Handelsagentur

Betänkande 1990/91:LU25

Lagutskottets betänkande 1990/91:LU25

Handelsagentur

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Utskottet
• Hemställan

1990/91
LU25

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1990/91:63, vari
föreslås en lag om handelsagentur som skall ersätta
bestämmelserna om handelsagentur i lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande
(kommissionslagen).

Företrädare för Förbundet Sveriges handelsrepresentanter har
inför utskottet framfört synpunkter på lagförslaget.

Någon motion har inte väckts med anledning av propositionen,
och utskottet tillstyrker bifall till propositionen.

Propositionen

I proposition 1990/91:63 föreslår regeringen
(justitiedepartementet) -- efter hörande av lagrådet -- att
riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen till
1. lag om handelsagentur,
2. lag om ändring i lagen (1914:45) om kommission,
handelsagentur och handelsresande,
3. lag om ändring i hemförsäljningslagen (1981:1361),
4. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748).

Lagförslagen återfinns i bilaga till betänkandet.

I propositionen bereder regeringen riksdagen också tillfälle
att ta del av vad föredragande statsrådet anfört om
internationella konventioner (avsnitt 2.11).

Utskottet

Nuvarande bestämmelser om handelsagentur finns i lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande --
vanligen benämnd kommissionslagen. Lagen innehåller också
bestämmelser om andra merkantila mellanmän, nämligen
kommissionärer, handelsresande och platsförsäljare samt dessas
förhållande till sina kommittenter eller huvudmän.

Med kommissionär förstås enligt kommissionslagen den som
åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn sälja
eller köpa varor, värdepapper eller annan lös egendom.

Med handelsagent avses enligt kommissionslagen den som har
åtagit sig uppdrag att för huvudmannens räkning verka för
avsättning av varor genom att ta upp order till huvudmannen
eller genom att i huvudmannens namn sluta försäljningsavtal.
Kommissionslagens bestämmelser avser således endast
försäljningsagentur -- inte inköpsagentur. Bestämmelserna om
handelsagentur gäller endast om verksamheten drivs av en
självständig yrkesidkare, som har ett eget kontor eller
liknande. Avtalet mellan agenten och huvudmannen brukar benämnas
agenturavtal.

Utmärkande för en handelsresande är enligt kommissionslagen
att denne har åtagit sig uppdrag att för en köpmans räkning
verka för avsättning av varor genom att resa från ort till ort
och söka upp kunder och därvid ta upp order till huvudmannen
eller sluta avtal i huvudmannens namn. På sina resor medför en
handelsresande inga varor, som är avsedda att säljas. I lagen
skiljs mellan sådana handelsresande som är anställda i
huvudmannens tjänst och sådana som är självständiga
uppdragstagare.

För att anses som platsförsäljare gäller samma förutsättningar
som för en handelsresande med den enda skillnaden att
platsförsäljaren arbetar endast inom den ort där huvudmannen
driver sin rörelse. Också platsförsäljaren kan antingen vara
anställd i huvudmannens tjänst eller verka som självständig
uppdragstagare.

Kommissionslagen, som är tillkommen efter nordiskt samarbete,
reformerades år 1974 varvid agentens ställning gentemot
huvudmannen stärktes. På begäran av riksdagen (bet. LU
1977/78:4) tillsatte regeringen år 1978 en kommitté (Ju 1978:10)
med uppdrag att få till stånd en tidsenlig lagstiftning på
området. Kommittén, som antog namnet kommissionslagskommittén,
avlämnade år 1984 delbetänkandet (SOU 1984:85) Handelsagentur
och kommission. Betänkandet har remissbehandlats. Det i
betänkandet presenterade lagförslaget innehåller en fullständig
reglering av frågor om handelsagentur men är inte heltäckande
med avseende på kommission. När det gäller kommission
kompletteras och revideras kommitténs överväganden i dess
slutbetänkande (SOU 1988:63) Kommission och dylikt.

