med Sverigedemokraterna.

Sverigedemokraterna vill inte ha integration. Samtidigt vill nästan alla landets kommuner ha ett mottagande, utbildning och människor i välfärden som ser till att kommunen växer. Detta visar varje undersökning och all statistik, och det visar också undersökningen som kom förra veckan. När ska Sverigedemokraterna lyssna på dessa behov ute i landet?

Ledamoten efterfrågade fakta. Det här är ju väldigt färsk statistik och fakta från förra veckan. När ska Sverigedemokraterna lyssna på den?

Anf. 3 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Jag tackar ledamoten Haddou för att ledamoten vill diskutera integrationsfrågan i den här debatten i stället för att göra som han brukar göra och halka in enbart på arbetsmarknadsfrågor. Jag uppskattar verkligen detta, för det är integration, utanförskap och diskriminering vi ska diskutera här i dag.

Fakta är viktigt, som jag sa i mitt anförande, och vad gäller ansvar i kommuner kan vi konstatera att en så stor andel som 230 av Sveriges 290 kommuner har fler kommuninvånare som blir försörjda genom bidrag än genom arbete – 230 av 290 kommuner. Det är en väldigt stor andel. Det vore intressant att höra ledamotens reflektion om detta.

Som vanligt försöker Vänsterpartiet lägga orden i munnen på oss och säga att vi tycker illa om människor, fast jag precis har sagt från talarstolen att så inte är fallet. Som vanligt fortsätter dock Vänsterpartiet i den riktningen. Det beklagar jag.

Jag skulle välkomna om den uppmaning som vi fick här också gällde Vänsterpartiet, så att Vänsterpartiet faktiskt börjar lyssna på Sveriges medborgare och Sveriges befolkning.

På tal om fakta talar opinionsundersökningarna sitt tydliga språk. Faktum är att svenska folket har mycket stort förtroende för Sverigedemokraterna och väldigt stort förtroende för vår partiledare Jimmie Åkesson. Där är inte Vänsterpartiet i undersökningarna.

Anf. 4 Tony Haddou (V)

Fru talman! Detta var absolut inte svar på den fråga jag ställde om fakta och om kommunerna. Jag vet inte om jag ska upprepa den, men den handlade ju om när Sverigedemokraterna ska lyssna på kommunerna. Jag sa precis att 82 procent av kommunerna vill ha ett fortsatt mottagande för att de anser att det bidrar positivt till kommunens utveckling. Till svar får jag en sverigedemokrat som säger att 230 av 290 kommuner har problem med exempelvis att människor ska komma i arbete och med försörjningsstöd.

Jag vet inte om Sverigedemokraterna förstår att de sitter i regeringsställning – eller alltså att de är det största underlaget till regeringen. Underkänner Sverigedemokraterna sin egen politik under den här mandatperioden? Är det detta Sverigedemokraterna ger uttryck för här? Det är en helt seriös fråga. Om det går dåligt för människor och vi till exempel har den höga arbetslöshet vi har, och Sverigedemokraterna är det största underlaget och det är Sverigedemokraternas politik som bedrivs, då underkänner ju ledamoten sin egen politik här. Det är väl ett allvarligt problem.

Jag tror helt ärligt att det för Sverigedemokraterna är viktigare var människor kommer ifrån än vad de uträttar för vårt land och än att lyssna på kommunernas behov. Vi har människor runt om i kommunerna som håller upp svensk välfärd och ser till att landet fungerar, men jag tror att det är väldigt mycket viktigare för Sverigedemokraterna var de kommer ifrån.

Jag fick nämligen inget svar över huvud taget rörande att så många kommuner – nästan alla kommuner i Sverige – i undersökningen säger att mottagandet bidrar positivt till kommunens utveckling. Det är ju rena fakta, som Sverigedemokraterna borde lyssna på.

Anf. 5 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Vi behöver som vanligt reda ut några saker när vi debatterar mot Vänsterpartiet. Det första är naturligtvis att vi är ett samarbetsparti med ett Tidöavtal. Vi ingår alltså inte i regeringen, utan vi har ett antal punkter i ett avtal som vi har kommit överens med regeringen om. Ledamoten vet mycket väl att det är på det sättet.

Ledamoten pratar om att det är många kommuner som vill fortsätta mottagandet och som tycker att det är positivt. Jag kan förstå att det är på det sättet. Jag vill också belysa att Sveriges kommuner är självstyrande, så det är inte alls säkert att de kommunerna styrs av ett regeringsparti – i alla fall inte som största parti – utan många av våra kommuner runt om i landet styrs av Socialdemokraterna. Då kan man ju förstå att kommunerna är väldigt positiva till ett fortsatt mottagande. Enligt mig är detta inte rättvisande över huvud taget, utan det beror på vilka som styr kommunerna.

Sedan har ju den här regeringen tagit vid efter åtta år av fullständigt odugligt styre av Sverige. Det är där vi står i dag. På en mandatperiod – eller på tre år, kan vi säga – har den här regeringen lyckats vända utvecklingen när det till exempel gäller dödsskjutningarna i Sverige och gängkriminaliteten. Det pratade jag om i mitt anförande. Vi har infört högre straff och tagit bort straffrabatten – jag kan rabbla väldigt länge, men det har vi inte tid till.

Jag säger det igen: Vi har tagit vid efter åtta år av slarvigt styre av Sverige. Det tar tid att åtgärda det, men vi kommer att fortsätta vårt arbete.

Anf. 6 Serkan Köse (S)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerat anförande!

Låt oss konstatera faktum: Arbetsmarknadspolitiken är ett statligt ansvar, och Sverigedemokraterna är med och styr. Sverigedemokraterna har haft en betydande roll som regeringens största stödparti under mer än tre år. Det innebär inte bara möjligheten att påverka den politiska agendan utan också ansvaret att leverera konkreta resultat. Ledamoten sa själv att man ska förstärka integrationen och bryta segregationen, och för det krävs också konkreta reformer.

Med tanke på att Sverigedemokraterna har varit med – och är med – och styr arbetsmarknadspolitiken är min fråga till ledamoten vilka konkreta och framgångsrika åtgärder Sverigedemokraterna faktiskt har föreslagit och drivit igenom för att lösa segregationen och skapa verklig samhällsgemenskap – som ledamoten själv var inne på.

Anf. 7 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågorna!

Ledamoten har den goda smaken att säga att Sverigedemokraterna är ett samarbetsparti till regeringen och ingenting annat. I detta samarbete har vi undertecknat ett avtal som vi i de fyra partierna har kommit överens om. Vi har hittills under den här mandatperioden genomfört väldigt många av de punkterna. En del återstår, och en del kommer vi att behöva ännu en mandatperiod för att driva igenom. Det tar nämligen tid att rätta till åtta år av vanstyre, som jag väljer att kalla det, av ett land. Det är det parti som ledamoten tillhör som är ansvarigt för det vanstyret.

Vad gäller arbetsmarknadspolitiken är den problematisk; det vet vi. Tyvärr är det alldeles för många människor i vårt land som är arbetslösa och inte har ett arbete att gå till. Jag anser inte att sysselsättning hjälper, utan det är arbete människor behöver gå till. En sysselsättning är ofta en arbetsmarknadsåtgärd, och jag tycker att det ger siffror som inte är rättvisande.

Vad gäller integrationsfrågan, om jag hoppar vidare till den, handlar det bland annat om återvandringsbidraget, som vi har drivit igenom. Vi är beredda att ge den som inte vill ingå i vårt västerländska sätt att leva och som inte trivs här ett bidrag så att man kan återvända hem igen. Det är ett exempel.

Anf. 8 Serkan Köse (S)

Fru talman! Ledamoten nämnde att man har genomfört väldigt många punkter och reformer, därav min fråga om vilka reformer man har genomfört på arbetsmarknadspolitikens område.

Vi har de facto nästan en halv miljon arbetslösa människor i dag. Vi har en hög ungdomsarbetslöshet och en integration som behöver hanteras. De här frågorna hänger ihop, för arbete påverkar allt runt omkring. Arbete gör att människor kan få en bostad, betala hyran och betala sina räkningar. Det gör att människor får det ekonomiskt bättre och att de bidrar till välfärdssamhället.

Jag ställer därför frågan igen. Ledamoten säger att man har genomfört reformer och punkter inom arbetsmarknadspolitiken, och jag är genuint nyfiken på och intresserad av vilka de reformerna är. Jag undrar också om det finns även annat som är på gång, med tanke på att jag som ledamot i arbetsmarknadsutskottet under de senaste tre åren inte har sett ett enda förslag. Det finns inga reformer på dagordningen. Väldigt många av våra utskottsmöten, fru talman, handlar om att träffa andra och prata om annat än arbetsmarknadspolitiken och situationen på arbetsmarknaden.

Här har Sverigedemokraterna ett ansvar som samarbetsparti till regeringen. Jag frågar alltså återigen: Vilka reformer har man genomfört, och vad finns på agendan med tanke på situationen på den svenska arbetsmarknaden i dag?

Anf. 9 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Jag uppskattar ledamotens genuina intresse för arbetsmarknadspolitiken. Det delar jag, och att läget är bekymmersamt kan ledamoten och jag vara överens om. Arbetslösheten är alldeles för hög, vilket är bekymmersamt. Det är något vi redan tar på största allvar och kommer att fortsätta ta på största allvar.

Vad gäller fakta är det viktigt att påpeka att ungdomsarbetslösheten inte alls är lika hög som Socialdemokraterna vill göra gällande. Siffran beror på att även den som är studerande räknas in i ungdomsarbetslösheten, vilket inte är rättvisande. Även om ungdomsarbetslösheten är för stor, vilket jag håller med om, är den alltså inte alls så stor som man vill göra gällande från Socialdemokraternas sida.

Detsamma gäller egentligen arbetslösheten i stort. En halv miljon människor är en siffra som är helt oacceptabel för alla oss som arbetar i arbetsmarknadsutskottet, oavsett vilket parti vi tillhör eller om vi ingår i regeringsunderlaget eller är i opposition. Men det är samma där: En stor andel av de arbetslösa är hitflyttade människor. Det vet vi. Det finns människor som har bott i Sverige i mer än 15 år – det närmar sig 20 år nu – och som inte kan språket och så vidare.

Ett krav vi har ställt är språkkravet. Det handlar om att göra sig själv anställbar. Att anpassa sig till vårt samhälle och göra sig anställbar är ett av de krav vi har ställt.

Anf. 10 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Det var som vanligt ett mycket engagerande anförande från Ann-Christine Frohm. Ledamoten pratade dock väldigt mycket om sig själv, och jag tänkte att vi kanske även kan prata lite om andra människor – människor som också är mammor, grannar, samhällsmedborgare etcetera.

Vi kan prata om döttrar – exempelvis Ayla, som sitter här uppe på läktaren och lyssnar och som nu ska utvisas på grund av regeringens politik. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson ”känner inte så mycket” när han hör om Ayla, som är en av de många tonåringar som ska utvisas. Jag vill därför gärna höra vad Ann-Christine Frohm känner inför att Ayla sitter där uppe på läktaren och ska utvisas trots att hela hennes familj har medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd och trots att hon pluggar och jobbar. Hon utbildar sig till undersköterska.

Känner ledamoten någonting? Känner ledamoten att det är vettigt och smart lagstiftning att kicka ut personer vars föräldrar och syskon har medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd? Känns det bättre att ännu en invandrare åker ut? Inte minst är väl en väsentlig fråga om det gör Sverige bättre. Hur blir Sverige bättre av det? På riktigt: Precis hur blir Sverige bättre av att Ayla och alla andra tonåringar som just nu utvisas lämnar landet?

Sverigedemokraterna måste nämligen anse att det gör Sverige bättre, för det är ju med klinisk precision som man har skapat det här regelverket. Man har ändrat reglerna just för att kunna bli av med människor som är mellan 18 och 21 år. Det var syftet med att se till att familjeanknytning inte räknas lika mycket som förut. Det gjorde man medvetet och med kunskap om konsekvenserna. Att man valde att göra detta måste ju bero på att man ville ha den effekten.

Därför skulle jag gärna vilja höra från Sverigedemokraterna varför man anser att Sverige blir bättre av att Ayla lämnar landet.

Anf. 11 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Det här handlar ju om en enskild person, och det är ingenting som jag tycker att vi ska tala om i talarstolarna här. Vi brukar inte prata om enskilda händelser och enskilda fall, utan i våra inlägg brukar vi prata om majoriteten och det generella.

Att jag talade om mig själv beror på att jag också är en medborgare och en invånare i Sverige, precis som så många andra helt vanliga kvinnor – vanliga mödrar och mormödrar. Jag känner såklart en hel massa saker när ledamoten pratar om en enskild individ, men jag vill inte gå in på och debattera ett enskilt fall här i talarstolen.

När ett land är så misskött som Sverige var under Socialdemokraternas senaste åtta år vid makten, innan vi tog över, kan det när man gör lagändringar – och detta vet även ledamoten som centerpartist – tyvärr ibland bli så att ändringarna inte i samtliga fall faller ut så som man har tänkt sig. Då kanske man behöver skruva på några saker, men den frågan känner inte jag att jag äger. Den hör inte hemma hos mig som enskild ledamot i arbetsmarknadsutskottet utan på en högre nivå.

Ledamoten använder sig av uttryck som att Sverigedemokraterna eller regeringen skulle vilja bli av med personer i åldern 18–21 år. Jag vill ändå säga att jag inte alls känner igen det utan att det får stå för ledamoten. Det är inte ett uttryck som jag använder.

Anf. 12 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag ska ta det här i omgångar.

Den dagen Sverigedemokraterna slutar använda enskilda fall i talarstolen ska jag också göra det. Förra gången vi hade en debatt här tog ledamoten upp ett enskilt fall i talarstolen. Då gällde det dock brott, och då är det tydligen fine. Jag tror att vi alla har pratat om Nytorgsmannen, vilket är ett enskilt fall. Det får vi göra. Men det här handlar ju inte om att ledamoten ska ta hänsyn till Aylas fall, utan jag frågade om det regelverk som har skapat fallet. Det var det jag frågade om.

Man har ändrat det regelverk som hade till syfte att säkra att personer skulle kunna vara kvar om de hade anknytning till Sverige. Regelverket skulle säkra att man kan vara här till 21 års ålder och att hänsyn kan tas till särskilt ömmande fall. Det har Sverigedemokraterna tagit bort. Ledamoten röstade för att ta bort det.

Det är klart att jag förväntar mig att en företrädare för Sverigedemokraterna kan förklara varför de har röstat för specifik politik som de själva har fått igenom. Det är ju Sverigedemokraterna som har pressat igenom det här. Jag vet att det finns många kristdemokrater, liberaler och moderater som inte hade velat göra detta om inte Sverigedemokraterna hade pressat dem.

Det är Sverigedemokraternas politik som har blivit verklighet. Att då säga att man inte kan försvara det är faktiskt ett fattigdomsbevis i den här parlamentariska kammaren. Demokrati går ut på att förklara den politik som man tvingar igenom eller vill ha igenom.

