Handläggning av strafföreläggande

Betänkande 1999/2000:JuU18

Justitieutskottets betänkande 1999/2000:JUU18

Handläggning av strafföreläggande

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1999/2000

JuU18

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om ändrade regler
rörande strafföreläggande och vissa ändringar i sekretesslagstiftningen. För-
slaget innebär bl.a. att ett strafföreläggande skall kunna sättas upp i form av
ett elektroniskt dokument och att handläggningen av ärenden om strafföre-
läggande förenklas i vissa avseenden.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

I ärendet föreligger en reservation och ett särskilt yttrande.

Propositionen

I proposition 1999/2000:67 har regeringen (Justitiedepartementet) föreslagit
att riksdagen antar regeringens förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Lagförslagen, som granskats av Lagrådet, har fogats till betänkandet, se
bilaga.

Motionen

1999/2000:Ju23 av Siw Persson och Johan Pehrson (fp) vari yrkas att riksda-
gen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att
en vidgad möjlighet för åklagaren att strafförelägga också med fängelse som
påföljd bör bli föremål för en närmare utredning.

Utskottet

Ärendet och dess beredning

I detta ärende behandlar utskottet ett regeringsförslag om bl.a. ändrade be-
stämmelser rörande strafföreläggande samt en motion som väckts med an-
ledning av propositionen.
Riksåklagaren överlämnade år 1997 till regeringen promemorian Förslag
till ändringar i rättegångsbalken m.fl. författningar för en rationellare hand-
läggning av strafförelägganden. I mars 1998 överlämnade Riksåklagaren ett
tillägg till promemorian till regeringen. I promemorian och tillägget till
denna behandlades bl.a. frågan om elektronisk signatur av strafföreläggan-
den, vissa förenklingar av reglerna om strafföreläggande och några sekretess-
frågor.

Ekosekretessutredningen (Ju 1997:04) överlämnade i februari 1999 en
promemoria till regeringen vari föreslogs bl.a. förändringar av sekretessen
för uppgifter i belastningsregistret.

Promemoriorna har remissbehandlats (dnr Ju 97/2631 och dnr Ju 99/813).
Till grund för förslagen i propositionen ligger promemoriorna och remissbe-
handlingen av dessa.

Lagrådet har granskat förslagen och lämnat dem utan erinran.

Allmänt om strafföreläggande

Strafföreläggande är en summarisk process i vilken åklagaren kan lagföra
brott som hör under allmänt åtal. Reglerna om strafföreläggande finns i 48
kap. rättegångsbalken (RB) och i strafföreläggandekungörelsen (1970:60).

Strafföreläggande innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart
eller inom viss tid föreläggs ett bötesstraff efter vad åklagaren anser att bro
tet bör föranleda. Strafföreläggande får vidare avse villkorlig dom eller sådan
påföljd i förening med böter i fall då det är uppenbart att rätten skulle döma
till sådan påföljd. Detta gäller dock inte för brott som har begåtts av någon
som inte fyllt 18 år eller om det finns anledning att förena den villkorliga
domen med föreskrift om samhällstjänst. Vidare kan ett strafföreläggande
också omfatta ett enskilt anspråk som avser betalningsskyldighet.

Är ett brott förenat med egendoms förverkande, annan sådan särskild rätts-
verkan eller särskild rättsverkan i form av avgift enligt lagen (1994:419) om
brottsofferfond, skall också den särskilda rättsverkan föreläggas den miss-
tänkte till godkännande. Detsamma gäller kostnad för blodprovstagning och
blodundersökning som avser den misstänkte och som har gjorts för utredning
om brottet.

Ett strafföreläggande skall sättas upp skriftligen och undertecknas av åkla-
garen. Strafföreläggandet eller ett skriftligt besked om dess innehåll skall
lämnas eller sändas till den misstänkte.

