Idrottsfrågor

Anf. 120 Lars Wegendal (S)

Fru talman! För andra gången den här mandatperioden har vi en debatt om den statliga idrottspolitiken. Precis som förra gången är det ett renodlat motionsbetänkande som vi ska debattera. Menyn består av 22 motioner som väcktes under allmänna motionstiden 2007. Det är väl bra att ledamöterna har ett aktivt intresse för svensk idrott som de visar genom ett motionerande. Visst vore det ännu mer glädjande om det vi skulle debattera vore en proposition från regeringen. Men tyvärr har idrottsministern inte visat något mer framträdande intresse för idrottens villkor. Vad vi sett är mest en idrottsminister som fungerat som prisutdelare och som därutöver haft en sagolik förmåga att komma på kollisionskurs med vår största folkrörelse. Man har lyckats begrava idrottens skattefrågor och de förslag som fanns i en för idrotten positiv utredning. Man har begravt dessa frågor i en ny utredning där man först inte ville ge idrotten representation. Det krävdes massiva protester och påtryckningar för att finansministern skulle acceptera en representation. På samma sätt hamnar idrottsministern på total kollisionskurs med svensk idrott när hon sänder ut ett pressmeddelande om att hon ska träffa idrottens företrädare i en fråga där de har framfört sina åsikter på ett klart och tydligt sätt under de senaste åren. Det är ett mycket märkligt beteende som enligt en av idrottens främsta företrädare antingen har sin grund i dåliga PR-rådgivare eller en oenighet inom regeringen där man gör allt för att skjuta ställningstagandena framför sig. Fru talman! Vi socialdemokrater har i det här betänkandet tre reservationer och tre särskilda yttranden. Vad gäller reservationerna vill jag här lyfta fram vad vi säger i reservation nr 5 om vikten av att människor vågar vara öppna med sin sexuella läggning utan att behöva vara oroliga för trakasserier. Homosexuella, bisexuella och transsexuella idrottare törs inte alltid berätta om sin läggning av rädsla för att bli utstötta från gemenskapen. Visst har idrotten gjort vissa insatser, men långt ifrån tillräckligt. Frågorna måste uppmärksammas betydligt mer än vad som har varit fallet hitintills, inte minst bland idrottande ungdomar. Jag yrkar bifall, fru talman, till reservation nr 5. I en annan reservation lyfter vi socialdemokrater tillsammans med Vänsterpartiet fram vikten av att skapa små, flexibla idrottsanläggningar som inte utgår från organiserad idrottsverksamhet. Vi gör detta trots att vi är fullt medvetna om det arbete som idrottsrörelsen gjort tillsammans med kommuner när det gäller spontanidrottsplatser. Men vi gör det i akt och mening att påtala vikten av att storstadskommuner och mindre kommuner måste ta detta på allvar i sin översiktsplanering och detaljplanering. Det räcker inte med alla dessa stora elitidrottsarenor, utan man måste även tänka på gröna ytor för spontan idrott och lek, inte minst ur ett folkhälsoperspektiv. Fru talman! Jag yrkar bifall även till reservation nr 7. Fru talman! I 2006 års valrörelse deltog alla partier i en debatt som Riksidrottsförbundet anordnade under Almedalsveckan. Ett av debattens två huvudteman var statens roll för att få fler internationella idrottsevenemang till Sverige. För någon vecka sedan hade vi här i kammaren en interpellationsdebatt med idrottsministern. Debatten gällde regeringens oförmåga att komma fram med ett förslag till strategi för hur staten kan vara en medverkande part för att Sverige och svensk idrott ska vara ännu mer framgångsrika i att få internationella evenemang till Sverige. Det var en fråga som vi socialdemokrater lyfte fram redan i förra årets motionsbetänkande och motionsdebatt och där jag fick positiva svar från flera av borgerlighetens företrädare. På samma sätt var alla borgerliga partier i Almedalsdebatten oreserverat positiva till det statliga engagemanget och till och med till statlig bidragsgivning. Men, snälla ni, nu måste ju även ni ha tröttnat på regeringens oförmåga att föra en dialog med idrottsrörelsen. Eller tycker ni att det är en rimlig hantering av denna fråga? Är det rimligt att inbjuda idrottsrörelsen via pressmeddelanden? Är det rimligt att återigen föra frågan till en tjänstemannagrupp? Är det rimligt att man i regeringsförklaringen så tydligt talar om sin ambition om flera internationella evenemang och sedan låter frågan ligga i träda under så lång tid? Kan inte ni - den moderatledda regeringens företrädare här i riksdagen - i varje fall antyda er politiska vilja i denna fråga? Jag är övertygad om att både idrottens företrädare och andra evenemangsanordnare skulle tycka att det vore givande att få lite politiska antydningar i stället för att bara höra att frågan diskuteras mellan ett antal tjänstemän i tre departement. Fru talman! Jag återkommer eventuellt till några av övriga frågor i betänkandet i samband med frågor till övriga som deltar i debatten.

Anf. 121 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! I det här betänkandet om idrott, som kanske är mindre kontroversiellt än det förra betänkandet vi nyss debatterade, finns saker som för många kan verka självklara. Jag tänker försöka belysa några saker som jag tycker är av särskild betydelse både för idrottsrörelsen och för staten som bidragsgivare. Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 7, som vi har gemensamt med Socialdemokraterna och som handlar om idrottsanläggningar. Jag står bakom alla Vänsterpartiets reservationer och särskilda yttranden, men jag yrkar bifall bara till denna. Jag vill börja med det som handlar om idrottens självständiga ställning och ekonomi. Det har varit en självklarhet att vår största folkrörelse idrotten har varit oberoende och självständig. Inte desto mindre har idrotten, framför allt den organiserade idrotten, litat till ett stort stöd från den offentliga sektorn. I dag går det från staten in drygt 1,8 miljarder kronor. Från kommunerna får idrotten mer än dubbelt så mycket stöd. Det här innebär en relativt långtgående samverkan mellan idrotten och den offentliga sektorn. För statens del handlar det om att ange de syften vi tycker att idrotten ska uppnå. Vi utgår från att idrotten sedan lägger fast målen för hur det ska gå till. Det här fungerar hyfsat i dag, men det finns fortfarande vissa problem som idrotten behöver arbeta med. Det är inget att sticka under stol med, och det gör man inte inom idrotten heller. Mycket har gjorts, och det finns i dag både mål och handlingsplaner som ligger helt i den riktning som vi från statlig sida vill att idrotten ska verka i. Det finns dock rent praktiskt mycket kvar för idrotten att hantera och utveckla. Idrotten är en spegelbild av samhället. Man har samma problem som i övriga delar av samhället. Arbetet mot sexism, rasism, klasskillnader och för jämställdhet, integration och för mer kunskaper om HBT-frågor med mera måste genomsyra all verksamhet. Det finns i dag alla skäl att fortsätta dialogen med idrotten om hur man uppfyller sina uppsatta mål. En sak som jag vet är ett problem är detta med ledarutbildning. Man får slita mycket hårt för att få tillräckligt många ungdomsledare att utbilda sig och för att kunna ge barn och ungdomar en bra utbildning, inte minst inom de områden som jag tidigare nämnde. Idrottsrörelsen behöver ett stadigt och säkert ekonomiskt stöd. Vi i Vänsterpartiet menar att det bästa sättet är att på sikt överge kopplingen till vinstdelningssystemet inom Svenska Spel och låta det gärna ännu generösare statsbidraget gå över statsbudgeten. I detta kan det också finnas en moralisk dimension. Låt idrotten slippa hoppas på ett ökat spelande för att inkomsterna ska öka. Ett ökat spelande leder ju mycket troligt också till ett ökat spelmissbruk. Den viktigaste förutsättningen för att idrotten ska få förutsättningar att driva bra verksamhet, framför allt för barn och ungdomar, borde vara att det finns tillgång till bra anläggningar på nära håll. Det är enligt min mening kanske den ödesfråga som idrotten framför allt har att hantera i framtiden. Här är den samverkan med kommunerna som i dag pågår en förutsättning för att det ska fungera bra. En ansträngd kommunal ekonomi klarar inte av att bygga och investera tillräckligt mycket för att detta ska bli verklighet. Den ekonomiska politik som regeringen för motarbetar detta. Med minskade bidrag till kommunerna blir detta en kvarnsten som många kommuner inte klarar av att bära. De behöver hjälp och alltså mer pengar. Det är oerhört viktigt att det i samhällsplaneringen säkerställs att det finns grönytor, lekparker och små idrottsplatser i barns och ungdomars närområden, där de bor. I det sammanhanget vill jag nämna de näridrottsplatser som också Lars Wegendal var inne på och som börjar dyka upp på olika ställen i våra kommuner. Det är en flexibel mindre idrottsanläggning som mera inbjuder till spontan fysisk aktivitet än till organiserad idrottsverksamhet - precis det som idrottsrörelsen själv efterlyser. Det vore spännande med ett statligt stöd till en satsning på fler sådana anläggningar. Detta kan jag ge som ett tips till regeringen. Jag tror också att idrottsrörelsen skulle välkomna ett sådant initiativ. Jag återkommer så småningom till det som alliansföreträdarna kommer att säga här från talarstolen. I detta anförande instämde Siv Holma (v).

Anf. 122 Göran Montan (M)

