Gymnasieskolan

Anf. 106 Tomas Högström (M)

Fru talman! Det är alltfler som anser att nuvaran- de lösningar och regelverk inte ger gymnasieskolan bästa förutsättningar att lyckas med sina uppgifter. Jag är för min del övertygad om att förändringar måste beröra fler områden i gymnasieskolans verk- samhet. Samtidigt tror jag att det finns en bred sam- stämmighet här i kammaren om att förändringar är nödvändiga. Så kan man tolka besluten när det våren 2000 till- sattes en parlamentarisk sammansatt kommitté med uppdrag att utreda och lämna förslag till en framtida utformning av gymnasieskolans studievägsutbud. Uppgiften är också att överväga hur gymnasiala ut- bildningar bör organiseras och formerna för hur alla studievägar kan göras tillgängligare. Därutöver har vi sett det ena beslutet efter det andra i form av tilläggs- direktiv av olika slag. Tyvärr kan vi konstatera att konsekvensen för gymnasieskolan av detta sätt att organisera framta- gandet av nödvändiga förändringsförslag har blivit att inget görs. Vi kan i betänkandet se att man räknar med att kommittén kommer med sin slutredovisning i december 2002, om vi har tur, vill jag då tillägga. Genom det här sättet att arbeta har majoriteten begravt gymnasieskolans utveckling. Konsekvensen är på stället marsch. Det har vi också kritiserat. Vi har kritiserat att man har försökt att föra in alla uppgifter, alla nödvändiga förändringar och alla förslag i en kommitté. Vi ser att år 2000 har gått. År 2001 har också gått. År 2002 kommer också att gå innan vi ser förslagen. År 2003 kommer också att vara ett förlorat år för gymnasieskolan. Under dessa år har tiotusentals ele- ver lämnat gymnasieskolan varje år, och tiotusentals elever har börjat i gymnasieskolan varje år. Det är en gymnasieskola som många anser behöver förändras på många avgörande punkter. Fru talman! Majoritetens besked är att den passar på punkt efter punkt, vilket också framgår av betän- kandet. Man avvaktar Gymnasiekommitténs förslag. Vi har lagt fram en serie förslag i våra motioner och vi redovisar dem också i våra skrivelser. Vi anser t.ex. att alla nationella program i gymnasieskolan inte ska ha som mål att ge grundläggande behörighet till högskoleutbildning. Naturligtvis ska möjligheter att komplettera för att senare i livet uppnå högskolebehö- righet finnas. Konsekvensen av det nuvarande sys- temet är att elever med praktisk inriktning och prak- tisk läggning slås ut. Det är vår erfarenhet, och jag vill påstå att vi delar den med andra. Som framgår av betänkandet har vi också lagt fram förslag om fler betygssteg. Det är en nödvän- dighet eftersom stegen i dag är så stora att nuvarande betygskala inte ger utrymme att visa på de små ste- gens lärande och de små stegens framgångar för ele- ven. Det måste också finnas möjlighet att läsa upp be- tyg under studietiden - under sin gymnasietid - vilket i dag förvägras. Vi anser också att det är nödvändigt att införa en obligatorisk gymnasieexamen, bl.a. som ett medel att kvalitetssäkra utbildningen. Viktigt är att acceptera och skapa ett system som har som utgångspunkt att elever är olika, har olika förutsättningar och vill olika saker med sin utbild- ning. Av den orsaken ifrågasätter vi detta med behö- righeten till högskoleutbildning. Men vi ifrågasätter också varför vi inte kan få ett lärlingssystem värdigt namnet. Det pågår ju försök. Vi menar nämligen att vi behöver en modern lärlingsutbildning som ger fler möjligheter att lyckas och att nå framgång i skolan. Den teoretiserade skola som vi i dag ser ger inte de bästa förutsättningarna i det fallet. Vi menar att utbildningen ska utformas lokalt. Förläggning och omfattning och profil av kärnämnen och lärande ska få variera. Förutsättningen är att Skolverket har godkänt den utbildningsplan som huvudmannen upprättar. Då ska utbildningen ges offentligt stöd som följer eleven till den som anordnar utbildningen. Det är många elever som behöver den här möjligheten. Tyvärr kan vi också konstatera att det finns hinder och få möjligheter att ta vara på det kunnande som finns utanför skolan - utanför gymnasieskolan - i meningen att möjligheten att lägga ut undervisning på entreprenad är så begränsad. I vår reservation redovi- sar vi att vi vill ge gymnasieskolan samma möjlighe- ter och samma förutsättningar som den kommunala vuxenskolan har i dag. Det är ingen orimlighet - tvärtom är det en möjlighet som vi ska ta vara på. I år är det val, noga räknat den 15 september. En elak tanke slår mig när jag läser betänkandet: Är det så att Socialdemokraterna, regeringspartiet, med sina skrivningar om att hänvisa allting till Gymnasiekom- mittén har haft som syfte att baxa de här frågorna över valdagen? Har syftet varit att för väljarna slippa redovisa vad man vill med det som är det viktigaste vi har, nämligen skolan? På område efter område ser vi detta. Är det så, så tycker jag att socialdemokratin ska skämmas. Vi kan inte hantera skolan i ett så snävt egenperspektiv som det uppenbarligen finns risk att fallet är. Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 2 un- der punkt 2, och jag ser fram emot att de socialdemo- kratiska representanterna i talarstolen i dag och under valrörelsen redovisar vad man vill med den svenska gymnasieskolan i stället för att som i dag göra på stället marsch.

Anf. 107 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Hoppas att lunchen smakade gott. Nog känns det bättre att sitta här för fru talman och för oss alla med mat i magen än utan? I så fall är det en erfarenhet som vi delar med många av Sveriges skolelever, eftersom det är lag på de kostnadsfria skolmåltiderna i grundskolan. Det är också det vanli- gaste i gymnasieskolan i dag. Men tyvärr, fru talman, är det inte alla som har råd att äta sig mätta. På en del håll i landet tar man ut avgifter för skolmåltiderna på gymnasiet, vilket gör att en del helt enkelt inte har råd att äta i skolan. Resultatet blir förstås precis som det skulle bli för kammarens ledamöter, för mig och för fru talman själv: minskad prestationsförmåga och sämre koncentration. Detta är bakgrunden till Vänsterpartiets och Mil- jöpartiets gemensamma reservation i dagens betän- kande, där vi kräver en nationell översyn av hur många kommuner som har avgiftsbelagt skollunchen på gymnasiet och vilka konsekvenser detta har med- fört. Det kan tyckas vara en liten fråga, men det är det faktiskt inte alls. Att dagligen få bra och näringsriktig mat är en förutsättning för att kunna växa och ta till sig skolans undervisning. Vänsterpartiet menar att alla elever ska garanteras näringsriktig kost oavsett religion, sjukdomar, allergier eller etiska ställningsta- ganden. Jag yrkar därför bifall till reservation 10 under punkt 24. Om en sådan översyn visar det som vi befarar, dvs. att det allt oftare tas ut avgifter för skolmaten och att en del inte kan betala, så är vi beredda att gå vidare med lagstiftning och ökade resurser. Det är inte rimligt att en i praktiken obligatorisk skolform utestänger en del elever från att tillgodogöra sig un- dervisningen fullt ut bara därför att de inte har råd. Fru talman! I dagens betänkande kan det se ut som om vi är väldigt överens med regeringen - med Socialdemokraterna - om det mesta. Så är det inte alls. På flera avgörande punkter skulle vi snarare vilja förändra den svenska gymnasieskolan och dra skol- politiken åt vänster. Det som vi nu ser är snarare motsatsen - jag tycker att förmiddagens debatter har visat en del av detta. Socialdemokraterna hukar och skiftar balanspunkt till högerfoten. Det som vi nu ser är helt enkelt en omändring och en tendens till för- ändring i den socialdemokratiska argumentationen. I dagens betänkande har vi från Vänsterpartiets sida valt att redovisa våra ståndpunkter i ett särskilt yttrande. Skälet är att den sittande Gymnasiekom- mittén fortfarande diskuterar de flesta frågor som vi behandlar, och vi deltar aktivt i arbetet där. Men det förhindrar oss förstås inte från att ha åsikter - där är jag enig med Anders Högström. Vi måste ha åsikter, och vi måste redovisa vad vi anser och vad vi tycker. Jag har därför för avsikt att redovisa en del av vad vi tycker. Fru talman! För det första vill jag ännu en gång markera att vi anser att historieämnets ställning i gymnasieskolan måste stärkas. Det har hävdats att kunskapen i historia bland ungdomar inte är tillräck- lig och behöver förbättras. Låt mig för Vänsterpartiets räkning helhjärtat instämma i detta. Det har också hävdats att det finns en risk att man begår samma misstag som begåtts tidigare i historien om man inte känner till den. Låt mig instämma också i detta. Kort- siktiga informationskampanjer i enskilda frågor eller händelseförlopp kan aldrig ersätta den helhetssyn och kritiska analysförmåga som elever behöver för att kunna förstå och förändra nutiden med fotfäste i his- torisk erfarenhet. Det är mot den bakgrunden mycket välkommet att flera partier har gjort oss sällskap om uppfattningen att historia bör vara ett kärnämne i gymnasieskolan. Särskilt välkommet är förstås Folkpartiet, som ju länge med frenesi drev frågan om utökade upplys- ningskampanjer i historia och faktiskt motsatte sig att historia skulle bli ett kärnämne i gymnasieskolan. Jag gissar att man har insett att man förlorade debatten om kortsiktiga upplysningskampanjer. Landets lärare, och skolledare för all del, är ju klokare än så. Ett exempel är Lidingö kommun, där Folkpartiet i full- mäktige har fått igenom kravet på en upplysnings- kampanj om kommunismen i skolorna. Men inte en enda skola sökte pengar. Så kan det gå när man har framtiden bakom sig. För det andra är det Vänsterpartiets uppfattning att betygen bör avskaffas eftersom de styr undervisning- en och är mycket dåliga för att förutse studieresultat. Egentligen är situationen lite märklig. Trots en om- fattande kritik inom den pedagogiska forskningen avfärdas den betygsfria skolan med ganska grov- huggna argument. Betygen behövs, påstås det ofta, för att eleverna ska få bevis på uppnådda kunskaper, och betygen behövs som urvalsinstrument till gymnasieskolan och högre studier. Men mot bakgrund av de obligatoriska utvecklingssamtalen finns det ju ett bättre sätt att reda ut vilken kunskap eleven uppnått än några bokstäver på ett papper. Och alltfler alternativa urvalsmetoder används vid antagning till högre utbildning. Gymna- sieskolan skulle kunna öppna för att elever väljer och också får gå sitt förstahandsval. Kvar som argument för betygen finns då möjligen att eleverna skulle bli mindre intresserade av att lära sig något om de inte får en belöning. Men jag tycker att det utgår från en märklig människosyn. Det är i grunden ett uppgivande av den strävan som bör fin- nas, nämligen att undervisningen och den kunskap man får i sig ska vara drivkraft nog. Det är mer än tråkigt att behöva konstatera att det är så grovhugget som de borgerliga partierna, och även Socialdemo- kraterna verkar det som, avfärdar tanken på den be- tygsfria skolan. Vi i Vänsterpartiet motsätter oss kraftfullt såväl fler betygssteg som betyg i lägre årskurser, såsom föreslås av flera borgerliga partier i dagens betänkan- de. För det tredje menar vi att skoldemokratin, inklu- sive det som ibland kallas elevinflytande, måste stär- kas genom elevmajoritet i styrelserna inom gymna- sieskolan och genom att dessa styrelser får reell makt över skolans organisation och verksamhet, liksom att klassrumsdemokratin och den enskilde elevens infly- tande över det egna lärandet utvecklas. Om man inte inser att skolan finns till för elever- na, har man inte fattat så mycket. Här är skiljelinjen ganska skarp. Låt mig än en gång citera Folkpartiet som skriver "att elevstyrda skolor riskerar att urholka rektors och lärares ansvar och status". Jag tror det talar för sig själv. För det fjärde är det, liksom tidigare, vår uppfatt- ning att sex- och samlevnadsundervisningen i gymna- sieskolan kraftigt måste förbättras och utgå från ele- vernas egna erfarenheter och frågor i mycket större utsträckning än i dag. I dag är ju perspektivet i första hand biologiskt på många skolor. Vi minns fortfaran- de - och jag kommer att fortsätta att påminna om det - Marita Ulvskogs ord efter den uppmärksammade dokumentären om livet i porrfilmsbranschen, Shock- ing Truth. Där pekade många på det skriande behovet av en förbättrad undervisning om sex och samlevnad. Ulvskog sade: Vi är chockade. Vi vill göra mer. Det är nu två år sedan. Man vill göra mer. Jovisst, för all del. Men när då, socialdemokrater? Fru talman! Avslutningsvis vill jag säga att knap- past en enda skolpolitisk debatt har avhållits här i kammaren den senaste mandatperioden utan att Vänsterpartiet har sagt att skolan behöver mer pengar. Det har vi inte gjort därför att vi tror att skolan bara behöver mer pengar. Vi lägger fram förslag för att förändra pedagogik, organisationsformer och en mängd andra viktiga saker i skolans vardag. Men om de ska bli möjliga att faktiskt också genomföra och inte stanna som vackra formuleringar i en läroplan eller i ett betänkande från utbildningsutskottet måste resurserna börja komma nu. De Schymanpengar som våra tre partier, Social- demokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet, har varit överens om och som kommer under åren fram- över är utmärkta, men de räcker inte. På många håll i landet skär kommunerna fortfarande ned på skolan. Därför fortsätter vi i Vänsterpartiet att driva på i Sve- riges riksdag, i förhandlingar och i landets kommuner för att ytterligare öka skolans och kommunernas resurser. Så var det sagt också i denna debatt.

