Hemlig teleavlyssning, m.m.

Betänkande 1999/2000:JuU8

Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JUU08

Hemlig teleavlyssning, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottet
• Hemställan

1999/2000

JuU8

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en skrivelse
från regeringen rörande tillämpningen under år 1998
av dels bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning, dels
bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning.

Under hänvisning till att regeringen avser att
tillsätta en utredning rörande lagstiftning som
berör den enskildes integritet avstyrker utskottet
ett mot-ionsyrkande med motsvarande inriktning. Även
motionens andra yrkande - om en noggrannare
redovisning av de aktuella bestämmelsernas
tillämpning - avstyrks.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till
handlingarna.

Till betänkandet har fogats en reservation och ett
särskilt yttrande.

Skrivelsen

I skrivelse 1999/2000:31 har regeringen
(Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle
att ta del av vad som anförts i skrivelsen om
hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning och
hemlig kameraövervakning vid förundersökning i
brottmål under år 1998.

Motionen

1999/2000:Ju4 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp)
vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om behovet av att
regeringen genom en särskild utredning tar ett
samlat grepp om integritetsfrågorna och väger dessa
mot kraven på effektivitet i brottsbekämpningen,

2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts
om en mer noggrann redovisning av grunderna för
regeringens slutsatser.

Utskottet

Gällande rätt

Lagregler om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning
i brottmål finns i första hand i 27 kap.
rättegångsbalken (RB). Sådana bestämmelser finns
även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll.

Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som
tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i
första hand i lagen (1995:1506) om hemlig
kameraövervakning. Även lagen med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och
lagen om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-
myndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m. upptar bestämmelser om hemlig
kameraövervakning.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden
som befordras till eller från ett telefonnummer, en
kod eller annan teleadress i hemlighet avlyssnas
eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i meddelandet. Sådan
avlyssning får användas vid förundersökning angående
brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott, om
gärningen är belagd med straff (27 kap. 18 § RB).

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i
hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har
expedierats eller beställts till eller från en viss
teleadress eller att sådana meddelanden hindras från
att nå fram. Hemlig teleövervakning får användas vid
förundersökning angående brott, för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader. Övervakning av detta slag får vidare alltid
användas vid förundersökning angående brott enligt 1
§ narkotikastrafflagen (1968:64) eller brott enligt
1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling om
det avser narkotika samt vid förundersökning
angående misstanke om försök, förberedelse eller
stämpling till brott, för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år, om gärningen
(försök, förberedelse eller stämpling) är belagd med
straff (27 kap. 19 § RB).

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
kan också komma i fråga vid misstanke om medhjälp
eller anstiftan till brott av angivet kvalificerat
slag.

För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får
vidtas endast om någon är skäligen misstänkt för
brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress
som innehas eller annars kan komma att användas av
den misstänkte (27 kap. 20 § RB). Frågor om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av
rätten på ansökan av åklagaren. I ett beslut att
tillåta en sådan åtgärd skall anges vilken
teleadress och för vilken tid tillståndet gäller.
Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och
får inte överstiga en månad från dagen för beslutet
(27 kap. 21 § RB). Finns det inte längre skäl för
åtgärden, skall rätten eller åklagaren omedelbart
häva beslutet därom (27 kap. 23 § RB).

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda
TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument
eller andra därmed jämförbara utrustningar används
för optisk personövervakning vid förundersökning i
brottmål utan att upplysning om övervakningen lämnas
(1 § lagen om hemlig kameraövervakning).
Kameraövervakning får användas vid förundersökning
angående brott, för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott, om
gärningen är belagd med straff (2 § samma lag).
Övervakningen får endast avse en plats där den
misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. För
användning av hemlig kameraövervakning gäller
härutöver motsvarande förutsättningar som
beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning (3 §). Även i fråga om ansökan och
beslut gäller motsvarande regler för
kameraövervakning som för teleavlyssning och
teleövervakning.

I fråga om all tvångsmedelsanvändning anses tre
allmänna principer gälla. De tre principerna som
anknyter till innehållet i 2 kap. 12 §
regeringsformen är ändamålsprincipen,
behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en myndighets
befogenhet att använda ett tvångsmedel skall vara
bunden till det ändamål, för vilket tvångsmedlet har
beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet
får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett
påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte
är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är
lagfäst bl.a. i 27 kap. 1 § tredje stycket RB och 3
§ första stycket 3 lagen om hemlig
kameraövervakning, innebär att en tvångsåtgärd i
fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall
stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna
med åtgärden.

