Immaterialrättsliga frågor

Betänkande 1996/97:LU12

Lagutskottets betänkande 1996/97:LU12

Immaterialrättsliga frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1996/97
LU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som tar upp olika
immaterialrättsliga spörsmål. I fyra motioner föreslås åtgärder för att dels
underlätta och initiera ansökningar om patent och varumärken, dels öka skyddet
för immateriella rättigheter. Övriga motioner gäller patent som inte
utnyttjas, patent på levande organismer, s.k. bruksmönster samt skydd av
kommunvapen.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Motionerna

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1994/95
1994/95:L805 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning vid
användande av vapenmärke/igenkänningsmärke utan innehavarens skriftliga
godkännande/tillstånd.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1996/97
1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behoven av att förbättra villkoren för uppfinnare och innovatörer
som söker patent,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behoven av att höja patentets rättsliga skydd och status,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i patentlagen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att internationellt verka för att konsekvensändringar kommer till
stånd i patenträttskonventioner.
1996/97:L802 av Ronny Olander (s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om skärpt lagstiftning när det
gäller användning av vapenmärke/igenkänningsmärke i kommersiellt syfte utan
innehavarens godkännande.
1996/97:L803 av Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
införande av bruksmönsterskydd.
1996/97:L804 av Barbro Johansson (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en
parlamentarisk utredning syftande till att återge uppfinnaren patenträtten
till outnyttjade uppfinningar efter ett visst antal år.
1996/97:L805 av Bengt Hurtig (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om rådgivning vid Patent- och
registreringsverket för att förbilliga patentansökningar utomlands.
1996/97:Jo502 av Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att patent på liv ej skall vara möjligt,
7. att riksdagen beslutar om sådan ändring av patentlagen att de patent som
redan beviljats på genetiskt modifierade organismer återkallas.
1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationell konvention som förbjuder patent på livsformer.
1996/97:N256 av Alf Svensson m.fl. (kd) vari yrkas
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att immateriella rättigheter måste ges bättre skydd genom stärkt
lagstiftning och bättre möjligheter att försvara rätten till patent och
varumärke.

Motion väckt med anledning av proposition 1996/97:3 Kulturpolitik
1996/97:Kr4 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att upphovsrättsfrågorna noggrant bör bevakas vad avser den
tekniska utvecklingen.

Utskottet

Inledning
I betänkandet behandlar utskottet tio motioner som tar upp olika
immaterialrättsliga spörsmål. En av motionerna har väckts hösten 1996 med
anledning av proposition 1996/97:3 om kulturpolitik och har av kulturutskottet
överlämnats till lagutskottet. En motion har väckts under den allmänna
motionstiden år 1995 och övriga under den allmänna motionstiden år 1996.
I fyra motioner föreslås åtgärder i syfte att underlätta och initiera
ansökningar om patent och varumärken samt öka skyddet för immateriella
rättigheter. Övriga motioner gäller patent som inte utnyttjas, patent på
levande organismer, s.k. bruksmönster samt skydd av kommunvapen.
Immaterialrätt används som en sammanfattande beteckning för ett antal olika
regler som skyddar intellektuella prestationer mot obehörigt utnyttjande.
Immaterialrätten brukar delas in i upphovsrätt och industriellt rättsskydd.
Till det industriella rättsskyddet hör patenträtt, varumärkesrätt, mönsterrätt
och växtförädlarrätt. Patenträtt gäller för nya uppfinningar som kan utnyttjas
industriellt. Föremål för varumärkesrätt är särskilda kännetecken i ord eller
bild som näringsidkare använder som beteckning på sina varor eller tjänster.
Mönsterskydd gäller utseendet (design) på en produkt antingen den betingas av
estetiska eller nyttobetingade skäl. Växtförädlarrätt skyddar nya växtsorter
som skapas genom förädling eller på annat sätt.
I utländsk rätt finns ytterligare en form för att skydda en varas tekniska
användbarhet. Den skyddsformen kallas bruksmönsterskydd, bruksmodellskydd
eller skydd för nyttighetsmodeller.
De svenska bestämmelserna på det immaterialrättsliga området finns i lagen
(1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen
(1967:837), varumärkeslagen (1960:644), mönsterskyddslagen (1970: 485) och
växtförädlarrättslagen (1971:392). I huvudsak innebär de olika
immaterialrättsliga reglerna - både i Sverige och i andra länder - att den som
skapat en skyddad produkt eller utfört en skyddad prestation har principiell
ensamrätt att dra ekonomisk nytta av produkten eller prestationen. Utan
tillstånd får andra inte kopiera skyddsobjektet och utnyttja det på olika
sätt, t.ex. genom att marknadsföra det. Rättighetshavaren kontrollerar alltså
i princip all användning av skyddsobjektet. Exempelvis kan en patenthavare
hindra andra från att utnyttja uppfinningen i sin produktion, en författare
måste lämna tillstånd innan hans verk kan tryckas upp och distribueras på
marknaden och den som har rätt till ett varumärke kan hindra andra från att
sätta varumärket på sina produkter.
Ensamrätten kan vara inskränkt på olika sätt. Särskilt på det
upphovsrättsliga området finns det åtskilliga regler som begränsar
upphovsmannens rättigheter. Ett exempel på en sådan inskränkning är att
privatpersoner som huvudregel har rätt att kopiera skyddade verk för enskilt
bruk.
Mellan upphovsrätten och det industriella rättsskyddet finns två
grundläggande skillnader. Den ena är att upphovsrätten skyddar det sätt på
vilket en idé omsatts i verkligheten och inte själva idén. Patentskydd, skydd
för varumärken, mönsterskydd och växtförädlarrätt skyddar däremot idén som
sådan. Den andra skillnaden är att upphovsrätt uppkommer så fort den skyddade
prestationen utförts medan patent-, mönster- och växtförädlarrätt i princip
förutsätter ett registreringsförfarande. Patentskydd uppkommer således först
när rättighetshavaren ansökt om och beviljats patent på sin uppfinning.
Varumärken intar en särställning genom att skydd kan uppkomma både genom
registrering och genom faktisk användning.
Den ensamrätt som följer med det immaterialrättsliga skyddet är
tidsbegränsad. Enligt reglerna i Sverige gäller upphovsrätten under 70 år
räknat från upphovsmannens död eller beträffande vissa prestationer under 50
år från det prestationen utfördes. Patentskyddet räknas från den dag ansökan
görs om registrering. I Sverige sträcker sig skyddstiden 20 år framåt i tiden.
Mönsterskyddet räknas också från ansökningsdagen och gäller under fem år, men
tiden kan förlängas upp till tio år. Växtförädlarskyddet gäller under 20 år
från registreringsdagen. Varumärken har en i princip obegränsad skyddstid så
länge de används. En registrering gäller dock bara under tio år men kan
förnyas ett obegränsat antal gånger.
Det immaterialrättsliga skyddet representerar betydande ekonomiska värden.
Såvitt känt finns det inte några aktuella sammanställningar av hur stora dessa
värden är. Beräkningar som gjordes i Sverige i början av 1980-talet visade att
enbart den upphovsrättsligt relaterade delen av det svenska näringslivet då
svarade för 6,5 % av BNP. Denna procentsats är med all sannolikhet betydligt
högre i dag med hänsyn till utvecklingen av informationssamhället och
datatekniken.