Fru talman! Det är inte alltid man redan från början när man går upp vet att man ska få en replik att svara på, men det är väl bra, det. Vi har i dag att behandla ett motionsbetänkande som omfattar 22 motionsyrkanden och åtta reservationer. Jag yrkar avslag på samtliga motioner. Efter att ha lyssnat på de föregående talarna tror jag att vi i stort sett är överens om väldigt mycket. Framför allt kan vi konstatera att konfliktytan mellan partierna inte är lika stor som på många andra politikområden. Däremot har vi naturligtvis olika åsikter i en hel del frågor, till exempel om hur fort vissa saker ska gå och exakt hur de ska göras. Men att de ska göras - målen - verkar vi ändå vara ganska överens om. Jag har med stort intresse läst igenom motionerna. Det sägs många kloka saker i dem. Vänsterpartiet har en motion om idrottens självständiga ställning. Där är vi överens om att idrotten är mogen att ta ett större ansvar för sin egen verksamhet. Vi har under mandatperioden bidragit till att se till att regleringsbreven har förenklats och att återrapporteringsskyldigheten har förenklats. Det är naturligtvis alltid nödvändigt att följa upp och se till att när så mycket pengar lämnas över till en rörelse som uppträder som en myndighet måste det vara kopplat till återkoppling och redovisning. Med det svaret vill jag ändå säga att vi har drivit frågan för idrottens självständiga ställning ytterligare ett snäpp framåt. En annan motion handlar om arbetet mot dopning. Det återkommer i ett särskilt yttrande. Där råder heller ingen skillnad i åsikt: Arbetet mot dopning är utomordentligt viktigt. Det är en av de viktigaste frågorna. Tack och lov har vi delegerat ansvaret för detta till Riksidrottsförbundet, och deras dopningskommission arbetar mycket framgångsrikt med dessa frågor. Inom elitidrotten i Sverige är detta inte ett stort bekymmer. Möjligtvis kan vi se en tendens i Sverige liksom i andra länder att det kanske mer förekommer problem inom motionsidrott, styrketräning och liknande, där anabola steroider förekommer. Det är något som vi måste attackera tillsammans med polismyndigheterna å det kraftigaste. De medel som har avsatts till RF för att behandla den här frågan är 23 miljoner, varav 2-3 miljoner går till särskilda ändamål, bland annat samarbetet med WADA. Jag konstaterar, precis som oppositionen, att antalet tester har minskat. Den handlingsplan som man satte i gång för ganska länge sedan blev aldrig antagen. Då handlar det om en annan mandatperiod. Det har gjort att Riksidrottsförbundet har tillsatt en intern utredning som delvis ska ta reda på var ansvaret ska ligga. Vi ser fram emot att läsa resultatet av den. Till dess utgår jag ifrån att Riksidrottsförbundet har medel att allokera till antidopningsarbetet om det visar sig nödvändigt. Jag kommer då in på en annan fråga som Vänsterpartiet har lyft upp, nämligen idrottens ekonomi. Man kan ju ha synpunkter på sambandet med spelandet. Det har jag också. Det är en utredning på gång som kommer att presenteras i december år. Den handlar om den reglerade spelmarknaden. I den ligger också frågan om idrottens framtida finansiering. Det är klart att jag kan ha synpunkter på varför mitt barnbarns idrottande skulle ha något som helst samband med att folk spelar mer poker på nätet. Jag återkommer till den frågan när vi har lite klarare direktiv om hur man ska kunna lösa detta. Vi kan konstatera att idrotten, genom det ökade spelandet, har fått nästan 200 miljoner mer i år än förra året. Frågan har också väckts om HBT-personers förhållande till idrotten. Jag kan bara säga att jag tycker att det är en skam att det ens antyds att det behövs speciella idrottsföreningar som riktar sig till just homosexuella eller HBT-personer. Så är fallet i Stockholm. Tack och lov är inte de som har startat de föreningarna lika fördomsfulla, så där är också heterosexuella människor mycket välkomna. Det har faktiskt blivit en utveckling på den punkten. Jag hade nöjet att delta i en paneldebatt under Pridefestivalen förra året som ju hade temat idrott. Det var en mycket intressant diskussion. Jag utsattes visserligen själv i början för förutfattade meningar. En gråhårig 60-årig moderat ansågs kanske inte ha några andra åsikter än dem som jag pådyvlades alldeles i början, det vill säga att jag antogs vara något av en homofob. Nu hade jag inte de problemen. Jag fick en fråga. Man frågade om man i de direktiv i regleringsbrevet som nämner jämställdhet som en fråga som ska genomsyra och integreras i allt arbete inom RF kan lägga till också HBT-frågorna. Jag ställde mig positiv till det. Vi får se om vi kan foga in det i instruktionerna till RF på ett tydligare sätt. RF arbetar med frågan på ett mycket seriöst sätt. Det är inte lätt. Det är heller inte lätt för RF att ändra många människors grundföreställningar. Sådant tar tid i samhället i övrigt. Idrotten är inget undantag. Jag utgår ifrån att jag får frågor så att jag kan utveckla detta.

Anf. 123 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Jag kan hålla med Göran Montan när det gäller HBT-personer. Jag ser egentligen inte att problemet ligger på nationell nivå - varken på RF-nivå eller på förbundsnivå. Problemet ligger nog längre ned i organisationen, på den lokala nivån. Hur man kommer till rätta med den typen av problem skulle jag vilja se i en diskussion framöver. Strategi för internationella evenemang har vi debatterat ett antal gånger på senare tid. Det är ju bra. Jag skulle vilja höra Göran Montans kommentarer till det arbetssätt som regeringen har valt. I Norge arbetar man mycket brett. Man har engagerat sju departement i arbetet, vilket gör att man fångar in såväl turism och idrottsrörelse som World Scout Jamboree. I Sverige har regeringen valt ett mycket smalare arbetssätt, vilket oroar mig lite. Risken är uppenbar att man inte fångar in alla de evenemang som behöver stöd och råd för att genomföras. Hur tror Göran Montan att man fångar in de evenemang som ligger inom till exempel integrations- och jämställdhetsministerns ansvarsområde? Min andra fråga handlar om ytor för spontan idrott. I betänkandet avstyrker majoriteten ett par motioner om mindre platser för spontan motion med hänvisning till det kommunala självstyret. Så kan man naturligtvis göra om man inte vill diskutera frågan. Hur ser majoriteten på möjligheten att till exempel genom ändringar i plan- och bygglagen eller på annat sätt åstadkomma de grundläggande förutsättningarna för att skapa dessa viktiga ytor för spontan och ofta icke-organiserad idrott?

Anf. 124 Göran Montan (M)

Fru talman! Jag börjar med det sista. Minnet är kort, så det är bäst att börja med det man kommer ihåg. Spontanidrotten är naturligtvis grunden till det som komma skall. Jag ska ge herr Wegendal en eloge. Handslaget bygger på ett alldeles utmärkt initiativ från idrottsrörelsen och Socialdemokraterna. Det har vi byggt vidare på. Vi har byggt ut det. Det handlar just om att få fler att börja idrotta och att idrotta längre. Näridrottsplatser kan ju vara väldigt små anläggningar, men också lite större. RF har ju ett ordinarie anläggningsstöd på 20 miljoner. Genom Idrottslyftet har närmare 50 miljoner satts in för just det ändamålet. När vi utvärderar hur det har slagit och om det har varit tillräckligt får vi ha en dialog med kommunerna och RF om möjligheten att komplettera verksamheten. Jag håller med Lars Wegendal om att det är viktigt. Jag ska försöka hinna med frågan om stora evenemang också. Vi har inte sju departement, utan bara tre som är direkt involverade i arbetet. I gruppen har vi naturligtvis också en dialog med idrottsrörelsen. Karin Mattsson har ju sagt att hon inte är nöjd med regeringen. Då inbegriper det faktiskt två regeringar. Hon var lika missnöjd med den förra regeringen som under fyra år inte ens kom fram till en strategi, vilket idrottsministern har lovat att den här gruppen tillsammans med idrottsrörelsen ska göra före sommaren. Jag kan inte annat än tro på min minister, så jag hoppas att det blir så.

Anf. 125 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Det gör jag också - inte tror på henne, men hoppas att det blir något. Jag är lite glad i dag. I två olika debatter efter varandra har vi fått enormt beröm av moderata företrädare. Först när det gäller Forum för levande historia och nu för Handslaget. Detta måste gå till historien. Eller också är det ett sätt för er att komma närmare oss i debatten. Tack för svaren. Min tredje fråga handlar om de två moderata motionerna i betänkandet om att tillåta professionell boxning. Många deltog i den debatten, som föregick den nya lagstiftningen för kampsporter. Moderaterna ställde inte upp på den nya lagen. Därför är det inte konstigt att de två motioner som vi behandlar i det här sammanhanget är moderata. Jag konstaterar att tillsynsmyndigheten i Örebro börjar tillåta den kampsportsvariant som kallas MMA, det vill säga Mixed Martial Art. Det låter nästan som en konstart. Det innebär att man har två utövare i en bur, utan huvudskydd och med rätt tunna handskar som i stående eller liggande ställning har rätt att slå eller sparka varandra på ett ganska anmärkningsvärt sätt. Min fråga till Göran Montan är därför: Tycker du att detta är en kampsport som även fortsättningsvis bör tillåtas, eller finns det anledning att ytterligare skärpa lagstiftningen eller se över den för att förhindra att de här avarterna kommer in? Jag kan visa upp en tidningsartikel om detta. Personligen tycker jag inte att det ser speciellt trevligt ut. Jag kan överräcka den till Göran Montan så att han kan läsa den efter debatten.

Anf. 126 Göran Montan (M)

Fru talman! Jag tackar så mycket. Det är skönt att Lars Wegendal är glad. Lars Wegendal var inte riktigt lika glad den sena natten när vi hade en interpellationsdebatt om stora evenemang. Men det är väl trevligt om jag kan bidra till att Lars blir glad. Min uppfattning när det gäller kampsporter är att upprepade slag mot huvudet är skadligt. När vi pratar om boxning tycker jag att amatörboxning där det finns tillräckligt med skyddsanordningar är helt okej. Många man-mot-man- eller kvinna-mot-kvinna-sporter, envigssporter, har utvecklat sig till att se till att man är ordentligt skyddad. Jag började när jag var ung med fäktning. Det är väl ett bra exempel på hur en dödlig envigssport har utvecklat sig till en oerhört dramatisk och trevlig sport där ingen gör sig illa, i alla fall inte med flit. MMA tycker jag, på den beskrivning jag hör från Lars Wegendal, låter förfärligt. Jag måste studera det vidare och titta vad det går ut på. Om den skulle rymmas under den nuvarande lagstiftningen blir jag väldigt tveksam. Stora evenemang har vi pratat om. Jag tror att jag har betat av de flesta frågor som jag har fått.

Anf. 127 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Som Göran Montan var inne på är det här kanske ett område där vi har mer samsyn än i andra politikområden. Men det finns några saker som jag tycker är viktiga att lyfta upp. Det finns skillnader i hur man ser på olika saker. Går man in på idrottens självständighet kopplad till ekonomi finns det en del saker där vi har olika syn på hur det ska gå till. Idrotten har genom tiden och genom historien haft en rätt bra verksamhet för att plocka in pengar. Man har vana att dra in pengar för sin egen verksamhet på olika sätt. Det är oftast lotterier eller olika spel som har plockat in pengar. Det finns naturligtvis en koppling till Svenska Spel som från början var Tipstjänst och som bildades för att man ville bli av med det okontrollerade spelet. 1934 tror jag att det var. Min fråga är vad Göran Montan anser när det handlar om Svenska Spel. Det är ett dilemma i sig. Det finns en diskussion om avreglering av spelmarknaden, vilket direkt påverkar idrottsrörelsen. Det andra är de summor som i dag förs in i den organiserade idrotten och som den är så otroligt beroende av. Det här är en balans, att på något sätt ha en självständig idrottsrörelse samtidigt som man vet att den är väldigt beroende av de pengar som vi skjuter till. Det har varit en utveckling som på många sätt har bejakats, egentligen både av idrotten och av politiken. Det ingår på något sätt som en del av den generella välfärden att se till att alla barn och ungdomar, oavsett var de kommer från för bakgrund, har en möjlighet och rätt att pröva på idrott och hitta den idrott de själva tycker är viktig och kul att hålla på med. Då blir ekonomin och den pengatillströmning som kommer in i idrotten, från den offentliga sektorn framför allt, viktigare och viktigare. Jag skulle vilja veta vad Göran Montan tycker om det.

