Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

Betänkande 1996/97:KU25

Konstitutionsutskottets betänkande 1996/97:KU25

Granskning av statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Utskottets bedömning Utskottet finner inte anledning till något
• Hemställan
• Reservationer

1996/97
KU25
Inledning
Enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall konstitutionsutskottet granska
statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Utskottet har
rätt att för detta ändamål få ut protokollen över besluten i regeringsärenden
och de handlingar som hör till ärendena.
Utöver konselj-, regerings- och statsministerprotokoll har vid granskningen
funnits att tillgå material som tagits fram av utskottets kansli och, på
begäran av utskottet, inom regeringskansliet. Väsentliga delar av detta
material presenteras i bilaga A 1.1-A 20.2 som bildar en särskild volym.
För att inhämta ytterligare upplysningar har utskottet företagit ett antal
utfrågningar, som till största delen varit offentliga. Uppteckningar från de
offentliga utfrågningarna utgör bilagorna B 1-B 9. Även de redovisas i en
särskild volym.
I det följande lämnas först en sammanfattande redogörelse för årets
granskningsarbete. De olika granskningsfrågorna behandlas därefter i
betänkandets huvudavsnitt. Därpå följer de reservationer och särskilda
yttranden som fogats till betänkandet.

Sammanfattning

Behandlade frågor
I detta betänkade redovisas den granskning som utskottet slutfört under
1996/97 års riksmöte. Några granskningsärenden har uppskjutits till senare
granskningsbetänkanden. Dit hör vissa administrativt inriktade
granskningsuppgifter angående regeringsarbetet, t.ex. en fördjupad granskning
av författningsutgivningen och användningen av ny teknik vid
Regeringskansliets registrering av handlingar. Dit hör också vissa
anmälningar, som en fråga om det svenska biståndet till kampen mot apartheid
och regeringens agerande vid Europadomstolens prövning av målet mellan Torgny
Gustavsson och svenska staten. Utskottet har för avsikt att ta upp vissa
administrativt inriktade granskningsärenden i ett särskilt
granskningsbetänkande under hösten 1997. Övriga uppskjutna ärenden kan väntas
bli behandlade i nästa vårs granskningsbetänkande.
Betänkandet inleds med en redogörelse för regeringsskiftet år 1996 då
regeringen Persson efterträdde regeringen Carlsson. Därefter följer en
redovisning av förändringar i regeringens sammansättning och organisation
under år 1996.
Fördjupade granskningar har genomförts beträffande utnyttjandet av anslag
som står till regeringens egen disposition och Utbildningsdepartementets
administration. Dessa redovisas i ett avsnitt om Regeringskansliet. I samma
avsnitt behandlas anmälningar angående regeringens åtgärder med anledning av
brister i fråga om konsultupphandling samt om Regeringskansliets
informationsverksamhet.
I en skrivelse till riksdagen har regeringen redovisat resultatet av sina
strävanden att utveckla rutiner som säkerställer att statsråds
förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra verksamheter inte leder till
intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd.
Utskottet har tagit del av skrivelsen och i anslutning därtill granskat en
fråga om statsminister Göran Perssons utnämning av Leif Pagrotsky till
statsråd.
Utskottet har granskat regeringens utnämningspolitik såvitt avser tiden från
februari 1996 till mars 1997. Granskningen har gällt utnämningar av
generaldirektörer och andra myndighetschefer med utgångspunkt i
regeringsformens bestämmelse att vid tillsättning av statlig tjänst avseende
skall fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
Frågor om export av strategiska produkter har granskats med anledning av två
anmälningar angående export till Indonesien och de s.k. Gulfstaterna. Vidare
har utskottet genomfört en fördjupad granskning av praxisutvecklingen i fråga
om begreppet följdleveranser på krigsmaterielområdet.
Det utvecklingsbistånd som lämnats till Kuba och Vietnam under åren
1988-1991 och 1991-1996 har granskats med avseende på frågan om
regeringsbeslutens formella grund och deras överensstämmelse med riksdagens
beslut om biståndspolitiken. Utskottet har också granskat Sveriges insatser
för att upprätta vissa radarstationer i de baltiska länderna.
I tre ärenden har utskottet granskat frågor om regeringens information till
Utrikesnämnden. Granskningen har gällt ett underrättelseärende, statsminister
Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige samt ett uttalande av
Göran Persson angående Lettlands önskan om inträde i NATO.
Enligt riksdagsordningen skall regeringen underrätta EU-nämnden om frågor
som avses bli behandlade i Europeiska unionens råd. Regeringen skall enligt
vad som är föreskrivet också rådgöra med nämnden i vissa andra fall. Utskottet
har med anledning av en anmälan granskat justitieminister Laila Freivalds
fullgörande av dessa skyldigheter.
Två anmälningar har gällt regeringens hantering av en GATT-rapport om
Sveriges handelspolitik. Utskottet har granskat om offentliggörandet av
rapporten har fördröjts av hänsyn till folkomröstningen angående Sveriges
inträde i Europeiska unionen.
I flera fall har utskottets granskning avsett regeringens eller särskilda
statsråds beredning av ärenden. Det har gällt frågan om ett samlat
etnografiskt centralmuseum i Göteborg, medgivandet till Försvarets
materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation AB om produktstöd för
vissa flygmotorer, ärendet om detaljplan för en del av Norra länken i
Stockholm samt ett utlänningsärende.
Den extra utbetalningen av medel till utrikesförvaltningens anställda i
december 1996 har granskats från formella synpunkter.
Under årets granskning har utskottet också behandlat anmälningar som gäller
regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret år 1992,
regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och tandvårdsersättning
till tandvårdsskadade och regeringens direktiv till Kommittén om
domstolsväsendets organisation. Därtill har i några fall frågor om ifrågasatt
otillbörlig påverkan på myndigheter från statsråd eller Regeringskansliet
granskats.

Vissa resultat av granskningen
Utskottet har inte funnit anledning till några uttalanden rörande
regeringsskiftet i mars 1996 eller i fråga om regeringens sammansättning och
regeringens organisation.
Beträffande regeringens utnyttjande av anslag som står till regeringens egen
disposition har utskottet i flera fall funnit att anslagsposter disponeras av
departement för ändamål som ligger utanför den interna verksamheten.
Utredningen har också visat på att anslag ibland har använts för ändamål som
kan ifrågasättas mot bakgrund av det ändamål som anslaget eller anslagsposten
anger genom sin beteckning. Även andra brister har iakttagits. Utskottet, som
förutsätter att innehållet i den redovisning som har lämnats kommer att
beaktas, gör inte något ytterligare uttalande med anledning av granskningen i
denna del.
Med anledning av att utskottet under en följd av år kunnat iaktta olika
brister i ärenden som handlagts inom Utbildningsdepartementet har en samlad
genomgång och översyn av Utbildningsdepartementets organisation och
arbetsrutiner gjorts. Såvitt utskottets granskning har givit vid handen
avviker Utbildningsdepartementet i dag inte från övriga departement inom
Regeringskansliet när det gäller förutsättningarna för att kunna sköta den
internadministrativa verksamheten. Utskottet anser emellertid att det hade
funnits orsak för departementet att tidigare än som skett söka komma till
rätta med vissa brister i verksamheten. Vid kommande års granskningar av de
organisatoriska förutsättningarnas betydelse för regeringsarbetet kommer
utskottet att ägna särskild uppmärksamhet åt Utbildningsdepartementet.
I 1995 års granskningsbetänkande har utskottet behandlat upphandlingar i
Regeringskansliet under åren 1990-1994. Utskottet iakttog då brister i skilda
hänseenden, främst i fråga om dokumentation. Utskottet har nu inhämtat
uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits inom Regeringskansliet för att komma
till rätta med bristerna. Som resultat av årets granskning konstaterar
utskottet att det fortfarande brister i vissa hänseenden vid
Regeringskansliets upphandlingar, t.ex beträffande dokumentation. Utskottet
konstaterar att det finns skäl för Regeringskansliet att även i fortsättningen
ge akt på att reglerna om upphandling noga efterlevs.
I frågan om intressekonflikter för statsråd har utskottet tagit del av
regeringens skrivelse 1996/97:56 som innehåller en redovisning av den
nuvarande regeringens åtgärder för att undvika intressekonflikter och jäv m.m.
Utskottet har inte något att invända mot redovisningen. Utskottet noterar
emellertid att de rutiner som redovisats bygger på överenskommelser mellan de
sittande regeringsledamöterna. Utskottet anser det önskvärt att principer som
är gemensamma för olika regeringar i frågor av detta slag kan nås. Utnämningen
av Leif Pagrotsky till statsråd föranleder inte något uttalande från
utskottet.
Utskottet har vid sin granskning av kommittéväsendet iakttagit att den
sammantagna andelen kvinnor i kommittéer under några delar av
Regeringskansliet markant understiger 40 %. Liksom vid tidigare
granskningstillfällen understryker utskottet vikten av att
kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar och att målet om en jämn
könsfördelning i kommittéerna uppnås. Samtidigt konstaterar utskottet att
årets kommittéberättelse i flera viktiga avseenden redovisar en ökad andel
kvinnor jämfört med föregående års redovisning.
Utskottet anser att de utnämningar av generaldirektörer och verkschefer som
enligt en från Regeringskansliet överlämnad förteckning har gjorts är
förenliga med regeringsformens föreskrift om att sakliga skäl såsom förtjänst
och skicklighet skall tillämpas vid tillsättning av statlig tjänst. I en
reservation anför de utskottsledamöter som företräder Moderata samlingspartiet
att regeringen Persson har utnyttjat utnämningsmakten till det egna partiets
fördel och i praktiken lagt grunden för ett system där en ny regering omprövar
samtliga förordnanden som generaldirektör eller annan myndighetschef.
Såsom förutskickats i förra årets granskningsbetänkande har utskottet
närmare undersökt praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser på
krigsmaterielområdet. Utskottet har tagit del av ett omfattande material som
gäller tillämpningen av riktlinjerna för krigsmaterielexporten och undersökt
utvecklingen av de begrepp som används i det praktiska arbetet med frågorna om
tillstånd till utförsel. Utskottet anser att utformningen av riktlinjerna kan
ge upphov till olika uppfattningar om tillämpningen. Den insyn och
påverkansmöjlighet som det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet har
är därför av stor betydelse vid uttolkningen av riktlinjerna. Utskottet
framhåller att den prövning som regelmässigt sker från fall till fall i de
enskilda exportärendena har ett stort egenvärde och bör fortsätta som
hittills. Enligt utskottets bedömning ger emellertid riktlinjernas generella
utformning i förening med vissa problem som har särskilt samband med
följdleveransbegreppet anledning för regeringen att överväga och precisera det
avsnitt i riktlinjerna som handlar om följdleveranser.
Genom ett beslut år 1996 tillät regeringen utförsel av vissa
luftvärnskanoner till Indonesien. Utskottets granskning har givit vid handen
att regeringen vid detta tillfälle gjorde en godtagbar tolkning av
riktlinjerna för export av krigsmateriel. Beslutet innebar att regeringen tog
följderna av tidigare beslut avseende tillstånd att exportera luftvärnskanoner
till Indonesien. Utskottet har funnit att riktlinjerna tillåtit en tolkning
som vid en totalbedömning hade kunnat leda till att tillstånd till utförseln
inte skulle ha lämnats, men har inte funnit skäl till kritik av regeringens
ställningstagande i denna del. I en reservation (fp) anförs att resultatet av
regeringens överväganden och precisering bör bli en mer strikt definition av
begreppet följdleveranser och att det av riktlinjerna skall framgå att
respekten för mänskliga rättigheter i framtiden måste beaktas även vad gäller
tillstånd till följdleveranser.
I en reservation (v, mp) anförs att regeringen i det aktuella ärendet
pressat följdleveransbegreppet utöver vad som kan anses rimligt. För detta kan
regeringen inte undgå kritik. Enligt reservanterna borde regeringen också ha
dragit konsekvenserna av att Indonesien brister i respekt för mänskliga
rättigheter och vägrat utförseltillstånd. Också detta bör enligt reservanterna
föranleda kritik mot regeringen.
Utskottets granskning av regeringens beslut i vissa fall att tillåta
utförsel av krigsmateriel till de s.k. Gulfstaterna vid Persiska viken har
inte givit anledning till kritik. Enligt en reservation av ledamoten Kenneth
Kvist (v) kan regeringen inte undgå kritik för handläggningen.
Beträffande det svenska biståndet till Kuba och Vietnam bör enligt
utskottets mening någon kritik inte riktas mot vare sig den borgerliga
regeringen 1991-1994 eller den efterföljande socialdemokratiska regeringen för
de särskilda beslut som omfattats av utskottets granskning. Enligt ett
särskilt yttrande (m, fp) har den förda politiken inte lett till att
riksdagens intentioner i de riktningsgivande besluten åren 1991 och 1992
uppfyllts i tillfredsställande grad. Kraven på demokratisk utveckling i såväl
Kuba som Vietnam hade kunnat drivas med större kraft och konsekvens.
Inte heller Sveriges insatser för att möjliggöra för de baltiska staterna
att upprätta vissa radarstationer har givit anledning till någon kritik från
utskottet.
En svensk medborgare greps i S:t Petersburg den 23 februari 1996 sedan han
mottagit hemlig militär information. Den gripne utvisades inom kort. Efter det
inträffade framkom i mars 1996 att det ryska utrikesdepartementet önskade att
en viss svensk diplomat skulle lämna landet. Vid samtal mellan utrikesminister
Lena Hjelm-Wallén och den ryske utrikesministern Primakov stod det klart att
den ryska regeringen inte ansåg att det som inträffat var något som skulle få
utrikespolitiska konsekvenser. Först sedan gripandet blivit allmänt känt genom
ryska medier informerades Utrikesnämnden den 5 september 1996 om det
inträffade. Enligt utskottsmajoritetens mening är det mot bakgrund av den
ryska inställningen förståeligt om utrikesministern gjorde den bedömningen att
händelsen inte var ett utrikesärende av större vikt och därmed inte av
beskaffenhet att föranleda överläggningar i Utrikesnämnden. Utrikesministern
hade enligt utskottsmajoriteten också skäl att utgå från att det organ som
särskilt inrättats för information i underrättelsefrågor, nämligen Försvarets
underrättelsenämnd, skulle informeras om utvisningen av den svenske
medborgaren genom Försvarsmaktens försorg. Enligt en reservation (fp) kunde
man mot bakgrund av det inrikespolitiskt instabila läge som vid den aktuella
tiden rådde i Ryssland inte vara förvissad om att det som inträffat i
underrättelseärendet inte skulle komma att få betydelse för Sverige. Enligt
reservationen hade det därför förelegat skäl att underrätta Utrikesnämnden
senast vid Utrikesnämndens sammanträde i april 1996. I ytterligare en
reservation (mp) anförs att utrikesministern inte kan undgå kritik för sin
underlåtenhet att informera Utrikesnämnden om underrättelseärendet och dess
följder.
Beträffande statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president Jiang
Zemin till Sverige har utskottets majoritet inte funnit anledning till något
uttalande. Enligt en reservation (m, fp) kan konstateras att statsministern
var oförhindrad att resa till Kina, trots att invändningar kommit fram vid
Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996. Reservanterna anser att
frågan om på vilken nivå svarsbesöket från Kina skulle äga rum borde ha tagits
upp i Utrikesnämnden. Inbjudningen till Kinas statsöverhuvud innebar en
upptrappning av nivån på besöksutbytet som inte var förankrad i
Utrikesnämnden.
Den 3 juni 1996 besökte statsminister Göran Persson Lettland. Vid en
presskonferens där uttalade han stöd för Lettland i landets process för att få
medlemskap i NATO. Utskottets majoritet har funnit att innebörden av den sista
meningen i statsministerns uttalande kan missuppfattas, om den rycks loss ur
sitt sammanhang. Vid utskottets utfrågning med statsministern har det
emellertid enligt utskottet blivit väl klarlagt vad statsministern avsett med
sitt uttalande. Det stod enligt utskottet också klart att uttalandet, läst i
sin helhet, legat väl i linje med den uppfattning som den svenska regeringen
och riksdagen tidigare gett uttryck för och som är väl förankrad i
Utrikesnämnden. Granskningen föranleder inte något uttalande av utskottet. I
ett särskilt yttrande (m, v) framhålls emellertid att det finns anledning till
särskild varsamhet vid uttalanden i säkerhetspolitiskt känsliga frågor så att
några missförstånd beträffande Sveriges hållning inte kan uppstå. Folkpartiet
beklagar i ett särskilt yttrande att statsministerns uttalande inte syftat
till att markera en mer aktiv svensk hållning vad gäller de baltiska ländernas
säkerhetspolitiska situation.
I frågan om justitieminister Laila Freivalds samråd med riksdagens EU-nämnd
har utskottet klarlagt hur samrådet inom området för den s.k. tredje pelaren
skall gå till. Utskottet konstaterar sedan att man från Justitiedepartementets
sida numera är klar över behovet att förse EU-nämnden med nödvändigt underlag
inför samråden. Med detta konstaterande och efter de klarlägganden som gjorts
i utskottets bedömning av ärendet har utskottet avslutat granskningen.
Enligt utskottets majoritet har det inte framkommit något som tyder på att
man från svensk sida ville fördröja 1994 års GATT-granskning till efter den
svenska EU-folkomröstningen. Majoriteten framhåller också att
granskningsrapporten avseende Sverige inte heller har visat sig innehålla
uppgifter som inte var kända redan före den svenska folkomröstningen. I en
reservation (c, v, mp) anförs att det är uppenbart att Utrikesdepartementet
agerat för att granskningen av Sverige och publiceringen av GATT-rapporten
skulle ske efter den svenska EU-folkomröstningen. Genom detta förfarande kom
enligt reservanterna innehållet i GATT-rapporten inte till allmänhetens
kännedom förrän efter folkomröstningen. Viktig information om hur omvärlden
ser på svenskt medlemskap i EU och en kritisk granskning av de
handelspolitiska konsekvenserna av EU-medlemskapet blev enligt reservanterna
därför mörklagda till efter folkomröstningen. Reservanterna anser därför att
f.d. statsrådet Ulf Dinkelspiel som ansvarig minister inte kan undgå kritik
för detta agerande.
Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i
Göteborg har enligt utskottets majoritet skett i den ordning som föreskrivs i
regeringsformen. Enligt en reservation (m, fp, v, mp) har beredningen inte
uppfyllt kraven. Enligt reservanterna har beredningen uppvisat flera brister
som leder till att statsrådet Marita Ulvskog inte kan undgå kritik.
Regeringens handläggning av ärendet om medgivande till Försvarets
materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation AB för produktstöd
till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12 följdes av en debatt om den s.k.
Arbogaaffären. Enligt utskottets bedömning framgår av det skriftliga
materialet att den dåvarande försvarsministern Thage G Peterson under
beredningen av regeringsärendet inte gjordes uppmärksam på förhållanden av
stor vikt för regeringens behandling av ärendet. Enligt utskottets mening kan
det också finnas utrymme för skiftande bedömningar av hur långt ett statsråds
ansvar skall sträcka sig i fråga om brister i handläggningen av större och
mindre ärenden inom ett departement. Emellertid måste chefen för ett
departement i sista hand bära ett politiskt ansvar för departementets
verksamhet. I ett sådant perspektiv står det enligt utskottets mening klart
att departementschefen inte kan undgå viss kritik för de brister i beredningen
av regeringsärendet som förekommit. Utskottet noterar dock att olika åtgärder
har vidtagits inom departementet för att förhindra en upprepning av det
inträffade. Utskottet konstaterar slutligen att Thage G Peterson inför
utskottet inte har givit uttryck för någon annan mening än att det
strukturavtal som tecknats av Försvarets materielverk och Volvo Aero är
civilrättsligt bindande och att statens kostnader för strukturförändringarna
till sist bärs av skattebetalarna.
Den 13 augusti 1996 medverkade statsrådet Pierre Schori i ett
televisionsprogram. Han uttalade sig då om ett utlänningsärende, som skulle
komma att prövas av regeringen. Med anledning av en anmälan har utskottet
granskat Schoris handläggning av ärendet. Granskningen har inte föranlett
något uttalande av utskottet. I en reservation (m) anförs att Schoris
uttalande uppfattats som att det inte rådde någon tveksamhet om att permanenta
uppehållstillstånd skulle beviljas i ärendet. Av en promemoria från
Utrikesdepartementet framgår emellertid att man från departementets sida vid
denna tidpunkt ansåg att motstridiga uppgifter ännu förelåg i ärendet.
Med anledning av en anmälan har utskottet granskat regeringens uppföljning
av ett riksdagsbeslut om sjuk- och tandvårdsersättning till tandvårdsskadade.
Utskottets majoritet har inte funnit anledning till någon kritik. Enligt en
reservation (c) förtjänar regeringen kritik för underlåtenhet att ge de
berörda myndigheterna, främst Riksförsäkringsverket, ett särskilt uppdrag att
effektuera riksdagens beslut och därefter följa upp verkningarna av
myndigheternas åtgärder.
Efter en anmälan har utskottet granskat regeringens direktiv till Kommittén
om domstolsväsendets organisation. Enligt anmälningen har ett beslut av
riksdagen inte återgivits korrekt i en bilaga till direktiven. Utskottets
majoritet anser att utgången av riksdagsbehandlingen har återgivits på ett
korrekt sätt i bilagan. Enligt en reservation (m, c) är så inte fallet.
Beträffande försvaret av kronan under hösten 1992 finns enligt utskottet
skäl för att händelseförloppet blir föremål för undersökning. Från
konstitutionella utgångspunkter kan flera frågor vara av intresse. Utskottets
majoritet anser att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret som
ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift kräver en bred
bakgrundsbild. En sådan kan bäst åstadkommas genom en kartläggning och
undersökning av ett särskilt organ eller särskilt anlitad expertis.
Utskottsmajoriteten är dock inte beredd att nu ta ställning till i vilken form
en undersökning bör ske och efter vilka riktlinjer den bör utföras, utan
utskottet avser att närmare överväga dessa frågor och efter kontakter med
andra riksdagsorgan återkomma senare. I en reservation (m, fp) anförs att det
inte finns skäl att ta ställning till frågan om en undersökning förrän en bred
bakgrundsbild finns att tillgå.
I övrigt har årets granskning inte givit anledning till några särskilda
uttalanden av utskottet.

1. Regeringsskiftet i mars 1996
I det följande avsnittet redogörs för regeringsskiftet efter statsminister
Ingvar Carlssons avgång.
Utskottet har i tidigare granskningsbetänkanden lämnat redogörelser för de
regeringsskiften som ägt rum under den nya regeringsformens tid: 1976 (KU
1976/77:44 s. 4 f.), 1978 (KU 1978/79:30 s. 3 f.), 1979 (KU 1979/80:50 s. 3
f.), 1981 (KU 1981/82:35 s. 3 f.), 1982 (KU 1982/83:30 s. 3 f.), 1986 (KU
1985/86:25 s. 3 f.), 1990 (1989/90:KU30 s. 7), 1991 (1991/92:KU30 s. 5 f.) och
1994 (1994/95:KU30 s. 10 f.).
Proceduren vid ett regeringsskifte regleras i regeringsformen 6 kap. En
närmare redovisning av reglerna m.m. lämnas i 1991/92 års
granskningsbetänkande (1991/92:KU30 s. 5 f.). Reglerna föreskriver bl.a. att
talmannen skall kalla företrädare för varje partigrupp i riksdagen till samråd
när statsminister skall utses. Talmannen överlägger även med vice talmännen
och avger sedan förslag till riksdagen. Röstar mer än hälften av riksdagens
ledamöter mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt. Minst
175 ledamöter måste således rösta mot förslaget för att det skall vara
förkastat.
En promemoria om regeringsskiftet efter statsminister Ingvar Carlssons
avgång har upprättats av riksdagens kammarsekreterare. Promemorian har anmälts
till riksdagen och har fogats till riksdagens protokoll den 13 juni 1996
(prot. 1995/96:111).
Av promemorian och riksdagens protokoll framgår bl.a. följande.
På morgonen måndagen den 18 mars inlämnade statsminister Ingvar Carlsson sin
ansökan om entledigande till talman Birgitta Dahl på hennes tjänsterum.
Talmannen entledigade omedelbart statsministern och övriga statsråd. Hon
erinrade om att entledigade regeringsledamöter, enligt 6 kap. 8 §
regeringsformen, uppehåller sina befattningar till dess ny regering har
tillträtt. Under förmiddagen förde talmannen samtal med företrädare för
riksdagspartierna. Talman Dahl förde först samtal med Göran Persson. Därefter
förde talmannen samtal med Lars Tobisson, Olof Johansson, Eva Eriksson,
Marianne Samuelsson, Gudrun Schyman och Alf Svensson i nämnd ordning.
Talmannen överlade därefter med de vice talmännen samt informerade statschefen
H.M. Konungen.
Under eftermiddagen sammanträffade talman Birgitta Dahl på nytt med
Socialdemokraternas ordförande Göran Persson. Talmannen uppdrog då åt Göran
Persson att bilda en regering bestående av företrädare för Socialdemokratiska
arbetarepartiet. Efter mötet höll talman Birgitta Dahl och Socialdemokraternas
partiordförande Göran Persson en presskonferens där talmannen presenterade
sitt förslag om ny statsminister.
Vid kammarens sammanträde tisdagen den 19 mars föreslog talman Birgitta Dahl
riksdagen att till ny statsminister utse Göran Persson, som avsåg att bilda en
regering bestående av företrädare för Socialdemokratiska arbetarepartiet.
Förslaget bordlades. I enlighet med 5 kap. 2 § riksdagsordningen bordlades
förslaget på nytt vid kammarens sammanträde onsdagen den 20 mars. Talmannens
förslag prövades av riksdagen vid sammanträdet dagen därpå, torsdagen den 21
mars.
Inför omröstningen den 21 mars avgav företrädare för sex partier
röstförklaringar.
Moderata samlingspartiets företrädare hänvisade till att partiet när
riksdagen i oktober 1994 röstade om att utse Ingvar Carlsson till
statsminister lade ned sina röster. Partiets ställningstagande 1994 var en
följd av det efter valet uppkomna parlamentariska läget. Inför voteringen om
talmannens förslag att till ny statsminister utse Göran Persson anförde
moderaternas företrädare att de parlamentariska styrkeförhållandena inte hade
ändrats och att voteringen förorsakats av att Ingvar Carlsson beslutat att
träda tillbaka från statsministerposten. Regeringsskiftet hade därmed närmast
en teknisk karaktär. Partiet avsåg mot den bakgrunden att avstå från att rösta
i voteringen.
Centerpartiets företrädare förklarade att partiets ställningstagande till
talmannens förslag om ny statsminister följde tillämpad praxis. Partiet avsåg
inte att ta ställning till den kommande regeringens samlade politik.
Centerpartiets riksdagsgrupp avsåg att avstå från att rösta i voteringen och
ansåg att talmannens förslag om att utse Göran Persson till ny statsminister,
med avsikt att bilda en socialdemokratisk regering, var naturligt och i
överensstämmelse med den parlamentariska situationen.
Folkpartiet liberalernas företrädare förklarade att partiets nedlagda röster
vid voteringen skulle tolkas så att partiet med den rådande mandatfördelningen
i riksdagen inte såg någon annan realistisk lösning på den parlamentariska
situationen än att Socialdemokraternas partiledare fick bilda regering. Detta
skulle inte tolkas så att partiet accepterade den inriktning den
socialdemokratiska politiken haft och kunde förväntas få.
Vänsterpartiets företrädare hänvisade till att resultatet av riksdagsvalet
år 1994 blev en vänstermajoritet i riksdagen. Partiet förklarade att mandatet
som väljarna gav vid riksdagsvalet år 1994 var grunden för ställningstagandet
att stödja förslaget till ny statsminister.
Miljöpartiet de grönas företrädare förklarade att partiets riksdagsgrupp
avsåg att avstå från att rösta i voteringen och därmed släppa fram Göran
Persson som ny statsminister.
Kristdemokratiska samhällspartiets företrädare anförde att förslaget att
till ny statsminister utse Göran Persson var naturligt mot bakgrund av
utslaget i 1994 års riksdagsval. Partiet avsåg att lägga ned sina röster i
voteringen. Detta innebar inte ett ställningstagande till den politik som
regeringen skulle komma att föra utan var ett uttryck för respekt för
valutslaget år 1994.
Voteringen utföll så att 178 ledamöter röstade ja. Ingen ledamot röstade
nej. 154 riksdagsledamöter avstod från att rösta. Riksdagen hade alltså
godkänt talmannens förslag och utsett Göran Persson till ny statsminister.
Talmannen bad Göran Persson komma fram till talmanspodiet där han mottog sitt
förordnande ur talmannens hand.
Fredagen den 22 mars avgav Göran Persson, i riksdagens kammare,
regeringsförklaring och anmälde därefter vilka statsråd han utsett att
tillsammans med honom ingå i regeringen. Samma dag ägde regeringsskifte rum
vid en särskild konselj inför statschefen H.M. Konungen i närvaro av H.K.H.
Kronprinsessan. Vid konseljen redovisade talman Birgitta Dahl riksdagens
beslut om ny statsminister.
Onsdagen den 27 mars ägde partiledardebatt rum med anledning av
regeringsförklaringen.
Den lämnade redogörelsen föranleder inte något uttalande från utskottet.

2. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation
Sammansättningen av regeringen Ingvar Carlsson ändrades vid ett tillfälle
under år 1996 och före regeringsskiftet i mars 1996. Statsministern
entledigade statsrådet och chefen för Näringsdepartementet Sten Heckscher med
verkan från den 5 februari 1996. Statsministern utsåg samtidigt statsrådet
Jörgen Andersson att från samma dag vara chef för Näringsdepartementet.
Fram till regeringsskiftet den 22 mars 1996 fattade statsminister Ingvar
Carlsson ytterligare ett beslut om förordnande enligt 7 kap. 5 §
regeringsformen för statsråd att i departementschefs ställe handlägga ärende
eller grupp av ärende. Med anledning av inrättandet av Inspektionen för
strategiska produkter (ISP) beslutade statsminister Ingvar Carlsson, enligt 7
kap. 5 § regeringsformen, att inspektionen skulle höra till statsrådet Jan
Nygrens ansvarsområde. Statsrådet Nygren hade den 9 juni 1995 förordnats att i
utrikesministerns ställe föredra förvaltningsärenden rörande förbud mot
tillverkning och utförsel av krigsmateriel. Vidare hade han förordnats att
föredra lagstiftningsärenden rörande kontroll över tillverkningen av
krigsmateriel och förbud mot utförsel av krigsmateriel. Även ärenden som
gäller exportkontrollfrågor avseende produkter med såväl civil som militär
användning hade förts till statsrådet Nygrens ansvarsområde (1995/96:KU30 s.
8).
Statsminister Göran Persson förordnade i samband med regeringsskiftet den 22
mars 1996 tretton personer att vara statsråd och chef för departement samt
åtta personer att vara statsråd. I den nya regeringen ingår således 22
statsråd, en ökning med två statsråd jämfört med den avgångna regeringen. När
regeringen Carlsson tillträdde efter valet 1994 hade den 22 statsråd.
Under år 1996 har två förändringar i departementsförordningen (SFS 1982:1177
trätt i kraft.
Den 1 juli 1996 trädde vissa ändringar i departementsorganisationen i kraft
(SFS 1996:724). Civildepartementet ändrade beteckning till Inrikesdepartemen-
tet, och Näringsdepartementet ändrade beteckning till Närings- och handels-
departementet. Frågor om exportfrämjande åtgärder, statsstödda exportkrediter
och exportkreditgarantier, internationella överenskommelser om allmänna vill-
kor för exportkrediter samt handelskamrar fördes från Utrikesdepartementet
till Närings- och handelsdepartementet. Till Finansdepartementet fördes från
Socialdepartementet frågor om socialavgifter och allmänna egenavgifter.
Dessutom fördes till Finansdepartementet frågor om kungliga hov- och slotts-
staten, samt frågor om lotterier, från Inrikesdepartementet. Till Arbetsmark-
nadsdepartementet flyttades frågor som gäller jämställdhet mellan kvinnor och
män från Socialdepartementet. Samtidigt fördes från Arbetsmarknadsdeparte-
mentet regionalpolitiska frågor till Närings- och handelsdepartementet, frågor
om flyktingars och utlänningars rätt att vistas i landet till Utrikes-
departementet samt frågor om invandrare, etnisk diskriminering och svenskt
medborgarskap till Inrikesdepartementet. Till Inrikesdepartementet fördes
också frågor om Sveriges administrativa indelning, kommuner, landsting och
kommunalförbund från Finansdepartementet, samt frågor rörande markanvändning
och bebyggelse, tillstånd till expropriation, tillstånd till förköp enligt
förköpslagen (1967:868), lagen (1970:244) om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar, lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och
legalisering, lantmäteriet, landskapsinformation och fastighetsdataverksamhet
från Miljödepartementet. Vidare fördes till Inrikesdepartementet frågor som
gäller bostadsväsendet, byggnadsväsendet och byggnadsforskning från
Näringsdepartementet. Frågor som gäller Svenska kyrkan, andra trossamfund,
församlingar, kyrkliga samfälligheter, kyrklig indelning, kyrklig beredskap
och begravningsväsendet flyttades från Civildepartementet till
Kulturdepartementet. Utbildningsdepartementet tillfördes frågor om
förskoleverksamhet och skolbarnsomsorg från Socialdepartementet.
Samtidigt med dessa förflyttningar av ansvarsområden mellan departementen
fördes bl.a. allmänna frågor om användningen av informationsteknik (IT) och
frågor om användningen av IT inom kulturområdet till
Kommunikationsdepartementets respektive Kulturdepartementets ansvarsområde.
Frågor om genomförandet av EG:s inre marknad fördes till Närings- och
handelsdepartementet och frågor om invandrares introduktion och integration i
det svenska samhället till Inrikesdepartementet.
Den nya departementsorganisationen föregicks av att statsministern samma dag
som regeringsskiftet, och vid ytterligare ett par tillfällen under första
halvåret 1996, fattade 29 beslut om förordnanden enligt 7 kap. 5 §
regeringsformen för statsråd att i vissa departementschefers ställe handlägga
motsvarande grupper av ärenden.
Den förändring som trädde i kraft den 1 oktober 1996 (SFS 1996:897) innebar
endast små förändringar av departementsorganisationen.
Departementen, Statsrådsberedningen och Regeringens förvaltningsavdelning
utgör sedan den 1 januari 1997 en myndighet, Regeringskansliet. Den 1 januari
1997 trädde förordningen (1996:1515) med instruktion för Regeringskansliet i
kraft. Samtidigt upphävdes departementsförordningen (1982:1177).

Utskottets bedömning
Den nu lämnade redogörelsen för regeringens sammansättning och rege-
ringsarbetets organisation omfattar år 1996. Förordningen (1996:1515) med
instruktion för Regeringskansliet trädde i kraft först den 1 januari 1997. Den
nya organisationen av Regeringskansliet behandlas därför inte i detta
betänkande.
Utskottet har framhållit att ändringen av Regeringskansliets organisation
ger anledning för utskottet att vid kommande granskningar uppmärksamma de
organisatoriska förutsättningarnas betydelse för regeringsarbetet (1996/97:KU1
s. 16).
Utskottet finner inte anledning till något uttalande med anledning av den nu
lämnade redogörelsen.

3. Regeringskansliet

3.1 Regeringens utnyttjande av anslag som står till regeringens egen
disposition
I samband med utskottets genomgång av regeringsprotokollen i
granskningsarbetet 1995 (bet.1994/95:KU30) aviserade utskottet sin avsikt att
i ett kommande års granskning mer systematiskt gå igenom hur regeringen använt
anslagsposter som regeringen genom regleringsbrev ställt till sin egen
disposition. Även dessa medel kunde enligt utskottet givetvis endast användas
för de ändamål riksdagen bestämt (s. 17).
Utskottet har nu gjort en genomgång av de anslag som stod till regeringens
disposition budgetåren 1993/94 och 1994/95. Genomgången redovisas i bilaga A
1.1. Samtliga anslag till regeringens disposition har inte undersökts. De
anslag som gäller kommittéerna, internationellt samarbete och den interna
verksamheten i Regeringskansliet har undantagits från undersökningen, liksom
vissa andra anslag, där dispositionen av medlen varit självklar.

Finansmakten
Finansmakten är den sammanfattande beteckningen på riksdagens funktion att
besluta om skatt till staten och bestämma hur statens medel skall användas (1
kap. 4 § regeringsformen). Riksdagen meddelar beslut om statens inkomster dvs.
skatter och avgifter genom lag (8 kap. regeringsformen). Tilldelning av medel
till verksamheter och för ändamål som riksdagen beslutat om sker genom
anvisningsbeslut i samband med budgetregleringen (9 kap. 2 § regeringsformen).
Budgetregleringsprocessen ligger således utanför normgivningen enligt 8 kap.
regeringsformen.
Riksdagens styrning av regeringens och myndigheternas anslagsutnyttjande
kommer till uttryck i 9 kap. 2 § regeringsformen, där det föreskrivs att
statens medel inte får användas på annat sätt än riksdagen har bestämt. I
denna rätt för riksdagen att bestämma utgifterna finns inga spärrar inbyggda i
grundlagen. Riksdagen kan alltså utöva finansmakten på ett mer eller mindre
detaljerat sätt. Å ena sidan står det riksdagen fritt att i detalj föreskriva
hur ett anslag skall användas. Å andra sidan finns det inget som hindrar
riksdagen från att ge stora klumpanslag, dvs. i praktiken ge regeringen
vidsträckta bemyndiganden att själv närmare fördela medlen. I 9 kap. 3 §
regeringsformen finns stöd för att ett anslag kan utnyttjas under längre tid
än ett budgetår genom bestämmelsen att regeringen kan besluta att ett särskilt
anslag på statsbudgeten skall utgå för annan tid än budgetperioden.
För varje anslag uppställer riksdagen villkor när det gäller möjligheten att
överskrida anslaget och möjligheten att utnyttja anslaget under en längre
period än budgetåret. Detta sker genom att det i riksdagens beslut anges
vilken anslagstyp det är fråga om. Anslagstyperna var tidigare inte
författningsreglerade, men sedan den 1 januari 1997 gäller enligt 3 § lagen
(1996: 1059) om statsbudgeten att anslagstyperna obetecknade anslag,
reservationsanslag eller ramanslag skall användas när riksdagen anvisar
anslag.
Tekniken för bestämmande av utgifterna är att riksdagen anvisar anslag till
särskilda ändamål. Ett anslag behöver både ett belopp och en rubrik, som anger
ändamålet. Anslagsrubriken kan kompletteras med uttryckligt fastställda
villkor och med motivuttalanden.
I förarbetena till 1974 års regeringsform fördes en diskussion om huruvida
regeringen var skyldig att använda de medel riksdagen anvisat eller regeringen
endast getts tillstånd att använda dem. I likhet med ett par remissinstanser
intog regeringen den ståndpunkten att det fick ankomma på regeringen att under
parlamentariskt ansvar avgöra i vad mån regeringen skulle verkställa de
utgifter som anslagen möjliggör. En prövningsrätt för regeringen ansågs ha sin
främsta praktiska betydelse i ett läge då det från stabiliseringspolitisk
synpunkt blev önskvärt att utan dröjsmål begränsa de statliga utgifterna.
Också när det gällde att utnyttja besparingsmöjligheter ansågs en sådan
prövningsmöjlighet vara av betydelse. Departementschefen framhöll i övrigt att
regeringen givetvis alltid måste respektera att vissa utgifter måste göras på
grund av lag eller för staten föreliggande förpliktelser.
Budgetlagutredningen (SOU 1996:14, s. 156) framhöll att denna prövningsrätt
inte är en teoretisk fråga utan i hög grad en realitet. Bl.a. pekade
utredningen på att det regelmässigt förekommer att regeringen ställer en del
av ett anslag till sin egen disposition i form av en anslagspost. Detta belopp
disponeras inte av någon myndighet och det är inte givet att det kommer att
utnyttjas. En sådan ?blockering? kan göras för att balansera ett överskridande
på ett anslag för närliggande ändamål. Det förekommer enligt
Budgetlagutredningen också att regeringen av något skäl beslutar att medel
skall föras bort från anslaget som besparing. Även om förändringar av detta
slag ofta har budgetteknisk bakgrund, kan även förhållanden på sakområdet och
allmänna förhållanden motivera ingrepp i anvisade anslag under löpande
budgetår.
Ett exempel på att regeringen kan låta bli att använda ett anslag utgör den
större indragning av outnyttjade medel på reservationsanslag som skedde våren
1995, alltså vid en tidpunkt som omfattas av denna undersökning. Indragningen
av reservationsmedel motsvarade 4,4 miljarder kronor (prop. 1994/95:150 bilaga
1 s. 46 f.). Regeringens beslut underställdes inte riksdagens prövning.

Anslagstyperna vid den tid undersökningen avser
Fyra anslagstyper användes under den undersökta perioden, nämligen obetecknade
anslag, förslagsanslag, reservationsanslag och ramanslag. Anslagstypen väljs
efter ändamålet med anslaget och brukar normalt inte ändras från ett år till
ett annat.
Ett obetecknat anslag får inte överskridas och outnyttjade medel får inte
användas under följande budgetår. Anslagstypen, som också finns kvar efter den
1 januari 1997 enligt 3 § lagen om statsbudgeten, används främst för bidrag
till olika icke-statliga organisationer. Antalet obetecknade anslag i
statsbudgeten är förhållandevis litet.
Ett förslagsanslag fick överskridas av regeringen om det behövdes för att
ändamålet med anslaget skulle uppfyllas. En myndighet fick överskrida
förslagsanslag endast efter medgivande av regeringen. Under budgetåret
outnyttjade medel fick inte användas under följande budgetår. Anslagstypen,
som numera inte finns kvar, användes främst för att finansiera utgifter för
regelstyrda förmånssystem där ersättningens storlek och villkoren för
ersättningen är reglerad i lag, men antalet ersättningsfall inte exakt kan
förutses. Antalet förslagsanslag var förhållandevis stort. Omkring en
tredjedel av anslagen på statsbudgeten under undersökningsperioden var
förslagsanslag. Efter den 1 januari 1997 användes i stället ramanslagstypen
för bl.a. regelstyrda utgifter.
Reservationsanslag är den anslagstyp som var den i undersökningen vanligaste
anslagstypen. Reservationsanslagen får enligt 5 § lagen om statsbudgeten,
liksom enligt tidigare gällande ordning, inte överskridas. Outnyttjade medel
får regeringen använda längst tre år efter det anslaget senast var uppfört på
statsbudgeten. Kvarstående medel faller automatiskt bort. Anslagstypen används
huvudsakligen för internationellt utvecklingssamarbete, vissa
investeringsutgifter, högskolor och forskning samt vissa
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Reservationsanslagstypen används då de
belopp som skulle anvisas för de olika ändamålen kan preciseras tämligen väl,
men där det kan vara svårt att exakt knyta medelsförbrukningen till bestämda
budgetår.
Ett ramanslag får överskridas genom att en anslagskredit tas i anspråk på
följande budgetårs anslag eller genom att regeringen - dock endast under vissa
förutsättningar - beslutar om s.k. merutgift. Outnyttjade medel får sparas
till följande budgetår. Ramanslaget används främst för statliga myndigheters
förvaltningskostnader men numera även i det militära försvarets utgifter samt
för investeringar i vägar och järnvägar. Under den undersökta perioden uppgick
kreditgränsen i normalfallet till 5 % av anslagsbeloppet. Genom lagen om
statsbudgeten har riksdagen beslutat att anslagskrediten generellt får uppgå
till högst till 10 % av anvisat anslag. Enligt förarbetena till lagen (prop.
1995/96:220) torde regeringen i regleringsbreven komma att medge en
anslagskredit på 3 % för anslag för förvaltningsändamål och för de flesta
övriga ramanslag 5 %. Förutsättningen för att regeringen skulle besluta om
merutgift enligt den tidigare ordningen var att det gällde tillfälliga
utgifter som uppkommit utanför myndighetens kontroll och det då endast var
fråga om rena undantagsfall (1993/94:FiU11y). Det kunde gälla i fall då
ytterligare utgifter ålagts en myndighet till följd av ett riksdagsbeslut, men
utgifterna inte kunnat beaktas vid budgeteringstillfället eller vid force
majeurliknande förhållanden, som t.ex. skada på inventarier. I samtliga andra
fall måste regeringen underställa riksdagen frågan. I 6 § lagen om
statsbudgeten föreskrivs att regeringen med riksdagens bemyndigande får
besluta om överskridande av ett ramanslag om detta är nödvändigt för att i en
verksamhet täcka utgifter som inte varit kända då anslaget anvisades eller för
att ett av riksdagen beslutat ändamål med anslaget skall uppfyllas.

Bemyndigande i regleringsbrev
Normalt sett fattar regeringen beslut kollektivt. Bemyndigandet till enskilt
statsråd eller departement förekommer då det gäller
departementsadministrationen och beslut som gäller beredningsförfarandet inkl.
kommittéväsendet. Undantagsvis kan departementsärenden gälla andra frågor.
Konstitutionsutskottet har när det gäller enskilt statsråds beslutanderätt
uttalat att principen om kollektivt beslutsfattande inom regeringen inte bör
urholkas genom alltför vidsträckta bemyndiganden till statsråd. Enskilt
statsråd borde därför utom i vissa undantagsfall endast ges beslutanderätt i
frågor som har samband med departementsadministrationen och beredningsarbetet
i vid mening (bet. KU 1976/77:44 s. 15).
I den av Statsrådsberedningen utgivna Gula boken - handläggningen av ärenden
i Regeringskansliet (Ds 1994:70) - behandlas frågan om bemyndigande i
regleringsbrev (s. 51 f.). Där framhålls bl.a. att i princip bör endast sådana
anslag disponeras av ett departement som gäller Regeringskansliets,
utrikesförvaltningens eller kommittéväsendets administration eller som avser
beredning eller uppföljning av ett regeringsärende. Andra anslagsdispositioner
bör beslutas av regeringen, om beslutet kräver ett ställningstagande från
regeringen som politiskt organ, och annars av myndighet under regeringen.
Exempel på anslagsbemyndiganden som kan rymmas inom ramen för
departementsbeslut är sådana som tar sikte på
- anordnande av eller deltagande i konferenser och andra möten,
- konsulthjälp med utredningar av teknisk karaktär,
- information till allmänheten om ny lagstiftning och om andra beslut av
regeringen och riksdagen.

Utskottets bedömning
På utskottets uppdrag har utskottets kansli gjort en omfattande genomgång av
dispositionen av de anslag och anslagsposter som regeringen genom
regleringsbrev eller andra särskilda beslut ställt till sin egen eller ett
visst departements förfogande. Genomgången, som redovisas i bilaga och de
kritiska kommentarer som den har föranlett, har underställts ansvariga
tjänstemän i vederbörande departement. Hänsyn har tagits till uppgifter och
påpekanden som gjorts i detta sammanhang. Utan att ta ställning till kritiken
i varje enskilt fall vill utskottet sammanfattningsvis framhålla följande.
Vissa omständigheter gör att det inte har varit möjligt att få en fullständig
bild av användningen av dessa medel. Utrikesdepartementets användning av
anslag för departementets egen disposition skiljer sig från övriga
departement, vilket gör att det är svårt att bedöma anslagsanvändningen med
samma utgångspunkter som för övriga departement. Regeringskansliet är dock
numera en myndighet, vilket på sikt kan innebära en mer jämförbar ordning.
En annan svårighet under undersökningen har varit att anslagen i många fall
disponeras av utomstående myndigheter som betalar ut medel efter särskilda
regeringsbeslut. Bokföringen har därigenom legat hos dessa myndigheter, t.ex.
Kammarkollegiet, vilket försvårat möjligheterna att få en överblickbar bild av
anslagsanvändningen.
Genomgången har visat att Statsrådsberedningens anvisningar i Gula boken inte
till fullo har följts. Flera anslagsposter disponeras av departement för
ändamål som ligger utanför den interna verksamheten, berednings- och
uppföljningsarbete eller informationsinsatser.
Undersökningen har också visat att det finns vissa andra brister när det
gäller användningen av de anslag som står till regeringens disposition. Ibland
har anslagen använts för ändamål som kan ifrågasättas mot bakgrund av det
ändamål som anslaget eller anslagsposten har enligt sin beteckning. I vissa
fall har anvisats medel för merutgifter för utgifter som egentligen inte
ligger inom ramen för vad riksdagen ansett skall utgöra merutgifter. I andra
regeringsbeslut saknas uppgift om varför en utgift betecknas som merutgift. I
något fall har regeringen medgett förhållandevis stort överskridande av ett
förslagsanslag utan att ange skäl.
Bland de smärre felen kan nämnas att det i flera fall har hänvisats till att
regeringen senare kommer att meddela bestämmelser om användningen av medlen på
anslaget eller anslagsposten. Några bestämmelser - i meningen generella
föreskrifter - har dock inte meddelats, utan det har varit fråga om villkor i
det särskilda fallet.
I en rad fall har anslagna medel inte använts alls eller endast till en
mindre del. Detta gäller främst budgetåret 1994/95. Den nya regeringen kan
självfallet ha gjort den bedömningen att besparingsskäl talade för att av
riksdagen anvisade medel inte borde utnyttjas.
Utskottet, som förutsätter att innehållet i denna redovisning beaktas, anser
inte att något ytterligare uttalande i denna del är påkallat.

3.2 Utbildningsdepartementets administration
Med anledning av att konstitutionsutskottet under en följd av år kunnat iaktta
olika brister i ärenden som handlagts inom Utbildningsdepartementet fann
utskottet vid förra årets granskning att en samlad genomgång och översyn av
Utbildningsdepartementets organisation och arbetsrutiner borde göras (bet.
1995/96:KU30 s. 24 f.). Därvid borde enligt vad utskottet uttalade också vissa
organisatoriska åtgärder som vidtagits inom departementet för att komma till
rätta med missförhållandena följas upp och utvärderas. Utskottet förklarade
sig ha för avsikt att i samarbete med Riksdagens revisorer genomföra en sådan
översyn och redovisa den i årets granskningsbetänkande.
Den översyn som förutskickades har genomförts under årets granskning. En
tjänsteman vid Riksdagens revisorers kansli har biträtt vid utskottets kansli
med att upprätta en promemoria angående Utbildningsdepartementets organisation
och ekonomiadministrativa rutiner bilaga A 1.2. Vidare har revisionsbyrån KPMG
Bohlins AB (Bohlins) granskat vissa ekonomiadministrativa rutiner inom
Utbildningsdepartementet. Revisionsbyråns rapport har fogats som en bilaga
till promemorian.
Som ett led i beredningen av detta granskningsärende har
Statsrådsberedningen fått del av utskottets kanslipromemoria med bilaga och
kommit in med vissa synpunkter.
Också utnyttjandet av anslag som står till regeringens egen disposition har
gåtts igenom vid årets granskning. Vid genomgången har gjorts vissa
iakttagelser som gäller Utbildningsdepartementet jfr bilaga A 1.1. Genomgången
har redovisats i avsnitt 3.1.
I ett betänkande under hösten 1997 kommer utskottet att redogöra för bl.a.
en fördjupad granskning av regeringens författningsutgivning. Utgivningen av
författningar som hör till Utbildningsdepartementet tas då upp till närmare
granskning.

Organisatoriska förändringar inom Utbildningsdepartementet
Departementsledningen inom Utbildningsdepartementet beslutade våren 1993 om en
organisationsförändring som genomfördes den 1 september samma år. Flera olika
motiv framhölls som viktiga för en förändring av departementets
organisationsstruktur och arbetsuppgifter - den minskade detaljstyrningen på
statsmaktsnivå, behovet av uppföljning och utvärdering som underlag för beslut
och resursallokering, den ökade internationaliseringen samt förändringar i
reglerna för ekonomisk styrning och administration för de statliga
myndigheterna.
Organisationsförändringen 1993 innebar bl.a. att fyra sakenheter inom
departementet upphörde, nämligen planerings- och budgetsekretariatet, skol-ek-
onomiska enheten, högskoleenheten och forskningsenheten. Samtidigt bildades
fyra nya enheter: utbildningsstrategiska enheten, universitets- och
högskoleenheten, forskningspolitiska sekretariatet samt administrativa
enheten. Grundskoleenheten och vuxenutbildningsenheten bibehölls.
Rättssekretariatet berördes inte av organisationsförändringen.
En ny arbetsordning för departementet infördes fr.o.m. den 29 september
1993. Den har senare ändrats den 13 september 1995.
En intern beslutsordning för departementet infördes för första gången i
samband med omorganisationen år 1993. Nu gäller en beslutsordning av den 22
april 1996.
Under utskottets granskning har kommit fram att Statsrådsberedningen och
Utbildningsdepartementet under hösten 1996 har givit två personer i uppdrag
att bl.a. göra en analys av Utbildningsdepartementets arbetsuppgifter och
organisation m.m., att utarbeta en verksamhetsbeskrivning och en problem-
inventering samt en analys av resursförbrukningen samt att föreslå en nivå på
förvaltningsanslaget i relation till organisation och arbetsuppgifter.

Revisionsbyråns rapport
Uppdraget till Bohlins har inriktats på en genomgång av gällande och tidigare
beslutsordningar för ekonomiska frågor inom Utbildningsdepartementet. Vidare
har byrån granskat ändamålsenlighet och tillämpning av gällande
beslutsordning. Dessutom har byrån gått igenom rutinerna för budgetuppföljning
och hantering av internbudgetar.
Efter genomgång av beslutsordningen och intervjuer med handläggare på
administrativa enheten har Bohlins sammanfattat sin bedömning så att nuvarande
beslutsordning skapar goda förutsättningar för en god intern kontroll, dvs.
att ansvars- och arbetsfördelningen är genomtänkt och att ingen person skall
handlägga en transaktion i alla led, något som enligt byråns mening tidigare
varit möjligt i vissa fall. Vidare ingår beslutsordningen enligt Bohlins
bedömning som en viktig del i Utbildningsdepartementets organisation och
rutiner för att säkerställa att redovisningen blir riktig och fullständig och
att befintliga resurser endast används inom ändamålet för anslaget.
Bohlins har även granskat hur utbetalningsrutinen tillämpas i praktiken
genom att granska ett mindre antal leverantörsfakturor. Enligt byråns
revisionsrapport var kvaliteten på dessa bokföringsunderlag mycket hög, dvs.
det framgick klart av underlagen att beslutsordningen följts.
Beträffande internbudget och budgetuppföljning har Bohlins redogjort för ett
arbete som sedan budgetåret 1992/93 bedrivits inom Utbildningsdepartementet i
syfte att utveckla den interna budgetprocessen inom departementet. Sammantaget
är Bohlins bedömning att erforderliga styr- och uppföljningsinstrument finns.
Vad gäller kommittéer och utredningar kan styrning och uppföljning enligt
Bohlins utvecklas ytterligare.
Under rubriken Övergripande synpunkter har Bohlins i sin rapport anfört
följande:

Utbildningsdepartementet har under ett flertal år inte kunnat finansiera sina
egna förvaltningskostnader med ursprungligen anslagna medel utan erhållit
extra medel från regeringen samt vid ett tillfälle erhållit tilläggsanslag
från riksdagen. Detta förhållande är, enligt vår bedömning, ej ett resultat av
brister som kan hänföras till de löpande administrativa rutinerna och den
interna kontrollen. Obalansen mellan budget och utfall tyder i allt väsentligt
på att tillräckligt kraftfulla åtgärder ej vidtagits i tid för att anpassa
departementets uppgifter, organisation och framför allt bemanning till givna
ekonomiska ramar eller tillse att tillräckliga ekonomiska ramar erhålls i
regleringsbrevet.
Dessutom vill vi framhålla några organisatoriska aspekter som kan ha haft
betydelse i sammanhanget.
Departementet har omorganiserats och nya handläggare har tillkommit. Till
detta kommer nya arbetsuppgifter till följd av nedläggning av t.ex. UHÄ
(Universitets- och högskoleämbetet). Den nu gällande organisationen är mycket
platt, med jämställda chefer, vilket innebär att det ekonomiska
samordningsansvaret hamnar på en hög nivå i organisationen, hos
statssekreteraren.
Mot bakgrund av de erfarenheter som vi erhållit hos Utbildningsdepartementet
vill vi som en lämplig åtgärd framhålla att det övergripande ekonomiska
ansvaret bör markeras organisatoriskt och läggas på en överordnad fast
anställd chefstjänsteman, i syfte att skapa goda förutsättningar för
överblick, samordning och kontinuitet vad avser ekonomiadministration.