Jag anser att Sverigedemokraterna ville ha ut dem. Det fanns ett regelverk som var till för bara den här gruppen, men Sverigedemokraterna tog bort det, tillsammans med regeringen. Det var inte så att det var ett regelverk som gjorde att en massa kriminella kunde stanna och att dessa personer åkte med vid sidan om, utan det här var bara för den gruppen. När Sverigedemokraterna gick in och tog bort detta gjorde de det därför att de ville ha bort dem – det finns ingen annan förklaring.

Varför ville Sverigedemokraterna ändra regelverket? Varför tycker man att det är bra att tonårsutvisningarna sker? Vi behöver inte nämna Ayla, för detta handlar inte om ett enda enskilt fall utan om många enskilda fall.

Anf. 13 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Precis som jag sa i mitt anförande är Centerpartiets ledamot en skicklig debattör – det tycker jag, och det ska ledamoten ha all kredit för.

Jag har däremot lite problem med att man tar upp enskilda fall på den här nivån, i en debatt om integration, utanförskap och diskriminering. Jag skulle säga att det rör sig om allvarliga fall, och jag kände mycket när ledamoten beskrev den enskilda individen. Detta hör dock egentligen inte hemma i den här debatten, utan det hör hemma på regeringsnivå, i regeringsförhandlingar och på partiledarnivå.

Jag ser att ledamoten tycker att det är problematiskt, men om vi ska vara på den nivån kan vi också tala om folkstyret i kommunerna. Ledamotens parti har varit tydligt med att vi behöver utländsk arbetskraft och män som jobbar inom äldreomsorgen för att vi ska klara oss. Tyvärr har det bidragit till att antalet fall där äldre kvinnor har utsatts för våldtäkt har ökat. Jag väljer dock att inte hålla ledamoten ansvarig för detta i den här debatten, för om vi ska vara på den nivån kan vi diskutera allt mellan himmel och jord – folkstyre, regering och så vidare.

Som jag sa tidigare är Sverigedemokraterna ett parti som samarbetar med regeringen i de frågor där vi har kommit överens om att vi ska driva politik. Jag känner att frågan mer hör hemma på regeringsnivå och på partiledarnivå.

Anf. 14 Serkan Köse (S)

Fru talman! För några dagar sedan parkerade jag min bil utanför Fittja centrum – längs den röda tunnelbanelinjen, en halvtimmes resa härifrån – på väg till mina föräldrar. Där mötte jag en mamma som jag hade träffat förut. Hon vinkade och ville prata. Hon sa inget stort eller dramatiskt. Hon sa bara: Jag vill ha ett jobb. Sedan fortsatte hon: Jag vill att mina barn ska få en bra skola. Jag vill att min son ska slippa välja mellan rädslan och gänget när han går hem på kvällarna efter fotbollsträningen. Jag vill bo tryggt i mitt bostadsområde. Därefter sa hon, helt tydligt: Jag vill inte flytta härifrån.

Fru talman! Det hon talade om var inte en privat önskelista, utan det gällde samhällskontraktet och uttrycktes med en mammas röst. Den här debatten borde handla om just hur vi stärker samhällsgemenskapen i vårt land.

Den här mamman ber inte om ett annat liv någon annanstans. Hon ber om ett normalt liv där hon redan bor. Hon vill arbeta och göra rätt för sig. Hon vill att hennes barn ska få samma livschanser som andra barn. Hon vill känna att samhället står på hennes sida – inte att samhället tittar bort.

Hon är inte ensam. Det hon satte ord på är vardag för många människor som alltför ofta möts av längre köer, högre trösklar och en tyst signal om att deras kvarter räknas mindre.

Fru talman! Sverige är ett fantastiskt land. Det är ett land där människor i grunden litar på varandra, där välfärden bär när livet skakar, där föreningslivet lär oss att vi hör ihop och där frihet aldrig har varit en ensam rättighet utan alltid har hängt ihop med ansvar och en idé om att vi bygger samhället tillsammans. Sverige är starkt just därför att vi en gång tog den idén på allvar och byggde institutioner som höll ihop vårt land. Just därför är det så allvarligt när samhällsgemenskapen försvagas, när klyftorna tillåts växa och när segregationen gör postnumret till en sorts förutbestämd framtid.

Segregation är inte bara en bostadsfråga eller en skolfråga. Segregation är ett system som återskapar sig självt. Arbetslöshet blir trångboddhet, trångboddhet blir sämre skolresultat och sämre skolresultat blir högre trösklar till arbete.

När samhället drar sig undan uppstår ett tomrum. Då kliver kriminella strukturer in och erbjuder sin falska gemenskap, sin egen ordning och sin egen lojalitet, byggd på rädsla, tystnad och kontroll. Det är därför vi säger att integration i grunden handlar om samhällsgemenskap. Ska vi leva i ett land där vi möts som medborgare med gemensamma rättigheter och skyldigheter, eller ska vi vänja oss vid parallella liv där klass blir geografi och postnummer blir framtid?

Fru talman! Jag säger detta med både politisk övertygelse och personlig erfarenhet. Jag växte själv upp i ett socioekonomiskt eftersatt område längs tunnelbanans röda linje, bara en halvtimme härifrån, där grannar delade allt från socker till sorg. Där såg jag också två Sverige på samma torg. Jag såg framtidstro och hinder sida vid sida. Jag såg hur snabbt framtidstro kan växa när samhället är närvarande. Jag såg också hur snabbt den kan vittra när institutionerna backar, när skolan byter lärare för ofta och saknar resurser, när bostadsbristen pressar ihop familjer så att barn saknar studiero och när föreningslivet jagar varje krona och fritidsverksamheterna stänger kväll efter kväll. Då blir det inte bara svårare att lyckas utan också svårare att ens tro att det lönar sig att försöka.

Låt oss vara ärliga om mekanismerna: Segregation byggs av samhällsstrukturer. Segregation byggs av arbetslöshet, av trångboddhet, av skolmisslyckanden, av att välfärden dras tillbaka där den behövs som mest och av att arbetsmarknadspolitiken monteras ned när den behöver skruvas upp. Den förstärks av diskriminering som fortfarande kan stänga dörrar som borde stå öppna.

Här brukar Sverigedemokraterna och regeringen tala om krav. Vi socialdemokrater har inga problem med krav – tvärtom. Förväntningarna ska vara höga. Vi ska ha höga förväntningar på varandra. Man ska lära sig svenska språket, arbeta och respektera lagar och demokrati. Man ska helt enkelt göra sin plikt och kräva sin rätt.

Men krav utan verktyg är inte ansvar, utan det är populism. I den här debatten syns det så tydligt. Överallt i betänkandet hänvisas det till att man bereder, följer och analyserar, men de reformer som skulle bära upp retoriken lyser med sin frånvaro. Reformlistan ekar tom.

Samtidigt går man från ord till handling åt fel håll. När arbetslösheten biter sig fast, och när arbete är integrationens viktigaste motor, väljer Sverigedemokraterna och regeringen att försvaga de verktyg som faktiskt kan ta människor från utanförskap till jobb. Det blir mindre av arbetsmarknadsinsatser, mindre av aktiva åtgärder och mindre av utbildningsvägar för vuxna som behöver ställa om.

På bostadssidan saknas den reformkraft som krävs för att bygga bort trångboddhet och boendesegregation. Man predikar arbetslinjen samtidigt som man monterar ned stegen upp till arbete. Det är inte reformkraft. Det är en politik som backar undan, lämnar människor att klara sig själva och överlåter åt kommuner och civilsamhälle att hålla ihop landet på egen hand.

Fru talman! Vi ska inte heller ducka för att människor upplever att politiken under lång tid har varit långsam, för splittrad och för reaktiv. Ja, vi borde ha gjort mer på flera områden. Vi borde också ha gjort det tidigare, inte minst för att bryta boendesegregationen och se till att etableringen blir snabbare och mer arbetsnära.

Skillnaden i dag är dock avgörande. Vi socialdemokrater har dragit våra slutsatser. Vi har skärpt vår politik, och vi tar ansvar för helheten.

Det som har byggt segregation är inte ett enskilt beslut eller ett enskilt år, utan det är decennier av vägval där marknadslogik ofta har gått före samhällsbygge, där investering i välfärd och bostäder inte har hållit jämna steg med behoven och där en stor migration inte har mötts av tillräckligt effektiv integration.

Konsekvenserna ser vi nu. Polisen beskriver fortfarande utsatta områden där de kriminellas påverkan växer. Det är inte bara statistik, utan det är en karta över var samhällskontraktet är som svagast. Det är ett resultat av politiska vägval, och därmed kan det också brytas av politiska vägval. Socialdemokratin har därför en tydlig målsättning: Sverige ska inte ha några utsatta områden.

Detta kräver dock mer än polis och straff. Det kräver att skolan funkar, att bostäder byggs, att arbetsmarknaden öppnas, att civilsamhället får kraft, att diskrimineringen bekämpas och att språkutbildningen håller hög kvalitet och kopplas till jobb.

Fru talman! Bostadssegregation är inte en sidofråga, utan den är en motor. Den påverkar nätverk, skolor, trygghet och vägen till jobb. Just därför blir bostadspolitik arbetsmarknadspolitik.

Kommunerna tvingas alltför ofta ensamma bära ett ansvar som staten borde dela. Här blir kontrasten till regeringens tomhet avslöjande. Ute i landet finns kommuner och bostadsbolag som gör jobbet för att de inte har råd att vänta på regeringen. Jag ska ta upp ett exempel jag själv har sett på nära håll. I Botkyrka har Botkyrkabyggen visat hur arbete kan bli integration i praktiken genom att anställa kvinnor som länge har stått långt från arbetsmarknaden. Jag har varit där och sett vad ett jobb kan betyda för dessa kvinnor: språk i vardagen, stolthet, trygghet och en ny vardagsrytm, som smittar av sig på barnen, grannarna och hela området.

Poängen är enkel. Det finns en väg som bygger, men denna väg kräver politiska verktyg, inte bara tom retorik.

Fru talman! För att stärka samhällsgemenskapen måste hela Sverige ta ansvar. Bosättningslagen är därför viktig. Den bygger på en idé som borde vara självklar: att hela Sverige ska ta ansvar, inte bara några få kommuner och inte de kommuner som redan har de största socioekonomiska utmaningarna.

Riksrevisionen har granskat bosättningslagen och pekat på att staten behöver bättre uppföljning, tidigare ansvarskedjor och mer konsekvent styrning i bosättnings- och etableringssystemen. Det är en viktig påminnelse om att det inte räcker att bara skriva mål. Man måste också bygga fungerande kedjor som håller hela vägen till jobb och egen försörjning.

Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Fru talman! Bosättningen är startpunkten, men den avgörande frågan är kedjan efter. Därför behöver vi tidiga, intensiva och arbetsnära etableringsinsatser där språk och yrke går hand i hand, där validering fungerar och där praktik leder vidare. Vi måste förstå att kontakter och nätverk ofta är den verkliga tröskeln. Därför behövs fler broar in i samhället, såsom mentorer, kontaktpersoner, civilsamhällets krafter och lokala samarbeten med arbetsgivare.

Fru talman! Om vi menar allvar med samhällsgemenskap måste vi tala om en av de största förlusterna i svensk integrationspolitik, nämligen utrikes födda kvinnor som vill arbeta men fastnar i isolering och beroende, inte för att viljan saknas utan för att vägen saknas. Det är en integrationsfråga, men det är också en jämställdhetsfråga och en frihetsfråga. Därför måste insatserna utformas så att de faktiskt når dem som i dag hamnar utanför, också när vägen in sker via en anhörig. Drivkrafterna måste stärka självständighet, inte förstärka beroende.

Därför säger vi socialdemokrater nej till att avskaffa etableringstillägget. Tvärtom behöver det individualiseras så att drivkrafterna att delta i etableringen och att arbeta blir lika för kvinnor och män. Ett första jobb är mer än en lön. Det är nyckeln till språket, till nätverken, till självkänslan och till att barnen ser sin mamma som en del av samhällets puls.

Jag yrkar därför bifall till reservation 7.

Fru talman! Jag vill avsluta där jag började, i Fittja centrum hos mamman jag mötte. Det hon sa är egentligen inget märkvärdigt utan det mest grundläggande ett välfärdsland ska kunna lova sina medborgare: en rättvis chans, ett jobb att gå till, en skola som funkar och trygghet för dina barn.

Det är just därför vi måste tala om samhällsgemenskap, inte som ett slagord utan som en politik i praktiken. Sverige är vårt gemensamma hem, och ett hem bygger man inte med misstänkliggörande och splittring utan med arbete, rättvisa och regler som gäller alla. Det är därför vi socialdemokrater alltid kommer tillbaka till kärnan: Sverige ska ha full sysselsättning, en stark välfärd, ett gemensamt språk och en samhällsgemenskap där både rättigheter och skyldigheter tas på allvar. Det ska vara ett Sverige där drömmar kan bli verklighet, där samhällsgemenskapen stärks och där ingen fastnar på grund av sitt postnummer, trösklar eller stängda dörrar.

(Applåder)

Anf. 15 Tony Haddou (V)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet, och det skulle glädja mig om Socialdemokraterna ville stärka samhällsgemenskapen för fler.

Vid det här laget har nog alla förstått att Socialdemokraterna vill ha en stram migrationspolitik, men det som sker just nu i Sverige handlar inte om människor som kommer hit utan om människor som lever här, växer upp här, utbildar sig eller arbetar här, är djupt förankrade och etablerade här och har hela sina liv här. Vi kan läsa i medierna att tonåringar runt om i landet får utvisningsbeslut när de fyller 18 år. Deras föräldrar och syskon får stanna, men just den i familjen som fyller 18 får ett utvisningsbeslut.

Tidigare fanns en ventil i utlänningslagen som skyddade ungdomar, men den röstade regeringen och Socialdemokraterna bort för två år sedan. Därför har vi nu flera fall av tonårsutvisning i Sverige. Jag ska inte fråga om Socialdemokraternas självkritik nu när de läser om alla dessa fall, men tycker ledamoten att det ska fortsätta så här, alltså att man får ett utvisningsbeslut när man fyller 18 trots att man är starkt etablerad i Sverige? Ska ungdomar få ett utvisningsbeslut i 18-årspresent trots att de har hela sina liv här? Är det inte dags att Socialdemokraterna omvärderar sin uppfattning och ser till att vi har en ventil som skyddar dessa starkt etablerade ungdomar?

Anf. 16 Serkan Köse (S)

Fru talman! Jag tackar Tony Haddou för hans engagemang och för att han ställer en viktig och bra fråga. Jag delar ledamotens uppfattning att människor som gör rätt för sig inte ska bestraffas på detta sätt. Unga människor som är uppvuxna i landet, har gått i skolan här, har fått kompisar och är en del av Sverige ska absolut inte utvisas.

Frågan diskuteras i socialförsäkringsutskottet, där den följs noga. Jag har också förstått att migrationsministern är öppen för en diskussion om att se över vissa delar av denna lagstiftning, och den processen ska vi bevaka.

