Historiska arrenden

Betänkande 1997/98:LU8

Lagutskottets betänkande 1997/98:LU08

Historiska arrenden

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1997/98
LU8

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet en motion från den allmänna motionstiden år
1997, vari framställs önskemål om lagstiftning angående friköp av historiska
arrenden.
I ärendet har en uppvaktning ägt rum med företrädare för Willands
arrendatorsförening.
Med hänvisning till tidigare ställningstagande avstyrker utskottet bifall
till motionsyrkandet.
Till betänkandet har fogats en reservation.

Motionen

1997/98:L502 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om friköp av historiska
arrenden.

Utskottet

Med historiska arrenden avses sådana arrenden som innehafts av arrendatorn och
hans släkt under flera generationer. Frågan om friköp av sådana arrenden har
varit föremål för överväganden vid åtskilliga tillfällen.
Med anledning av ett riksdagsbeslut hösten 1989 (bet. 1989/90:LU6, rskr. 39)
tillkallade regeringen år 1990 en kommitté med uppgift att se över vissa regler
i arrendelagstiftningen. Kommittén, som antog namnet 1990 års Arrendekommitté,
föreslog i betänkandet (SOU 1991:85) Historiska arrenden en särskild lag om
friköpsrätt vid historiska arrenden. Lagförslaget innebar att en arrendator
till jord som omfattas av begreppet historiskt arrende under vissa särskilda
förutsättningar har rätt att lösa in den fasta egendom som omfattas av arrendet
även om jordägaren motsätter sig det. Arrendatorn skulle när som helst kunna
påkalla s.k. friköp genom att väcka talan mot jordägaren vid fastighetsdomstol.
Enligt förslaget skulle historiskt arrende anses föreligga när det är sannolikt
att den helt övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari
1900 varaktigt brukats av fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsades dock
till att avse vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. Friköp skulle enligt
förslaget få ske, om huvuddelen av arrendestället sedan minst 40 år före den
dag då talan om friköp väckts innehafts och stadigvarande bebotts av
arrendatorn eller någon honom närstående.
I Arrendekommitténs slutbetänkande (SOU 1992:109) Investeringar i
arrendejordbruket och andra arrenderättsliga frågor lämnades förslag till bl.a.
regler om skydd för jordbruksarrendatorers investeringar på arrendestället.
Våren 1995 behandlade riksdagen regeringens proposition 1994/95:155 om
investeringar i arrendejordbruket m.m. I propositionen föreslogs, på grundval
av Arrendekommitténs utredningsarbete, generella regler till skydd för
jordbruksarrendatorers investeringar på arrendeställen. Riksdagen antog
regeringens lagförslag och de nya reglerna trädde i kraft den 1 juli 1995 (bet.
1994/95:LU26, rskr. 361).
I propositionen togs också upp frågan om rätt till friköp vid historiska
arrenden. Regeringen ansåg att någon sådan rätt inte borde införas, och något
förslag till lagstiftning i ämnet lades sålunda inte fram. Som skäl för sitt
ställningstagande påpekade regeringen att arrendatorerna redan erhållit en
mycket stark ställning i arrendeförhållandet och att förslaget i den då
aktuella propositionen om ett generellt skydd för jordbruksarrendatorers
investeringar skulle förstärka jordbruksarrendatorernas ställning gentemot
jordägarna ytterligare. Bedömningen av lagstiftningsfrågan borde enligt
regeringen göras dels mot bakgrund av vad som sålunda sagts om arrendatorernas
villkor och förslaget till generell reglering till skydd för
jordbruksarrendatorernas investeringar, dels med hänsyn till hur en friköpsrätt
skulle förhålla sig till Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen och till
regeringsformen. På närmare anförda skäl kom regeringen till slutsatsen att det
i fråga om friköp av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant
angeläget allmänt intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenligt
med regeringsformens egendomsskydd.
Regeringens ställningstagande föranledde ett antal motioner, vari begärdes
att en rätt till friköp vid historiska arrenden skulle införas.
I sitt av riksdagen godkända betänkande 1994/95:LU26 framhöll utskottet
