Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador

Betänkande 1994/95:LU25

Lagutskottets betänkande 1994/95:LU25

Höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för atomskador

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Bilaga 1

1994/95
LU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet regeringens proposition
1994/95:134 om höjning av anläggningshavarnas ansvarsbelopp för
atomskador. I propositionen föreslås att det högsta
ersättningsbelopp för atomskador som innehavaren av en
atomanläggning i Sverige ansvarar för skall höjas från 1,2
miljarder kronor till 175 miljoner särskilda dragningsrätter
(SDR), vilket motsvarar omkring 1,925 miljarder kronor. Detta
ansvarsbelopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten
SDR. De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1995.
Vidare behandlas fyra motioner som väckts med anledning av
propositionen, sex motioner som väckts under den allmänna
motionstiden i år samt tre motioner som väckts under den
allmänna motionstiden 1993/94.

Utskottet tillstyrker bifall till regeringens förslag och
avstyrker bifall till motionerna. Till betänkandet har fogats
tre reservationer (c, v och mp).

Propositionen

I proposition 1994/95:134 föreslår regeringen
(Justitiedepartementet) att riksdagen antar det i
propositionen framlagda förslaget till lag om ändring
i atomansvarighetslagen (1968:45).

Lagförslaget har fogats till betänkandet som bilaga 1.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av proposition
1994/95:134

1994/95:L21 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär förslag till ändring i
atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad i motionen
anförts om obegränsat ekonomiskt ansvar för
atomanläggningsinnehavare i förhållande till innehavarens totala
betalningskapacitet.

1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar höja anläggningshavarnas
ansvarsbelopp till 2 700 000 000 kr (248 miljoner SDR) per
atomolycka,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur
ansvarsbeloppen successivt skall höjas fram till år 2010 så att
anläggningshavarna tar hela kostnadsansvaret.

1994/95:L23 av Dan Ericsson m.fl. (kds) vari yrkas

1. att anläggningshavarnas ansvarsbelopp tills vidare höjs
till ett belopp motsvarande 248 miljoner SDR (2,7 miljarder
kronor) per atomolycka,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om införande av ett obegränsat ansvar för
anläggningshavare vid atomolyckor.

1994/95:L24 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av samråd med våra grannländer i
atomansvarighetsfrågan,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om sådant
tillägg till atomansvarighetslagen (1968:45) att för innehavaren
av atomanläggning i Sverige är ansvarigheten enligt denna lag
full kostnadsersättning för skador utanför Sveriges gränser,
vållade av atomolycka.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1993/94

1993/94:N410 av Rolf L Nilson m.fl. (v) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kärnkraftsindustrin skall ta hela
försäkringsansvaret för sin verksamhet.

1993/94:N418 av Lennart Daléus m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen beslutar om ändring i 17 §
atomansvarighetslagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

1993/94:N423 av Dan Ericsson i Kolmården m.fl. (kds) vari
yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ändring av atomansvarighetslagens
regler för kärnkraftverkens innehavares skadeståndsansvar vid
kärnkraftsolyckor.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden
1994/95

1994/95:L605 av Eva Eriksson (fp) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inriktningen på en höjning av ersättningsansvaret enligt
atomansvarighetslagen.

1994/95:L606 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring i
17 § atomansvarighetslagen (1968:45) i enlighet med vad som
anförts i motionen,

2. att riksdagen, om hemställan 1 faller, hos regeringen begär
förslag om ändring i enlighet med vad som anförts i motionen men
med ansvarsbeloppet 8 500 000 000 kr.

1994/95:N403 av Alf Svensson m.fl. (kds) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ändring av atomansvarighetslagens
regler för skadeståndsansvaret vid kärnkraftsolyckor för
kärnkraftverkens innehavare.

1994/95:N432 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen beslutar att den svenska kärnkraftsindustrin
skall ha ett obegränsat skadeståndsansvar för sin verksamhet
enligt vad som anförts i motionen.

1994/95:N434 av Birger Schlaug m.fl. (mp) vari yrkas

41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kärnkraften skall bära sina egna
försäkringskostnader.

1994/95:N451 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om olycksgarantin vid en kärnkraftsolycka.

Utskottet

Internationella bestämmelser om ansvarighet för skador som
orsakats av atomolyckor finns i en år 1960 i Paris avslutad
konvention om skadeståndsansvar på atomenergins område
(Pariskonventionen). Konventionen jämte ett år 1963 avslutat
tilläggsprotokoll trädde i kraft år 1968. Pariskonventionen i
sin lydelse enligt tilläggsprotokollet har ratificerats av
Sverige jämte 13 andra västeuropeiska stater.