Skyddet för immateriella rättigheter
Rätten till en immateriell ensamrätt skyddas genom ett system av olika
sanktioner av såväl straff- som civilrättslig karaktär. Den som begår intrång
i ensamrätten exempelvis genom att utan rättighetshavarens samtycke tillverka
eller försälja en vara som rättighetshavaren har ensamrätt till kan därför
drabbas av påföljder i form av straff och skadestånd. En domstol kan vidare
förordna om vissa åtgärder för att förebygga fortsatt intrång.
I två motioner begärs åtgärder från riksdagens sida i syfte att öka skyddet
för immateriella rättigheter. Alf Svensson m.fl. (kd) anför i motion 1996/97:
N256 att kopiering av produkter och varumärken är ett allt större problem.
Lagstiftningen på detta område bör, enligt motionärernas mening, stärkas
varvid ägare av immateriella rättigheter får bättre möjligheter att försvara
sin rätt till patent och varumärke. I motionerna yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att immateriella rättigheter måste ges bättre
skydd genom stärkt lagstiftning och bättre möjligheter att försvara rätten
till patent och varumärke (yrkande 4).
I motion 1996/97:Kr4, som väckts hösten 1996 med anledning av proposition
1996/97:3 om kulturpolitik, yrkar Birger Schlaug m.fl. (mp) tillkännagivande
om att upphovsrättsfrågorna noggrant bör bevakas med hänsyn till den tekniska
utvecklingen (yrkande 4). Motionärerna anför att den individuella
upphovsrätten till konstnärliga verk inte får ifrågasättas i en tid av ökad
internationalisering och åtkomlighet av skyddade verk genom IT.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna om nödvändigheten av
att immateriella rättigheter skyddas mot intrång. Det är i dag allmänt
omvittnat att det förekommer en massiv professionell olovlig
kopieringsverksamhet som helt baserar sig på affärsmässiga överväganden. I
vissa sammanhang har uppgetts att pirathandeln omfattar 5-10 % av
världshandeln. En av huvudorsakerna till den ökade kopieringsverksamheten har
angetts vara den utveckling som skett inom teknologin för reproducering.
Otillåten kopiering skadar självfallet producenten av den äkta varan. Billigt
producerade kopior orsakar förluster inte bara i form av förlorade
marknadsandelar utan skadar också den goodwill som tillverkaren av den äkta
varan har. Även för konsumenterna kan en olovlig kopieringsverksamhet vara
till nackdel. Konsumenten får många gånger en vara som i kvalitetshänseende
understiger den kvalitet som märkesproduktionen har.
På upphovsrättens område innebär IT-utvecklingen helt nya krav på
rättsskyddet. Upphovsrätten och skyddet för intellektuella äganderätter kan
utsättas för betydande påfrestningar genom digitaliseringen. Denna gör det
möjligt att, på sätt som inte varit möjligt tidigare, komprimera verk och
annan information i multimediaform, överföra och kopiera information med stor
hastighet och slutligen även manipulera informationen. Den nya tekniken kan
medföra att upphovsmännen och andra rättighetshavare i hög grad förlorar
kontrollen över användningen av sina verk och prestationer. Samtidigt finns
det risker att IT:s långtgående kontrollmöjligheter utnyttjas på ett sätt som
äventyrar olika intressen i informationsfrihet och som måste stämmas av mot
ensamrättsanspråken.
Vid ett ställningstagande till de nu aktuella motionerna bör enligt
utskottets mening beaktas att riksdagen så sent som våren 1994 beslutat om
väsentligt skärpta åtgärder mot intrång i de immateriella ensamrätterna (prop.
1993/94:122, bet. LU17). Genom beslutet, som innebar ändringar i
varumärkeslagen, upphovsrättslagen, patentlagen, mönsterskyddslagen,
växtförädlarrättslagen, firmalagen och lagen om kretsmönster i
halvledarprodukter, har domstolarna nu möjligheter att vid vite förbjuda
fortsatt intrång inom hela det immaterialrättsliga området. Genom ändringar av
skadeståndsbestämmelserna på det industriella rättsskyddets område har
rättighetshavarnas ställning vid intrång förstärkts. Genomgående har vidare
införts regler som innebär att ersättning skall betalas för utnyttjande av
ensamrätten och för den ytterligare skada som intrånget kan ha medfört.
Skadeståndets storlek kan bestämmas med hänsyn till omständigheter av annat än
rent ekonomisk betydelse. Också straffbestämmelserna ändrades år 1994 så att
intrång som begås av grov oaktsamhet är straffbara även på det industriella
rättsskyddets område. Vidare höjdes maximistraffet för intrång i de
industriella ensamrätterna från fängelse i sex månader till fängelse i två år.
Därutöver infördes regler om straff för försök och förberedelse till intrång i
de nämnda rättigheterna. De privaträttsliga säkerhetsåtgärderna på varumärkes-
, växtförädlar- och firmarättens områden förstärktes i så måtto att också
apparater, redskap m.m. som använts vid olovlig tillverkning utan att själva
vara föremål för rättsskyddet kan bli föremål för säkerhetsåtgärder. Den nya
lagstiftningen trädde i kraft den 1 juli 1994.
Utskottet kan mot bakgrund av det redovisade konstatera att man på hela det
immaterialrättsliga området numera i Sverige har samma skydd för ensamrätter
som i många andra europeiska länder. Vidare har man fått till stånd ett så
gott som enhetligt sanktionssystem på hela det immaterialrättsliga området.
Vidare bör framhållas att lagstiftningen sedan länge bygger på
internationella konventioner och att IT-utvecklingen i en allt högre grad
kräver att de nödvändiga rättsliga åtgärderna får största möjliga
internationella acceptans. Genom en grönbok år 1995 om upphovsrätt och
närstående rättigheter i informationssamhället har EG-kommissionen inriktat
debatten inom EU på de utmaningar mot upphovsrätten och närstående rättigheter
som den nya tekniken medfört. I en uppföljning av grönboken i slutet av år
1996 uppger kommissionen att det beträffande rätten till mångfaldigande kommer
att föreslås harmoniserade åtgärder för att fastställa tillämpningsområdet för
de verk som skyddas av rätten till mångfaldigande, inbegripet begränsningar av
rätten i de fall den ännu inte införts i gemenskapslagstiftningen. Det kommer
också, enligt vad som anges i uppföljningsdokumentet, att behövas en viss
differentiering mellan en obegränsad ensamrätt till mångfaldigande, rätt till
ersättning (tvångslicens) och rätt till viss tillåten reproduktion utan
ersättning.
Detta betyder, enligt utskottets mening, att tyngdpunkten i de svenska
aktiviteterna på området i framtiden måste fokuseras på det arbete som bedrivs
inom EU och på andra internationella plan. Vid ett par tillfällen, senast
våren 1994, har utskottet också vid behandlingen av liknande motioner pekat på
det särskilda ansvar som lagstiftaren har att vaka över att det lagfästa
upphovsrättsliga skyddet inte urholkas på grund av tekniska framsteg.
Utskottet konstaterade därvid bl.a. att frågor om den tekniska utvecklingen i
ökande grad har uppmärksammats internationellt samt utgick från att regeringen
skulle ta de initiativ som resultatet i olika internationella sammanhang kunde
ge anledning till (bet. 1993/94:LU16).
Utskottet utgår från att regeringen i det internationella samarbetet verkar
för ett ökat immaterialrättsligt skydd i linje med vad som förespråkas i de nu
aktuella motionerna. Några ytterligare åtgärder från riksdagens sida är mot
denna bakgrund för närvarande inte påkallade.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:N256
yrkande 15 och 1996/97:Kr4 yrkande 12.