Anf. 128 Göran Montan (M)

Fru talman! Jag nämnde den här problematiken lite tidigare. Kopplingen mellan spel och idrott är självklar inom vissa områden. Torbjörn Björlund nämnde Stryktipset. Där kan man se att där finns människors intresse. Det är åtminstone sportrelaterat. ATG är en annan. Sedan kan man fråga vad som är hönan och ägget i det sammanhanget, om pengarna gör att travsporten blir större eller om travsporten var så stor att det var självklart att kunna spela på den. En fråga som jag tror att vi alla är helt överens om är att idrotten ska ha, om jag uttrycker det så, tillräckligt med pengar. Däremot är den rådande situationen att man i så stor grad är avhängig av Svenska Spels resultat. Det är som vi i alla vet bara en del, men det är lejonparten av pengarna naturligtvis. I år var det jubel och fest, 180 miljoner, eller vad det är för något, mer än förut. Och det vet man inte förrän Svenska Spel står där med en jättecheck på sportgalan. Men vad händer när det är tvärtom? Vad händer om spelet blir mindre till volymen eller om vinsterna sjunker? Då står man plötsligt och har budgeterat och så får man inte de pengarna. Jag tycker att det ligger väldigt mycket i resonemanget att man ska försöka hitta en mer pålitlig finansieringsväg. Det är alltid så att har du en verksamhet vill du veta vad du har att röra dig med. Spelet ska inte avregleras utan omregleras. Hur det blir när och om vi säljer Svenska Spel kan inte jag svara på i detalj. Men idrotten ska få sina pengar. Det är vi överens om.

Anf. 129 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Just när det gäller finansiering har vi ett förslag, nämligen att man faktiskt tar bort kopplingen - på lång sikt. För det här är något som det kanske tar ett tag att ordna till. Men det handlar om att man ser till att det blir ett idrottsbidrag direkt över statsbudgeten. Det kan gärna vara mer pengar till idrotten, men man säkerställer att vi från den offentliga sektorn ger idrotten förutsättningar som är stabila och ger den möjlighet att jobba med det. Vi kan ta risken när det gäller Svenska Spel. Vi har haft en diskussion om att man skulle ha något slags delmål, att man kanske gör om vinstdelningssystemet så att idrotten får den säkra delen och staten tar den osäkra delen. Det skulle vara en sak som skulle kunna påverka det här som Göran Montan var inne på. Omreglering är något svävande, måste jag säga. Det är oerhört svårt att ta fasta på vad det skulle innebära. Men i mina öron är det faktiskt en avreglering, där man inte har kvar spelmonopolet, där Svenska Spel faktiskt blir utsatt för konkurrens på andra sätt och där i sådana fall idrottens pengar är i stor fara. Det är en konsekvens, och det måste man ta ställning till. Det tycker jag att regeringen ska ta ställning till och alliansmajoriteten. Jag tycker att det är en oerhört central fråga för idrottsrörelsen där vi måste kunna kräva ett svar från alliansen och regeringen. Vad gör man när det här blir verklighet? Hur ser man till att idrotten står skadefri så mycket det går? Den andra delen är just att man via den offentliga sektorn skapar möjligheter för barn och ungdomar att idrotta genom till exempel mötesplatser. Det kostar pengar. Kommunen har inte råd att betala allt det själv. Alltså måste vi på något sätt stötta idrotten även där. Det finns en hel del brister i dag just när det gäller anläggningsfrågan som måste rättas till. Där vet jag att idrotten står och väntar på att få hjälp: Vi klarar inte av att se till att alla barn och ungdomar får samma chans att idrotta om vi inte får den hjälpen. Det är kanske kärnan i vår olika syn på politik, hur man hanterar olika saker just med offentlig gemensam välfärd kontra privat välfärd. Det är en kärnfråga även här.

Anf. 130 Göran Montan (M)

Fru talman! Det sista ordet var intressant: privat. Det offentliga kan inte alltid bekosta allting. Jag tror när det gäller näridrottsplatser och den typen av saker att det finns möjligheter med det lokala näringslivet, med kommunen, med Riksidrottsförbundet som i slutändan får sina resurser från staten. Man kan fråga sig var de 180 miljonerna har tagit vägen. Jag har inte ställt den frågan till RF ännu. Men det är klart att det utgör en buffert som man hoppas att RF på ett klokt sätt kan använda, kanske till något sådant. Det lär vi få reda på när återkopplingen landar i vårt knä förhoppningsvis. När det gäller avregleringen av spelmarknaden är det lite lustigt att den finns i kulturutskottet men inte i Kulturdepartementet. Avreglering är inte riktigt samma sak som en omreglering. Vid en avreglering är det fritt fram för alla, inga praktiska regler och så. Så tror jag ingen vill ha det. Det här är en fråga om att genom licenser och på andra sätt också främmande bolag från utlandet blir delaktiga. Pengarna kanske direkt ska gå in i statskassan, vända och gå tillbaka till idrotten. Det är ingen som vet i dag hur detta i detalj ska gå till. Jag kan bara säga som jag sade tidigare: Idrotten ska ha de pengar som vi alla är överens om att den behöver. Jag har en kommentar till det här med att koppla det hela direkt till statskassan. Det var kanske ett symboliskt försök av Vänsterpartiet, för det var väl bara 50 miljoner. Det är, som någon sade, som någonting i Mississippi. Men jag ska inte uttrycka det. Det är i alla fall en väldigt liten del.

Anf. 131 Anders Åkesson (C)

Fru talman! Betänkande nr 7 från kulturutskottet är ett betänkande där flera viktiga frågor tas upp. Några av dem har berörts här tidigare. Det är framför allt två av dem som jag skulle vilja belysa lite närmare, fru talman. I en motion från Vänsterpartiet tar man upp idrottens självständiga ställning. Man hävdar att statens bidragsgivning till idrotten måste utformas med respekt för att idrottsrörelsen är en självständig och oberoende folkrörelse. Det är en hållning som jag som centerpartist och alliansföreträdare känner stor sympati för. Därför, fru talman, var det bra för idrotten att vi 2006 fick ett maktskifte här i landet med en alliansregering som bejakar just idrottens självständiga och oberoende hållning gentemot staten. I dag för vi en politik där vi anser att svensk idrott är mogen att ta ett större eget ansvar för sin verksamhet. Det konkretiseras i satsningen Idrottslyftet, där rörelsen själv har fått gehör för sina önskemål om ett minskat statligt inflytande, en minskad statlig detaljstyrning och ett förenklat återrapporteringssystem. Sammantaget är det ett exempel på att alliansregeringen både i ord och gärning genomför frihet under ansvar på ett betydligt bättre sätt än vad som gjordes på den gamla regeringens tid. Det är bra för idrotten, och det visar att politik gör skillnad. När man läser vidare i betänkandet är det intressant att notera att den reservation som Vänsterpartiet har till förmån för sin motion tvärtemot motionen är detaljerad i vad som borde göras. I exempelvis motion 332 om jämställdhet följer utskottsmajoriteten i betänkandet den linje som är fastslagen av regering och riksdag, nämligen att det är riksdagen som lägger fast syftena med bidragsgivningen till idrottsrörelsen, till exempel syftet att ge kvinnor och män lika förutsättningar att delta i idrottsverksamhet. Hur det ska gå till, på vilket sätt och hur det återrapporteras är upp till Riksidrottsförbundet och idrottsrörelsen att hantera. Fru talman! I Vänsterns reservation skissar man detaljerat på hur det skulle gå till, vilka nivåer i Riksidrottsförbundet som ska engageras etcetera. Så var det med det frihetssträvandet, fru talman. Nästa sak jag skulle vilja belysa är de motioner som tar upp viljeyttringen att arrangera vinter-OS i Sverige 2018. I betänkandet, som majoriteten av utskottet står bakom, är det en mycket positiv hållning till idén. Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth har i kammaren helt nyligen uttalat att både hon och regeringen är mycket positiva till ett vinter-OS i Åre-Östersund 2018. Jag vet att partikamrater till mig och allianskamrater kommer att ta upp frågan vidare här i kammaren senare i debatten. Men sammantaget kan man säga, fru talman, att det är en mycket positiv hantering i utskottet av idén att arrangera ett vinter-OS i Sverige 2018 i Åre-Östersund. Man kan säga att det är på tiden att Sverige bjuder igen för alla de idrottsfester vi som nation har haft möjlighet att åka till. I anslutning till detta och avslutningsvis, fru talman, kan jag inte låta bli att göra en reflexion över Lars Wegendals lite raljanta recension av idrottsministern och hennes arbete för att få en förankring av ett systematiserat arbete för att få större internationella idrottsliga arrangemang till Sverige. Det var, fru talman, Bosse Ringholm som i sin roll som idrottsminister i juni 2005, strax innan dess att den preliminära ansökan om att arrangera ett vinter-OS 2014 skulle inlämnas till den olympiska kommittén IOK, sänkte planerna på att Östersund-Åre skulle ansöka om att få stå värd för vinterspel 2014. Det var väldigt nära inpå det att ansökan skulle lämnas in. Jag vet inte, fru talman, om det är ett exempel på en bättre hantering av hur vi som nation jobbar för att få stora internationella idrottsliga evenemang till vårt land än den som Lars Wegendal recenserade tidigare i talarstolen. Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets ställningstagande.

Anf. 132 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Jag har bara några korta kommentarer till det som Anders Åkesson tar upp om idrottens självständighet. Handslaget var på motsvarande sätt som Idrottslyftet idrottens egen prioritering av insatsområden. Det var ingenting som regeringen satt och bestämde. Det var idrottens egen prioritering precis som det är inom Idrottslyftet. Också Anders Åkesson måste vara medveten om att OS är ett speciellt evenemang. Det behandlas i en särskild ordning i förhållande till alla andra evenemang - både idrottsevenemang och andra. Detaljerna hade vi, som Anders Åkesson angav, uppe i den debatt som vi har haft här i kammaren i form av interpellationsdebatt. Centern har under många år agerat för att Sverige ska anordna antingen ett vinter-OS eller ibland ett sommar-OS tillsammans med Danmark. Ett antal motioner om detta finns med i betänkandet. Majoriteten avslår dem. Det är alltså centermotioner man avslår. Jag funderar lite grann över hur Anders Åkesson ser på det arbetssätt som jag tog upp i mitt anförande. Det är det sätt som regeringen har valt: Man för ihop ett antal, tre stycken, departement som förhoppningsvis jobbar intensivt med frågan nu. Finns det en risk att man glömmer bort de evenemang som kan finnas inom andra departementsområden, till exempel på det område som har hand om ungdomspolitiken? Jag tänker framför allt på World Scout Jamboree 2011 i Kristianstad. Kommer det med i resonemanget när man har den här ordningen?

Anf. 133 Anders Åkesson (C)

Fru talman! Som jag har uppfattat saken, Lars Wegendal, tar regeringsarbetet sikte på att få en samlad nationell strategi för stora internationella evenemang i Sverige. Det handlar om tre departement. Jag vet inte om antalet är tillräckligt, men som jag uppfattar det pågår det ett systematiskt arbete på regeringssidan för att få fram ett rimligt underlag för oss som nation som regering och riksdag ska ta ställning till. Vi ska kunna ha ett konsekvent förhållningssätt till samtliga dessa evenemang. Jag ser inte det bekymmer som Lars Wegendal pekar på. Tvärtom tycker jag att det snarare pekar på ett mer seriöst hanteringssätt än vad som har beskrivits tidigare.