Anf. 108 Tomas Högström (M)

Fru talman! Jag vill bara klargöra att jag är helt överens med Kalle Larsson om att skolan är till för eleverna, men sedan har vi nog lite olika uppfattning- ar om vad lösningarna ska bestå av och hur vägen dit ska se ut. Deklarationen att betygen bör avskaffas var in- tressant. Det var en konkret lösning som vänsterpar- tisten förde fram. Lärarförbundet lät i höstas SIFO intervjua 1 000 gymnasieelever. 93 % av dessa tycker att det ska finnas betyg i gymnasiet. 6 % var emot. Enligt vad Kalle Larsson nu redovisat i kammaren vill han ta ifrån eleverna det de anser att de behöver.

Anf. 109 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Det första jag vill säga är att jag tror att eleverna behöver veta vad de har lärt sig och vad de behöver träna mer på. Man behöver veta hur mycket man behöver kunna för att klara att fortsätta den utbildning man går eller det arbete man sedan har tänkt sig att ha. Om den moderata ledamoten hade lyssnat lite noggrannare hade han hört att min poäng just var att det finns andra sätt att komma fram till den kunskapen. Det handlar om att utveckla utveck- lingssamtalen ytterligare och att få ett antagningssys- tem till gymnasieskolan som öppnar för att de som söker dit, vilket i praktiken numera är alla, får gå den utbildning som de faktiskt har tänkt sig. Till den hög- re utbildningen finns det ett flertal alternativa ur- valsmetoder som alla är bättre på att mäta det man behöver veta, nämligen passar jag för den här utbild- ningen eller passar jag för att göra någonting annat. Det är ju trots allt inte så lämpligt att låta betyget i ett enskilt ämne, t.ex. geografi, vara avgörande för huru- vida jag kan gå på frisörsutbildningen eller inte.

Anf. 110 Tomas Högström (M)

Fru talman! Vi i Moderaterna har ju också redovi- sat att vi anser att det ska finnas fler betygssteg t.ex. Vi anser också att man kan väga saker och ting på ett annorlunda sätt inom ramen för ett betygssystem. Men det är ju så att eleverna och jag som representant för Moderaterna anser att utvecklingssamtal aldrig kan ersätta den funktion som ett betygssystem har i dag. Jag menar att huvudproblemet med utvecklings- samtal och att allting ska ligga där är att det både till form och innehåll får sådana konsekvenser att det inte blir likvärdiga förutsättningar i ett nationellt perspek- tiv, vilket ett väl fungerande betygssystem de facto har. Här har vi en accepterad metod med ett stort stöd som också har ett erkännande här i kammaren. Då är det detta vi ska utveckla. Vi ska kanske ta fram ett ännu bättre förslag här. Kalle Larsson säger i stället nu i kammaren att det inte behövs någonting sådant. Resten av Sverige säger att det gör det.

Anf. 111 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Låt mig börja med frågan om likvär- digheten i betygen. Jag tror att det är en ren missupp- fattning. Det är inte alls så att lärare är maskiner som sätter exakt samma betyg på varje elev. Det är inte oberoende av vilken lärare man har haft. Om en elev värderas på ett sätt i en skola, kan den elevens presta- tioner mycket väl värderas helt annorlunda i en annan skola i en annan del av landet eller i grannskolan. Själva poängen med mitt och Vänsterpartiets resone- mang är ju att det i den meningen är mycket svårt att mäta kunskaper. Det är oerhört svårt att veta om den ena eleven är bättre än den andra. Det som möjligen går att göra, och det är det vi fortfarande förespråkar, är att man kan se om man har tagit sig igenom skolan med tillräckliga kunskaper för att klara nästa nivå eller för att vara passande för den utbildning man har tänkt att söka. Jag står inte alls ensam i den här uppfattningen. Jag tror att om vi gjorde någonting annat än enkätundersökningar där man får kryssa i om man är för eller emot betyg och i stället förde resonemang med skolelever, lärare och många andra i det svenska samhället om hur man skulle kunna ersätta betygen med andra former av urval och andra former av utvärdering, skulle man få ett helt annat resultat. Det är möjligt att man fortfa- rande skulle få en stor del som skulle förespråka det Tomas Högström nu gör, nämligen ytterligare betygs- steg och tidigare nationella prov. Det är möjligt att man skulle resonera om skolan i allmänhet och säga att skälet till att elever inte fungerar så bra som vi alla vill är att de inte har fått tillräckligt många prov och tillräckligt många situationer med betygshets. Min uppfattning är snarare den motsatta. Det vi behöver i skolan är inte stress och inte mer uppdel- ning och skiktning, utan i stället lugn, ro och möjlig- heter för varje elev att utveckla det kritiska tänkande och de kunskaper som man behöver för att klara sig i samhället.