Enligt Pariskonventionen är innehavaren av en atomanläggning
ansvarig för skador som uppkommer i samband med driften av
anläggningen oberoende av vållande, dvs. på objektiv grund.
Ansvaret skall vara begränsat till visst belopp för varje olycka
och vara täckt av försäkring eller annan ekonomisk garanti.

År 1963 avslutades i Bryssel en konvention om supplerande
statsansvar. Konventionen, som i det följande benämns
tilläggskonventionen, är ett komplement till
Pariskonventionen. Tilläggskonventionen jämte ett år 1964
avslutat tilläggsprotokoll trädde i kraft 1974 och har
tillträtts av elva av Pariskonventionens stater.
Tilläggskonventionen syftar till en civilrättslig reglering av
frågan om ersättning av statsmedel vid stora olyckor. Enligt
tilläggskonventionen utgår supplerande ersättning av statsmedel
i den mån ansvarsbeloppet enligt Pariskonventionen inte förslår
till full ersättning åt de skadelidande. Ersättningssystemet
verkar i flera steg. Anläggningsinnehavarens ansvar utgör det
första steget. Eftersom ansvaret kan variera i de olika
konventionsstaterna, skall i ett andra steg den stat där
innehavarens anläggning är belägen bidra till att täcka skadorna
upp till ett visst belopp. I det tredje steget skall de stater
som är anslutna till tilläggskonventionen (s.k. Brysselstater)
därutöver vid behov gemensamt betala efter en särskilt angiven
beräkningsgrund.

År 1982 antog OECD:s råd ett tilläggsprotokoll till
Pariskonventionen och ett särskilt tilläggsprotokoll till
tilläggskonventionen. Protokollen innebär bl.a. den ändringen
att den maximala ersättning som kan utgå av statsmedel höjts och
att samtliga beloppsgränser numera uttrycks i särskilda
dragningsrätter. Tilläggsprotokollen har tillträtts av Sverige.

De beloppsgränser som gäller enligt de två konventionerna
jämte de båda tilläggsprotokollen är följande. Den stat vari den
skadevållande anläggningen är belägen ansvarar enligt
ersättningssystemets andra steg sammanlagt med ett belopp av
högst 175 miljoner SDR (ca 1,925 miljarder svenska kronor). Till
tredje steget, som löper i intervallet mellan 175 miljoner SDR
och 300 miljoner SDR, och alltså uppgår till 125 miljoner SDR,
skall Brysselstaterna gemensamt betala enligt en särskild
formel.

Bestämmelser om ansvar för atomskador finns för svensk del i
atomansvarighetslagen (1968:45). Till grund för lagen ligger
Pariskonventionen och tilläggskonventionen jämte
tilläggsprotokollen.

Reglerna i atomansvarighetslagen innebär att
atomanläggningsinnehavaren -- efter en ändring som trädde i
kraft den 1 januari 1992 -- svarar med ett belopp på 1,2
miljarder kronor för varje olycka. Tidigare gällde en gräns på
800 miljoner kronor. Ansvaret skall vara täckt av en
obligatorisk försäkring, som skall motsvara 120 % av
ansvarsbeloppet, eller av någon annan ekonomisk garanti. Den
högsta sammanlagda ersättning som för närvarande utgår enligt
lagen (första--tredje steget) är i enlighet med
tilläggskonventionsbestämmelserna begränsad till 300 miljoner
SDR eller ca 3,3 miljarder kronor per olycka. Gränsen mellan
andra och tredje steget har inte tagits in i
atomansvarighetslagen, eftersom gränsdragningen har betydelse
endast för det inbördes förhållandet mellan konventionsstaterna.

Utöver de nämnda, av konventionerna föranledda reglerna om
betalningsansvar, har i atomansvarighetslagen förts in ett
fjärde steg som innebär ett civilrättsligt ansvar för svenska
staten. Gränsen för statsansvaret är satt så att det sammanlagda
beloppet som står till förfogande för dem som lider skada på
grund av driften av en atomanläggning uppgår till 3 miljarder
kronor per olycka. För ansvaret enligt detta fjärde steg gäller
vissa i atomansvarighetslagen närmare angivna inskränkningar.

Av 33 § atomansvarighetslagen följer vidare att i de fall
ersättningsbeloppen enligt lagen inte räcker till för att
uppkomna skador skall kunna ersättas fullt ut kan ytterligare
gottgörelse utgå av statsmedel. Grunderna för sådan ersättning
skall fastställas genom särskild lagstiftning, varför någon
förutbestämd nivå inte finns.