Utskottets bedömning
Den fördjupade granskningen av Utbildningsdepartementets administration har
genomförts med anledning av att konstitutionsutskottet under en följd av år
kunnat iaktta olika brister i ärenden som handlagts inom departementet. De
brister som påtalats av konstitutionsutskottet har iakttagits under en längre
tid. Enligt utskottets mening hade det funnits orsak för departementet att
tidigare än som nu skett söka komma till rätta med bristerna. Bristerna i
departementets funktionssätt har emellertid numera givit anledning till
organisatoriska förändringar och andra åtgärder inom Regeringskansliet. Såvitt
utskottets granskning har givit vid handen avviker Utbildningsdepartementet i
dag inte från övriga departement inom Regeringskansliet när det gäller
förutsättningarna för att kunna sköta den internadministrativa verksamheten.
Utskottet finner inte anledning att nu anföra några vidare synpunkter på de
förändringar och övriga åtgärder som har företagits.
Som ett led i den granskning som ankommer på utskottet enligt 12 kap. 1 §
regeringsformen har utskottet i tidigare års granskningar berört bl.a.
regeringsarbetets organisation. Utskottet har tidigare under detta riksmöte
uttalat att den nya organisation av Regeringskansliet som gäller från och med
i år ger ytterligare anledning för utskottet att vid kommande granskningar
uppmärksamma de organisatoriska förutsättningarnas betydelse för
regeringsarbetet (bet. 1996/97:KU 1 s. 16). Vid de granskningar som på detta
sätt har förutskickats kommer särskild uppmärksamhet att ägnas åt
förhållandena inom Utbildningsdepartementet.

3.3 Regeringens åtgärder beträffande brister vid konsultupphandling

Ärendet
I en anmälan, bilaga A 1.3, begärs att konstitutionsutskottet granskar vilka
åtgärder regeringen har vidtagit för att komma till rätta med de brister
beträffande konsultupphandling som redovisades och kritiserades i utskottets
betänkande 1994/95:KU30.
I ytterligare en anmälan, bilaga A 1.4, begärs att konstitutionsutskottet
granskar den upphandling som Regeringskansliet gjort med en konsult som
tidigare varit chefstjänsteman i Finansdepartementet och som ställdes till
svars för handel med värdepapper år 1990.

Bakgrund

Lagen om offentlig upphandling
Den 1 januari 1994 trädde lagen (1992:1528) om offentlig upphandling (LOU) i
kraft. Lagen har sin bakgrund i EES-avtalet och innebär i huvudsak att den
offentliga upphandlingen regleras i en författning som överensstämmer med de
direktiv som gäller på området inom EG.
LOU innehåller en huvudregel i 1 kap. 4 § enligt vilken upphandling skall
göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och även i övrigt
genomföras affärsmässigt.

Riktlinjer för upphandling i Regeringskansliet
Den 30 september 1994 fastställde Regeringskansliets förvaltningskontor
riktlinjer att gälla för upphandling i Regeringskansliet. Riktlinjerna gäller
upphandling av varor och tjänster. Annan upphandling bedöms normalt inte
förekomma inom departementen. Tyngdpunkten ligger enligt riktlinjerna på
upphandling under de s.k. tröskelvärdena som för varor och tjänster är
1 493 000 kr. Dessa upphandlingar benämns i riktlinjerna ?mindre
upphandlingar?.
För det som i riktlinjerna benämns mindre upphandlingar finns enligt LOU två
olika upphandlingsförfaranden; dels förenklad upphandling, dels direkt-
upphandling. Med förenklad upphandling avses upphandling där alla leverantörer
har rätt att delta. Anbud skall infordras. Deltagande leverantörer skall lämna
skriftliga anbud och den upphandlande enheten får förhandla med en eller flera
anbudsgivare. Med direktupphandling avses upphandling utan infordrande av
skriftligt anbud. Detta upphandlingsförfarande får enligt LOU användas om
upphandlingens värde är lågt eller om det finns synnerliga skäl, såsom
synnerlig brådska orsakad av omständigheter som inte kunnat förutses och inte
heller beror på den upphandlande enheten.
Vilket förfarande som skall väljas avgörs på affärsmässiga grunder, dvs. med
hänsyn till vilken konkurrens som finns att uppsöka samt upphandlingens art
och omfattning. Grundprincipen enligt LOU är att anbud alltid skall ligga till
grund för valet av leverantör/konsult. Valet av upphandlingsform och motiv för
detta skall enligt riktlinjerna dokumenteras på en särskild blankett.
Inom Regeringskansliet bör enligt riktlinjerna upphandlingar som understiger
två basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som regel anses
kunna göras genom direktupphandling. Möjligheten att utnyttja direkt-
upphandling på grund av synnerlig brådska skall utnyttjas återhållsamt. Det
räcker inte med att det är bråttom. Här avses nämligen endast sådan brådska
som är orsakad av omständigheter som inte kunnat förutses och inte heller
beror på den upphandlande enheten. Bristande planering är inte ett godtagbart
skäl för direktupphandling.
En väl utformad uppdragsbeskrivning är enligt vad som anförs i riktlinjerna
av central betydelse vid upphandling. LOU innebär att en upphandlare är
skyldig att ha en så god planering och uppläggning av en upphandling att den
kan genomföras med iakttagande av öppenhet, uppsökande av konkurrens och
objektivitet. Det är angeläget att alla åtgärder planeras så långt möjligt och
att åtgärder och bedömningar dokumenteras omedelbart. Oftast torde det vara
tillräckligt med enkla tjänsteanteckningar som sedan arkiveras.
Hur många leverantörer man skall vända sig till kan enligt riktlinjerna inte
anges generellt utan får bero bl.a. på branschens storlek. Fem leverantörer är
ofta en god avvägning vid upphandlingar för måttliga belopp. Skäl för att man
tillfrågar endast en leverantör skall objektivt kunna försvaras och
dokumenteras. För den dokumentationen bör enligt riktlinjerna en särskild
blankett användas.
Reglerna i LOU innebär ökade krav på att de olika momenten i upphandlingen
dokumenteras. Bl.a. skall skälen för att ett anbud antagits dokumenteras.
Avtal skall alltid upprättas skriftligt. Avtalet skall vara tidsbegränsat.
Avtal bör normalt inte tecknas för längre tid än två år och endast
undantagsvis tre till fyra år.
Ekonomifunktionen (motsv.) bör enligt riktlinjerna kontrollera att
departementets upphandlingar har skett enligt LOU och övriga bestämmelser.
Underlaget för denna kontroll utgörs i första hand av kopior, av den ifyllda
särskilda blanketten och av avtalet.

Konstitutionsutskottets betänkande 1994/95:KU30
Konstitutionsutskottet granskade i betänkandet 1994/95:30 upphandlingar i
Regeringskansliet under åren 1990-1994. Regeringskansliets upphandlingar av
konsulttjänster 1992-1993 visade enligt utskottet på brister i dokumentationen
främst när det gällde motivet till att anbud infordrats från endast en
anbudsgivare, innehållet i förfrågningsunderlag och skälen till att ett visst
anbud antagits. I några fall medförde bristen på dokumentation att någon
bedömning inte kunde göras av om upphandlingen skett på ett affärsmässigt och
formellt riktigt sätt. Direktupphandlingar, dvs. upphandling utan infordrande
av skriftligt anbud, hade förekommit i ett flertal fall. Valet av denna
upphandlingsform kunde under 1992 och 1993 anses tveksamt i två fall. Även när
det gällde konsultupphandlingar under åren 1990 och 1991 fanns det enligt
utskottet brister i dokumentationen. Dokumentation hade bl.a. inte skett av
motivet till att endast en leverantör tillfrågats vid anbudsinfordran. I ett
flertal fall saknades handlingar över huvud taget varför uppgifter om
upphandlingsförfarandet inte kunnat lämnas från departementet i fråga. Detta
innebar att någon bedömning inte hade kunnat göras av om upphandlingen skett
på ett affärsmässigt och formellt riktigt sätt. Direktupphandlingar hade varit
ofta förekommande under åren 1990 och 1991. I ett fall kunde valet av
direktupphandling anses tveksamt.
Utbildningsdepartementets upphandlingar av konsulttjänster 1992-1994 hade
granskats särskilt. Departementets dokumentation av upphandlings-ärenden
uppvisade enligt utskottsmajoriteten mycket stora brister. Dessa brister hade
varit sådana att granskningen fått inskränkas till att kontrollera om någon
skriftlig dokumentation över huvud taget fanns som kunnat ge en bild av vad
som förevarit i de enskilda upphandlingsfallen. Även när det gällde de
formella förutsättningarna för en upphandling, t.ex. beslut om anlitande av en
konsult, hade det förelegat brister. Enligt utskottet hade
Utbildningsdepartementets upphandlingar av konsulttjänster företett allvarliga
brister av en sådan omfattning att f.d. utbildningsministern Per Unckel inte
kunde undgå kritik för detta. I en reservation (m, fp, c) anfördes att det av
utskottets material och vid utfrågning med f.d. utbildningsministern Per
Unckel bl.a. framgått att han uppmärksammat behovet av förbättringar i
departementets handläggning av konsultupphandlingar och att han under sin tid
som chef för departementet tagit initiativ till flera åtgärder för att
åstadkomma en sådan förbättring. Mot denna bakgrund ansåg reservanterna att
någon kritik inte kunde riktas mot Per Unckel för de brister som förelegat vad
gäller dokumentationen i upphandlingsärendena under hans tid som
departementschef.

Regeringskansliets revisionskontors granskning av konsultupphandling
Revisionskontoret vid Regeringskansliet har inom ramen för den fastställda
revisionsplanen för 1995/96 granskat upphandling av konsulttjänster vid
Statsrådsberedningen och samtliga departement.
Av revisionspromemorior den 25 oktober 1996 framgår att granskningen
omfattade en genomgång av rutinerna från beslut om upphandling av
konsulttjänster till betalning av faktura. Syftet med den genomförda
revisionen var att bedöma om den interna kontrollen i ovanstående rutiner
fungerat tillfredsställande och om regelsystemet följts. Enligt
revisionskontorets bedömning fungerade den interna kontrollen på ett
tillfredsställande sätt. Granskningen har emellertid givit anledning till en
del kommentarer. Kommentarerna har gällt bl.a. att skriftliga avtal inte
alltid upprättats, att dokumentation saknas när det gäller valet av
upphandlingsform och motiv för detta, att direktupphandling skett trots att
beloppen överstigit två basbelopp, att dokumentation i ett ärende bör samlas
och förvaras centralt i departementet samt att den interna kontrollen bör
förstärkas.

Promemoria från Statsrådsberedningen, m.m.
Av en promemoria den 11 april 1997 upprättad inom Statsrådsberedningen, bilaga
A 1.5 framgår följande:
Redan i samband med arbetet med den lagstiftning om offentlig upphandling av
konsulttjänster som trädde i kraft den 1 januari 1994 inleddes ett arbete med
gemensamma riktlinjer för upphandling i Regeringskansliet. Detta arbete
resulterade i de ännu gällande riktlinjerna från september 1994.
Även andra insatser gjordes för att sprida kunskap om de nya reglerna och
för att skapa ändamålsenliga rutiner för upphandling i Regeringskansliet.
Flera av åtgärderna är redovisade i en PM 1996-10-29 från
förvaltningskontoret.
Konstitutionsutskottets granskning av upphandlingen i Regeringskansliet och
utskottets bedömning (bet. 1994/95:KU30) redovisades vid sammanträden med
expeditionschefer och rättschefer. Expeditionschefer och administrativa chefer
har också, vid upprepade tillfällen, vid departementsmöten och i samband med
utbildning, tagit upp och diskuterat upphandlingsfrågor. Allt i syfte att få
till stånd och vidmakthålla lämpliga upphandlingsrutiner.
I slutet av oktober 1996 hade rättschefen i Statsrådsberedningen och chefen
för Regeringskansliets revisionskontor en genomgång av revisionspromemoriorna
1996-10-25. Därefter redovisades och diskuterades revisionspromemoriorna på
ett möte med expeditionschefer och rättschefer den 31 oktober 1996. I en
skrivelse till expeditionscheferna den 5 november 1996 begärde rättschefen i
Statsrådsberedningen in uppgifter om vilka rutiner som tillämpades i
departement och kommittéer vid upphandling. Syftet med skrivelsen var framför
allt att rikta chefstjänstemännens uppmärksamhet på upphandlingsrutinerna på
departementen och att främja en strikt tillämpning av föreskrifter och
riktlinjer rörande upphandling. Regeringskansliets revisionskontor begärde och
fick in yttranden från departementen över revisionspromemoriorna.
Revisionskontoret har gjort en sammanställning av departementens svar. De
slutsatser som drogs i Regeringskansliet efter konstitutionsutskottets och
revisionskontorets genomgångar var att de riktlinjer för upphandling i
Regeringskansliet som finns var ändamålsenliga men att den löpande interna
kontrollen på sina håll behövde skärpas. Så har också skett. Vidare läggs det
särskild vikt vid att frågor om förfarandet vid upphandling ges utrymme för en
omsorgsfull behandling i Regeringskansliets interna utbildning i
administrativa frågor.
Av den promemoria från Regeringskansliets förvaltningskontor den 29 oktober
1996 som nämns ovan framgår bl.a. följande:
Den 1 juli 1994 inrättades en tjänst vid förvaltningskontoret för att bl.a.
ge råd och stöd åt departementen och kommittéerna i upphandlingsärenden och
för att handlägga upphandlingarna av gemensamma ramavtal.
Förvaltningskontorets personal har erbjudit departementen och kommittéerna
biträde vid upphandlingar samt att delta som stöd i upphandlingsärenden eller
att medverka vid utbildning inom departementen. Förvaltningskontoret har
vidare medverkat vid så gott som alla utbildningar av kommittésekreterare
sedan 1994 för att upplysa om vad som gäller vid offentlig upphandling.
Förvaltningskontoret har för hela Regeringskansliet upphandlat gemensamma
ramavtal rörande resetjänster såsom resebyråtjänster, flygtjänster,
tågtransporter m.m. Inom området tryckeri m.m. har ramavtal för
Regeringskansliet upphandlats för journalistisk bearbetning, grafisk
formgivning, tryckning samt vissa översättningstjänster. Inom IT-området har
gemensamma ramavtal upphandlats rörande programvaror.

Statsrådsberedningens promemoria 1997-04-21
Med anledning av anmälan rörande den upphandling som Regeringskansliet gjort
med en konsult som tidigare varit chefstjänsteman i Finansdepartementet har
inom Statsrådsberedningen upprättats en promemoria av den 21 april 1997,
bilaga A 1.6. Där lämnas en redogörelse för vissa upphandlingar från SAAC AB.
Av denna redogörelse framgår bl.a.
Finansdepartementet uppdrog den 26 september 1994 åt SAAC AB att genomföra
en undersökning avseende resultatstyrning av vissa statsbidrag. Uppdragets
innehåll framgår av anbudsinfordran. Beslutet hade föregåtts av ett
anbudsförfarande där, förutom SAAC AB, SIAR-Bossard, Habberstad Division -
A.T. Kearney AB, Omnia Utvecklingskonsulter AB och Indevo Partners AB
skriftligen bjudits in att lämna anbud enligt anbudsinfordran den 30 augusti
1994. Av denna framgick bl.a. att kännedom om Regeringskansliets arbetssätt
var av särskild vikt. SIAR-Bossard gav inte in något anbud. Bedömningen av de
övriga anbuden framgår av bilaga till redogörelsen. Av denna framgår att SAAC
AB lämnat anbud på 646 000 kronor plus expenser. Upphandlingen genomfördes
således som en förenklad upphandling enligt 6 kap. 2 § lagen om offentlig
upphandling.
Uppdraget för SAAC AB ingick som en del av den s.k. ELMA-gruppens arbete.
ELMA-gruppens uppdrag var att föreslå åtgärder för att stärka
resultatstyrningen av statligt finansierad verksamhet. ELMA-gruppen redovisade
sina förslag i februari och april 1995, bl.a. i Ds 1995:6. Uppdraget till SAAC
AB avsåg en genomgång av samtliga statsbidrag, med undantag för
transfereringar till hushåll och till kommunsektorn. Under uppdragets
genomförande ifrågasatte SAAC AB i en delrapport det meningsfulla i att vid
denna tidpunkt försöka analysera styrningsproblemen inom det
jordbrukspolitiska området. Skälen för bedömningen var att styrningen inom
detta område i hög grad påverkades av Sveriges medlemskap i EU och att alltför
kort tid förflutit efter det att Sverige blivit medlem för att en analys
skulle vara meningsfull. SAAC AB:s uppfattning var att analysen av det
jordbrukspolitiska området borde anstå till dess att längre erfarenhet vunnits
av medlemskapets konsekvenser. ELMA-gruppen delade denna uppfattning.
Uppdraget kom därför att justeras på så sätt att det jordbrukspolitiska
området undantogs från analysen. Analysen skulle i stället, inom den tidsram
som gällde för uppdraget, fördjupas inom övriga departements områden. Denna
ändring av uppdraget påverkade inte ersättningen. De av SAAC AB redovisade
förslagen har legat till grund för budgetarbetet i Regeringskansliet i flera
avseenden. Bl.a. har förslagen och de ställningstaganden som de föranlett
utgjort en viktig utgångspunkt i den budgetdialog som förts mellan
Statsrådsberedningen, Finansdepartementet och övriga departement om
fördelningen av regeringskanslianslaget på departementens utgiftsposter.
Ansvarsfördelningen mellan departement och myndigheter i styrningsfrågor är
ett av de viktigaste underlagen för ställningstaganden beträffande
resursfördelningen.
Statsrådsberedningen, departementen och Regeringskansliets
förvaltningsavdelning utgör fr.o.m. den 1 januari 1997 en myndighet,
Regeringskansliet, och är därmed en upphandlande enhet. Regeringskansliet
beslöt den 12 februari 1997 uppdra åt SAAC AB att utreda styrning av
statsbidrag m.m. inom det jordbrukspolitiska området. Uppdragets innehåll
framgår av bilaga till redogörelsen. Upphandlingen genomfördes som en
direktupphandling och villkoren lades fast i en överenskommelse den 10
februari 1997. Enligt konsultavtal den 10 februari 1997 framgår att fast pris
utgår med 450 000 kronor exkl. moms. En tjänsteanteckning belyser valet av
upphandlingsform. Uppdraget avsåg en komplettering för Jordbruksdepartementets
ansvarsområde av den analys som SAAC AB redan genomfört för övriga
departementsområden i det uppdrag som initierades av ELMA-gruppen. Denna
utredning som nu alltså fullföljs genom analysen avseende
Jordbruksdepartementets område kommer bl.a. att ligga till grund för
budgetdialogen om regeringskanslianslaget för budgetåret 1998.
Upphandlingen genomfördes som direktupphandling. Sådan upphandling får
enligt 6 kap. 2 § lagen om offentlig upphandling endast användas om
upphandlingens värde är lågt (enligt de riktlinjer som gäller i
Regeringskansliet mindre än två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring)
eller om det finns synnerliga skäl. Värdet var högre än två basbelopp och
frågan är alltså om det i detta fall förelåg synnerliga skäl så att
direktupphandling kunde användas. De faktorer som påverkade valet av
upphandlingsform var i huvudsak följande. Regeringskansliets uppdrag för SAAC
AB betraktades som en fortsättning och ett fullföljande av det uppdrag som
SAAC AB hade haft för Finansdepartementet, låt vara att uppdraget där, på
grund av oförutsedda omständigheter som blev klara först under arbetets gång,
förändrats på så sätt att analysen inom jordbrukssektorn fick anstå till
förmån för den fördjupade analysen inom övriga sektorer. I sammanhanget
beaktades också SAAC AB:s breda erfarenhet av arbetet i Regeringskansliet, som
legat till grund redan för Finansdepartementets upphandlingsbeslut, samt den
kompetens kring frågeställningar och analysmetoder som SAAC AB byggt upp under
uppdraget för Finansdepartementet. Det bedömdes som angeläget att analysen
inom jordbrukspolitikens område genomfördes med samma erfarenhetsbakgrund och
enligt samma metodik som tillämpats vid analyserna inom de övriga områdena.
Den erforderliga kompetensen för att fullfölja analysen också inom
jordbruksområdet ansågs därför finnas endast hos SAAC AB. Det ansågs också
angeläget att uppdraget kunde genomföras och redovisas i sådan tid att
resultatet kan användas i årets budgetarbete. Därmed var utrymmet för att
genomföra en upphandling med inhämtande av anbud från flera anbudsgivare
begränsat. När man bedömer i vilka fall synnerliga skäl kan föreligga för att
genomföra direktupphandling kan man få ledning av vilka fall det medges
undantag från kravet på konkurrens vid upphandling av tjänster över
tröskelvärdet (för tjänster 1 282 000 kr, SFS 1996:581). Dessa fall anges i 5
kap. 17 § LOU. Bestämmelserna avser upphandling över tröskelvärdena och
innebär att upphandling i de angivna situationerna kan göras med en viss
leverantör utan föregående annonsering. Bestämmelserna har, bl.a. genom en dom
av Kammarrätten i Stockholm, kommit att få betydelse också för tolkningen av
bestämmelserna för upphandling under tröskelvärdena. Kammarrätten uttalade i
den nämnda domen om upphandling av varor (där föreskrifter motsvarande 5 kap.
17 § finns i 2 kap. 11 § LOU) att det inte finns skäl att ställa upp högre
krav på konkurrens vid upphandling under tröskelvärdet än vid upphandling över
tröskelvärdet. Kammarrätten finner därför att direktupphandling utan krav på
konkurrens kan, under åberopande av synnerliga skäl enligt 6 kap. 2 § LOU,
användas vid en upphandling under tröskelvärdet, när det är fråga om en sådan
undantagssituation som avses i 2 kap. 11 § LOU. Ett motsvarande resonemang
återfinns i ett beslut av den 6 december 1994 av Nämnden för offentlig
upphandling. De förutsättningar för förhandlad upphandling utan föregående
annonsering som anges i 5 kap. 17 § första stycket 4 ansågs därför kunna ligga
till grund för uttolkningen av begreppet ?synnerliga skäl? enligt 6 kap. 2 §
LOU i den här aktuella upphandlingen. Från dessa utgångspunkter gjordes i
Statsrådsberedningen den bedömningen att föreskrifterna i 6 kap. 2 § LOU gav
utrymme för direktupphandling i den upphandling som det här är fråga om.

Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att det fortfarande finns brister när det gäller
konsult-upphandling i Regeringskansliet. Dessa brister består bl.a. i att det
ibland saknas underlag för upphandlingar, skriftliga avtal samt redogörelser
för varför direktupphandling skett. Lagen om offentlig upphandling trädde i
kraft den 1 januari 1994. Riktlinjerna för upphandling i Regeringskansliet
fastställdes i september 1994. Enligt utskottet borde det därför ha fungerat
utan att ge anledning till kritik. Utskottet konstaterar att det finns skäl
för Regeringskansliet att även i fortsättningen ge akt på att reglerna om
upphandling noga efterlevs.
Den upphandling som skett med SAAC AB föranleder inget särskilt uttalande av
utskottet.

3.4. Regeringskansliets informationsverksamhet
I en anmälan har begärts granskning av frågan om opolitiska tjänstemän i
Regeringskansliet skall kunna ges i uppgift att medverka till en viss politisk
informationsstrategi i syfte t.ex. att beskriva det övergripande målet för den
socialdemokratiska politiken. Enligt anmälningen syftar en nu aktuell
informationsstrategi till att förhindra att andra än nuvarande regeringspartis
företrädare får definiera problembilden och därmed försvåra möjligheten att få
stöd för regeringens förslag. Anmälan jämte därtill fogad skrivelse den 29
december 1996 till statssekreterarna angående delning av informationsplaner
bifogas bilaga A 1.7.
Enligt skrivelsen den 29 december 1996, som upprättats av statssekreteraren
Hans Dahlgren vid Statsrådsberedningen, skulle vid årsskiftet införas den nya
rutinen att även en informationsplan skulle inkluderas vid delning av
propositioner. Syftet var att informationsaspekterna skulle behandlas som en
del i det normala arbetet med förslag som tas fram i Regeringskansliet.
Planernas innehåll skulle styras av respektive propositions politiska
betydelse och grundas på en genomtänkt strategi. Statsrådsberedningens
kontaktpersoner, som granskar departementens delningar, skulle svara för
genomgången av informationsplanerna. För att underlätta arbetet bifogades en
?mall? där det angavs att det är nödvändigt att förstärka informations- och
kommunikationsinsatserna för att den socialdemokratiska regeringens politik
skall få större genomslag och åtgärderna bli allmänt kända. Grundelement i
strategin var färdriktningen (det övergripande målet för den
socialdemokratiska politiken), budskapet (de enskilda förslagens samklang med
färdriktningen) och metoderna (de informationsinsatser som skall göras).

Bakgrund
I 1 kap. 6 § regeringsformen anges att regeringen styr riket. Den svenska
statsförvaltningen skall vara ett utflöde av folkviljan genom den demokratiska
beslutsprocessen. Regeringens skyldighet att styra riket måste innebära att
den har tillräckliga ledningsinstrument (jfr bet. KU 1986/87:29). Den
institutionella ramen för regeringens arbete anges i 7 kap. 1 §
regeringsformen, där det föreskrivs att det för beredning av regeringsärenden
skall finnas ett regeringskansli i vilket ingår departement för skilda
verksamhetsgrenar samt att regeringen fördelar ärendena mellan departementen.
Bestämmelserna är med avsikt knapphändiga för att ge regeringen stort
handlingsutrymme.
Utskottet redovisade i förra årets granskningsbetänkande 1995/96:KU30 (s.11)
personalsammansättningen i Regeringskansliet. I Regeringskansliet exklusive UD
och kommittéer tjänstgjorde den 1 januari 1996 1 990 personer. 127 av dessa
var politiskt tillsatta tjänster - bl.a. 23 statssekreterare, 20
pressekreterare och 72 politiskt sakkunniga. Övriga ca 1 760 anställda är i
princip opolitiska tjänstemän som arbetar kvar även efter regeringsskiften.
Tjänsterna tillsätts i enlighet med bestämmelserna i 11 kap. 9 §
regeringsformen på sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.

Promemoria från Statsrådsberedningen
I en promemoria den 4 april 1997 från Statsrådsberedningen bilaga A 1.8 med
anledning av granskningsanmälan har framhållits att informationsverksamheten
är en viktig del av Regeringskansliets arbete. Så länge informationsverksamhet
har bedrivits i Regeringskansliet har det också förmedlats information av
politisk karaktär. Regeringskansliets pressekreterare och politiskt sakkunniga
sköter en stor del av informationen, ofta i samråd med de opolitiskt tillsatta
tjänstemännen i fråga om faktaunderlag. I övrigt sköts
informationsverksamheten av opolitiska tjänstemän som på olika sätt informerar
om ny lagstiftning och andra reformer.
De aktuella informationsplanerna skall enligt promemorian ses som ett
uttryck för informationsverksamhetens ökade vikt i Regeringskansliet. Alla
delningar av kommittédirektiv, lagrådsremisser och propositioner som går till
Statsrådsberedningen skall numera i princip innehålla ett förslag till
informationsplan. Planen skall i normalfallet beskriva de viktigaste frågorna
som regeringen vill lösa med förslaget, de viktigaste argumenten för
regeringens åtgärder samt en bedömning av opinionsläget och allmänhetens
inställning i frågan. För utformningen svarar statssekreteraren i
departementet.
Skrivelsen den 29 december 1996 ställdes enligt promemorian till
statssekreterarna och innehållet har i departementen förts vidare till
pressekreterare och i några fall också till opolitiska tjänstemän. Det
faktiska arbetet med utformningen av informationsplanen kommer att ligga på
pressekreterare och politiskt sakkunniga. Opolitiska tjänstemän kommer inte
att ha andra uppgifter i sammanhanget än att bistå med faktaunderlag.
I Statsrådsberedningens promemoria 1997:4 från den 19 mars 1997 kallad
Samrådsformer i Regeringskansliet finns redovisade regler för samråd mellan
departementen och Statsrådsberedningen. Statsrådsberedningen svarar för den
politiska samordningen. Denna verksamhet leds av statsministerns
statssekreterare som biträds av ett antal handläggare med kontaktfunktioner.
Innan regeringen beslutar propositioner, lagrådsremisser, förordningar och
kommittédirektiv skall det departement som bereder ärendet ge övriga
departement tillfälle att lämna synpunkter på utkastet, ett förfarande som
kallas delning. När kommittédirektiv, en lagrådsremiss eller en proposition
delas skall informationsplan bifogas de delningsexemplar som skickas till
Statsrådsberedningen. Planen skall avse tiden från direktivens/förslagens
offentliggörande och i förekommande fall inkludera insatser föranledda av
riksdagens beslut med anledning av en avlämnad proposition. I vissa fall kan
det räcka med att planen upptar ett konstaterande att informationsinsatser
inte behövs.
Planen bör normalt sett beskriva de viktigaste frågorna som regeringen vill
lösa med direktiven/förslagen, hur dessa förhåller sig till regeringens
övergripande mål för sin verksamhet, de viktigaste argumenten för regeringens
åtgärder, opinions- och mediabilden rörande de aktuella frågorna samt en
bedömning av hur förslagen påverkar sysselsättningen. I promemorian uppmanas
man tänka på att informationen kan spridas på många sätt genom allt från
debattartiklar och Information Rosenbad till statsrådsturnéer. Vidare ges
uppmaning att vara uppmärksam på vilken beredskap som krävs för att kunna
agera när förslaget debatteras och kritiseras. Statssekreteraren är enligt
promemorian ansvarig för utformningen av informationsplanen.