Anf. 112 Ulla-Britt Hagström (Kd)

Fru talman! I fredags samlades en ungdomsriks- dag här i kammaren. Deras behandling av motioner i utskott och betänkanden här i kammaren är ett prakt- prov på vad ungdomar klarar om de får förtroendet. Deras motioner handlade om gymnasieskolan och berörde demokrati, etnisk diskriminering, främlings- fientlighet, hur vi ska locka fler lärare till skolan, skolidrott, flera om förändring av betygsskalan, möj- lighet att kostnadsfritt höja sina betyg, inackorde- ringstillägg, studiebidraget, körkort i skolan, insatser för förbättrade läsvanor, att underlätta för distansstu- dier, bättre helhetsperspektiv för att motverka stress, självförsvar, maximerat antal elever i gymnasieklas- serna, företagssponsring, APU på naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga program osv. Flera av dessa önskemål känner vi igen. Vi krist- demokrater har också flera av dem med i våra motio- ner. Detta förstärker vårt engagemang för att öka elevernas eget inflytande i gymnasieskolan. Många elever upplever att deras inflytande är mindre i gym- nasieskolan än i grundskolan. Detta inflytande måste konkretiseras i skollagen. Hur ska vi då skapa en gymnasieskola med en helhetssyn, en gymnasieskola som ger lust att lära och leva? Ungdomstiden är oerhört viktig. Och vilket ska gymnasieskolans uppdrag vara? Jag har rest runt i en del gymnasieskolor på se- naste tiden. Det är oerhört intressant att tala med ungdomarna och få höra deras syn på utbildningen och gymnasietiden. Jag har funnit mycket positiva studiemiljöer. Det finns egentligen stora möjligheter i dag att göra bra insatser. Men jag har också funnit motsatsen, tråkiga miljöer med skolleda som följd. Om jag nu inte ska framhålla just mitt hemlän Skaraborg, där jag har varit mest, ska jag visa på Lars Kaggskolan i Kalmar. Där är man mycket fokuserade på att skapa en god och trivsam arbetsmiljö, och alla elever har skrivit under något som man kallar skolans allemansrätt. Men i Jönköping skriver eleverna brev till kommunpolitikerna om stress, sömnsvårigheter, ångest, minskad tanke- och koncentrationsförmåga. De beklagar också lärarnas situation. Detta är tecken som vi måste ta på största allvar. Av Sveriges befolkning i åldrarna 25-64 år hade 77 % minst gymnasieutbildning år 1999. Ett mönster som står sig i samtliga OECD-länder är att arbetslös- heten nästan genomgående är högre bland lågutbilda- de än bland högutbildade. Mindre än 20 % finns i dag verksamma inom industriell varuproduktion. Till- växten av jobb kommer sannolikt att ske i tjänste- sektorn. Det är dock tyvärr så att av alla dem som påbörja- de sin gymnasieutbildning hösten 1995 hade endast 78 % fullföljt utbildningen inom fyra år. Vi har alltså tappat 22 %. Vår strävan måste vara att ge ungdo- marna en gymnasieskolans allemansrätt. En gymna- sieskola för alla måste också kunna fånga alla. Fru talman! För att skapa en intressant och attrak- tiv gymnasieskola är det viktigt att den är utformad så att eleverna uppfattar att den skiljer sig från grund- skolan och markerar början på något nytt. Det behövs en tydligare identitet för gymnasieskolan och dess uppdrag. Gymnasieskolan kommer även i framtiden att ha en stor betydelse för att försörja en betydande del av arbetsmarknaden med nyutbildade ungdomar som efter avslutad utbildning går ut i arbetslivet. Andelen tjugoåringar som har uppnått grundläggande behörig- het för studier vid universitet och högskolor har under de senaste åren minskat till 59 % genom att färre elever fullföljer gymnasieutbildningen. Fyra femte- delar av alla i en årskull som går ut gymnasiet uppnår i dag grundläggande behörighet för högskolan. De yrkesförberedande programmen har uppvärderats och jämställts med de studieförberedande programmen. Regeringens mål är att 50 % av en årskull ska börja i högskolan före 25 års ålder. Kristdemokraterna har i reservation 1, Rätt till ut- bildning i gymnasieskolan, angett följande: "Dagens regler hindrar den som påbörjat sina gymnasiestudier före 20 års ålder från att fullfölja dem efter ett längre studieuppehåll. Vi anser att en garanterad rättighet att fullfölja utbildningen på lika villkor upp till 25 års ålder skulle öka möjligheten att få en godkänd gym- nasieutbildning." Jag ställer mig givetvis bakom alla Kristdemo- kraternas reservationer, men för tids vinnande nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 4, punkt 3. Vi anser inte att gymnasieskolan bör vara kon- struerad med utgångspunkten att alla elever ska upp- nå grundläggande behörighet för högskolestudier. Det är inte bra att alla studievägar blir "akademiserade". Därmed blir skolan en utslagningsmaskin för alla de ungdomar som inte vill eller orkar läsa mera teoretis- ka ämnen. Vid ett studiebesök på Tunaholmsgymnasiet i Ti- daholm träffade jag entusiastiska elever som i stället för gymnasiebehörighet fick licens i svetsning - yr- kesskickliga ungdomar vilkas kompetens senare inty- gades ytterligare av arbetsgivaren. Det finns inte högskoleplatser till alla ungdomar. Varför ska vi då av principskäl vilja att hela kollekti- vet ska vara lika och tvinga ungdomarna? Jag är medveten om att totalt 4 674 gymnasieelever inte har betyget Godkänd i matematik A och att 63 076 elever har Godkänd. Det ämne som eleverna har svårast att klara är matematik. Här borde skolan kunna hjälpa fram de flesta till Godkänd, speciellt om eleven får större möjlighet att samtidigt delta i arbetslivet. Men jag ser inget självändamål i att tvinga fram högskole- behörighet. Vi kristdemokrater vill bygga upp en yrkeshög- skola. Den gymnasieexamen som ska utformas kan mycket väl förberedas så att den kan leda till hög- skola, yrkeshögskola eller ut till arbetslivet. Den behöver inte alls se likadan ut för alla ungdomar. Flera branscher önskar dessutom ge ungdomarna ett fjärde år. Övergången från grundskola till gymnasieskola ser olika ut för olika grupper. Många elever klagar på att mycket av det som de möter första året i gymna- sieskolan är en repetition av grundskolan. Många av eleverna på samhällsvetenskapsprogrammet upplever studierna i sin helhet som en förlängd grundskola. Andra ungdomar skulle helst valt bort gymnasiesko- lan om de haft tillgång till ett arbete. Men finns det arbetstillfällen för 15-16-åringar på dagens arbetsmarknad? Enligt en nyligen genomförd undersökning har endast 4 % av dem som anställts under tiden från januari 1999 till mitten av augusti 2000 lägre utbildning än gymnasieskola. Vi anser att det bör införas ett modernt lärlings- program inom gymnasieskolans ram. Där ska skola och arbetsliv dela på ansvaret för utbildningen. Lä- rande i arbetslivet bör komma in redan den första terminen. En lärlingsutbildning kan naturligt leda vidare till en yrkeshögskola. Fru talman! I Sverige finns ca 1 miljon människor som är födda utomlands, motsvarande 10 %. Ytterli- gare 800 000, som själva är födda i Sverige, har minst en förälder som är född i något annat land. Närmare 1,8 miljoner har således i dag helt eller delvis ut- ländsk bakgrund. Huruvida eleverna lyckas i gymna- sieskolan eller inte har olika förklaringar. Det finns skillnader mellan arbetskraftsinvandrare och flyk- tinginvandrare, mellan invandrare från olika kulturer och språkområden och givetvis skillnader när det gäller tiden i landet. Elever som invandrat i tonåren har fullföljt sina gymnasiestudier i mindre utsträck- ning än de som var tolv år gamla vid ankomsten till Sverige. Detta får givetvis genomslag också i vår statistik. Det är givetvis inte bra att det individuella pro- grammet blivit det näst största i gymnasieskolan. Det är ett tecken på att nuvarande gymnasieskola inte lyckats. Om det individuella programmet ska begrän- sas i den framtida gymnasieskolan, måste mycket mer av individuella studievägar och individuella kontrakt genomföras inom de nationella programmen. Detta ställer krav på specialresurser. Samtidigt har kommu- nen ofta prioriterat resurserna till de individuella programmen högre, och de studieförberedande pro- grammen har i gengäld fått ha mycket stora grupper av ekonomiska skäl. Det bästa vore att ta bort behörighetskravet att man ska ha betyget Godkänd i ämnena svenska, eng- elska och matte i nian för att kunna gå vidare till gymnasieskolan. Det vore bättre om ungdomarna kom in i gymnasieskolan på sitt medelbetyg. Högsta- diet har blivit en "treämnesskola" för en grupp elever i dag. De arbetar stenhårt med dessa tre ämnen och försummar de andra ämnena. Fru talman! Jag ska sluta med ett viktigt ämne som i hög grad försvunnit från gymnasieskolan: his- torieämnet. Historia är inget kärnämne men finns som eget ämne inom 3 av de 17 programmen. Omkring 40 % av eleverna i gymnasieskolan har ingen under- visning i historia alls eller endast inom ramen för ämnet samhällskunskap. För att få en helhetssyn och kunna sätta in utvecklingsskeden i ett sammanhang, utveckla demokratin och insikten om alla människors lika värde är historia så viktigt att det bör bli ett kär- nämne. Kristdemokraterna för i reservationen fram ytter- ligare viktiga frågor som undervisning om sex och samlevnad, körkortsutbildning i gymnasieskolan, införandet av ämnesbetyg i stället för kursbetyg samt entreprenörskap och kontakter med forskningen inom skolans ram. Antalet betygssteg måste öka för att eleverna ska uppleva bättre motivation och rättvisa. Vi pekar i reservationen på behovet av att flera lekto- rat tillsätts inom gymnasieskolan.