Har åklagaren utfärdat ett strafföreläggande som avser villkorlig dom eller
sådan påföljd i förening med böter bör han underrätta den misstänkte om
beslutet vid ett personligt sammanträffande, se 3 § förordningen (1964:740)
med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål och 1 § förordningen
(1994:1763) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

Ett strafföreläggande godkänns genom att den misstänkte undertecknar och
tillställer behörig mottagare - för närvarande den lokale åklagaren i Kiruna -
en förklaring att han erkänner gärningen och godtar det straff samt den sär-
skilda rättsverkan och det enskilda anspråk som upptagits i föreläggandet.
Avser ett strafföreläggande inte annat än böter eller böter och avgift till
brottsofferfond och betalas hela beloppet till myndighet som regeringen
bestämmer, utan att skriftligt godkännande skett, anses betalningen som
godkännande, om det inte framgår att den misstänkte inte har avsett att god-
känna föreläggandet.

Har ett strafföreläggande godkänts, gäller det som lagakraftvunnen dom.

Godkänner den misstänkte inte föreläggandet, skall åtal normalt väckas.
Ett godkännande som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller stäm-
ningsansökan är utan verkan.

Finner åklagaren att ett godkänt strafföreläggande innehåller en uppenbar
oriktighet till följd av skrivfel, räknefel eller liknande förbiseende, får han
under vissa förutsättningar besluta om rättelse av föreläggandet.

Eftersom ett godkänt strafföreläggande gäller som lagakraftvunnen dom,
kan det inte överklagas utan bara angripas genom extraordinära rättsmedel.
Ett strafföreläggande kan sålunda bli föremål för resning enligt bestämmel-
serna om resning av brottmålsdom i 58 kap. RB. Det kan vidare undanröjas
enligt särskilda bestämmelser i 59 kap. 6-9 §§ RB.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen ett antal ändringar i reglerna om hand-
läggning av strafföreläggande enligt 48 kap. rättegångsbalken.

- Strafförelägganden skall kunna sättas upp och utfärdas i form av ett
elektroniskt dokument.

- Möjligheterna att godkänna ett föreläggande genom betalning utökas i
viss mån.

- Reglerna när ett godkännande uteblir, dvs. när den misstänkte bestrider
eller när godkännandet kommer in efter det att åklagaren på nytt har tagit upp
frågan om ansvar, förenklas.

Vidare föreslås att åklagarmyndigheternas ärenderegister, Brådis, skall
sekretessregleras. Slutligen föreslås en ändring i sekretesslagen (1980:100)
för att klargöra att sekretessen för uppgifter i belastningsregistret endast
gäller i verksamhet som avser förande av eller uttag ur registret.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2000.

Överväganden

När institutet strafföreläggande infördes år 1948 fick det avse högst 20 dags-
böter. Tillämpningsområdet har sedan dess utvidgats vid flera tillfällen.
Senast skedde detta genom lagstiftning som trädde i kraft år 1997 (prop.
1996/97:8, bet. 1996/97:JuU4, rskr. 1996/97:39) varigenom möjligheten att
låta strafföreläggande avse villkorlig dom eller villkorlig dom i förening med
böter infördes.

Det nu förevarande förslaget innebär inte någon förändring av tillämp-
ningsområdet för strafföreläggande men väl moderniseringar och förenkling-
ar i vissa avseenden. Moderniseringen sker främst genom möjligheten att
sätta upp och utfärda strafföreläggande i form av ett elektroniskt dokument.
Som regeringen anför bör denna möjlighet leda till snabbare och rationellare
hantering av strafföreläggande. Användningen av tekniken med s.k. elektro-
niska signaturer torde innebära att några egentliga säkerhetsproblem i hante-
ringen inte behöver befaras.

Även de övriga förslagen rörande förfarandet vid strafföreläggande synes
ägnade att bidra till en rationellare och snabbare process.

