Historiska arrenden

Betänkande 1998/99:LU12

Lagutskottets betänkande 1998/99:LU12

Historiska arrenden

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1998/99

LU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner om
arrendatorers rätt att friköpa historiska arrrenden.

Med anledning av motionerna förordar utskottet ett
tillkännagivande om en utredning av frågan.

Till betänkandet är fogat ett särskilt yttrande
(m).

Motionerna

1998/99:L503 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om friköp av
historiska arrenden.

1998/99:L506 av Willy Söderdahl m.fl. (v) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om friköp av historiska
arrenden.

Utskottet

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från
allmänna motionstiden år 1998 - motion L503 av Bengt
Silfverstrand m.fl. (s) och motion L506 av Willy
Söderdahl m.fl. (v) - vari yrkas tillkännagivanden
om införande av lagstiftning om friköp av historiska
arrenden.

Med historiska arrenden avses sådana arrenden som
innehafts av arrendatorn och hans släkt under flera
generationer. Frågan om en lagreglerad rätt att
friköpa sådana arrenden har varit föremål för
överväganden i åtskilliga sammanhang.

Med anledning av en begäran från riksdagens sida
(bet. LU 1982/83:27, rskr. 266) tillkallades år 1984
Friköpsutredningen, vars huvudsakliga uppgift var
att förutsättningslöst utreda frågan om införande av
en friköpsrätt för innehavare av historiska
arrenden. I betänkandet (SOU 1986:52) Friköp vid
historiskt arrende avstyrkte utredningens majoritet
införandet av en lag om friköpsrätt. Vid
remissbehandlingen av betänkandet förklarade sig det
övervägande antalet remissinstanser dela
utredningsmajoritetens uppfattning att en
lagstiftning om friköpsrätt inte borde införas.

Frågan har därefter aktualiserats i riksdagen vid
ett flertal tillfällen med anledning av motioner i
ämnet. Hösten 1989 framhöll utskottet i sitt av
riksdagen godkända betänkande 1989/90:LU6 att de
krav på en friköpsrätt vid historiska arrenden som
framförts under årens lopp måste ses mot bakgrund av
att det saknades generella regler som gav en
jordbruksarrendator rätt till ersättning för de
investeringar som gjorts på arrendestället.
Utskottet ansåg - med hänvisning till bl.a. tidigare
översyn av spörsmålet som inte lett till
lagstiftningsåtgärder - att frågan om ett
lagreglerat skydd för jordbruksarrendatorernas
investeringar borde bli föremål för en förnyad
utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på
regeringen att bestämma de närmare formerna för
utredningsarbetets bedrivande samt att därefter
återkomma med ett lagförslag till riksdagen. I
frågan om friköpsrätt vid historiska arrenden pekade
utskottet på ett antal omständigheter som enligt
utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och
framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden
således borde införas. Det fick enligt utskottet
ankomma på regeringen att utforma förslag till
lagstiftning och därefter återkomma till
riksdagen.Vad utskottet anfört om skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar och om
friköpsrätt gav riksdagen som sin mening regeringen
till känna (rskr. 1989/90:39).

Som en följd av riksdagens beslut tillkallade
regeringen 1990 års Arrendekommitté (Ju 1990:06) med
uppgift att se över vissa regler i
arrendelagstiftningen. Kommittén hade som
huvuduppgift att utforma förslag till regler som
dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar
på arrendestället, dels ger arrendatorn vid
historiskt arrende rätt att friköpa arrendestället.

Arrendekommittén behandlade friköpsfrågan med
förtur och föreslog i betänkandet (SOU 1991:85)
Historiska arrenden en särskild lag om friköpsrätt
vid historiska arrenden. Lagförslaget innebar att en
arrendator till jord som omfattas av begreppet
historiskt arrende under vissa särskilda
förutsättningar har rätt att lösa in den fasta
egendom som omfattas av arrendet även om jordägaren
motsätter sig det. Arrendatorn skulle när som helst
kunna påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot
jordägaren vid fastighetsdomstol. Enligt förslaget
skulle historiskt arrende anses föreligga när det är
sannolikt att den helt övervägande delen av ett
arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900
varaktigt brukats av fastighetens ägare.
Friköpsrätten begränsades dock till att avse vissa
jordbruksarrenden och bostadsarrenden. Friköp skulle
enligt förslaget få ske, om huvuddelen av
arrendestället sedan minst 40 år före den dag då
talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande
bebotts av arrendatorn eller någon honom närstående.