Sofia Jonsson (C)

Anf. 113 Sofia Jonsson (C)

Fru talman! Rätten till en bra gymnasieutbildning ska garanteras alla elever. Den nya gymnasieskolan ska, enligt vår uppfattning, kännetecknas av flexibi- litet och elev- och individanpassning. Den ska ge en bra grund för alla inför framtida studier eller arbets- liv. De problem som gymnasieskolan brottas med i dag, med elever som går ut skolan utan att vara god- kända i flera kärnämnen eller som hoppar av sin ut- bildning, löser vi inte med att riva upp dagens gym- nasiereform och gå tillbaka till en reform som redan visat sig otillräcklig. Skälet till att gymnasieskolan förändrades var att den stelnat i sin form och inte förmådde att anpassa sitt utbildningsutbud till den faktiska efterfrågan på arbetsmarknaden. De tvååriga yrkesutbildningarna räckte helt enkelt inte till för de förändrade kompe- tenskrav som växte fram. Utifrån detta tycker vi att de grundläggande prin- ciperna för den nuvarande gymnasieskolan är bra. Men vi vill vidareutveckla gymnasiet och ytterligare anpassa skolan efter varje elevs förutsättningar och behov. Det handlar inte bara om högskolebehörighet. Det handlar om allas rätt till goda kunskaper. En vidareutveckling måste därför bygga på att vi ska ha en fortsatt hög ambitionsnivå för gymnasie- skolan. Vi ska inte sänka kvaliteten. Vi ska anpassa gymnasieskolan efter varje elevs förutsättningar och behov. Vi ska inte sålla bort vissa elever utan ge dem en rimlig chans så att vi inte skapar några återvänds- gränder. Fru talman! Goda och likvärdiga kunskaper inne- bär ju inte att varje elev ska nå kunskapsmålen på samma sätt. Tvärtom innebär krav på likvärdiga kun- skaper att undervisningen måste ske på olika sätt. Det praktiska lärandet måste uppvärderas som ett sätt att nå kunskapsmålen i alla ämnen. Det är viktigt att individuella studieplaner upp- rättas för varje elev. Det ska finnas sådana i gymna- sieskolan, men vi vet också att det är många elever - säkert flertalet - som inte får någon individuell studi- eplan. Planen ska upprättas av eleven och läraren gemensamt inför de kommande terminerna i skolan. Det är också viktigt att öppna fler vägar för elever att bli godkända i gymnasieutbildningen. Lärlingsut- bildningen är en form där det praktiska lärandet kommer till sin rätt. Eleverna får en utbildning som förenar teori och praktik både i skolmiljö och i ar- betslivet. Det är viktigt att skolan samverkar med det omgivande samhället och med arbetslivet. Upplägg- ningen av lärlingsutbildningen bör därför vara flexi- bel och anpassad efter rådande förhållanden. Det är också viktigt att kraven är utformade så att många lärlingsplatser kan skapas i de små och mindre före- tagen. Det är tråkigt att regeringen inte har tagit förslaget om lärlingsutbildning på allvar. Man har i stället valt att fortsätta att utreda det och att ha en försöksverk- samhet som verkar pågå i all oändlighet. Om vi vill ha en bra lärlingsutbildning som ett alternativ måste vi också ge det bra förutsättningar. Vi har haft en möjlighet. Vi har haft en försöksverksamhet. Nu är det dags att ta ställning. Tycker vi att det här är en bra form? Vill vi att fler elever ska få möjligheten att gå en lärlingsutbildning? Hur tänker Socialdemokraterna agera? Hur tänker man sig framtiden? Ska vi fortsätta att ha en försöksverksamhet i all oändlighet, eller kan vi säga att vi inom något år kan göra verklighet av den ute på landets skolor? Vi förespråkar också en utbildningsgaranti som innebär att alla som påbörjat gymnasiestudier före 20 års ålder ska ha en garanterad rättighet att komma tillbaka och fullfölja sin utbildning upp till en ålder av 25 år. Det ökar möjligheten för fler att bli godkän- da på gymnasieutbildningen samtidigt som man kan gå mellan arbetslivet och sin utbildning. Dagens betygssystem har redan diskuterats. Vi vet att det har utsatts för hård kritik - med rätta, tycker jag. Vi anser att betygssystemet behöver utvecklas. Det är viktigt att vi har kvar de målrelaterade bety- gen, men vi ser också gärna att man skulle kunna utveckla dem och ge betyg i fler steg. Vi säger också i reservationen att det kan vara aktuellt med skriftliga omdömen där man beskriver den enskilde elevens styrka i förhållande till kunskapsmålen. Till sist vill jag ta upp gymnasieexamen. Den är också ett viktigt steg för att kvalitetssäkra utbildning- en i gymnasiet. En sådan examen bör vara internatio- nellt gångbar. Det skulle vara ett starkt incitament för eleverna att anstränga sig att gå igenom gymnasiet och få en gymnasieexamen. Fru talman! För att undvika återställare och re- former vid skiftande majoritet behövs det en bred politisk överenskommelse om gymnasieskolan. Det går inte att hatta fram och tillbaka som vi har gjort de senaste åren. Ett år säger vi att vi ska förändra åt ett håll. Några år senare ska vi förändra åt ett annat. Det måste bli lugn och ro i gymnasieskolan. Det måste finnas möjlighet för lärarna och eleverna som arbetar där att veta vilka riktlinjer som gäller. Jag hoppas att gymnasieutredningen, som nu också tar ett helhetsgrepp om många frågor, kommer med en bra grund till goda förutsättningar ute på alla skolor. Fru talman! Jag vill yrka bifall till reservation 1 under punkt 1.

Anf. 114 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Under de senaste åren har skolan verkligen stått i fokus för debatten, inte minst gymna- sieskolan som vi diskuterar i dag. Samma frågor har kommit upp gång på gång. De många avhoppen från gymnasieskolan, alla som går vidare utan godkänt i grundskolan, mobbning, lärarbrist och mycket mera har kommit igen många gånger. Jag som tillhör dem som verkligen vill ha föränd- ringar i skolan får ofta höra att jag svartmålar. Det är inte sant. Jag eller Folkpartiet påstår inte att allt är dåligt i skolan. Men vi säger att det är för mycket som är dåligt. Vi kan tyvärr konstatera att alltför många lämnar skolan utan att ha klarat sin utbildning. Det är ändå omkring 40 % av landets 20-åringar som inte når upp till grundskolans mål. Antalet elever som får slutbe- tyg fortsätter att sjunka. Den s.k. gymnasieskolan för alla är på väg att bli en gymnasieskola för hälften. Jag tycker visserligen inte att man kan begära att regeringen omedelbart ska rätta till problemen i sko- lan, men jag tycker att man kan begära att regeringen ska börja arbeta med förslag för att rätta till det som uppenbart är fel. Jag tycker också att regeringen till sist skulle kunna överge de ideologiska låsningar som ligger långt tillbaka i socialdemokratisk politik. Folkpartiet upprepar i det här betänkandet ett antal motionsyrkanden som regeringspartiet hittills av- styrkt: Satsa på en kunskapsskola! Slussa inte elever vidare utan tillräckliga kunskaper! För att börja gym- nasiet ska man vara godkänd i basämnena. Stödet ska sättas in tidigt i grundskolan. Jag tror att det finns två huvudorsaker till att så många misslyckas i gymnasieskolan. För det första klarar grundskolan inte kunskapsmålen. För det andra tillåter inte gymnasieskolan eleverna att studera till- räckligt mycket efter sin egen intresseinriktning. I dag lägger inte grundskolan grunden. I stället får elever börja på det individuella programmet i gymna- sieskolan. Där ska de repetera grundskolan i t.ex. svenska och matte. Samtidigt läser de andra gymna- siekurser, i samhällskunskap eller andra ämnen. Det är klart att det är svårt att klara sig om man inte kan räkna eller om man inte förstår språket i läroböcker- na. Det är heller inte många av eleverna på detta s.k. individuella program som klarar av att uppnå en gymnasiekompetens. Därför föreslår Folkpartiet att det individuella programmet avskaffas. I stället ska resurserna föras över till grundskolan för att sätta in speciallärare och för att hjälpa elever med fler undervisningstimmar och även, i vissa fall, med ett extra år i grundskolan. En arbetsgrupp på Skolverket har tvärtom föresla- git att kravet på godkända grundskolebetyg ska slopas för antagning till gymnasieskolan. Det skulle vara ett svek mot de elever som behöver stöd. Ännu fler än i dag skulle då skickas vidare utan tillräckliga kunska- per. Hur det går med detta förslag och med andra förslag får vi veta först någon gång i december, efter- som två kommittéer ska komma med de här förslagen senare i höst. Fru talman! Själva grundtanken att alla elever ska läsa samma sak under en så stor del av studietiden är feltänkt. En liberal grundtanke är att alla begåvningar och intressen ska bli respekterade, men i dagens gymnasieskola kan i synnerhet elever med praktisk inriktning alltför ofta känna sig misslyckade. Det är ju framför allt de högskoleförberedande kurserna som räknas. Det måste bli möjligt för elever i Sverige att välja mellan en mer studieinriktad utbildning och en mer yrkesinriktad. Därför föreslår Folkpartiet att det ut- vecklas ett lärlingssystem där skolan och arbetslivet ansvarar för halva tiden var. Den utbildningen ska kunna avslutas med en lärlingsexamen. Vid sidan om lärlingsutbildningen ska det också finnas en yrkesutbildning på gymnasiet, och det ska bli möjligt att avlägga en yrkesexamen. Folkpartiet tycker naturligtvis att eleverna på dessa yrkesutbild- ningar ska läsa svenska, engelska, matte och andra kärnämnen, men kurserna behöver inte se likadana ut. På tal om kärnämnen är det glädjande att flera partier är överens om att stärka historieämnet i gym- nasieskolan. Jag har uppfattningen att en historisk förståelse och historiska kunskaper behövs för en mängd ställningstaganden som vi behöver göra i det moderna samhället. Det kan handla om etiska ställ- ningstaganden, miljöfrågor, teknik, ekonomi osv. En människa som lever utan historisk förståelse är unge- fär som en människa som lever utan minne. Därför behöver historia bli ett kärnämne i gymnasieskolan. Jag har hört att både Vänsterpartiet och Kristde- mokraterna stöder det förslaget. Däremot förstod jag av Kalle Larssons inlägg inte riktigt vad han hade emot informationskampanjer och upplysning för ungdomar om förintelsen eller om andra diktaturers brott under 1900-talet. Min övertygelse är att med mer historia i skolan kommer invandrarfientlighet och andra extrema ideologier att minska bland ungdomar. Fru talman! En lärlings- eller yrkesexamen skulle visa att också yrkesinriktat intresse är värt något i skolans ögon. Sverige är ju ett undantagsland i Euro- pa genom att inte ha någon examen i gymnasiet. Det gäller också för dem som är studieinriktade. Natur- ligtvis borde det också i Sverige finnas en examen som ger besked om att studenten har kunskaper för att gå vidare till högskolan. Sverige behöver helt enkelt en studentexamen som är jämförbar med examina utomlands. Förr i världen - fram till för 40-50 år sedan - var Socialdemokraterna med på mycket av den liberala visionen om att alla skulle få möjlighet till högre utbildning, något som på den tiden var förbehållet de rikare samhällsgrupperna. Ofta fördes denna kamp i konflikt med den dåvarande högern. Men sedan, någon gång på 1960-talet, slog Socialdemokraterna in på en annan väg. I stället för att som tidigare kämpa för att öppna högre utbildningar för alla började man göra utbildningarna mer likformiga och mer utsläta- de. I stället för att t.ex. modernisera den studentexa- men som fanns och ge alla som ville möjlighet att klara sin studentexamen, avskaffade Socialdemokra- terna studentexamen. I stället för att ställa höga kun- skapskrav på alla sänkte man kunskapskraven, av- skaffade betyget godkänt och införde det gamla 1-5- betygssystemet. Som vi märker av alla förslag som har diskuterats på socialdemokratiskt håll de sensate åren fortsätter dagens socialdemokratiska utbildningspolitik den här traditionen. Fru talman! Folkpartiets förslag för skolan har en tydlig inriktning mot en kunskapsskola som sätter höga mål men som samtidigt låter elever utvecklas i sin egen takt och efter sin intresseinriktning. Däremot kan jag inte se att Socialdemokraterna på allvar har presenterat några förslag som skulle kunna vända utvecklingen i skolan. De mest kända förslagen som under de senaste tre åren har kommit från antingen regeringen eller dess myndigheter handlar om sådant som inte alls innebär lösningar på gymnasieskolans stora problem. Ett förslag handlar om ett nytt blandämne med samhäll- skunskap, religion, lite historia, etik, moral och medi- er. Ett annat förslag handlar om handlar om att av- skaffa kravet på godkänt i basämnena för att komma in på gymnasiet. Skolverket har presenterat skrivelser om att skolan är för kunskapsinriktad och att betygs- gränserna på de nationella proven ska tas bort. En annan socialdemokratisk utredare har föreslagit att målen i läroplanen ska tas bort, dvs. de mål som ska uppnås och som går att utvärdera. Den socialdemo- kratiska partikongressen har fattat några svårtolkade beslut om att det nuvarande betygssystemet ska av- skaffas. Alla de här diskussionerna om konstiga förslag vi- sar att Socialdemokraterna, påhejade av Vänsterparti- et, är helt låsta i den här gamla politiken. Den röda tråden är rädsla för betyg och utvärdering och skepsis mot tydliga kunskapskrav. För liberal skolpolitik är visionen om framtidens kunskapsskola mycket levande. Framtidens skola ska välkomna alla och erbjuda många olika valmöjlighe- ter, men den ska också ställa tydliga kunskapskrav och krav på att självklara regler i skolan ska följas. Skolans uppgift, och gymnasieskolans uppgift, är att öppna nya vägar och nya möjligheter för människor och att låta människor växa. Jag avlutar med att yrka bifall till Folkpartiets re- servation 3 under punkt 2.