bl.a. att det vid bedömningen av om ett tillräckligt angeläget allmänt intresse
borde föranleda en friköpsrätt, hänsyn rimligen måste tas till de redan
uppnådda och föreslagna förbättringarna för jordbruksarrendatorerna. Likaså
måste de ytterligare fördelar som genom en friköpsrätt uppnås för innehavare av
historiska arrenden vägas mot det ingrepp i äganderätten som en sådan
lagstiftning innebär. Utskottet framhöll därutöver att de reformer som
vidtagits på arrenderättens område inriktats på att förbättra ställningen för
stora grupper av arrendatorer inom det befintliga arrendeinstitutets ram utan
att några direkta ingrepp i äganderätten skett. En friköpsrätt innebar enligt
utskottets mening ett brott mot denna utveckling genom att ett tvångsmässigt
omhändertagande av annans egendom möjliggjordes för ett begränsat antal
intressenter. Med hänvisning till det anförda och på de skäl regeringen i
övrigt anfört ansåg utskottet i likhet med regeringen att det i fråga om friköp
av historiskt arrende inte kunde anses föreligga ett sådant angeläget allmänt
intresse att en lagstiftning om detta skulle vara förenlig med regeringsformens
egendomsskydd. Utskottet avstyrkte sålunda de då aktuella motionerna om
införande av en rätt till friköp vid historiskt arrende, och riksdagen följde
utskottet.
När frågan om friköp av historiska arrenden senast behandlades av utskottet
våren 1997 med anledning av motioner (bet. 1996/97:LU10) ansåg utskottet att
vad som anförts i motionerna inte utgjorde skäl att då göra någon annan
bedömning än den riksdagen gjorde våren 1995. Utskottet avstyrkte sålunda
motionerna, och riksdagen följde utskottet.
I den nu aktuella motion 1997/98:L502 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) anförs
att utvecklingen, sedan riksdagen i maj 1995 avslog motioner om friköpsrätt
till historiska arrenden, tagit en oroväckande vändning. Övertygade om att
friköpsfrågan avförts från den politiska dagordningen har, anför motionärerna,
jordägarna på många håll chockhöjt arrendeavgifterna. I flera fall har dock
frivilliga uppgörelser om friköp ingåtts mellan godsägare och arrendatorer.
Domänverket och Svenska kyrkan som jordägare har visat en positiv inställning
till frivilliga avtal om friköp. Mot bakgrund härav anser motionärerna att
diskrimineringen av de kvarstående arrendatorerna av historiska arrenden
framstår som allt klarare. Nuvarande förhållanden innebär att en arrendators
rätt till friköp avgörs godtyckligt. En lösning för de återstående
arrendatorerna av historiska arrenden skulle, enligt motionärernas mening,
kunna vara att friköpet får omfatta endast byggnader och omkringliggande tomt.
Motionärerna anser att regeringen bör utreda hur många arrendatorer som har ett
verkligt intresse av att friköpa sina gårdar och vilka fall som kan anses
särskilt ömmande. På grundval av en sådan utredning bör ett lagförslag
utarbetas om friköp för den krets arrendatorer som på detta sätt preciseras. I
motionen yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Utskottet har nu samma principiella inställning i frågan om lagstiftning
angående friköp av historiska arrenden som åren 1995 och 1997, och de skäl som
utskottet därvid fört fram har alltjämt giltighet. Vad som anförts i den nu
aktuella motionen utgör, enligt utskottets mening, inte skäl för riksdagen att
frångå sina tidigare ställningstaganden. Det förhållandet att frivilliga
uppgörelser numera kommer till stånd i många fall och att antalet återstående
historiska arrenden minskat utgör snarast ytterligare skäl mot en
friköpslagstiftning. Ett av många argument som tidigare förts fram mot
lagstiftning är nämligen att det är endast ett begränsat antal personer som kan
ha intresse av åtgärden (se prop. 1994/95:155 s. 56). En begränsning av
friköpsrätten på sätt som föreslås i motionen löser inte heller, enligt
utskottets mening, de konflikter som föreligger i förhållande till
regeringsformens bestämmelse om egendomsskydd. Beträffande vad som i motionen
anförts om höjningar av arrendeavgifterna vill utskottet erinra om att parterna
i ett arrendeförhållande alltid har möjlighet att påtala ändringar av villkoren
hos arrendenämnden.
Med det anförda avstyrker utskottet bifall till motion 1997/98:L502.