Men personligen tycker jag som sagt att människor som gör rätt för sig absolut inte ska utvisas.

Anf. 17 Tony Haddou (V)

Fru talman! Det gläder mig att ledamoten delar min uppfattning.

Vi lade fram ett utskottsinitiativ i socialförsäkringsutskottet i går. Egentligen är det väl inte så mycket att fundera på, och det finns ingen anledning att vänta på regeringen. Om migrationsministern lade fram ett förslag om en ventil i lagstiftningen skulle det troligen vara det smalaste någonsin eftersom Sverigedemokraterna skulle göra allt för att stoppa det.

Utskottsinitiativet handlar för det första om att höja åldern för egna asylskäl från 18 till 21 år för att undvika dessa situationer. För det andra vill vi få tillbaka den ventil som fanns i lagstiftningen för särskilt ömmande fall. Det skulle göra att dessa barn skyddas när de blir 18 år eftersom de har hela sina familjer och sin anknytning i Sverige.

Fru talman! Det här är ingen debatt eftersom ledamoten håller med mig, så det enda jag kan göra är att uppmana ledamoten och hans partikollegor att rösta på utskottsinitiativet och prata med regeringspartierna så att vi kan skydda dessa barn och ungdomar.

I debatten hör man från Socialdemokraterna, som troligtvis blir ett regeringsparti, att de inte vill att det här ska fortsätta. Det går att med enkel lagstiftning – en enkel regeländring – se till att dessa utvisningar stoppas och undviks. Utlänningslagen kan man ändra på dagen så att det blir på det sättet; det går väldigt fort.

Det här är ingen debatt, fru talman, utan en uppmaning: Ta chansen att se till att tonårsutvisningarna stoppas! Jag förväntar mig att Socialdemokraterna tar den chansen.

Anf. 18 Serkan Köse (S)

Fru talman! Återigen: Jag har inte koll på utskottsinitiativet. Jag känner inte till det, och jag har inte läst det. Då är det svårt att veta exakt vad som står i utskottsinitiativet, men jag tycker överlag att de unga människor som finns i vårt land, som har gjort rätt för sig och som har växt upp här ska stanna kvar i Sverige.

Som jag nämnde har migrationsministern öppnat för en diskussion om en ventil för den här gruppen, och vad jag förstår kommer den när som helst. Jag har ingen aning om vilket datum, men det ska ligga i vårens propositioner. Vi socialdemokrater har sagt att vi är redo att samarbeta med regeringen om den väljer att lägga fram ett sådant förslag.

Anf. 19 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Nu har vi och inte minst Serkan Köse tur, för jag kan läsa upp vad förslaget innebär.

Förslaget innehåller en utvidgad möjlighet till anhöriginvandring för unga upp till 21 år. Utskottet föreslår att utlänningslagen ändras så att personer upp till 21 års ålder ska kunna beviljas uppehållstillstånd som anhöriga till sina föräldrar och räknas till kärnfamiljen. Syftet är att förhindra att unga som fortfarande är beroende av sina föräldrar och som har levt större delen av sina formativa år i Sverige skiljs från sin familj till följd av en snäv åldersgräns. En sådan ändring stärker skyddet av familjelivet och minskar risken för att barn och unga hamnar i en rättslig gråzon i övergången mellan barn och vuxen. Det var den första delen.

Den andra delen handlar om att återinföra humanitär skyddsgrund vid särskilt ömmande omständigheter, vilket riksdagen avskaffade 2023 på grund av Tidöregeringen. Detta röstade Socialdemokraterna för, om jag minns rätt.

Nu när vi vet vad det handlar om har vi förutsättningar att fråga: Är Socialdemokraterna för att återinföra särskilt ömmande omständigheter? Och är Socialdemokraterna för att unga upp till 21 års ålder ska kunna beviljas uppehållstillstånd som anhöriga till sina familjer som finns här? Det gäller till exempel Ayla som är här i dag och vars föräldrar har permanent uppehållstillstånd och medborgarskap. Dessa regler har ni i Socialdemokraterna röstat bort en gång. Är ni öppna för att återinföra dem?

Sverigedemokraterna öppnade för att se över regelverken, uppenbarligen i teorin. Det skulle vara intressant att höra Socialdemokraternas syn på detta.

Anf. 20 Serkan Köse (S)

Fru talman! Tack, Niels Paarup-Petersen, för ditt engagemang i de här frågorna!

Det är väldigt svårt för mig som ledamot att här kunna ge ett svar om en skrivning vars delar jag inte har sett. Frågan behandlas i socialförsäkringsutskottet, och jag har stort förtroende för mina partivänner som sitter i detta utskott och tittar väldigt noga på dessa delar. Jag är inte insatt i frågan även om jag nu har fått höra delar av skrivningen. Jag behöver titta på det noggrant för att kunna göra en bedömning.

Överlag tycker jag, bortsett från det som ledamoten precis läste upp och som är viktigt, att de barn som har gått i skola i Sverige och som har gjort rätt för sig ska behandlas på ett sakligt sätt. Det är min övertygelse i den här diskussionen. Återigen: Jag har ett starkt förtroende för mina partivänner i socialförsäkringsutskottet, och jag tror att man kommer att landa i ett bra beslut där.

Anf. 21 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag har full respekt för att det är mycket svårt att svara på stående fot – jag köper det. Men nu vet ledamoten vad det handlar om, och han kan ringa sina kollegor och kolla vad de anser. Det hade varit trevligt.

När det gäller de frågor som nämnts i talarstolen är vi helt överens om att det är avgörande för integrationen att människor kommer i jobb. Utmaningen just nu är att detta inte räcker, för de utvisas ändå. Detta skadar integrationen, men det kommer jag tillbaka till senare.

När vi nu ska få fler i jobb undrar jag varför Socialdemokraterna gång på gång säger nej till att göra det billigare att anställa, vilket Centerpartiet föreslår. Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna etcetera för att det ska bli billigare att anställa, men detta betyder inte att den enskilde får lägre lön.

Jag vet att våra partier ser lite olika på det här, men att sänka kostnaderna för dem som får sitt första jobb och säkra att de får mer kvar i plånboken genom att sänka skatten skulle leda till att fler kan lämna utanförskapet och ta sig in på arbetsmarknaden och därmed förbättra integrationen. Varför säger Socialdemokraterna gång på gång nej till den typen av lösningar, när vi är överens om att det är avgörande att fler ska komma i arbete?

Anf. 22 Serkan Köse (S)

Fru talman! Jag tackar för frågan.

Ekonomisk politik och skattepolitik är alltid intressant. Det finns en korrelation mellan skattepolitiken och arbetsmarknadspolitiken.

Mig veterligen har Socialdemokraterna till och med förhandlat med Centerpartiet, inte minst när det gäller nedsättningen av skatten för unga. Vi har alltså inte alltid sagt nej, utan det har funnits tillfällen då vi har tittat på de delarna och hur man ska göra. När det gäller skattepolitiken är det viktigt att titta på mer konjunkturella insatser. Det har vi inte sagt nej till, utan vi var med och drev igenom det.

Däremot kan vi konstatera att det finns mycket forskning som tittat på nedsättning av skatten för unga och som har landat lite olika. Det finns de som har visat att det kanske inte riktigt blev de effekter som förväntades, till exempel när alliansregeringen sänkte skatten för unga. Det kunde konstateras att det inte gav så många jobb, och de jobb som kom till kostade väldigt mycket. En skattesänkning på drygt 100 miljarder gav 15 000 jobb. Sedan räknade man ut att det landade på 1–1,5 miljoner per skapat jobb. Vi måste fundera på hur vi förvaltar skattemedlen på bästa möjliga sätt för att få resultat.

Jag tycker att vi ska fundera över den här typen av diskussioner utifrån konjunkturen. Vilka åtgärder behöver sättas in för att se till att fler, framför allt unga människor, kommer i arbete? Det har prövats tidigare av den socialdemokratiska regeringen, och det har gett effekt. Jag tror att detta är något som kommande regering får titta på.

Anf. 23 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ditt anförande!

Socialdemokraterna har lagt om sin politik, påstår man i alla fall. Det är klokt och bra. Det är på tiden att Socialdemokraterna äntligen verkar ha vaknat, men frågan är om det är trovärdigt. Är det trovärdigt att Socialdemokraterna kommer att införa en stram invandringspolitik om man vinner valet? Hur ska det i så fall gå till?

Socialdemokraternas tidigare samarbetspartier är alla för ett ökat mottagande och en ökad invandring. Då återstår frågan: Vilka ska Socialdemokraterna samarbeta med i en regering? Den frågan tycker jag är befogad och relevant, för mig veterligen har inget av de tidigare samarbetspartierna någon annan åsikt än att invandringen och mottagandet ska öka. Samtidigt hävdar Socialdemokraterna att de ska föra en stram invandringspolitik. Hur ska det gå till?

Anf. 24 Serkan Köse (S)

Fru talman! Valet är den 13 september. Då ska svenska folket säga sitt, och därefter blir det en annan diskussion. Att stå här i dag i februari och säga vilka partier man ska samarbeta med och hur regeringskonstellationen ska se ut tycker jag inte är relevant. Diskussionen i dag handlar om arbetsmarknadspolitiken, hur vi ska se till att fler människor kommer i arbete, hur vi ska bygga bort den segregation som finns i dag, hur vi ska stärka integrationen och hur vi ska se till att Sverige fortsatt har en stram migrationspolitik så att vi kan klara av den integrationsskuld som finns i dag. Det är huvudfokus för diskussionen. Hur ska vi se till att fler kommuner tar sitt ansvar?

Jag ställer också en annan fråga nu när Sverigedemokraterna har möjlighet att svara. Utifrån situationen i dag, då väldigt få kommuner har tagit ett stort ansvar när det gäller att ta emot människor, har Sverigedemokraterna gång på gång röstat emot det som handlar om kommunernas ansvar. Nu vill inte Sverigedemokraterna att kommunerna ska behöva ta ett större ansvar för att se till att bygga bort segregationen och stärka integrationen.

Frågan tillbaka till ledamoten är därför: Tycker Sverigedemokraterna fortfarande att man ska låta vissa kommuner slippa undan sitt ansvar och lägga ansvaret på andra kommuner, som i dag har tagit ett stort ansvar när det gäller migrationspolitiken?

Anf. 25 Ann-Christine Frohm (SD)

Fru talman! Ja, vi tycker att kommunerna ska ha rätt att neka mottagande om kommunen inte har möjlighet till detta.

Ledamoten känner säkert lika väl som jag till den kommunstyrelseordförande – som tillhör ledamotens parti – som tidigare satt och grät i medierna. Det handlade om en liten kommun i mitt hemlän Västmanland som inte hade möjlighet att ta emot alla anvisade och samtidigt göra ett bra jobb.

Socialdemokraterna är i allra högsta grad ansvariga för bristande integration och ökad segregation. Frågan kvarstår: Hur ska Socialdemokraterna kunna införa en stram invandringspolitik? Jag tycker att väljarna förtjänar att få veta det.

Tidöpartierna har varit tydliga med vad vi vill efter nästa mandatperiod. Jag, och säkert även väljarna, skulle uppskatta om Socialdemokraterna vore lika tydliga.

Jag ska passa på att göra ett förtydligande när jag nu möter ledamoten i ett replikskifte. Vi har tidigare diskuterat ungdomsarbetslösheten, och den ligger alltså på 6 procent när man har skalat av utbildningsplatser och sådant. Det är stor skillnad mot hur Socialdemokraterna väljer att presentera ungdomsarbetslösheten.

Anf. 26 Serkan Köse (S)

Fru talman! Mitt svar är väldigt tydligt: Socialdemokratin är tydlig när det gäller den strama migrationspolitiken. Där kommer vi inte att backa en millimeter.

När det gäller diskussionen om ungdomsarbetslösheten kan vi konstatera att ledamoten har räknat in alla de studerande som också står till arbetsmarknadens förfogande och som går en massa kurser för att de inte hittar rätt arbete. Låt oss titta på hur situationen de facto ser ut: Sverige ligger i jämförelse med resten av EU väldigt högt när det gäller ungdomsarbetslösheten. Vi har många unga människor som inte får ett arbete.

Vi har också väldigt många unga människor som inte finns i något system; det vet ledamoten om. Vi har i dag över 100 000 unga människor i det man kallar för uvas-gruppen, unga som varken arbetar eller studerar. Det är en alarmerande siffra. Alla dessa unga människor finns alltså inte i något system, och regeringen har närmast lagt ansvaret på kommunerna.

Med tanke på att ledamoten brinner för ungdomsfrågorna och engagerar sig i ungdomsarbetslösheten – hon har ju gått in och tittat på siffrorna – vill jag fråga vad ledamoten anser att vi behöver göra, inte minst när det gäller att vi har 100 000 unga människor som inte finns i något system. Är det en fråga som Sverigedemokraterna bryr sig om? Jag tror att ledamoten får redogöra för det i ett annat replikskifte.

Anf. 27 Arin Karapet (M)

Fru talman och ärade kollegor i utskottet! Jag vill börja med ett litet medskick till talmanspresidiet.

Vi går nu mot en valrörelse, men i nästa mandatperiod bör man tillsammans med gruppledarna se över om integration verkligen ska behandlas i arbetsmarknadsutskottet. Vår integrationsdebatt landar återkommande i invandringsdebatten, det vill säga i migration och migrationsärenden, som egentligen borde behandlas i socialförsäkringsutskottet. Det bästa vore om invandring, migration och integration hamnade i ett nytt utskott. Detta var bara ett medskick och ett önskemål för att vi ska kunna behandla frågan på ett riktigt och ärligt sätt.

Fru talman! I dag debatterar vi integration. Vi måste vara helt uppriktiga. Det är som att man står här och upprepar sig själv. Vi har i 30 år haft en migrationspolitik i Sverige som har varit helt ogenomtänkt. Den må ha varit kantad av goda andemeningar, men den har inte funkat.

Tidigare i debatten fick vi höra att kommunerna är positiva till att öka invandringen. Det handlar om en enkät från Linköpings universitet, där 60 procent av kommunerna har svarat. Men det är tjänstemännen som har svarat på enkäten, inte de folkvalda. Det är det här som är problemet. Det handlar om den aktivism som vi ser bland våra myndigheter, i riksdagen och i kommuner, där det är tjänstemännen som har tagit över politikernas roll.

Jag är nu helt uppriktig, och jag kan säga detta till varenda väljare. Jag har sagt det tidigare, jag kommer att säga det i dag och jag kommer att säga det i morgon: Det är inte sällan man får en pappersprodukt framför sig, och sedan ändrar man på en bokstav och röstar igenom den. Det är tjänstemannastyrt.

I debatten här i kammaren har vi hört om enskilda fall, som berör oss allihop. Med all respekt – för det finns en människa bakom alla fall – men vi har faktiskt en ordning i Sverige där det är myndigheterna som fattar beslut i migrationsärenden. Om Vänsterpartiet tycker att det är ett problem bör man föreslå den tidigare ordningen, då regeringen fattade beslut i samtliga fall.