Patent
Gällande regler i patentlagen innebär, såsom ovan berörts, att den som gjort
en ny uppfinning kan få ensamrätt att utnyttja uppfinningen yrkesmässigt genom
patent. Patent kan meddelas på ett förfarande, t.ex. ett nytt produktionssätt,
eller på en produkt som sådan, exempelvis ett nytt läkemedel. Som allmänna
förutsättningar för patentbarhet gäller att uppfinningen, förutom att den
skall vara ny, väsentligen skall skilja sig från vad tidigare är känt samt att
den skall kunna utnyttjas industriellt och vara reproducerbar, dvs. att
uppfinningen skall ha sådan karaktär att den avsedda effekten med säkerhet kan
uppnås vid ett upprepat utövande av uppfinningen.
Som tidigare redovisats ger patentskyddet innehavaren en tidsbegränsad
ensamrätt att utnyttja en uppfinning. En sådan ensamrätt är avsedd att
stimulera forskning och utvecklingsarbete. Uppfinnare kan räkna med att under
skyddstiden utan konkurrens kunna marknadsföra uppfinningen eller på annat
sätt exploatera den ekonomiskt. Häri ligger också ett allmänt intresse. Mot de
intressen som sålunda bär upp patentskyddet står samhällets intresse av att
det inte skapas ett alltför långtgående monopol när det gäller att dra nytta
av en uppfinning. Ensamrätten har därför begränsats i tiden. Vidare finns
möjlighet att under vissa förutsättningar genom tvångslicens ge tredje man
rätt att utan hinder av ett patent mot ersättning till patenthavaren utnyttja
den patentskyddade uppfinningen.
Patent söks i Sverige hos Patent- och registreringsverket. Varje ansökan som
kommer in granskas av myndigheten. Vid granskningsförfarandet skall utrönas
huruvida det föreligger hinder mot bifall till ansökningen med hänsyn till
patentlagens bestämmelser. En väsentlig del av granskningen avser frågan
huruvida uppfinningen är ny och fyller kravet på uppfinningshöjd. Om
förutsättningarna för patent är uppfyllda, dvs. om ansökningen är fullständig
och Patent- och registreringsverket gör bedömningen att det inte finns några
hinder mot patent, skall sökanden underrättas om att ett patent kan meddelas.
Sedan sökanden betalt en särskild avgift, meddelandeavgift, skall
patentmyndigheten bifalla ansökningen och kungöra beslutet. När beslutet har
kungjorts är patent meddelat. Därefter vidtar det s.k. invändningsförfarandet
då allmänheten bereds tillfälle att inkomma med invändningar mot ett meddelat
patent. Framförda invändningar kan under vissa närmare angivna förutsättningar
leda till att ett meddelat patent upphävs. Förfarandet vid Patentverket är
tämligen tidskrävande, och enligt uppgift tar det i genomsnitt omkring tre år
från det att en patentansökan ges in till dess patent meddelats. Antalet
ansökningar uppgår för närvarande till omkring 4 500 per år, varav omkring 2
000 bifalls.
Av patentlagen framgår att det i patentärenden utgår avgifter av olika slag,
bl.a. ansökningsavgifter och årsavgifter. Avgiftssystemet bygger på låga
initialkostnader och progressiva årsavgifter. Tanken är att den som
upprätthåller sitt patent även har framgång med sin uppfinning och då kan
betala årsavgifter enligt en stigande skala. Avgifternas storlek fastställs av
regeringen och framgår av en bilaga till patentkungörelsen (1967:838, ändrad
senast 1997:42). Verksamheten vid Patent- och registreringsverket är helt
avgiftsfinansierad (se prop. 1996/97:1, utg.omr. 24, bet. NU1 s. 27).
I praktiken företräds sökanden i patentärenden nästan alltid av ombud, om
sökanden inte är ett större företag med egen patentavdelning. Ett patentombud
bistår uppfinnaren bl.a. med att formulera ansökan och göra förberedande
nyhetsundersökningar. När patent meddelats brukar patentombudet hålla patentet
vid liv genom att betala in årsavgifterna och hjälpa till med upprättandet av
licensavtal m.m.
Ett patent som meddelas av nationell patentmyndighet blir gällande endast i
den staten. En uppfinnare som önskar få patentskydd i flera länder måste
alltså i princip söka patent i varje land. Genom den europeiska
patentkonventionen har skapats en ordning som medger att en patentansökan
samtidigt kan erhålla patentskydd i flera länder, s.k. europeiskt patent.
Sådant patent meddelas av det europeiska patentverket som har sitt säte i
München. Konventionen trädde i kraft år 1977 och har tillträtts av Sverige och
ett flertal andra europeiska stater. I den svenska patentlagen har tagits in
de särskilda regler som föranletts av tillträdet. En viss anpassning av de
svenska patentreglerna till konventionens bestämmelser har också skett.
Den europeiska patentkonventionen innehåller en fullständig reglering av
förutsättningarna att få europeiskt patent och handläggningsordningen vid det
europeiska patentverket. Regleringen i konventionen är fristående från
konventionsstaternas lagstiftning. Konventionen innehåller också bestämmelser
om bl.a. rättsverkningarna av ett europeiskt patent. I sistnämnda hänseende
gäller att ett europeiskt patent skall ha samma rättsverkan i den stat för
vilken patent beviljats som ett nationellt patent. Giltighetstiden för ett
europeiskt patent är enligt konventionen 20 år från ansökningens
ingivningsdag. Konventionen hindrar inte konventionsländerna att i sin
nationella lagstiftning föreskriva en längre giltighetstid för ett patent.
Europeiska patent kan dock inte genom nationella regler ges en längre
giltighetstid än 20 år utom i vissa krissituationer såsom krig och krigsfara.
År 1989 undertecknade EG:s medlemsstater en överenskommelse om
gemenskapspatent. Avtalet innebär att det är möjligt för en uppfinnare att
ansöka centralt om patent som blir gällande i samtliga medlemsländer. Det är
alltså i princip samma uppbyggnad av systemet som i den europeiska
patentkonventionen. Vissa skillnader finns dock. En skillnad är att frågor om
ogiltighet av ett gemenskapspatent skall prövas enligt reglerna i
överenskommelsen. Om patentet ogiltigförklaras får det verkningar inte bara i
den stat där ogiltighetsmålet prövats utan patentet förfaller i sin helhet i
alla länderna. Enligt den europeiska patentkonventionen däremot prövas frågor
om ogiltighet i varje stat. En ogiltigförklaring får bara verkan i den
aktuella staten.
Överenskommelsen har hittills ratificerats av sju medlemsländer. Om
återstående fem länder som undertecknat avtalet ratificerar kan frågan om ett
tillträde för bl.a. Sverige aktualiseras. Förhandlingar måste dock föras med
de tre nya medlemsländerna Finland, Sverige och Österrike om bl.a.
fördelningen av inkomsterna från årsavgifter för patent.