År 1986 antog EGs ministerråd ett direktiv om samordning av
medlemsstaternas lagsiftning rörande handelsagenter
(86/653/EEC). Direktivet reglerar det interna förhållandet
mellan agenten och huvudmannen. Frågor om förhållandet till
tredje man lämnas utanför direktivet. Även vissa andra frågor
överlämnas till medlemsländernas egen beslutssfär, t.ex. frågor
om skadestånd och förtida uppsägning. I vissa fall erbjuder
direktivet alternativa modeller, t.ex. när det gäller
avgångsvederlag. I övrigt rör det sig om ett s.k.
maximidirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna inte får
välja andra lösningar än dem som valts i direktivet.
Medlemsstaterna skulle med vissa undantag anpassa sin
lagstiftning till direktivet före den 1 januari 1990. Detta har
hittills skett i endast ett fåtal länder. I Danmark trädde en ny
lag om handelsagenter (lov nr. 272 af 2 maj 1990) i kraft i maj
1990. Lagen bygger på EG-direktivet. I Finland och Norge är
siktet inställt på att införa nya regler om handelsagentur, och
under förevarande lagstiftningsärendes beredning i
justitiedepartementet har överläggningar hållits med företrädare
för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Island och Norge.

I propositionen läggs fram förslag till en lag om
handelsagentur som skall ersätta bestämmelserna om
handelsagentur i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur
och handelsresande. Gällande bestämmelser om kommission kvarstår
tills vidare oförändrade. Alla som är självständiga
uppdragstagare kommer i framtiden att falla under definitionen
på handelsagent, och deras förhållanden avses följaktligen att
regleras av de i propositionen föreslagna reglerna om
handelsagenter. Lagregleringen rörande handelsresande och
platsförsäljare som är löneanställda eller provisionsanställda
föreslås bli upphävd.

De bestämmelser som föreslås bli upphävda och som gäller alla
handelsresande och platsombud, avser uppsägningstid och
ersättning för resor, traktamente m.m. (86 § och 86 a § första
stycket). Bestämmelsen om uppsägningstid innebär rätt till tre
månaders uppsägningstid men får åsidosättas i kollektivavtal. De
övriga bestämmelserna är helt tvingande till den anställdes
förmån. I kommissionslagen erinras om att längre uppsägningstid
kan följa av lagen (1982:80) om anställningsskydd. Enligt denna
lag är uppsägningstiden, borsett från helt kortvariga
anställningar, lägst två och högst sex månader, beroende av
arbetstagarens ålder. De bestämmelser som bara gäller
provisionsanställda handelsresande och platsförsäljare och som
också föreslås bli upphävda handlar om rätt till provision och
provisionsnota (86 a § tredje stycket jämfört med 68, 70 och
71 §§). Dessa bestämmelser, som är tvingande till den anställdes
förmån när det gäller rätt till efterprovision men i övrigt
dispositiva, överensstämmer i stort med motsvarande regler
rörande handelsagenter.

I propositionen föreslås att den nya lagen skall omfatta både
inköps- och försäljningsagentur. Tillämpningsområdet för
lagstiftningen föreslås vara handel med varor. Något krav på att
agenten skall ha eget kontor eller liknande ställs inte upp.
Förslaget innebär att agentens ställning gentemot huvudmannen
stärks i olika hänseenden. De nya bestämmelserna är i större
utsträckning tvingande till agentens förmån än kommissionslagens
regler om handelsagentur. Huvudregeln i lagförslaget är
emellertid att lagens bestämmelser är dispositiva. De
dispositiva bestämmelserna får vika inte bara för avtal mellan
parterna utan också för praxis som utbildats mellan parterna och
för handelsbruk eller annan sedvänja. Kan en bestämmelse inte
åsidosättas genom avtal, gäller den däremot också framför praxis
som utbildats mellan parterna och framför handelsbruk eller
annan sedvänja. Bestämmelser som är tvingande till förmån för
agenten skall inte kunna kringgås genom att parterna avtalar att
ett annat lands lag skall vara tillämplig på deras
mellanhavanden (s.k. lagvalsklausul).