Vi är dock överens om att vi ska ha en reglerad invandring i Sverige, och jag kommer att slåss för den. Sverige ska ta emot dem som har asylskäl, men Sverige har tagit emot alltför många under alltför lång tid. Det är jättelätt att stå i den här kammaren och prata om mänskliga rättigheter och de stora världskonflikterna. Men när en person kommer till Sverige måste vi fråga oss: Finns det tillräckligt många lärare i kommunen? Hur ser klasserna ut?

Jag tycker inte att det är okej att barn med utländskt påbrå i Sverige går ut svensk skola och talar svenska med brytning. I 30 års tid har man där jag växte upp inte tyckt att det var något fel att prata Rinkebysvenska. Jag kan säga så här: Man har ljugit för de här barnen! När de går på sin första arbetsintervju och inte kan prata så att folk förstår dem är det klart att deras självförtroende bryts ned.

Vissa börjar då prata om strukturell rasism och yada hit och dit. Sverige är inte ett rasistiskt land. Det är bara att gå ut på gatan och se hur många människor som ser annorlunda ut än en själv. Det är bara att titta på den här kammarens sammansättning. Just nu ser jag att vi är fyra fem ledamöter här inne som har utländskt påbrå. Jag räknar in även dig, Niels, och jag tittar på Serkan, Tony, mig själv och Sara. Jag kan ha glömt en sjätte.

Är Sverige rasistiskt? Sverige är inte ett rasistiskt land. Sverige är ett land där man kan lyckas om man anstränger sig och gör rätt för sig.

Integrationen i Sverige handlar om att vi måste sätta ned foten, och det har vi nu gjort. Kommer man till Sverige handlar det om tillfälliga uppehållstillstånd, där man efter tre år kan få ett permanent uppehållstillstånd om man har gjort rätt för sig. Det medför krav på att man ska lära sig språket, leva ett hederligt liv och kunna försörja sig själv. Det är de tre pelarna för en lyckad integration.

Föräldrar har ansvar för sina barn. Vi har under alltför lång tid fått höra att det behövs mer pengar till skolan. Ja, det kan finnas fall där det behövs, men det handlar också om att utnyttja resurserna på rätt sätt.

Vi måste ställa rätt krav från dag ett. Vi ska inte ha de låga förväntningarnas rasism. Barn som går i skolan i våra förorter ska inte få höra att det går jättebra för dem, när vuxenvärlden vet att de inte kommer att komma någon vart. Visst, de får ett betyg på papperet, men sedan är det good luck! Sedan skickas de vidare till nästa statliga institution som komvux, sfi – you name it. Det är inte längre vårt problem, tänker man. Det blir ett självspelande piano som ökar segregationen.

Fru talman! Jag vill att alla som bor i Sverige ska lyckas. Men då måste vi ha en ordning. Vi måste vara tydliga. Vi måste ställa krav. Att ställa krav är att bry sig. Det är det vi gör från regeringssidan, fyra partier ihop.

Anf. 28 Tony Haddou (V)

Fru talman! Ledamoten vill inte prata om enskilda fall. Det är väl bra, för då kan vi prata om det strukturella problem vi har, som är en konsekvens av de regeländringar regeringen har gjort i lagstiftningen. Vi stiftar ju lagar här, och detta kan rättas till.

Moderaterna talade väl i flera minuter om integration men ger alltså utvisningsbeslut till de absolut mest lyckade integrationsexempel vi har i Sverige. Var det detta Arin Karapet tänkte sig när han blev politiker – att ge utvisningsbeslut till unga som har levt här hela sitt liv? När de fyller 18 år ska de utvisas. De kan ha sin anknytning här i Sverige och ha levt här fem, tio eller femton år. Hela familjen kan ha permanent uppehållstillstånd eller medborgarskap, men när en familjemedlem fyller 18 år får den ett utvisningsbeslut i stället. Den regeländringen tycker jag ändå att politikerna här i riksdagen kan fatta beslut om att ändra tillbaka.

Det handlar inte om ett enskilt fall utan om ett strukturellt problem vi har i Sverige. Vi har en djupt allvarlig situation, en fruktansvärd situation, där tonåringar får utvisningsbeslut i 18-årspresent – oavsett om de varit här i fem, tio eller femton år, oavsett om de pluggar, jobbar extra, har 100 procent anknytning i Sverige och möter alla krav som ledamoten pratar om, precis som deras föräldrar.

Var det detta Arin Karapet tänkte sig när han blev politiker – att just den här målgruppen så orättfärdigt skulle få utvisningsbeslut?

Anf. 29 Arin Karapet (M)

Fru talman! Jag ska svara ledamoten Haddou. Jag har personligen inga problem med att prata om ett enskilt fall. Jag tycker att politiker faktiskt ska våga säga vissa saker. Det är skillnad om man är minister. När vi är så pass välbetalda och har förmånen att få sitta i riksdagen och lagstifta bör vi också kunna svara på frågor även om de är obekväma.

Låt oss gå tillbaka. År 2016 införde den socialdemokratiska regeringen tillfälliga uppehållstillstånd. Vänsterpartiet backade upp den regeringen. Jag tycker att Vänsterpartiet ska vara uppriktiga mot de personer man säger sig slåss för: Ni har samarbetat med Socialdemokraterna. Det gällde kanske inte just när de tillfälliga uppehållstillstånden röstades igenom, för då tror jag att ni röstade emot – jag utgår från det, men jag har inte fakta. Men ni krokade ändå arm med Socialdemokraterna, och då tycker jag att man ska vara uppriktig.

Problemet är ju detta: Är du 15 år får du ett tillfälligt uppehållstillstånd på tre år. Det säger sig självt att du när du fyller 18 ska få ett nytt beslut, och då blir det automatiskt ett utvisningsbeslut.

Sedan fanns det en ventil för ömmande skäl. Problemet var att man utnyttjade detta i väldigt många fall där det inte fanns ömmande skäl. Flyktingamnestin är ett exempel. Man gjorde så många undantag i migrationspolitiken att svenska folket tappade tron på det svenska migrationssystemet.

Jag har inga problem med att en ungdom som sköter sig får stanna i Sverige. Det har kommit en utredning, och ministern har sagt att man kommer att titta på detta.

Jag blir också berörd av det fall som togs upp här. Jag kan komma tillbaka till det i min nästa replik.

Anf. 30 Tony Haddou (V)

Fru talman! Ledamoten säger här att lagstiftningen utnyttjades, men i asylärenden görs det individuella bedömningar. När det kommer till just särskilt ömmande omständigheter har nog ingenting i utlänningslagen använts så snävt som detta i bedömningarna. Det var en liten, sista ventil som räddade liv. Det var livsavgörande för familjer och för dessa ungdomar. Det är ingenting som någonsin har utnyttjats över huvud taget.

Detta handlar inte heller om 2016. Det handlar om en regeländring som man tog bort 2023, för två år sedan. Regeringen lade fram förslaget, och Socialdemokraterna röstade med.

Det jag kräver här är att Moderaterna tänker om, helt enkelt. Det finns ingenting som rättfärdigar de tonårsutvisningar vi ser just nu. De kan väldigt enkelt undvikas med två enkla regeländringar som gör att vi får en ventil i lagstiftningen.

Detta var ingenting som utnyttjades så länge det fanns. Det användes väldigt snävt, bara de gånger det kunde konstateras att det fanns en anknytning, att föräldrar eller familjer hade medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd, att man hade större delen av sitt liv här, att man inte ens hade någon relation till hemlandet över huvud taget eller att man hotades med döden där. Det var därför man hade den här skyddsventilen.

Det finns ingen prestige i den här frågan över huvud taget. Det handlar om att ens 18-årsdag inte ska innebära att man förlorar sin familj, sin trygghet och sin framtid. Man kan ha hela sin anknytning här och ha mött exakt alla krav som Moderaterna talar om och trots det få ett utvisningsbeslut i 18-årspresent. Här tycker jag att Moderaterna ska tänka om.

Anf. 31 Arin Karapet (M)

Fru talman! Det är som jag sa: Det har kommit en utredning till ministern, och ministern har själv sagt att man ska titta på detta.

Gemene man säger alltid: De som sköter sig ska få stanna, och de som inte sköter sig ska hem. Jag vill dock zooma ut lite – inte prata bort det; vi ska vara ärliga mot varandra. Problemet är att vi under så många år har sett så många fall med personer som fått stanna kvar i Sverige fast de inte borde ha fått det. De har ljugit. De har brutit mot regelverket.

Då har man från ledamotens sida alltid velat ha undantag – låt människor få stanna, det här är rasism, yada. Här har det uppstått en skyttegrav mellan de två sidorna i svensk politik. De som sköter sig, en liten grupp människor, hamnar mellan stolarna.

Jag är öppen för att titta på detta. Jag har inga problem med det. Jag sitter inte på makten, men jag kan ringa till migrationsministern och säga att vi kanske borde tänka om lite här. Jag lovar dock ingenting, för samtidigt som jag tänker så här om dem som sköter sig vill jag att de som våldtar, begår brott, ljuger, slår sin fru eller utövar hedersförtryck ska utvisas ur landet samma dygn. Jag kan göra skillnad på dem som gör rätt för sig och dem som gör fel.

Här har vi eventuellt ett problem. Jag är öppen med att säga att jag som ledamot och som medborgare tycker att den som sköter sig ska få stanna här. Samtidigt är politik svårt. Någon gång måste man också ha ett regelverk som är generellt. Det kan inte alltid vara individuellt, och ibland hamnar folk mellan stolarna. Just i de här fallen får man väl titta på det.

Anf. 32 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag uppskattar samtalen med Karapet, också att lyssna på dem. Det är alltid ärliga och seriösa samtal.

Det togs upp att det var en utmaning att vi alltid pratar integration och migration. Samtidigt inledde Karapet med att säga att migrationspolitiken var ogenomtänkt, så kanske bidrar han själv till detta.

Vi är helt överens om att ett nej är ett nej. Det gäller i migrationspolitiken. Har du fått ett nej ska du åka ut. Frågan är vad man ska få ett nej för. Att detta ska vara tjänstemannastyrt är vi också överens om. Frågan är vilka regler tjänstemännen ska följa. Det är det vi diskuterar i den här kammaren.

Konsekvenserna av regelverket blir ett sådant case som vi har med Ayla. Vi visste att det skulle komma. Syftet med att ta bort regeln om 21 års ålder var att de människorna annars inte skulle få möjlighet att stanna. Det var bara för den gruppen och hade inget att göra med kriminalitet. När man tar bort de regelverken blir konsekvenserna att tjänstemännen fattar de besluten. Jag uppskattar också att Karapet är öppen för att se över regelverket. Det är jättebra.

Frågan om ömmande skäl förtjänar ett litet ord på vägen. År 2018 var det 200 personer som fick uppehållstillstånd på den grunden. Det är inte direkt en amnesti. Man kan tycka att de är för många, men sedan dess har det blivit färre och färre. Det är inte jättemånga. Åtta personer fick uppehållstillstånd på grunden synnerliga skäl, och det är inte så många som uppfattar det som en amnesti.

Precis som Karapet säger finns människor bakom varje beslut. Karapet pratade om dem som anstränger sig, gör rätt för sig, lär sig språket, lever hederligt och försörjer sig. Jag uppfattade det så att du lovade att ringa till Forssell och säga att det inte håller, att vi måste ändra reglerna.

Anf. 33 Arin Karapet (M)

Fru talman! Som folkvald ska man vara uppriktig med vad man tycker och tänker. Sedan kan det vara någon som inte håller med, men det är demokrati. Det är därför det är åtta partier i kammaren. Jag är inte alltid överens med min mamma eller min fru, och ibland är jag inte ens överens med mig själv.

Jag har följt fallet, och jag vill tacka Ayla för hennes engagemang för ett fritt Iran. Jag är också engagerad, och jag har själv anknytning till Iran. Särskilt tänker jag på kvinnor som slåss för kvinnors frihet. Det är många i Sverige som pratar om kvinnors rättigheter, men när det väl kommer till kritan syns de inte. Så stort tack!

Jag vill säga följande till ledamoten Niels. Om vi går ut på gatan kan vi se att folk generellt sett är förbannade. Låt oss titta på tidslinjen. Det blev en flyktingamnesti för en grupp som inte hade asylskäl. Topplocket går för allmänheten, och de litar inte alls på vad politikerna säger längre. Sedan kommer dessa fall med människor som har ansträngt sig, och de hamnar mellan stolarna. Här menar jag att politiken inte har varit konsekvent.

Är man konsekvent kan man också lösa knutarna där lagstiftningen blir moment 22. Problemet är att vi gör flera saker samtidigt. Det handlar också om att upprätthålla förtroendet för migrationssystemet, och det har många ledamöter och partier varit med och raserat och förstört. Människor känner inte tillit.

Det handlar om vanligt funtade människor, och det är klart att de som sköter sig ska få stanna.

Anf. 34 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Det är underbart att kunna ha ett öppet och fritt samtal som inte är bundet av talepunkter, som vi ibland ser i partiledardebatterna. Jag har sett på både höger- och vänstersidan att många pratar men inte riktigt levererar när det kommer till att gå ut på gator och torg och ta de svåra samtalen om hedersförtryck, sitta med i debatter i moskéer och säga till dem att det beteendet inte är acceptabelt. Jag har gjort dessa saker. Den tidigaste videon på Youtube där jag pratar om hedersförtryck på torgen i Malmö är från 2012. Jag håller med om att det är många som inte har tagit sig an den frågan ordentligt i tid. Men som tur är har mycket förbättrats på den fronten.

Jag anser också att det kom fler än vad Sverige kunde hantera, och vi ser konsekvenserna av detta. Det har varit diskussioner om ensamkommande afghaner. Det beslutet var oerhört shady, men det var för att ingen visste vad man skulle göra med dem. Moderaterna hade inget svar. Man kunde inte skicka tillbaka dem till Afghanistan eller Iran. Vad skulle man göra med denna lite speciella grupp?

80 procent av den här gruppen jobbar, och resten pluggar. Sedan är tyvärr några kriminella, och de ska såklart ut. Men det ligger på individnivå, och vi måste göra den skillnaden.

Låt mig komma tillbaka till den konkreta frågan. Vi vill att de som har kommit hit och gör allting rätt ska få stanna. Kommer Arin Karapet och Moderaterna att göra en insats? Jag vet att ni inte kan lova hur det landar – och jag har respekt för det – men kommer ni att göra en insats för att fler av dem som faktiskt bidrar, gör allting rätt, lär sig språket, försörjer sig själva och lever hederligt får stanna? Det är så vi bygger integration.

Anf. 35 Arin Karapet (M)

Fru talman! Den här mannen brukar säga att man blir ställd mot väggen, och då kan man inte backa.

Jag kan inte lova vad Ulf Kristersson, Johan Forssell eller regeringen kommer att fatta för beslut. Jag kan bara tala för mig själv.