Utskottets bedömning
Enligt promemorian från Statsrådsberedningen kommer det faktiska arbetet med
att utforma informationsplaner i huvudsak att ligga på pressekreterare eller
politiskt sakkunniga. Opolitiska tjänstemän kommer inte att ha andra uppgifter
i sammanhanget än att bistå med faktaunderlag. Granskningen i denna del
föranleder inte något uttalande från utskottets sida.

4. Intressekonflikter för statsråd

4.1 Regeringens skrivelse 1996/97:56

Ärendet
Riksdagen har i olika sammanhang behandlat frågor om jäv och andra
intressekonflikter för statsråd. Bl.a. har konstitutionsutskottet vid
åtskilliga tillfällen i sin granskning tagit upp sådana frågor och också
redovisat vad olika regeringar vidtagit för åtgärder för att undvika
jävssituationer i regeringsarbetet. En ingående diskussion av frågan fördes
vid 1993 års granskning (bet. 1992/93:KU30).
I skrivelse 1996/97:56 har den nuvarande regeringen redovisat resultatet av
sina strävanden att utveckla rutiner som säkerställer att statsråds
förmögenhetsinnehav eller engagemang i andra verksamheter inte leder till
intressekonflikter, insiderproblem eller jäv i uppdraget som statsråd.
Regeringen redogör för relevanta författningsregler och inom regeringen
överenskomna rutiner. Därutöver redogörs för det arbete som utförts av
Etikkommittén (Ju 1991:E) och som redovisats i promemorian Intressekonflikter
för statsråd. Promemorian avlämnades 1993 till dåvarande statsrådet Reidunn
Laurén.
Beträffande rutinerna för insyn och kontroll hos regeringen redovisas i
skrivelsen bl.a. följande.
Av insiderlagen (1990:1342) och av ett regeringsbeslut i anslutning till
lagen följer att statsråden är skyldiga att anmäla sina innehav av finansiella
instrument och ändringar i innehavet. Anmälan görs till rättschefen i
Statsrådsberedningen. Genom en överenskommelse i oktober 1994 eftergav
statsråden den annars enligt sekretesslagen (1980:100) gällande sekretessen
för de uppgifter om deras fondpappersinnehav som rättschefen i
Statsrådsberedningen förtecknar. Samtidigt gjordes en överenskommelse om att
anmäla och låta förteckna fondpappersinnehav för statsråden närstående (makar
och barn). Sekretessen för dessa uppgifter har inte eftergivits.
I juni 1995 träffade statsråden - i väntan på resultatet av överväganden om
särskild förmögenhetsförvaltning för statsråd - en överenskommelse om att
antingen helt avstå från handel med fondpapper eller uppdra åt en bank eller
någon annan att sköta förvaltningen självständigt. Denna överenskommelse
innefattade också att statsråden på samma sätt som i fråga om fondpapper
anmäler och låter förteckna och offentliggöra följande typer av engagemang vid
sidan av uppdraget som statsråd: näringsverksamhet i bolag eller i annan form,
avtal med tidigare arbetsgivare om fortsatt betalning av lön, pension,
pensionsavgifter och liknande samt avtal med nuvarande eller framtida arbets-
eller uppdragsgivare om anställning, uppdrag eller liknande engagemang, annat
än för det egna partiet och dess organisationer.
Genom en överenskommelse i maj 1996 åtog sig statsråden att på samma sätt
som fondpappersinnehav redovisa även anställningar och uppdrag som de haft
före utnämningen till statsråd. Åtagandet gäller dock inte engagemang som
upphört tidigare än fyra år före utnämningen till statsråd, och det är också
begränsat till engagemang hos sådana arbets- eller uppdragsgivare som
rimligtvis kan tänkas förekomma som parter eller ha något väsentligt intresse
i ett regeringsärende.
Inför regeringssammanträdena görs särskilda kontroller för att undvika att
statsråd deltar i behandlingen av regeringsärenden som de kan vara jäviga i på
grund av fondpappersinnehav eller engagemang i andra verksamheter. För dessa
kontroller svarar rättschefen i Statsrådsberedningen.
I frågan om lagstiftning om särskild förmögenhetsförvaltning, s.k. blind
trust, bör införas pekar regeringen på att en sådan förmögenhetsförvaltning
förutsätter att man föreskriver avsteg från viktiga principer i vår
rättsordning och utestänger allmänheten från insyn i de förmögenhetsinnehav
som förvaltningen omfattar. Just frånvaron av insyn i ett sådant system gör
enligt regeringen att det inte är bättre ägnat att skapa förtroende hos
allmänheten än den offentliga redovisning av statsrådens förmögenhetsinnehav
som finns i dag. Regeringen anser att man därför inte bör lagstifta om sådan
förvaltning för statsråd.

Utskottets bedömning
Regeringen har redovisat vilka överenskommelser regeringsledamöterna träffat
sinsemellan om att redovisa förmögenhetsinnehav och andra ekonomiska
förhållanden och om vilka rutiner som tillämpas inom Regeringskan-sliet för
att undvika jävssituationer i regeringsarbetet.
Utskottet har ingenting att invända mot redovisningen. Utskottet noterar
dock att de redovisade rutinerna till stor del bygger på överenskommelser
mellan de sittande regeringsledamöterna. Utskottet anser det önskvärt att
principer som är gemensamma för olika regeringar kan nås för hur
jävssituationer och andra intressekonflikter skall undvikas. Det kan därför
enligt utskottets mening finnas anledning för regeringen att initiera
partiöverläggningar i dessa frågor.
Regeringens skrivelse 1996/97:56 bör läggas till handlingarna.

4.2 Statsminister Göran Perssons ansvar för att statsrådet Leif Pagrotsky
uppfyller kraven i 6 kap. 9 § RF

Anmälan
I en anmälan, bilaga A 2.1, har till granskning anmälts statsminister Göran
Perssons beslut att utse Leif Pagrotsky till statsråd med ansvar för
vapenexportfrågor.

Bakgrund

Bestämmelser i regeringsformen
I 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen finns bestämmelsen att ett statsråd
inte får utöva allmän eller enskild tjänst och inte heller inneha uppdrag
eller utöva verksamhet som kan rubba förtroendet för honom. Regeringsformen
innehåller inte något uttryckligt stadgande om statsministerns ansvar för att
statsråden uppfyller kraven i bestämmelsen. Statsministern är emellertid den
som enligt regeringsformen tillsätter övriga statsråd, och han har även rätt
att entlediga ett statsråd både på statsrådets egen begäran och i annat fall.

Tidigare granskning
Som framgår av regeringens i föregående avsnitt behandlade skrivelse
1996/97:56 uttalade konstitutionsutskottet i sitt granskningsbetänkande 1979
(bet. 1978/79:KU30) att statsministern innan han utser ett statsråd skall ta
reda på att inga sådana omständigheter föreligger som åsyftas med bestämmelsen
i 6 kap. 9 § regeringsformen. I vilken mån exempelvis ett aktieinnehav bör ha
betydelse för statsministerns ställningstagande fick enligt utskottet bedömas
från fall till fall.
Under 1992/93 års granskning behandlade utskottet ingående frågor om
statsråds värdepappersinnehav, jäv m.m. samt dessa frågors inverkan på
regeringsarbetet. Utskottet gjorde också en ingående bedömning av de olika
frågor som granskningen aktualiserade. Statsrådens värdepappersinnehav
granskades också under 1993/94 års granskning, och frågan om statsråds
förmögenhetsförhållanden togs upp även under 1994/95 års granskning.
Granskningarna har inte utmynnat i något uttalande om generellt förbud för
statsråd att inneha aktier eller annan egendom.
Vid 1992/93 års granskning framhöll utskottet bl.a. att regeringsformen inte
innehåller något uttryckligt stadgande om statsministerns ansvar för att
statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § regeringsformen. Statsministern är
emellertid den som enligt regeringsformen tillsätter övriga statsråd, och han
har även rätt att entlediga ett statsråd både på statsrådets egen begäran och
i annat fall. Därigenom kom, som utskottet framhållit i tidigare
granskningsärenden, ansvaret att statsråden uppfyller kraven i första hand att
ligga på statsministern. Det ankom således enligt utskottets mening på
statsministern att innan ett statsråd utnämns ta reda på att inga sådana
omständigheter som avses med 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen
föreligger. Utskottet konstaterade att samtliga regeringsbildare under
efterkrigstiden varit av den uppfattningen att statsministern har det yttersta
och formella ansvaret för att statsråden uppfyller kraven i 6 kap. 9 § andra
stycket regeringsformen.
Utskottet ansåg att ett förmögenhetsinnehav inte generellt sett borde hindra
en person från att inneha en statsrådspost men att regler borde tillskapas för
att underlätta undvikande av jävssituationer eller andra förtroenderubbande
situationer.
I en reservation till betänkandet ansåg de socialdemokratiska ledamöterna
att vissa statsrådsposter var mer känsliga ur förtroendesynpunkt än andra och
att undantag från huvudregeln att statsråd inte borde förbjudas att äga aktier
måste göras för näringsministern och det statsråd som har ansvar för
utrikeshandel och vapenexport. Det fick nämligen anses vara klart olämpligt
att innehavare av dessa poster var invecklade i ekonomisk verksamhet av något
slag som har direkta bindningar till företag t.ex. genom aktier.
Vid 1993/94 års granskning hänvisade utskottet till den närmast föregående
granskningen och ansåg inte att årets granskning - som inte innefattat någon
självständig utredning av i vilken omfattning jäv eller jävsliknande
situationer uppstått för statsråden - gav anledning till något uttalande från
utskottets sida. I ett särskilt yttrande vidhöll de socialdemokratiska
ledamöterna sin tidigare uppfattning.
Vid 1994/95 års granskning av statsråds förmögenhetsförhållanden ansåg
utskottet att Carl Bildt vid sin regeringsbildning borde ha förutsett att
situationer kunde uppstå där bl.a. Ulf Dinkelspiels delägarskap i ett
fondkommissionsföretag, som också förvaltade hans aktieinnehav, skulle kunna
leda till misstro från allmänhetens sida. Carl Bildt måste därför anses ha
tagit för lättvindigt på sin uppgift som regeringsbildare även utifrån den nu
aktuella aspekten, och han kunde inte anses ha levt upp till sitt ansvar för
att statsråden uppfyllde kraven i 6 kap. 9 § andra stycket regeringsformen. I
en reservation ansåg m-, fp-, och c-ledamöterna att utskottet inte borde göra
annan bedömning av frågan om Carl Bildts ansvar som regeringsbildare än vad
utskottet tidigare gjort.

Ärendet
Statsminister Göran Persson anmälde den 22 mars 1996 i riksdagens kammare att
han utsett Leif Pagrotsky till statsråd. Pagrotsky utsågs att ha ansvar för
vapenexportfrågor.
Leif Pagrotsky ägde, då han utsågs till statsråd, aktier och andra
värdepapper till ett värde av flera miljoner kronor. Vederbörlig anmälan
gjordes till rättschefen i Statsrådsberedningen, och innehavet redovisades i
ett pressmeddelande den 17 april 1996 från Statsrådsberedningen.
Utskottet har från Statsrådsberedningen begärt svar på frågan vilka
överväganden Göran Persson med hänsyn till vad som anförts i
konstitutionsutskottets granskningsbetänkanden om statsråds jäv gjorde, då han
utsåg Leif Pagrotsky till statsråd med ansvar för vapenexportfrågor.
Statsrådsberedningen har i en promemoria, bilaga A 2.2, anfört bl.a. att det
inför Leif Pagrotskys förordnande som statsråd och ansvarig för ärenden om
vapenexport förutsattes att han skulle sälja alla aktier i företag som kunde
förutses som sökande i sådana ärenden och att så också skedde. Vidare
framhålls i promemorian att Pagrotsky i inget fall på grund av jäv måst
överlämna ett ärende inom sitt eget ansvarsområde till något annat statsråd.
Från Statsrådsberedningen har vidare muntligen inhämtats att Pagrotsky under
år 1996 avstått från att delta i regeringsbeslut på grund av jäv
(aktieinnehav) i sammanlagt fem ärenden, vilka beretts inom Finans- eller
Miljödepartementen.

Utskottets bedömning
Enligt uppgifter från Statsrådsberedningen förutsattes inför Leif Pagrotskys
förordnande som statsråd och ansvarig för ärenden om vapenexport att han
skulle sälja alla aktier i företag som kunde förutses som sökande i sådana
ärenden, och så skedde också. Pagrotsky har inte heller i något fall på grund
av jäv måst överlämna ett ärende inom sitt eget ansvarsområde till ett annat
statsråd.
Utskottet anser inte att granskningen föranleder något uttalande.

5. Kommittéväsendet

Statistik m.m.
Enligt tilläggsbestämmelsen 3.6.2 till riksdagsordningen skall regeringen
årligen, senast den 1 mars, lämna riksdagen en redogörelse för verksamheten
inom de kommittéer som har tillsatts på grund av regeringens beslut.
Tilläggsbestämmelsen ändrades till följd av omläggningen av budgetprocessen
(1995/96:KU21, SFS 1996:158). Före den 1 april 1996 gällde att regeringen
årligen och samtidigt med budgetpropositionen skulle lämna riksdagen en sådan
kommittéberättelse.
Antalet kommittéer uppgick vid slutet av år 1996 till 164, 13 fler än året
innan. Under året avslutade 114 kommittéer sitt arbete och 189 tillsattes.
Dessa uppgifter framgår av regeringens skrivelse 1996/97:103
Kommittéberättelse 1997 - Kommittéernas sammansättning och gäller kommittéer
tillsatta efter beslut av regeringen. Som en jämförelse kan nämnas att enligt
föregående års kommittéberättelse avslutade 139 kommittéer sin verksamhet och
158 nya tillsattes. För år 1994 var motsvarande siffror 116 respektive 100.
I kommittéberättelsens bilaga 4 redovisas också ett antal mindre eller under
kortare tid verksamma utredningar, som betalas från departementens
anslagsposter under första huvudtitelns anslag Regeringskansliet m.m. Där
redovisas också vissa utredningsorgan (råd, delegationer, arbetsgrupper m.m.)
som har tillsatts genom regeringsbeslut eller beslut i departementsprotokoll
och som har finansierats på annat sätt. Antalet sådana organ uppgick i slutet
av år 1996 till 143 mot 159 ett år tidigare och 169 året dessförinnan.
Kostnadsredovisningen i kommittéberättelsens bilaga 2 avser det senast
förflutna budgetåret som på grund av omläggningen av budgetåret löpte fr.o.m.
den 1 juli 1995 t.o.m. den 31 december 1996. En jämförelse, som i tidigare års
granskningsbetänkanden, med kostnaderna för föregående budgetår är därför svår
att göra. De totala kostnaderna för kommittéerna under budgetåret 1995/96
uppgick enligt bilaga 2 i 1997 års kommittéberättelse till ca 375 miljoner
kronor. Konsultkostnaderna under budgetåret 1995/96 uppgick enligt samma källa
till ca 50 miljoner kronor. (Kommittékostnaderna redovisas i bilagan i fasta
priser 1990/91).
Inga motioner har väckts med anledning av skrivelsen.

Jämställdhetsfrågor
I bilaga A 3.1 tabell 1 redovisas fördelningen mellan kvinnor och män i
departementens kommittéer 1996, fördelade på ordförande, ledamöter, sakkunniga
samt sekreterare och övriga. Vidare redovisas i tabellen det sammanlagda
antalet kvinnor och män i departementens kommittéer detta år, samt den
sammantagna förändringen jämfört med föregående års redovisning. Tabellen
utgör en sammanställning av femton tabeller som redovisas i bilaga 3 till
regeringens skrivelse 1996/97:103 Kommittéberättelse 1997 - Kommittéernas
sammansättning.
Sedan föregående års redovisning har andelen kvinnor i kommittéerna
sammantaget ökat med 3,3 procentenheter. Av det totala antalet ordförande,
ledamöter m.m., sakkunniga, sekreterare och övriga var 1 606 kvinnor och 2 449
män, dvs. 39,6 % kvinnor. Av ordförandena var 242 män och 86 kvinnor, dvs.
26,2 % kvinnor. Andelen kvinnliga ordförande har ökat med 6,0 procentenheter
sedan föregående års redovisning. Som en jämförelse kan nämnas att för 1994
var motsvarande andel 12,8 %. Av ledamöterna var 477 män och 413 kvinnor, dvs.
46,4 % kvinnor. Sedan föregående års redovisning har andelen kvinnliga
ledamöter ökat med 2,7 procentenheter. För 1994 var motsvarande andel 37,1 %.
Av de sakkunniga var 1 386 män och 783 kvinnor (36,1 %), vilket motsvarar en
ökning med 2,8 procentenheter sedan föregående års redovisning. Andelen
kvinnliga sakkunniga var 29,5 % för år 1994. I kategorin sekreterare och
övriga var antalet män 344 och antalet kvinnor 324, dvs. 48,5 % kvinnor. Det
är en ökning med 3,2 procentenheter sedan föregående år. Motsvarande andel var
37,9 % för år 1994.
En jämförelse mellan departementen visar bl.a. följande.
Sedan föregående års redovisning har andelen kvinnor sammantaget minskat i
Statsrådsberedningens, Försvarsdepartementets och Kulturdepartementets
kommittéer. Minskningen var kraftigast för Statsrådsberedningen och
Försvarsdepartementet. I övriga departement har andelen kvinnor ökat i
kommittéerna. Ökningen jämfört med föregående års redovisning var kraftigast
för Kommunikationsdepartementets, Jordbruksdepartementets,
Arbetsmarknadsdepartementets, Närings- och handelsdepartementets,
Utrikesdepartementets och Miljödepartementets kommittéer.
Arbetsmarknadsdepartementets och Socialdepartementets kommittéer uppvisar
den största andelen kvinnor med 48,8 % respektive 48,1 %.
Försvarsdepartementets och Statsrådsberedningens kommittéer, med 21,1 %
respektive 27,3 % kvinnor, uppvisar den lägsta andelen kvinnor sammantaget och
är de enda som har en andel under 30 %.

Utskottets bedömning
Utskottets granskning av kommittéväsendet sker, som tidigare, utifrån den
årliga kommittéberättelsen, regeringens skrivelse 1996/97:103
Kommittéberättelse 1997 - Kommittéernas sammansättning.
Även Riksdagens revisorer har, på eget initiativ, granskat kommittéväsendet.
Revisorernas rapport, Kommittéväsendets roll och arbetsformer (Rapport
1996/97:6), har sänts ut på remiss. Remisstiden går ut den 26 maj 1997.
I studien Ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i det
statliga kommittéväsendet 1995/96 (Ds 1996:52) redovisas en kartläggning av
ålderssammansättningen i centrala myndigheters styrelser och i statliga
kommittéer vid årsskiftet 1995/96. Bakgrunden till studien har varit det
konkreta verksamhetsmål som framgår av Civildepartementets verksamhetsplan för
1995/96 om att öka andelen unga representanter i statliga myndigheter och
kommittéer. Studien är en uppföljning av en motsvarande undersökning för
1994/95 (Ds 1995:58).
I föregående års granskningsbetänkande gjordes en särskild granskning av de
organ som finns förtecknade i bilaga 4 till kommittéberättelsen för 1993 och
1994 (1995/96:KU30 s. 21 f.). Utskottet konstaterade sammanfattningsvis att
granskningen inte gett någon entydig bild av de s.k. bilaga 4-kommittéerna. I
de flesta fall används dessa kommittéer för utredande ändamål men det är många
gånger oklart vari den egentliga skillnaden består mellan de kommittéer som
redovisas i kommittéberättelsens huvuddel och dem som redovisas i bilaga 4.
Utskottet ansåg därför att regeringen skulle överväga vilka principer som
skall gälla för kommittéredovisningen i framtiden. Utskottet anförde att
regeringen i nästa års kommittéberättelse borde återkomma till riksdagen med
en redovisning av de överväganden som gjorts och de eventuella åtgärder som
vidtagits.
Regeringen har i skrivelsen med redogörelse för behandlingen av riksdagens
skrivelser till regeringen (skr. 1996/97:15) angivit att frågan om principerna
för kommittéredovisningen i framtiden övervägs inom Regeringskan-sliet och att
regeringen återkommer till denna i kommande kommittéberättelse. I
kommittéberättelsen för 1997 uppges dock att frågan fortfarande övervägs inom
Regeringskansliet. Vidare uppges att Regeringskansliet - med anledning av
omorganisationen av Regeringskansliet - under första halvåret 1997 kommer att
överväga en lämplig ansvarsfördelning inom Regeringskansliet för bl.a.
gemensamma frågor om kommittéadministrationen. Regeringen avser därför att
återkomma till riksdagen i frågan om principerna för kommittéredovisningen i
nästa års kommittéberättelse.
Utskottet konstaterar att Regeringskansliet har inlett arbetet kring vilka
principer som skall gälla för kommittéredovisningen i framtiden och att
regeringen avser att återkomma med en redovisning av detta arbete i nästa års
kommittéberättelse. Utskottet vill framhålla vikten av att regeringen lämnar
en sådan redovisning i kommittéberättelsen nästa år.
Utskottet har vid ett stort antal tillfällen granskat kommittéväsendet från
jämställdhetssynpunkt (senast i betänkande 1994/95:KU30, s. 22 f.).
I proposition 1987/88:105 Jämställdhetspolitiken inför 90-talet redovisas en
handlingsplan för jämställdhetsarbetet. Enligt handlingsplanen skulle andelen
kvinnor i bl.a. statliga kommittéer år 1992 uppgå till minst 30 % och år 1995
till minst 40 %. Andelen kvinnor i bl.a. statliga kommittéer skall år 1998
uppgå till minst 50 %. Riksdagen har ställt sig bakom målen för
kvinnorepresentationen i statliga styrelser och kommittéer (bet. 1987/88:AU17,
rskr. 1987/88:364).
Regeringen har i skrivelse 1996/97:41 Jämställdhetspolitiken redovisat hur
arbetet för att öka andelen kvinnor i bl.a. kommittéer går till.
Fackdepartementens förslag till uppdrag anmäls, enligt Regeringskansliets
interna rutiner, för godkännande till Regeringskansliets jämställdhetsenhet
innan ärendet tas upp för beslut i regeringen. De organisationer eller
myndigheter m.fl. som erbjuds en plats i en statlig styrelse eller kommitté
ombeds att lämna förslag på två namn, en man och en kvinna, för varje erbjuden
plats. I skrivelsen om jämställdhetspolitiken anges att dessa rutiner även
fortsättningsvis kommer att användas, vilket efter överläggningar mellan
regeringen och riksdagspartiernas gruppledare också har bekräftats av
Statsrådsberedningen i ett brev till gruppledarna den 4 juli 1996.
Arbetsmarknadsutskottet beredde regeringens skrivelse om
jämställdhetspolitiken i betänkande 1996/97:AU8. Arbetsmarknadsutskottet
anförde att det enligt utskottets mening inte fanns anledning att ändra på de
rutiner som finns i dag, även om man inte helt har lyckats uppnå de mål som
har satts upp för antalet kvinnor inom statliga organ. Arbetsmarknadsutskottet
ansåg däremot att det är viktigt att arbetet intensifieras så att målet uppnås
att andelen kvinnor i statliga styrelser och kommittéer skall vara 50 %.
Riksdagen beslutade i enlighet med arbetsmarknadsutskottets betänkande (prot.
1996/97:73, rskr. 1996/97:155).
Utskottet noterar att den sammantagna andelen kvinnor i
Försvarsdepartementets och Statsrådsberedningens kommittéer understiger 30 %.
Statsrådsberedningen har dock endast ett fåtal kommittéer och redovisningen
baseras på ett begränsat antal personuppgifter. Ytterligare tre departement -
Justitiedepartementet, Närings- och handelsdepartementet samt
Finansdepartementet - har en sammantagen andel kvinnor i kommittéerna för år
1996 som markant understiger 40 %. Andelen kvinnor i Miljödepartementets och
Kommunikationsdepartementets kommittéer är 38,8 % respektive 39,8 %.
Utskottet vill liksom vid tidigare granskningstillfällen understryka vikten
av att kvinnorepresentationen i kommittéerna ökar och att målet om en jämn
könsfördelning i kommittéerna uppnås. Samtidigt konstaterar utskottet att
årets kommittéberättelse, i flera viktiga avseenden, redovisar en ökad andel
kvinnor jämfört med föregående års redovisning.
I övrigt föranleder granskningen inte något uttalande från utskottet.

6. Regeringens utnämningspolitik

Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 4.1, har till utskottets granskning anmälts
regeringens utnämningspolitik.

Tidigare granskning
Utskottet har vid ett flertal tidigare tillfällen granskat regeringens
utnämningar till statliga chefstjänster. Regeringen Ingvar Carlssons
utnämningspolitik granskades av utskottet i föregående års
granskningsbetänkande (1995/96:KU30 s. 52 f.). Granskningen omfattade
regeringens utnämningar av generaldirektörer och andra myndighetschefer, samt
utnämningar av ambassadörer, pressråd, pressattachéer, kulturråd och
kulturattachéer under tidsperioden från regeringens tillträde i oktober 1994
till februari 1996. Åren 1989, 1990 och 1991 ägde också mer omfattande
granskningar rum (1988/89:KU30 s. 73 f., 1989/90:KU30 s. 79 f., 1990/91:KU30
s. 77 f.).

Bakgrund
Enligt 11 kap. 9 § regeringsformen tillsätts tjänst vid bl.a.
förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen av regeringen eller av
myndighet som regeringen bestämmer. Verkschefer tillsätts enligt de
instruktioner som gäller för verken av regeringen. Vid tillsättning av statlig
tjänst skall avseende, enligt bestämmelsen i regeringsformen, endast fästas
vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet.
I 4 § lagen (1994:260) om offentlig anställning (LOA) föreskrivs att vid
anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst
och skicklighet. Skickligheten skall sättas främst, om det inte finns
särskilda skäl för något annat.
I 4 § anställningsförordningen (1994:373) föreskrivs att vid anställning
skall myndigheten utöver skickligheten och förtjänsten också beakta sådana
sakliga grunder som stämmer överens med allmänna arbetsmarknads-,
jämställdhets-, social- och sysselsättningspolitiska mål.
Myndighetschefer och vissa andra chefer tillsätts normalt för en bestämd
tid. Enligt 33 § LOA får chefen för ett statligt affärsverk eller för
Arbetsgivarverket - om denne är anställd för bestämd tid - skiljas från sin
anställning före utgången av denna tid, om det är nödvändigt av hänsyn till
verkets bästa. Är chefen för någon annan förvaltningsmyndighet som lyder
omedelbart under regeringen anställd för bestämd tid, får han förflyttas till
en annan statlig anställning som tillsätts på samma sätt, om det är påkallat
av organisatoriska skäl eller annars är nödvändigt med hänsyn till
myndighetens bästa.
En närmare redovisning av reglerna m.m. lämnas i 1995/96 års
granskningsbetänkande.