I propositionen föreslås vidare att parterna skall ha en
ömsesidig lojalitetsplikt och informationsskyldighet. Agenten
skall göra skäliga ansträngningar vid utförandet av uppdraget
och följa skäliga instruktioner från huvudmannen. Denne skall
tillställa agenten nödvändigt material. Bestämmelser om detta
förs in i den nya lagen och görs tvingande för båda parterna. I
propositionen föreslås också dispositiva bestämmelser om
agentens skyldighet att vårda huvudmannens egendom, att hålla
den försäkrad och att hålla den avskild från annan egendom.
Vidare föreslås vissa dispositiva bestämmelser om agentens
redovisningsskyldighet.

Beträffande provision innehåller propositionen bestämmelser
som innebär att agenten skall ha rätt till provision för avtal
som ingås under uppdragstiden, om agenten har medverkat till
avtalet, om han tidigare har skaffat kunden eller om kunden hör
till ett område eller en kundkrets som tilldelats agenten.
Detsamma föreslås gälla om avtalet ingås senare men anbudet har
kommit in under uppdragstiden. Vid kolliderande anspråk efter
agentskifte föreslås att den tidigare agentens krav normalt
skall gå för den nyes. Rätten till provision bortfaller om
tredje man drar sig ur avtalet utan att detta kan skyllas på
huvudmannen. Lagförslagets bestämmelser om rätt till provision
är dispositiva medan bestämmelserna om bortfallande av sådan
rätt är tvingande till agentens förmån. När det gäller
redovisning av provisionsbelopp föreslås att provisionen skall
betalas ut kvartalsvis. Intjänad provision och bortfall av rätt
till provision skall redovisas i kvartalsvis utställda
provisionsnotor. Huvudmannen skall enligt förslaget vara skyldig
att lämna agenten upplysningar som behövs för kontroll av
provisionsnotan. Om han vägrar eller det kan antas att hans
uppgifter är oriktiga, får agenten låta granska huvudmannens
bokföring i erforderliga delar. Bestämmelserna härom föreslås
nästan fullt ut tvingande till agentens förmån.

Agenten skall vidare enligt förslaget ha rätt att innehålla
huvudmannens varor, material och handlingar som säkerhet för
fordringar gentemot huvudmannen vilka härrör ur samma uppdrag
som den innehållna egendomen. Varor -- men inte material och
handlingar -- som innehållits på detta sätt i tre månader får
säljas. Vissa varor får dock säljas tidigare. Agenten får sedan
använda de medel som erhålls vid försäljningen för att skaffa
sig betalning för fordringarna. Dessa bestämmelser föreslås bli
tvingande till agentens förmån.

De i propositionen föreslagna bestämmelserna om agenturavtals
upphörande innebär bl.a. att tidsobestämda agenturavtal får
sägas upp av endera parten med en uppsägningstid på en till sex
månader, beroende på hur länge avtalsförhållandet varat.
Tidsbestämda avtal omvandlas till icke tidsbestämda avtal, om
parterna fortsätter agenturförhållandet efter avtalstidens slut.
Bestämmelserna föreslås tvingande fullt ut till agentens förmån
och delvis till huvudmannens. Man får inte avtala om längre
uppsägningstid vid uppsägning från agentens sida än vid
uppsägning från huvudmannen. En part föreslås vidare ha rätt att
säga upp agenturavtalet med omedelbar verkan, om motparten har
gjort sig skyldig till ett avtalsbrott av väsentlig betydelse
för den andra parten under förutsättning att motparten insåg
eller borde ha insett avtalsbrottets betydelse för den andra
parten. En part föreslås vidare ha rätt att säga upp avtalet med
omedelbar verkan, om det föreligger någon annan viktig grund för
att frånträda avtalet i förtid. Lagförslagets bestämmelser i
dess frågor om förtida uppsägning är tvingande till agentens
förmån.