I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) yrkas tillkännagivande om
att villkoren för uppfinnare och innovatörer som söker patent bör förbättras
(yrkande 1) samt att patentens rättsliga skydd och status bör höjas (yrkande
2). Enligt motionärernas mening är patentansökningar och patentbevakning i
Sverige förenade med alltför höga kostnader. I dag är det storföretagen som
står för ökningen av antalet nya svenska patent. För många enskilda uppfinnare
är patentkostnaderna i form av ersättning till patentombud och avgifter till
Patent- och registreringsverket alltför höga. Motionärerna anser att ett
system med differentiering av olika patentkostnader för olika sökarkategorier
borde övervägas och hänvisar till vad som gäller i USA där enskilda uppfinnare
och företag med mindre än 500 anställda inte behöver betala lika höga avgifter
som stora företag. Vidare är det enligt motionärernas mening angeläget att
finna någon form av försäkringsskydd när det gäller patentintrång.
Utskottet har ingen annan uppfattning än motionärerna när det gäller
patentens betydelse. För företag är patent ett av flera sätt att försäkra sig
om att resultaten av satsningar på forskning och utveckling kan tillgodogöras
och vidmakthållas. Patenten utgör ett sätt att exploatera ny teknik och när
företag och samhället satsar allt större resurser på forskning och utveckling
blir det också mer betydelsefullt att kunna säkra avkastningen på gjorda
investeringar. Från organisationer som arbetar med patent- och uppfinnarfrågor
har i olika sammanhang gjorts gällande att framför allt mindre företag har
svårt att ta till vara sina rättigheter på patentområdet. Om patenthavare inte
förmår hävda sina rättigheter leder detta till att respekten för
patentsystemet som sådant urholkas. Följden kan bli att systemet inte fyller
sin funktion. Vidare uppstår rättsförluster för enskilda företag och i vissa
fall kan inte uteslutas att ett enskilt företags överlevnad äventyras vid ett
patentintrång. Enligt utskottets mening är det mot denna bakgrund befogat med
åtgärder i syfte att förhindra en sådan utveckling.
Utskottet konstaterar att åtgärder också vidtagits med detta syfte och vill
därvid peka på att Patent- och registreringsverket på uppdrag av regeringen
under senare tid mer aktivt informerat näringslivet om patentsystemets
möjligheter. Verket har därvid gjort individuella företagsbesök, erbjudit
utbildning och kontinuerligt stöd till organisationer och andra organ som
arbetar med små och medelstora företag. I uppdraget har också ingått att delta
i mässor och annan utåtriktad verksamhet. Under budgetåret 1995/96 tillfördes
Patent- och registreringsverket särskilda medel för en delvis finansiering av
arbetet med att utöka den externa tillgängligheten av verkets dokumentation
inom patentområdet.
I proposition 1995/96:25, den s.k. tillväxtpropositionen, som överlämnades
till riksdagen hösten 1995, uttryckte regeringen sin avsikt att undersöka
möjligheterna till en svensk patentintrångsförsäkring byggd på kommersiella
grunder. I proposition 1995/96:222, den s.k. sysselsättningspropositionen,
aviserade regeringen sommaren 1996 åtgärder för att möjliggöra för svenska
patentinnehavare att teckna en patentintrångsförsäkring. Hösten 1996 gav
regeringen Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) i uppdrag att ta fram
ett underlag med förutsättningar och förslag till utformning av en sådan
försäkring. Uppdraget har nyligen redovisats i rapporten (R 1997:4)
Rättsskyddsförsäkring för patent. I rapporten redovisar NUTEK en modell för en
rättsskyddsförsäkring och föreslår lösningar med expansionsmöjligheter till
nordisk och europeisk nivå. Vidare föreslås initiativ till åtgärder för att
komma till rätta med patentprocessens problem. Därutöver föreslår NUTEK en
försäkringslösning också när det gäller varumärken. Förslagen är nu föremål
för beredning inom Regeringskansliet.
När det gäller patentavgifterna torde dessa utgöra endast en mindre del av
de totala kostnaderna i ett patentärende. De stora kostnaderna hänför sig till
arbetet med utformningen av ansökningshandlingarna, exempelvis ombudsarvoden
och översättningskostnader. I den tidigare redovisade NUTEK-rapporten anges
att ansökningsavgiften till Patent- och registreringsverket uppgår till 3 800
kr, vartill kommer en tryckningsavgift om 900 kr. Ombudskostnaderna är den
helt dominerande posten. Den totala kostnaden för att erhålla ett patent som
meddelas av Patent- och registreringsverket beräknas i rapporten uppgå till 50
000 kr. Om patentskydd önskas under tio år tillkommer årsavgifter om drygt 10
000 kr. De sammantagna kostnaderna för ett patentskydd i Sverige under tio år
uppgår, enligt NUTEK:s rapport, i ett normalfall till omkring 60 000 kr.
Kostnaderna för att förvärva patentskydd i enlighet med den europeiska
patentkonventionen i åtta länder anges uppgå till omkring 200 000 kr, varvid
kostnader för årsavgifter tillkommer.
De avgifter som utgår till Patent- och registreringsverket i ett
patentärende synes, enligt utskottets mening, mot denna bakgrund knappast
påverka antalet patentansökningar. En minskning av avgifternas storlek skulle
leda till antingen att Patent- och registreringsverkets verksamhet måste
finansieras på ett annat sätt än för närvarande eller att verksamheten fick
skäras ned. Riksdagen har också sommaren 1996 avslagit en motion med yrkande
om en sänkning av patentavgifterna (se bet. 1995/96:FiU15 s. 79 och yttr.
1995/96: LU6y).
I sammanhanget går det emellertid inte att bortse från att EU-kommissionen i
en grönbok om innovationer påpekat att de sammantagna myndighetsavgifterna för
ett patentskydd inom alla EU-länder är omkring fem gånger högre än motsvarande
avgifter för ett skydd inom USA. I samband med behandlingen av proposition
1995/96:222 noterade finansutskottet att patentkostnaderna kan innebära
problem för i första hand de små företagen men utgick från att regeringen
skulle komma att överväga hithörande frågor i samband med det då initierade
arbetet med småföretagsutveckling. Lagutskottet kan nu för sin del konstatera
att frågan om patentkostnadernas storlek torde rymmas inom det uppdrag som
regeringen den 3 oktober 1996 gett till delegationen med uppgift att förbättra
tillväxtförutsättningarna för småföretag - Småföretagsdelegationen (dir.
1996:70).
Vidare bör upplysas att Patent- och registreringsverket i en skrivelse till
regeringen år 1996 väckt förslag om vissa ändringar i patentlagen. Enligt vad
som angetts i Justitiedepartementets verksamhetsplan 1997 kommer dessa förslag
jämte frågor som bl.a. rör förenklingar och förbilligande av patentförfarandet
att behandlas i en departementspromemoria tidigast hösten 1997.
Mot bakgrund av vad som nu redovisats konstaterar utskottet att de frågor
som motionärerna aktualiserat är, eller kommer att bli, föremål för
överväganden i olika sammanhang. Utskottet kan inte finna annat än att
arbetets inriktning ligger helt i linje med motionsönskemålen. Några särskilda
åtgärder från riksdagens sida är därför inte påkallade.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L801
yrkandena 1 och 2.