Anf. 115 Kalle Larsson (V)

Fru talman! När man lyssnar på Ulf Nilsson upp- står en fråga tydligare än någon annan: Var ska man börja någonstans? Det saknar i och för sig inte tydlighet. Det är en mängd förslag, och många av dem drar i samma rikt- ning: mot en skola med ökade krav på detaljkunska- per som lätt kan mätas. Det är en skola som skulle öka stressen för så många av de elever som egentli- gen behöver något helt annat, nämligen lugn och ro och helhetssyn i undervisningen. Nej, jag tror att jag den här gången ska vara lite trevligare än så och bara be Ulf Nilsson att förklara folkpartiets ståndpunkt i en fråga som jag också nämnde i mitt huvudanförande. Det handlar om hur man ser på makten över skolan. I Folkpartiets motion skriver man att "elevstyrda skolor riskerar att urholka rektors och lärares ansvar och status". Jag tänkte be Ulf Nilsson förklara lite tydligare vad han menar med detta. Hur har ni tänkt?

Anf. 116 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Kalle Larsson frågar var man ska börja. Vi skulle nog kunna göra en väldigt lång lista på skillnader mellan Vänsterpartiet och Folkpartiet när det gäller skolpolitiken. Sammanfattningsvis kan jag säga: Att ställa höga kunskapskrav i skolan är faktiskt att bry sig om ele- verna. Det är att engagera sig i eleverna. Att ställa höga kunskapskrav på alla är framför allt att bry sig om de elever som kanske inte alltid har det stöd hem- ifrån som de borde ha. Då ska skolan ge dem den nya möjligheten. Det är en sådan skola Folkpartiet står för. När det gäller lärare och elevstyrda skolor är ty- värr den försöksverksamhet som nu pågår väldigt oklart formulerad. Man talar om elevmajoritet som ska kunna fatta beslut i en mängd frågor. Jag är själv väldigt positiv till olika typer av verksamhet med elev- och föräldrastyrelse i skolan. Men vad man inte har gjort klart i dagens försöks- verksamhet är vilka som har ansvar för de pedagogis- ka besluten i skolan, vilka som har ansvar för att anställa personal i skolan, och vilka som har ansvar för miljonsatsningar på ombyggnad och tillbyggnad av skolan. Jag tycker att det är självklart att det är de professionella som ska ha det avgörande ansvaret när det gäller att fatta beslut om saker och ting som rör den rena undervisningen. Detta tycker jag är lika självklart som att det ska vara ekonomiskt ansvariga personer som tar ansvar för ekonomiska beslut. Och jag tror egentligen inte att Kalle Larsson heller skulle vilja lämna över detta ansvar med stora konsekvenser till 16-17-åriga omyndiga personer.

Anf. 117 Kalle Larsson (V)

Fru talman! Min invändning gällde inte alls att man i skolan ska ställa höga kunskapskrav. Det är någonting som Vänsterpartiet ställer upp på. Det som vi invänder mot är att det som man i Folkpartiets skola skulle lära sig kommer att vara glömt nästa vecka eller till hösten. Vår uppfattning är att den kunskap som man får i skolan gärna får finnas kvar under en lite längre tid än en mandatperiod, kanske rent av hela livet. Det är därför som vi talar om att man ska lära för livet och inte för betygen i sig. Sedan är Ulf Nilsson förstås mycket väl medveten om att vi inte talar om en kravlös skola, utan en be- tygsfri skola som den vi förespråkar skulle ställa t.o.m. högre krav på såväl lärare som elever. Jag säger inte att vår väg är enkel. Men jag tror att det är den enda som är framgångsrik om man vill skapa en helhetssyn i undervisningen och ge eleverna möjlig- het att utvecklas till kritiskt självständiga människor fullt ut. Jag får något slags förklaring till denna formule- ring, men ändå inte. Om jag får hjälpa Ulf Nilsson på traven lite grann finns det två möjliga förklaringar som jag ser det till att man har skrivit att elevstyrda skolor riskerar att urholka rektors och lärares ansvar och status. Den första skulle vara att man misstror elevernas seriositet generellt sett. De klarar inte av detta helt enkelt. Men jag hör på Ulf Nilsson att han inte menar det. Jag uppfattar att han personligen är positiv till elevstyrda skolor, och han säger att det bara är vissa saker som de inte får fatta beslut om. Men den formulering som jag invände mot handlar ju inte om vad man ska fatta beslut om var utan om att man just urholkar rektors och lärares ansvar och sta- tus. Jag undrar om Folkpartiet möjligen har insett att frågan om makten över skolan är just en fråga om makt också och att om någon får mer makt så får några andra möjligen lite mindre makt och kanske t.o.m. lite mindre status. Om skolan blev elevstyrd skulle den bli mer av ett samarbete än av att läraren med hela armen pekade likt en militär på vilken kun- skap som man skulle uppnå på kortast möjliga tid.

Anf. 118 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Jag hoppas att Kalle Larsson vid ett annat repliktillfälle får tillfälle att utveckla varifrån han har fått de uppgifter som han framförde i sin inledande beskrivning av vilka detaljkunskaper som man skulle lära sig i Folkpartiets skola. Jag och Folk- partiet ställer oss naturligtvis bakom en skola där man premierar förståelse och möjlighet att gå vidare i kunskaperna och där man inte premierar utantillkun- skaper. Betyg är ett bra utvärderingsinstrument. De utvär- derar lärarnas insatser, elevernas insatser och skolans insatser. Men de behöver ju inte sättas bara på utan- tillkunskaper, utan de ska sättas på helheten. När det gäller elevstyrda skolor behöver man inte komplicera det så mycket. Mitt enkla budskap är att det måste finnas ett avgörande ansvar för professio- nella beslut i skolan. Detta ansvar ska lärare och ele- ver ha. Om man tänker på konsekvenserna av en elevstyrd skola i juridisk mening undrar jag om ens Kalle Larsson skulle tycka att en majoritet av elever skulle sitta och avgöra om ett visst antal specialpeda- goger ska anställas på skolan eller inte och om man ska bygga om idrottssalen för 20 miljoner eller inte, osv. Det är ett ansvar som vi inte kan lägga på elever- na. Däremot ska eleverna vara med i planeringen av sitt arbete, i diskussionen om hur man ska arbeta med olika moment. Det är väldigt viktigt. Men det profes- sionella ansvaret måste någon professionell våga ta.