Anf. 134 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Det sista måste naturligtvis Anders Åkesson säga. Han kan inte säga att hans regering är dålig på det här. Han säger naturligtvis att det här ser mer seriöst ut. Men jag är faktiskt ärligt rädd för att man tappar bort vissa delar när man bara kör mellan Finansdepartementet, Näringsdepartementet och Kulturdepartementet. De saker som ligger på till exempel Sabunis departement kommer inte med automatiskt. Dem måste man spela in på något annat sätt. Ni kan väl ändå tänka på frågan och se om det är någon sanning i det här. Det är en annan fråga som jag tänkte nämna som vi inte har pratat om. Göran Montan var inne på dopning. Jag tror att vi allihop är överens om att det är helt förkastligt med dopning. Tyvärr kan man ändå konstatera att många idrottsutövare åker fast för dopning. Internationellt är det rätt många elitidrottare och i vårt land ett antal, oftast kroppsbyggare som ser mer till sitt yttre än om de når resultat på sjysta villkor. Vi kan konstatera att antalet dopningstester har minskat under de senaste två åren, faktiskt med så många som 500 det senaste året. Samtidigt har anslaget varit detsamma. Förklaringen är ju att testerna har blivit mer avancerade och därmed mer kostsamma och på så sätt färre, eftersom anslaget är oförändrat. Min fråga till Anders Åkesson är: Ser Anders Åkesson och Centern några problem med att antalet tester blir färre? Hur ser Centern på framtiden när det gäller dopningstester?

Anf. 135 Anders Åkesson (C)

Fru talman! I likhet med Lars Wegendal och många andra i kammaren delar jag självklart synpunkten att dopning är en förkastlig metod och egentligen ett väldigt allvarligt hot mot idrottsrörelsen och synen på idrott. Jag tror personligen, fru talman, att synen på dopning och förhållandet till dopning också väldigt mycket är en fråga om ledarskap ute i idrottsrörelsen, bland alla utförare av idrott, om det så är motionsidrott, kroppsbyggande eller elitsatsningar. Den fråga Lars Wegendal tog upp om det minskade antalet tester och det oförändrade anslaget menar jag att man måste ta upp i dialog med Riksidrottsförbundet. Hur möter man i så fall detta? Vad fordras i ökat anslag? I linje med det jag framförde i mitt anförande, fru talman, att vi bejakar ett förhållningssätt där Riksidrottsförbundet ges en mycket stor frihet att under ansvar bedriva och stå för idrottsverksamhet i vårt land är det också rimligt att vi politiskt, vilket vi också är överens om, uttrycker syftet att idrottsrörelsen ska vara ett föredöme och ett väldigt kraftfullt verktyg vad gäller att förhindra dopning som metodik. Hur detta ska gå till är det logiskt att vi tar i dialog med Riksidrottsförbundet. Jag kan inte se något annat förhållningssätt. Skulle det i den dialogen komma fram behov av ytterligare resurser får vi ta det under övervägande. Konstigare än så är det inte.

Anf. 136 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Anders Åkesson började med att jämföra den förra regeringen med den här regeringen och tycker att alliansregeringen på något sätt hanterar idrottens självsanering bättre, som han var inne på. Jag har funderat på det han säger, att om vi går in och har synpunkter på hur idrottsrörelsen faktiskt klarar sin uppgift utifrån de pengar den får är det på något sätt att tafsa på deras självständighet. Jag menar att vi ska ha ett intresse för hur idrotten formerar sig, hur man formulerar sina problem och vilken inriktning man har på den verksamhet som man bedriver. Vi ger självklart pengar utifrån ett visst syfte. Hur man då hanterar detta är intressant, inte för att vi ska styra utan för att vi ska följa idrottens arbete med de problem som vi har i hela samhället. De problem som idrottsrörelsen har, som RF har i uppdrag att jobba med, vilket Lars Wegendal var inne på, kanske fordrar att man för ned problematiken och arbetssättet inom idrottsrörelsen för att nå en lösning. Det är oerhört viktigt. Det är en huvudfråga. Den kan vi inte släppa helt och hållet, även om vi naturligtvis inte kan ha synpunkter på att idrotten på något sätt ska göra som vi säger att man ska göra. Så är det inte. De har en egen och självständig roll. Men det finns en koppling till vad samhällets värderingar går ut på och vad idrotten ska göra för att uppnå de värderingarna. Det är en koppling som vi naturligtvis ska ta upp i dialog med dem. Jag undrar vad Anders Åkesson tycker om det. Samma sak gäller tryggheten. Det bästa man kan göra för att ge idrottsrörelsen en bra möjlighet att jobba med de frågor vi har tagit upp, typ HBT, anläggningsfrågor eller andra saker som RF har att jobba med som är problematiska, är naturligtvis att ge dem en trygg ekonomi. Då slipper man tänka på det i alla fall. Frågan är vad Anders Åkesson tycker om det.

Anf. 137 Anders Åkesson (C)

Fru talman! Det jag sade i mitt anförande var att Vänsterpartiet har väckt en motion där man bejakar relationen staten-Riksidrottsförbundet och belyser behovet av en självständig folkrörelse. Det är en hållning som jag, alliansregeringen och allianspartierna väldigt starkt bejakar och även har gett uttryck för i konkret politik i form av Lyftet och andra satsningar. Vad jag därutöver sade, Torbjörn Björlund, var att när man kom till den reservation som är skriven av Vänsterpartiet i utskottet i fråga om jämställdhet kunde man notera en väldig detaljeringsgrad i de politiska synpunkterna på hur Riksidrottsförbundet borde bedriva jämställdhetsarbete. Jag beskrev därigenom en viss diskrepans mellan att å ena sidan bejaka idrottsrörelsens självständighet, vilket jag tycker är bra och vi konkret bejakar, och å andra sidan vara ivrig med att utfärda detaljerade politiska anvisningar. Jag tycker möjligen, fru talman, att verklighet och karta gick isär för Vänsterpartiet. Det var det jag ville belysa.

Anf. 138 Torbjörn Björlund (V)

Fru talman! Jag tror att Anders Åkesson har missuppfattat det vi faktiskt säger i reservationen. Det vi belyser är naturligtvis de problem som idrotten liksom det övriga samhället har när det gäller jämställdhet. Det är naturligtvis oerhört viktigt att vi faktiskt beskriver problemen som vi ser dem. Det är samma sak i de andra frågorna, HBT och sådana saker. Vi vet att det finns brister i samhället. De finns också inom idrotten. Det är klart att man på något sätt i vällovligt syfte kan beskriva hur situationen ser ut och varför man tycker att idrotten på samma sätt som andra samhällsinstanser ska jobba med det här. Där finns ingen koppling till att man plötsligt ska ställa krav och säga att exakt så här ska ni göra. Det finns det inte i reservationen heller. Den handlar mer om att beskriva den problematik som finns. Det gör vi i andra sammanhang också och i de andra reservationerna när det gäller problematiken kring idrottsanläggningar, integration och andra saker. Lars Wegendal var inne just på hur vi får den här konstellationen att på något sätt i dialog med idrotten fungera på ett bättre sätt. Det är det vi vill. Vi vill att idrotten ska utvecklas och bli bra. Den ska vara till för alla. Den ska finnas i alla samhällsdelar, i alla bostadsområden och på alla ställen där det finns barn och ungdomar. Det är faktiskt barn och ungdomar som är i fokus när det gäller idrottsrörelsen. Vi vet också att idrotten har betydelse för att motverka barns och ungdomars övervikt och stillasittande. Där har vi också en samsyn. Då ska man också kunna titta på vad det är som gör att den här problematiken kan lösas och där idrottsrörelsen behöver den hjälpen. Ekonomi eller andra saker kan man faktiskt belysa. Det tycker jag att man kan göra utan att riskera att slå idrotten på fingrarna eller ge deras självständighet en smäll eller backlash. Det hör inte ihop.

Anf. 139 Anders Åkesson (C)

Fru talman! Jag tycker att det är rätt. Jag håller med Björlund om att det initialt är rätt att belysa problematiken kring HBT-frågor, sexism etcetera. Där ska vi ge uttryck för ett syfte med politiken, vad som är syftet med stödet. Men om vi menar någonting som helst med att Riksidrottsförbundet ska få hantera detta som en självständig rörelse ska vi självklart avstå, fru talman, från politiska detaljanvisningar om hur detta ska gå till och på vilken organisationsnivå i Riksidrottsförbundet denna upplysningskampanj eller vad det är ska bedrivas. Att börja lämna politiska detaljanvisningar är inte att anförtro Riksidrottsförbundet, som den folkrörelse det är, det ansvar vi vill ge förbundet. Lars Wegendal och jag hade en diskussion precis innan om dopning. Det är rätt att notera att antalet dopningstester sjunker. Då noterar vi att syftet med stödet till idrott möjligen därmed inte uppfylls. Då får vi med utgångspunkt i den återrapport Riksidrottsförbundet ger ta en diskussion om detta. Hur Riksidrottsförbundet ska uppnå syftet måste vi anförtro till förbundet.

Hans Backman (Fp)