Även en sverigedemokrat vill inte skicka hem den som sköter sig och gör rätt för sig. Jag har alltid varit av den åsikten, och det är vad hela mitt politiska engagemang bygger på. Problemet är att alltför många som inte har skött sig får stanna här. Vi har inte varit konsekventa de senaste 30 åren, och därför har topplocket gått.

Vad gör vi folkvalda då? Antingen löser vi problemet och accepterar verkligheten, eller så stänger vi öronen och får kaos. Jag tror inte på kaos. Jag tror på att man ska lösa problemet. Vissa värderingar följer med mig, nämligen att den som sköter sig ska få stanna. Men man måste också ha följt regelverket. Jag vet inte hur ordningen har varit i asylärendet, och jag vill inte föregå beslut om fel eller rätt. Jag måste få se papperen och vad som står i lagstiftningen.

Jag har också träffat personer som har gjort rätt för sig i allt, men de har gjort fel i asylprocessen. Det måste finnas en ordning där också. Annars blir det hela havet stormar.

I det här fallet har Migrationsverket tack och lov tillfälligt stoppat utvisningar till Iran, där man har slaktat 40 000–50 000 av det egna folket. Vi får se vad som händer. Jag ska försöka kontakta Johan de närmaste dagarna.

Anf. 36 Tony Haddou (V)

Fru talman! Den som sköter sig får stanna har upprepats av bland annat Moderaterna. Det kan inte bli mer fel med tanke på exempelvis lagen om spårbyte utan övergångsregler. Det gör att alla människor som har mött kraven som regeringen har ställt får utvisningsbeslut när de söker igen. Det enda man hade behövt göra var att få in övergångsbestämmelser. Det handlar om 4 000 människor i Sverige som arbetar, ställer klockan, vaknar och går till jobbet och som är rädda för att utvisas. Oftast arbetar de inom bristyrken och i välfärden.

Hela frågan om tonårsutvisningarna är ett sådant exempel. Människor som har gjort allt rätt och riktigt får utvisningsbeslut. De som sköter sig verkar inte heller ha en chans i Tidöpartiernas Sverige.

Vi debatterar i dag frågan om integration med en regering som med all tydlighet politiskt, ekonomiskt och institutionellt i Sverige har visat att de inte vill ha integration över huvud taget. Människor med den starkaste anknytningen till Sverige utvisas. Människor med den djupaste förankringen i Sverige, som är väletablerade och har levt i stort sett hela livet här, utvisas av regeringen till länder de många gånger inte ens har någon anknytning till.

Det räcker inte att man gör allt rätt och riktigt, lär sig språket, utbildar sig, skaffar jobb och sköter sig, oavsett om man har levt här i fem, tio eller femton år; man får ändå utvisningsbeslut på helt vansinniga grunder, som den här regeringen har bestämt.

Vi har en regering som på alla sätt och vis skadar integrationen i Sverige och med det skadar människor, familjer och hela lokalsamhällen. Det är människor som har gjort allt rätt och som ni möter i affären, på barnens förskola, i skolan, på universitetet och på våra sjukhus. De är en del av vår samhällskropp men drabbas just nu av en väldigt förnedrande och orättfärdig politik.

Fru talman! Det verkar vara viktigare för regeringen var en människa kommer ifrån än vad man uträttar för vårt land, om man sköter sig och så vidare. Just nu utvisas nämligen till exempel undersköterskor, vårdbiträden och sjuksköterskor, trots att det finns en oerhörd brist i dessa personalgrupper och trots att de har kollektivavtalsenliga löner, som sätts av arbetsmarknadens parter. Men regeringen har visat, till exempel när det kommer till frågan om spårbyte, att de för att göra så många som möjligt utvisningsbara gärna kör över den svenska modellen.

Det är cyniskt och ofattbart att vi har politiker som har som mål att göra allt fler utvisningsbara, trots att de arbetar här, håller svensk välfärd uppe och är en del av vår samhällskropp. Det har inte minst visat sig i reportagen, som vi möts av varje dag, om ungdomar vars liv och drömmar krossas framför ögonen på oss. Barn som är födda här och ungdomar som har vuxit upp här utvisas till länder som de inte har någon anknytning till och inte ens har varit i. De kan inte heller förstå språket.

Det handlar om familjevänner, kollegor och barnens klasskompisar. Jag träffar lärare och klasskompisar till barn som utvisas. De kan inte förstå varför regeringen får igenom så inhumana lagar, som ibland är retroaktiva och utan övergångsbestämmelser. Exakt ingenting blir bättre av den politik som den här regeringen driver, varken för individerna eller för samhället, som den här regeringen trasar sönder bit för bit. Det gör något med barn och unga och med lokalsamhällen runt om i landet när det i skolor gång på gång finns en klasskompis som är utvisningshotad. Det är så ovärdigt det kan bli.

Förra veckan träffade jag Jomana här i riksdagen, tillsammans med kollegor från Miljöpartiet och Centerpartiet. Hon har bott i Sverige nästan hela sitt liv och drömmer om att bli socionom. Om fyra månader skulle hon ta studenten från gymnasiet i Solna. Hon var fyra år när hon och föräldrarna kom till Sverige. Några år senare föddes lillebror, som fick svenskt medborgarskap. Nu bor de i Upplands Väsby och har rotat sig i Sverige. Föräldrarna har permanent uppehållstillstånd, men det har inte Jomana. Anledningen är att hon har fyllt 18 år. Då bedöms man inte längre vara en del av kärnfamiljen. Resten av familjen får stanna, men inte hon.

Att vi har en regering som tillsammans med socialdemokrater aktivt har röstat för att det ska vara så här är helt ofattbart. En av Jomanas kompisar sa: Ni utbildar unga som växer upp och lever här hela sina liv, men när de börjar arbeta ska ni ta dem från deras familjer och utvisa dem.

Ni hör hur orättfärdigt detta låter.

Fru talman! Jag har också träffat Ayla och hennes familj som är här i dag. Hennes två småbröder och mamma och pappa har permanenta uppehållstillstånd och medborgarskap. Hon får ett utvisningsbesked i 18-årspresent. Hon ska utvisas ensam till Iran – till Iran!

Förstår ni vad det är för politik som bedrivs? Dessa hårdare regler, som ni andra här i kammaren har röstat för, gör att personer som Ayla, som fortfarande bor hemma, pluggar och jobbar på ett LSS-boende, får utvisningsbeslut, oavsett anknytning eller hur mycket rätt och riktigt de gör.

Denna situation är inte unik. Det är konsekvensen och effekten av politiska beslut. Runt om i Sverige får ungdomar, som har bott i Sverige i åratal med sina familjer, besked om att de inte får stanna, trots att deras föräldrar och småsyskon får göra det och trots att de har en djup förankring i Sverige.

Jurister, advokater och organisationer har under lång tid larmat om dessa tonårsutvisningar. Detta kan förändras genom en enkel lagändring. I går föreslog vi ett utskottsinitiativ i socialförsäkringsutskottet med två förslag för att förhindra dessa tonårsutvisningar.

För det första måste vi höja åldern för egna asylskäl från 18 till 21 år, för att undvika dessa situationer.

För det andra måste vi se till att återinföra den sista ventilen, som fanns tidigare. Då kan de som blir myndiga få stanna på grund av särskilt ömmande omständigheter, till exempel om man har en stark anknytning och etablering, har vuxit upp här, kan språket, har utbildat sig och så vidare.

Min uppmaning är: Ta den chansen! Den här situationen går att förändra genom enkla regeländringar. Att fylla 18 ska inte innebära att förlora sin familj, sin trygghet och sin framtid. Det finns ingen anledning över huvud taget till att dessa tonårsutvisningar ska fortsätta. Ungdomar som lever här ska se fram emot att ta studenten, springa ut med sina vänner och gå ut i arbetslivet. De har hela livet framför sig. Beröva dem inte det, tack!

Fru talman! Med det sagt vill jag yrka bifall till reservation 4.

Anf. 37 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på samtliga motioner.

I dag är det på dagen ett år sedan Sverige skakades av det fruktansvärda massmordet på Risbergska skolan i Örebro. Mina tankar går till alla anhöriga som på ett obeskrivligt och fruktansvärt sätt miste en familjemedlem. Platsen – en skola för vuxenutbildning – som ska symbolisera möjligheter och drömmar förvandlades till en mordplats. Sorgen och saknaden kommer aldrig att försvinna helt för dem som drabbades.

Men på denna mörka dag känner jag ändå hopp. Den våldsvåg som länge varit starkt närvarande i Sverige är äntligen på tillbakagång. Januari 2026 var den första månaden sedan 2018 som var fri från dödsskjutningar.

Jag hade i lördags förmånen att närvara på 3 Arena och manifestationen Det räcker. Det var otroligt berörande att höra anhöriga dela med sig av sina berättelser, och det var helt omöjligt att hålla tillbaka tårarna. Min känsla är att denna manifestation blev ett avstamp för att vi tillsammans – politiken, polisen, myndigheterna och civilsamhället – kan kroka arm för att gemensamt visa just att det räcker nu.

En fråga som återkom under manifestationen var: Vad har vi vuxna gjort för att förhindra att barn och unga hamnar snett? Det är en fråga som förpliktar, fru talman.

Sverige var en gång ett land präglat av en stark samhällsgemenskap, som var byggt på skyldigheter och rättigheter och med trygghet och gemensamma värderingar som markerar rätt och fel. Men det senaste decenniet har detta eroderats, och samhällsgemenskapen har fallit sönder med växande parallellsamhällen, passivitet och otrygghet. Det gäller även vårt integrationsarbete.

Kristdemokraterna har länge varnat för denna utveckling. Vi är det värderingsdrivna partiet av en anledning. Vi sätter familj, trygghet, vård och samhällsgemenskap först och främst. Vi vet nämligen att ett otryggt samhälle utan gemensamma värderingar och tydliga förväntningar riskerar att falla sönder och splittras.

Vi måste återupprätta samhällsgemenskapen i Sverige, och i detta arbete ingår integrationspolitiken. Integrationen har misslyckats i decennier. Det gäller inte bara nyanlända utan även dem som har bott här länge men lever i ensamhet och isolering och står långt utanför arbetsmarknaden. En utgångspunkt i vår integrationspolitik är att man ska ge människor förutsättningar att ta ansvar för sitt eget liv. Staten ska medverka till att underlätta och skapa förutsättningar men inte planera och ta kontroll över människors liv.

Fru talman! När jag pratar om integration kommer jag återkommande tillbaka till att språket är den viktigaste faktorn. Kunskaper i svenska språket är en avgörande faktor för att människor ska kunna försörja sig själva och vara delaktiga i samhället.

I måndags hade jag förmånen att få besöka två sfi-klasser. Jag vet också att många riksdagsledamöter just under januari och februari är ute och besöker högstadie- och gymnasieskolor på uppdrag av riksdagen för att prata om demokrati. Det var otroligt positivt att se deras engagemang i att lära sig svenska, men de visade också frustration när de tyckte att grammatiken var väldigt svår. I enskilda samtal med några av eleverna uppmanade jag dem att mer aktivt prata svenska hemma, då det framkom att det inte var det naturliga. För att lära sig ett språk är det viktigt att man använder det regelbundet och kontinuerligt.

Språket är helt avgörande för att bli en del av samhället och för att lättare komma i arbete. Kristdemokraterna har länge förespråkat att det ska vara möjligt att läsa sfi även till exempel för en mamma som är föräldraledig – allt för att inte komma efter utan fortare lära sig svenska.

Regeringen har lagt om integrationspolitiken och har satt som delmål att språkkunskaperna ska öka hos utrikes födda kvinnor och män. Nu har regeringen gett SCB i uppdrag att följa upp utrikes föddas kunskaper i svenska. Det är alldeles för många utrikes födda kvinnor som inte har jobb. Ett av de viktigaste verktygen för att vända detta är kunskaper i svenska. Därför är det positivt att man inför språkkrav för anställning inom till exempel äldreomsorgen. Denna uppföljning kommer att ge oss ett bra underlag för regeringens fortsatta integrationsarbete.

Jobb, kunskaper i svenska språket samt det civila samhället är viktiga nycklar till integration. Att ställa krav är att bry sig. Det är ett sätt att visa omsorg och bekräfta en annan människa som värdefull och betydelsefull.

Fru talman! Gemensamma värderingar skapar sammanhållning. Integration handlar inte bara om språk och jobb utan också om vilka värderingar vi delar. Sverige är byggt på en kristen värdegrund där varje människa har ett unikt och okränkbart värde. Här respekterar vi varandra. Här står män och kvinnor som jämlikar. Här gäller religionsfrihet och demokrati.

Vi ser dock i dag att dessa värderingar utmanas. Hedersförtryck, religiös extremism och kriminella parallellsamhällen har fått fäste i delar av vårt land. Det är oacceptabelt. Kristdemokraterna har därför varit drivande i arbetet för att bekämpa hedersförtryck och stärka skyddet för dem som utsätts.

Fru talman! Genom vår och regeringens politik går vi nu från att bara låta människor förvaras i Sverige till att se till att de blir en del av Sverige. Integration handlar inte bara om socioekonomiska faktorer, arbete och bostäder. Det handlar om vilket samhälle vi ska leva i. Det handlar om värderingar, om att bekämpa ensamheten, om civilsamhället och om att stå upp för den svenska rättsstaten och goda normer och värderingar om rätt och fel.

Kristdemokraterna har en tydlig uppfattning: Att ställa krav är att bry sig. Det måste finnas tydliga förväntningar i det svenska samhället, inte undanflykter. Återigen: Vi vet att arbete, språk och en tydlig värdegrund är avgörande för lyckad integration. Sverige behöver en integrationspolitik som är tydlig och konsekvent och som ställer krav. Integration är ingen quickfix utan kräver tydliga åtgärder och modiga beslut.

Sverige har lyckats med integrationen tidigare, och vi kan göra det igen. Men det kräver att vi har modet att ta tag i problemen, även när det innebär svåra beslut. Det kräver att vi står upp för att Sverige är ett land med rättigheter och skyldigheter, där vi välkomnar dem som vill vara en del av vår gemenskap men också förväntar oss att de anpassar sig till våra lagar, vårt språk och våra värderingar.

Vi kristdemokrater tror på ett samhälle där varje människa har en plats, där frihet och ansvar går hand i hand och där vi håller ihop i stället för att splittras. Genom att ställa krav och erbjuda möjligheter kan vi bryta utanförskapet, stärka integrationen och återigen bygga ett Sverige där alla kan bli en del av gemenskapen.

Anf. 38 Tony Haddou (V)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för anförandet.

På Kristdemokraternas hemsida kan man läsa att familjeåterförening är viktigt för partiet. Dessutom står det att det är viktigt utifrån ett integrationsperspektiv. Det som pågår i Sverige just nu är dock en väldigt stark politik för familjesplittring. Det tycker jag är lite märkligt med tanke på att Kristdemokraterna, som sitter i regeringen, talar så starkt och gott om familjer.