I själva uppfinningsbegreppet ligger att en uppfinning skall vara ny. Det
patenträttsliga nyhetskriteriet är strängt och det ställer krav på att
uppfinningen skall utgöra en objektiv och absolut nyhet. Sålunda anges i 2 §
patentlagen att patent meddelas endast på uppfinning som är ny i förhållande
till vad som blivit känt före dagen för patentansökningen. Med begreppet
?blivit känt? avses allt som blivit allmänt tillgängligt, oavsett på vilket
sätt så har skett och oberoende av var och när förhållandet blev allmänt
tillgängligt och vidare även oberoende av om uppfinnaren känt till materialet
eller ens haft en reell möjlighet att känna till dess existens. En invändning
om att nyhetskravet inte är uppfyllt kan göras gällande när som helst, även
efter det att patent har meddelats. Visar det sig att en sådan invändning är
riktig, utgör den en ogiltighetsgrund. Den som överväger att söka patentskydd
för en uppfinning i flera länder skulle ställas inför betydande svårigheter
till följd av nyhetskravet, om inte särskilda regler hade utformats för att
reglera den situationen. Det torde nämligen vara praktiskt taget omöjligt att
sända in ansökningar så att de anländer vid samma tidpunkt till
patentmyndigheterna i de olika länder som kan vara aktuella. Därtill kommer
att det vid tiden för en första ansökan i regel inte torde vara möjligt att
slutgiltigt bedöma den geografiska omfattningen av det skydd som uppfinningen
kan komma att motivera. Pariskonventionen den 20 mars 1883 till skydd av den
industriella äganderätten, vartill Sverige anslutit sig, innehåller vissa
regler om prioritetsrätt som syftar till att avhjälpa sådana effekter
(konventionsprioritet). Bestämmelserna innebär att uppfinnare som sökt skydd
för en uppfinning i en konventionsstat har rätt att inom tolv månader söka
skydd för uppfinningen i andra konventionsstater med verkan att ansökningarna
i dessa stater anses gjorda samtidigt med den första ansökningen.
I 6 § patentlagen regleras rätten att åtnjuta prioritet från tidigare
ansökan om patent i Sverige eller från tidigare ansökan om patent eller vissa
andra skyddsformer i främmande stat som är ansluten till Pariskonventionen.
Ansökan om patent på uppfinning, vilken inom tolv månader före ansökningsdagen
har angivits i ansökan som avser patent för Sverige eller patent i främmande
stat som är ansluten till konventionen skall anses gjord samtidigt med den
tidigare ansökningen, om sökanden yrkar det.
I 22 § patentlagen behandlas offentliggörande av patentansökan. Av
bestämmelsens första stycke framgår att handlingarna i ett patentärende skall
hållas tillgängliga för var och en fr.o.m. den dag då patentet meddelas. För
att förhindra att de långa handläggningstiderna för patentansökningar leder
till att ansökningar hålls hemliga under lång tid, har införts en bestämmelse
i 22 § andra stycket om obligatoriskt offentliggörande efter viss tid.
Handlingarna i patentansökningsärenden skall hållas tillgängliga för envar när
18 månader har gått från ansökningsdagen eller, om prioritet yrkas, den dag
från vilken prioritet begärs.
I motion 1996/97:L801 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) begärs förslag till lag-
ändringar som gäller prioritetsåret (yrkande 3). Motionärerna anser att tiden
för prioritet bör förlängas till två år. Härigenom skulle man underlätta för
sökanden dels att hitta lämpliga samarbetspartner inom landet eller utomlands
för lämpliga produktions- och finansieringsformer, dels att ta ställning till
om patent skall sökas även i andra länder. I samband med en förlängning av
prioriteringsfasen måste givetvis tiden för offentliggörande av patent också
utsträckas från nuvarande 18 månader till minst 24 månader. I konsekvens
härmed bör Sverige internationellt verka för att motsvarande ändringar kommer
till stånd i internationella konventioner på patenträttens område. I motionen
yrkas ett tillkännagivande därom (yrkande 4).
Utskottet kan i och för sig ha förståelse för tanken att en uppfinnare eller
annan som söker patentskydd för en uppfinning skulle ha mycket att vinna på en
förlängning av prioritetsperioden. Enligt utskottets mening måste emellertid
frågan bedömas i ett vidare perspektiv och med beaktande av effekterna på
villkoren för företagandet i stort. Från den utgångspunkten är det uppenbart
att prioritetsperioden utgör ett betydande osäkerhetsmoment. Under ett år från
den första ansökningen föreligger nämligen på grund av prioritetsreglerna i
länder där patentskydd ännu inte sökts en latent möjlighet för att ett
patentskydd kommer att etableras. En viktig funktion av patentförfarandet är
att information om ny teknik på ett effektivt sätt snabbt blir tillgänglig för
den som har ett behov av den i forskning, i kommersiell tillämpning eller på
annat sätt. Om exempelvis en svensk företagare fått kännedom om en för honom
värdefull uppfinning genom att patentskydd har sökts någonstans i utlandet,
kan det vara riskabelt för honom att, så länge prioritetsfristen löper, ta
initiativ till att kommersiellt utnyttja uppfinningen. Om en patentansökan
lämnas in även i Sverige, skulle nämligen förutsättningarna för att utnyttja
uppfinningen ändras radikalt. Enligt utskottets mening väger intresset tyngre
av att det inom rimlig tid blir klarlagt i vilken omfattning en ny uppfinning
slutligen blir patentskyddad än den enskilde uppfinnarens intresse av
ytterligare utsträckt tid för att bedöma behovet av patentansökningar i andra
länder. Den nuvarande prioritetsperioden på tolv månader är resultatet av
internationella överläggningar och får enligt utskottets mening ses som en
lämplig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L801
yrkandena 3 och 4.
Utgångspunkten för nuvarande bestämmelser i patentlagen om det patenterbara
området är att skillnad inte skall göras mellan olika teknologier. Patent kan
sålunda meddelas också för biotekniska uppfinningar. En etisk gräns för vad
som skall anses patenterbart finns i 1 § fjärde stycket som innehåller
generellt förbud för patent på uppfinningar vars utnyttjande skulle strida mot
goda seder eller allmän ordning. Vidare föreskrivs i samma lagrum förbud mot
patent på djurraser och växtsorter. Förbud gäller också för patent på ett
väsentligen biologiskt förfarande för framställning av växter eller djur.
Patent får dock meddelas på mikrobiologiskt förfarande och produkter av ett
sådant förfarande. För växtsorter finns en särskild rättslig skyddsform,
växtförädlarrätt, som regleras i växtskyddslagen (1971:392).
I motion 1996/97:Jo529 av Birger Schlaug m.fl. (mp) begärs ett
tillkännagivande om att Sverige internationellt skall verka för en konvention
som förbjuder patent på livsformer (yrkande 8).
Rose-Marie Frebran m.fl. (kd) yrkar i motion 1996/97:Jo502 tillkännagivande
om att det inte skall vara möjligt att få patent på liv (yrkande 6) samt att
riksdagen skall besluta om en ändring av patentlagen som innebär att gällande
patent på genetiskt modifierade organismer återkallas (yrkande 7).
Utskottet vill erinra om att det inom EU pågår ett arbete med att utforma
ett direktiv om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar. Motivet för ett
sådant direktiv är att garantera fri rörlighet av patenterade biotekniska
produkter genom att harmonisera medlemsstaternas lagstiftning så att de
rättsliga förutsättningarna för patentskydd, liksom skyddets omfattning,
klargörs. Innehållet i ett kommande direktiv kommer att vara bestämmande för
utformningen av de svenska rättsreglerna på området. Beträffande
direktivförslagets tillkomst och innehåll kan upplysas följande.