Anf. 140 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till förslaget i betänkande KrU7. Idrotten är som vi alla vet Sveriges största folkrörelse. Hälften av alla medborgare mellan 7 och 70 år är medlemmar i en idrottsförening. Det engagemang och den sammanhållning idrotten för med sig är av stor betydelse för samhället. Till det betänkande vi i dag debatterar har det väckts motioner om bland annat idrottens självständiga ställning, att ge förutsättningar för fler att idrotta och folkhälsa. Jag vill säga några ord om regeringens satsning på Idrottslyftet. Mycket av det som efterfrågas i de väckta motionerna finns med i satsningen Idrottslyftet. För mig är det viktigt och glädjande att vår regering har tagit detta initiativ att ge idrotten så bra ekonomiska förutsättningar. Den satsning som heter Idrottslyftet har inneburit en tillförsel av 500 miljoner kronor per år till idrotten för att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar och behov. Det är en ökning av stödet till idrotten. Regeringen betonar samtidigt, som tidigare har tagits upp i talarstolen, idrottens självständighet och ansvar. Idrottslyftet ska öppna dörrarna till idrotten för fler och skapa förutsättningar för att fler idrottar också högre upp i åren. Detta idrottslyft startade den 1 juli 2007. Huvudinriktningen för Idrottslyftet är att öppna dörrarna till idrotten för fler barn och ungdomar, att utveckla verksamheten så att de väljer att idrotta längre upp i åldrarna och att arbeta utifrån ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. För att öppna dörrarna för fler och få fler att idrotta längre upp i åldrarna måste ett antal saker göras. Man ska lära sig att bedriva ett arbete med att utveckla och stärka förbund och föreningar, öka tillgängligheten till anläggningar och idrottsmiljöer, ledarförsörjning, samverkan med skolan, det vill säga mycket av det som har tagits upp i talarstolen i dag. Fru talman! Att många idrottar på olika nivåer är också bra för folkhälsan. För att fler barn och ungdomar ska ges möjlighet att idrotta och känna mening i att idrotta också när de blir äldre behöver förbund och föreningar utvecklas och stärkas. Det innebär bland annat att organisationer ses över, att olika förbunds och föreningars verksamhetsidéer och policydokument formuleras, att det finns strategier för arbetet med ledarförsörjning samt att tränings- och tävlingsverksamheten är formad så att barn och ungdomar kan känna en delaktighet. Specialidrottsförbunden ges ekonomiskt stöd för att arbeta med detta. Varje förbund ska inkomma med en utvecklingsplan som beskriver på vilket sätt de avser att arbeta med området. Inom Handslaget - som den tidigare regeringen tog initiativ till, ett bra initiativ - gjordes en så kallad storstadssatsning som genomfördes för att öka tillgången till och möjligheten att utöva idrott. Den satsningen var mycket framgångsrik. Kommuner och bostadsbolag räknade upp medlen fem gånger. Inom ramen för Idrottslyftet kommer en särskild satsning att fortsatt göras på storstadsområdet. Men den satsningen ska också spridas i hela landet. Förutsättningen för stöd är att det finns ett samarbete med kommunerna och att tilldelade medel växlas upp med minst lika mycket av kommun- och bostadsbolag. God tillgänglighet till anläggningar och idrottsmiljöer är viktig. 49 miljoner kronor av Idrottslyftets medel har satts av för insatser som ökar tillgängligheten till anläggningar och idrottsmiljöer. Precis som det har sagts i talarstolen i dag är ledarförsörjning viktig. Att arbeta med ledarförsörjning är en avgörande fråga för idrotten. Det innebär att rekrytering, utbildning och insatser för att behålla ledare är viktiga. Inom Idrottslyftet har SISU Idrottsutbildarna uppdraget att stödja föreningarnas ledarförsörjningsarbete. Det ska man jobba särskilt med. Man ska speciellt arbeta med att stimulera unga, 16-25 år, att vilja ta på sig ledaruppdrag. Det är också ett sätt att fortsätta att idrotta längre upp i åldrarna efter juniortiden. Satsningen gäller både förtroendevalda och tränare. Dessutom kommer ett fortsatt arbete att genomföras med intresserade specialidrottsförbund för att utveckla gemensamma gränsöverskridande ledarutbildningar. Det är utbildningar som ska genomföras på ett likvärdigt sätt i hela landet. Det är också viktigt att ett fortsatt arbete kommer att ske i samverkan med skolan. 40 procent av de tilldelade medlen för skolverksamheten ska fördelas till insatser och verksamheter för skolåren 6-9 och gymnasiet. Arbetet syftar till att erbjuda barn och ungdomar att prova på olika idrotter i skolans närmiljö. Men idrottsföreningarna ska också erbjuda fortsatt verksamhet efter skolan. Här är det värt att notera att ett gott samarbete är viktigt men också att rollerna är klara. Idrottsrörelsens arbete ska inte ersätta ämnet idrott och hälsa eller överta skolans ansvar. Fru talman! För att beskriva idrottens betydelse i samhället ska jag avsluta med att framhålla vad Erik Strand, vd för rekryteringsföretaget Poolia, har sagt. Han säger att Poolia ser idrottsledarskap som en tung merit när man rekryterar. Idrotten som ledarskola är helt klart underskattad som resurs. Att ha utövat ledarskap av det dramatiska slaget för att sedan kunna bemästra det i näringslivet är en viktig kompetens. Kris i klubben, underläge i halvtid eller en konflikt mellan personer är något som finns även i näringslivet. Då gäller det att kunna fatta snabba beslut. Det här uttalandet är hämtat från Riksidrottsförbundets hemsida.

Anf. 141 Lars Wegendal (S)

Fru talman! I går hade vi i kammaren en intressant debatt om integrationspolitik. Det var en debatt som jag tyckte visade på stora skillnader mellan de olika partierna i synen på integration. Men det var egentligen inte detta jag ville lyfta fram i dag utan mer det tråkiga att inte någon av debattörerna lyfte fram idrotten som det goda exemplet på en kraft som verkligen kan underlätta människors integrering i samhället. Hans Backman, jag och övriga som har kunskap om svensk idrott vet att idrotten har en mycket framträdande roll i integrationsarbetet framför allt för unga människor. Men naturligtvis kan det bli ännu bättre. Därför är jag besviken över att Hans Backman inte var beredd att stödja den socialdemokratiska motionen av Aleksander Gabelic. Den handlar inte om pengar och inte om att politiskt styra vad idrotten ska göra utan om annat stöd som regeringen kan ta initiativ till. Varför var denna motion så omöjlig att stödja för Hans Backman?

Hans Backman (Fp)

Anf. 142 Hans Backman (Fp)

Fru talman! Det finns kanske kloka synpunkter i motionen, men det pågår ett arbete i Idrottsstödsutredningen som handlar bland annat om integration. Jag tycker att utredningen inte bör föregripas, och det tycker även utskottet. Även i satsningar på Idrottslyftet ingår att projekt som syftar till ökad integration ska prioriteras. Enligt RF har det gjorts många insatser i olika integrationsprojekt, bland annat satsningar på näridrottsplatser.

Anf. 143 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Jag förstår att det pågår många andra aktiviteter. De initiativ som beskrivs i motionen är vällovliga. Ett gemensamt utskott borde ställa sig bakom dessa initiativ. En annan fråga jag naturligtvis vill ställa till Hans Backman handlar om regeringens arbete att stödja idrotten att få fler internationella evenemang. Hans Backman fick svar på en interpellation om dessa frågor för någon vecka sedan. Jag uppskattade Hans Backmans tuffa attityd mot regeringen om inte något nu händer i denna för idrotten så viktiga fråga - även om jag har svårt att förstå hur turerna går inom regeringen och mellan partierna som utgör regeringsunderlaget. För mig har Folkpartiet och Hans Backman precis samma ansvar som till exempel idrottsministern för den märkliga hanteringen av denna fråga. Men det här var egentligen inte min fråga. Min fråga är: Om idrottsministern, finansministern eller näringsministern - vi är lite osäkra på vem som har ansvaret - inte levererar en rimlig ståndpunkt i närtid, vad blir Hans Backmans nästa tag i frågan? Låt mig ta upp något som jag tagit upp i tidigare repliker: Scoutrörelsen som ungdomsrörelse faller om jag förstått rätt under Nyamko Sabunis departement, men budgetmässigt hör den till kulturutskottets arbetsområde. Hur ser Hans Backman att scoutrörelsens evenemang kan lyftas in i resonemangen om internationella evenemang? Som exempel har jag nämnt 2011 års World Scout Jamboree, som anordnas i Kristianstad.

Hans Backman (Fp)

Anf. 144 Hans Backman (Fp)

Fru talman! När det gäller motionen om integration tror jag säkert att en del av de synpunkterna kan vägas in i det arbete som görs i Idrottsrättsutredningen om integration. Möjligen kan det komma in en del förslag från motionen i denna. När det gäller internationella idrottsevenemang vill jag först säga att det är positivt att regeringen har startat upp arbetet i och med regeringsförklaringen. Det hade gått ganska många år under Socialdemokraternas regeringstid där det inte hände något. Vad gäller Nyamko Sabunis departement och de olika evenemang som Lars Wegendal tar upp är jag övertygad om att bara det att Lars Wegendal belyser frågan är tillräckligt för att man ska ta till sig de synpunkterna i den helhet som ska arbetas fram nu till sommaren. Man kommer naturligtvis att beakta möjligheten att få även den typen av arrangemang till Sverige. Jag tycker också att det är bra att man har tagit till sig synpunkterna om att det behövs fler departement. Det är Finansdepartementet, Näringsdepartementet och Kulturdepartementet som handlägger sådant som rör idrottsrörelsen. Jag tycker att det var ett bra svar av idrottsministern när hon sade att vi ska ha en strategi före sommaren. Det tycker jag att man ändå får kalla i närtid. Tack och lov närmar vi oss sommaren nu.

Anf. 145 Dan Kihlström (Kd)

Fru talman! Jag borde kanske ha varit mer på hugget, men man vilar lätt till lite grann. Precis som det har sagts förut är det många intressanta och viktiga frågor som tas upp i betänkandet. Jag anser förstås att utskottsmajoritetens ställningstaganden är väl avvägda. Jag yrkar därför bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna. Jag vill ge några korta kommentarer. Mycket har redan sagts i debatten. Därför kan det kanske upplevas som lite omtugg. Jag ska säga några saker om idrottens självständiga ställning, något om folkhälsan, och det kan bli något om integration och om det etiska perspektivet också. Idrotten är fantastisk på många sätt. Den överbryggar klyftor mellan ung och gammal, mellan personer med svensk bakgrund och invandrarbakgrund och den får oss att må bra både fysiskt och psykiskt. Vi växer som personer, och vi mår bra om vi själva idrottar. Man kan också säga att Sveriges idrottsrörelse har både bredd och djup. Trots Sveriges lilla folkmängd har svenskar vunnit stora framgångar också internationellt i idrottssammanhang. Det är viktigt att säkra idrottens självständighet och särart. Det råder det samsyn om här. Idrottsrörelsen ska ha ett starkt stöd från samhället, men dess verksamhet ska vara självständig i förhållande till stat, kommun och näringsliv. Idrottsrörelsen utför många viktiga uppgifter i det svenska samhället. Idrott i alla dess olika former spelar en viktig roll i många människors liv. Många utövar idrott aktivt. Ännu fler får en rikare fritid genom att som åskådare intressera sig för idrottens värld. Idrottsrörelsen bidrar till ett rikt socialt liv, meningsfulla aktiviteter och en god folkhälsa. Mer än hälften av alla ungdomar i Sverige är med i en eller flera idrottsföreningar. Många unga människor har inom idrottsrörelsen fostrats till ansvarskännande, solidariska medborgare och till gott kamratskap. Jag tror att vi i mycket är överens om att statens bidragsgivning till idrottsrörelsen ska ske med respekt för att idrottsrörelsen är en självständig, oberoende, stark och stor folkrörelse. Folkhälsan tas upp i betänkandet. Frågan är inte mindre aktuell nu än den har varit förut. Det finns många aspekter och infallsvinklar på detta. Jag tar bara upp några. Mycket har gjorts och mycket görs. Här har vi alla ett personligt ansvar. Det är lätt att säga att andra ska göra något, men jag har också ett ansvar för min egen del och för dem som finns i min omedelbara omgivning. Alla som vill ska kunna delta i idrottsaktiviteter. Genom att låta idrotten få vara en verksamhet med stor bredd som involverar många människor kan den spela en avgörande roll för människors psykiska och fysiska hälsa, som jag sade förut. Breddidrotten bidrar till människors välbefinnande och minskar naturligtvis riskerna för sjukdom. Denna friskvård sparar årligen mycket stora summor för svensk sjukvård. Men det viktigaste är ju för den personliga individen. Breddidrotten, som mer betonar kamratskap och vikten av att vårda sin hälsa än de faktiska idrottsprestationerna, lever i ett ömsesidigt beroendeförhållande också med elitidrotten. Elitidrotten är för många motionärer och friskvårdare en inspirationskälla. Om det finns snö ökar antalet skidåkare i skidspåret. Om det har varit svenska framgångar i till exempel internationella skidtävlingar är chansen stor att jag också själv känner för att plocka ned mina egna skidor från taket, dra några vändor och därmed öka min egen hälsa. Arbetet med att integrera människor med invandrarbakgrund sker helt naturligt inom idrotten och tjänar som förebild i det svenska samhället. Precis som det sägs i betänkandet är det belysande att ungdomar med invandrarbakgrund tränar eller tävlar i idrottsföreningar i stort sett i lika stor utsträckning som ungdomar i allmänhet. Jag är övertygad om att man i idrottsrörelsen själv är lika bra som riksdag och regering på att hitta metoder i integrationsarbetet. Dessutom ska ju Idrottsstödsutredningen analysera hur stödet till idrotten har varit till hjälp i detta arbete. Slutligen vill jag säga några ord om det etiska perspektivet. Idrotten spelar en viktig fostrande roll för många barn och ungdomar som ägnar en stor del av sin fritid åt idrottande. De gör det för att de tycker att det är roligt och för att de känner sig delaktiga, blir erkända och sedda i en positiv gemenskap. Inom idrotten lär man sig ofta vad ansvarstagande och samarbete innebär. I idrottens värld finns också givna regler som måste följas. Sanktioner följer omedelbart på brott, vilket är positivt och lärorikt. I en tid när ungdomsvåld, drogmissbruk och rasism utgör växande problem i samhället blir idrottens roll som ungdomsfostrare, om jag får använda det uttrycket, viktigare än någonsin. Etikarbetet inom idrotten handlar om att stimulera positiva beteenden och motverka negativa. Idrottsrörelsen har själv satt upp ett mål om att uppfattas som samhällsnyttig folkrörelse och en förebild när det gäller etik, moral och ansvarstagande. En viktig effekt av god etik är hur barn- och ungdomsidrotten ut-formas.