Pariskonventionen jämte de olika tilläggen syftar till en
regional reglering i Västeuropa av atomansvarighetsfrågorna. Ett
mera världsomfattande syfte har den atomansvarighetskonvention
som antogs vid en konferens i Wien år 1963 och som utarbetats
inom IAEA (International Atomic Energy Agency). Wienkonventionen
har hittills tillträtts av 24 stater. Liksom Pariskonventionen
föreskriver Wienkonventionen ett strikt ansvar för
anläggningshavaren. De båda konventionerna överensstämmer i
många avseenden, men det finns också åtskilliga skillnader
mellan dem. Sverige har inte tillträtt Wienkonventionen av
främst den anledningen att ett tillträde till både den och
Pariskonventionen skulle medföra rättstekniska problem som inte
vägdes upp av Sveriges intresse att tillträda Wienkonventionen
(se prop. 1968:25 med förslag till atomansvarighetslag m.m. s.
58 f.).

År 1988 tillkom i Wien ett protokoll som länkar samman Wien-
och Pariskonventionerna. Protokollet har hittills undertecknats
av ett tjugotal stater, däribland av Danmark, Finland, Norge och
Sverige. Genom protokollet utvidgas tillämpningsområdet för de
båda konventionerna på så sätt att ansvaret enligt den ena
konventionen gäller också till förmån för de skadelidande i
stater som är anslutna till det andra konventionssystemet. I
protokollet har intagits en lagvalsregel som anger vilken av
konventionerna som skall tillämpas vid varje särskilt skadefall.
Riksdagen beslutade hösten 1991 att godkänna det gemensamma
protokollet rörande tillämpningen av Wienkonventionen och
Pariskonventionen (prop. 1991/92:31, LU12).

Inom IAEA påbörjades år 1989 ett arbete med en revision av
Wienkonventionen. Arbetet bedrivs sedan 1990 av IAEA:s ständiga
utskott för civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor. Enligt
uppgift har det ständiga utskottet rekommenderat IAEA att
anordna en konferens för revision av Wienkonventionen under
första halvåret 1996.

OECD:s särskilda atomenergiorgan NEA (Nuclear Energy Agency)
har år 1990 rekommenderat de stater som är anslutna till
Pariskonventionen att sätta upp som mål att de i möjlig mån
skall höja de belopp med vilket anläggningshavaren skall ansvara
till minst 150 miljoner särskilda dragningsrätter eller ca 1,2
miljarder svenska kronor. NEA har också rekommenderat staterna
att överväga ett förenklat system för att anpassa
ansvarsbeloppet för anläggningshavaren till kapaciteten på
försäkringsmarknaden.

I propositionen föreslår regeringen nu att anläggningshavarnas
ansvarsbelopp höjs till ett belopp motsvarande 175 miljoner SDR
-- motsvarande 1,925 miljarder kronor -- per atomolycka. Detta
belopp skall fortsättningsvis anges i beräkningsenheten SDR.
Ansvarsbeloppet såvitt gäller obestrålat uran bör enligt
förslaget också anges i SDR och lämpligen sättas till 10
miljoner SDR, vilket med dagens värde på dragningsrätten endast
innebär en smärre höjning av ersättningsansvaret för obestrålat
uran.

Förslaget innebär enligt propositionen att den ökade
kapaciteten på försäkringsmarknaden nu tas i anspråk främst för
en höjning av de ansvarsbelopp som åvilar en atomanläggnings
innehavare. Det ökade ansvarsbeloppet kan komma att inverka på
den framtida kapaciteten för sakförsäkringarna. Höjningen
innebär dock inte att några avgörande försämringar inträder för
gällande sakförsäkringar eller att den av annat skäl inte kan
bäras av industrin.

Samtliga motionsyrkanden innefattar olika långt gående krav på
en ytterligare höjning av anläggningshavarnas skadeståndsansvar.