Vad gäller sekretessregleringen av åklagarmyndigheternas särskilda ären-
deregister över brottmål instämmer utskottet i regeringens bedömning att en
sådan reglering är nödvändig för att undvika att registret utnyttjas som ett
belastningsregister i otillbörligt syfte. Genom förslaget förhindras nämligen
s.k. samkörning av registeruppgifter. Utskottet har heller ingen erinran mot
att bestämmelserna om sekretess för belastningsregistret förtydligas på det
sätt regeringen föreslagit.

Med det anförda tillstyrker utskottet regeringens förslag.

I motion Ju23 (fp) begärs en utredning av möjligheten att låta strafföreläg-
gande avse fängelse.

När strafföreläggandeinstitutet infördes, uttalades i lagmotiven att tillämp-
ningen borde begränsas till de egentliga ordningsförseelserna. Med hänsyn
härtill borde strafföreläggande inte kunna användas beträffande brott, på
vilka kunde följa frihetsstraff (NJA II 1943 s. 603). Efter flera andra refor-
mer bestämdes genom lagstiftning år 1994 att strafföreläggande skulle kunna
användas beträffande alla brott, för vilka böter, dock inte normerade sådana,
ingick i straffskalan (prop. 1994/95:23, bet. 1994/95:JuU22, rskr.
1994/95:40). Som ovan nämnts kan sedan 1997 strafföreläggande avse vill-
korlig dom.

I samband med att riksdagen behandlade förslaget att låta strafföreläggan-
de avse villkorlig dom, uttalade utskottet bl.a. följande. En utvidgning av
möjligheterna att använda strafföreläggandeinstitutet skulle medföra att
resurserna för brottsbekämpning kunde användas på de områden där de bäst
behövdes. Samtidigt måste beaktas att polis och åklagare vid dessa förfaran-
den fullgjorde såväl den brottsutredande som den dömande funktionen. Det
fanns därför, enligt utskottets mening, en gräns för i vilken utsträckning man
kunde utvidga användningen av denna reaktionsform.

Utskottet anmärkte för sin del att det i domstolarnas praxis förekom en rad
fall där påföljden regelmässigt bestämdes till villkorlig dom, normalt i kom-
bination med ett bötesstraff. Det gällde särskilt förmögenhetsbrott av begrän-
sad omfattning som inte utgjorde återfall i brott och där gärningsmannen
saknade övervakarbehov. Som exempel på sådana brott kunde nämnas stöl-
der av engångskaraktär, bedrägerier bestående i övertrasseringar av eget
konto och försäkringskassebedrägerier. Det rörde sig inte sällan om personer
som tidigare inte var brottsbelastade men som i stundens ingivelse eller på
grund av ekonomiska svårigheter begick brott för att bättra på sin ekonomis-
ka ställning. Ansvarsbedömningen var i dessa fall i regel okomplicerad och
påföljdsvalet ofta helt förutsebart.

Utskottet ansåg att regeringens förslag i de nyss nämnda fallen otvivelak-
tigt medförde att vissa mål skulle kunna handläggas mer rationellt, men mot
detta skulle vägas att villkorlig dom i första hand kom i fråga för första-
gångsförbrytare och att det ur kriminalpolitisk synvinkel fanns ett värde i att
påföljden dömdes ut av domstol.

Utskottet delade i och för sig uppfattningen att det i vissa fall kunde finnas
ett värde i att lagföringen skedde vid domstol. Detta gällde särskilt när det
var fråga om unga lagöverträdare. När det gällde förstagångsförbrytare i
allmänhet måste det, som regeringen anfört, vägas in att det förelåg en möj-
lighet att enligt 46 kap. 15 § rättegångsbalken företa bl.a. mål av nu aktuell
karaktär till huvudförhandling utan att den tilltalade var närvarande. Hade så
varit fallet var den tilltalades enda kontakt med domstolen stämningen, kal-
lelsen till förhandlingen, det skriftliga exemplaret av domen och en kortfattad
beskrivning av innebörden av påföljden villkorlig dom. I de fall domen av-
kunnades i den tilltalades närvaro lämnades ofta inte heller någon utförligare
beskrivning av vad påföljdsvalet innebar. För den tilltalade måste därmed
skillnaderna mellan de olika formerna för beivrandet av brottet många gång-
er framstå som obetydliga.