Anf. 146 Lars Wegendal (S)

Fru talman! I en av de reservationer som vi socialdemokrater har lyfter vi fram en fråga som är oerhört viktig för vissa idrottsutövare. Det är en fråga som vi och säkert också Kristdemokraterna stöter på, om inte annat så i beskrivningar i medierna. Som Dan Kihlström vet är heteronormativiteten av tradition mycket stark inom idrotten. Ofta törs inte homo-, bi- eller transsexuella personer berätta om sin sexuella läggning av rädsla för att bli exkluderade av sina kamrater, sitt lag eller sin förening. Det här är naturligtvis väldigt svåra frågor, inte minst på lokal nivå. Att man jobbar med frågorna på nationell nivå är en sak. Det vet vi att man gör både i RF och i de olika specialidrottsförbunden. Men eftersom utskottets majoritet avstyrker alla goda idéer i motionerna skulle jag gärna vilja fråga Dan Kihlström och Kristdemokraterna hur ni ser på frågan om att få ned detta arbete på lokal nivå - hur man lokalt bör hantera frågan om den dyker upp.

Anf. 147 Dan Kihlström (Kd)

Fru talman! Det är med den här frågan precis som med andra frågor som jag också berörde. Integration och jämställdhet talade jag inte så mycket om, men när det gäller alla de här frågorna är det naturligtvis avgörande hur det arbetas med detta på det lokala planet. Det jag uppfattade som ett förslag från Socialdemokraterna i det här fallet handlade ju allmänt uttryckt, kan man väl säga, om ett ökat stöd. Det vi hänvisar till i betänkandet är faktiskt också allt det som idrottsrörelsen själv har gjort på det här området. Man måste ändå säga att de har gjort en hel del. De har bland annat, bara för att ta ett exempel, utarbetat en policy. I en stor folkrörelse, om man tar det på central nivå, är naturligtvis tanken och syftet att man också ska arbeta med det på lokal nivå. Jag är alldeles övertygad om att idrottsrörelsens eget studieförbund fyller en mycket viktig funktion, för där handlar det inte i första hand om att arbeta med frågorna på central nivå. Så pass mycket känner jag till om folkbildningen att jag vet att de vill nå ned till den lokala nivån. Jag är alldeles övertygad om att SISU, som är idrottsrörelsens folkbildningsorganisation, också arbetar med alla de här viktiga synpunkterna och frågorna på det lokala planet. Dessutom hänvisar vi till den utredare som ser över stöden. Det handlar om att den utredaren också tittar på den här frågan, hur det har nått ut i den lokala organisationen. Därmed känner jag mig åtminstone trygg i att det pågår ett arbete. Sedan kan det göras mycket mer.

Anf. 148 Lars Wegendal (S)

Fru talman! Dan Kihlström och jag har under många år haft förmånen att debattera idrottsfrågor ihop. Det känns på något sätt som ett stort privilegium. En av de frågor som vi har diskuterat är just jämställdheten inom idrotten. Självklart är jag fortfarande medveten om idrottens självständighet och att vi politiker i bidragsgivningen bara ska tala om syftet med bidragsgivningen. Idrotten sätter själv upp mål för sin verksamhet. Det är ett grundläggande förhållningssätt. Det här var Riksrevisionen starkt kritisk till. De menade, under förra mandatperioden, att riksdagen därmed inte har möjlighet att följa upp de anslag som man beslutar om. På samma sätt är det begränsade möjligheter till uppföljning av de medel som idrotten får genom överföringen från Svenska Spel. Det är också någonting som vi måste fundera på när vi nu talar om en utökad självständighet för idrottsrörelsen. Om vi som står vid sidan om och ser på idrotten och dess utveckling konstaterar att utvecklingen när det gäller jämställdheten går för långsamt och kanske i vissa fall åt fel håll undrar jag: Vad är Kristdemokraternas recept för att påskynda jämställdhetsarbetet inom idrotten? Och hur kommer ni att reagera om ni konstaterar att arbetet går åt fel håll?

Anf. 149 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! Jag skulle på det här området kunna resonera ungefär som i vårt förra replikskifte när det gällde HBT-frågorna. Självklart ska man aldrig vara nöjd. Det kan göras många ytterligare saker. Frågan är vad som ska göras ytterligare. Som i alla fall jag upplever det är just jämställdhetsperspektivet en ganska central fråga i bidragsgivningen från statsmakterna. Det är väl någonting som går igenom de flesta bidrag som ges från statligt håll i dag. Det prioriteras oerhört mycket. Även på det här området tycker jag att man måste säga - det framkommer inte riktigt när Wegendal tar upp det här - att Riksidrottsförbundet har arbetat och jobbar mycket med detta. Jag läser i er reservation. Ni säger så här: Vi anser att alla goda idéer och insikter på central nivå måste föras ut till alla distrikt, föreningar, styrelser och omklädningsrum. Staten bör stödja detta arbete och i sin bidragsgivning till idrotten poängtera vikten av fortsatt arbete för en jämställd idrott. Fine , det är väl någonting som vi alla kan ställa upp på. Men det menar jag att vi uppfyller ganska väl i dag. Sedan ska jag erkänna att det naturligtvis finns fortsatta svårigheter på det här området. Här tror jag att vi får hjälpas åt. Det gäller kvinnors möjligheter att få bra träningstider. Man kan lyfta fram de funktionshindrades möjligheter att få tillgång till arenor och annat. Inte minst handlar det om speglingen i radio och tv. Där tycker jag att det finns mycket att göra, och där kan jag som politiker som jobbar mycket med mediefrågor ha ett uppdrag. Så nog kan vi jobba på enad front när det gäller jämställdhetsfrågorna.

Anf. 150 Torbjörn Björlund (V)

Herr talman! Dan Kihlström tar upp rätt mycket just runt idrottens självständighet. Först ska jag bara säga att den reservation som Lars Wegendal lite hänvisade till är Vänsterpartiets reservation. Den handlar om jämställdhet. Vi är bättre än alla andra på det, tycker vi. Men åter till det här med idrottens självständighet. Dan Kihlström för ett resonemang om personligt ansvar. Vi har en idrottsrörelse där alla ska få vara med. Alla ska kunna vara med på egna villkor och på något så när rättvisa villkor, på olika sätt. Han tar upp kopplingen och det ömsesidiga beroendet när det gäller elitidrott. Det är någonting som det kan vara lite riskabelt att gå in på, tycker jag. Det finns naturligtvis en koppling. Men idrottsrörelsen är inte homogen. Den är otroligt splittrad på många sätt när det gäller skillnaden mellan elitidrott och breddidrott. Jag ska kasta in en liten pinne i brasan, som kanske inte hör till. Men jag har en fråga till Dan Kihlström: Tycker Dan Kihlström att svensk idrott ska bojkotta OS i Kina? Det är en sådan sak som har att göra med självständighet men som också är kopplad till en aktuell politisk situation. Vad gör vi om kineserna inte klarar av att lösa de problem de har internt? De fängslar meningsmotståndare. De terroriserar den egna befolkningen i Tibet och så vidare. Det finns ett antal sådana saker som faktiskt, i och med att OS går i Kina, är aktuella att diskutera. Hur självständigt ska idrotten ta i det? Och vad tycker Dan Kihlström att idrotten ska ta för beslut? Jag tycker att det finns en liten relevans. Vi har ju en idrottsrörelse som har Riksidrottsförbundet som högsta organ, men där finns också SOK, alltså Sveriges olympiska kommitté, och till det finns IOK. Det finns ett antal stora drakar inom idrottsrörelsen som påverkar Sverige och som faktiskt kanske behöver vara med i den här debatten också. I detta anförande instämde Siv Holma (v).

Anf. 151 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! När jag pratade om elitidrotten handlade det om att det fanns ett förhållande däremellan. Jag försökte ge ett litet exempel på att elitidrotten också kan vara bra när det gäller folkhälsa. Låt oss säga att jag ser en idrottstävling. Det får inte vara sådant som jag inte kan göra, men det kan vara till exempel en skidtävling. Det kan faktiskt göra att jag blir lite inspirerad och själv tar fram mina skidor och mina pjäxor och drar ut i skidspåret. Då har det varit till nytta. Sedan måste jag säga att det är oerhört viktigt med breddidrotten, när vi pratar om både folkhälsa och annat. Det är det som det handlar om, att så många som möjligt ska omfattas. Jag försökte peka på det i mitt inlägg, att det finns många andra dimensioner i det här. Det handlar om att få vara med i ett gäng, om att blir sedd och hörd och allt det. Riktigt så kanske det inte är på elitidrottssidan. Så det är oerhört viktigt att breddidrotten finns och att det finns möjligheter att delta på egna villkor. Det tycker jag är oerhört viktigt. Så kom också den här frågan om OS i Kina. Det är klart att vi skulle kunna säga väldigt mycket om det. Jag har fått frågan. Det är väldigt lätt att säga, när det gäller det här området, att vi ska bojkotta Kina, men jag tycker att frågan är långt mycket större än så. Det kan bli lite enkelt för oss, tycker jag, att liksom peka på det här området och säga att när det gäller idrottens område ska man bojkotta Kina. Man ska bojkotta invigningar och annat. Jag tror att man ska försöka påverka kineser och de styrande på andra sätt än genom att utebli. Sedan tycker jag att det är ganska sent att komma dragandes med detta nu. Världssamfundet och de idrottsledare som finns borde i så fall ha tagit det beslutet när man beslutade sig för att lägga OS i Kina, som skedde för ett antal år sedan. Så mycket har inte förhållandena ändrats, utan vi känner till förhållandena i Kina.