Inhämtade uppgifter
Utskottet inhämtade i samband med föregående års granskning uppgifter om hur
regeringen Carlsson III hade organiserat sitt arbete i
chefstillsättningsfrågor. Utskottet erhöll i detta sammanhang bl.a. broschyren
Statligt ledarskap och ett avsnitt ur Statsrådsberedningens promemoria 1996:1
Samrådsformer i Regeringskansliet.
Utskottet har i anledning av den nu aktuella granskningsanmälan inhämtat
från Regeringskansliet att rekryteringen av myndighetschefer fortfarande i
allt väsentligt sker på det sätt som då redovisades för utskottet. Vidare har
utskottet erhållit en lista från Regeringskansliet över vilka
generaldirektörer och andra myndighetschefer som regeringen har utnämnt sedan
den förra redovisningen till utskottet i februari 1996, bilaga A 4.2. Av
redovisningen framgår även vilka befattningar de utnämnda generaldirektörerna
och myndighetscheferna hade när de utnämndes.
Av utskottets redogörelse i föregående års granskningsbetänkande
(1995/96:KU30 s. 52 f.) om hur rekryteringsarbetet i chefstillsättningsärenden
är organiserat framgår bl.a. följande.
När en myndighetschef skall tillsättas ombesörjs rekryteringsarbetet av
respektive fackdepartement. Gemensam beredning före regeringsbeslutet sker
alltid med Statsrådsberedningen och Finansdepartementet.
Av redogörelsen i föregående års granskningsbetänkande framgick också att
samordningsminister Jan Nygren hade ett särskilt ansvar för beredningen av
utnämningsfrågor i regeringen Carlsson. Utskottet har inhämtat att
finansminister Erik Åsbrink har haft ett motsvarande ansvar för beredningen av
utnämningsfrågor sedan regeringsskiftet i mars 1996.
Under tiden från redovisningen till utskottet i februari 1996 till mars 1997
förordnade regeringen 44 personer som generaldirektör eller annan
myndighetschef. Av dessa förordnades 9 personer före och 35 personer efter
regeringsskiftet i mars 1996.
Utskottet har hållit en offentlig utfrågning i ärendet med statsminister
Göran Persson, bilaga B 9.
Vid utfrågningen framhöll statsminister Göran Persson att det inte har skett
någon förskjutning i sak vad gäller regeringens syn på hur man skall rekrytera
och utnämna höga chefer jämfört med regeringen Carlsson. Statsministern
hävdade att kriterierna om förtjänst och skicklighet ligger fast och att
regeringen söker sig fram till personer som är lämpliga. Persson påpekade
vidare att det i Regeringskansliet sker ett arbete med en successiv utveckling
av rekryteringen av nya chefer och att det finns ett chefsrekryteringsprogram
antaget.
Beträffande utnämningarna av de dåvarande statsråden Sten Heckscher, Anna
Hedborg och Mats Hellström menade Persson att det inte vägs in om någon har
suttit i regeringen eller inte när man bestämmer vem som skall vara chef för
en statlig myndighet. Enligt Persson utgår man från förtjänst och skicklighet.
I de nämnda personernas fall framhöll Persson att det är mycket enkelt att
försvara deras ådagalagda skicklighet. Persson pekade på Anna Hedborgs
förtrogenhet med socialförsäkringssystemet och hennes insatser i samhällslivet
i övrigt och på Mats Hellströms förtrogenhet med utrikespolitik och kunskap om
Europa och EU. Persson hänvisade vad gäller Sten Heckscher till att den
utnämningen granskades redan i samband med föregående års utfrågning av
dåvarande statsministern.
Persson framhöll att regeringen håller hårt på kravet på förtjänst och
skicklighet och att om det inte vore så skulle vi i praktiken ha börjat en väg
mot ett spoils system. Persson betonade vidare att vi inte har ett spoils
system i Sverige och inte heller kommer att hamna där.
Enligt Persson vore det märkligt om det inte bland den stora grupp förtjänta
samhällsmedborgare som har valt att ägna sitt liv åt att förbättra och
utveckla samhället, politikernas skara, fanns en och annan som skulle passa
som chef i en offentlig verksamhet. Persson bedömde att erfarenheterna av att
använda tidigare politiker som myndighetschefer hittills nästan undantagslöst
har varit goda.
Persson underströk under utfrågningen att något annat än förtjänst och
skicklighet enligt 11 kap. 9 § i regeringsformen inte får gälla och att om
människor uppfyller kraven skall de inte diskrimineras på grund av en
partipolitisk bakgrund.
Persson hävdade vidare att det är den som fattar beslutet som avgör vad som
är förtjänst och skicklighet. Statsministern ansåg också att det är rimligt
att regeringen har utnämningsmakten och att det finns en grundlagsreglering
som talar om vad man skall utgå ifrån. Enligt Perssons uppfattning har sy-
stemet hittills fungerat bra och på ett sätt som väckt respekt.
Göran Persson ansåg att utnämningar av landshövdingar på sätt och vis är ett
specialfall där vi av tradition har haft ett ganska stort partipolitiskt
inslag. Enligt Persson bör de allmänna intressena i samhället, den ideella
sektorn, förvaltningen, näringslivet, fackliga organisationer och de politiska
partierna finnas företrädda i landshövdingekåren.

Utskottets bedömning
Utskottet anser att de utnämningar som har gjorts enligt den från
Regeringskansliet erhållna listan över utnämnda generaldirektörer och andra
myndighetschefer är förenliga med regeringsformens föreskrift att endast
sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet skall vara tillämpliga vid
tillsättning av statlig tjänst. I linje med vad statsminister Göran Persson
framförde under utfrågningen anser utskottet att det är regeringen som, till
följd av utnämningsmakten, avgör om en person uppfyller de krav på förtjänst
och skicklighet som gäller som förutsättning för en viss utnämning.
Granskningen föranleder inget ytterligare uttalande från utskottet.

7. Frågor om export av strategiska produkter

7.1 Praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet

Ärendet
Med anledning av 1995/96 års granskning (1995/96:KU30 s. 90) av ett
regeringsärende avseende tillstånd till viss krigsmaterielexport till Oman har
utskottet funnit att frågan om praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser
behöver undersökas närmare. På denna grund sade sig utskottet avse att
genomföra en sådan undersökning att redovisas i samband med 1996/97 års
granskning.

Riktlinjerna och deras tillämpning 1956-1996

Inledning
I det följande redovisas översiktligt hur riktlinjerna för krigsmaterielexport
under perioden 1956-1996 förändrats vad avser dels den allmänna inriktningen
och innehållet, dels tillämpningen av riktlinjerna. I en kanslipromemoria
bilaga A 5.1 redovisas dessa förhållanden mera detaljerat.
Fram till år 1971 fanns inga skrivna riktlinjer. De principer enligt vilka
krigsmaterielexporten bedömdes redovisades i ett interpellationssvar i
riksdagens första kammare i april 1956 av statsminister Tage Erlander. 1971
godkände riksdagen regeringens förslag till skrivna riktlinjer, som 1981/82
blev föremål för en allmän bedömning av regeringen och riksdagen. 1992
godkände riksdagen regeringens förslag till nya riktlinjer vilka trädde i
kraft den 1 januari 1993.
Bestämmelser om tillverkning och tillhandahållande av krigsmateriel
återfinns i lagen (1992:1300) om krigsmateriel respektive förordningen
(1992:1303) om krigsmateriel, som båda trädde i kraft den 1 januari 1993.
Denna lagstiftning innebar att lagen (1983:1034) om kontroll över
tillverkningen av krigsmateriel m.m. och lagen (1988:558) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel m.m. med dithörande förordningar (SFS 1983:1036 och
SFS 1988:561) slogs samman i syfte att förenkla, förtydliga och modernisera
bestämmelserna om den samlade kontrollen över tillverkning och
tillhandahållande av krigsmateriel.
I 1 § förordningen (1992:1303) om krigsmateriel finns en indelning i
krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel. I en bilaga till förordningen
finns en förteckning över vilka slags materiel som tillhör den ena eller den
andra kategorin.

Perioden 1956-1971
Riktlinjer
I ett interpellationssvar av statsministern i riksdagens första kammare den 25
april 1956 angavs att den svenska regeringen i allmänhet tillämpat principen
att över huvud taget vägra licenser för export till stater som för tillfället
var invecklade i akuta internationella konflikter eller i vilka inbördeskrig
rådde eller där det internationella eller interna läget var så hotande att
fara för oroligheter eller krig förelåg. Exporten av krigsmateriel styrdes vid
denna tidpunkt av 1949 års krigsmaterielkungörelse (1949:614), enligt vilken
krigsmateriel inte utan tillstånd fick utföras till utrikes ort. Vad som var
att betrakta som krigsmateriel angavs i en bilaga till kungörelsen.

Tillämpningen av riktlinjerna
Någon analys av tillämpningen av principerna för krigsmaterielexport före 1971
föreligger inte.

Perioden 1971-1982
Riktlinjerna
I proposition 1971:146 lade regeringen fram förslag till riktlinjer i huvudsak
enligt Krigsmaterielexportutredningens förslag (SOU 1970:63).
I propositionen angavs som ovillkorliga hinder för export av krigsmateriel
internationella avtal, beslut i FN:s säkerhetsråd och folkrättsliga regler om
förbud mot export från neutral stat under krig. Tillstånd borde enligt
propositionen inte heller beviljas för export till stat som befinner sig i
väpnad konflikt med en annan stat, oavsett om krigsförklaring avgetts eller
ej, vidare till stat som är invecklad i internationell konflikt som kan
befaras utvecklas till väpnad konflikt eller till stat som har inre väpnade
oroligheter.
Vid tillämpningen av dessa regler borde man dock enligt propositionen skilja
mellan materiel av utpräglat defensiv karaktär, t.ex. kustartilleri eller
luftvärnsmateriel, och krigsmateriel i övrigt. De allmänna utrikespolitiska
skälen mot export hade enligt propositionen inte samma tyngd i fråga om
defensiva vapen jämfört med övrig materiel.
Starka utrikespolitiska skäl talade vidare enligt propositionen mot att
Sverige exporterade krigsmateriel som kunde bli utnyttjad för att undertrycka
mänskliga rättigheter.
I fråga om reservdelar till tidigare levererad materiel förelåg enligt
propositionen särskilda förhållanden. Om tveksamheter skulle uppstå
beträffande export av reservdelar till materiel för vilken exportlicens en
gång lämnats, borde enligt propositionen avgörande vikt fästas vid att
reservdelarna är ett komplement till materiel som exporterats med vederbörligt
tillstånd. Enligt propositionen var det angeläget att köparna av svensk
krigsmateriel hade goda garantier för att få köpa reservdelar till inköpt
materiel. Reservdelar till sådan materiel borde därför få exporteras oavsett
om allmänna hinder för export förelåg, dvs. väpnad konflikt med annan stat,
internationell konflikt som kan utvecklas till väpnad konflikt eller väpnade
inre oroligheter. De ovillkorliga hindren borde dock gälla även här
(internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller vissa folkrättsliga
regler).
Utfärdad exportlicens borde enligt propositionen dras in förutom vid
ovillkorliga exporthinder endast om den mottagande staten skulle komma i
väpnad konflikt med en annan stat eller drabbas av inre väpnade oroligheter.
Även i fall av väpnad konflikt borde indragningen av licensen kunna underlåtas
om det var förenligt med de neutralitetsrättsliga reglerna och mottagarstaten
endast symboliskt deltar i konflikten.
Utrikesutskottet (UU 1971:21) hade inte några invändningar mot
propositionens förslag till riktlinjer, som riksdagen biföll. Beträffande
reservdelsleveranser uttalade utskottet att det inte syntes nödvändigt att
införa en särskild bestämmelse som skulle ta sikte på begränsningar i sådana
fall där köparlandet kunde antas använda materielen för att undertrycka
mänskliga rättigheter. Om så skulle ske fanns enligt utskottet möjligheter att
dra in licenserna.
Riksdagen biföll utskottets förslag, vilket innebar att de föreslagna
riktlinjerna, 1971 års riktlinjer, hade antagits.

Tillämpningen av riktlinjerna
1979 års krigsmaterielexportkommitté, som hade i uppgift att se över reglerna
för svensk export av krigsmateriel, ansåg att riktlinjerna på det hela taget
fyllt sin funktion väl (SOU 1981:39). Enligt kommitténs mening kunde därför
reglerna även fortsättningsvis ligga till grund för tillståndsprövning.
Särskild försiktighet borde vid tillståndsprövningen iakttas när det fanns
anledning befara att ett tilltänkt mottagarlands stabilitet var i fara eller
informationsunderlaget om landet är bristfälligt eller motsägelsefullt.

Perioden 1983-1992
Riktlinjerna
Under den här aktuella perioden gällde fortfarande 1971 års riktlinjer för
krigsmaterielexport.
I proposition 1981/82:196 lade regeringen fram förslag till lagstiftning om
förbud mot utförsel av krigsmateriel m.m. som skulle ersätta 1949 års
krigsmaterielkungörelse. I lagförslaget ingick reglering av upplåtelse eller
överlåtelse av tillverkningsrätt samt anordnande av militärt inriktad
utbildning av utländsk medborgare. Den nya lagen (1982:513) om förbud mot
utförsel av krigsmateriel m.m. trädde i kraft den 1 januari 1983.
I propositionen kommenterades den åtskillnad som fanns i dåvarande
riktlinjer mellan krigsmateriel av utpräglat defensiv karaktär och
krigsmateriel i övrigt. Enligt propositionen var det inte möjligt att dra en
strikt gränslinje av detta slag. Utrikesutskottet (UU 1981/82:26) tillstyrkte
propositionens lagförslag. Utskottet delade den uppfattning som propositionen
gav uttryck för att de gällande riktlinjerna från 1971 alltjämt borde ligga
till grund för krigsmaterielexporten och att de som dittills borde tillämpas
restriktivt.
I proposition 1987/88:154 lade regeringen fram förslag som innebar skärpt
kontroll av krigsmaterielexporten och effektivare kontroll av bestämmelsernas
efterlevnad i enlighet med vad som förordats i betänkandet SOU 1987:8
Försvarsindustrins utlandsverksamhet. Det skedde mot bakgrund av dels de krav
som den ökade internationaliseringen på krigsmaterielområdet ställde, dels de
misstankar som riktats mot svenska företag om att ha överträtt gällande
bestämmelser. I propositionen lämnades bl.a. förslag till en ny lag om förbud
mot utförsel av krigsmateriel m.m. och ändringar i lagen (1983:1034) om
kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m.
I propositionens sammanfattande synpunkter framfördes att de framlagda
förslagen syftade till en skärpt lagstiftning och kontroll av
krigsmaterielexporten. Det var också enligt propositionen viktigt att
riktlinjerna tillämpades på ett mera restriktivt sätt. Det fanns anledning att
förändra riktlinjerna i restriktiv riktning. Utskottet (bet. 1987/88:KU30)
tillstyrkte propositionens förslag och riksdagen följde utskottet.

Tillämpningen av riktlinjerna
Medborgarkommissionen, som tillsattes 1987 med uppgift att granska vissa
uppgifter om olaglig svensk vapenexport m.m., lämnade sitt betänkande (SOU
1988:15) våren 1988. Kommissionen erinrade inledningsvis om att riktlinjerna
för exporten medger en viss flexibilitet i tillämpningen och anförde som
exempel på detta bl.a. att reservdelar och ammunition till tidigare levererad
materiel fick exporteras även om mottagarlandet kunde befaras råka i krig,
hade väpnade inre oroligheter eller befann sig i krig.
Sammanfattningsvis ansåg kommissionen att de gällande riktlinjerna med den
då aktuella utformningen och preciseringen hade kommit att bli en belastning
för svensk politik. De borde därför ersättas med en ordning som bättre svarade
mot verkligheten.
Beträffande 1971 års riktlinjer anförde kommissionen att de i det enskilda
fallet var lika litet bindande för regeringen rättsligt sett som principerna i
Tage Erlanders interpellationssvar 1956 (se ovan). De ovillkorliga hindren
utgjorde dock ett undantag. Riksdagens godkännande av riktlinjerna 1971
ändrade enligt kommissionen inte deras statsrättsliga status; de borde ses
enbart som en politisk markering. Genom 1982 års lagstiftning blev
riktlinjerna att anse som förarbeten (motiv) till utförsellagen. De blev dock
inte bindande normer utan behöll sin ställning som vägledande anvisningar. Det
låg nära till hands att påstå att statsmakterna på det aktuella området
lagstiftat genom motivuttalanden, ?vilket är en metod som brukar möta kritik?,
framhöll kommissionen.
Kommissionen redovisade också en analys av de gällande riktlinjerna för
krigsmaterielexporten, dvs. 1971 års riktlinjer med de modifieringar som
gjorts med verkan från den 1 januari 1983.
Kommissionen anförde vidare att de två syftena med 1971 års riktlinjer, ökad
restriktivitet och att underlätta de exporterande företagens planering, inte
hade tillgodosetts på ett tillfredsställande sätt. Tvärtemot det angivna
syftet att öka restriktiviteten infördes vissa uppmjukningar innebärande bl.a.
att Sverige kunde fortsätta att exportera reservdelar och ammunition till
tidigare levererad materiel, även om mottagarstaten hade råkat i krig.
Kommissionen hade också funnit att riktlinjerna hade haft direkt negativa
verkningar. Sålunda hade hos vissa grupper skapats förväntningar som inte
kunnat infrias. Vapenexportpolitiken hade hos svensk opinion kommit att omges
med misstro och beskyllningar för hyckleri och dubbelmoral. Inkonsekvenserna i
tillämpningen hade enligt kommissionen varit ägnade att skapa friktion mellan
Sverige och länder som känt sig diskriminerade genom den svenska politiken.
Kommissionen redovisade också exempel på vapenexportärenden eller på
företeelser i tillämpningen i vapenexportpolitiken där överensstämmelsen med
riktlinjerna enligt kommissionen med fog kunde ifrågasättas.
Indiens köp av Bofors haubits 77 föreföll enligt kommissionen inte vara
förenligt med en strikt tillämpning av riktlinjerna och stämde inte heller
överens med Sveriges syn på vapenexport till andra länder. Kommissionen
framhöll att hänsyn till militära balansförhållanden mellan främmande stater
inte var förenliga med motiven för svensk vapenexport. Ett annat exempel på
avvikelse från riktlinjerna gällde det principiella förbudet sedan det
israelisk-arabiska kriget 1967 mot vapenexport till Mellanöstern. Att utan
prövning från fall till fall undandra en hel region från vapenexport
överensstämde enligt kommissionen inte med riktlinjerna. En annan form av
inkonsekvent tillämpning av riktlinjerna förekom enligt kommissionen i början
av 1980-talet då regeringen syntes ha en praxis att inte godta några nya
köparländer. I denna del handlade det enligt kommissionen av allt att döma
inte om någon egentlig prövning av länder.
Kommissionen anförde tre exempel på export av krigsmateriel till länder med
inre väpnade oroligheter: Pakistan och Malaysia i mitten av 1970-talet och
Burma i början av 1980-talet. Dessa fall tillsammans med exporten av Bofors
fartygskanoner till Indonesien sedan 1978 utgjorde exempel på en mindre strikt
tillämpning av riktlinjerna.
Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen under den här aktuella
perioden granskat tillämpningen av riktlinjerna i vissa enskilda fall, bl.a.
viss export till Indonesien som regeringen fattade beslut om 1986.
Vid 1986/87 års granskning (KU 1986/87:33 s. 42 f. 47 f.) lämnades en
utförlig redovisning av exporten till Indonesien åren 1978-1986. Utskottets
granskning avsåg dels huruvida reglerna för krigsmaterielexport medgett export
till Indonesien mot bakgrund av läget i landet och övriga omständigheter, dels
motiveringar och uttalanden i detta sammanhang av ansvarigt statsråd.
Utskottet fann i den första delen att inte något av de s.k. ovillkorliga
hindren för export förelåg och att situationen inte heller var sådan att
endast utförsel av reservdelar och ammunition kunde tillåtas. Enligt
utskottets bedömning kunde, vid en sammanvägning av samtliga omständigheter,
beslutet inte anses stå i strid med riktlinjerna. I den andra delen fann
utskottet att det inte förelåg några bindningar som ovillkorligen krävde ett
bifallsbeslut. Enligt utskottet borde Mats Hellström ha redovisat motiven för
regeringsbeslutet den 20 februari med större tydlighet än som varit fallet.
Han skulle enligt utskottet t.ex. redan från början ha klarlagt att några
bindningar inte förelåg som skulle innebära att ett bifallsbeslut
ovillkorligen måste följa.
Till betänkandet i denna del fogades fem reservationer, varav tre avsåg
tillåtligheten av krigsmaterielexport till Indonesien och två avsåg
motiveringar och uttalanden beträffande denna export.
Representanterna för Folkpartiet ansåg att det för utskottets del inte
funnits anledning att bedöma frågan om lämpligheten att bevilja tillstånd till
den aktuella exporten till Indonesien. Om utskottet velat vidga granskningen,
borde underlaget ha kompletterats med bl.a. utrikespolitiska bedömningar och
en mer omfattande genomlysning av situationen i Indonesien.
Representanterna för Centerpartiet respektive Vänsterpartiet kommunisterna
ansåg att ytterligare tillstånd till vapenexport till Indonesien, med hänsyn
till striderna på Östra Timor, inte borde ha givits.
I en gemensam reservation (fp) och (c) anfördes bl.a. att det inte förelåg
några bindande åtaganden från tidigare regeringar och att de ifrågavarande
kontrakten tecknats under Mats Hellströms tid som utrikeshandelsminister.
Enligt reservanterna hade riksdagen och allmänheten utsatts för systematisk
desinformation av Hellström beträffande graden av bindningen i tidigare
åtaganden. Olika försök att omtolka riktlinjerna hade enligt reservanterna
gjorts av Hellström, bl.a. avseende innebörden av regeringens totalbedömning.
Dessa tolkningar av riktlinjerna riskerade enligt reservanterna att få
betydande konsekvenser för praxis i tillståndsgivningen. Genom att Hellström
sökt visa att han varit tvingad att endast expediera ett redan tidigare fattat
beslut hade han vilselett riksdagen och borde därför kritiseras för detta.
Även den vänsterpartistiska reservationen framhöll att det fanns anledning
till kritik mot Hellström. Enligt reservanten förelåg inga bindningar som
ovillkorligen krävde ett bifallsbeslut. Det var enligt reservanten
anmärkningsvärt att Hellström, mot bakgrund av den kritik han tidigare riktat
mot vapenexporten till Indonesien, som utrikeshandelsminister medverkat till
fortsatt export. Informationen om regeringsbeslutet den 20 februari 1986 hade
enligt reservanten varit vilseledande.

Perioden 1993-1996
Riktlinjerna
I proposition 1991/92:174 lade regeringen fram förslag till nya riktlinjer som
i sina huvuddrag stämde överens med förslag från 1988 års utredning om
krigsmaterielexporten (KMU). Beträffande utförsel av reservdelar m.m.
föreslogs följande lydelse i riktlinjerna (s. 42):

Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt
tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter.
Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med
tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
I propositionen refererade föredragande statsråd med instämmande i vad som
anfördes i 1971 års proposition om reservdelsleveranser, bl.a. att avgörande
vikt borde fästas vid att reservdelarna är ett komplement till materiel som
exporterats med vederbörligt tillstånd. Föredragande statsråd anförde vidare
följande:

För att svensk krigsmaterielindustri skall kunna verka på exportmarknaden inom
de ramar som jag angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för
att de får reservdelar till inköpt materiel. Följdleveranser av reservdelar
m.m. till tidigare inköpt materiel bör därför få ske oavsett förhållanden som
jag tidigare angivit som hinder för export, med undantag för de hinder som kan
föranledas av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller de
folkrättsliga reglerna om export från neutral stat under krig, dvs. de
ovillkorliga hindren. Återkallelse av givet tillstånd till export av
reservdelar m.m. bör ske endast om ovillkorliga hinder uppträder.
- - -

I praktiken har regeringen bedömt utförsel av ammunition till tidigare utförda
pjäser m.m. på motsvarande sätt som reservdelar. Jag bedömer att det av
riktlinjerna bör framgå att sådana leveranser jämställs med
reservdelsleveranser. Detta innebär ingen liberalisering utan en bekräftelse
av rådande praxis sedan lång tid tillbaka. Motivet för att jämställa
ammunition med reservdelar ligger bl.a. i det förhållandet, att det till ett
antal typer av pjäser m.m. krävs speciell ammunition. Utan tillgång till denna
ammunition är den levererade materielen i princip obrukbar. Det vore enligt
min mening oskäligt att inte medge rimliga leveranser av såväl reservdelar som
ammunition i sådana fall som här angetts, även om förhållandena i övrigt
skulle innebära hinder för annan utförsel.
I propositionen behandlades även frågan om s.k. leveranssäkerhetsavtal, dvs.
regeringsöverenskommelser i anslutning till avtal mellan svensk och utländsk
part om leveranser från Sverige av krigsmateriel. Denna typ av
överenskommelser borde enligt propositionen ingås endast efter synnerligen
noggranna överväganden och med stor utskiljning. Sådana åtaganden borde enligt
propositionen stå i full överensstämmelse med riktlinjerna för
krigsmaterielexporten.
Utrikesutskottet (1992/93:UU1 s. 19 f.) hade inga invändningar mot
propositionens förslag vad avsåg reservdelar, ammunition och andra
följdleveranser samt export av krigsmateriel till stat som befinner sig i
krig. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag, vilket innebar att
1971 års riktlinjer ersattes av de nya riktlinjer som trädde i kraft den 1
januari 1993.
I de nya riktlinjerna är grunderna för utförsel av reservdelar (och
ammunition) oförändrade i den meningen att endast de ovillkorliga hindren,
dvs. internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd och
neutralitetsreglerna, omöjliggör sådan export. Övriga hinder är liksom
tidigare inte tvingande när det gäller utförsel av reservdelar och, numera,
andra leveranser, t.ex. ammunition, som har samband med tidigare utförsel. Med
övriga hinder avses sådana hinder (utöver de ovillkorliga) som avser en stat
där omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer, stat
som har väpnade inre oroligheter, stat som befinner sig i väpnad konflikt med
annan stat eller stat som är invecklad i en internationell konflikt som kan
befaras leda till väpnad konflikt.
Uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? utgör
ett nytt element i riktlinjerna. Innebörden av detta framgår inte av
motivtexten, som i denna del endast återger i stort sett ordagrant vad
utredningen (KMU) anfört. I såväl utredningen som propositionen används
emellertid uttrycket ?obilligt?. Varken utredningen eller propositionen
definierar uttrycken ?oskäligt? ?obilligt?. Ordboksmässigt är de två uttrycken
närmast att betrakta som synonymer.
I såväl utredningen som propositionen används också uttrycket
?följdleveranser?, i propositionen med tillägget ?m.m.?. Den exakta innebörden
av ?m.m.? framgår inte av propositionstexten men torde syfta på ?andra
leveranser?, däribland ammunition, som enligt propositionen bör jämställas med
reservdelar.

Tillämpningen av riktlinjerna
I 1993/94 års granskning av krigsmaterielexporten (1993/94:KU30 s. 130 f.)
ingick exporten till Indonesien perioden 1988-1993. Denna export ligger på
ömse sidor om gränsen mellan de gamla riktlinjerna och de nya som började
tillämpas från den 1 januari 1993.
Av Krigsmaterielinspektionens (KMI) redovisning till utskottet framgår bl.a.
att det under den aktuella perioden inte förelegat några ovillkorliga hinder
för export till Indonesien. De helhetsbedömningar som gjorts avseende export
av ammunition samt reservdelar och andra följdleveranser hade lett till
medgivande av sådan utförsel. Några tillstånd för utförsel av ny materiel hade
inte lämnats under den aktuella perioden. Positiva förhandsbesked hade i vissa
fall lämnats för leveranser av viss krigsmateriel för strid i anslutning till
tidigare leveranser.
I samma granskning ingick också exporten under 1993 till västra
Gulfstaterna, dvs. Bahrain, Förenade Arabemiraten, Kuwait, Oman och
Saudiarabien. Alla beviljade utförseltillstånd hade avsett vad som i de nya
riktlinjerna betecknas som ?övrig krigsmateriel?. I 15 fall hade tillstånd
givits till export av reservdelar m.m. till materiel som före 1993 inte
klassades som krigsmateriel. Denna materiel hade enligt
krigsmaterielinspektören, som frågades ut av utskottet, främst varit
reservdelar till det elektroniska ledningssystemet för fartyg 9LV. Detta
system var tidigare till 95 % klassat som icke krigsmateriel. Skärpningen av
reglerna för export av krigsmateriel från den 1 januari 1993 medförde att
systemet 9LV klassades som krigsmateriel för strid. Krigsmaterielinspektören
meddelade också att export av reservdelar till granatgeväret Carl Gustaf och
robot 70, som olagligt vidareexporterats till bl.a. Saudiarabien och Kuwait
respektive Bahrain, inte beviljats.
Utskottet ansåg sammanfattningsvis att regeringen i de här granskade fallen
hade tillämpat riktlinjerna på ett korrekt sätt och att regeringen syntes ha
följt den rådgivande nämndens rekommendationer. I ett särskilt yttrande av en
enskild ledamot (s) kritiserades tillämpningen av riktlinjerna i fråga om
exporten till västra Gulfstaterna vad avsåg kränkning av mänskliga
rättigheter.
Vid 1995/96 års granskning behandlades regeringens handläggning av ett
ärende avseende export av ledningssystemet 9LV till Oman (1995/96:KU30 s. 74
f.). De konkreta problemställningar utskottet hade att ta ställning till
gällde dels om den information som lämnats vid Utrikesnämndens sammanträde i
juni 1995 varit korrekt, dels om regeringen följt riktlinjerna vad avsåg
respekten för mänskliga rättigheter i Oman.
Utskottet genomförde som ett led i granskningen utfrågningar med såväl
förutvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström som förutvarande
samordningsminister Jan Nygren. Vid dessa utfrågningar aktualiserades frågan
om den aktuella exporten kunde betraktas som en följd- eller
kompletteringsleverans.
Mats Hellström anförde i denna fråga bl.a. (1995/96:KU:30) att han inte
ville betrakta den aktuella exporten som en följdleverans utan snarare en
komplettering i den meningen att fyra nya omanska patrullbåtar sedan 1982 hade
utrustats med det svenska ledningssystemet. Därmed fanns det i Oman enligt
Hellström ett visst systemberoende, varför nya patrullbåtar med samma
elektroniksystem kunde kallas komplettering. I riktlinjerna fanns enligt
Hellström utrymme för hänsynstagande till fall i vilka det skulle vara
oskäligt att inte medge leverans, men det fanns ingenting i regelverket som
tvingade Sverige att exportera till Oman, oavsett vilka begrepp som används.
När man använder begreppet kompletteringsleverans är man enligt Hellström
friare att säga nej än om man använder begreppet följdleverans. Sammanlagt är
det dock fråga om en mer restriktiv praxis än vad som var fallet före 1993.
Jan Nygren anförde bl.a. (1995/96:KU30 s. 88) att praxisreglerna ger utrymme
för en vidgning av följdleveransbegreppet utöver reservdelar och ammunition.
Inom ramen för riktlinjerna har exempelvis över tiden uppdelade s.k.
systemleveranser betraktats som följdleveranser. I detta sammanhang har man
enligt Nygren använt sig av möjligheten att inte avbryta en export om det
skulle vara oskäligt att inte ge tillstånd. Riksdagens behandling av
regeringens årliga rapport om krigsmaterielexporten kan tolkas som ett
godkännande av regeringens sätt att se på följdleveransbegreppet.
Utskottet fann att frågan om begreppen följd- och kompletteringsleveranser
behövde undersökas närmare vad gäller bl.a. utvecklingen av praxis. Utskottet
avsåg att ta ett initiativ till en sådan undersökning, som skulle komma att
redovisas i samband med 1996/97 års granskning. I denna del av granskningen
reserverade sig ledamöterna representerande (v) och (mp). De ansåg att det
inte var försvarligt att tänja på riktlinjernas intentioner på det sätt som
regeringen gjort beträffande ett föregivet systemberoende i Oman av det
svenska 9LV-systemet.