Gunnar Goude (Mp)

Anf. 119 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Miljöpartiet de gröna anser att gym- nasieskolan ska vara en skola för alla där ungdomar med olika förutsättningar och intressen från olika miljöer, kulturer och religionsinriktningar får möjlig- heter till en bra utveckling och förberedelse inför vuxenlivet. Gymnasieskolan ska ge varje elev en bra baskunskap i kärnämnena och därutöver vara yrkes- förberedande för såväl praktiska som mer teoretiskt orienterade yrken. För vissa praktiska yrken ska gymnasiet dessutom erbjuda en yrkesutbildning av mer omfattande karaktär, fullständig eller förbere- dande beroende på yrkets art. Gymnasietiden infaller normalt under en period av människans liv då han eller hon tar det första ste- get in i vuxenlivet och dessutom är särskilt öppen för upplevelser av konst, litteratur och musik och fördju- par de sociala relationerna. Kamratskap och kärlek prövas och formas, och de stora livsfilosofiska frå- gorna ställs, diskuteras och pockar på svar. Det är därför speciellt viktigt att gymnasiet utformas så att det också kan ge ett bra stöd för denna viktiga fas i en människas utveckling. Det kräver tid och utrymme för en rad aktiviteter utöver det rena kunskapsinhäm- tandet. Gymnasieskolan ska ge generösa möjligheter för ungdomar att pröva, lyckas men också misslyckas. Goda vuxenkontakter behövs i skolan för allt detta. Och eleverna ska i praktisk verklighet få erfara värdet av genuint intresse, samverkan och hjälpsamhet. I gymnasiet ska således kunskapsinhämtandet gå hand i hand med utvecklingen av sociala och estetiska sidor av hela personligheten. Här läggs alltså grunden för möjligheterna till ett vuxenliv med hög livskvali- tet som yrkesverksam samhällsmedborgare men ock- så som kamrat i vänkretsen, som förälder, som aktiv i olika föreningar och i andra av samhällets verksam- heter. Vi vill i detta perspektiv se en gymnasieskola med en bredare syn på kunskaper. Omställningen av gymnasieskolan till det som vi nu länge har kallat det nya gymnasiet är inte fullt genomförd. Det återstår två stora problem att lösa. Det ena hittar vi på de yrkesförberedande program- men där det går många elever som inte har intresse för studier i de kärnämnen som man ska läsa på dessa program. Gymnasiet lyckas inte fånga deras intresse. Och många elever är trötta på skolan. Infärgningen av kärnämnena måste gå längre. Det var tydligt uttalat att man i det nya gymnasiet skulle lägga stor vikt vid infärgningen av kärnämnena så att innehållet och formen för undervisningen skulle vara anpassad till det program och den inriktning som eleven gick på. Men där har man inte kommit alls så långt som skulle ha varit önskvärt. Det gäller alltså att anpassa svens- ka, engelska, matematik, osv. så att de passar för de olika programmen. Det andra stora problemet ser vi på de mera teo- retiskt inriktade programmen, de som är en direkt förberedelse för fortsatta högskolestudier. Där ska man alltså läsa för att få tillräckligt bra betyg för att sedan komma in på någon av de attraktiva högskole- utbildningarna. Där råder hets och stress och en allt- för stor arbetsbörda för att man ska klara av att få de betyg som krävs. Betygen är alltså ett av kärnproblemen, och det skulle jag vilja säga något särskilt om. Att betygsätt- ningen dominerar skolarbetet i gymnasiet innebär att elevernas inställning fokuseras på konkurrens där vi i stället skulle vilja se en större uppmärksamhet på samverkan och hjälpsamhet mellan eleverna. Betygs- systemet är ett system som pressar individen att hög- prestera. Och för många elever handlar det om att ligga i topp eller något över den gräns som man med en normal arbetsinsats kan klara av med de förutsätt- ningar och intressen som man har. Betygssystemet i skolan skulle kunna jämföras med det gamla ackordssystemet som tillämpades förr i tiden på många arbetsplatser. Dessutom är det något värre än det gamla ackordssystemet därför att det är utformat så att varje individ snarare hetsas att driva upp ackordskraven - samma hets, stress och utslit- ning som i ackordsjobben. Ackordsjobben är dessbättre borta numera. Men i skolan tolererar vi systemet. Dessutom får man inte ens lön i form av pengar i skolan. Man får fiktiva pengar i form av ett papper med betyg med ett löfte om att det ska leda vidare och öppna nya portar, löf- ten som är mycket osäkra. Vi vet att betygen är gans- ka slumpmässiga och dessutom dåliga prediktorer både av studieframgång och av yrkesframgång. Som pedagogiskt hjälpmedel är betygen som bekant sna- rast ett hinder. Att lära för betyg ger sämre resultat än att lära av intresse för ämnet. Nu har vi inget annat parti än Vänsterpartiet med oss i den här frågan. Vi vet inte om vi kan vända oss till fackföreningarna eller LO så att de med sina erfa- renheter av ackordsjobbets fasor kan höja en röst för att hjälpa till att få bort eländet med betygshetsen i skolan. Miljöpartiet vill alltså ta bort de graderade betygen i gymnasieskolan och få en skola som är inriktad på studier av intresse för ämnet och anpassad efter de enskilda elevernas förutsättningar och intres- se. Dessutom vill vi ha en gymnasieskola med ökat elevinflytande, fler vuxna i skolan och en individuali- serad undervisning. Infärgningen av kärnämnena är viktig, och vi vill ha en mycket bättre balans mellan de olika kunskapsområdena i gymnasieskolan. Det ligger för stor tyngdpunkt nu på rent kunskapsin- hämtande i kärnämnena. Det här programmet finns redovisat i vår motion. Jag skulle vilja yrka bifall till reservation nr 6 under punkt 6 som rör innehållet i den motionen. Där tar vi också upp en mängd detaljer som jag inte tänker gå närmare in på. Centern och Folkpartiet har tagit upp kravet på lärlingsutbildning. Det är ett gammalt krav från Miljöpartiet också. Vi delar Vänsterpartiets syn på betydelsen av att vi får kostfrågan ordnad på gym- nasiet precis som vi har i grundskolan, så att vi får näringsriktig och bra mat, ekologiska basvaror, även till gymnasieeleverna. Betydelsen av idrott och mo- tion betonas. Historieämnet kommer vi till så småningom. Det ska bli en intressant diskussion. Där tror jag att vi skulle kunna få ett bra exempel på ett ämne som är som gjort för infärgning, alltså att man inte inför historieämnet som ytterligare ett kärnämne som man ska ägna speciella kunskapsstudier utan får in histo- rieämnet i de andra ämnena, inte minst i de yrkesin- riktade programmen. Går man fordonsteknik kan man också få lära sig väldigt mycket historia om fordo- nens utveckling, kommunikation, hur man reste och träffade varandra förr i världen osv. Varje ämne har sin historia. Naturligtvis görs ämnet intressant för dem som har valt att läsa det om man får ett perspek- tiv bakåt i tiden så att man förstår allt det som har hänt fram till nutiden. Historieämnet har en given plats. Jag tror att det är ett pedagogiskt viktigt instru- ment, förutom att det är värdefullt att varje individ kan placera in sig själv i ett historiskt sammanhang.

Anf. 120 Ulla-Britt Hagström (Kd)

Fru talman! Jag reagerar på Gunnar Goudes åsikt vad gäller betygen. Vi kristdemokrater arbetar efter subsidiaritetsprincipen. Det innebär att den enskilda, familjen m.fl. ska kunna fatta beslut och att samhället sedan högre upp i hierarkin ska ge stöd där det be- hövs. Nu vill ju eleverna ha betyg. Då går Gunnar Gou- de ifrån principen vad ungdomarna vill. De vill ha bekräftelse, de vill förstå varför, de vill kunna söka vidare. Vilket sorteringsinstrument ska Gunnar Gou- de använda för t.ex. sökande till gymnasieskolan, till olika grenar inom gymnasieskolan eller till olika valmöjligheter när det ändock finns en begränsning av resurser, platser och lärare. Eleverna tror inte på lottning. De vill veta varför.

Gunnar Goude (Mp)

Anf. 121 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Vi är alltså för ökat elevinflytande, så jag uppskattar att man frågar eleverna vad de tycker. Men jag tror att frågan får lov att formuleras rätt noggrant. Frågar man elevorganisationerna förstår man att de är lite mer tveksamma. De har väl ögonen öppna för möjligheterna att bli av med betygen. Den vidgade synen måste naturligtvis inkludera ett helt nytt antagningssystem för högre studier. Så länge det inte finns förstår man att eleverna inte vill ta bort betygen. Det viktiga är naturligtvis att vi får arbeta fram ett bra antagningssystem för högskolestu- dierna så att eleverna känner på sig att de får en rätt- vis bedömning av sina möjligheter att följa de studi- erna. Då kanske det är lättare att ta ställning till om betygen ska bort eller inte. Jag tror faktiskt att elever- na om de får frågan om betygen är en bidragande orsak till hetsen i skolan skulle svara entydigt ja. Den undersökning som nämndes tycker jag är in- tressant som idé, men man får nog vara lite försiktig med att tolka resultatet av den. Det bör väl finnas några lite bättre argument än att man hänvisar till en elevundersökning. Betygen är ju dåliga som mätin- strument och inget bra pedagogiskt instrument. Det kanske vi kan vara överens om. Inte ens Ulla-Britt Hagström vill väl införa ackordsjobben på något annat ställe än i skolorna, gissar jag.

Anf. 122 Ulla-Britt Hagström (Kd)

Fru talman! I vissa delar kan jag hålla med Gun- nar Goude, just vad gäller stressen. Vi kristdemokra- ter vill införa ämnesbetyg i stället för kursbetyg. Men vi har ju målrelaterade betyg. Det är mycket pedagogiskt uppbyggt. Det har verkligen lett till en pedagogisk diskussion lärare emellan för att se över kriterierna. Jag tror att den diskussionen har lett till att lärarna har börjat samverka på ett sätt som man inte tidigare har gjort. Det är av godo för eleverna. Jag undrar då: Vad har Gunnar Goude gått ut med för andra förslag? Om inte Gunnar Goude tror på att eleverna vill ha kvar betygen, vad har de fått att jäm- föra med från Miljöpartiets sida för att kunna ta ställ- ning till vad som i så fall skulle vara bättre?