Efter många års arbete på ett direktivförslag antog EG:s råd år 1994 en
gemensam ståndpunkt. Europaparlamentet föreslog emellertid flera ändringar i
rådsförslaget. Sedan en förlikningskommitté presenterat ett gemensamt utkast,
röstades detta ned av parlamentet i mars 1995 med påföljd att direktivet inte
kunde antas. Kommissionen har därefter lagt fram ett reviderat
direktivförslag. Det nya direktivförslaget är föremål för det s.k.
medbeslutandeförfarandet med Europaparlamentet. Förslaget har under våren och
försommaren 1996 behandlats i en rådsarbetsgrupp. Inom Justitiedepartementet
har ärendet beretts bl.a. genom att synpunkter inhämtats från berörda
departement, myndigheter och organisationer. Arbetet i arbetsgruppen har nu
avstannat i avvaktan på Europaparlamentets första yttrande, vilket dock kan
förväntas senare under innevarande år.
Förslaget bygger till övervägande delen på det tidigare direktivet som det
kom att utformas i förlikningskommitténs gemensamma utkast. Det innehåller
bestämmelser om de biotekniska uppfinningarnas patenterbarhet. Avsikten är att
direktivet skall passa in i existerande nationell lagstiftning och det är
alltså inte fråga om att introducera någon särskild patentlagstiftning för
levande material. I förslaget har - med avseende på den mänskliga kroppen -
markerats skillnaden mellan en uppfinning som är patenterbar och en upptäckt
som inte är det. Vidare anges att växtsorter och djurraser som sådana inte
skall vara patenterbara. Detsamma gäller i allt väsentligt biologiska
förfaringssätt för produktion av växter eller djur. Däremot är avsikten att
mikrobiologiska förfaranden och alster som är framställda genom sådana
förfaranden skall vara patenterbara. Förslaget innehåller vidare en
övergripande etisk regel som innebär att uppfinningar, vars utnyttjande skulle
stå i strid mot allmän ordning och goda seder, inte skall vara patenterbara.
Det anges också att ett förfarande som avser en modifiering av den genetiska
identiteten hos djur inte skall patenteras såvida det inte råder en rimlig
proportion mellan det lidande som djuret kan förorsakas och uppfinningens
ändamål.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisas kan utskottet notera - i likhet
med vad utskottet gjorde våren 1996 då liknande motionsyrkanden behandlades -
att de frågor som motionärerna tar upp har varit föremål för ett omfattande
arbete inom EG. Utskottet konstaterar vidare att innehållet i ett kommande
direktiv kommer att vara bestämmande vid utformningen av de svenska reglerna,
men utgår från att regeringen självfallet arbetar för att få gehör för ett
synsätt som överensstämmer med grundläggande svenska etiska värderingar. Några
skäl för ett initiativ från riksdagens sida föreligger därför inte för
närvarande. Enligt utskottets mening finns dock anledning att noga följa den
framtida utvecklingen på ifrågavarande område.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1996/97:Jo502
yrkandena 6 och 7 samt 1996/97:Jo529 yrkande 8.
I motion 1996/97:L804 av Barbro Johansson (mp) föreslås vissa åtgärder när
det gäller outnyttjade patent. Motionären anför att motor- och oljeindustrin
ofta har reagerat negativt mot nya tekniska landvinningar som innebär
möjligheter att tillverka mer energieffektiva motorer och miljöanpassade
drivmedel. Dessa branscher har, anför motionären, ofta valt vägen att köpa in
nya patent och uppfinningar för att sedan skrinlägga dem så att man inte
behöver ställa om sin affärsinriktning och tillverkning. Nya möjligheter att
lösa miljöproblemen tas därför, enligt motionärens mening, inte till vara.
Motionären anser att patent som inte utnyttjas bör återgå till den
ursprunglige uppfinnaren om de inte efter viss närmare angiven tid lett fram
till en kommersiellt tillgänglig produkt. Yrkandet i motionen innebär att
riksdagen som sin mening skall ge regeringen till känna att en parlamentarisk
utredning bör tillsättas med uppgift att föreslå lagändringar som innebär att
uppfinnare skall återfå patenträtten till outnyttjade uppfinningar efter ett
visst antal år.
Den omständigheten att ett patent inte utnyttjas är ofta tekniskt eller
kommersiellt betingat. Det torde inte heller vara ovanligt att patenthavare
för att vinna erforderligt skydd utverkar patent på flera lösningar av det
föreliggande tekniska problemet, och patenthavaren måste då ha rätt att välja
vilken eller vilka av dessa lösningar som han vill utöva i praktiken. Även
outnyttjade patent innebär teknikspridning på så sätt att de genom
offentliggörandet kommit till allmän kännedom och kan utgöra grund för vidare
teknisk utveckling.
I patentlagen finns en bestämmelse om tvångslicens vid underlåtet utövande
av en patenterad uppfinning, s.k. undertryckande av patent (45 §). Har tre år
förflutit sedan patent meddelades och tillika fyra år sedan patentansökan
gjordes och utövas inte uppfinningen här i landet i skälig omfattning, får den
som här vill utöva denna på tvångslicens, om det inte finns någon godtagbar
anledning till underlåtenheten. Frågor om tvångslicens prövas av domstol.
Bestämmelsen i 45 § har motiverats bl.a. utifrån en önskan att motverka att
kapitalstarka företag köper upp patenträttigheter enbart för att inte utnyttja
dem och därigenom skydda sin egen produktion och ställning på marknaden.
Rättspraxis är mycket begränsad vilket, såvitt utskottet kan bedöma, talar för
att sådana förfaranden som beskrivs i motionen knappast förekommer. Vidare bör
anmärkas att en sådan inskränkning av den fria förfoganderätten över patent i
enlighet med vad som förordas i motionen skulle komma i konflikt med
grundläggande civilrättsliga principer.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L804.

Varumärken, m.m.
Skydd för ett varumärke genom registrering i ett visst land förutsätter som
huvudregel att en nationell ansökan görs hos landets varumärkesmyndighet.
Myndigheten beslutar sedan om registrering av märket för en tid som är bestämd
i landets varumärkeslag. Vill en varumärkeshavare ha skydd för sitt märke i
flera länder måste ett motsvarande antal nationella ansökningar göras enligt
de formkrav och på de språk som gäller i varje land och mot betalning av de
nationella avgifterna. De registreringar som blir resultatet av sådana
nationella ansökningar löper ofta ut vid olika tider.
För en varumärkeshavare som önskar skydda sitt märke i flera länder kan
systemet med nationella ansökningar och nationella registreringar upplevas som
komplicerat, tidsödande och dyrbart. Mot bakgrund härav har vissa
internationella registreringssystem för varumärken etablerats. I sådana system
behöver varumärkeshavaren bara göra en enda ansökan och betala en enda avgift
för att erhålla en registrering med samma giltighetstid i alla de länder i
vilka varumärket skall ha skydd. De fördelar som sådana internationella system
för registrering av varumärken kan föra med sig har fått större betydelse
allteftersom den internationella handeln med varor och tjänster ökat. Den
utveckling som har skett av internationell handel och samfärdsel under de
senaste årtiondena har över huvud taget gjort att frågan om skydd för
varumärken har kommit i ett annat ljus och fått en helt annan betydelse än
tidigare, särskilt som en betydande del av handeln består i varor och tjänster
som saluförs under varumärken eller andra typer av varukännetecken med därtill
anknuten goodwill.
De viktigaste av dessa internationella system är de som bygger på
Madridöverenskommelsen om den internationella registreringen av varumärken och
det som grundar sig på protokollet till Madridöverenskommelsen.
Hösten 1994 beslutade riksdagen i enlighet med åtagande i EES-avtalet att
ansluta sig till 1989 års protokoll till Madridöverenskommelsen om den
internationella registreringen av varumärken (prop. 1994/95:59, bet. LU7).