Under den här regeringen kan man tyvärr få utvisningsbesked när man fyller 18, trots att man levt större delen av sitt liv här och uppfyllt alla krav – ledamoten tog ju upp att man ska ställa krav i integrationspolitiken. Övriga familjen får stanna, men inte just den som fyller 18, på grund av reglerna. Det kan gälla om man bott i Sverige bara några år men trots det har väldigt stark anknytning hit, men det kan också gälla om man levt här hela sitt liv. Enligt reglerna räknas man inte längre som en del av kärnfamiljen när man fyllt 18. Så ser besluten ut.

Hur är det möjligt för Kristdemokraterna att bedriva en sådan politik mot människor? Så länge jag kan minnas har Kristdemokraterna sagt att familjen är den viktigaste gemenskapen och den grund som samhället vilar på. Vad är det som motiverar de här tonårsutvisningarna?

Anf. 39 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag tackar Tony Haddou för en fråga som jag uppskattar att få men som jag också tycker är väldigt jobbig.

Jag tror att vi alla under den senaste tiden har mött något enskilt fall där man hotas av utvisning just av den anledning som ledamoten tar upp, nämligen att man har fyllt 18 år. Vid ett besök på en skola för några veckor sedan träffade jag en kille i personalen som är ett exempel på precis det som ledamoten tar upp. Föräldrarna får stanna. Storebror får stanna. Men den här killen har fyllt 18 och har fått ett utvisningsbesked.

Som kristdemokrat kan jag väl aldrig säga att det här är en bra lösning. Jag vill faktiskt citera min egen partiledare från partiledardebatten som var här för två veckor sedan i ett replikskifte där min partiledare sa så här: ”Vår utgångspunkt är alltid att vi ska stå på människans sida, inte på systemets. Vi vet att det inte finns något system som kommer att vara perfekt. Det är därför jag gladeligen upprepar mitt svar från tidigare. Vi håller oss alltid ödmjuka inför vår egen lagstiftning även när vi sitter i regeringsställning. Är det så att vi i nyanser har landat snett här – och grundintentionen har varit rätt – är vi från Kristdemokraternas sida beredda att se över lagstiftningen för att den ska träffa mer rätt.”

Anf. 40 Tony Haddou (V)

Fru talman! Det är bra att ledamoten här säger att situationen är jobbig. Den är otroligt jobbig för de här familjerna, så är det. Där kan vi hålla med varandra. Ledamoten känner helt enkelt till verkligheten och att det inte finns något som motiverar dessa utvisningar.

De här situationerna kan förändras väldigt enkelt med lagstiftning. Det har jag tagit upp i varje replikskifte. Det handlar om att man kan införa en ventil i lagstiftningen och att man höjer gränsen till 21 år. Det gör att något så orättfärdigt som dessa tonårsutvisningar som nu pågår upphör.

Då finns det ett nytt regelverk som gör att man kan se på särskilt ömmande omständigheter. Det gör att dessa unga skyddas av lagstiftningen och framför allt att familjer kan hålla ihop.

Jag tror att inte någon som lyssnar på den här debatten över huvud taget kan tycka att det är rimligt att just den som fyller 18 år får ett utvisningsbeslut i en familj där alla övriga har medborgarskap eller permanenta uppehållstillstånd.

Nu sitter Kristdemokraterna i regeringen. Nu finns det ett förslag på bordet för att undvika dessa situationer. Jag hoppas att Kristdemokraterna tillsammans med regeringspartierna tar chansen att se till att detta upphör, att de får stanna och att man får en ventil i lagstiftningen.

Anf. 41 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack för att ledamoten också ställde frågan till Socialdemokraterna!

Regeringen har nu möjlighet att fatta beslut och ändra det. Jag visste inte om utskottsinitiativet. Här gäller det att få en bred överenskommelse för att det ska kunna gå att genomföra en förändring.

Jag hoppas att också Socialdemokraterna tänker över sitt beslut. Det som de har ställt sig bakom är det som regeringen har beslutat om.

Jag vill personligen säga, som också Arin Karapet var inne på, att jag uppskattar utskottsinitiativet. Jag ser med spänning fram emot vad det ska leda till. Vi håller den här frågan ständigt levande.

Har man kommit hit, sköter sig och gör allt det vi har sagt att man ska göra – arbetar, försörjer sig själv och har blivit en del av samhället – känns det orimligt att man ska utvisas.

Det är svårt att få system som är heltäckande där inte någon ramlar mellan stolarna eller hamnar i kläm. Ser vi nu att det händer måste vi tänka om och se till att vi gör någonting åt det.

Anf. 42 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag uppskattar Camilla Rinaldo Millers äkta engagemang i de här frågorna. Det är ingen tvekan om att ledamoten är en värderingsdriven politiker. Jag uppskattar att det finns en del sådana kvar i dagens politiska värld.

Det är kanske inte en total överraskning att jag kommer att fråga lite om konsekvenserna. Jag förstår svaren i föregående replikskifte och att det är en svår situation. Det är en utmaning att ha med enskilda fall. Det är enskilda fall, men det blir en mängd på grund av de regelverk som är konsekventa och som genomförs konsekvent.

Jag uppskattar också att Kristdemokraterna och Moderaterna svarar på frågan när den är svår. Det är det som vi politiker någonstans får göra och ta det svåra. Sverigedemokraterna ville inte ens diskutera konsekvensen av sin politik och anser att riksdagen inte kan diskutera regeringens politik. Det är inte så vanligt att man hör det.

Man ser de här fallen där människor till exempel går en utbildning, jobbar inom vård med LSS eller kämpar för demokrati i Iran. Det är precis den typen av människor det gäller. De har sin familj här och de andra har medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd.

Min uppfattning är att både Kristdemokraterna och Centerpartiet anser att de människorna bör kunna få fäste och vara välkomna utifrån det som sades i talarstolen.

Vi kan vara överens om det. Sedan förstår jag att man inte kan uttala sig om att man i specifika fall ska kunna vara kvar på grund av regler. Men vi kan vara överens om att det är precis den typen av människor som vi vill ha kvar.

Anf. 43 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten Niels Paarup-Petersen, för frågan!

Jag vill landa tillbaka i det jag har sagt. Det är svårt att hitta system, regelverk och lagar där ingen hamnar i kläm eller ramlar mellan stolarna.

Vi ser att det händer. Vi ser med fakta att det är människor som har gjort det vi sagt att de ska göra och verkligen är en del av samhället. De jobbar och försörjer sig själva och har lärt sig språket. Ändå hotas de av utvisning för att de har fyllt 18 år eller av någon annan anledning. Då måste vi backa tillbaka och se: Vad blev inte rätt i systemet?

De människor som uppfyller de krav som vi ställer ska ha möjlighet att kunna stanna i Sverige. Det går inte att göra det här skämtsamt, men jag är frisör. Permanent är något som aldrig går bort, utan det måste man klippa bort efter att man har permanentat ett hår.

För mig var permanenta uppehållstillstånd också det. Jag tror att de människor som har fått permanenta uppehållstillstånd också tänker så. Vi behöver bli duktigare på att uppmana människor som kommit hit att ansöka om att bli svenska medborgare så att de kan känna sig trygga. De har då inte bara rent praktiskt blivit en del av det svenska samhället, utan de är konkret svenska medborgare och tillhör vårt land.

Anf. 44 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag uppskattar ärligheten och att vi står för mer än bara det som står i utspel av regeringar och i våra partiprogram. Ibland är det saker som man inte helt håller med om. Det finns också i mitt parti.

Jag uppskattar att man kan ta diskussionen och försöka påverka både regeringar och partier. Det är därför vi är här. Annars hade man kunnat ha några robotar som satt här och tryckte på knapparna. Jag uppskattar detta jättemycket. Till den som röstar på Kristdemokraterna vill jag säga att det är en uppskattad kollega som står för saker.

Jag håller med om att vi alltid kommer att ha människor som hamnar i kläm på något sätt. Vi kommer alltid att ha några fall som är förfärliga men där det inte är så mycket att göra.

Vi hade ett fall med en familj som kommit hit för att få vård för sitt barn. För den familjen är det ett förfärligt fall. Men i slutändan kommer det aldrig att vara så att alla som är sjuka i hela världen kan komma till Sverige och få vård. I teorin hade det varit fint om alla kunde få vård. Men vi kommer aldrig att ha den typen av system.

I det här fallet med tonårsutvisningarna är det ingen som kommer i kläm. Det var faktiskt syftet. Det är vad som gör det lite annorlunda med dem. Ibland görs det avgränsningar, och det blir konsekvenser som man inte väntar sig på marginalen. Jag har full respekt för det.

Här fanns det inga andra som påverkades av något, utan i vissa fall var det bara de. Om man gör detta är det inte någon som kommer i kläm eller att det råkar hända. Det är medvetet. Det är den delen som jag berörs av och som jag fortfarande inte riktigt har fått ett svar på.

Jag har respekt för ledamotens personliga uppfattning. Men finns det ett svar på: Vad var orsaken till att ta bort de två regelverken som har gett upphov till de konsekvenser som man visste att det skulle få?

Anf. 45 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Anledningen till att man förändrade var att man såg att det hade utnyttjats. Problemet när man gör förändringar är om man inte ser hela bilden och vad som kan hända.

Jag vill ändå komma tillbaka till att det inte var så att vi nu ville skicka tillbaka den som hade fyllt 18 år. Det var inte syftet. Det var för att komma till rätta med att man hade ett system som gjorde att det kunde utnyttjas.

Jag upprepar vad min egen partiledare sa i partiledardebatten: ”Vi håller oss alltid ödmjuka inför vår egen lagstiftning även när vi sitter i regeringsställning. Är det så att vi i nyanser har landat snett här – och grundintentionen har varit rätt – är vi från Kristdemokraternas sida beredda att se över lagstiftningen”.

Anf. 46 Serkan Köse (S)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett väldigt engagerat anförande!

Det gäller inte minst det som rörde samhällsgemenskapen. Där tror jag att vi är väldigt mycket överens. Men samhällsgemenskapen byggs inte genom att, som i det här fallet, staten abdikerar och hoppas på att någon annan ska få vardagen att fungera. Samhällsgemenskapen byggs när skolan är stark där behoven är störst, när föräldrar kan lita på att barnen får studiero och när vägen till arbete är verklig och inte en löpsedel.

I våra utsatta områden ser vi familjer som bär ett tungt ansvar – ledamoten var väldigt mycket inne på familjer. De har ofta små marginaler, är ofta i trångboddhet och har ofta en oro för tryggheten. Där borde Kristdemokraterna vara det första partiet att säga: Vi ska stärka de institutioner som bär vardagen, inte försvaga dem.

När civilsamhället får kämpa med kortsiktiga projektpengar, när kommuner lämnas ensamma och när arbetsmarknadsinsatsen inte räcker till blir gemenskapen en fras i stället för en verklighet. Och för de utrikes födda kvinnor som fastnar i isolering blir konsekvensen brutal. Det blir en ofrihet i vardagen och ett beroende av en partner, och barn växer upp med dessa konsekvenser.

Min fråga till ledamoten, utifrån ledamotens engagemang kring samhällsgemenskapen, är: Vilka konkreta reformer driver Kristdemokraterna i regeringen som stärker familjernas vardag vad gäller jobb, utbildning och trygghet?

Anf. 47 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten Köse, för frågan!

När jag träffade de två sfi-klasserna kom den här frågan upp. En kvinna hade fyra års utbildning i juridik med sig när hon kom hit. Hon försöker nu lära sig svenska. Hon har ett mål: att börja jobba så fort det är möjligt. Jag hoppas att hon ska få chans att validera en del av sina kunskaper i juridik så att hon inte behöver läsa om hela utbildningen. Det här är jätteviktigt.

Men det handlar också om något annat. Vi har pratat om grundläggande värderingar. Jag frågade en annan kvinna: Vad jobbade du med innan du kom till Sverige? Hon svarade: Jag jobbade hemma. Hon lagade mat, städade och tog hand om barnen. Man kan komma från en kultur där det anses vara ett jobb. Jag kan tycka att vi borde värdera det högre. Det är inte fult att vara hemma. Det är lika fint som att välja att gå till jobbet. Men om man tror att det är ett arbete måste vi börja med att säga: I Sverige har också kvinnor möjlighet att arbeta så att de får en egen inkomst och blir självförsörjande.

Jag tror att det är något som vi behöver ta med oss. Jag tror att vi behöver tänka om när vi hjälper invandrarkvinnor in på arbetsmarknaden.

I budgetpropositionen för 2026 har vi – Kristdemokraterna står bakom detta – bland annat gett uppdrag till Arbetsförmedlingen att förbättra matchningen och kontrollen av arbetssökande. Det är ett sätt. Nu vet vi att de här kvinnorna kanske inte står till arbetsmarknadens förfogande. De kanske inte ens har anmält sig hos Arbetsförmedlingen. Etableringsjobben var tänkta att fungera som en integrationsåtgärd, men det har inte fungerat. Här får Arbetsförmedlingen mer krav på sig när det gäller att öka kännedomen om etableringsjobben. Det tror jag är viktigt.

Anf. 48 Serkan Köse (S)

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Kristdemokraterna har helt rätt i att värderingar spelar roll. Men värderingar utan materiell grund blir någonstans en predikan över människor som redan kämpar.

Föräldrar i trångboddhet behöver en fungerande skola till sina barn, en fungerande arbetsmarknad, en fungerande bostadsmarknad och en stat som är närvarande. Samhällsgemenskapen prövas i det konkreta. Jag tänker på en mamma som saknar nätverk och som söker jobb. Hennes svenska räcker inte till för första anställningen. Barnet går i en skola med för få behöriga lärare, och tryggheten sviktar på gården. Det är där politiken antingen bygger broar eller lämnar människorna åt sig själva.

Kristdemokraterna säger ofta att man vill stärka det som håller ihop Sverige – jag delar den uppfattningen. Men då måste Kristdemokraterna också våga säga att neddragningar och passivitet inte är en neutral handling. Det är ett val man gör, och det valet får konsekvenser i dag för barnens livschanser.

Frågan kvarstår: Är Kristdemokraterna beredda att stå upp mot sitt eget regeringsunderlag och kräva mer resurser till tidiga insatser, till skolan och till en aktiv arbetsmarknadspolitik i de här områdena, eller kommer Kristdemokraterna att fortsätta kalla det gemenskap samtidigt som verktygslådan är tom?

Anf. 49 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Tack, ledamoten, för en bra fråga! Det är en viktig fråga för mig.

När vi nu har antagit den nya socialtjänstlagen, som i stora delar bygger på det förebyggande arbetet, blir jag som kristdemokrat väldigt, väldigt glad. Vi har nämligen under en lång tid sagt att om man inte arbetar förebyggande kommer de problem som ledamoten har räknat upp. De blir en följd av att man inte får de insatser man behöver, att man inte får den skolgång som man har rätt till och att man inte får omsorg eller stöd för att bli en del av samhället.