ISP:s promemoria om tolkningen av följdleveransbegreppet m.m.
Inspektionen för strategiska produkter (ISP) har tillställt utskottet en
promemoria om uttolkningen av följdleveransbegreppet i riktlinjerna för
krigsmaterielexport. Promemorian har översänts i samband med överlämnandet av
visst underlagsmaterial som utskottet i detta granskningsärende beställt hos
regeringen. Promemorian biläggs bilaga A 5.2.
I promemorian anförs bl.a. att det grundläggande syftet med riktlinjerna
angående följdleveranser är att ge mottagarländerna trygghet beträffande
leverans av reservdelar etc. som behövs för att system som anskaffats från
Sverige skall kunna behållas i drift.
Enligt ISP är det inte förekomsten av en riktlinje som är avgörande för
omvärldens förtroende utan att den tillämpas med stor konsekvens. Även
utrikespolitiska skäl talar för att en riktlinje avseende följdleveranser
tillämpas med stor konsekvens.
I promemorian framhålls att det inte föreligger någon förpliktelse att medge
följdleveranser men att riktlinjerna anger en starkt positiv presumtion. Ett
ställningstagande måste göras från fall till fall, och i en helhetsbedömning
kan det finnas faktorer som talar emot följdleveranser.
Vad gäller den politiska prövningen framhålls i promemorian att
följdleveranser medges om en landbedömning som gjordes vid den ursprungliga
systemleveransen fortsätter att gälla. De ärenden som prövas och därmed bidrar
till praxisutvecklingen är främst sådana där situationen inte är exakt den som
förutsågs i riktlinjetexten men där anknytning finns till tidigare leveranser
och man måste ta ställning till ärendet utifrån riktlinjebestämmelsens syfte.
Enligt promemorian är det mottagarlandets perspektiv på systemlivslängd som
måste anläggas vid bedömningen av ett nytt ärende. Inspektionen menar att så
länge en mottagande stat bedömer det meningsfullt att ha kvar ett sy- stem i
sin försvarsmakt är det också rimligt att Sverige står kvar vid det åtagande
som den ursprungliga leveransen implicerar.
I promemorian beskrivs tio olika följdleveranssituationer baserade på
ärenden som prövats sedan 1985, då Rådgivande nämnden, numera
Exportkontrollrådet, inrättades. Typerna av situationer eller leveranser är
följande:
- reservdelsleveranser
- underhållsutrustning
- renoverings- och uppgraderingssatser
- ammunition
- ersättningsleveranser, hela system
- kompletteringsleveranser
- återkommande anskaffning
- besläktad materiel
- följdleveranser utgående från licensavtal
- tidigare civil materiel.
De typer av leveranser som är av särskilt intresse i KU:s
granskningsverksamhet är kategorierna ersättningsleveranser,
kompletteringsleveranser och återkommande anskaffning. Av ISP:s kommentar
beträffande kompletteringsleveranser framgår bl.a. att praxis här är mindre
tydlig än beträffande reservdelar och ammunition. Enligt inspektionen är det
frågan om att bedöma relativt komplicerade förhållanden för att utröna om det
underliggande syftet med riktlinjernas följdleveransbestämmelser måste beaktas
i helhetsbedömningen. Hur man drar gränser för när ett systemberoende
föreligger måste avgöras från fall till fall.
Utskottet har begärt visst förtydligande av den här aktuella promemorian,
och ISP har besvarat utskottets fråga om skillnaden mellan begreppen
ersättningsleveranser och kompletteringsleveranser. I en promemoria av den 28
januari 1997 bilaga A 5.3 har ISP anfört följande.
I båda fallen är det fråga om att medge leverans av mer materiel av samma
slag som tidigare levererats. Syftet med ersättningsleveranser är att ersätta
försliten eller förlorad materiel. Mottagaren har efter leveransen i princip
samma kapacitet som efter den ursprungliga leveransen. Leveranserna sker inom
ramen för den ursprungligt levererade kvantiteten. Vid kompletteringsleverans
medges export av ytterligare exemplar av samma materiel, vilket medför att
mottagarens kapacitet ökar. Sådana leveranser kan tänkas innefatta ett
följdleveranselement om mottagaren genom ett medvetet systemval och stora
kringinvesteringar kan ha gjort sig beroende av en viss typ av materiel från
en viss leverantör. Om beroendet i detta hänseende inte är stort kan det bli
aktuellt att ändå bedöma ärendet i följdleveranstermer. Då rör det sig om en
leveranssituation som i den tidigare nämnda promemorian benämns återkommande
anskaffning.
Den begreppsapparat som redovisats i ISP:s promemoria över
följdleveransbegreppets underkategorier har börjat användas efter
ikraftträdandet av 1993 års riktlinjer. Den redovisade begreppsapparaten har
enligt ISP utvecklats för att tillse att konsekvens iakttas i prövningsarbetet
samt för att undvika ett alltför löst bruk av begreppet följdleverans.
Utskottet har också hos Statsrådsberedningen begärt att få en tabellarisk
eller grafisk framställning över sambandet över tiden mellan riktlinjerna för
krigsmaterielexporten och de olika följdleveransbegreppen. På dessa frågor har
svar givits i form av en promemoria av den 14 mars 1997 bilaga A 5.4 som
upprättats vid ISP. Av promemorian framgår bl.a. följande.
Enligt de gällande riktlinjerna som trädde i kraft den 1 januari 1993
omfattar följdleveranser förutom reservdelar till tidigare inköpt materiel
också ?andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare
utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd?. Denna
formulering återspeglar enligt ISP insikten att en absolut avgränsning av
följdleveransbegreppet inte är möjlig. Syftet har enligt propositionens
motivuttalanden inte varit att urholka den restriktiva grundsyn som präglar
regelverket.
KU:s önskan om att få praxisutvecklingen över tiden illustrerad tabellariskt
eller grafiskt är enligt ISP svår att tillmötesgå. I praktiken kan man
nämligen inte tala om en systematisk, linjär praxisutveckling, där prövningar
läggs till prövningar vilka sedan leder till mer eller mindre automatiskt
beslutsfattande om motsvarande typer av leveranser till andra länder.
Prövnings- och beslutsprocessen vid krigsmaterielexportärenden kännetecknas
enligt ISP av en stark strävan efter en likformig tillämpning av riktlinjerna
över tiden. På grund av denna strävan anses tidigare avgöranden relevanta och
beaktansvärda när ett nytt ärende skall bedömas. Den likformiga tillämpningen
innebär att inte alla ärenden som behöver avgöras behöver prövas av
Exportkontrollrådet. Vid ISP:s avgörande vilka ärenden som kan beslutas med
stöd av tidigare prövningar och vilka som måste underkastas en fullständigare
bedömning finns i huvudsak två alternativ: a) entydiga situationer där
ovillkorliga hinder föreligger eller där de aktuella länderna är
okontroversiella och b) icke entydiga situationer där prövningen gäller länder
som inte är okontroversiella.
Normalt genomgår följdleveranser avseende reservdelar och ammunition till
tidigare levererade system inte fullständig prövning, dvs. Exportkontrollrådet
hörs inte i förväg, på grund av riktlinjernas bestämmelse att tillstånd bör
ges för sådana leveranser, ?om inte ovillkorligt hinder möter?. Om emellertid
förhållandena i mottagarlandet förändras på ett dramatiskt och allvarligt sätt
kan även sådan utförsel bli föremål för fullständig prövning. En förutsättning
för detta är att förändringen påverkar den tidigare riktlinjebedömningen så
att landet på denna grund inte kan bli aktuellt för försäljning av andra
materielslag och att riktlinjernas starka presumtion för reservdels- och
ammunitionsleveranser överskuggas av den inträffade förändringen. Ett exempel
på en sådan situation är avbrytandet av alla leveranser till f.d. Jugoslavien
år 1991.
För länder som inte är okontroversiella anses i regel enligt ISP andra typer
av följdleveranssituationer än reservdelar och ammunition fordra en mer
fullständig prövning inklusive hörande av Exportkontrollrådet. Det som i ett
sådant fall prövas är dels om en följdleveranssituation kan anses föreligga,
dels hur tungt denna aspekt väger jämfört med de landspecifika förhållandena.
Kravet på en helhetsbedömning av alla relevanta faktorer gör att man kan säga
att inget ärende är det andra likt.
Det som benämns riktlinjepraxis är enligt ISP en samling olika
följdleveranssituationer som etablerats som element att beakta vid prövning av
nya förfrågningar. Presumtionen för export är inte lika stark som för
reservdelar och ammunition eftersom situationerna inte är lika entydiga. Denna
försiktighet med följdleveranser av annat slag än reservdelar och ammunition
förklarar enligt ISP varför det inte föreligger någon linjär praxisutveckling
som kan åskådliggöras grafiskt eller tabellariskt. Ärenden av detta slag
förekommer inte särskilt ofta. Från prövningssynpunkt uppträder olika typer av
följdleveranssituationer närmast slumpmässigt.

Utskottets granskning av vissa typfall
Utskottet har hos regeringen begärt att få ta del av handlingar rörande vissa
ärendegrupper som är ägnade att belysa praxisutvecklingen vad gäller
följdleveranser. Det materiel som ställts till förfogande är väsentligen
sekretessbelagt och kan därför inte öppet redovisas i detalj.
Materialet avser totalt 27 regeringsbeslut som fattats under perioden
1986-1995. Ärendena gäller tillstånd till export av luftvärnskanoner och
luftvärnsrobotar samt reservdelar m.m. till det marina ledningssystemet 9LV.
Vid utskottets granskning har framkommit följande.
Det första ärendet avser ett beslut som regeringen fattade 1986 avseende
utförsel till Indonesien av sammanlagt 16 luftvärnskanoner för marint bruk.
Innehållet i detta ärende har återgivits detaljerat i betänkande KU 1986/87:33
och i bilaga A 5.1, varför det inte redovisas närmare här. Dåvarande KMI
bedömde denna leverans som en kompletteringsleverans.
Den andra ärendegruppen gäller ett förhandsbesked och sedermera ett
utförseltillstånd avseende robot 70. Ärendet sträcker sig över en period på
sex år, från den första förfrågningen hösten 1989 till beslut om
utförseltillstånd hösten 1995. Det finns vissa likheter mellan detta ärende
och det förra. I båda fallen gjordes en fackmilitär bedömning av
konsekvenserna för det mottagande landets krigsmakt av ett uteblivet tillstånd
till svensk export. Den militära bedömningen vid kompletteringsköpet var att
luftförsvaret i mottagarlandet med ett sådant utfall skulle tvingas välja en
lösning som bedömdes som taktiskt-operativt sämre och sannolikt också dyrare
än robot 70. En annan likhet var att materiel av samma slag som ansökan avsåg
hade levererats i ett tidigare skede, vilket tillsammans med den militära
bedömningen torde ha spelat en avgörande roll för ärendets slutliga avgörande.
KMI betecknade robotärendet som en fråga om kompletteringsleverans. I båda
fallen fanns också en utrikespolitisk komponent.
Den tredje ärendegruppen omfattar 25 regeringsbeslut angående utförsel av
reservdelar, modifieringssatser och programvara till 9LV-systemet. Dessa
beslut hänför sig till åren 1993-1995. Några av dessa ärenden återfinns i den
exempelsamling som ISP lämnat till utskottet och som behandlas i det följande.
Dessa ärenden är rena beslutsärenden där de överväganden som föregått besluten
inte framgått. Dessa ärenden illustrerar närmast sållningsprocessen, dvs.
vilka ärenden som skall avgöras efter politisk prövning.
Utskottet har också vid två tillfällen, den 27 februari respektive den 21
mars 1997, i skrivelser till Statsrådsberedningen bett om kompletterande
underlag för granskningen av praxisutvecklingen vad gäller följdleveranser.
Utskottet har därvid efterlyst exempel på givna förhandsbesked, positiva eller
negativa, avseende de tre kategorierna ersättningsleveranser,
kompletteringsleveranser och återkommande anskaffning såsom dessa definerats
och beskrivits i ISP:s promemoria av den 22 oktober 1996. Utskottets
framställan har resulterat i två promemorior, daterade den 14 mars respektive
den 3 april 1997 och upprättade vid ISP. Dessa promemorior benämns i
fortsättningen PM 1 respektive PM 2.
I PM 1 anförs att följdleveransbegreppet i riktlinjerna i praktiken är
tillämpbart i fall där ett land tidigare bedömts som möjlig mottagare och
export faktiskt ägt rum och en förändring i ett senare skede medfört en mindre
positiv riktlinjebedömning. Eftersom riktlinjerna tydligt anvisar att
följdleveranser bör medges även om ett land inte längre bedöms vara en lämplig
mottagare av nya materielslag, blir det aktuellt att värdera om leveranser med
anknytning till tidigare affärer kan anses vara av sådan art att de faller
under följdleveransbegreppet. PM 1 innehåller sådana exempel från tiden
1992-1995 som bidrar till att ge stadga åt arbetet med att i enskilda ärenden
söka urskilja vilka förhållanden som är relevanta för den helhetsbedömning som
skall göras.
PM 2 innehåller samtliga ärenden som behandlats av den dåvarande rådgivande
nämnden under tiden 1986-1991 och där enligt ISP:s bedömning nämnden tagit en
sådan ställning att det bidragit till uttolkningen av följdleveransaspekter av
de aktuella slagen, dvs. ersättnings- och kompletteringsleveranser samt
återkommande anskaffning. I promemorian framhålls att den begreppsapparat som
redovisas i ISP:s promemoria av den 22 oktober 1996 kommit till användning
från ikraftträdandet av de nya riktlinjerna den 1 januari 1993.
I det följande redovisas de sammanlagt 16 exemplen i samlad form. Eftersom
båda promemoriorna är sekretessbelagda är det inte möjligt att samlat ange
kombinationen land, materielslag och bedömningsgrund i det enskilda fallet.
De 16 fallen i ISP:s exempelsamling spänner över tidsperioden 1986-1995.
Huvuddelen, tio fall, ligger i tiden före ikraftträdandet av de nya
riktlinjerna den 1 januari 1993. Två fall hänför sig till tiden före 1990.
Samtliga fall har varit föremål för behandling i den dåvarande rådgivande
nämnden inom Krigsmaterielinspektionen.
De här aktuella fallen har anknytning till totalt tio länder, varav fem
asiatiska, två afrikanska, två sydamerikanska och ett västindiskt.
Aktuella materieltyper har varit främst 40 mm respektive 57 mm
luftvärnskanoner av Bofors tillverkning (8 fall), robot 70 (3 fall),
ledningssystemet 9LV (2 fall), kust- och fiskeribevakningsfartyg,
granatgeväret Carl Gustaf samt Giraffe spaningsradar.
Ärendena fördelar sig på följdleveranssituationer enligt följande:
ersättningsleveranser (5 fall), kompletteringsleveranser (4 fall) och
återkommande anskaffning (7 fall).
Den vanligaste skälet för framställan om tillstånd har varit önskan om
leverans av ytterligare enheter av tidigare levererad materiel (7 fall).
Därnäst vanligast har varit behov av ersättning av försliten eller förlorad
materiel (3 fall). På delad tredjeplats kommer önskemål om utrustning till
fartyg enligt en rullande produktionsplan respektive leverans av ny materiel
med viss anknytning till tidigare levererad materiel (2 fall vardera). I ett
fall har skälet till ansökan varit att man önskat ersätta tidigare levererad
materiel som förrådsställts och demonterats för reservdelsförsörjning. I
ytterligare ett enskilt fall har man velat byta ut ett tidigare givet
tillstånd mot ett annat avseende billigare materiel av samma slag.
Grundläggande för den rådgivande nämndens prövning har varit frågan om det
funnits en anknytning till en föregående leverans, dvs. om det förelegat en
följdleveranssituation. En sådan anknytning har funnits i 15 fall av 16,
varför positivt förhandsbesked lämnats. Varierande grad av systemberoende har
konstaterats i flera fall. I det fall där negativt besked lämnats bedömdes det
att en enda luftvärnspjäs inte grundade systemberoende och att
kompletteringsleverans inte var motiverad. I ett fall prövades särskilt MR-
kriteriet, då mottagarlandet uppvisade negativa drag avseende respekt för
mänskliga rättigheter; grova och omfattande kränkningar förelåg dock ej. I ett
annat fall har särskild prövning skett mot bakgrund av att det förelåg
allmänna restriktioner för tillståndsgivning för den region i vilken landet är
beläget. I ett tredje fall hade svensk materiel olagligt exporterats vidare i
ett tidigare skede men en uppgörelse om innebörden av slutanvändarintyg hade
träffats. I en sammantaget positiv landbedömning ingick att en muslimsk revolt
hade hanterats på ett från riktlinjesynpunkt godtagbart sätt föregående år. I
en annan sammantaget positiv landbedömning hade beaktats att mottagarlandet
varit involverat i en gränskonflikt och att de interna förhållandena varit
instabila.
I en kommentar till redovisningen i PM 1 framhåller ISP att den ojämna
fördelningen mellan tillstyrkanden och avslag - ett fall av 16 - beror på dels
att antalet ärenden där de här aktuella följdleveranssituationerna återfinns i
någorlunda renodlad form inte är särskilt stort, dels att de ärenden som tas
upp till politisk prövning i första hand är sådana där inspektionsmyndigheten
bedömer att det finns rimliga förutsättningar för ett positivt utfall. Ärenden
av ?svårare? karaktär avstyrs regelmässigt redan i de återkommande informella
kontakterna mellan inspektionen och företagen.
Av promemoriorna framgår också att av det totala antalet redovisade
förhandsbesked, 16, har endast fem lett till faktisk utförsel.

Utfrågningar med anledning av granskningen

Utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman
Som ett led i granskningen har utskottet genomfört en utfrågning med
krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman. Utfrågningen har skett dels i öppen
form, vilket återges i bilaga B 1, dels i sluten form.
Inledningsvis sade krigsmaterielinspektören, apropå den förteckning över
olika följdleveranssituationer som ISP överlämnat till utskottet, att
följdleveransbegreppet inte i sig säger särskilt mycket. Genom de olika
underliggande begreppen har man en möjlighet att precisera vad man avser och
att öka konsistensen i bedömningarna. Följdleveranser är ett argument snarare
än en regel, sade Sohlman.
På frågan om vilka de största svårigheterna är vid tillämpningen av
riktlinjerna när det gäller följdleveranser svarade Sohlman att man för det
första måste sätta sig in i köparens ställe, eftersom det är hans förtroende
som skall vinnas. På samma sätt vill vi i Sverige ha förtroendet för den vi
köper av.
Sohlman tillfrågades om det är rimligt att en leverans av t.ex.
luftvärnskanoner som ägde rum för 15-20 år sedan kan ligga till grund för
leverans av ny materiel i dag. Enligt Sohlman är det en långsiktig investering
när man väljer vapensystem. Ett exempel på detta är flygplanet Draken, som
konstruerades på 1950-talet och fortfarande flyger och kräver service i bl.a.
Österrike. På liknande sätt är det med lednings- och vapensystem som byggs för
att användas ombord på en serie krigsfartyg.
Är det över huvud taget möjligt att tala om en praxisutveckling när, som
framhålls i en PM från ISP, ?inget ärende är det andra likt?? Enligt Sohlman
ligger det i själva praxisbegreppet att det utvecklas över tiden. I praktiken
är det omöjligt att säga hur utvecklingen har varit beträffande
följdleveransbegreppet, eftersom de relevanta argumenten kan ha beaktats utan
att ordet följdleverans använts. Att referera till tidigare leverans av
liknande produkter skapar inte praxis, men det är ett argument. Det går inte
att nagla fast en viss process med vilken praxis utvecklas. Praxis utvecklas
från fall till fall och de är unika. ISP strävar efter konsekvens med hänsyn
till dels svenska företag, dels länder som vill köpa från Sverige. De
bedömningar av ett enskilt land som gjorts en gång står kvar till dess att
någonting nytt händer som motiverar en omprövning.
På frågan om hur de nuvarande riktlinjerna vad gäller följdleveranser skall
uppfattas svarade Sohlman bl.a. att han funnit att i formuleringen ?eller där
det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? ryms mer än följdleveranser -
det finns enligt Sohlman ?en dörr öppen i slutet?, om man av något skäl skulle
komma fram till att det i ett visst fall skulle vara oskäligt att inte medge
leverans.
En följdfråga till den förra gällde om det inte hade varit en fördel att
riktlinjerna på ett tydligare sätt anger att det kan vara fråga om helt ny
materiel, nya vapen, som är systemberoende. Enligt Sohlman är det inte så
konstigt att inspektionen i sin strävan att precisera följdleveransbegreppet
utvecklar terminologin. I anslutning till frågan om hur praxisutvecklingen
varit sedan 1988 redovisade Sohlman ärendestatistik från Rådgivande
nämnden/Exportkontrollrådet mellan 1988 och 1996. 101 ärenden med
följdleveransinslag har behandlats i Rådgivande nämnden. 60 av dessa har
tillstyrkts och 41 avslagits. Av de sistnämnda fanns 10 ärenden gällande
reservdelar.
När började KMI inom ramen för följdleveransbegreppet säga ja till helt nya
vapen? Sohlman svarade att det var år 1986 man för första gången gjorde en
sådan bedömning.
Beträffande frågan om export av ledningssystemet 9LV till Oman ställdes
frågan om det är ovanligt att man som skedde i Omanfallet genom ?en
kringgående manöver? i förhållande till regelverket i efterhand sanktionerade
en från början ganska tvivelaktig affär. Enligt Sohlman kunde man inte
konstatera att det förelåg något brott mot svensk lag. Det konstaterades också
att det rörde sig om en följdleveranssituation.
Beträffande förhandsbesked till företagen frågades om det möjligen blir ett
intresse för myndigheten att se till att förhandsbesked visar sig vara
korrekta, dvs. står sig i den fortsatta processen, för att inte trovärdigheten
i relationen mellan industrin och myndigheten skall rubbas. Sohlman svarade
att ett förhandsbesked är en utsaga som gäller just nu men som inte sällan är
villkorad, t.ex. avseende situationen för mänskliga rättigheter i
mottagarlandet. Företaget agerar i fortsättningen på egen risk, och det händer
att inspektionen ber företaget att komma in med en ny ansökan om situationen
förändrats påtagligt i mottagarlandet.
Kan man hävda att ett delvis nytt system är en följdleverans eller en
kompletteringsleverans? Den enkla definitionen är enligt Sohlman att när det
inte finns någon anknytning till tidigare leveranser, föreligger en ny
leverans. Om det är mindre klart tas ärendet till Exportkontrollrådet, t.ex.
när en del av ett system behöver ersättas med en reservdel med högre kapacitet
än originalet. På följdfrågan om det är en teknisk eller en kommersiell
anknytning som har betydelse vid bedömningen av graden av anknytning till en
tidigare leverans svarade Sohlman att kommersiella hänsyn inte tas vid
bedömningen och inte heller regional- eller industripolitiska hänsyn, utan det
är fråga om säkerhetspolitiska aspekter.
Beträffande Sveriges trovärdighet som exportör ställdes frågan om det inte
kan vara ett svenskt intresse att en regim som förbryter sig mot de mänskliga
rättigheterna inte kan lita på Sverige som leverantör. Sohlman svarade att det
förtroende som eftersträvas gäller riktlinjesystemet och hanteringen av
exportkontrollfrågorna. En svajighet här skulle skada våra möjligheter att
över huvud taget sälja. Leveranstryggheten från svenska företag kan jag inte
uttala mig om, sade Sohlman.
En fråga med nära anknytning till den förra gällde konsekvenserna för
Sveriges trovärdighet på de stora exportmarknaderna av att Sverige upphör med
alla vapenaffärer med Indonesien utom vad gäller reservdelar och ammunition.
Sohlman ansåg att det inte skulle ha någon större effekt i vår närmaste
omgivning men att varje gång en affär kunde aktualiseras i Asien eller
Latinamerika skulle det innebära en fördel för konkurrenterna.