Till detta kom att strafföreläggande vid villkorlig dom, enligt vad som för-
utskickades i propositionen, skulle presenteras vid ett personligt sammanträf-
fande mellan åklagaren och den misstänkte, och alltså bli mindre anonymt än
vad fallet blev vid ett förfarande inför domstol där den tilltalade inte instäl
sig till huvudförhandlingen.

Avslutningsvis ville utskottet uttala att det ur kriminalpolitisk synpunkt
kunde vara väl så viktigt att samhällets reaktion på den begångna gärningen
kom i så nära anslutning som möjligt till tidpunkten för brottet. Detta kunde
uppnås i större utsträckning med strafföreläggandeinstitutet än om en huvud-
förhandling i domstol måste avvaktas.

Mot bakgrund av det anförda kunde utskottet i princip ställa sig bakom
förslaget i propositionen. Här hade utskottet när det gällde de uttalade farhå-
gorna om att förslaget inte var acceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt tagit
hänsyn till att reformen begränsats till fall där skuldfrågan skulle vara okom-
plicerad och påföljdsvalet helt förutsebart. Utskottet ville också i samman-
hanget påpeka att åklagare redan enligt gällande regler hade möjlighet att
meddela åtalsunderlåtelse i sådana fall där det kunde antas att påföljden i
händelse av åtal skulle bli villkorlig dom och det förelåg särskilda skäl. Ut-
skottet utgick visserligen från att åtalsunderlåtelse i dessa fall endast var
avsedd att förekomma i undantagssituationer när en lagföring inför domstol
framstod som opåkallad. Från principiell synpunkt kunde emellertid hävdas
att det inte förelåg någon större skillnad mellan denna åklagarnas rätt och
den föreslagna ordningen (bet. 1996/97:JuU4 s. 4 f).

I fråga om det nu aktuella motionsyrkandet vill utskottet framhålla följan-
de.

Enligt 30 kap. 1 § brottsbalken gäller att vid val av påföljd fängelse är att
anse som en svårare påföljd än villkorlig dom eller skyddstillsyn.

Vid huvudförhandling i brottmål skall, enligt 1 kap. 3 b § rättegångsbal-
ken, tingsrätten normalt bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.
Rör huvudförhandlingen mål om brott, för vilket inte är föreskrivet svårare
straff än böter eller fängelse i högst sex månader är tingsrätten dock domför
utan nämndemän, om det inte finns anledning att döma till annan påföljd än
böter och det i målet inte är fråga om företagsbot. Ett fängelsestraff kan allt
bara ådömas av fullsutten rätt, dvs. lagfaren domare jämte nämndemän.

Av 46 kap. 15 § andra stycket 1 rättegångsbalken framgår att om saken
kan utredas tillfredsställande, får målet avgöras i den tilltalades utevaro om
det inte finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst
tre månader, villkorlig dom eller skyddstillsyn eller sådana påföljder i för-
ening. Fängelse får dock, enligt paragrafens tredje stycke, ådömas endast om
den tilltalade vid ett tidigare rättegångstillfälle för huvudförhandling under-
låtit att inställa sig personligen.

Såsom framhållits i åtskilliga tidigare lagstiftningsärenden erbjuder straffö-
reläggandeinstitutet väsentliga fördelar framför allt när det gäller snabbhet i
förfarandet och effektiv användning av statens resurser. Samtidigt är det,
som utskottet tidigare framhållit, tydligt att det finns en gräns för hur långt
användningen av strafföreläggande kan utsträckas.