Civilsamhället har en avgörande roll. Vi känner till alla de föreningar och kyrkor som har ordnat språkkafé och som har lärt människor att tala svenska. Människorna har också fått bli en del av en gemenskap. Kristdemokraterna har i alla tider stöttat civilsamhället. Det är därför vi också har avsatt extra pengar för civilsamhället och åtgärderna när det gäller integration.

Vi ser också fritidskortet som en stark uppgift. Nu vet jag att Socialdemokraterna faktiskt tycker att fritidskortet har blivit bra. Det är en bra integrationsåtgärd. Här har vi barn och unga som nu kanske får en möjlighet att gå på en fritidsaktivitet. Det är ett sätt att kunna komma in i samhället. De ser då inte bara sina klasskompisar gå och spela fotboll utan har själva råd att betala medlemsavgiften och kan bli en del av en gemenskap. På så sätt får de komma ut och växa in i samhället.

Kristdemokraterna fortsätter att driva sin politik för ett mer integrerat samhälle, som är byggt på gemensamma värderingar och där man ser varje människa som en resurs och en unik, okränkbar individ.

Anf. 50 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag fick ett mejl medan det var repliker här. Jag citerar: Men prata saktare, eller så lär du dig prata svenska ordentligt, din …

Jag ska försöka, Bernt.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 5.

Fru talman! Jonathan och Silvia Perez kom till Sverige 2017 från El Salvador för att komma bort från gängkriminaliteten och otryggheten i sitt hemland. I dag jobbar båda två – Jonathan som städare, Silvia som planerare inom hemtjänsten. De har byggt ett liv. De har blivit människors grannar och vänner, och de har skaffat en dotter som har levt hela sitt liv i Sverige – Gabriella, åtta år.

Nu har de fått besked om att de ska utvisas för att Jonathan inte tjänar tillräckligt mycket för regeringens lönegolv – detta trots att han har fast anställning och kollektivavtalsenlig lön. Silvia jobbar också och har kollektivavtalsenlig lön, inom hemtjänsten.

Regeringens lönegolv gör alltså att en hel familj – där båda föräldrarna jobbar, får kollektivavtalsenlig lön, betalar skatt och bidrar – utvisas helt i onödan. Samtidigt går Sverige miste om skatteintäkter. Välfärden förlorar kompetens, och arbetsgivare ska hitta nya anställda igen – helt i onödan.

Det här är regeringens integrationspolitik.

Det är utvisningar av tonåringar som Ayla, som sitter uppe på läktaren här och lyssnar på debatten – Ayla vars hela familj har permanenta uppehållstillstånd eller medborgarskap här i Sverige, Ayla som har pojkvän här i Sverige, Ayla som har klarat gymnasiet här i Sverige trots att hon växte upp utan svenska språket, Ayla som jobbar på ett LSS-boende. Ayla som ska utvisas. Det här är regeringens integrationspolitik.

Det är utvisningar av ett fyraårigt barn som är fött här. Det är utvisningar av dem som aldrig har bott i ett annat land, utvisningar av dem som arbetar och tjänar enligt kollektivavtal, utvisningar av som har följt alla lagar och regler. Det är utvisningar med hjälp av lagar som verkar retroaktivt, där man straffas för något som var lagligt när man gjorde det men som blev olagligt när en migrationsminister plötsligt fick den tanken.

Det här är regeringens integrationspolitik, gång på gång genomförd med dålig kvalitet och utan att man har lyssnat på remissinstanserna. Det är faktiskt inte seriöst, fru talman.

Fru talman! Ja – migrationen ska vara hållbar. Men det betyder inte att migrationslagstiftningen måste vara ett hastverk. Det är två olika saker. Centerpartiet vill utvisa våldtäktsmannen som inte är svensk medborgare. Men Centerpartiet vill lika självklart behålla vårdbiträdet som inte är svensk medborgare. Det är det som är en hållbar grund för integration: att utvisa dem som kommit hit och förstör och belöna och uppskatta dem som kommer hit och sköter sig och bidrar till vårt land. De är många, många fler, men dem har Moderaterna glömt, dem har Kristdemokraterna glömt och dem har Liberalerna glömt. Även Socialdemokraterna har ganska ofta glömt dem.

Det är väl bara att gratulera Sverigedemokraterna till att de inte bara har vunnit sakpolitiken i Tidöavtalet; de har också vunnit andra partiers själ. Det är nämligen det som har hänt. Det är inte det ena förslaget till eller från. Det är själva synen på ”de andra” som ändrats, från att skilja mellan dem som sköter sig och dem som inte gör det till att skära alla över en kam. Det är den stora förändringen.

Fru talman! Det här handlar inte om att Centerpartiet inte vill ställa krav – tvärtom. För Centerpartiet handlar integration både om att ställa krav och att erbjuda en väg framåt. Att som regeringen ha utvisning som enda framtidsutsikt för människor som är här kommer inte att främja integrationen och viljan att göra rätt för sig. När det enda politiska projektet är att göra alla invandrare osäkra på vad som kommer härnäst och att skapa en vardag där invandrare aldrig kan få känna sig trygga och känna att de har ett hem skadas integrationen, och då skadas också Sverige.

Det är det som jag tror att regeringen helt och hållet har missat. Om inte en enda människa kan känna sig säker och välkommen här, oavsett hur man sköter sig och bidrar, försvinner det incitament som är grunden för samhällets erbjudande till dem som kommer hit. Det är det som är det nya.

Centerpartiet har alltid haft vad många till vänster anser vara en hård integrationspolitik, för vi tror på de människor som kommer hit. Vi tror på att de kan bidra. Vi tror på att de ska möjlighet och plikt att jobba och bidra och att de som konsekvens av det, när de levererar, faktiskt är välkomna att stanna.

Därför, fru talman, har vi jobbat för att man måste kvalificera sig in i delar av välfärden. Därför anser vi även att nyanlända i högre grad borde bidra till den långsiktiga finansieringen av sin försörjning. Precis som studenter försörjer sig med hjälp av studielån bör nyanlända kunna försörja sig med hjälp av lån under sin första tid i Sverige. Att regeringen inte är för detta och på riktigt vill återupprätta arbetslinjen också för nyanlända är synd.

Fru talman! Centerpartiet tror på enskildas ansvar och möjligheter om de får chansen. Samhället måste ju också göra den investering som krävs för att få ny arbetskraft in på svenska arbetsmarknaden. När regeringen gör det dyrare att anställa, vägrar att låta den som har haft det svårt i skolan komma in på yrkesprogrammen och säger nej till intensivsvenska för den som inte har språket med sig hemifrån, då förlorar både individen och Sverige. Arbetslösheten ökar och integrationen försämras. Det blir konsekvensen, och de enda som vinner på det är gängen, som får nya rekryter, och såklart Sverigedemokraterna, som kan fortsätta att låtsas som att alla invandrare är ett problem.

Det är de inte. Verkligheten är att regeringen står handfallen när det kommer till att skapa bättre integration. Man vill inte göra det som krävs för att ge invandrade ungdomar en positiv väg framåt. Man vill bara utvisa när det går snett. Det är en vårdslös och värdelös politik att bygga ett land på. Vi behöver både och – både hårda krav och stora möjligheter.

Fru talman! Medan Tidöpartierna bygger sin integrationspolitik på utvisningar och misstro mot invandrare bygger Centerpartiet sin integrationspolitik på utbildning och tro på individen. Det är en jättestor skillnad, och vi ser att det som gör den absolut största skillnaden för integrationen och för vägen in i samhället och arbetsmarknaden är skolan. Det är skolan som är grunden för språket, det är skolan som är grunden för den egna försörjningen och det är skolan som är grunden för att lära sig de värderingar som det svenska samhället bygger på. Det säger forskningen, det säger polisen och det säger regeringens partier faktiskt också rätt ofta, ska sägas. Men de levererar inte på det. Det är skillnaden.

När Centerpartiet vill ha fler lärare till de skolor som har de svåraste eleverna, inte minst i utanförskapsområdena, säger regeringen nej. När Centerpartiet vill öka skolans finansiering säger regeringen nej. När Centerpartiet vill ge den som har ett godkänt betygsgenomsnitt från grundskolan rätt att komma in på yrkesprogrammen så att de får ett yrke i stället för en plats i kön hos Arbetsförmedlingen – eller i värsta fall hos gängen – säger regeringen nej.

Men när SD vill utvisa den som utbildar sig säger regeringen ja. När SD vill utvisa den som jobbar och bidrar säger regeringen ja. När SD vill utvisa den som är född och uppväxt här säger regeringen ja.

Fru talman! På det sättet blir det ingen integration.

I detta anförande instämde Ulrika Heie (C).

Anf. 51 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! För att kunna påverka så mycket som möjligt när det gäller beslut och lagändringar i Sverige är det en klar fördel att vara med i regeringen och i regeringsunderlaget. Det betyder såklart att man får förhandla och kanske till och med fatta beslut som man inte hade önskat. Än så länge har Kristdemokraterna inte 51 procent av antalet röster i Sveriges riksdag, annars hade vi kunnat ändra många beslut själva.

Min fråga till Centerpartiet och ledamoten Niels Paarup-Petersen: Vill Centern vara med och påverka? Vem vill man i så fall regera tillsammans med?

Vi har tidigare hört att Socialdemokraterna står bakom den stramare migrationspolitiken och röstade för de här förändringarna. Därför undrar jag om ledamoten och Centerpartiet vill ingå i en regering där Socialdemokraterna ingår.

Anf. 52 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Det är många som inte tycker det, men jag tror ändå att vi har varit ganska tydliga med att det i verkligheten finns två statsministerkandidater i Sverige: Ulf Kristersson och Magdalena Andersson. Jag skulle såklart helst vilja ha en statsminister från Centerpartiet, men sannolikheten för det är väl inte så stor, precis som Ebba Busch inte ser ut att kunna få den möjligheten även om Camilla Rinaldo Miller skulle vilja det.

Vi är öppna för båda kandidaterna, och vi är inte emot en stram migrationspolitik. Vi är emot en korkad migrationspolitik, och det är vad det här är. Det är det som är skillnaden. Det är inte stramt att säga att ungdomar som är födda här, eller de som är uppväxta här, har gått i skolan här och vars föräldrar har permanent uppehållstillstånd och medborgarskap, ska utvisas när de blir 18 år. Att skicka ut dem är inte stramt. Det handlar inte ens om migrationspolitik, för de är redan här, utan det handlar om vilken syn vi har på dem som är här och bidrar.

Vi är otroligt strama och hårda i att vi faktiskt vill ge dem en chans. Vi vill ge dem en utbildning och möjlighet att komma in i samhället. Det är vi väldigt tydliga med, och därför står Centerpartiet bakom att vi måste få tillbaka särskilt ömmande skäl. Vi står också bakom att vi måste få en lösning för dem som just nu utvisas när de blir 18 år och ge dem möjlighet att vara kvar på grund av anknytning till sin familj fram till att de är 21 år.

Anf. 53 Camilla Rinaldo Miller (KD)

Fru talman! Jag instämmer helt och hållet, och det tror jag att de flesta som bor i Sverige gör. Vi behöver ha en kontrollerad och strukturerad invandring, men vi ska hjälpa människor som har problem.

Jag tror inte att det finns någon som ser något bekymmer med att utvisa en person som inte har hållit sig till svenska lagar, som inte följer våra regelverk eller inte uppfyller de krav som vi har ställt upp. Jag tror också att lika många tycker att det känns fel att utvisa någon som gör allt det som vi har sagt att man ska göra. Jag har själv redan talat om att jag tycker det.

Problemet kvarstår ändå när det gäller regeringsbildningen. Jag hade önskat att våra två partier kunde ha egen majoritet. Det kanske hade gjort stor skillnad för de politiska besluten i vårt land. Men Socialdemokraterna står fast. De har heller inte stängt dörren för att Vänsterpartiet ska ingå i ett regeringsunderlag.

Jag tror inte att Centerpartiet vill ha helt öppna gränser. En kontrollerad migrationspolitik behövs för att vi vill att människor som kommer hit ska få ett värdigt mottagande och bli omhändertagna och inte, som jag sa innan, hamna i förvar. Kan Centerpartiet tänka sig att ingå i en regering där Vänsterpartiet ingår?

Anf. 54 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag kan börja med några snabba svar. När det kommer till den strama och reglerade migrationspolitiken vill vi ta emot 5 000 kvotflyktingar. Regeringen vill ha 900, om jag minns rätt. Det är den stora skillnaden. Vi säger också att barn och föräldrar ska kunna vara tillsammans. Där är regeringen inte alltid tydlig. Det är de två stora skillnaderna på migrationspolitiken. Den som tycker att det innebär totalöppna gränser får gärna ringa och få veta lite mer om hur det faktiskt förhåller sig.

Jag tror inte att någon utöver Vänsterpartiet vill ha Vänsterpartiet i regering – om ens de vill det. Det har i alla fall vi i Centerpartiet och min partiledare sagt.

En sak jag tycker är värd att ta upp är att mitt och Centerpartiets arbete här i kammaren och i riksdagen över huvud taget inte handlar om någon. Det handlar om något. Det är skillnaden. Det är jättemånga som gärna vill diskutera någon. Jag vill hellre diskutera något.

Det handlar om hur vi ska få fler människor i arbete och hur de 20 000 elever som just nu inte klarar skolan varje år ska göra det. Det är regeringens politik som gör att det slås rekord. Under denna mandatperiod har det största antalet elever någonsin i svensk historia inte klarat skolan. Det är något för mig.

Något – och några – är även människorna som har gjort allting rätt, som bidrar, som går utbildningar etcetera men som ändå utvisas. Sådant är regelverket. Det är verkligheten. Det tar jag vilken debatt som helst om vilken dag som helst. Jag tycker att det är underbart att diskutera detta med Camilla Rinaldo Miller. Jag uppfattar samma sak där.

Diskussionerna om någon kan de politiska reportrarna ta hand om. De kommer säkert inte att prata om någonting annat fram till valet. De har tydligen inte mycket annat att prata om. Jag tror att Sverige skulle gynnas av mer prat om sakfrågor. Jag kommer att prata om något, inte om någon.

Anf. 55 Helene Odenjung (L)

Fru talman! Det går inte att inleda den här dagen utan att tänka på det fruktansvärda dåd som skedde på Risbergska för precis ett år sedan och det trauma som det massmordet orsakade och som vi kommer att bära med oss. Risbergska skolan är på många sätt ett centrum där integration i praktiken blir möjlig. Därför är mina tankar i Örebro i dag med respekt för anhöriga och offer och med beslutsamhet om att inte vika ned sig.

Fru talman! När jag förberedde mig för den här debatten, som handlar om integration, valde jag att läsa i den nationella samordnaren Gulan Avcis utredning och kunde konstatera samma sak som gjorts många gånger förut: ”Utanförskapet är vår tids största samhällsutmaning, som påverkar oss alla på olika sätt. Det splittrar vårt land och hotar, inte bara vår trygghet, utan de institutioner och de värderingar som ligger till grund för vår samhällsgemenskap. Att bekämpa utanförskapet är därför en nationell angelägenhet.”