Genom beslut den 12 september 1996 beslöt
regeringen att tillkalla en särskild utredare som
skulle utreda ett antal frågor om kriminalpolisiära
arbetsmetoder som föll inom ramen för
straffprocessuella tvångsmedel (dir. 1996:64).
Utredningen, som antog namnet Buggningsutredningen,
överlämnade i april 1998 betänkandet Om buggning och
andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) till
regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. viss
utvidgning av möjligheterna till hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt att
lagen om hemlig kameraövervakning skall inarbetas i
rättegångsbalken. Även tillämpningsområdet för
sistnämnda tvångsmedel föreslås utvidgat.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande i Justitiedepartementet. En proposition
till riksdagen är aviserad till våren innevarande
år.

Skrivelsen

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54,
rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55,
1988/89:JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen
årligen hur rättegångsbalkens regler om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning har
tillämpats (se senast skr. 1998/99:21,
1998/99:JuU10, rskr. 123). I överensstämmelse med
vad som uttalades under förarbetena till lagen om
hemlig kameraövervakning lämnar regeringen fr.o.m.
år 1996 en motsvarande redogörelse för hemlig
kameraövervakning (prop. 1995/96:85 s. 37,
1995/96:JuU11 s. 11 f, rskr. 125). En sådan
redogörelse lämnades första gången i skrivelsen
1997/98:26.

Regeringen lämnar i den nu förevarande skrivelsen
en redogörelse för tillämpningen under år 1998 av
bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid
förundersökning i brottmål samt om användningen av
motsvarande bestämmelser i lagen om hemlig
kameraövervakning. Redogörelsen bygger i huvudsak på
uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen
gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen
den 16 september 1999.

Av skrivelsen framgår att de ifrågavarande
tvångsmedlen främst har använts i förundersökningar
där det har funnits starka misstankar om organiserad
eller annan omfattande handel med narkotika.
Huvudsyftet har alltjämt varit att avslöja den mera
omfattande narkotikasmugglingen till Sverige och
försäljningen av narkotika inom landet.

Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning

Enligt regeringens redogörelse har domstol, när det
gäller förundersökning avseende grova
narkotikabrott, meddelat 252 tillstånd att i
hemlighet lyssna av kommunikation till eller från
teleadresser som innehafts eller använts av
misstänkta personer. Nedan anges i tabellform
antalet redovisade fall under åren 1983-1998.

-----------------------------------------------------

1983 418 1989 214 1995 333
-----------------------------------------------------
1984
414 1990 214 1996 306
-----------------------------------------------------
1985
233 1991 243 1997 281
-----------------------------------------------------
1986
213 1992 258 1998 252
-----------------------------------------------------
1987
205 1993 261
-----------------------------------------------------
1988
210 1994 309
-----------------------------------------------------

När det gäller andra grova brott, där det enligt
rättegångsbalken är tillåtet att använda
teleavlyssning, har avlyssning, enligt regeringens
redogörelse, skett i 60 fall under år 1998. Det har
gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord,
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
brott, människorov och grovt rån. Antalet redovisade
fall har under åren 1983-1998 varit följande.

-----------------------------------------------------
| | | | | | |
|1983 |17 |1989 |24 |1995 |83 |
-----------------------------------------------------
|1984 | | | | | |
| |13 |1990 |13 |1996 |91 |
-----------------------------------------------------
|1985 | | | | | |
| | 6 |1991 |31 |1997 |58 |
-----------------------------------------------------
|1986 | | | | | |
| |15 |1992 |61 |1998 |60 |
-----------------------------------------------------
|1987 | | | | | |
| |15 |1993 |84 | | |
-----------------------------------------------------
|1988 | | | | | |
| |15 |1994 |81 | | |
-----------------------------------------------------

Den genomsnittliga avlyssningstiden under år 1998
var 37 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år
var i antal dagar 49 (1997), 47 (1996), 50 (1995),
43 (1994), 43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46
(1990), 44 (1989) och 48 (1988). Avlyssningstiderna
varierar dock kraftigt. Under år 1998 förekom fall
där avlyssningen pågick i bara en dag, medan den
längsta tiden var fyra månader och 28 dagar.

Avlyssningen har haft betydelse för
förundersökningen beträffande den misstänkte i
knappt 45 % av fallen under år 1998. Motsvarande
siffra var för år 1997 41,5 % för år 1996 knappt 49
%, för år 1995 drygt 51 %, för år 1994 knappt 52 %,
för år 1993 drygt 56 %, för år 1992 47 %, för år
1991 48 %, för år 1990 47 %, för år 1989 51 % och
för år 1988 44 %. I knappt 40 % av fallen under år
1998 har avlyssningen inte givit något resultat och
i ungefär 16 % av fallen har avlyssningen avbrutits
med kvarstående misstanke.

Under år 1998 har det förekommit ett fall, i vilket
en ansökan om hemlig teleavlyssning lämnats utan
bifall av domstol. Rikspolisstyrelsen hade vid sin
förhandsprövning inte lämnat något negativt besked
(jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f).

I två fall rörande samma förundersökning har
tillstånd till hemlig teleavlyssning meddelats trots
att den misstänkte varit under femton år. Av 35 §
lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare anses följa att reglerna om hemlig
teleavlyssning inte är tillämpliga när det gäller
brott begångna av någon som inte fyllt femton år
(jfr. NJA II 1984 s. 297). Enligt vad regeringen
upplyser, har en förundersökning rörande
tillståndsgivningen inletts.

Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd
till hemlig teleövervakning i 333 fall under år
1998. Av tillstånden avsåg 258 narkotikabrott, under
det att övriga fall avsåg mord, försök, förberedelse
eller stämpling till sådant brott, människorov, grov
misshandel, grovt rån samt försök, förberedelse och
stämpling till sådant brott, grov stöld samt grov
urkundsförfalskning. Antalet tillstånd uppgick för
år 1997 till 165, för år 1996 till 99, för år 1995
till 44, för år 1994 till 68, för år 1993 till 60,
för år 1992 till 60, för år 1991 till 41 och för år
1990 till 42.

Under år 1998 uppgick den genomsnittliga
övervakningstiden till 39 dagar. Motsvarande tid var
49 dagar år 1997, 44 dagar år 1996, 49 dagar år
1995, 45 dagar år 1994, 35 dagar år 1993, 47 dagar
år 1992, 43 dagar år 1991 och 42 dagar år 1990.
Under år 1998 var den längsta övervakningstiden sju
månader och 17 dagar, medan den kortaste var en dag.

Teleövervakningen har haft betydelse för
förundersökningen i fråga om den misstänkte i 48 %
av fallen under år 1998. Övervakningen har varit
utan resultat i 37 % av fallen. Andelen fall där
åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke
uppgick till 15 %.

Enligt regeringens redovisning hade hemlig
teleövervakning betydelse för förundersökningen i 36
% av fallen år 1997, 33 % av fallen år 1996, i 52 %
av fallen år 1995, i 28 % av fallen år 1994, i 35 %
av fallen år 1993, i 25 % av fallen år 1992, i 17 %
av fallen år 1991 och i 19 % av fallen år 1990.

Under år 1998 har domstolarna inte i något fall
lämnat en ansökan om hemlig teleövervakning utan
bifall. Rikspolisstyrelsen har vid sin
förhandsprövning inte lämnat något negativt
förhandsbesked.

Utöver de ovan redovisade tillstånden har det i två
fall år 1998 förekommit hemlig teleövervakning efter
framställning av Ekobrottsmyndigheten.
Brottsmisstankarna avsåg medhjälp till grovt
skattebrott och medhjälp till grov oredlighet mot
borgenärer.

Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd
till hemlig kameraövervakning i 45 fall under år
1998. Av dessa avsåg 38 fall grova narkotikabrott,
medan övriga fall avsåg grov mordbrand, grovt rån
samt medhjälp eller förberedelse till sådant brott.
År 1997 lämnades tillstånd till hemlig
kameraövervakning i 43 fall och år 1996 - då lagen
var i kraft under elva månader - i 40 fall.

Under år 1998 var den genomsnittliga tiden för
kameraövervakning 38 dagar (47 dagar 1997). Tiden
varierade i de enskilda fallen från ett par dagar
till knappt fyra månader.

Enligt redovisningen har den hemliga
kameraövervakningen haft betydelse för
förundersökningen i fråga om den misstänkte i 51 %
av fallen. I 40 % av fallen har övervakningen inte
givit något resultat och i återstoden - 9 % - har
åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke.
Motsvarande siffror var för år 1997 28 %, 32,5 % och
39,5 % och för år 1996 47,5 %, 27,5 % och
25 %.

Överväganden

I motion Ju4 (fp) begärs att regeringen skall
tillsätta en utredning med uppgift att ta ett samlat
grepp om integritetsfrågorna och väga dessa mot
kraven på effektivitet i brottsbekämpningen. Vidare
begärs i motionen en mera noggrann redovisning av
vilka grunder regeringen har för sina slutsatser i
skrivelsen.

När det gäller begäran om en utredning om
förhållandet mellan integritet och effektivitet i
brottsbekämpningen, har utskottet flera gånger
tidigare haft att ställning till yrkanden av
motsvarande innebörd. Senast skedde det i
betänkandet 1999/2000:JuU5. Utskottet framhöll den
gången att det liksom tidigare var av uppfattningen
att det var viktigt att integritetsfrågorna
uppmärksammades i lagstiftningsarbetet. Det var
därför positivt att regeringen övervägde en samlad
analys av tvångsmedelslagstiftningen från
integritetssynpunkt. Utskottet ansåg också att det
ur rättssäkerhetssynpunkt var viktigt och nödvändigt
att höga beviskrav upprätthölls. Enligt utskottets
mening var det dock självklart att regeringen
beaktade sådana synpunkter i lagstiftningsarbetet.
Något särskilt uttalande var enligt utskottet inte
nödvändigt, och utskottet avstyrkte det då
föreliggande motionsyrkandet (s. 6).

Utskottet har hållit en utfrågning med företrädare
för Justitiedepartementet, varvid statssekreteraren
Kristina Rennerstedt beträffande denna fråga anfört
bl.a. följande. Det är naturligtvis alltid
nödvändigt att riksdagen i varje lagstiftningsärende
gör en självständig avvägning mellan hänsynen till
den personliga integriteten å ena sidan och det
motstående intresse, t.ex. yttrandefrihet eller
brottsbekämpning, som aktualiseras i ärendet å den
andra. På brottsbekämpningens område har riksdagen
under senare år gjort sådana avvägningar i t.ex.
lagstiftningen om polisens register och om
kameraövervakning. Regeringen avser också att
utvärdera dessa lagar från bl.a.
integritetssynpunkt.

Emellertid anser regeringen att tiden nu är mogen
att ta ett samlat grepp om integritetsfrågorna i
lagstiftningen. Regeringen avser därför att
tillsätta en parlamentarisk utredning med uppgift
att kartlägga, analysera och utvärdera sådan
lagstiftning som berör den enskildes integritet.
Utredningen sträcker sig alltså över ett vidare
område än enbart det straffprocessuella. Pågående
eller beslutade utvärderingar bör ge utredningen ett
gott underlag för denna analys. Direktiven till
utredningen förväntas bli färdigställda under
senvåren. Utredningens arbete blir omfattande och
lär komma att ta flera år i anspråk.

Utskottet, som vid flera tillfällen understrukit
vikten av att integritetsfrågorna uppmärksammas i
lagstiftningen, hälsar med tillfredsställelse att
regeringen nu kommer att tillsätta en utredning
rörande dessa frågor. Samtidigt som utskottet är
medvetet om utredningsuppdragets svårighetsgrad vill
utskottet framhålla vikten av att utredningen
tillsätts och dess arbete bedrivs utan onödig
tidsutdräkt. Att en utredning om integritetsfrågor i
lagstiftningen nu kommer till stånd innebär att
önskemålet därom i motion Ju4 är tillgodosett och
motionen avstyrks i den delen.

Såvitt avser redovisningen av grunderna för
regeringens slutsatser utgörs underlaget för
förevarande skrivelse, som ovan nämnts, av uppgifter
som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen gemensamt
lämnar till regeringen. Härutöver kan nämnas att
utskottet år 1997 genomförde en granskning av
användningen av hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning under år 1995. Granskningen syftade
till att kontrollera att användningen av
tvångsmedlen var lagenlig och att bedöma deras
effektivitet. Den gav samtidigt utskottet möjlighet
att bedöma tillförlitligheten av regeringens
uppgifter till riksdagen. Utskottet fann inte
anledning till några anmärkningar av betydelse i
dessa hänseenden (bet. 1997/98:JuU10).