Utfrågning av handelsminister Leif Pagrotsky
Utskottet har även genomfört en utfrågning med ansvarigt statsråd,
handelsminister Leif Pagrotsky. Även i detta fall har utfrågningen skett i
öppen form, vilket återges i bilaga B 2, respektive sluten form.
I utfrågningens inledning redovisade Pagrotsky vissa statistiska uppgifter
som illustrerade hur vanligt det är att utförsel beviljas på grundval av
följdleveransbegreppet. Av de ca 4 000 beviljade tillstånd som utfärdats under
perioden 1991-1996 har ca 1 900 varit av följdleveranskaraktär. Två
tredjedelar av dessa 1 900 tillstånd har avsett länder som kan betraktas som
okomplicerade, vilket också var fallet med flertalet fall i den återstående
tredjedelen genom att den ursprungliga landbedömningen har kvarstått
oförändrad när det har blivit aktuellt med följdleveranser. 65 ärenden av
följdleveranskaraktär bedömdes som komplicerade och behandlades i Rådgivande
nämnden eller Exportkontrollrådet. 38 av dessa ärenden resulterade i ett ja
och 27 i ett nej.
Pagrotsky tillfrågades om han delade Staffan Sohlmans uppfattning att MR-
situationen alltid vägs in i fall där en följdleverans är aktuell. Enligt
Pagrotskys mening är det rimligt att man, i fall där man ligger i närheten av
MR-problem, bedömer om förhållandena har förändrats i jämförelse med vad som
gällde när det första tillståndet beviljades. På en annan fråga med liknande
innehåll svarade Pagrotsky att om ett land som vill köpa svenska vapen efter
en positiv bedömning gör saker som påverkar bedömningen allvarligt, har
regeringen ingen skyldighet att fullfölja åtagandena. Om förhållandena är
ungefär oförändrade i förhållande till hur de var vid ingående av det första
avtalet är det rimligt att landet får fortsätta under samma betingelser som
rådde från början.
Pagrotsky tillfrågades om han tyckte att det är rimligt att riksdagen, med
hänvisning till regeringens årliga skrivelse om krigsmaterielexporten till
riksdagen, görs ansvarig för en praxisutveckling på krigsmaterielområdet?
Enligt Pagrotskys mening är det helt i sin ordning att KU brett granskar
praxisutvecklingen. Om man skall göra en vidare genomlysning för hela
riksdagen är en sak för KU att överväga snarare än för handelsministern. Det
är KU och utrikesutskottet som har ansvaret för att följa om riktlinjerna
tillämpas på ett sätt som ligger i linje med vad riksdagen avsåg från början.
Riksdagen som helhet och de politiska partierna har en mycket god möjlighet
att utöva kontroll i dessa sammanhang, mer än vad som är vanligt på andra
håll.
Pagrotsky ombads kommentera vad krigsmaterielinspektören sagt vid den
tidigare utfrågningen om att det i riktlinjerna fanns en öppen dörr som går
utöver följdleveranser. Pagrotsky konstaterade att den öppna formuleringen
enligt Sohlman hittills saknat praktisk betydelse på grund av att
kontrollmekanismerna varit så stränga att formuleringen inte utnyttjats.
Enligt Pagrotsky är det svårt att formulera precisa regler för en verksamhet
som skall bedömas från fall till fall och där man skall väga samman en mängd
olika faktorer.
På frågan om Pagrotsky kunde garantera att den aktuella formuleringen inte
kommer att användas annat än i anslutning till följdleveranser svarade
Pagrotsky att han inte utan att närmare ha undersökt vad som var avsikten med
formuleringen var beredd att utfästa garantier för lång tid framåt. Han trodde
dock att risken för att man godtyckligt skulle släppa igenom ?vad som helst?
var mycket liten eller obefintlig med alla de spärrar som är inbyggda i
systemet.
Pagrotsky tillfrågades också om sin syn på praxisutvecklingen sedan de nya
riktlinjerna trädde i kraft 1993. Han menade att det inte skett någon
förändring därvidlag. Materialet som inspektionen tagit fram om
följdleveransbegreppets tillämpning ger inte intrycket att det skett en
systematisk utvidgning av tillämpningsområdet, snarare att man gradvis
preciserat sina synsätt på olika områden. Enligt Pagrotskys mening finns det
ingen tendens att tillämpningen blivit generösare med åren, möjligen tvärtom.
Beträffande tolkningen av riktlinjerna i vad avser följdleveranser sade
Pagrotsky bl.a. att formuleringen beskriver en politisk beslutssituation där
det skall göras en skälighetsbedömning av om anknytningen till tidigare
leveranser är så stark att det vore oskäligt att inte ge fortsatt tillstånd.
Det lämnas ett ganska stort utrymme för dem som har det politiska
beslutsansvaret, ett utrymme som dock inte har utnyttjats särskilt brett.
I UD:s promemoria om Indonesienexporten 1996 sägs i en sammanfattning av
utskottets granskning år 1987 av en motsvarande export 1986 bl.a. att
leveranser av ytterligare pjäser till den indonesiska patrullbåtsserien
betraktades som följdleveranser. I utskottets bedömning används dock inte
uttrycket följdleveranser. Pagrotsky menade att det av Försvarets
materielverks promemoria framgick att kopplingen var väldigt stark till
tidigare leveranser, varmed man gjort klassificeringen att detta var det som i
allmänt språkbruk kallas för följdleveranser. Ordet följdleverans behöver dock
enligt Pagrotsky inte framgå av utskottets formuleringar.
På en fråga om skillnaden mellan ny export och sådant som inte är ny export
inom ramen för följdleveransbegreppet svarade Pagrotsky att nya åtaganden är
när man från rent bord tar ställning till huruvida en ny affär skall
accepteras eller inte. En annan sorts affärer gäller köp som en konsekvens av
tidigare leveranser. Här föreligger en anknytning, som kan vara svag, och då
får man nej, eller stark, och då får man ja. Att inspektionen på uttrycklig
begäran från utskottet preciserat underkategorierna till
följdleveransbegreppet är inte ett sätt att skapa nya kategorier och det är
inte ett sätt att hitta på nya, utvidgade förevändningar för följdleveranser.
Det är ett sätt att precisera de förhållanden som faktiskt har rått under de
senaste åren vad gäller följdleveransbegreppet.

Sammanfattning av underlagsmaterialet
Skrivna riktlinjer för krigsmaterielexporten har funnits sedan 1971. Av
proposition 1971:146 framgår att om tveksamheter skulle uppstå beträffande
export av reservdelar till materiel för vilken exportlicens en gång lämnats,
borde avgörande vikt fästas vid att reservdelarna är ett komplement till
materiel som exporterats med vederbörligt tillstånd. Enligt propositionen var
det angeläget att köparna av svensk krigsmateriel hade goda garantier för att
få köpa reservdelar till inköpt materiel. Reservdelar till sådan materiel
borde därför få exporteras oavsett om allmänna hinder för export förelåg, dvs.
väpnad konflikt med annan stat, internationell konflikt som kan utvecklas till
väpnad konflikt eller väpnade inre oroligheter. De ovillkorliga hindren borde
dock gälla även på det här aktuella området, dvs. internationella avtal,
beslut av FN:s säkerhetsråd och vissa folkrättsliga regler.
Vid tillämpningen av reglerna borde man skilja mellan materiel av utpräglat
defensiv karaktär och krigsmateriel i övrigt. Starka utrikespolitiska skäl
sades tala mot att Sverige exporterade krigsmateriel som kunde bli utnyttjad
för att undertrycka mänskliga rättigheter.
De nu gällande riktlinjerna framgår av proposition 1991/92:174. Enligt
propositionen gäller följande beträffande utförsel av reservdelar m.m.:

Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt
tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter.
Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med
tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.
Grunderna för utförsel av reservdelar (och ammunition) är i de nya
riktlinjerna oförändrade i den meningen att endast de ovillkorliga hindren
omöjliggör sådan export. Övriga hinder är liksom tidigare inte tvingande när
det gäller utförsel av reservdelar och, numera, andra leveranser, t.ex.
ammunition, som har samband med tidigare utförsel. Med övriga hinder menas
enligt propositionen omfattande och grova kränkningar av mänskliga
rättigheter, väpnade inre oroligheter, att mottagande stat befinner sig i
väpnad konflikt med annan stat eller är invecklad i en internationell konflikt
som kan befaras leda till väpnad konflikt.
Uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd? utgör
ett nytt element i riktlinjerna. Innebörden av detta framgår inte av
motivtexten. Det bör observeras att begreppet följdleverans inte nämns i
riktlinjerna.
Uppföljningar av hur riktlinjerna har tillämpats har tidigare genomförts av
bl.a. 1979 års krigsmaterielexportkommitté (SOU 1981:39), som ansåg att
riktlinjerna fyllt sin funktion väl, och Medborgarkommissionen (SOU 1988:15),
som sammanfattningsvis ansåg att riktlinjerna hade kommit att bli en
belastning för svensk politik. Dessutom har konstitutionsutskottet vid ett
flertal tillfällen i sin granskningsverksamhet behandlat krigsmaterielexport-
ärenden bl.a. med avseende på hur följdleveransbegreppet tillämpats. Så skedde
t.ex. i 1986/87 års granskning, då exporten av luftvärnskanoner till
Indonesien blev föremål för en omfattande genomgång, och i 1995/96 års
granskning då exporten av ledningssystemet 9LV till Oman granskades. Denna
sistnämnda granskning ledde till att utskottet beslöt att genomföra en närmare
undersökning av följdleveransbegreppet och praxisbildningen kring detta i
samband med 1996/97 års granskning.
För detta ändamål har utskottet hos regeringen begärt att få ta del av vissa
handlingar avseende sådana ärenden som belyser utvecklingen av praxis
beträffande följdleveranser. På denna grund har till utskottet överlämnats en
uppsättning handlingar som avser regeringsbeslut som fattats under tiden
1986-1995. I samband med detta överlämnande har också överlämnats en
promemoria som upprättats vid ISP angående uttolkningen av
följdleveransbegreppet. Härutöver har utskottet bett att få en redovisning av
exempel på positiva och negativa förhandsbesked som avser tre underkategorier
av följdleveransbegreppet: ersättningsleveranser, kompletteringsleveranser och
återkommande anskaffning. Totalt 16 sådana exempel har redovisats i skriftlig
form för utskottet. Dessutom har utfrågningar genomförts med
krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman och handelsminister Leif Pagrotsky.
Av det insamlade materialet och utfrågningarna har framgått följande.
Det omedelbara syftet med riktlinjerna vad avser följdleveranser är att
trygga mottagarländernas försörjning med reservdelar etc. som behövs för att
hålla vapen/vapensystem som levererats från Sverige i drift. Avgörande för
omvärldens förtroende för svensk krigsmaterielindustri är en konsekvent
tillämpning av en riktlinje, inte riktlinjen i sig. Riktlinjerna anger en
stark presumtion för att medge följdleveranser, men det finns ingen
förpliktelse att göra detta.
När det gäller procedurerna avseende prövning och tillståndsgivning m.m. tar
ISP eller regeringen ställning till varje enskilt ärende för sig inom ramen
för en helhetsbedömning. Inom denna ram bedöms det tilltänkta mottagarlandet
med avseende på bl.a. vilken roll den aktuella materielen kan antas få för
regional och intern stabilitet, respekt för mänskliga rättigheter etc. Om den
landbedömning som görs då det gäller en leverans som har anknytning till en
tidigare leverans stämmer överens med den tidigare bedömningen, medges
följdleverans. Främst sådana ärenden prövas i Exportkontrollrådet där det
finns en anknytning till tidigare leverans men där situationen inte helt
stämmer överens med riktlinjernas text. Dessa ärenden kan sägas bidra till
utvecklingen i praxis av följdleveransbegreppet.
Så länge ett mottagarland anser det meningsfullt att ha kvar ett svenskt
vapensystem bör Sverige stå fast vid det åtagande som inryms i
ursprungsleveransen. Krigsmaterielinspektören har betonat denna långsiktighet
vid utfrågningen.
Enligt ISP finns det tio olika typer av följdleveranssituationer. Dessa är
följande:
- reservdelsleveranser
- underhållsutrustning
- renoverings- och uppgraderingssatser
- ammunition
- ersättningsleveranser, hela system
- kompletteringsleveranser
- återkommande anskaffning
- besläktad materiel
- följdleveranser utgående från licensavtal
- tidigare civil materiel.
Kategorierna ersättnings- och kompletteringsleveranser samt återkommande
anskaffning är av särskilt intresse för granskningen. Den viktigaste
skillnaden mellan dessa begrepp är att ersättningsleveranser inte medför någon
ändrad kapacitet för mottagaren, vilket däremot kompletteringsleveranser gör.
Med återkommande anskaffning menas en situation där systemberoendet, i motsats
till kompletteringsleveranssituationen, är begränsat.
En exakt avgränsning utifrån formuleringarna i riktlinjerna är inte möjlig
eller önskvärd att göra.
Begreppet riktlinjepraxis är en samling olika följdleveranssituationer som
uppmärksammas vid prövning av nya förfrågningar. Någon systematisk, linjär
praxisutveckling, som skulle kunna ligga till grund för ett standardiserat
framtida beslutsfattande, existerar inte.
Vid ISP:s avgöranden av vilka ärenden som kan beslutas med stöd av tidigare
prövningar och vilka som måste underkastas en fullständigare bedömning finns
två huvudalternativ: att det antingen föreligger en entydig situation
innebärande att ovillkorliga hinder föreligger eller att länderna är
okontroversiella eller en icke entydig situation innebärande att det rör sig
om icke okontroversiella länder. I det sistnämnda fallet fordrar i regel
följdleveranser av annat slag än reservdelar och ammunition en mer fullständig
prövning inklusive hörande av Exportkontrollrådet. I ett sådant fall prövas
styrkan i följdleveransargumentet, vilket ställs mot landbedömningen.
Begrepp som vållat tolkningsproblem i den allmänna debatten är ?gamla
åtaganden? respektive ?nya åtaganden?. Under utfrågningarna har framkommit att
med gamla åtaganden menas åtaganden att överväga leverans av reservdelar,
ammunition och annat, bl.a. hela vapen, som har samband med tidigare
leveranser. Nya åtaganden uppstår vid beslut om att tillhandahålla andra
vapensystem än sådana som tidigare levererats.
Enligt krigsmaterielinspektören gjordes för första gången 1986 bedömningen
att en följdleverans kunde avse nya vapen (av samma slag som tidigare). Det
gällde då leverans av sammanlagt 16 luftvärnskanoner till Indonesien. Här
bedömdes ett starkt samband föreligga i förhållande till tidigare leveranser
av samma system.
Under utfrågningarna har krigsmaterielinspektören respektive
handelsministern lämnat vissa statistiska uppgifter om hur vanligt
förekommande följdleveransärenden är.
I Rådgivande nämnden respektive Exportkontrollrådet har under perioden
1988-1996 behandlats 101 ärenden med följdleveransinslag, varav 60 har
tillstyrkts och 41 avslagits. Under perioden 1991-1996 har regeringen beviljat
ca 4 000 utförseltillstånd, av vilka 1 900 hade följdleveranskaraktär. Två
tredjedelar av dessa har bedömts som okomplicerade. 65 ärenden av
följdleveranskaraktär har behandlats i Rådgivande nämnden/Exportkontrollrådet,
varav 38 resulterat i ja och 27 i nej.
KU har i den här aktuella granskningen uppmärksammat ett fyrtiotal ärenden
av följdleveranskaraktär. 25 av dessa ärenden har varit rena besluts-ärenden
där regeringen fattat beslut om utförsel. Dessa ärenden tjänar som
illustration till urvalsprocessen vad gäller ärenden som går till politisk
prövning. Dessa ärenden har gällt reservdelar, modifieringssatser och
programvara till det marina ledningssystemet 9LV. Ett enskilt ärende har
avsett utförsel av robot 70, ett ärende som påminner mycket om det
väldokumenterade ärendet om export av luftvärnskanoner till Indonesien 1986. I
båda dessa fall har en fackmilitär bedömning kommit till stånd som visat att
det fanns ett starkt systemberoende för mottagarlandet och att de ekonomiska
konsekvenserna för Indonesien skulle bli negativa om tillstånd ej gavs till
följdleverans.
I den exempelsamling som ISP ställt till utskottets förfogande ingår 16
ärenden som spänner över en tioårsperiod, från 1986 till 1995. Eftersom den
substantiella informationen avseende land, materiel, år och bedömning av
sekretesskäl inte får röjas i samlad form, kan resultatet här inte kommenteras
utöver det rent statistiska utfallet.
Det kan konstateras att det rör sig om tio länder, varav fem asiatiska, två
afrikanska, två sydamerikanska och ett västindiskt. Följdleveranssituationerna
är relativt jämnt fördelade mellan ersättningsleveranser,
kompletteringsleveranser och återkommande anskaffning. I de flesta fall har
man efterfrågat leveranser av ytterligare enheter av tidigare levererad
materiel eller ersättning av försliten eller förlorad materiel. I 15 fall av
16 har det bedömts att det funnits en tillräckligt stark anknytning till en
tidigare leverans för att en följdleveranssituation ansetts föreligga. I ett
fall har anknytningen inte bedömts tillräckligt stark.
Förklaringen till att det helt dominerande antalet ärenden i ISP:s
exempelsamling har fått en positiv behandling är enligt ISP att antalet
ärenden i renodlad form är relativt litet och att de ärenden som faktiskt
kommer upp till prövning är sådana som utifrån myndighetens bedömning har
rimliga förutsättningar för en positiv bedömning. Många fall avstyrks direkt i
kontakter med företagen.

Utskottets bedömning
Utskottet behandlar inledningsvis frågan om riktlinjerna för krigsmateriel-
export i allmänhet.
Efter en genomgång av riktlinjerna och deras tillämpning med särskild
inriktning på följdleveransbegreppet finner utskottet att riktlinjernas
generellt hållna skrivningar kan ge upphov till olika uppfattningar om
tillämpningen. Riktlinjerna är allmänt hållna och därför svåra att tolka. I
vissa delar saknas förklarande texter som kunnat ge en tydligare bakgrund till
formuleringarna i riktlinjerna. Vidare har vissa praxisförändringar, t.ex. att
stor vikt tillmäts ett s.k. systemberoende, inte tydliggjorts i de sedan 1993
gällande riktlinjerna. Denna karaktär på riktlinjerna har gett anledning att
för det praktiska arbetet med frågorna om export av krigsmateriel utveckla en
tämligen omfattande kompletterande begreppsapparat, som inte framgår av källor
som är tillgängliga för var och en. Även om denna begreppsbildning har till
ändamål att upprätthålla en konsekvent praxis i frågorna om tillstånd till
export av krigsmateriel, går det inte att bortse från att den också visar på
att riktlinjerna inte ger tillräcklig ledning vid tolkningen av vissa
centrala begrepp. Då riktlinjerna har denna generella karaktär, är den insyn
och den påverkansmöjlighet som det parlamentariskt sammansatta
Exportkontrollrådet har vid uttolkningen av riktlinjerna stor betydelse.
Innan utskottet går in på en mera detaljerad genomgång av
följdleveransbegreppet vill utskottet framhålla att den prövning av
riktlinjerna som regelmässigt sker från fall till fall i de enskilda
krigsmaterielexportärendena har ett stort egenvärde och därför bör fortsätta
som hittills.
När det gäller särskilt frågan om följdleveransbegreppet konstaterar
utskottet att uttrycket följdleverans inte nämns i riktlinjerna.
Utskottet har funnit att det finns ett antal problem förknippade med
följdleveransbegreppet. Flera av dessa problem sammanhänger med den allt
snabbare teknikutvecklingen inom krigsmaterielområdet. Avancerade vapensystem
blir allt mer komplicerade, och allt fler civila produkter integreras i
militär materiel. Vapensystemen kräver betydligt större kringinvesteringar
för att hållas i drift. Därmed uppkommer ett systemberoende lättare än i fråga
om äldre materiel. Riktlinjerna bör enligt utskottets mening spegla de här
beskrivna förändringarna.
Utskottet finner vad gäller riktlinjernas omfattning att det skett en
expansion från 1971 års riktlinjer, som endast talade om reservdelar, till
1993 års riktlinjer, som talar om ?reservdelar och andra leveranser, t.ex.
ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller när det annars vore
oskäligt att inte ge tillstånd?. Att ammunition tillfördes riktlinjerna 1992
var enligt förarbetena en bekräftelse av rådande praxis sedan lång tid
tillbaka. Utskottet finner att uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt
att inte ge tillstånd? utgör ett nytt element i riktlinjerna och att
innebörden av riktlinjerna i denna del inte framgår av motivtexten.
Under utfrågningarna har framkommit att krigsmaterielinspektör Staffan
Sohlman anser att uttrycket ?eller där det annars vore oskäligt att inte ge
tillstånd? skulle kunna läsas så att det däri ryms mer än följdleveranser. Om
man skulle komma fram till att det i ett visst fall skulle vara oskäligt att
inte medge leverans, finns det enligt Sohlman en dörr öppen mot sådan materiel
som inte har samband med tidigare levererad, svensk materiel. Den här
beskrivna möjligheten hade enligt Sohlman inte använts under hans tid som
krigsmaterielinspektör. Statsrådet Leif Pagrotsky har, med hänvisning till de
stränga mekanismer för kontroll och samråd som finns i detta sammanhang, sagt
att risken för äventyrligheter på grund av det aktuella uttrycket inte skall
överdrivas. Utskottet konstaterar att den innebörd av riktlinjerna som
krigsmaterielinspektören gett uttryck för hittills inte varit föremål för
prövning och att det därför kan finnas skäl för regeringen att närmare
analysera och precisera riktlinjernas innebörd i det aktuella avseendet.
Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att ett av syftena med 1993 års
riktlinjer var att öka restriktiviteten vid bedömningarna av exporttillstånd.
Utskottet erinrar också om att utrikesutskottet i detta sammanhang uttalat sig
för att MR-kriteriet skall tillmätas stor vikt vid exporten av krigsmateriel.
Utskottet tycker sig kunna konstatera att följdleveransbegreppet tenderar
att glida i betydelse över tiden, varigenom innehållet och tillämpningen
förändras. Som exempel på denna tendens kan frågan om vilka produkter som kan
ingå i en följdleverans tjäna. I riktlinjerna nämns explicit reservdelar. Vad
som ryms inom begreppet ?andra leveranser?, förutom ammunition som omnämns
särskilt, framgår inte. Under granskningen har det framkommit att det sedan
1986, då tillstånd gavs till följdleverans av totalt 16 luftvärnskanoner till
Indonesien, funnits ett synsätt innebärande att hela, nya vapenexemplar kan
inrymmas i följdleveransbegreppet under vissa speciella förutsättningar. Denna
typ av leveranser innebär att mottagarlandets kapacitet i kvantitativ mening
ökar. Under den tid som förflutit sedan denna praxis etablerats har det
funnits en tendens i den allmänna debatten om krigsmaterielexporten att sätta
likhetstecken mellan ?nya åtaganden? och tillstånd att utföra ?nya vapen? i
meningen nya exemplar, vilket bidragit till att debattörer kommit att tala
förbi varandra i fråga om den faktiska innebörden av ett visst
ställningstagande av Rådgivande nämnden/Exportkontrollrådet eller beslut av
regeringen.
Under den förevarande granskningen har viss klarhet dock kunnat vinnas i
detta sammanhang. Med gamla åtaganden menas i stort sett att det finns en
anknytning till tidigare leveranser av en sådan styrka att ett åtagande om
ytterligare leveranser anses föreligga. Med nya åtaganden menas att
ISP/regeringen utifrån riktlinjernas krav positivt bedömer en förfrågan om att
exportera ?ny materiel? i den meningen att det inte skett någon leverans av
den aktuella typen av materiel tidigare till det aktuella landet.
Ett annat problem gäller hur riktlinjerna skall tolkas i fråga om hänsyn
till mänskliga rättigheter i samband med följdleveranser. Enligt riktlinjerna
bör tillstånd ges till följdleveranser, om inte ovillkorligt hinder möter.
Innebörden av detta är att utförsel bör ske även om något av de övriga hindren
för utförsel föreligger, t.ex. att mottagarlandet kränker mänskliga
rättigheter. Vid utfrågningen av krigsmaterielinspektören har denne uppgivit
att MR-situationen alltid vägs in i fall där en följdleverans är aktuell.
Enligt statsrådet Pagrotsky är det rimligt att man, om det finns antydda MR-
problem, bedömer om förhållandet ändrats jämfört med då det första tillståndet
beviljades. Enligt utskottets mening kan detta tolkningsutrymme ha medverkat
till den relativa oklarhet som präglat debatten om följdleveranserna av
krigsmateriel. Denna oklarhet om riktlinjernas innebörd är enligt utskottets
mening otillfredsställande.
Också frågan om varaktigheten av ett svenskt åtagande att fortsätta leve-
rera krigsmateriel sedan en viss, ursprunglig leverans har skett har länge
varit föremål för diskussion. För allmänheten kan det framstå som märkligt att
leveranser som ligger flera årtionden tillbaka fortfarande kan ligga till
grund för följdleveranser. Under utskottets utredningsarbete har bl.a.
framkommit att valet av vapensystem enligt krigsmaterielinspektören innebär en
långsiktig investering för mottagarlandet och att t.ex. fartyg konstrueras
kring vissa vapensystem vilket medför ett framtida beroende av dessa system.
ISP har i det skriftliga materialet uttryckt uppfattningen att så länge en
mottagande stat bedömer det meningsfullt att ha kvar ett system i sin
försvarsmakt är det rimligt att Sverige står kvar vid det åtagande som ligger
i den ursprungliga leveransen. Utskottet konstaterar att riktlinjerna inte ger
något besked i denna fråga.
Den genomgång som nu har gjorts ger enligt utskottets mening anledning att
närmare undersöka förutsättningarna för att nå fram till en ordning i fråga om
exporten av krigsmateriel som har utsikter att mera varaktigt ange villkoren
för sådan verksamhet. De hänsyn som måste beaktas i sådana frågor framstår som
så sammansatta att verksamheten med all sannolikhet inte lämpligen kan
regleras genom generella föreskrifter av sådan konkretion som bör krävas av
rättsliga regler i konstitutionell mening.
När det gäller kontrollen av hur exportärendena hanteras i Inspektionen för
strategiska produkter spelar enligt utskottets mening det parlamentariskt
sammansatta Exportkontrollrådet en viktig roll som granskare och som
medverkande i ärendenas beredning. Konstitutionsutskottet, som från tid till
annan granskar krigsmaterielexporten, spelar en viktig roll i den
parlamentariska kontrollen. Enligt utskottets mening borde ISP förses med
särskilda resurser för insatser avseende möjligheten att förse allmänheten med
basinformation om krigsmaterielexporten.
Den ordning som har vuxit fram på krigsmaterielexportens område innebär att
varje ärende skall prövas för sig i enlighet med mera allmänt formulerade
riktlinjer under medverkan av ett parlamentariskt sammansatt rådgivande organ
och med möjlighet att i sista hand låta avgörandena ankomma på regeringen, som
handlar under politiskt ansvar. En ordning av detta slag, som har likheter med
ordningen på vissa andra områden i vårt land, ligger givetvis nära till hands
i ett rättsligt och politiskt system som det svenska. Såvitt gäller sådan
export som denna granskning gäller kan dess innebörd i själva verket anses
vara att ett land får köpa reservdelar, ammunition och annan materiel som
efter noggrann prövning bedöms ha en koppling till det tidigare köpet.
De inledningsvis redovisade synpunkterna på riktlinjerna i allmänhet
tillsammans med vad utskottet anfört om problem som särskilt har samband med
följdleveransbegreppet ger enligt utskottets mening regeringen anledning att
överväga och precisera det avsnitt i riktlinjerna som behandlar
följdleveranser. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från
utskottet.

7.2 Krigsmaterielexport till Indonesien

Ärendet
I en granskningsanmälan bilaga A 5.5 hemställs att utskottet granskar
regeringens och det ansvariga statsrådet Leif Pagrotskys hantering av ett
regeringsbeslut den 18 april 1996, enligt vilket AB Bofors skall ha fått
tillstånd att exportera tre fartygskanoner till Indonesien, med utgångspunkt
från frågan om beslutet var förenligt med riktlinjerna och praxis för
vapenexport.
I granskningsanmälan ställs sex frågor, av vilka 1, 5 och 6 får anses
konstitutionellt relevanta. Dessa frågor berör hänsyn till mänskliga
rättigheter, praxis vad gäller det rådgivande organets ställningstagande och
begreppet följdleveranser. De övriga frågorna gäller det allmänna läget
beträffande Östtimor, Europarådets parlamentariska församlings och Europa-
parlamentets uppmaning till vapenembargo mot Indonesien samt användningen av
indonesiska krigsfartyg mot flyktingar från Östtimor.
Utskottet har med anledning av anmälan ställt vissa frågor till regeringen.
Svaren på frågorna har lämnats i en delvis sekretessbelagd promemoria från
Statsrådsberedningen, upprättad inom UD bilaga A 5.6.

Kravet på respekt för mänskliga rättigheter i riktlinjerna för
krigsmaterielexport
Vad gäller uttalanden i riktlinjerna om respekt för mänskliga rättigheter kan
konstateras att det i 1971 års riktlinjer hette att starka utrikespolitiska
skäl talade mot att Sverige exporterade krigsmateriel som kunde bli utnyttjad
för att undertrycka mänskliga rättigheter (prop. 1971:146).
1993 års riktlinjer (prop. 1991/92:174, bet. 1992/93:UU1) har formulerats om
i denna del. Numera gäller som en överordnad princip att tillstånd för
utförsel av krigsmateriel eller annan utlandssamverkan som avser krigsmateriel
inte bör lämnas om det avser stat där omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter förekommer. I 1993 års riktlinjer finns en uppdelning på
krigsmateriel för strid och övrig krigsmateriel. I redovisningen av hindren
för tillståndsgivning anges kränkning av mänskliga rättigheter som ett hinder
endast beträffande övrig krigsmateriel (prop. s. 42).
Enligt motivtexten (s. 54) är främjandet av mänskliga rättigheter inte
enbart humanitärt betingat utan det har också säkerhetspolitiska
bevekelsegrunder. Sambandet mellan respekt för mänskliga rättigheter och en
fredlig utveckling erkänns numera allmänt. Omfattande och grova kränkningar av
mänskliga rättigheter kan enligt propositionen utgöra ett hot mot stabiliteten
såväl inom ett land som i dess omgivning. Vidare heter det i propositionen:

I de hittillsvarande riktlinjerna sägs, att tillstånd inte bör beviljas för
utförsel till stat som på grund av deklarerade avsikter eller rådande
politiska förhållanden kan antas använda den aktuella materielen för att
undertrycka de mänskliga rättigheter som anges i FN-stadgan. I praktiken har,
vid regeringens totalbedömning av förhållandena, den del i de nuvarande
riktlinjerna som utgör en bedömning av om just den aktuella materielen kan
antas kunna användas tillmätts mindre vikt. Väsentligt är, anser jag, att med
utgångspunkt i de förslag till grundläggande kriterier som jag har föreslagit,
bedöma huruvida tillstånd kan medges utan att detta står i strid med Sveriges
utrikespolitiska mål och principer. Det får enligt min mening betraktas som
klart, att det inte står i samklang med svensk utrikespolitik att samarbeta på
krigsmaterielområdet med stater som grovt och på ett systematiskt sätt
förtrycker de mänskliga rättigheterna.
Utrikesutskottet tolkade propositionens förslag i denna del så att en
skärpning föreslogs ske i och med att kravet på respekt för mänskliga
rättigheter gjordes mer heltäckande. Utskottet betonade vikten av att
regeringen gör en mycket noggrann bedömning av situationen beträffande de
mänskliga rättigheterna i de länder som kunde bli aktuella för
utlandssamverkan och utgick från att tillämpningen av kriteriet om mänskliga
rättigheter skulle ske med iakttagande av särskilt stor restriktivitet. Med
det sistnämnda torde utskottet ha avsett att valet av mottagarländer skulle
vara mycket restriktivt.
Till detta kan läggas att utrikesutskottet hösten 1994 (bet. 1994/95:UU1)
redovisade en av utskottet utförd, fördjupad undersökning av förhållandena för
mänskliga rättigheter i Indonesien, Turkiet och Gulfstaterna, varvid utskottet
funnit att situationen i de berörda länderna alltjämt gav anledning till
betydande oro. Utskottet utgick från att regeringen delade denna bedömning och
fäste stor vikt vid detta i samband med eventuella ansökningar om
krigsmaterielexport.