Visserligen skulle vissa av de argument beträffande
handläggningen i domstol som anfördes till stöd för att låta
strafföreläggande avse villkorlig dom kunna anföras även till
stöd för att det borde vara möjligt att också förelägga kortare
fängelsestraff genom strafföreläggande. Likaså skulle det kunna
hävdas att i sådana fall där brottets art utgör skäl för fängelse,
påföljdsbestämningen inte vore svårare än i sådana fall där det
stod klart att påföljden skulle bli villkorlig dom. Enligt
utskottets mening framstår det likväl som klart olämpligt att
utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande på det sätt
motionärerna begärt. Här bör inte bara framhållas att det från
rättssäkerhetssynpunkt framstår som oacceptabelt att
frihetsberövande skulle kunna ske utan domstolsprövning utan
också att allvaret i en gärning som förskyllt fängelse bör
inskärpas genom lagföring inför domstol. Härtill kommer att
det framstår som principiellt felaktigt att i ännu ett avseende ge
en åklagare större möjlighet att bestämma påföljd än vad som
tillkommer en ensam lagfaren domare. Mot bakgrund härav kan
utskottet inte finna något behov av en sådan utredning som
motionärerna begärt. Motion Ju23 avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande propositionen

att riksdagen antar regeringens förslag till

a) lag om ändring i rättegångsbalken,

b) lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

2. beträffande utvidgad användning av strafföreläggande

att riksdagen avslår motion 1999/2000:Ju23.
res. (fp)

Stockholm den 26 april 2000

På justitieutskottets vägnar

Gun Hellsvik

I beslutet har deltagit: Gun Hellsvik (m), Ingvar
Johnsson (s), Märta Johansson (s), Margareta
Sandgren (s), Alice Åström (v), Ingemar Vänerlöv
(kd), Anders G Högmark (m), Ann-Marie
Fagerström (s), Helena Zakariasén (s), Morgan
Johansson (s), Yvonne Oscarsson (v), Ragnwi
Marcelind (kd), Kia Andreasson (mp), Gunnel
Wallin (c), Siw Persson (fp), Anita Sidén (m) och
Cecilia Magnusson (m).

Reservation

Utvidgad användning av strafföreläggande (mom. 2)

Siw Persson (fp) anför:

Enligt min mening kan flera av de skäl som fick motivera att låta strafföre-
läggande i vissa fall avse villkorlig dom även anföras till stöd för att låta
strafföreläggande avse fängelsestraff. Det gäller särskilt vid s.k. artbrott, t
rattfylleri, där det finns en fast påföljdspraxis. Att använda strafföreläggan
i dessa fall skulle också innebära både en snabb reaktion på brottet och ett
effektivare utnyttjande av samhällets brottsbekämpande resurser. Jag anser
därför att det bör utredas om strafföreläggande skall kunna avse fängelse som
påföljd. Vad jag nu anfört bör ges regeringen till känna.

Jag anser att utskottets hemställan under moment 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande utvidgad användning av strafföreläggande

att riksdagen med bifall till motion 1999/2000:Ju23
som sin mening ger regeringen till känna vad som
anförts i reservationen.

Särskilt yttrande

Utvidgad användning av strafföreläggande (mom. 2)

Gun Hellsvik (m), Anders G Högmark (m), Anita Sidén (m) och Cecilia
Magnusson (m) anför:

Villkorlig dom får inte föreläggas genom strafföreläggande beträffande brott
som har begåtts av någon som inte fyllt 18 år. I samband med att strafföre-
läggandeinstitutet utvidgades till att omfatta villkorlig dom ansåg vi att
personer under 21 år borde undantas från reformen. Vi ansåg att det ur kri-
minalpolitisk synpunkt fanns ett inte obetydligt värde i att påföljden även i
dessa fall ålades av domstol; härigenom skulle också allvaret i samhällets
reaktion mot brott tydligt visas. Vi har alltjämt denna uppfattning.

Regeringens lagförslag