Agentens nuvarande rätt till efterprovision och ersättning för
investeringar då avtalet upphör föreslås i propositionen bli
ersatt av en rätt till avgångsvederlag. De nya reglerna innebär
bl.a. att agenten har rätt till avgångsvederlag för bestående
värden som han tillfört huvudmannen i form av upparbetade
kundförbindelser. Avgångsvederlaget skall vara skäligt och
föreslås uppgå till högst ett belopp motsvarande ett års
ersättning. Rätten till avgångsvederlag är beroende av orsaken
till att avtalet upphör. Sådan rätt föreligger t.ex. inte vid
förtida uppsägning på grund av agentens väsentliga avtalsbrott
och i många fall inte heller vid uppsägning från agentens sida.
Krav på avgångsvederlag måste framställas inom ett år från det
att uppdraget upphörde. Bestämmelserna om avgångsvederlag
föreslås bli tvingande till agentens förmån.

Enligt lagförslaget har såväl agenten som huvudmannen rätt
till ersättning för skada på grund av motpartens avtalsbrott, om
motparten inte visar att avtalsbrottet inte beror på försummelse
från hans sida (presumtionsansvar). Vidare föreslås att en part
skall ha rätt till ersättning för skada till följd av motpartens
konkurs. Också dessa bestämmelser är tvingande till agentens
förmån.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
1992.

Utskottet vill för sin del framhålla att en betydelsefull del
av vår inrikes och utrikes handel sker genom förmedling av
handelsagenter och andra merkantila mellanmän. Särskilt
handelsagenternas verksamhet rör ofta internationella
affärsförhållanden och då speciellt med inriktning på Europa.
Trots den alltmer ökande handeln över gränserna har vår svenska
lagstiftning om handelsagenter och andra mellanmän i sina
huvuddrag varit oförändrad alltsedan kommissionslagen infördes
år 1914. Bestämmelserna om mellanmännens rätt till ersättning,
om uppdragets upphörande samt om parternas rättigheter och
skyldigheter när deras mellanhavande avslutas ändrades dock i
väsentliga avseenden år 1974. Reformen syftade till att ge i
första hand handelsagenterna en ställning som var mera jämbördig
med den som agenterna i de större europeiska industriländerna
hade vid denna tid. Det visade sig emellertid ganska snart att
dessa ändringar inte var tillräckliga och att det alltjämt fanns
brister i uppdragstagarnas rättsskydd vid avtalets upphörande.
Frågan om en mer genomgripande reform aktualiserades i riksdagen
år 1977 med anledning av en motion rörande ändrade regler om
efterprovision alternativt ett införande av avgångsvederlag
enligt kontinentalt mönster. I sitt av riksdagen godkända
betänkande i ärendet (bet. LU 1977/78:4) framhöll utskottet att
en översyn av bl.a. bestämmelserna om efterprovision var
motiverad. Utskottet anförde vidare att översynsarbetet borde
ske i nordiskt samarbete. Utskottet pekade också på att
kommissionslagen i flera stycken var föråldrad och tämligen
svårtillgänglig. En förenkling av bestämmelserna och en
modernisering i språkligt hänseende borde därför eftersträvas
vid en översyn. Vad utskottet anfört gav riksdagen som sin
mening regeringen till känna.

Behovet av en reform i ovan angivna hänseenden har enligt
utskottets mening inte minskat under årens lopp. Därtill kommer
att den internationella utvecklingen under senare år
nödvändiggör en reform. EFTA-länderna befinner sig för
närvarande i en omfattande integrationsprocess med målet att
skapa ett dynamiskt europeiskt samarbetsområde, EEA (European
Economic Area) där samtliga EGs och EFTAs medlemsländer skall
ingå. Ett led i denna process är att EFTA-länderna skall anpassa
sin lagstiftning till de delar av EGs regelverk som parterna
gemensamt definierat som relevanta. Till sådana s.k. relevant
acquis communautaire hör det ovan redovisade EG-direktivet från
år 1986 om handelsagenter.