Flera motionsyrkanden går ut på att anläggningshavarna skall
bära det totala ansvaret. I motion 1993/94:N423 av Dan Ericsson
i Kolmården m.fl. (kds) (yrkande 4) och i motion 1994/95:L23 av
Dan Ericsson m.fl. (kds) (yrkande 2) begärs tillkännagivande om
ändringar i atomansvarighetslagen som skall innebära ett
obegränsat skadeståndsansvar för ägarna till kärnkraftverk och i
motion 1994/95:N432 av Gudrun Schyman m.fl. (v) begärs att
riksdagen skall besluta att kärnkraftsindustrin skall ha ett
obegränsat skadeståndsansvar för sin verksamhet (yrkande 7).
Samma tankar förs fram i motion 1994/95:N403 av Alf Svensson
m.fl. (kds), i vilken motionärerna begär tillkännagivande om att
atomansvarighetslagens ansvarstak för kärnkraftsindustrin bör
höjas till ett belopp som motsvarar vad en olycka faktiskt
skulle kosta (yrkande 3). Såsom motion 1994/95:N434 av Birger
Schlaug m.fl. får förstås önskar motionärerna fullt ansvar för
anläggningshavarna. Motionärerna begär nämligen tillkännagivande
om att kärnkraften skall bära sina egna försäkringskostnader
(yrkande 41). Slutligen begärs i motion 1993/94:N410 av Rolf L
Nilson m.fl. (v) att riksdagen skall besluta att
kärnkraftsindustrin skall ta ett helt och odelat kostnadsansvar
för sin verksamhet, inbegripet kostnadsrisken vid en
kärnkraftskatastrof (yrkande 6).

I motion 1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. (v) yrkas att
riksdagen beslutar att anläggningshavarnas ansvarsbelopp skall
höjas så att det motsvarar den högsta ansvarsgräns som gäller i
Europa, 2,7 miljarder kronor (yrkande 1). Samma yrkande förs
fram i motion 1994/95:L23 av Dan Ericsson m.fl. (kds) (yrkande
1).

I motion 1994/95:L22 av Tanja Linderborg m.fl. begärs vidare
att regeringen skall återkomma till riksdagen med förslag om hur
ansvarsbeloppen skall höjas successivt fram till år 2010, så att
anläggningshavarna tar hela kostnadsansvaret (yrkande 2).

I motion 1994/95:L21 av Agne Hansson m.fl. (c) begärs att
anläggningshavarens ansvar utökas så att den begränsas endast av
anläggningshavarens totala betalningskapacitet, beräknad inte
bara på den aktuella anläggningen, utan även på eventuella
ägarkoncerner. Även i motion 1993/94:N418 av Lennart Daléus
m.fl. (c) begärs en ansvarsnivå i linje med den totala
betalningskapaciteten (yrkande 6). I motion 1994/95:L605 av Eva
Eriksson (fp) framhålls att en kärnkraftsanläggning är
sakförsäkrad för ca 10 miljarder kronor. Motionären anser att
anläggningshavarnas skadeståndsansvar bör höjas och att detta
bör ske så att i ett inledande skede miljö och hälsa värderas
lika högt som en anläggning och begär tillkännagivande om en
sådan inriktning.

Ett förslag om höjning av atomansvarighetslagens ansvarsgräns
för anläggningshavarna till 1 000 miljarder kronor begärs i
motion 1994/95:L606 av Birger Schlaug m.fl. (mp) (yrkande 1).
Vid avslag på yrkande 1 begär motionärerna att ansvarsgränsen
bestäms till 8,5 miljarder kronor (yrkande 2).

I motion 1994/95:L24 av Birger Schlaug m.fl. (mp) kritiseras
regeringen för att propositionsförslaget inte innehåller
särskilda regler om ersättning till drabbade grannländer.
Motionärerna begär tillkännagivande om vikten av samråd med
grannländerna i atomansvarighetsfrågor (yrkande 1). Vidare
begärs att regeringen skall återkomma med lagförslag som innebär
fullt skadeståndsansvar för anläggningshavare när det gäller
skador utanför Sveriges gränser vållade av atomolycka (yrkande
2).

I motion 1994/95:N451 av Berndt Ekholm m.fl. (s) begärs ett
tillkännagivande om att olycksgarantin bör höjas och att Sverige
bör verka internationellt för detta (yrkande 4).

Med anledning av motionerna vill utskottet understryka att det
självfallet är angeläget att skadeståndsreglerna på
atomansvarighetsområdet är utformade så att de som drabbas av en
olycka inom kärnkraftsindustrin får full ersättning för sina
skador. Vid varje olycka svarar, som ovan nämnts, svenska staten
och anläggningshavaren gemensamt för skadeståndsanspråk på
tillhopa 3 miljarder kronor och svenska staten, gemensamt med
övriga Brysselstater, i intervallet 1,925 miljarder--3,3
miljarder kronor. Atomansvarighetslagen medger dessutom att
skadestånd i särskilda fall utgår med belopp som överstiger de i
lagen angivna gränserna. Grunderna för ersättningen skall då
fastställas genom lagstiftning. Beträffande svenska statens
särskilda ansvar har utskottet åtskilliga gånger tidigare
uttalat sig till förmån för en höjning av beloppsgränsen och
utgått från att regeringen skulle ta upp frågan (se senast bet.
1991/92:LU29). I den nu aktuella propositionen sägs att den
senaste tidens ekonomiska utveckling och därmed värdet på den
särskilda dragningsrätten har lett till att maximibeloppet
enligt tilläggskonventionen i dag överstiger vad som kan betalas
ut enligt det extra statsansvaret i 31 a §
atomansvarighetslagen. Det extra statsansvaret kan därmed sägas
ha förlorat sin betydelse.