I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109)
Investeringar i arrendejordbruket och andra
arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a.
regler om skydd för jordbruksarrendatorers
investeringar på arrendestället.

Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens
proposition 1994/95:155 om investeringar i
arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på
grundval av Arrendekommitténs utredningsarbete,
generella regler till skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar på
arrendeställen. Riksdagen antog regeringens
lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1
juli 1995 (bet. 1994/95:LU26, rskr. 361).

I propositionen togs också upp frågan om rätt till
friköp vid historiska arrenden. Regeringen ansåg att
någon sådan rätt inte borde införas, och något
förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte
fram. Till grund för regeringens ställningstagande
låg slutsatsen att det i fråga om friköp av
historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett
sådant angeläget allmänt intresse att en
lagstiftning om detta skulle vara förenligt med
regeringsformens egendomsskydd.

Regeringens ställningstagande föranledde ett antal
motioner, vari begärdes att en rätt till friköp vid
historiska arrenden skulle införas. Utskottet delade
emellertid regeringens uppfattning att en
lagstiftning om detta inte skulle vara förenlig med
regeringsformens egendomsskydd och avstyrkte de då
aktuella motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Vid frågans behandling i riksdagen därefter med
anledning av motioner har utskottet i sina av
riksdagen godkända betänkanden inte funnit skäl att
frångå tidigare ställningstagande att en
lagstiftning på området inte bör införas (se bet.
1996/97:LU10 och 1997/98:LU8).

När spörsmålet om införande av en friköpsrätt nu
aktualiserats på nytt motionsledes finns det, enligt
utskottets mening, anledning att erinra om att det
snart har gått tio år sedan 1990 års Arrendekommitté
lade fram sitt förslag till lag om friköpsrätt vid
historiska arrenden. Sedan dess har förhållandena
ändrats i vissa avseenden; bl.a. har antalet
historiska arrenden minskat till följd av frivilliga
uppgörelser om friköp. En del av dessa friköp har
enligt uppgift avsett endast byggnader med
intilliggande tomt. Enligt utskottets mening finns
det mot denna bakgrund behov av en kartläggning av i
vilken utsträckning frivilliga överenskommelser om
friköp ägt rum och om det generellt sett alltjämt
kan anses föreligga intresse av lagstiftning om
friköp av historiska arrenden. En sådan kartläggning
bör vidare ha som syfte att utröna huruvida det
allmänt sett förekommer problem och tvister i dessa
arrendeförhållanden samt vilka villkor som gäller
för arrendatorerna. Om den förordade kartläggningen
ger vid handen att det föreligger ett behov av
lagstiftning anser utskottet att lagstiftningsfrågan
förutsättningslöst bör utredas på nytt. Det får
ankomma på regeringen att bestämma de närmare
formerna för utredningsarbetets bedrivande och att
meddela direktiv för arbetet i enlighet med de
riktlinjer som utskottet nu angett.

Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen med
anledning av motionerna L503 och L506 som sin mening
ge regeringen till känna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande historiska arrenden

att riksdagen med anledning av motionerna 1998/99:L503 och
1998/99:L506 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört.

Stockholm den 2 mars 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson
(kd), Marianne Carlström (s), Stig
Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Marina Pettersson (s),
Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö
(kd), Berit Adolfsson (m), Anders
Berglöv (s), Viviann Gerdin (c),
Ulf Nilsson (fp), Anne-Katrine
Dunker (m) och Eva Arvidsson (s).

Särskilt yttrande

Stig Rindborg, Henrik S Järrel, Berit Adolfsson och
Anne-Katrine Dunker (alla m) anför:

Vi vill peka på att en försäljning av mark tillhörig
fideikommiss kräver tillstånd av Fideikommissnämnden
enligt permutationslagen (1972:205). Om
fideikommissets innehavare sålunda själv önskar
avyttra egendomen krävs det att förutsättningarna
för permutation är uppfyllda. Däremot skulle en
friköpsrätt ge företräde framför de inskränkningar
som gäller enligt stiftelseförordnandet för
fideikommissegendomen. Enligt vår mening finns det
här en diskrepans som - ifall den av utskottet
förordade kartläggningen visar att det föreligger
behov av lagstiftning - man bör komma till rätta med
i det fortsatta utredningsarbetet.

Dessutom förutsätter vi att man i ett eventuellt
lagstiftningsarbete även överväger hur en
friköpsrätt förhåller sig till regeringsformens
egendomsskydd.