När Liberalerna, eller Folkpartiet som vi hette då, 2002 föreslog språkkrav för medborgarskap möttes vi förutom av ett kompakt motstånd också av tillmälen som att vi var rasister för att vi poängterade att svenska språket behövs för att bryta utanförskapet.

När vi sedan fortsatte att prata om utanförskapets karta handlade diskussionen om att det var dåligt att peka ut områden och kalla dem utanförskapsområden – som de de facto är. Där är utbildningsnivån låg, arbetslösheten hög, skolresultaten svaga, bostadssegregationen omfattande och det hedersrelaterade våldet och förtrycket utbrett.

Det är särskilt allvarligt att utanförskap riskerar att gå i arv. När vi sa allt detta möttes vi av ett kompakt motstånd mot att titta på fakta och statistik och ovilja att ha konkret politik för att möta det.

Den generation som växer upp i utanförskapsområden är en viktig del av Sveriges framtid. De behöver också rätt förutsättningar för en bra start i livet. Jag vill citera Gulan Avci, som var nationell samordnare: ”I samhällen där barn växer upp utan framtidstro, flyttar kriminella nätverk, islamistiska rörelser och främmande makter fram sina positioner och utnyttjar sårbarheten i marginaliserade miljöer.”

För mig handlar integration ytterst om att få fler människor att känna att de både får tillhöra och kan tillföra. Att tillhöra är att känna sig hemma i det samhälle man lever i. Det handlar om att få använda sin kompetens, sin kraft och sina idéer. Det ena utesluter inte det andra, utan de samverkar. Det är när människor får både tillhöra och tillföra som såväl individen som Sverige som samhälle växer.

I det betänkande som vi skulle ha diskuterat i dag fanns 49 motioner. Utskottet har valt att yrka avslag på samtliga. Det hänvisas till att regeringen redan bereder flera reformer om bosättning, etablering, samhällsorientering och arbete mot parallella strukturer. Det finns en poäng med att inte föregripa det arbetet, men det innebär också ett ansvar att säkerställa att reformerna blir effektiva, rättssäkra och långsiktiga.

För oss liberaler handlar det inte om varifrån du kommer utan om vart du är på väg. Det behövs en tydlig politik där man ställer tydliga krav. Men det behövs också möjligheter, och de behövs lika mycket. Den kombinationen skapar egenmakt.

Språk och jobb brukar vara nyckeln till integration. Det är många överens om numera. Jag ska även säga att nu använder vi rätt ord och pratar om utanförskap och om tydliga krav gentemot dem som kommer hit och vill leva i vårt land. Vi pratar också om hur viktigt det är att tillsammans bidra till det.

Arbetet kring hedersförtryck är inte ämnet för dagens debatt – det kommer senare – men det har varit ensamt på den arenan. Numera finns en samsyn. Jag välkomnar det.

En sak som jag inte riktigt förstår är hur vissa partier, särskilt Centerpartiet, kan tycka att det är viktigare med etableringslån än möjligheter att på andra sätt bidra till en egen försörjning. Man riskerar alltså både skuldsättning och otrygghet. Vi tror att egenmakt byggs genom språk, utbildning och arbete – inte lån.

Nyanlända kvinnors etablering har varit lite av integrationens blinda fläck. Jag har jobbat länge som kommunpolitiker och först det senaste året som riksdagsledamot. Under lång tid hade man synen att det var viktigast att det fanns en familjeförsörjare som hade arbete. Det var inte viktigt att kvinnan lärde sig svenska. Vi har sett vad det har fått för betydelse. I dag skulle jag vilja vända på begreppet och säga att integreras en kvinna integreras en hel familj. Det behöver alltså finnas mycket större flexibilitet kring när man kan läsa sfi.

När jag ifrågasatte varför föräldralediga kvinnor i Göteborg inte fick möjlighet att läsa sfi fick jag till svar att man ju inte erbjöd barnomsorg. Var det ett problem man inte kunde lösa i kommunen, eller ville man bara inte att kvinnor skulle lära sig svenska? Jag kan tala om att det löste sig.

Det här är viktiga frågor som förtjänar stor respekt – vi behöver tillsammans skapa ett samhälle där vi håller ihop. Många pekar på civilsamhället och menar att det ofta är där man får möjligheten och förmågan att prata och träna svenska. Genom att man till exempel spelar fotboll samtidigt kan man också vara delaktig i en förening och den gemenskap det innebär. Jag tror att det behövs långsiktiga partnerskap, inte kortsiktiga projektbidrag.

Fru talman! För att avsluta den här integrationsdebatten, som vi nu har haft i ett par timmar, tror jag att det är väsentligt att vi tillsammans försöker få till stånd möjligheter att skapa ett Sverige där fler får tillhöra och tillföra och där fler går från beroende till egenmakt. Det är en framtidspolitik som håller ihop. När människor får chansen att göra det får vi också ett samhälle som håller ihop.

Anf. 56 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Tack till Helene Odenjung för ett på många sätt utmärkt anförande! Om det är något vi verkligen är överens om är det att för en god integration är språket viktigt. Utbildningen är viktig, och ett arbete är viktigt.

När det gäller utbildning slås i dagsläget 20 000 elever ut varje år, först och främst i glesbygd och i våra utanförskapsområden. Aldrig någonsin i svensk historia har så många elever lämnat skolan utan att kunna gå vidare till gymnasiet som just nu, under denna mandatperiod, när Liberalerna har ansvaret för skolpolitiken. Ingenting som regeringen har gjort kommer att ändra på detta de närmaste fem åren. Det är ytterligare 100 000 elever från våra utanförskapsområden – eller inte bara från våra utanförskapsområden, men en väldigt stor andel av dem finns där – som inte kommer att få möjlighet att lära sig ett yrke och därmed få ett jobb.

Språket – ja. Vi föreslår att alla som kommer in i skolan, oavsett om de är födda här eller inte, och som har svårt med det svenska språket ska få intensivsvenska så snart de kommer in. Regeringen har inte sagt ja till det förslaget.

När det gäller arbete lägger vi fram förslag på förslag om att sänka kostnaderna för att anställa, särskilt ungdomar och särskilt på det första jobbet. Vi vill se skattefrihet så att det blir billigare för små företag som anställer den första. Men regeringen säger nej.

När det gäller dessa bitar lägger vi fram konkret politik som regeringen säger nej till. Medan regeringens politik har gjort att fler inte klarar skolan skulle vår politik se till att fler klarar den. Vi skulle se till att barnen får språket med sig, oavsett var de är födda, om de inte har det med sig när de kommer in i skolan. Och vi skulle se till att det blir billigare att anställa. Det är detta som gör skillnad, men regeringen säger nej. Jag förstår därför inte riktigt kritiken av Centerpartiet på denna punkt.

Anf. 57 Helene Odenjung (L)

Fru talman! Tack till ledamoten för frågan!

Jag tror att det är otroligt viktigt att satsa på skolan redan från början. Det är inte i slutet av en skolperiod som man ska sätta in åtgärderna, utan de ska vidtas redan från allra första dagen. Vi ska ha höga positiva förväntningar på eleverna och ge lärarna förutsättningar att i klassrummet faktiskt vara lärare, det vill säga se till att rätt mycket av administrationen inte ligger på lärarna utan på andra i skolan så att lärarna får fokusera på sitt huvuduppdrag.

Det är inte ovanligt att lärare dessutom får ta hand om rätt mycket annat som inte heller är deras uppgift. Vi har föreslagit skolsociala team för att ta hand om den biten så att lärarna verkligen ska kunna fokusera på kunskapsuppdraget.

Att komma med det här förslaget i slutet av skolgången tycker jag är lite sent. Insatserna ska göras redan från allra första början. Rätt många behöver kanske, tror jag, gå om ett år eller två för att de inte har fått med sig det de behöver från början.

Gymnasieskolan är en annan fråga som vi inte heller har på dagordningen i dag. Men det handlar om att få förutsättningarna med sig från allra första början. Det finns till exempel många yrkesutbildningar som man skulle kunna göra mycket enklare för att du lättare och fortare ska komma in i ett arbete även om du inte har med dig hela språkkatalogen.

Men när det gäller integrationsarbetet pratar jag om barn som är födda i Sverige men ändå inte klarar skolgången. Det tror jag beror på ett systemfel. Vi har haft för låga förväntningar på de eleverna. Lärarna har inte fått rätt förutsättningar i de aktuella områdena. Jag säger detta med erfarenheten att ha varit skolkommunalråd i Göteborg.

Anf. 58 Niels Paarup-Petersen (C)

Fru talman! Jag instämmer helt i det sista som sades. Orsaken till att jag är engagerad i skolfrågor är att Värner Rydénskolan i Malmö hade 32 procent behöriga lärare. Jag blev förbannad; den socialdemokratiska kommunen gjorde inte jobbet. Nu är det över 80 procent – mycket bättre. Man kan göra skillnad om man tror på de här eleverna, gör insatser och satsar på lärarna. Men regeringen satsar inte på lärarna. Regeringen vill utbilda 1 000 färre lärare varje år enligt den proposition som nu kommer på riksdagens bord. Det är verkligheten: Man satsar inte på skolan utan pratar bara om den.

Vi pratade om gymnasiet. Gymnasiet är en bra fråga att ta upp, för vi har ju de här eleverna här: Ayla, som precis har klarat gymnasiet, och Jomana, som precis beställt studentmössan när hon får veta att hon ska utvisas. Hennes enda brott är att fylla 18. Hon har inte gjort något fel över huvud taget – hon har snusat, eventuellt. Varför ska hon utvisas?

Varför röstade Liberalerna för de här reglerna, som gjorde att man med klinisk precision tog bort möjligheten för just 18–21-åringar att vara kvar trots att deras föräldrar har permanenta uppehållstillstånd eller är medborgare? Många gånger är det både och – den ena föräldern har det ena och den andra har det andra. Varför var det så viktigt för Liberalerna att rösta bort den möjligheten? Det är den stora frågan, som vi fortfarande inte har fått något svar på i dag.

Anf. 59 Helene Odenjung (L)

Fru talman! Jag tror inte att jag har fått den frågan förut, så jag har inte kunnat svara på den tidigare. Men jag ska försöka svara på den. Jag tror definitivt inte att det var med någon precision som man kom på att det var just så man skulle utforma den här lagstiftningen för att den här gruppen minsann inte skulle få stanna. Det känner jag absolut inte igen.

Om jag ska göra mig till tolk för dem som satt här då – det gjorde jag inte själv, så jag kan inte riktigt göra den bedömningen – är väl sanningen att man skulle ersätta det lapptäcke av system som funnits. Det fick den här effekten. Som jag också har tagit del av har även ministern på migrationsområdet, där det ärende vi diskuterar just nu inte ingår, svarat att det pågår ett arbete för att se till att det ska finnas en ventil för den här gruppen. Detta är kommunicerat. Det pågår ett sådant arbete även i socialförsäkringsutskottet, vad jag förstår.

Anf. 60 Serkan Köse (S)

Fru talman! Tack, ledamoten, för ett engagerande anförande!

Det är sant som ledamoten påpekar att Liberalerna i många år har sagt att nyckeln till integration är språk och arbete. Det är en rimlig utgångspunkt. Men då måste man också leverera politik och inte bara en massa formuleringar.

Här finns ett av de tydligaste gapen i hela integrationspolitiken. Det handlar om utrikes födda kvinnor som vill arbeta men som fastnar i isolering, med brist på kontakter och en vardag där vägen till jobb aldrig ens börjar.

Mot denna bakgrund tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning 2022, vars betänkande Etablering för fler bland annat hade särskilt fokus på kvinnor med utländsk bakgrund. Utredningen pekade på hur etableringen behöver bli mer ambitiös, mer individanpassad och mer parallell, med tydliga slutmål, tidiga insatser och möjlighet till längre programtid när det behövs. Det är denna typ av reformer som skulle kunna göra skillnad på riktigt. Utredningsbetänkandet presenterades 2023.

Jag har frågat väldigt många liberala statsråd, eftersom det är Liberalerna som styr över Arbetsmarknadsdepartementet: Var är den här propositionen? Vad har hänt med den? Det vi har hört hittills är att man bereder, följer och analyserar. Det har gått tre år, fru talman, och vi har väntat på att Liberalerna ska leverera konkreta förslag utifrån den utredning som presenterades. Jag vill gärna ge ledamoten en möjlighet att ge besked. När kommer den här propositionen?

Anf. 61 Helene Odenjung (L)

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan och för tilltron till att jag skulle ha ett annat svar på den än de liberala ministrar som har svarat tidigare! Det har jag tyvärr inte. Jag kan bara stryka under hur viktigt det är för oss att kvinnor också får en reell chans på arbetsmarknaden. Det är otroligt viktigt att de, precis som många före dem, får en egen möjlighet till etablering, egen försörjning och möjlighet att skilja sig från sin partner för att skapa ett eget liv. Allt detta är otroligt viktigt för oss liberaler.

Om vi inte ännu har lyckats förhandla oss till insatser som går i den riktningen är det säkerligen ändå på gång, om man nu har svarat att det förbereds i Regeringskansliet.

Under tiden skulle jag vilja peka på att det redan görs rätt mycket med de förutsättningar som finns i partnerskapet mellan stat och kommun. Man etablerar reella nätverk och ser vad den egna regionen har för möjligheter och vad man behöver för arbetskraft, och man skapar vuxenutbildningsinsatser som riktar sig till människor som kanske inte står jättelångt ifrån arbetsmarknaden men definitivt får ett jobb när de har gått ut yrkesutbildningen.

Jag tror att det behövs mycket mer åtgärder av denna typ för att vi ska få en etablering och en integration på riktigt.

Anf. 62 Serkan Köse (S)

Fru talman! Jag tackar för svaret. Den här frågan har varit uppe flera gånger tidigare, då vi har ställt den till liberala statsråd. Det har varit några sådana på Arbetsmarknadsdepartementet. Gång på gång har vi fått svaret att frågan bereds i Regeringskansliet.

Det har gått tre år sedan utredningen presenterade sina förslag. Det är, som jag påpekade, väldigt bra förslag som visar att insatser behöver individanpassas. Det ska finnas tydliga slutmål, tidiga insatser och så vidare. Det finns alltså väldigt bra förslag i utredningen. Men det har gått tre år sedan maj 2023. Nu är det januari 2026. Jag vet inte hur länge en proposition ska beredas i Regeringskansliet. Det kanske behöver sina tre år.

Eller är det så att problemet inte ligger hos Liberalerna utan snarare i regeringsunderlaget? Det kanske ligger i det samarbete som Liberalerna har med ett parti som bromsar och inte vill leverera konkreta förslag för att få fler människor i arbete och kunna sätta in tidiga insatser?

Frågan kvarstår: Kommer vi någonsin att få se ett förslag från Liberalerna, som ju är det parti som styr över Arbetsmarknadsdepartementet?