Enligt vad som vidare anges i propositionen är frågan om
omfattningen och utformningen av ett statsansvar för atomskador
föremål för uppmärksamhet i arbetet inom IAEA:s utskott för
civilrättsligt ansvar vid kärnkraftsolyckor. Resultatet av det
arbetet anses kunna få betydelse för svensk del och kan därför
enligt regeringen vara ett skäl för att vänta med att ta
ställning till frågan om ändringar av det särskilda
statsansvaret. Därtill kommer att Energikommissionen (dir.
1994:67) som en uppgift har att uppmärksamma förutsättningarna
för en utveckling av ersättningsansvaret i internationellt
sammanhang. Kommissionen skall ha slutfört sitt arbete i
september 1995. Detta kan enligt regeringen vara ytterligare ett
skäl att något avvakta innan ändringar övervägs beträffande
statsansvaret. Utskottet har i och för sig inget att erinra mot
det anförda men vill betona att det är angeläget att regeringen
tar initiativ till ändring i atomansvarighetslagen i förevarande
hänseende så snart det föreligger ett tillfredsställande
beslutsunderlag.

Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om
skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar
vill utskottet -- i linje med vad som tidigare anförts vid
behandlingen av likartade motionsyrkanden (se senast bet.
1992/93:LU39) -- som sin grundinställning uttala att ansvaret
för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin.
Utskottet ser därför med tillfredsställelse att regeringen nu
lagt fram förslag om en höjning av beloppsgränsen för
anläggningshavarens ansvar. Förslaget innebär att ett större
ekonomiskt ansvar lyfts över på kärnkraftsindustrin och ligger
därmed i linje med tankegångarna i motionerna. Som utskottet
tidigare har framhållit torde det emellertid inte vara förenligt
med Pariskonventionen att ålägga anläggningshavarna ett
obegränsat ansvar. Att Sverige skulle lämna konventionen och
därmed ställa sig utanför det ersättningssystem som gäller i
Västeuropa bör inte komma i fråga. Svensk lagstiftning måste
därför bibehålla en begränsning av ansvarighetsbeloppet. Av
väsentlig betydelse för frågan om var gränsen för
anläggningshavarens ansvar skall dras blir därför möjligheten
att täcka ansvarigheten genom försäkringar eller andra
ekonomiska garantier. Av propositionen framgår att kapaciteten
på försäkringsmarknaden för närvarande medger att ett belopp på
175 miljoner SDR, motsvarande ca 1,925 miljarder kronor,
ansvarsförsäkras med bibehållande av egendomsskyddet för
kärnkraftsindustrin. Det bör därvid beaktas att försäkringen
enligt 23 § atomansvarighetslagen som regel måste tecknas så att
den motsvarar 120 % av ansvarighetsbeloppet.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att den
föreslagna lagändringen genomförs. Samtidigt vill utskottet ånyo
understryka vikten av att regeringen noga följer utvecklingen på
området och efter hand som förhållandena medger ett ytterligare
ökat skadeståndsansvar för anläggningshavarna återkommer med
förslag till riksdagen i saken. Utskottet utgår från att
regeringen därvid verkar för att även framtida
kapacitetsökningar på försäkringsmarknaden -- i linje med vad
riksdagen tidigare uttalat (se bet. 1991/92:LU12) -- främst
kommer att ställas till förfogande för höjningar av
ansvarsförsäkringarna och därmed också möjliggöra en höjning av
det belopp med vilket anläggningshavaren svarar. I sammanhanget
vill utskottet också framhålla det angelägna i att regeringen
även verkar på det internationella planet och tar till vara de
möjligheter som finns till förbättringar av ansvarssystemet vid
atomskador.