Härigenom är det möjligt för svenska företag att få skydd för sina varumärken
i flera olika länder genom ett enda registreringsförfarande hos den
internationella byrån vid Världsorganisationen för den intellektuella
äganderätten (WIPO) i Genève i stället för ett antal nationella
registreringar.
Inom EU regleras varumärkesrätten i ministerrådets förordning (EG) nr 40/94
från den 20 december 1993 om gemenskapsvarumärken. Genom förordningen
etableras ett gemenskapsrättsligt varumärkessystem som innebär att man genom
en enda ansökan om registrering kan få ensamrätt till ett kännetecken i hela
gemenskapen. Förordningen trädde i kraft den 15 mars 1994. Det
gemenskapsrättsliga varumärkessystemet handhas av ett särskilt inrättat organ,
Byrån för harmonisering av den inre marknaden, varumärken och mönster
(Varumärkesbyrån). Ansökningar om registrering kan göras direkt hos byrån
eller till registreringsmyndigheten i en medlemsstat. Det betyder att i
Sverige kan en ansökan om ett gemenskapsvarumärke lämnas in till Patent- och
registreringsverket som sedan, inom viss kortare tid, har att vidarebefordra
ansökan till Varumärkesbyrån. Den nationella registreringsmyndigheten får för
mottagandet av ansökan ta ut en avgift som inte får överstiga de
administrativa kostnaderna. Förutsättningarna för registrering av ett
gemenskapsvarumärke regleras uteslutande av EG-förordningen. Genom Sveriges
medlemskap i EU är förordningen om gemenskapsvarumärken direkt tillämplig i
Sverige. Förordningen medger emellertid i vissa avseenden och förutsätter i
andra hänseenden att den kompletteras med nationella bestämmelser.
Hösten 1995 beslutade riksdagen ändringar i varumärkeslagen som syftade till
att EG-förordningen om gemenskapsvarumärken skall få avsedda verkningar i
Sverige (prop. 1995/96:26, bet. LU6). De nya reglerna, som trädde i kraft den
1 januari 1996, innebär bl.a. att Patent- och registreringsverket får ta ut en
avgift med belopp som regeringen bestämmer. Avgift får tas ut dels för
ansökningar om gemenskapsvarumärken som görs via verket, dels för ansökningar
om omvandling av ett gemenskapsvarumärke till en svensk ansökan, dels ock för
ärenden om utfärdande av intyg för den som avser att vara ombud inför
Varumärkesbyrån.
En fråga som gäller gemenskapsvarumärken tas upp av Bengt Hurtig (v) i
motion 1996/97:L805. I motionen anförs att det är förenat med stora kostnader
för svenska företag att få skydd för varumärken i EU. Motionären menar att
Patent- och registreringsverket bör biträda med rådgivning i frågor om ansökan
om registrering av ett EU-varumärke, vilket skulle förbilliga förfarandet för
svenska företag. I motionen yrkas ett tillkännagivande därom.
Patent- och registreringsverket är en central förvaltningsmyndighet och de
övergripande målen för verkets verksamhet är att erbjuda ändamålsenliga,
kvalitativt högtstående och serviceinriktade tjänster på bl.a. de
immaterialrättsliga områdena. Enligt förordningen (1995:1386) med instruktion
för Patent- och registreringsverket får verket bedriva uppdragsverksamhet,
såsom att tillhandahålla konsulttjänster för granskning och annan rådgivning,
ombesörja bevakning av avgifter för bl.a. varumärken, bedriva kurs- och
utbildningsverksamhet samt tillhandahålla tjänster avseende verkets
dokumentation. Verket får också bedriva viss tjänsteexport inom sitt
verksamhetsområde. Enligt förvaltningslagen (1986:223) skall Patent- och
registreringsverket, liksom andra förvaltningsmyndigheter, lämna upplysningar,
vägledning, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör
myndighetens verksamhetsområde. Hjälpen skall lämnas i den utsträckning som är
lämpligt med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och
myndighetens verksamhet.
Utskottet utgår från att Patent- och registreringsverket inom ramen för
gällande regler och tillgängliga resurser tillhandahåller information om
förutsättningarna för ansökan om EU-varumärken i den utsträckning som
efterfrågas. Någon möjlighet för verket att, såsom motionären synes vara inne
på, i enskilda fall mer aktivt direkt hjälpa en sökande är inte förenligt med
de grundläggande principerna som gäller vid myndighetsutövning.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L805.
I motionerna 1994/95:L805 och 1996/97:L802 av Ronny Olander (s) behandlas
frågor som gäller skydd för kommunvapen m.m. I motionerna anförs att bl.a.
kommuner, staten, militären och sammanslutningar av officiella organ ofta har
s.k. vapenmärken som återfinns på exempelvis bilar, brevpapper, flaggor och
byggnader. Enligt motionärens mening krävs åtgärder för att säkerställa att
dessa märken inte används av andra utan innehavarens tillstånd. I motionerna
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpt lagstiftning när det gäller användning av vapenmärken eller
andra igenkänningsmärken i kommersiellt syfte utan innehavarens godkännande.
Regler om skydd för statsvapen och andra internationella emblem finns i
artikel 6 i Pariskonventionen för industriellt rättsskydd. Reglerna har
omsatts i ett antal svenska lagar och förordningar. I lagen (1970:498) om
skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar föreskrivs att
statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller statlig kontroll- eller
garantibeteckning inte utan tillstånd får användas i varumärke eller annat
kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma gäller annan beteckning, som
hänsyftar på svenska staten och därigenom ger kännetecknet en officiell
karaktär, samt svenskt kommunalt vapen, vilket är registrerat. Registrering av
svenskt kommunalt vapen sker efter skriftlig anmälan i ett register som förs
av Patent- och registreringsverket. Statsvapen får inte heller på annat sätt
som kännetecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.
Dessa regler gäller också beteckningar som lätt kan förväxlas med skyddade
beteckningar. Enligt förordningen (1976:100) om vissa officiella beteckningar
gäller skyddet också i fråga om mellanstatliga organisationers vapen, flagga,
emblem, benämning eller förkortning för benämning i den utsträckning som
framgår av en särskild bilaga till förordningen. Av 14 § varumärkeslagen
framgår att ett varumärke som innehåller en statlig eller internationell
beteckning eller ett registrerat kommunalt vapen inte får registreras som
varumärke. Enligt 4 § mönsterskyddslagen kan mönster som utan tillstånd
innehåller bl.a. statsvapen, statsflagga, annat statsemblem, svenskt kommunalt
vapen eller något som lätt kan förväxlas med något sådant inte registrerats.
Utskottet kan inte finna annat än att de nu redovisade föreskrifterna
innebär ett tillräckligt skydd mot att kommunala vapen och andra officiella
kännetecken kommer till obehörigt utnyttjande i näringsverksamhet, och den
nuvarande regleringen torde, såvitt utskottet är bekant, inte ha föranlett
några olägenheter.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna 1994/95:L805 och
1996/97:L802.