Gunnar Goude (Mp)

Anf. 123 Gunnar Goude (Mp)

Fru talman! Jag tänker inte gå in på betygskriteri- erna, som jag anser vara ganska dåliga och vaga i strukturen. Det är klart att det leder till att lärarna måste diskutera kriterierna. Det är väldiga diskussio- ner för att försöka tolka kriterierna. Det finns väl här som i alla sammanhang goda spin-off-effekter även av dåliga förslag. Men när det gäller alternativen är de framför allt att vi får ett bra antagningssystem. Högskoleverket har tittat närmare på det här och fördjupat sig lite i ämnet. Man har kommit fram till att betygen inte är något bra urvalsinstrument för antagning till högsko- lestudier. Man har börjat en försöksverksamhet där man tar fram olika exempel på antagningsinstrument och försöker pröva dem. Det är ett positivt sätt att arbeta med frågan. Vi kan också ställa upp på en försöksverksamhet, har vi sagt, där man på försök avskaffar betyg i en viss region. Det är inte alldeles lätt att genomföra. Och hur det ska se ut i detalj har jag inte tittat närma- re på. Men vi är naturligtvis öppna för alla möjliga sätt att gå till väga när man tar bort betygen. Det krävs en utredning för att man ska göra det på ett bra sätt, så att det inte drabbar eleverna negativt, helt klart.

Anf. 124 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i utbildningsutskottets betänkande nr 9 och avslag på samtliga motioner. I betänkandet behandlas 115 motionsyrkanden från allmänna motionstiden 2001 om olika gymnasie- frågor. Det visar på ett väldigt stort intresse för skol- frågorna och för gymnasieskolorna i synnerhet. Yr- kandena gäller övergripande frågor om rätt till gym- nasieutbildning i gymnasieskolan, kärnämnen, hög- skolebehörighet som mål för gymnasieutbildning, villkor för antagning m.m. Vidare handlar det om betyg, gymnasieexamen, lärlingsutbildning, entrepre- nad, elevinflytande, vissa ämnesområden osv. Utskottsmajoriteten föreslår att riksdagen avslår samtliga yrkanden, i flertalet fall med hänvisning till pågående utredningsarbete i Gymnasiekommittén 2000 och Skollagskommittén. Gymnasiekommittén 2000 arbetar sedan våren 2000 med uppdraget att utreda och lämna förslag till en framtida utformning av gymnasieskolans studie- vägsutbud. Genom ett tilläggsdirektiv år 2001 fick kommittén i uppdrag att lämna förslag bl.a. om hur ett ökat inslag av lärande i arbetslivet i gymnasiesko- lan bör utformas, hur en förändrad utformning av vissa kärnämneskurser bör se ut och förslag till ett ämnesbetygssystem. Kommittén ska också pröva förutsättningarna för att en gymnasieexamen ska kunna införas. Kommittén ska lämna sitt utrednings- förslag den 16 december 2002. Jag har hört flera av talarna bekräfta att vi är överens om att vi bör se över gymnasieskolan. Men samtidigt har vissa tyckt att vi kanske gömmer gym- nasieskolans frågor så att vi slipper ta den debatten i valrörelsen. Jag och mina kamrater är beredda att ta den debatten i valrörelsen, men jag tänker inte skäm- mas för att jag seriöst behandlar gymnasiefrågorna och tar den tid som krävs för att göra ett bra jobb. Det är förödande om vi går för snabbt fram och inte hin- ner förankra och, inte minst, ta del av remissomgång- en som alltid följer på en utredning. Det vore för- ödande, och det platsar inte i en demokrati. Utifrån vad jag tidigare har redovisat tänker jag beröra enbart några frågeställningar. När det gäller ambitionsnivån i gymnasieutbild- ningen vill jag understryka Socialdemokraternas tidigare och nuvarande ståndpunkt att det ska vara minst en treårig gymnasieskola. Eftersom tiden inte är någon värdemätare är det viktigt att fastslå en ambi- tionsnivå vad gäller uppnådd kunskap. Jag vill marke- ra att den nivån inte ska sänkas. Förutom kunskap ska gymnasieskolan också bidra till elevernas personliga utveckling och lägga grunden till en lust till ett livs- långt lärande. Motiven för arbetarrörelsens engagemang är gi- vetvis att kunskapen ger människor frihet att göra sina egna livsval. Kunskapen öppnar nya vägar att delta i samhällsdebatten - i demokratin. Kunskap ger självförtroende och inre styrka. Framför allt: Kunskap ger makt. Därför blir också kunskapen och utbild- ningen en viktig del av jämlikhetspolitiken. Jag vill se en levande demokrati med ett bildat folk. För att uppnå detta kan man inte sortera bort vissa elever utifrån möjligheten att nå kunskapsmå- len. Att räkna med alla är en mycket stor utmaning och kräver resurser både i form av olika personal men också utvecklade metoder och arbetssätt. Resurser för elever i behov av särskilt stöd krävs i utökad ut- sträckning i gymnasieskolan. En viktig faktor för att höja kvaliteten på under- visningen är att på olika sätt arbeta för att elever får påverka och ta ansvar för sina studier. En annan vik- tig fråga är att noga undersöka varför elever uteblir från undervisning. Det kan vara många olika skäl, men med kunskap om varför och därefter vidtagna åtgärder kan denna frånvaro minska och intresset för undervisning öka. En fråga som jag har funderat mycket på är pro- blemet med att grundskolan har förvandlats till en treämnesskola för elever som man bedömer kommer att ha svårigheter att bli godkända i matematik, svenska och engelska och därmed bli behöriga till ett nationellt program. Tanken var ju att höja kraven för att ge bättre förutsättningar för vidare gymnasiestudi- er. Effekten av att eleverna inte får läsa de andra ämnena har minskat möjligheterna att klara gymnasi- estudierna. De olika ämnena hör ihop, och de är vik- tiga på var sitt sätt. Det är viktigt att vi kommer till rätta med problemet. Det är viktigt och riktigt att vi ska oroa oss och försöka komma till rätta med att ca 10 % av eleverna lämnar grundskolan utan att vara behöriga till ett nationellt program. Jag kan inte låta bli att göra en historisk återblick som en liten jämförelse. Sommaren 1965 inträffade en av mina lyckligaste dagar. Förutom lyckan när jag begåvades med två barn är den dagen när jag fick besked från kommunen att jag antagits som elev till gymnasieskolans ekono- miska linje då jag har haft min starkaste upplevelse av lycka. Då fick endast 15 % av en elevkull tillträde till en gymnasieutbildning. I dag är det 98 %. I dag bekymrar vi oss, med rätta, över att 10 % inte är be- höriga till ett nationellt program. Jag säger inte detta för att bagatellisera problemet. Det är en av mina hjärtefrågor att alla ska komma in. Detta är mer för att peka på att det har hänt mycket inom utbildnings- området, bl.a. när det gäller tillgänglighet för alla till utbildning. Vi kan göra ännu mer, och vi ska göra det. Elevernas möjligheter att komma in på sina förs- tahandsval måste förstärkas. De utbildningsvägar som erbjuds måste kännas rätt och väcka intresse för stu- dier. Gymnasieskolan får inte upplevas som en trans- portsträcka till ett arbetsliv eller till vidare studier. Den ska upplevas som en meningsfull och viktig del av livet. Det hjälper inte att vi och andra ute i arbets- livet säger att detta måste läsas för att det kan vara bra att ha. Studierna måste kännas viktiga och riktiga utifrån elevens perspektiv. Då ökar motivationen och lusten att lära för livet och inte för skolan. Det är många andra viktiga frågor som tas upp i betänkandet, men det känns inte riktigt och rätt att diskutera dem i dag. Vi får möjlighet att diskutera dessa frågor mer ingående och konkret då förslagen från Gymnasiekommittén 2000 läggs fram och då propositionen läggs fram. Även om vi är rastlösa och gärna vill att detta ska gå fort är det viktigt att det blir rätt. Det är rätt att vi tar oss tiden.

Anf. 125 Tomas Högström (M)

Fru talman! 20 % av eleverna som lämnar gymna- siet har inte grundläggande behörighet till universitet och högskola, Agneta Lundberg. Det är 20 % varje år! Vi kan konstatera att Agneta Lundberg inte ger dem några besked. Det kan vara på sin plats att jag tydliggör frågan från alla de eleverna: Vad tänker ni göra?

Anf. 126 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Jag gör mig inte så viktig att jag tror att jag och mitt parti här i kammaren kan genomföra förändringar under ett år så att elever kan komma in på högskolan. Det är arbetet i skolorna som gör skill- naden. Det arbetet avstannar inte under tiden Gymna- siekommitténs arbete pågår. Det är snarare tvärtom. Vi har i kommitténs arbete mycket kontakt med olika skolor i landet. Vi för diskussionen om utveck- lingen av skolan. Det är ingen i skolorna som inte är medveten om problemet. De jobbar aktivt varje dag för att förändra situationen. Jag tror inte alls att tiden står still och att det inte händer någonting. Jag vet att det händer jättemycket i skolorna. Jag tror att det med hjälp av förslagen från utredningen går att underlätta en hel del. Vi har kommit fram till att mycket kan göras redan i dag. Vi behöver bara peka på dessa saker och lyfta fram dem. Det kan göras mycket under tiden.

Anf. 127 Tomas Högström (M)

Fru talman! Jag tror inte att det räcker med att pe- ka på det som finns i dag, som Agneta Lundberg säger. Jag tror att det mer handlar om konkreta för- slag. Gymnasieskolan väntar på de förslagen. Nu har man väntat i tre år. Agneta Lundberg säger att det inte är riktigt att diskutera detta i dag. Man ska avvakta utredningen, trots den situation som råder, trots de möjligheter som finns. Det är helt korrekt att det är arbetet i skolorna som gör skillnaden. Det är vi helt överens om. Men det handlar också om vilka förutsättningar som Sveriges riksdag ger skolorna. Det är det den här diskussionen ska handla om. Det är där vi måste vara konkreta. Då går det inte att gömma frågorna i de utredningar som ni så gärna hänvisar till hela tiden.

Anf. 128 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Det är inte tal om att vi gömmer någ- ra frågor i en utredning. Den moderate representanten kan väl berätta vad vi sysslar med. Vi för en seriös diskussion och tar de här frågorna på allvar. Många saker är väldigt komplicerade och det gäller att handla rätt. Det är också viktigt att ha respekt för att det pågår en utredning. I annat fall skulle vi inte ha någon ut- redning över huvud taget utan alla skulle fritt föra fram sina förslag. Tanken med utredningen är naturligtvis att vi eventuellt ska kunna prata ihop oss. Men den ambi- tionen kanske inte finns i andra partier.

Sofia Jonsson (C)

Anf. 129 Sofia Jonsson (C)

Fru talman! Jag tänker ställa en ganska snabb och kort fråga om lärlingsutbildningen. Den är nu en försöksverksamhet. Vad tycker Socialdemokraterna ska ske med den framöver? Tycker de att det är en bra idé? Ska vi verkställa den eller lägga den åt si- dan?

Anf. 130 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Jag tyckte att det var bra att man lade ut en försöksverksamhet, men jag var besviken över att den fick så lite gensvar. Sedan har man hela tiden förändrat förutsättningarna för den utifrån vad man under försöksperiodens gång har tyckt behövde juste- ras. Man förlängde den för att få ett fullödigare re- sultat att utgå från när den ska formas för framtiden. Det är alltså en fråga som vi behandlar i Gymnasie- kommittén. Lärlingsutbildning är en bra metod, och vi kom- mer att behandla frågan seriöst i Gymnasiekommit- tén.

Sofia Jonsson (C)

Anf. 131 Sofia Jonsson (C)

Fru talman! Det är bra att Agneta Lundberg tycker att lärlingsutbildningen är bra. Jag tror också på den idén. Agneta säger att försöksverksamheten fått så dåligt gensvar. Det är inte så konstigt. Färre än 100 elever valde under en tid att försöka gå den utbild- ningen. Man tillsatte inga direkta resurser till för- söksverksamheten, och man såg inte till att det fanns några direkta riktlinjer eller principer att arbeta efter. Om det inte finns några resurser eller möjligheter är det klart att man kan fråga sig vilka skolor som har råd att betala ett företag för att ta emot en elev och att genomföra utbildningen på ett bra sätt. Det viktiga är att bestämma sig och säga: Detta anser vi vara en bra grund, och nu ska vi försöka utveckla det. Nu säger regeringen att man ska försöka ha den här försöksverksamheten utan någon deadline. Det gör att intresset hos företag och andra minskar efter- som man inte tror att det finns något intresse från regeringens sida.

Anf. 132 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Jag sade också att det var väldigt då- ligt gensvar i första omgången. Nu har man justerat utbildningen och gett den andra incitament. Därmed har man möjlighet att se om detta förändrat situatio- nen och om man ska göra ytterligare justeringar innan man slutgiltigt bestämmer sig. Jag tycker att det hade varit värre om man inte hade gett de andra incita- menten och i stället fattat beslutet utan något riktigt underlag.

Anf. 133 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Det bollas med en hel del siffror. Vi hörde nyss att ungefär 20 % går ut gymnasieskolan utan att ha nått upp till dess mål. Om man tittar på en årskull fem år efter att de började gymnasiet ser man att 40 % inte har nått upp till gymnasieskolans mål om man räknar med dem som har hoppat av efter vägen. Den andelen har stigit de senaste tre fyra åren. När den nya gymnasieskolan infördes i början av 90-talet gick ungefär 60 % i gymnasiet. I verkligheten är det alltså fortfarande bara ungefär 60 % som når upp till de mål man har. Därför hade det varit intres- sant att i en sådan här diskussion få höra någon kom- mentar från Agneta Lundberg. Är det fel på målen och på sättet att arbeta? Är det fel på grundskolan? Var ska vi göra insatser? 40 % av en årskull som inte når upp till gymnasieskolans mål är väldigt mycket. Jag tror att detta mycket sammanhänger med att man slussas vidare från grundskolan utan att ha riktiga kunskaper. Agneta Lundberg tog upp att grundskolan ut- vecklas till att bli en treämnesskola. Därför blir min andra fråga: Vilka slutsatser drar hon av det? Är det meningen att, som Skolverket har föreslagit, ta bort kravet på godkänt i de tre ämnena svenska, engelska och matte, eller är det frågan om att införa krav på godkänt i flera ämnen? Det är viktigt att få veta om Socialdemokraterna diskuterar att ta bort Godkänd- kravet för att komma in på gymnasieskolan.

Anf. 134 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Ulf Nilsson, som sitter med i Gymna- siekommittén, vet hur vi diskuterar när det gäller den här frågan, att vi upplever det som ett stort bekymmer och funderar hur vi ska komma till rätta med det här. Jag tycker att det är att visa respekt för utredningen att inte gå ut och prata om det som många gånger kan vara kärnfrågan. Det kanske är bättre att Ulf Nilsson är närvarande i Gymnasiekommittén när vi diskuterar det så att vi kan utbyta idéer där, där de hör hemma.

Anf. 135 Ulf Nilsson (Fp)

Fru talman! Jag brukar vara närvarande i Gymna- siekommittén. Det var Agneta Lundberg som tog upp detta problem med att grundskolan är på väg att bli en treämnesskola. Då tycker jag att man kan begära att få någon form av kommentar om vad Agneta Lund- berg menar med att ta upp det i riksdagens kammare. Agneta Lundberg säger att det är problem med treämnesskolan. Hur ska jag tolka det? Hur ska de som lyssnar tolka det? I vilken riktning diskuterar Socialdemokraterna att man ska gå? Ska man avskaf- fa kravet på godkänt för att komma in i gymnasie- skolan, eller ska man inte göra det? Min övergripande fråga från förra repliken står kvar. Om 40 % av en årskull inte når upp till gymna- sieskolans mål måste vi väl förvänta oss lite mer diskussion om vad vi ska ändra på och vad vi ska förbättra, om målen och uppläggningen i grundsko- lan. 40 % är en väldigt hög andel.

Anf. 136 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Det krävs självfallet åtgärder, som jag tidigare sade, i form av både resurser och andra sätt att jobba, t.ex. att ta med eleverna. Jag sade att det här problemet inte innebär att vi ska sänka kraven, och det är väl ett tydligt besked. Jag tänker inte vara med om att sortera människor i A- och B-lag, utan jag vill jobba för att vi ska lyfta fram alla och ha alla med. Det kräver en stor insats, och det är en stor utmaning, och den tänker vi socialdemokrater anta.

Anf. 137 Ulla-Britt Hagström (Kd)

Fru talman! Jag håller med Agneta Lundberg i fråga om en skola för alla. Jag håller också med om att kunskapskraven inte ska sänkas - kunskapen är jätteviktig. Men hur ska det ske? Om vi nu har kravet på grundläggande högskole- behörighet för alla från början innebär det att vi sorte- rar ut ungdomar från början. Likvärdiga möjligheter kan vi ge alla ungdomar. Men det får inte sättas lik- hetstecken mellan likvärdiga och lika, så att alla ska läsa precis samma sak och komma lika långt. Det blir ett kollektivt tänkande. Vi kristdemokrater talar mycket om förvaltarskap. Om man har de pengar som en elev ska ha går en budbärare med dem. Då handlar det om hur man skickar pengarna. Gör man det utan krav? Gör man det passivt? Gör man det kollektivt? Gör man det med för höga krav? Vi vet att vissa elever behöver mer än andra, och det ställer vi upp på - det måste vara så. Men eleven måste få tid att ta emot, få tid att bli mottagare av resurserna, så att han eller hon har möjlighet att gå vidare. Då undrar jag: Kommer Agneta Lundberg att göra någon sorts uppföljning eller utvärdering av de resur- ser som nu har gått till det individuella programmet för att se vad de har lett till? Har ungdomarna kunnat ta emot dem, förvalta dem och göra någonting av dem? Eller tänker vi så kollektivt i fråga om vad resurserna ska leda till att ungdomarna inte orkar ta emot dem?

Anf. 138 Agneta Lundberg (S)

Fru talman! Ulla-Britt Hagström pratar om att man har olika resurser i utgångsläget. Det är då vik- tigt att man ger stöd så att man kan förädla den grundresurs som finns. Det är där som jag ser den stora bristen. Det pådyvlas ibland socialdemokratin att man värnar om att det ska vara lika. Jag värnar om rättvi- san, och när det gäller rättvisan ser det väldigt olika ut. Vissa ska ha mer, och andra ska ha mindre. Det handlar ju om att ge alla goda förutsättningar för att de ska nå så långt de kan utifrån sin förmåga. Jag tror att det handlar om tidsanvändningen, men det handlar också om intensiteten under den tiden. Det är inte bara fråga om att man får ett visst antal timmar. Det är också fråga om vilken kvalitet det är under den tiden. Sedan handlar det om resurser och mer tid. Vi tar olika lång tid på oss för att lära oss olika saker. Det beror också på om jag är intresserad eller inte. Motivationen spelar en oerhörd roll. Jag tror att det finns många olika sätt att jobba för att så många som möjligt ska kunna nå väldigt långt.

Anf. 139 Ulla-Britt Hagström (Kd)

Fru talman! Tack, Agneta Lundberg! Då tror jag egentligen att det vore bättre om Socialdemokraterna lyckades släppa de här kraven på grundläggande behörighet. De är utsorterande från början. I stället skulle vi arbeta på att forma en gymnasieexamen som kan vara olika för högskola, yrkeshögskola eller ar- betslivet. Då skulle vi också stärka ungdomarnas självförtroende, och de får då ett dokument på den kunskap som de har.