Anf. 152 Torbjörn Björlund (V)

Herr talman! Problematiken är rätt omfattande just när det gäller bojkottdelen. Det är därför man kanske också skulle diskutera idrottens struktur, hur den ser ut. Normalt sett vill idrotten egentligen stå utanför allt som har med politik att göra. Det kan man inte. Jag menar att just idrottens egen struktur gör att man hela tiden drabbas. Man har kontakt med olika politiska frågor därför att de finns inne i idrottsrörelsen likaväl som allt annat. Detta innebär egentligen att just idrottens självständighet kopplad till vårt engagemang är det som är växelspelet här. Vi kan alltså inte på något sätt bortse från det. Man kan inte säga: Idrotten får pengar, och sedan får man sköta sig själv. Så fungerar det inte. Dan Kihlström är inne på att idrotten har ett ansvar. Jag tror att varje idrottare i sig har ett ansvar. Även varje elitidrottare har ett ansvar att stå för mänskliga rättigheter och värderingar som alla kan vara eniga om. Det innebär att när jag uttrycker mig i denna fråga i olika medier, eftersom jag inte tror att en bojkott är realistisk, önskar jag att det under OS i Kina kanske ska komma fram ett antal idrottare på elitnivå som kritiserar Kina och som utnyttjar arrangemanget för att verkligen visa de problem som finns i Kina. Det är mycket bättre. Då gör idrotten ett självständigt val, men man engagerar sig i de politiska frågorna. Jag tror att det är någonting som man faktiskt kan kräva av idrottsrörelsen. Trots att den är självständig kan man ändå tycka att idrotten ska fungera så. Jag tycker att det finns en koppling mellan breddidrott och elitidrott, som jag tror kommer att bli problematisk i framtiden. Elitidrotten, framför allt den kommersiella, är i dag mil från vad breddidrotten har att förhålla sig till, även om den kanske inspirerar människor till att åka skidor.

Anf. 153 Dan Kihlström (Kd)

Herr talman! Torbjörn Björlund vidrör egentligen några viktiga och grundläggande frågor när vi diskuterar idrottsrörelsen. Jag ska först säga något när det gäller en bojkott. Det går lätt att säga att när de nu åker till Peking ska de göra si och så. Men Torbjörn Björlund och jag kanske också ska titta vad vi har för kinesiska varor hemma - våra hem är fulla med sådana - och därmed rikta frågan till oss själva. Det är ingen ny situation. Jag tycker att man gör det lite lätt för sig genom att peka ut idrottsrörelsen. Det handlar om betydligt mer än så. Jag kan ställa upp på de tankar som Torbjörn Björlund har om att man kan önska att alla som besöker Kina står upp för demokrati. Som politiker och demokrat kan jag önska att man som svensk medborgare, om man är politiker som sitter på läktaren eller om man är aktiv idrottsman, tar tillfället när man får frågor. Men jag vill slutligen säga att vi någonstans måste bestämma oss för om idrottsrörelsen är en självständig folkrörelse eller om den är någonting annat. Då må vi som styr i så fall säga att: Visst, det är idrottssammanhang, men vi har lite andra saker som vi vill tillföra. Om du ska utöva idrott eller vara med i ett lag ska du göra de här sakerna också. Det tycker jag är en väldigt viktig fråga. Då hävdar jag fortfarande att vi måste bestämma oss för att idrottsrörelsen är en stor, stark och egen livskraftig folkrörelse som själv får ta beslut om hur man lägger upp sin verksamhet och vad man säger och gör. Det tycker jag är oerhört viktigt.

Anf. 154 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Miljöpartiet har inte några reservationer men däremot tre särskilda yttranden i betänkandet. Därför hamnar vi nästan sist på talarlistan. Men så är spelreglerna. Idrottsrörelsen är van vid spelregler, och det är vi här i kammaren också. Fysisk rörelse är en viktig del för att skapa en god hälsa och välbefinnande för människor. I Sverige är idrottsrörelsen den största folkrörelsen. Det är därför viktigt att den förmår behålla sin karaktär av en bred och demokratisk rörelse där alla kan samlas och umgås på lika villkor. Det har vi hört många inlägg om här i dag. Det pågår också en debatt inom RF. Man kan till exempel läsa i Svensk Idrott, det vill säga idrottsrörelsens egen tidning, där Jan Lindholm med flera har debatterat, om de demokratiska värdena i idrottsrörelsen. Det är jättebra och viktigt att den diskussionen förs. Miljöpartiet anser att samhällets resurser i första hand ska kanaliseras till ungdoms- och breddidrotten. Jag har engagerat mig i debatten om pressen på barn inom idrotten. De sållas i storstäder kanske ut redan vid nio-tioårsåldern i lagsporter som fotboll. Idrott är kul. Idrott ska få vara lek. Det gör också att många vill vara med. Det måste vi vara uppmärksamma på även som politiska företrädare. Friluftsliv har stor betydelse för människors hälsa och välbefinnande. Människan har ett grundläggande behov både av fysisk aktivitet och av naturkontakt. Gränsen mellan idrott och friluftsliv är inte alltid knivskarp, och oavsett hur man definierar dem kan de komplettera varandra. Det är viktigt att notera, inte minst vad gäller spontanidrott. Killars och tjejers idrottande värderas fortfarande olika, både när det gäller attityder och när det gäller regler. Det som tjejer gör ses inte alltid som sport eller idrott och är ofta belagt med relativt höga avgifter. Det gäller till exempel när man går på Friskis & Svettis eller på jazzgympa. Dam- och flickidrotten måste ges bättre förutsättningar och ekonomiska villkor än i dag. Nog är det så att idrotten fortfarande styrs av en manlig norm. Jag kan notera här i dag att jag är den enda kvinnan i debatten. Är det en slump? När det gäller folkhälsa anser Miljöpartiet att det är viktigt att öka den fysiska aktiviteten i samhället. Vi tar också upp det med anledning av den folkhälsoproposition som regeringen nyligen har lämnat till riksdagen. Men riksdagen har antagit ett övergripande mål för folkhälsopolitiken, det vill säga att skapa samhälleliga förutsättningar för god hälsa på lika villkor i hela befolkningen. Målområde 9 handlar om ökad fysisk aktivitet. Där har man tagit fram den primära bestämningsfaktorn fysisk aktivitet. Det är alltså bestämningsfaktorer som man kan mäta för att se hur samhällsutvecklingen påverkar folkhälsan. Där har man pekat ut att förutsättningarna för fysisk aktivitet är förekomst av stödjande miljö för fysisk aktivitet, närhet och tillgänglighet till faciliteter för fysisk aktivitet och förekomst av jämlika och jämställda förutsättningar för fysisk aktivitet. Därför är möjligheter till både spontanaktivitet och idrottsaktivitet i organiserad form viktiga. Men som Miljöpartiet också ser styr vi här i riksdagen inte över den lokala verktygslådan, utan det gör man i kommuner och landsting. Idrottsrörelsens folkhälsofrämjande roll handlar inte bara om fysisk aktivitet, som några av er har varit inne på, bland andra Dan Kihlström. Den har också att göra med målområde 1, det vill säga delaktighet och gemenskap. Politiskt har vi ett ansvar inom alla politikområden att verka för att det övergripande folkhälsomålet nås. Då är idrott på lika villkor en prioriterad fråga. Då kanske det inte främst handlar om den kommersiella idrotten utan om breddidrotten. Många idrottsledare är bra förebilder med tydliga icke-diskriminerande värderingar, men inte alla. Miljöpartiet tycker inte att det är acceptabelt att vissa uttrycker förakt mot homosexuella. Det finns påtagligt få manliga öppet homosexuella på elitnivå inom stora sporter som fotboll och hockey. Det är bra att Göran Montan noterar att det kan behöva göras ett förtydligande i regleringsbrevet till RF på denna punkt. Eftersom flera av de frågor som Miljöpartiet har lyft fram i betänkandet är med i Idrottsstödsutredningens pågående arbete har vi valt att inte reservera oss i detta betänkande. Till sist skulle jag vilja säga några ord om stora evenemang, vilket också har tagits upp här i dag. I den förra idrottspolitiska debatten lyfte jag fram frågan om att koppla dessa stora evenemang till miljöutveckling. Då var samtliga partier försiktigt positiva, men nu har ingen av er tagit upp det. Kommer regeringen att lägga fram en proposition? Det verkar inte så efter att ha lyssnat på Hans Backman, som sade att det kommer en nationell strategi före sommaren. Men då kommer den alltså inte att föreläggas kammaren, eftersom tiden för att lägga fram saker för kammaren då redan har passerat. Då blir det alltså inget riksdagsbeslut. Är ni beredda att se till att det finns med miljöaspekter i en sådan nationell strategi?

Anf. 155 Göran Montan (M)

Herr talman! Det ställdes ett antal frågor, så jag tänkte att vi kanske kan förlänga den här debatten med några minuter i alla fall. Det känns ju alltid lite snopet att göra ett intressant och bra inlägg och sedan bara få gå och sätta sig. Det är säkert ingen slump att Gunvor G Ericson är den enda kvinnan i debatten i dag, och jag noterade det också. Man kan fråga sig varför det är så. Jag vill inte ta på mig någon personlig skuld för detta. Men vi kan möjligtvis hoppas att vid ett generationsskifte - vi är ju dessutom inte helt unga - saker kan förändras. Jag lyssnade med intresse på frågeställningen om jämställdhet, och jag tror att den har kommit upp i vartenda anförande och vartenda replikskifte. Jag kan också ha respekt för att Miljöpartiet har valt att i stället agera med särskilda yttranden med den motivering som gavs. Redan i slutet på 80-talet lade RF fram en handlingsplan för jämställdhet. Den har utvärderats och moderniserats med jämna mellanrum. Vid stämman 2005 antog man en helt ny jämställdhetsplan. Den är väldigt ambitiös. Jämställdhetsfrågan är en fråga som inte bara behandlas på nationell nivå, utan den är integrerad i hela RF:s arbete på alla nivåer. I utbildningarna till nya idrottsledare, som det finns ett enormt behov av - det rör sig om 50 000-60 000 om året - finns den här frågan hela tiden med. Min fråga är då: Vad mer skulle Riksidrottsförbundet eller vi som politiker konkret kunna göra?

Anf. 156 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Tack, Göran Montan, för att jag får möjlighet att göra ett antal inlägg till och lyfta fram jämställdhetsperspektivet. Jag är fullt medveten om det program som antogs 1989 och som reviderades 2005. Trots de goda ambitionerna på RF:s centrala nivå är det svårt att få genomslag lokalt. Det handlar, som jag ser det, väldigt mycket om uppföljning. Hur kan då de här riktlinjerna genomsyra verksamheten även på distriktsnivå? Låt mig ta ett exempel. Enligt reglerna för vilka som ska ordna domare inom fotboll får herrar i division 5 hjälp av Domarförbundet att ordna domare, medan damer måste spela i nationella serier eller distriktsserier för att få hjälp att ordna domare. Det är ett konkret, litet exempel på hur män och kvinnor behandlas olika. Jag tror fortfarande att för att jämställdhet ska kunna få genomslag måste vi politiker efterfråga det. Det handlar om att vi också ska ställa krav på uppföljning av de satsningar som vi gör, av hur RF fördelar pengarna i Idrottslyftet och före detta Handslaget. Det tycker jag att vi är för dåliga på. Vi skulle kunna ställa mycket mer krav på utvärdering, som också Riksrevisionen har påpekat. Jag ställer frågan till Göran Montan: Är ni intresserade av att hitta några ytterligare verktyg för att kunna göra uppföljningar?