Hemställan

Utskottet hemställer
beträffande historiska arrenden
att riksdagen avslår motion 1997/98:L502.
res. (s, v, mp)
Stockholm den 20 januari 1998

På lagutskottets vägnar

Anita Persson

I beslutet har deltagit: Anita Persson (s), Bengt Kronblad (s), Rolf Dahlberg
(m), Carin Lundberg (s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg (m), Eva Arvidsson
(s), Henrik S Järrel (m), Bengt Harding Olson (fp), Inger Segelström (s), Tanja
Linderborg (v), Anders Ygeman (s), Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson (c),
Kerstin Kristiansson (s), Marietta de Pourbaix-Lundin (m) och Rigmor Ahlstedt
(c).

Reservation

Historiska arrenden
Bengt Kronblad (s), Tanja Linderborg (v) och Yvonne Ruwaida (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar med ?Utskottet har?
och slutar med ?motion 1997/98:L502? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill för sin del framhålla att vid historiska arrenden har det
värde som arrendegårdarna representerar för jordägarna till stor del skapats
genom det arbete som arrendatorerna och deras släkt utfört och de ekonomiska
uppoffringar som de gjort. Där arrendestället i generationer bebotts och
brukats av arrendatorer tillhörande samma släkt har, som 1990 års
arrendekommitté underströk, arrendatorerna och deras familjer fått mycket
starka såväl ekonomiska som personliga bindningar till arrendestället.
Motsvarande bindningar är typiskt sett betydligt svagare på jordägarsidan.
Enligt utskottets mening motiverar mot denna bakgrund det långvariga ansvaret
för arrendeställets brukande och utveckling att vid historiska arrenden den
nuvarande arrendatorn ges rätt att få nyttjanderätten omvandlad till en
äganderätt.
På senare år har också frivilliga uppgörelser om friköp ingåtts mellan
godsägare och arrendatorer. Som framhålls i motion 1997/98:L502 innebär det
emellertid att diskrimineringen av de kvarstående arrendatorerna av historiska
arrenden framstår som allt klarare. Nuvarande förhållanden innebär sålunda att
en arrendators rätt till friköp avgörs godtyckligt. En lösning för de
återstående arrendatorerna av historiska arrenden skulle, i enlighet med vad
som föreslås i motionen, kunna vara att friköpet får omfatta endast byggnader
och omkringliggande tomt. Enligt utskottets mening skulle en lagstiftning om en
sådan mer begränsad friköpsrätt, med tanke på den historiska bakgrunden, inte
strida mot regeringsformens egendomsskydd. Utskottet vill i sammanhanget erinra
om att den nyligen beslutade lagen om kärnkraftens avveckling, som innebär att
regeringen får besluta att rätten att driva en kärnkraftsreaktor skall upphöra,
inte ansetts strida mot regeringsformens och Europakonventionens egendomsskydd
(prop. 1996/97:176, bet. NU5).
Mot den angivna bakgrunden bör, som anförs i motion L502, regeringen utreda
hur många arrendatorer som har ett verkligt intresse av att friköpa sina gårdar
och vilka fall som kan anses särskilt ömmande. På grundval av en sådan
utredning bör ett lagförslag utarbetas om friköp för den krets arrendatorer som
på det viset preciseras. Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med bifall till
motion L502 som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:
beträffande historiska arrenden
att riksdagen med bifall till motion 1997/98:L502 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört.