Hemlig teleavlyssning, m.m.

Betänkande 1998/99:JuU10

Justitieutskottets betänkande 1998/99:JUU10

Hemlig teleavlyssning, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottet
• Hemställan

1998/99

JuU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet en skrivelse
från regeringen rörande tillämpningen under år 1997
av dels bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning, dels
bestämmelserna i lagen om hemlig kameraövervakning.

Utskottet föreslår att skrivelsen läggs till
handlingarna.

Skrivelsen

I skrivelse 1998/99:21 har regeringen
(Justitiedepartementet) berett riksdagen tillfälle
att ta del av vad som anförts i skrivelsen om hemlig
teleavlyssning, hemlig teleövervakning och hemlig
kameraövervakning vid förundersökning i brottmål
under år 1997.

Utskottet

Gällande rätt

Lagregler om hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning som tvångsmedel vid förundersökning
i brottmål finns i första hand i 27 kap.
rättegångsbalken (RB). Sådana bestämmelser finns
även i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål, lagen (1988:97) om
förfarandet hos kommunerna,
förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig
eller krigsfara m.m. samt lagen (1991:572) om
särskild utlänningskontroll.

Bestämmelser om hemlig kameraövervakning som
tvångsmedel vid förundersökning i brottmål finns i
första hand i lagen (1995:1506) om hemlig
kameraövervakning. Även lagen med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål och
lagen om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-
myndigheterna och domstolarna under krig eller
krigsfara m.m. upptar bestämmelser om hemlig
kameraövervakning.

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden
som befordras till eller från ett telefonnummer, en
kod eller annan teleadress i hemlighet avlyssnas
eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för
återgivning av innehållet i meddelandet. Sådan
avlyssning får användas vid förundersökning angående
brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott, om
gärningen är belagd med straff (27 kap. 18 § RB).

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i
hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har
expedierats eller beställts till eller från en viss
teleadress eller att sådana meddelanden hindras från
att nå fram. Hemlig teleövervakning får användas vid
förundersökning angående brott, för vilket inte är
föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex
månader. Övervakning av detta slag får vidare alltid
användas vid förundersökning angående brott enligt 1
§ narkotikastrafflagen (1968:64) eller brott enligt
1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling om
det avser narkotika samt vid förundersökning
angående misstanke om försök, förberedelse eller
stämpling till brott, för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år, om gärningen
(försök, förberedelse eller stämpling) är belagd med
straff (27 kap. 19 § RB).

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning
kan också komma i fråga vid misstanke om medhjälp
eller anstiftan till brott av angivet kvalificerat
slag.

För båda slagen av tvångsmedel gäller att de får
vidtas endast om någon är skäligen misstänkt för
brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för
utredningen. Åtgärden får endast avse en teleadress
som innehas eller annars kan komma att användas av
den misstänkte (27 kap. 20 § RB). Frågor om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av
rätten på ansökan av åklagaren. I ett beslut att
tillåta en sådan åtgärd skall anges vilken
teleadress och för vilken tid tillståndet gäller.
Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och
får inte överstiga en månad från dagen för beslutet
(27 kap. 21 § RB). Finns det inte längre skäl för
åtgärden, skall rätten eller åklagaren omedelbart
häva beslutet därom (27 kap. 23 § RB).

Hemlig kameraövervakning innebär att fjärrstyrda
TV-kameror, andra optisk-elektroniska instrument
eller andra därmed jämförbara utrustningar används
för optisk personövervakning vid förundersökning i
brottmål utan att upplysning om övervakningen lämnas
(1 § lagen om hemlig kameraövervakning).
Kameraövervakning får användas vid förundersökning
angående brott, för vilket inte är föreskrivet
lindrigare straff än fängelse i två år eller försök,
förberedelse eller stämpling till sådant brott, om
gärningen är belagd med straff (2 § samma lag).
Övervakningen får endast avse en plats där den
misstänkte kan antas komma att uppehålla sig. För
användning av hemlig kameraövervakning gäller
härutöver motsvarande förutsättningar som
beträffande hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning (3 §). Även i fråga om ansökan och
beslut gäller motsvarande regler för
kameraövervakning som för teleavlyssning och
teleövervakning.