Utskottet konstaterar sammanfattningsvis att det sedan länge
förelegat ett uttalat behov av en mera allmän förstärkning av
handelsagenternas ställning gentemot sina huvudmän. Enligt
utskottets mening behöver lagstiftningen om handelsagenter också
ges en mera tidsenlig utformning som harmonierar med det
regelsystem som håller på att växa fram inom EG. Med hänsyn till
den pågående integrationsprocessen är det vidare angeläget att
en reform kommer till stånd snarast möjligt. Av denna anledning
bör arbetet med en översyn av reglerna om kommisssion m.m. inte
avvaktas. Utskottet kan inte finna några nackdelar med att en
särskild lagstiftning om handelsagentur nu genomförs och att den
nuvarande regleringen av kommissionsuppdrag tills vidare behålls
oförändrad.

De förslag som läggs fram i propositionen tillgodoser enligt
utskottets mening till fullo det reformbehov som föreligger.
Utskottet konstaterar också att förslaget i propositionen är väl
ägnat att läggas till grund för en ny lag om handelsagentur.
Lagrådet har också lämnat förslagen utan erinran.

Ett spörsmål som utskottet ägnat särskild uppmärksamhet gäller
frågan om konsekvenserna av att lagregleringen rörande
handelsresande och platsförsäljare tas bort. Företrädare för
Förbundet Sveriges handelsrepresentanter -- en facklig
specialorganisation för handelns och industrins representanter
med 10000 medlemmar -- har inför utskottet kritiserat
förslaget att provisionsanställda handelsresande inte längre
skall ha en lagstadgad rätt till provision. Förbundet har därvid
anfört att nuvarande regler om efterprovision innebär ett skydd
och att propositionen utgör en väsentlig försvagning för många
provisionsanställda.

Som skäl för ett slopande av lagregleringen avseende
handelsresande och platsförsäljare anför departementschefen
bl.a. att kommissionslagens bestämmelser bör ses i sitt
historiska sammanhang. De aktuella bestämmelserna har
väsentligen tillkommit före eller samtidigt med lagstiftningen
om anställningsskydd. Enligt statsrådet har de förlorat i
betydelse genom att arbetstagarna numera har tillförsäkrats ett
omfattande skydd genom de arbetsrättsliga lagarna. I
propositionen hänvisas också till att det i gällande rätt inte
förekommer speciella lagbestämmelser för några andra
provisionsanställda och till att det även för
provisionsanställda handelsresande är tillräckligt med det skydd
som tillhandahålls genom allmänna lagregler om
anställningsförhållanden.

Utskottet har i och för sig viss förståelse för att slopandet
av den nuvarande särbestämmelsen om efterprovison för
handelsresande bland de berörda uppfattas som en försämring.
Utskottet anser sig dock kunna godta de skäl som anförs i
propositionen för att den nuvarande lagregleringen rörande
handelsresande och platsförsäljare bör upphöra. Utskottet finner
således inte anledning för riksdagen att nu införa några
särskilda regler om provisionsanställda handelsresande. Skulle
det emellertid visa sig att avsaknaden av lagbestämmelser leder
till tydliga nackdelar för denna yrkesgrupp får emellertid
frågan övervägas ånyo. Utskottet vill därför understryka vikten
av att regeringen noga följer utvecklingen på området och tar de
initiativ som kan visa sig erforderliga.

Som en konsekvens av att samtliga lagregler rörande
handelsresande i fortsättningen kommer att finnas i den nya
lagen om handelsagentur och att särregleringen i
kommissionslagen rörande handelsresande och platsförsäljare
upphör föreslås i propositionen att rubriken till
kommissionslagen ändras till lag (1914:45) om kommission.
Rubrikändringen föranleder enligt propositionen en redaktionell
ändring i 2 § fondkommissionslagen (1979:748). Sistnämnda
ändring liksom övriga lagförslag i proposition 1990/91:63
föreslås träda i kraft den 1 januari 1992. I proposition
1990/91:142 om handel och tjänster på värdepappersmarknaden, som
nyligen bordlagts och remitterats till näringsutskottet,
föreslås en ny lag om värdepappersrörelse som skall ersätta
bl.a. fondkommissionslagen. Lagstiftningen föreslås träda i
kraft den 1 juli 1991. I förslaget till lag om
värdepappersrörelse finns i 1 kap. 9 och 10 §§ hänvisningar till
lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande.