Bruksmönster
I motion 1996/97:L803 anför Birgitta Johansson m.fl. (s, m, c, fp, kd) att den
ekonomiska utvecklingen inom EU och Sverige gjort att bruksmönsterfrågan
kommit i ett annat läge. Livscykeln för nya produkter har blivit kortare och
kommer troligen att bli ännu kortare de närmaste åren. Det blir också svårare
att bedöma det kommersiella värdet på en innovativ produkt samtidigt som
uppfinningarna på senare år haft en tendens att innehålla mindre tekniska
framsteg trots stora kommersiella exploateringsmöjligheter. Enligt
motionärernas mening har främst små företag behov av ett skydd för enklare
tekniska uppfinningar. Patentsystemets långa handläggningstider, det
komplicerade förfarandet och den kostnadskrävande hanteringen avskräcker
småföretagare och enskilda uppfinnare från att ansöka om patent. I motionen
redovisas pågående arbete inom EU varvid konstateras att det endast är
Sverige, Storbritannien och Luxemburg som helt saknar lagstiftning om
bruksmönsterskydd. Enligt motionärernas mening bör Sverige nu införa ett
enkelt och billigt skydd för tekniska uppfinningar i rättslig harmoni med vad
som gäller inom de flesta andra EU-länder. I motionen yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som sålunda anförts om införande av
bruksmönsterskydd.
Frågan om införande av ett bruksmönsterskydd var under början av 1990-talet
föremål för vissa överväganden i Sverige. Något behov av lagstiftning om
bruksmönsterskydd för enklare tekniska idéer kunde då inte påvisas (se
Nordiskt Immateriellt Rättsskydd, NIR, 1991 s. 362).
Som redovisats i motionen är nu frågan om införande av ett särskilt skydd
för s.k. nyttighetsmodeller (utility models) eller bruksmönster föremål för
överväganden inom EU. År 1995 lade kommissionen fram en grönbok, som för
närvarande behandlas i parlamentet. Skyddet för nyttighetsmodeller skall
skiljas från mönsterskyddet, som är ett skydd för det yttre utseendet på en
produkt. Skyddet för nyttighetsmodeller riktar sig mot själva den tekniska
konstruktionen. Enligt grönboken är det särskilt små och medelstora företag
med 100-600 anställda som har efterfrågat skyddet. Kraven för ett skydd för
nyttighetsmodell bör, enligt grönboken, sättas lägre än vad som gäller patent.
Skyddet skall också kunna erhållas genom ett enklare och snabbare förfarande
än patentsystemet. Å andra sidan avses skyddet bli mer begränsat och
kortvarigare än patentskyddet. Skyddsformen anses ha störst betydelse inom
mekanisk industri samt för företag som sysslar med elektronik,
precisionsinstrument och optik. I grönboken diskuteras behovet av en
harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning, vilket skulle innebära en
skyldighet för Sverige att införa bestämmelser om skydd för
nyttighetsmodeller. Också behovet av en förordning om ett särskilt skydd på
gemenskapsnivå tas upp i grönboken. Enligt kommissionens arbetsprogram för år
1996 skulle ett förslag om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om
nyttighetsmodeller läggas fram samma år. Så har inte skett. Enligt uppgift kan
ett förslag vara att vänta under första delen av år 1997.
Enligt utskottets mening finns det mot denna bakgrund inte skäl för
riksdagen att nu ta några särskilda initiativ i frågan. Utskottet utgår från
att regeringen vid arbetet med EG-reglerna om bruksmönster beaktar de
synpunkter som framförts i motionen.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1996/97:L803.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande skydd för immateriella rättigheter
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Kr4 yrkande 12 och 1996/97: N256
yrkande 15,
2. beträffande patentens betydelse
att riksdagen avslår motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2,
res. 1 (mp)
3. beträffande prioritetsrätten
att riksdagen avslår motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4,
res. 2 (m)
4. beträffande patent på livsformer
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 och
1996/97:Jo529 yrkande 8,
res. 3 (c, v, mp)
5. beträffande outnyttjade patent
att riksdagen avslår motion 1996/97:L804,
6. beträffande gemenskapsvarumärken
att riksdagen avslår motion 1996/97:L805,
7. beträffande skydd för kommunvapen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1994/95:L805 och 1996/97:L802,
8. beträffande bruksmönster
att riksdagen avslår motion 1996/97:L803.

Stockholm den 4 mars 1997
På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding
Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg (v), Tomas Högström (m),
Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c) och Kerstin Kristiansson (s).

Reservationer

1. Patentens betydelse (mom. 2)
Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar med ?Utskottet har?
och på s. 10 slutar med ?och 2? bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att villkoren för
uppfinnare och innovatörer behöver förbättras. Patentansökningar är i dag
förenade med alltför höga kostnader, och det är endast de stora företagen som
står för ökningen av svenska patent. Enligt utskottets mening bör ändringar
komma till stånd. En väg som därvid bör prövas är att införa ett system med
differentierade avgifter. I USA finns det redan ett sådant system där företag
med mindre än 500 anställda inte behöver betala lika höga avgifter som de
större företagen. I samband med att den för Sverige unika
patentintrångsförsäkringen har upphört finns inte heller någon
trygghetsgaranti för mindre bemedlade uppfinnare och innovatörer. Enligt
utskottets mening är det angeläget att någon form av liknande
försäkringsskydd, bl.a. för juridiskt biträde, vid patentintrång tillskapas
med skyndsamhet.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion
1996/97:L801 yrkandena 1 och 2 som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande patentens betydelse
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 1 och 2 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Prioritetsrätten (mom. 3)
Rolf Dahlberg, Stig Rindborg, Henrik S Järrel och Tomas Högström (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11 börjar med ?Utskottet
kan? och på s. 12 slutar med ?och 4? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det angeläget att förlänga det s.k.
prioritetsåret från för närvarande 12 månader till förslagsvis 24 månader.
Härigenom skulle man underlätta för sökanden att finna olika lämpliga
samarbetspartner inom landet eller utomlands. Vidare skulle en sådan
förlängning innebära bättre förutsättningar för den enskilde uppfinnaren att
få fram produktions- och finansieringsformer och ta ställning till om patent
skall sökas även i andra länder, vilket i sin tur medför extra kostnader.
I samband med en förlängning av prioritetsfasen måste givetvis tiden för
offentliggörandet av patent också utsträckas från för närvarande 18 månader
till 24 månader. Enligt utskottets mening bör man från svensk sida också
internationellt verka för att en harmonisering av de internationella reglerna
kommer till stånd i enlighet med det anförda.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion
1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:
3. beträffande prioritetsrätten
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:L801 yrkandena 3 och 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Patent på livsformer (mom. 4)
Agne Hansson (c), Tanja Linderborg (v), Yvonne Ruwaida (mp) och Birgitta
Carlsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12 börjar med ?Utskottet
vill? och på s. 13 slutar med ?yrkande 8? bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening finns det anledning att ifrågasätta rätten att
patentera och att äga livsformer. Detta är en fråga både om etik och om
praktiskt ansvar. En ordning med rätt till patent på livsformer innebär ett
hot mot viktiga delar av den biologiska mångfalden och mot kulturarvet. De
nationella reglerna och de internationella överenskommelserna på området bör
ses över med inriktningen att det skall vara omöjligt att ta patent på och äga
livsformer. Sverige bör internationellt också verka aktivt för skapandet av en
konvention som förbjuder patenträtt på livsformer.
Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med bifall till motion
1996/97:Jo529 yrkande 8 och med anledning av motion 1996/97:Jo502 yrkandena 6
och 7 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande patent på livsformer
att riksdagen med bifall till motion 1996/97:Jo529 yrkande 8 och med
anledning av motion 1996/97:Jo502 yrkandena 6 och 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.