I fråga om all tvångsmedelsanvändning anses tre
allmänna principer gälla. De tre principerna som
anknyter till innehållet i 2 kap. 12 §
regeringsformen är ändamålsprincipen,
behovsprincipen och proportionalitetsprincipen.
Ändamålsprincipen innebär att en myndighets
befogenhet att använda ett tvångsmedel skall vara
bunden till det ändamål, för vilket tvångsmedlet har
beslutats. Behovsprincipen innebär att en myndighet
får använda ett tvångsmedel bara när det finns ett
påtagligt behov och en mindre ingripande åtgärd inte
är tillräcklig. Proportionalitetsprincipen, som är
lagfäst bl.a. i 27 kap. 1 § tredje stycket RB och 3
§ första stycket 3 lagen om hemlig
kameraövervakning, innebär att en tvångsåtgärd i
fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall
stå i rimlig proportion till vad som finns att vinna
med åtgärden.

Genom beslut den 12 september 1996 beslöt
regeringen att tillkalla en särskild utredare som
skulle utreda ett antal frågor om kriminalpolisiära
arbetsmetoder som föll inom ramen för
straffprocessuella tvångsmedel (dir. 1996:64).
Utredningen, som antog namnet Buggningsutredningen,
överlämnade i april 1998 betänkandet Om buggning och
andra hemliga tvångsmedel (SOU 1998:46) till
regeringen. I betänkandet föreslås bl.a. viss
utvidgning av möjligheterna till hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning samt att
lagen om hemlig kameraövervakning skall inarbetas i
rättegångsbalken. Även tillämpningsområdet för
sistnämnda tvångsmedel föreslås utvidgat.
Betänkandet har remissbehandlats och bereds för
närvarande i Justitiedepartementet.

Skrivelsen

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54,
rskr. 298 och prop. 1988/89:124 s. 55,
1988/89:JuU25, rskr. 313) redovisar regeringen
årligen hur rättegångsbalkens regler om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning har
tillämpats (se senast skr. 1996/97:57 och
1997/98:26, 1997/98:JuU10, rskr. 148). I
överensstämmelse med vad som uttalades under
förarbetena till lagen om hemlig kameraövervakning
lämnar regeringen fr.o.m. år 1996 en motsvarande
redogörelse för hemlig kameraövervakning (prop.
1995/96:85 s. 37, 1995/96:JuU11 s. 11 f, rskr. 125).
En sådan redogörelse lämnades första gången i den
nyssnämnda skrivelsen 1997/98:26.

Regeringen lämnar i den nu förevarande skrivelsen
en redogörelse för tillämpningen under år 1997 av
bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning vid
förundersökning i brottmål samt om användningen av
motsvarande bestämmelser i lagen om hemlig
kameraövervakning. Redogörelsen bygger i huvudsak på
uppgifter som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen
gemensamt har lämnat i en skrivelse till regeringen
den 28 augusti 1998.

Av skrivelsen framgår att de ifrågavarande
tvångsmedlen främst har använts i förundersökningar
där det har funnits starka misstankar om organiserad
eller annan handel med narkotika. Huvudsyftet har
alltjämt varit att avslöja den mera omfattande
narkotikasmugglingen till Sverige och försäljningen
av narkotika inom landet.

Regeringens redovisning av hemlig teleavlyssning

Enligt regeringens redogörelse har domstol, när det
gäller förundersökning avseende grova
narkotikabrott, meddelat tillstånd att i hemlighet
lyssna av kommunikation till eller från teleadresser
som innehafts eller använts av 281 misstänkta
personer. Nedan anges i tabellform antalet
redovisade fall under åren 1983-1997.

-----------------------------------------------------

1983 418 1988 210 1993 261
-----------------------------------------------------
1984
414 1989 214 1994 309
-----------------------------------------------------
1985
233 1990 214 1995 333
-----------------------------------------------------
1986
213 1991 243 1996 306
-----------------------------------------------------
1987
205 1992 258 1997 281
-----------------------------------------------------

När det gäller andra grova brott, där det enligt
rättegångsbalken är tillåtet att använda
teleavlyssning, har avlyssning, enligt regeringens
redogörelse, skett i 58 fall under år 1997. Det har
gällt förundersökningar huvudsakligen rörande mord,
försök, förberedelse eller stämpling till sådant
brott, dråp, grovt rån och försök därtill,
människorov, mordbrand, grovt koppleri och grov
penningförfalskning. Antalet redovisade fall har
under åren 1983-1997 varit följande.