Mot bakgrund av det anförda finner utskottet att motionerna
inte bör föranleda någon riksdagens vidare åtgärd. Utskottet
avstyrker därför bifall till samtliga motioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande atomansvarighetslagen
att riksdagen med avslag på motionerna 1994/95:LU22 yrkande 1
och 1994/95:L23 yrkande 1 antar regeringens förslag till lag om
ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),
res. 1 (v) - delvis

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1993/94:N410 yrkande 6,
1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605,
1994/95:L606, 1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7,
1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:N451 yrkande 4, 1994/95:L21,
1994/95:L22 yrkande 2, 1994/95:L23 yrkande 2 samt 1994/95:L24.
res. 1 (v) - delvis
res. 2 (c)
res. 3 (mp)

Stockholm den 6 april 1995

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson (c), Anita Persson
(s), Bengt Kronblad (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m),
Karin Olsson (s), Eva Arvidsson (s), Birgit Henriksson (m),
Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja Linderborg
(v), Sven-Erik Österberg (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta
Carlsson (c), Eva Persson Sellin (s) och Eva Björne (m).

Reservationer

1. Atomansvarighetslagen (mom. 1) och Framtida höjning av
beloppsgränsen m.m. (mom. 2)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Vad sedan gäller" och slutar med "samtliga motioner" bort
ha följande lydelse:

Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om
skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar
vill utskottet -- i linje med vad som tidigare anförts vid
behandlingen av likartade motionsyrkanden (se senast bet.
1992/93:LU39) -- som sin grundinställning uttala att ansvaret
för atomskador i första hand bör bäras av kärnkraftsindustrin. I
enlighet med detta synsätt är den självklara ståndpunkten att
anläggningshavarnas skadeståndsansvar borde vara obegränsat. Att
införa ett sådant ansvar omedelbart är enligt utskottets mening
i och för sig önskvärt men praktiskt omöjligt, eftersom det
skulle förorsaka ett sammanbrott för landets energiförsörjning,
vilket i sin tur skulle innebära förödande ekonomiska och
ekologiska problem.

I den föreliggande situationen bör emellertid den största
möjliga höjningen av ansvarsbeloppet göras. Det är utskottets
bestämda uppfattning att även den svenska försäkringsmarknaden
kan klara att återförsäkra ett ansvarsbelopp i nivå med den
högsta ansvarsgräns som gäller i Europa, motsvarande 2,7
miljarder kronor (248 miljoner SDR). Utskottet tillstyrker
därmed bifall till motion 1994/95:L22 yrkande 1.

Vidare bör enligt utskottets mening regeringen återkomma till
riksdagen med förslag om hur ansvarsbeloppet successivt skall
höjas fram till år 2010 med sikte på att anläggningshavarnas
ansvar skall vara obegränsat. Detta bör riksdagen med bifall
till motion 1994/95:L22 yrkande 2 som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande atomansvarighetslagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1994/95:L22 yrkande 1
och 1994/95:L23 yrkande 1 och med anledning av propositionen
antar av reservanten i bilaga 2 framlagt förslag till lag om
ändring i atomansvarighetslagen (1968:45),

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L22 yrkande 2 och
med anledning av motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418
yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606,
1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434
yrkande 41, 1994/95:L21 och 1994/95:L23 yrkande 2 samt med
avslag på motionerna 1994/95:N451 yrkande 4 och 1994/95:L24 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Framtida höjning av beloppsgränsen m.m.
(mom. 2)

Agne Hansson och Birgitta Carlsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar
med "På grund av det anförda" och slutar med "samtliga motioner"
bort ha följande lydelse:

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att den
föreslagna lagändringen genomförs. Utskottet vill emellertid
särskilt peka på att ansvarsreglerna inte är så utformade att de
fungerar i ett marknadsekonomiskt sammanhang. Lagstiftningens
huvudsyfte är -- och måste givetvis vara -- att tillgodose
allmänhetens behov i händelse av en kärnkraftsolycka, men det är
enligt utskottets uppfattning inte en rimlig ordning att detta
syfte inte kan uppnås utan att reglerna samtidigt innebär att
kärnkraften subventioneras på bekostnad av andra energikällor.
Utgångspunkten borde i stället vara att det är
kärnkraftsindustrin och inte allmänheten som skall bära
kostnaderna vid en eventuell olycka. I enlighet med det
synsättet borde anläggningshavarens ansvar täcka de reella
konstnaderna för det ekonomiska skadeståndsansvaret och
följaktligen vara obegränsat. Det är dock uppenbart att det inte
är möjligt för anläggningshavaren att försäkra sig för ett så
omfattande ansvar. Utskottet nödgas därför acceptera att lagen
anger en övre gräns för ansvaret, förutsatt att denna gräns
fortlöpande anpassas så att försäkringsmarknadens totala
kapacitet på området tas i anspråk. Därutöver måste staten
liksom nu stå för de ersättningsbelopp som följer av Sveriges
åtaganden enligt Paris- och tilläggskonventionerna.