Anf. 157 Göran Montan (M)

Herr talman! Naturligtvis är vi det. Vi måste fullfölja den ambition som uttrycks i instruktionerna i samband med Idrottslyftet, där man klart säger att man inte bara ska ta hänsyn till eller att det är viktigt utan att jämställdheten ska integreras i allt arbete. Med en så ambitiös målsättning är det självklart att det ligger i vårt eget intresse att se till att våra instruktioner och våra ambitioner fullföljs, inte bara på distriktsnivå utan ännu längre ned, som sades tidigare, alltså ända in i omklädningsrummen. Vi har uttryckt en ambition på det här området som naturligtvis inte är ny utan delas av många. Men det är riktigt, som Gunvor G Ericson säger, att det gäller att den fullföljs med den återrapportering som vi förväntar oss. Det här gäller även HBT-frågorna. Man ska inte jämföra dem med frågan om jämställdhet, men de har legat lite i bakvatten i jämförelse med kvinnosaksfrågorna som nu är över hundra år gamla. Där är det kanske än mer viktigt, därför att det är framför allt i många av det som vi kallar manliga lagsporterna som problemet är mest akut. I bästa fall finns det bara ett ointresse, i värsta fall kanske också ett motstånd. Också där måste vi medverka till att ändra inställningen och attityderna.

Anf. 158 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Det är bra att också Göran Montan tycker att det är viktigt att vi gör en bättre uppföljning. Jag har absolut ingenting emot att man tar med HBT-frågorna i utvärderingsprocessen. Som jag sade i mitt huvudanförande är det påtagligt få manliga, öppet homosexuella på elitnivå i stora sporter som fotboll och hockey, och det har sina skäl. Det är inte så lätt. I Sverige har vi inte haft speciellt stor debatt om detta. I England var det faktiskt en fotbollsspelare som begick självmord när han hade kommit ut med sin sexuella läggning, därför att det blev ett för hårt tryck. Det är fruktansvärt att något sådant ska behöva ske. Jag tror att det handlar om attityder i samhället. Precis som vi har sagt flera gånger förut här i kammaren är idrottsrörelsen en spegel av samhället i stort. Vi har politiskt ett ansvar att ställa krav på idrottsrörelsen, eftersom vi finansierar en stor del av den. Vi behöver få en redovisning av vad de pengar som vi ger till idrottsrörelsen resulterar i. Jag har förståelse för att de små föreningarna har svårt att redovisa på detaljnivå, men på distriktsförbunden och på RF-nivå måste man kunna återredovisa för oss vilka insatser man har gjort och vilka resultat man har nått. Kanske det är så att vi behöver sätta oss ned med idrottsrörelsen för att försöka hitta vissa nyckeltal och bestämningsfaktorer som på ett bättre sätt kan spegla det som vi politiskt egentligen är ganska överens om att uppnå.

Sven Bergström (C)

Anf. 159 Sven Bergström (C)

Herr talman! Jag vill gärna börja med att instämma i det allra mesta av vad Gunvor G Ericson sade om idrott på lika villkor, om idrottens betydelse för hälsa och välbefinnande, om idrottens behov av en tydlig miljöprofil. Min bild är ändå att Riksidrottsförbundet jobbar väldigt aktivt med alla de delar som Gunvor G Ericson betonade. Men det kan möjligen vara en del förbund som släpar efter något i arbetet och har behov av att se över hur man jobbar med frågorna. Jag kan försäkra att i det förbund som jag själv jobbar aktivt i, Orienteringsförbundet, tar vi dem på största allvar. Herr talman! I helgen avgjordes de nordiska parlamentsmästerskapen på skidor i Kuusamo i nordöstra Finland. Vi var ett 60-tal ivriga deltagare från Norge, Finland och Sverige. Alla tävlade inte på samma nivå som de tidigare OS- och VM-guldmedaljörerna Juha Mieto och Marjo Matikainen. Men det var ett bra arrangemang, och det viktiga vid ett sådant arrangemang är att det är en manifestation av de nordiska ländernas stora gemensamma intresse för klassisk vintersport och dess betydelse för motion och friskvård. Det är roligt att så här några dagar senare få vara med i den här debatten om idrott och stora arrangemang. Efter Anders Åkessons mer principiella resonemang om alla delar i betänkandet hade jag tänkt koncentrera mig på det jag själv har motionerat om, nämligen sikte på ett vinter-OS i Sverige. Jag vill börja med att tacka utskottet för den positiva skrivningen på s. 20. Det är tydligt och bra. "Utskottet är positivt till en ansökan om ett vinter-OS i Åre/Östersund". Det tackar jag särskilt för. Jag förstår att ni inte kan bifalla motionen, men det är väl så nära man kan komma. Det är glädjande att vi blir allt fler som tycker att frågorna om betydelsen av ett svenskt värdskap för stora internationella idrottsevenemang som berörs i betänkandet ska tas upp på detta sätt. Lars Wegendal var inne på att vi från Centerpartiet har motionerat om dessa frågor tydligt och kraftfullt under en lång tid. Alpina VM i Åre i februari 2007 var det allra största vintersportevenemanget i Sverige genom tiderna. Än en gång visade det sig att Sverige är mycket bra på att planera och genomföra sådana här stora arrangemang. Deltagande nationer och internationella medier har samstämmigt vitsordat den höga kvaliteten på arrangemanget i Åre. Det var ett resultat av erfaren och skicklig operativ ledning men också av ett hängivet ideellt arbete av tusentalet volontärer under VM-veckorna. I vinter har vi kunnat se skidskytte-VM i Östersund som varit en mycket stor framgång. Mer än 110 000 människor fanns på plats under veckan för att titta på arrangemangen som var mycket lyckade. Det var fler än förra året i skidskyttevärldens mecka, Anterselva. Det var större publik här i svenska Östersund. Nu senast hade vi konståknings-VM i Göteborg som också blev ett framgångsrikt arrangemang, även om vi inte kan summera ekonomin i arrangemanget ännu. Efter de organisatoriska och idrottsliga framgångarna i Åre, Östersund och Göteborg borde det vara dags för en nationell samling bakom ett målmedvetet och långsiktigt arbete för att få ett vinter-OS i Sverige. Olympiska spel är idrottsligt den yttersta symbolen för lusten att anta nya utmaningar, våga lite mer, pröva nya gränser. Nog är det lite genant att vårt mindre grannland i väster, Norge, som arrangerade vinter-OS i Oslo 1952 och i Lillehammer 1994 nu ivrigt är i färd med att söka ett nytt vinter-OS till Tromsö 2018. Sverige som aldrig stått värd för olympiska vinterspel borde rimligen ha goda chanser att gå före Norge som redan arrangerat två vinter-OS. Men det gäller att samla nationen, regering, näringsliv och idrottsrörelse och satsa på en offensiv kandidatur och ett professionellt partnerskap av alla inblandade. I så fall finns det goda förutsättningar att lyckas. Annars får väl Norge stå värd för sitt tredje vinterspel innan Sverige ens på allvar har prövats. Det till synes självklara upplägget för ett vinter-OS är Åre och Östersund. Men andra alternativa koncept kan också prövas. Låt mig slutligen, herr talman, summera de starka skälen för ett vinter-OS i Sverige. För det första hör det till i en kultiverad nation att någon gång bjuda tillbaka när man själv vart fjärde år låter sig bjudas på fest av andra. Detta borde särskilt gälla om man är en stor och stark aktör och en stormakt på vintersportens område som Sverige är. För det andra vore ett svenskt vinter-OS en vitamininjektion för idrott och folkhälsa i största allmänhet. I ett läge där övervikt och fetma håller på att bli ett allt större problem för sjukvård och samhälle finns det särskilda skäl att stimulera idrott och fysisk aktivitet. För det tredje är jag övertygad om att ett vinter-OS i Sverige har mycket goda möjligheter att också samhällsekonomiskt bli en riktigt bra affär. För alpina VM i Åre blev omsättningen över 400 miljoner kronor. Det gav också en vinst på uppemot 30 miljoner kronor och fick stora spridningseffekter med tillväxt och nya jobb för turism och övrigt näringsliv, både på kort och på lång sikt. Med detta, herr talman, vill jag än en gång understryka vikten av att Sverige som nation samlar sig för en väl genomarbetad och kraftfull ansökan om vinter-OS 2018. En sådan ansökan har enligt min mening mycket goda utsikter att bli framgångsrik. Med detta betänkande har vi från den politiska sidan också tydligt sagt att vi är positiva.

Anf. 160 Gunvor G Ericson (Mp)

Herr talman! Jag har två frågor till Sven Bergström eftersom han i sitt anförande inte nämnde något om miljöfrågor och miljöutveckling. Trots att jag tog upp det i mitt huvudanförande när det gäller stora evenemang har jag en fråga om det. Sven Bergström talar om en nationell samling kring en ansökan om vinter-OS. Vill Sven Bergström och Centern ha ett vinter-OS till varje pris utan tanke på klimateffekter eller är Sven Bergström beredd att jobba för att det blir i samklang med miljöutveckling så som jag förde fram i mitt huvudanförande? Den andra frågan handlar om en nationell strategi i enlighet med den utredning som lades fram för ungefär ett år sedan där man tar hänsyn till såväl turism, idrottsevenemang som annat, till exempel scoutrörelsen som Wegendal tidigare tog upp. Anser Sven Bergström att den ska beslutas av riksdagen eller ska regeringen ta den själv?

Sven Bergström (C)

Anf. 161 Sven Bergström (C)

Herr talman! Jag vill inte vara oartig, men om Gunvor hade lyssnat på mig i stället för att stå och prata hade hon hört att jag instämde i hennes anförande och att jag särskilt betonade vikten av en miljöprofil på idrotten. Jag håller till fullo med dig om att det är mycket angeläget. Vid alpina VM i Åre hade man en miljöcertifiering av arrangemanget som man i och för sig kan diskutera om de till fullo lyckades leva upp till med tanke på dieselaggregat och annat. Ambitionen fanns där, men det arbetet kan man mycket väl skärpa. När det gäller den idrott som jag har mest insyn i, nämligen orientering, har vi varje år O-ringenarrangemangen miljöcertifierade, och vi har trappat upp ambitionerna vad gäller miljödelen. Naturligtvis blir det vid ett vinter-OS klimateffekter av ett ivrigt resande från alla delar av världen. Men vinter-OS arrangeras vart fjärde år oavsett om vi har ambitionen att få det eller inte och eftersom vi har en sådan hög miljömedvetenhet i Sverige har vi om vi får ett vinter-OS 2018 chansen att göra det till ett högprofilerat arrangemang ur just denna synpunkt. Vi kan se till att arrangemangen är miljöcertifierade, stimulera ett resande som är så miljövänligt som det någonsin kan bli och på andra sätt jobba med att få en tydlig miljöprofil till stånd. Du frågade något mer, Gunvor, men det får jag ta i nästa replik.