-----------------------------------------------------
| | | | | | |
|1983 |17 |1988 |15 |1993 |84 |
-----------------------------------------------------
|1984 | | | | | |
| |13 |1989 |24 |1994 |81 |
-----------------------------------------------------
|1985 | | | | | |
| | 6 |1990 |13 |1995 |83 |
-----------------------------------------------------
|1986 | | | | | |
| |15 |1991 |31 |1996 |91 |
-----------------------------------------------------
|1987 | | | | | |
| |15 |1992 |61 |1997 |58 |
-----------------------------------------------------

Utskottet vill i detta sammanhang anmärka att
utskottet vid sin granskning av tillämpningen under
år 1995 av de nu ifrågavarande bestämmelserna fann
att det sammanlagda av polismyndigheterna redovisade
antalet tillstånd till hemlig teleavlyssning under
det året uppgick till 333, varav 250 avsåg misstanke
om narkotikabrott och 83 andra slag av brottslighet
(1997/98:JuU10 s. 7).

Den genomsnittliga avlyssningstiden under år 1997
var 49 dagar. Motsvarande siffror för tidigare år
var i antal dagar 47 (1996), 50 (1995), 43 (1994),
43 (1993), 47 (1992), 44 (1991), 46 (1990), 44
(1989) och 48 (1988). Avlyssningstiderna varierar
dock kraftigt. Under år 1997 förekom fall där
avlyssningen pågick i bara en dag, medan den längsta
tiden var åtta månader och fem dagar.

Avlyssningen har haft betydelse för
förundersökningen beträffande den misstänkte i 41,5
% av fallen under år 1997. Motsvarande siffra är för
år 1996 knappt 49 %, för år 1995 drygt 51 %, för år
1994 knappt 52 %, för år 1993 drygt 56 %, för år
1992 47 %, för år 1991 48 %, för år 1990 47 %, för
år 1989 51 % och för år 1988 44 %. I drygt 29 % av
fallen under år 1997 har avlyssningen inte givit
något resultat och i ungefär lika många fall har
avlyssningen avbrutits med kvarstående misstanke.

Under år 1997 har det förekommit ett fall, i vilket
en ansökan om hemlig teleavlyssning lämnats utan
bifall av domstol. Rikspolisstyrelsen har vid sin
förhandsprövning inte lämnat något negativt besked
(jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f).

Regeringens redovisning av hemlig teleövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd
till hemlig teleövervakning i 165 fall under år
1997. Av tillstånden avsåg 115 narkotikabrott, under
det att övriga fall avsåg mord, förberedelse eller
stämpling till sådant brott, allmänfarlig
ödeläggelse, grov stöld, grovt bedrägeri och försök
till sådant brott, grovt dobbleri, grov
penningförfalskning, grov varusmuggling och grovt
vapenbrott. Antalet tillstånd uppgick för år 1996
till 99, för år 1995 till 44, för år 1994 till 68,
för år 1993 till 60, för år 1992 till 60, för år
1991 till 41 och för år 1990 till 42.

Under år 1997 uppgick den genomsnittliga
övervakningstiden till 49 dagar. Motsvarande tid var
44 dagar år 1996, 49 dagar år 1995, 45 dagar år
1994, 35 dagar år 1993, 47 dagar år 1992, 43 dagar
år 1991 och 42 dagar år 1990. Under år 1997 var den
längsta övervakningstiden sex månader och arton
dagar, medan den kortaste var en dag.

Teleövervakningen har haft betydelse för
förundersökningen i fråga om den misstänkte i 36,2 %
av fallen under år 1997. Övervakningen har varit
utan resultat i 32,5 % av fallen. Andelen fall där
åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke
uppgick till 31,3 %.

Enligt regeringens redovisning hade hemlig
teleövervakning betydelse för förundersökningen i 33
% av fallen år 1996, i 52 % av fallen år 1995, i 28
% av fallen år 1994, i 35 % av fallen år 1993, i 25
% av fallen år 1992, i 17 % av fallen år 1991 och i
19 % av fallen år 1990.