För att en samordning av den lagstiftning som föreslås i
propositionerna 63 och 143 skall kunna åstadkommas förordar
utskottet att riksdagen avslår det i propositon 63 framlagda
förslaget till ändring av fondkommissionslagen samt att i
stället en ny övergångsbestämmelse införs i förslaget till lag
om ändring i lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande av innebörd att om det i lag hänvisas till lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande
hänvisningen i stället skall avse lagen (1914:45) om kommission.

Utöver det anförda föranleder lagförslagen i proposition 63
inte några uttalanden från utskottets sida. Utskottet
tillstyrker således bifall till propositionen med nyss nämnda
ändringar.

I propositionen bereder regeringen också riksdagen tillfälle
att ta del av vad departementschefen anfört om 1978 års
Haagkonvention och 1983 års UNIDROIT-konvention. Den förstnämnda
konventionen (Convention on the Law Applicable to Agency), som
har tillträtts av Frankrike, Nederländerna och Portugal,
innehåller lagvalsregler för de olika förhållanden som uppstår i
ett mellanmansförhållande. Mot bakgrund av att konventionen inte
vunnit någon större anslutning och att man i våra nordiska
grannländer intar en avvaktande hållning till ett eventuellt
tillträde till konventionen förordas att man från svensk sida i
dagsläget inte tillträder konventionen.

UNIDROIT-konventionen (Convention on Agency in the
International Sale of Goods) träder i kraft när den har
tillträtts av minst tio stater. Hittills har endast sex stater
anslutit sig till konventionen, nämligen Chile, Frankrike,
Italien, Marocko, Schweiz och Vatikanstaten. Konventionen
innehåller materiella regler avseende förhållandet mellan
huvudmannen och mellanmannen, å ena sidan, och tredje man å den
andra. Den omfattar i princip alla fullmakts- och
kommisssionsförhållanden vid internationella köp av saker.
Såvitt gäller agenturförhållanden har konventionen bara
betydelse för fullmaktsfrågor. Vid nordiska överläggningar har
framkommit att inget av de andra nordiska länderna står i
begrepp att tillträda konventionen, och i propositionen uttalar
föredragande statsrådet att det framstår som tveksamt om Sverige
bör tillträda konventionen. I vart fall bör ställningstagandet
anstå tills frågan om lagstiftning rörande kommission har
beretts inom regeringskansliet. I dagsläget är därför inte
departementschefen beredd att föreslå att Sverige tillträder
konventionen.

Vad sålunda anförts i propositionen föranleder inga erinringar
från utskottets sida. Utskottet ansluter sig således till
departementschefens bedömningar i frågan om internationella
konventioner.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande handelsagentur m.m.
att riksdagen antar regeringens förslag till lag om
handelsagentur och lag om ändring i hemförsäljningslagen
(1981:1361),

2. beträffande kommissionslagen m.m.
att riksdagen
dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i
fondkommissionslagen (1979:748),
dels antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen
(1914:45) om kommission, handelsagentur och handelsresande med
den ändringen att det i övergångsbestämmelserna införs en ny
punkt, 3, med följande lydelse:

3. Om det i en lag hänvisas till lagen (1914:45) om
kommission, handelsagentur och handelsresande skall hänvisningen
i stället avse lagen (1914:45) om kommission.

3. beträffande internationella konventioner
att riksdagen lämnar utan erinran vad föredragande statsrådet
har anfört om internationella konventioner (avsnitt 2.11).

Stockholm den 9 april 1991

På lagutskottets vägnar

Lennart Andersson

Närvarande: Lennart Andersson (s), Owe Andréasson (s),
Stig Gustafsson (s), Ulla Orring (fp), Martin Olsson (c), Inger
Hestvik (s), Allan Ekström (m), Bengt Kronblad (s), Lena Boström
(s), Margareta Gard (m), Bengt Harding Olson (fp), Elisabet
Franzén (mp), Anita Jönsson (s), Gunilla Andersson (s),
Charlotte Cederschiöld (m) och Karin Starrin (c).

Bilaga