Utskottet vill framhålla att omständigheterna vid
användningen av såväl hemlig kameraövervakning som
de andra nu ifrågavarande tvångsmedlen naturligen
varierar kraftigt från ärende till ärende. Att
redovisa på vilket sätt hänsyn tagits till
ovidkommande personers integritet skulle alltså
ytterst kunna medföra att varje ärende måste
redovisas för utskottet. En sådan ordning vore inte
rimlig. Utskottets egen granskning för år 1995 gav
inte heller anledning att ifrågasätta regeringens
redovisning eller det sätt på vilket tvångsmedlen
användes. Det bör vidare framhållas att tvångsmedlen
kan användas endast med rättens tillstånd och under
dess kontroll, vilket starkt talar för att
eventuella missbruk skulle uppmärksammas och även
redovisas av berörda myndigheter och regeringen. Mot
bakgrund härav anser utskottet inte att regeringen
behöver lämna en utförligare redovisning för
grunderna för sina slutsatser än som hittills skett.
Utskottet avstyrker motion Ju4 även i denna del.

När det sedan gäller att ta ställning till
regeringens skrivelse mera allmänt vill utskottet
anföra följande. Av skrivelsen framgår att den
hemliga teleavlyssningen varit framgångsrik under år
1998. Även den hemliga teleövervakningen har
bedrivits med framgång. Antalet tillstånd till sådan
övervakning har ökat kraftigt jämfört med år 1996.
Enligt regeringen kan detta förhållande förklaras
med att ansökningar om tillstånd till hemlig
teleavlyssning numera ofta kombineras med en ansökan
om tillstånd till hemlig teleövervakning. Att
användningen av hemlig teleövervakning ökat kan
också, som regeringen framhåller, förklaras med det
ökade utbudet av teletjänster, t.ex. mobiltelefoner
och andra kommunikationsvägar såsom dator och fax.
Av regeringens redogörelse framgår vidare att
användningen av hemlig kameraövervakning bekräftat
att detta tvångsmedel är ett värdefullt och
personalbesparande komplement i polisens
utredningsarbete. Resultatutfallet för år 1998
ligger också väsentligt högre än för år 1997.

Enligt utskottets mening ger regeringens
redovisning vid handen att såväl hemlig
teleavlyssning som hemlig teleövervakning och hemlig
kameraövervakning utgör värdefulla inslag i den
brottsutredande verksamheten. Utskottet vill dock
åter understryka vikten av restriktivitet när det
gäller dessa tvångsmedels användning. Som utskottet
tidigare framhållit (se senast 1998/99:JuU10 s. 6)
måste åtgärderna i varje enskilt fall så långt det
är möjligt begränsas både i fråga om den omfattning
och den tid som någon av åtgärderna pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse
läggas till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande effektivitet och integritet
i brottsbekämpningen

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju4 yrkande 1,

2. beträffande noggrannare redovisning

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju4 yrkande 2,

res. (v, fp, mp)

3. beträffande regeringens skrivelse

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1999/2000:31 till
handlingarna.

Stockholm den 10 februari 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Göran
Norlander (s) och Johan Pehrson (fp).

Reservation

Noggrannare redovisning (mom. 2)

Alice Åström (v), Yvonne Oscarsson (v), Kia
Andreasson (mp) och Johan Pehrson (fp) anför:

I skrivelsen anförs att den hemliga
kameraövervakningen genomförts med hänsyn tagen till
ovidkommande personers integritet. Detta påstående
framstår som märkligt mot bakgrund av att det i
skrivelsen samtidigt upplyses att övervakningen
varit resultatlös i 40 % av fallen. Enligt vår
uppfattning måste regeringen i kommande skrivelser
mera noggrant redovisa grunderna för sina
slutsatser. Vad vi nu anfört bör ges regeringen till
känna.

Vi anser att utskottets hemställan under moment 2
bort ha följande lydelse:

2. beträffande noggrannare redovisning

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju4 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservationen.

Särskilt yttrande

Effektivitet och integritet i
brottsbekämpningen (mom. 1)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Maud
Ekendahl (m) och Jeppe Johnsson (m) anför:

Det är tillfredsställande att regeringen äntligen
avser att utreda integritetsfrågor med ett mera
övergripande perspektiv. Vi förväntar oss att denna
utredning skall inriktas mot att Sverige skall få en
personrätt som varje rättsstat bör ha. Under senare
år har flera lagar, som innebär ökade ingrepp i den
personliga integriteten, tillkommit och vi anser att
inget ytterligare får ske förrän vi fått en
personrätt värd namnet.