Under år 1997 har domstol i ett fall lämnat en
ansökan om hemlig teleövervakning utan bifall.
Rikspolisstyrelsen har vid sin förhandsprövning inte
lämnat något negativt förhandsbesked.

Utöver de ovan redovisade tillstånden har det i två
fall år 1997 förekommit att Säkerhetspolisen
bedrivit hemlig teleövervakning med stöd av reglerna
i RB.

Regeringens redovisning av hemlig kameraövervakning

Enligt regeringens redogörelse lämnades tillstånd
till hemlig kameraövervakning i 43 fall under år
1997. Av dessa avsåg 39 fall grova narkotikabrott,
medan övriga fall avsåg förberedelse till mord och
grovt rån. År 1996 - då lagen var i kraft elva
månader - lämnades tillstånd i 40 fall, av vilka 30
avsåg grova narkotikabrott.

Under år 1997 var den genomsnittliga tiden för
kameraövervakning drygt 47 dagar (32 dagar 1996).
Tiden varierar i de enskilda fallen från 15 dagar
till 7 månader och 14 dagar.

Enligt redovisningen har den hemliga
kameraövervakningen haft betydelse för
förundersökningen i fråga om den misstänkte i 28 %
av fallen. I 32,5 % av fallen har övervakningen inte
givit något resultat och i återstoden - 39,5 % - har
åtgärden avbrutits med kvarstående brottsmisstanke.
För år 1996 var motsvarande siffror 47,5 %, 27,5 %
och 25 %.

Enligt regeringen förekom det under år 1997 inte
något fall, i vilket domstol lämnade en ansökan om
tillstånd till hemlig kameraövervakning utan bifall.
Inte heller lämnade Rikspolisstyrelsen i något fall
ett negativt besked vid sin förhandsprövning.

Överväganden

Av regeringens skrivelse framgår att den hemliga
teleavlyssningen varit framgångsrik under år 1997.
Vad gäller den hemliga teleövervakningen har denna
varit något mindre framgångsrik men ändå givit
resultat i omkring en tredjedel av fallen. Antalet
tillstånd till sådan övervakning har ökat kraftigt
jämfört med år 1996. Enligt regeringen kan detta
förhållande förklaras med att ansökningar om
tillstånd till hemlig teleavlyssning numera ofta
kombineras med en ansökan om tillstånd till hemlig
teleövervakning. Att användningen av hemlig
teleövervakning ökat kan också, som regeringen
framhåller, förklaras med det ökade utbudet av
teletjänster, t.ex. mobiltelefoner utan något
abonnemang som kan härledas till en viss person. Av
regeringens redogörelse framgår vidare att
användningen av hemlig kameraövervakning bekräftat
att detta tvångsmedel är ett värdefullt och
personalbesparande komplement i polisens
utredningsarbete. Resultatutfallet för år 1997
ligger dock lägre än för år 1996, vilket, enligt
regeringen, kan förklaras av att övervakning i vissa
fall inte inletts på grund av tekniska problem.

Enligt utskottets mening ger regeringens
redovisning vid handen att såväl hemlig
teleavlyssning som hemlig teleövervakning och hemlig
kameraövervakning utgör värdefulla inslag i den
brottsutredande verksamheten. Utskottet vill dock
åter understryka vikten av restriktivitet när det
gäller dessa tvångsmedels användning. Som utskottet
tidigare framhållit (se senast 1997/98:JuU10 s. 9)
måste åtgärderna i varje enskilt fall så långt det
är möjligt begränsas både i fråga om den omfattning
och den tid som någon av åtgärderna pågår.

Med dessa uttalanden bör regeringens skrivelse
läggas till handlingarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande regeringens redovisning

att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1998/99:21 till
handlingarna.

Stockholm den 28 januari 1999

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie Fagerström
(s), Maud Ekendahl (m), Helena Frisk (s), Yvonne
Oscarsson (v), Ragnwi Marcelind (kd), Jeppe Johnsson
(m), Kia Andreasson (mp), Gunnel Wallin (c), Siw
Persson (fp) och Göran Norlander (s).