Med utgångspunkt i den av utskottet förordade principen om
anläggningshavarens obegränsade ansvarighet är det inte
tillfredsställande att ansvaret som nu är fallet helt upphör vid
den beloppsnivå där statsansvaret tar vid, dvs. vid gränsen för
försäkringsmarknadens kapacitet. Denna ordning innebär nämligen
i praktiken att anläggningshavarens totala tillgångar i vart
fall inte direkt berörs om en olycka skulle inträffa. I stället
får det allmänna ta det ekonomiska ansvaret för den del av
skadorna som ligger utanför den försäkringsbara sfären.

För skador över den beloppsnivå som följer av Sveriges
konventionsförpliktelser bör ägaren av en kärnkraftsanläggning
därför enligt utskottets mening ansvara även med de ytterligare
tillgångar som han förfogar över. Ett sådant ansvar bör inte
blott omfatta den aktuella anläggningens eventuella restvärde
jämte utfallande sakförsäkringsersättning utan även avse ägarens
totala betalningskapacitet, dvs. det ekonomiska värdet av
samtliga tillångar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med
lagförslag med den innebörden. Utskottet förordar således med
bifall till motion 1994/95:L21 och med anledning av motion
1993/94:N418 yrkande 6 att riksdagen hos regeringen begär
förslag till sådan ändring i atomansvarighetslagen att
anläggningshavare åläggs ett skadeståndsansvar som omfattar den
totala betalningskapaciteten. Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L21 och med
anledning av motionerna 1993/94:N410 yrkande 6, 1993/94:N418
yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4, 1994/95:L605, 1994/95:L606,
1994/95:N403 yrkande 3, 1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434
yrkande 41, 1994/95:L22 och 1994/95:L23 samt med avslag på
motionerna 1994/95:N451 yrkande 4 och 1994/95:L24 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Framtida höjning av beloppsgränsen m.m.
(mom. 2)

Yvonne Ruwaida (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Vad sedan gäller" och slutar med "samtliga motioner" bort
ha följande lydelse:

Vad sedan gäller den i detta ärende centrala frågan om
skadeståndsansvaret för innehavare av kärnkraftsanläggningar
vill utskottet som sin grundinställning framhålla att ansvaret
för atomskador skall bäras av kärnkraftsindustrin och inte av
allmänheten. Den gällande ordningen med ansvarstak för
anläggningarnas ägare innebär att kärnkraften subventioneras på
bekostnad av andra energikällor. Om strikt marknadsekonomiska
principer skulle gälla även för kärnkraftsindustrin, skulle den
tvingas att avveckla sig själv. Ansvarsreglernas utformning är
således ett av flera sätt att med konstlade medel hålla
kärnkraftsindustrin under armarna.

Det kan noteras att i Tyskland gäller sedan länge att
anläggningshavaren har ett skadeståndsansvar upp till 500
miljoner DM, vilket skall vara garanterat. Därutöver har
anläggningshavaren gentemot tyska medborgare ett obegränsat
ansvar som dock inte behöver vara garanterat.

Enligt utskottets mening är det anmärkningsvärt att regeringen
nu föreslår endast en blygsam ökning av anläggningshavarnas
skadeståndsansvar. Det är enligt utskottets mening
oacceptabelt att fastställa ett ansvarstak med utgångspunkt i en
uppgiven kapacitet på försäkringsmarknaden i stället för att
relatera ansvaret till en faktisk riskbedömning eller en
uppskattning av kostnaderna vid en eventuell olycka.

Kärnkraftsindustrin disponerar ett utrymme på ca 10 miljarder
kronor per reaktor i egen skadeförsäkring. Denna diskrepans
mellan anläggningshavarnas ansvar för den egna anläggningen och
ansvaret mot enskilda skadelidande vid en kärnkraftsolycka är
stötande. Enligt utskottets mening finns det en kapacitet på
försäkringsmarknaden som är betydligt större än vad regeringen
har antagit. Denna kapacitet, som uppgår till ca 8,5 miljarder
kronor, bör utnyttjas. Regeringen bör återkomma till riksdagen
med förslag till ändring i atomansvarighetslagen i enlighet
härmed. Till följd av det anförda tillstyrker utskottet bifall
till motion 1994/95:L606 yrkande 2.

Utskottet vill vidare framhålla vikten av att samråd sker med
våra grannländer i atomansvarighetsfrågor. Kringliggande länder
kan drabbas mycket hårt av en kärnkraftsolycka, och de
skadestånd som då betalas ut är otillräckliga.

Det kan noteras att särskilt Danmark har reagerat på det
otillräckliga ansvarsbeloppet såväl enligt nu gällande regler
som enligt regeringens förslag. Det danska Folketingen har krävt
dels full ersättning för skador i Danmark som vållas av en
svensk kärnkraftsolycka, dels samråd med den svenska regeringen
i denna fråga. I regeringens förslag sägs ingenting om
ersättning till drabbade grannländer, och enligt den danska
regeringen har något samråd inte förekommit. Riksdagen har
varken informerats om det danska önskemålet om samråd eller
Sveriges reaktion på framställningen härom. Detta är enligt
utskottets mening anmärkningsvärt, särskilt mot bakgrund av det
bilaterala avtal som Sverige och Danmark undertecknade i oktober
1986 om informationsutväxling gällande kärntekniska
anläggningar. Det är också illavarslande för Sveriges relationer
till grannländerna. Till följd av det anförda förordar utskottet
med bifall till motion 1994/95:L24 yrkande 1 att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
vikten av samråd med våra grannländer i atomansvarighetsfrågor
samt med bifall till motion 1994/95:L24 yrkande 2 att riksdagen
hos regeringen begär förslag om ett tillägg till
atomansvarighetslagen av innebörden att innehavaren av en
atomanläggning i Sverige bär ett obegränsat skadeståndsansvar
med avseende på skador utanför Sveriges gränser, vållade av en
atomolycka.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande framtida höjning av beloppsgränsen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1994/95:L606 yrkande 2
och 1994/95:L24 och med anledning av motionerna 1993/94:N410
yrkande 6, 1993/94:N418 yrkande 6, 1993/94:N423 yrkande 4,
1994/95:L605, 1994/95:L606 yrkande 1, 1994/95:N403 yrkande 3,
1994/95:N432 yrkande 7, 1994/95:N434 yrkande 41, 1994/95:L21,
1994/95:L22 och 1994/95:L23 samt med avslag på motion
1994/95:N451 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört.

Propositionens lagförslag
Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)

Bilaga 1

Reservantens lagförslag
Förslag till lag om ändring i atomansvarighetslagen (1968:45)
Bilaga 2

Regeringens förslag Utskottets förslag
17 §

För innehavaren av en För innehavaren av en
atomanläggning i Sverige atomanläggning i Sverige
är ansvaret enligt denna är ansvaret enligt denna
lag begränsat till ett lag begränsat till ett
belopp motsvarande 175 belopp motsvarande 248
miljoner särskilda miljoner särskilda
dragningsrätter för dragningsrätter för
varje atomolycka. Såvitt varje atomolycka. Såvitt
gäller en anläggning gäller en anläggning
för enbart för enbart
framställning, behandling framställning, behandling
eller förvaring av eller förvaring av
obestrålat uran är obestrålat uran är
ansvaret dock begränsat ansvaret dock begränsat
till ett belopp motsvarande 10 till ett belopp motsvarande 10
miljoner särskilda miljoner särskilda
dragningsrätter för dragningsrätter för
varje olycka. Detsamma varje olycka. Detsamma
gäller i fråga om gäller i fråga om
atomolyckor som uppkommer atomolyckor som uppkommer
under transport av sådant under transport av sådant
uran. För innehavaren av en uran. För innehavaren av en
atomanläggning utanför atomanläggning utanför
Sverige bestäms Sverige bestäms
ansvarsbeloppet enligt ansvarsbeloppet enligt
anläggningsstatens lag. I anläggningsstatens lag. I
fråga om en atomolycka som fråga om en atomolycka som
inträffar under transport inträffar under transport
av atomsubstans avser av atomsubstans avser
anläggningshavarens ansvar anläggningshavarens ansvar
enligt denna lag för andra enligt denna lag för andra
skador än skador på skador än skador på
transportmedlet inte i transportmedlet inte i
något fall ett lägre något fall ett lägre
sammanlagt belopp än sammanlagt belopp än
motsvarande 10 miljoner motsvarande 10 miljoner
särskilda särskilda
dragningsrätter. dragningsrätter.

Med uttrycket "särskilda dragningsrätter" avses de av
Internationella valutafonden använda särskilda
dragningsrätterna. Omräkning från särskilda dragningsrätter till
svenska kronor görs efter kursen den dag då atomolyckan
inträffade. Vid omräkningen till kronor skall kronans värde
beräknas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella
valutafonden den dagen tillämpar för sin verksamhet och sina
transaktioner.

De belopp som anges i första stycket innefattar inte ränta
eller ersättning för rättegångskostnader.