Kravet på respekt för mänskliga rättigheter i samband med följdleveranser
Kriteriet respekt för mänskliga rättigheter är inte tvingande om utförseln
avser s.k. följdleveranser. I propositionen anges detta på följande sätt (s.
57):

För att svensk krigsmateriel skall kunna verka på exportmarknaden inom de
ramar som jag angivit är det angeläget att köparna har goda garantier för att
de får reservdelar till inköpt materiel. Följdleveranser av reservdelar m.m.
till tidigare inköpt materiel bör därför kunna ske oavsett förhållanden som
jag tidigare angivit som hinder för export, med undatang för de hinder som kan
föranledas av internationella avtal, beslut av FN:s säkerhetsråd eller de
folkrättsliga reglerna om export från neutral stat under krig, dvs. de
ovillkorliga hindren. Återkallelse av givet tillstånd till export av
reservdelar m.m. bör endast ske om ovillkorliga hinder uppträder.
Som framgår av ett annat granskningsärende om praxisutvecklingen vad avser
följdleveranser ryms inom ramen för begreppet följdleveranser såväl
reservdelar som andra leveranser, bl.a. ammunition. Begreppet andra leveranser
synes enligt praxis sedan mitten av 1980-talet även kunna innefatta bl.a.
nytillverkade enheter av samma slag som tidigare levererats, dvs. nya enheter
inom ett visst vapensystem. Villkoren för att ?andra leveranser? skall få
komma till stånd enligt riktlinjerna är att de har samband med tidigare
utförsel eller att det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.

Tidigare granskning av krigsmaterielexport till Indonesien
Utskottet har vid ett flertal tillfällen granskat krigsmaterielexporten från
Sverige till Indonesien (bet. 1980/81:KU25 s. 71, 441, 1985/86:KU25 s. 140 f.
bil. B s. 127, 1986/87:KU33 s. 40 f., 1993/94:KU30 s. 130 f. 223 -237).
Vid 1980/81 års granskning redovisades bl.a. den export som förekommit till
Indonesien under tiden 1959-1980. Exporten hade främst avsett
luftvärnsartilleri och reservdelar till detta. I betänkandet redovisades också
frågan om Indonesiens annektering av Östtimor. Bl.a. redogjordes för den
svenska röstförklaringen till FN:s resolution om Östtimor den 3 november 1980.
Av röstförklaringen framgick bl.a. att den svenska regeringen höll fast vid
sin uppfattning att Indonesien genom sin invasion 1975 och sin vägran att
genomföra FN:s resolutioner hade brutit mot principen om självbestämmanderätt.
Dock förelåg en s.k. de facto-situation till vilken det inte fanns något
realistiskt alternativ. Humanitära överväganden borde därför komma i första
hand.
Vid 1985/86 års granskning aktualiserades frågan om krigsmaterielexport till
Indonesien vid en utfrågning av utrikeshandelsminister Mats Hellström.
Utfrågningen gällde primärt andra frågor, bl.a. Bofors export av robot 70 via
Singapore. Enligt Hellström innebar den export till Indonesien som tidigare
under år 1986 tillåtits en uppföljning av tidigare åtaganden. Det framgick
inte av utfrågningen vilken typ av materiel det rörde sig om. Hellström hade
uppfattningen att regeringen inte borde gå in i nya åtaganden men att
följdleveranser var möjliga att genomföra. I utskottets bedömning ingick inte
frågan om export till Indonesien. I en reservation (fp), (c) och (vpk)
föreslogs ett tillägg till texten, där utskottets bedömning ingick, avseende
nya respektive tidigare åtaganden gentemot Indonesien.
Vid 1986/87 års granskning redovisades Indonesienexporten mera utförligt. Av
redovisningen framgår bl.a. att en promemoria från Bofors AB hade spelat en
viktig roll för regeringens ställningstagande den 20 februari 1986. I
promemorian framhöll Bofors bl.a. att de aktuella leveranserna utgjorde en
integrerad fortsättning på tidigare leveranser. Försvarets materielverk (FMV),
som ombetts kommentera Bofors promemoria, anförde i sin promemoria att ett
byte av leverantör skulle medföra betydande negativa konsekvenser för
Indonesien. Enligt utskottet kunde vid en sammanvägning av samtliga
omständigheter beslutet inte anses stå i strid med riktlinjerna. Några
bindningar som ovillkorligen krävde att regeringen biföll Bofors ansökan om
exporttillstånd fanns enligt utskottets mening inte. Mats Hellström borde ha
redovisat motiven för regeringens beslut med större tydlighet än vad som varit
fallet. Till detta avsnitt i betänkandet fogades fem reservationer från (fp),
(c) och (vpk).
För en mera utförlig redovisning av 1985/86 års respektive 1986/87 års
granskning hänvisas till bilaga A 5.1 avseende föregående ärende om
praxisutvecklingen beträffande följdleveranser.
Av 1993/94 års granskning framgår bl.a. att det under perioden 1988-1993
inte förelegat några ovillkorliga hinder för export till Indonesien och att de
helhetsbedömningar som gjorts hade lett till medgivande av viss utförsel
avseende ammunition, reservdelar och andra följdleveranser. Några tillstånd
för utförsel av ny materiel hade inte medgetts under den aktuella perioden.
Positiva förhandsbesked hade i vissa fall lämnats för leveranser av viss
krigsmateriel för strid med anknytning till tidigare leveranser.

Utrikesutskottets behandling under 1994-1995 samt 1997 av motioner med
anknytning till krigsmaterielexport till Indonesien
Hösten 1994 behandlade utrikesutskottet ett antal motioner som krävde stopp
för svensk krigsmaterielexport till Indonesien (mot. 1993/94:U9 (v), U227 (s)
yrkande 2, U610 (v) yrkande 10 och U363 (fp) yrkande 7). I motionerna U227 och
U610 framhölls som skäl för yrkandena särskilt de resolutioner som antagits av
Europarådets parlamentariska församling gällande vapenembargo mot Indonesien.
Utskottet (bet. 1994/95:UU1) anförde i sitt yttrande bl.a. att Europarådets
parlamentariska församling har status som rådgivande organ till Europarådets
ministerkommitté och att de resolutioner som församlingen antar är av icke-
bindande karaktär. Ministerkommittén hade i det aktuella fallet valt att inte
följa den parlamentariska församlingens rekommendationer. Utskottet utgick
från att regeringen vid beslut om utförsel av krigsmateriel skulle väga in
rekommendationer från Europarådet i sina bedömningar. Mot bakgrund av att det
ankommer på regeringen att pröva ärenden rörande krigsmaterielexport ansåg
utskottet att riksdagen inte borde göra någon särskilt tillkännagivande
beträffande ett vapenembargo avseende bl.a. Indonesien. Med det anförda, i
vilket också ingick en i det föregående omnämnd redogörelse för en fördjupad
granskning av MR-situationen i bl.a. Indonesien, ansåg utskottet motionerna
besvarade.
Våren 1995 behandlade utrikesutskottet två motioner angående vapenexport
till Indonesien (mot. 1994/95:U631 (c) och U637 (fp)). I centermotionen
yrkande 6 krävdes att Sverige borde följa Europaparlamentets resolution den 17
november 1994, där under punkt 5 medlemsstaternas regeringar uppmanades att
stoppa allt militärt bistånd och vapenexport till Indonesien så länge landet
framhärdade med sin olagliga ockupation och sitt förtryck av Östtimor. Enligt
fp-motionen fanns det anledning för den svenska regeringen att ta ett samlat
grepp över de svensk-indonesiska relationerna. Ökad uppmärksamhet borde riktas
mot det ökande förtrycket och de omfattande övergreppen mot mänskliga
rättigheter, och svensk vapenexport borde inte ske till Indonesien.
Utskottet erinrade i sitt utlåtande (bet. 1994/95:UU20) om den fördjupade
granskning av situationen beträffande mänskliga rättigheter i bl.a. Indonesien
som utskottet redovisat hösten 1994. Bedömningen att MR-situationen i landet
gav anledning till betydande oro kvarstod. Utskottet hänvisade också till ett
uttalande i riksdagen av utrikeshandelsministern i november 1994, enligt
vilket läget i Indonesien var sådant att han inte avsåg att föreslå regeringen
att ge tillstånd för någon export av nya krigsmaterielsystem till detta land,
vilket utskottet noterade med tillfredsställelse. Utskottet utgick från att
regeringen förde en restriktiv krigsmaterielpolitik mot Indonesien så länge
förhållandena beträffande de mänskliga rättigheterna och läget på Östtimor
inte förändrades till det bättre. Med detta avstyrktes motionerna.
Med anledning av regeringens skrivelse 1995/96:204 Redogörelse för den
svenska krigsmaterielexporten år 1995 behandlade utrikesutskottet våren 1997
en flerpartimotion (mot. 1996/97:U628, mp, c, fp, v) enligt vilken
vapenexporten till Indonesien, med hänvisning till de grava och omfattande
kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Indonesien och Östtimor, borde
stoppas. Utskottsmajoriteten hänvisade i sitt yttrande över motionen (bet.
1996/97:UU6) till Riksdagsutredningens rekommendationer, enligt vilka
riksdagen inte har formell behörighet att ?överpröva? beslut som fattas av
lägre instans, samt till ett tidigare betänkande (bet. 1994/95:UU1), enligt
vilket riksdagen inte borde göra något särskilt tillkännagivande beträffande
ett vapenembargo gentemot enskilda länder. Utskottet sade sig också vidhålla
sin uppfattning enligt ett tidigare uttalande (bet. 1994/95:UU20) med innebörd
att regeringen vid tillämpningen av riktlinjerna för krigsmaterielexport bör
fästa särskilt stor vikt vid MR-frågorna. Med detta ansåg utskottsmajoriteten,
bestående av (s) och (m), motionen besvarad i denna del.
Representanterna för Centerpartiet, Folkpartiet, Vänsterpartiet,
Miljöpartiet och Kristdemokraterna reserverade sig mot utskottsmajoritetens
motivering och framhöll att all form av krigsmaterielexport till Indonesien
som omfattas av de svenska exportreglerna står i strid med de riktlinjer för
svensk krigsmaterielexport som riksdagen ställt sig bakom.

Frågor och svar i riksdagen om krigsmaterielexport till Indonesien
Under hösten 1995 och våren 1996 har vid flera tillfällen frågor ställts i
riksdagen angående krigsmaterielexport till Indonesien.
Statsrådet Jan Nygren besvarade den 21 november 1995 en fråga (1995/96:125)
av Eva Goës (mp) som gällde huruvida regeringen hade godkänt någon
krigsmaterielexport till Indonesien. Enligt Nygren hade så varit fallet, och
de aktuella leveranserna hade haft samband med tidigare exporterade system.
Nygren avböjde att kommentera en följdfråga från Eva Goës, om det var sant att
regeringen avsåg att bevilja tillstånd till export av fyra fartygskanoner till
Indonesien, med hänvisning till traditionen att inte kommentera enskilda
exportärenden. På en fråga om situationen i Östtimor svarade Nygren att läget
var problematiskt och att det inte hänt särskilt mycket sedan den 18 november
1994, då Mats Hellström - som då var ansvarig i regeringen för
krigsmaterielexportfrågorna - uttalade att han inte avsåg att föreslå
regeringen att ge tillstånd till någon export av nya krigsmaterielsystem till
Indonesien. Detta hade heller inte skett enligt Nygren.
Den 5 december 1995 svarade Jan Nygren på en fråga (1995/96:145) av Eva
Zetterberg (v). Frågan gällde om inte Indonesiens närvaro på Östtimor utgjorde
ett s.k. ovillkorligt hinder för svensk krigsmaterielexport till Indonesien.
Nygren sade sig inte vara beredd att kommentera det enskilda ärendet. Han
föredrog riktlinjerna för krigsmaterielexport i den aktuella delen och
konstaterade att den indonesiska närvaron på Östtimor inte utgjorde ett
ovillkorligt hinder för export av krigsmateriel från Sverige.
Vid frågestunden med regeringen den 14 december 1995 svarade Jan Nygren på
en fråga av Lennart Rohdin (fp) som gällde uppgifter i medierna om en
eventuell export av kanoner till Indonesien. Rohdin frågade om en ansökan om
en sådan export kommit in till KMI eller om den var på väg samt om en sådan
ansökan borde behandlas i den rådgivande nämnden. I sitt svar hänvisade Nygren
till vad han sagt tidigare i riksdagen, nämligen att någon export av fyra
kanoner inte ägt rum, att frågan inte fanns på regeringens bord och att
frågan, om den skulle komma på regeringens bord, skulle behandlas i
vederbörlig ordning. Rohdin frågade också om Nygren kände till den rapport om
Indonesien som FN:s människorättskommissarie lämnat den 13 december och i
vilken han redovisat mycket allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna i
Östtimor. Enligt Nygren var regeringen fullkomligt medveten om läget i
Indonesien och att den åberopade rapporten inte ändrade något i detta
hänseeende.
Den 17 april 1996 besvarade statsrådet Leif Pagrotsky, som tagit över
krigsmaterielexportfrågorna efter Jan Nygren i samband med regeringsskiftet,
två skriftliga frågor (1995/96:371 och 373) av Bengt Hurtig (v) och Birger
Schlaug (mp). Frågan gällde om Bofors av regeringen eller Inspektionen för
strategiska produkter givits tillstånd att exportera kanoner till Indonesien.
Enligt svaret uttalar sig regeringen i princip inte om enskilda exportaffärer.
Bedömningar av eventuell svensk krigsmaterielexport sker alltid helt i
enlighet med riktlinjerna.
Den 18 april 1996 besvarade statsrådet Leif Pagrotsky en fråga av Birger
Schlaug (mp) vid frågestunden med regeringen. Frågan gällde export av kanoner
till Indonesien och om export av nya kanoner var att jämställa med export av
reservdelar och ammunition som nämns i riktlinjerna för krigsmaterielexporten.
Enligt Pagrotsky säger riktlinjerna att om vi levererat ett vapensystem till
ett land så fullföljer vi detta genom att leverera sådant som följer av
affären i form av ammunition, reservdelar och annat som behövs och som kan
ligga i linje med den ursprungliga affären. Någon ändring av praxis hade inte
skett enligt Pagrotsky.
Vid frågestunden den 18 april frågade Bengt Hurtig (v) om den aktuella
affären var av en sådan karaktär att Inspektionen för strategiska produkter
själv skulle ha kunnat fatta beslut om tillståndsgivning. Pagrotsky svarade
att det är inspektionen som själv avgör om man skall fatta beslut på egen hand
eller om man vill överlåta avgörandet på regeringen.
Birger Schlaug (mp) frågade om ett land, som tidigare fått köpa ett antal
kanoner, automatiskt har rätt att fortsätta med detta, trots att det som i
Indonesien äger rum ett folkmord. Enligt Pagrotsky krävs nya tillstånd och ny
prövning men att prövningen gäller om det är en fråga om en följdleverans
eller om det skett förändringar i landet som skulle motivera att man bryter
existerande avtal till följd av t.ex. en FN-resolution. Kommer man fram till
att det gäller leveranser som krävs för att upprätthålla förmågan hos sådana
system som vi tidigare har sålt är det en annan prövning än när det gäller
helt nya system eller leveranser till helt nya länder.
Pagrotsky avvisade ett påstående av Eva Goës (mp) om att Mats Hellström sagt
att Sverige avbrutit all export till Indonesien och att Europaparlamentet sagt
att medlemsländerna bör avbryta all export av vapen och följdleveranser till
Indonesien.
Pagrotsky besvarade vid frågestunden den 9 maj 1996 frågor av Eva Zetterberg
(v), Bengt Hurtig (v) och Eva Goës (mp). Eva Zetterberg frågade om export till
Indonesien var förenlig med Sveriges engagemang för mänskliga rättigheter och
en restriktiv vapenexportpolitik. Pagrotsky svarade att Sverige har en
ytterligt restriktiv praxis inte minst gentemot Indonesien och att i princip
inga nya åtaganden genomförs. Någon ändring av denna praxis hade inte skett
och planerades inte heller. Bengt Hurtig undrade om de överläggningar om
vapenexportfrågor på europeisk nivå som Pagrotsky nämnt i en TV-intervju hade
bidragit till en glidning i tolkningen av begreppet följdleveranser. Pagrotsky
förnekade att så skulle vara fallet. Det föreligger ingen överstatlighet i EG
på detta område och därför inget tvång att glida i fråga om vad som är
följdleverans och systemleverans, sade Pagrotsky.

Intervju i TV med statsrådet Leif Pagrotsky
Statsrådet Leif Pagrotsky intervjuades i Rapports morgonsändning den 8 maj
1996 om regeringens föregivna beslut om tillstånd till export av
fartygskanoner till Indonesien.
Referatet nedan bygger på en videobandkopia som Rapportredaktionen ställt
till utskottskansliets förfogande.
Liksom då Pagrotsky svarade på frågor i riksdagen ville han, med hänvisning
till sekretessbestämmelserna, varken bekräfta eller dementera uppgifterna om
att regeringen fattat ett sådant beslut. Den enda export till Indonesien som
förekommit under senare år har enligt Pagrotsky varit en konsekvens av gamla
beslut. Några nya åtaganden - nya vapensystem t.ex. - var inte aktuellt.
På frågan om kanoner kan anses utgöra följdleveranser svarade Pagrotsky att
gränsen för vad som är konsekvenser av tidigare beslut är ganska vag och att
riksdagen varit ganska oprecis när man bestämde riktlinjerna. Regeringen gör
en bedömning från fall till fall. Reglerna är inte så tydliga att man kan
avgöra frågorna i väldigt stora sjok och fatta ett beslut.
På en fråga om Indonesien, som enligt rapporter från FN och Amnesty genomför
utomrättsliga, godtyckliga och summariska rättegångar, dödsskjutningar,
försvinnanden och fängslande av politiskt aktiva, gör sig skyldigt till
omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna svarade
Pagrotsky att Indonesien har tillräckligt stora problem på dessa områden för
att regeringen skall vara väldigt restriktiv. Regeringen gör nästan inte några
åtaganden alls. Såvitt Pagrotsky visste fanns det inte ens förhandlingar om
nya åtaganden.
Enligt Pagrotsky lever Sverige upp till tidigare ingångna avtal väldigt
långt. Ett avbrytande kräver enligt Pagrotsky i stort sett att Sverige
gemensamt med andra länder i t.ex. EU eller FN avbryter relationerna med ett
land. Så skedde t.ex. med Irak. I enskilda fall är Sverige mycket återhållsamt
med att ändra ingångna avtal under resans gång.
Beträffande Europaparlamentets uttalande om ett avbrytande av vapenexport
och följdleveranser till Indonesien sade Pagrotsky att parlamentet bedrivit
opinionsbildning mot den indonesiska regimen. I denna verksamhet spelar
Portugal som f.d. kolonialmakt i förhållande till Östtimor med. Europa-
parlamentet har inget mandat att lägga sig i medlemsländernas export. En ökad
svensk restriktivitet mot Indonesien skulle enligt Pagrotsky inte ha någon som
helst effekt i Indonesien.

MR-situationen i Indonesien

State Department´s rapport för 1995
Det amerikanska utrikesdepartementet utger årligen en rapport, Country Reports
on Human Rights Practices, som allmänt bedöms som tillförlitlig. I 1995 års
utgåva, publicerad i april 1996, finns en redogörelse för utvecklingen av MR-
frågorna under 1995 i Indonesien.
Av rapporten framgår att det politiska systemet i Indonesien är fortsatt
starkt auktoritärt. President Suharto, en liten grupp rådgivare till
presidenten och militären dominerar det politiska livet. De väpnade styrkorna,
som omfattar 450 000 man inklusive 175 000 poliser, ser som sin främsta
uppgift att bekämpa hot mot den nationella säkerheten med en kraftfullhet som
ofta har lett till kränkningar av mänskliga rättigheter. Under 1995 fanns ett
flertal trovärdiga rapporter om kränkningar av mänskliga rättigheter utförda
av militär och polis. De allvarligaste kränkningarna inträffade i Östtimor,
Aceh och Irian Jaya, där dissidenter utsattes för allvarliga övergrepp.
Rapporter om utomrättsligt dödande, försvinnanden och tortyr av fångar till
följd av säkerhetsstyrkornas åtgärder ökade i antal.
I Östtimor gjordes inga framsteg i fråga om att redovisa personer som
försvunnit i samband med incidenten i Dili i november 1991 eller i fråga om de
tio andra östtimorianer som försvann 1995. Antalet soldater i Östra Timor låg
kvar på en oacceptabelt hög nivå. Regeringen drog tillbaka två armébataljoner
från Östtimor i september 1995 men den militära aktiviteten i området har inte
minskat till följd av detta på något påtagligt sätt. De väpnade styrkorna
använde omfattande våld vid de arresteringar som följde på protesterna som
riktade sig mot integrationen av Östtimor i Dili i oktober. I Irian Jaya har
militära enheter använt så våldsamma metoder mot medborgare som strävar efter
ökad autonomi att det från mitten av 1994 och ett år framåt resulterade i
minst 16 dödsfall och andra kränkningar av mänskliga rättigheter.
Säkerhetsstyrkor dödade sex obeväpnade civila i Liquisaprovinsen i januari.

Amnesty International
I det material som Amnesty International fortlöpande redovisar om utvecklingen
i Indonesien och Östtimor finns en mer utförlig dokumentation av de händelser
som återgetts i State Departments rapport.
Amnesty har också rapporterat om besöket av FN:s High Commissioner i
Indonesien och Östtimor i december 1995 (rapporten publicerad i januari 1996).

Östtimorkommittén
Östtimorkommittén dokumenterar bl.a. nyhetsartiklar med anknytning till
situationen i Östtimor i tidningar som ges ut i olika länder, bl.a. avseende
fall av överfall, misshandel, dödsskjutningar och domar mot dissidenter. Bland
artiklarna kan nämnas ett Reutertelegram daterat den 18 december 1995, i
vilket människorättsgruppen Freedom House i New York rankade Östtimor,
Kashmir, Kosovo och Tibet som ?the worst territories for human rights?.

Resolution m.m. om Östtimor i Europarådets parlamentariska församling 1991
Europarådets parlamentariska församling antog 1991 resolution 966, baserad på
en text antagen av det permanenta utskottet den 28 juni 1991, om Östtimor. I
resolutionen fördömdes Indonesiens annektering av Östtimor som en kränkning av
internationell lag och ett folks rätt till självbestämmande och oberoende.
Även de permanenta grova kränkningar av mänskliga rättigheter som de
indonesiska ockupationsstyrkorna begick mot befolkningen i Östtimor fördömdes.
I resolutionen krävdes att den indonesiska regeringen bl.a. skulle upphöra med
alla kränkningar av internationella regler angående mänskliga rättigheter och
folkens rätt till självbestämmande och oberoende. Församlingen uppmanade
medlemsstaterna i Europarådet att bl.a. införa vapenembargo gentemot
Indonesien till dess att de krav som ställts på landet i resolutionen
uppfyllts.
I direktiv (order) 470, baserad på en text antagen av det permanenta
utskottet den 25 november 1991, fördömde församlingen i starka ordalag
massakern i Östtimor den 12 november 1991 och de indonesiska
ockupationsstyrkornas permanenta våldsutövning. I direktivet refererades till
resolution 966, och de i denna resolution ställda kraven på den indonesiska
regeringen upprepades. Församlingen hemställde också att det internationella
samfundet omedelbart skulle införa ett vapenembargo mot Indonesien.

Europaparlamentets resolution om kränkandet av mänskliga rättigheter i
Östtimor och Indonesien 1995
Den 21 september 1995 antog Europaparlamentet en resolution i vilken
parlamentet, i enlighet med parlamentets resolution av den 14 juni 1995 om en
ny Asienstrategi, uppmanade det internationella samfundet, i synnerhet
medlemsstaterna, att omedelbart stoppa vapenförsäljningen och alla typer av
militärt stöd till Indonesien och att inställa allt ekonomiskt samarbete så
länge som Timor förblev ockuperat. Parlamentet fördömde också i starka ordalag
det indonesiska militära förtrycket i Östtimor, krävde enträget att
grundläggande rättigheter skall respekteras i Östtimor och uttryckte sitt stöd
för folket i Östtimor och dess kamp för rätten till självbestämmande.

UD:s promemoria
Som nämnts inledningsvis har utskottet ställt vissa frågor till regeringen med
anledning av granskningsanmälan. Regeringens svar på dessa frågor har lämnats
i en delvis sekretessbelagd promemoria som upprättats inom UD bilaga A 5.6.
Regeringen beviljade den 18 april 1996 tillstånd till utförsel av 3 st 40 mm
marinluftvärnskanoner till Indonesien. Bakgrunden till Bofors framställan var
att tre tidigare levererade pjäser av samma slag som det här är tal om ställts
i förråd, nedmonterats och under mellantiden använts som reservdelar. Dessa
pjäser behövde nu ersättas med nya, eftersom Indonesien beslutat återuppta
byggandet av en serie patrullbåtar som skulle utrustas med den här aktuella
materielen.
Svaret på frågan om hur det aktuella ärendet handlagts, bl.a. med avseende
på Exportkontrollnämndens befattning med ärendet, är väsentligen
sekretessbelagt.
På frågan om hur regeringen bedömt frågan om respekten för mänskliga
rättigheter i Indonesien anförs att det finns tre områden: Östtimor, Irian
Jaya och Aceh med svårlösta konflikter som ofta bottnar i etniska och
religiösa motsättningar. Enligt promemorian har den indonesiska regeringen
varit mycket fast i sin hållning att inte göra några eftergifter till
separatistiska motståndsrörelser. För att säkerställa regeringens auktoritet
har militära maktmedel använts. Enligt den bedömning som gjordes vid tiden för
det här aktuella exportärendets behandling fanns det skäl att se mer hoppfullt
på den långsiktiga utvecklingen i landet på grund av bl.a. en mer
ifrågasättande press och en större öppenhet i samhällsdebatten. Den nationella
kommissionen för mänskliga rättigheter kunde också verka aktivt och med viss
självständighet i förhållande till regeringen.
Vad gäller frågan om hur regeringen bedömt relationerna mellan Indonesien
och Östtimor anförs att Sverige inte har godtagit annekteringen av Östtimor,
som dock knutits allt fastare till Indonesien under de tjugo år som gått sedan
invasionen. Flera länder, bl.a. ASEAN-länderna, erkänner Indonesiens
överhöghet. Sverige stöder FN:s generalsekreterares ansträngningar att
förhandla fram en för parterna acceptabel lösning på konflikten. Sverige har
vid flera tillfällen, bl.a. i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna,
reagerat på våldsövergrepp i Östtimor. Regeringen följer noggrant utvecklingen
i Östtimor också inom ramen för den omfattande dialogen mellan EU och
Indonesien. På frågan om regeringen kände till uppgiften om att ett
indonesiskt krigsfartyg i november 1995 använts för att stoppa flyktförsök
från Östtimor anförs i promemorian att såvitt regeringen känner till förekom
inga insatser från indonesiska myndigheter att med krigsfartyg försöka hindra
ett misslyckat flyktförsök den 23 november 1995, den enda rapporterade
händelsen av detta slag under november 1995.
På frågan om regeringens tolkning av riktlinjerna i det här aktuella fallet
anförs bl.a. att export av krigsmateriel avgörs främst med utgångspunkt från
de kriterier av mer övergripande och långsiktig karaktär som finns i
riktlinjerna för krigsmaterielexport och att ett viktigt syfte med detta är
att främja en långsiktig konsistens i beslutsfattandet. Det är inte uteslutet
att enstaka händelser kan påverka helhetsbedömningen men i så fall endast som
ett led i uttolkningen av riktlinjerna. I det aktuella fallet var den tidigare
ärendehistorien ett viktigt element i totalbedömningen. I promemorian anförs
att regeringen bedömt att en ersättningsleverans av 3 st 40 mm-pjäser till det
indonesiska patrullbåtsprogrammet faller under de anvisningar som ges i
riktlinjerna om s.k. följdleveranser.
På frågan om hur regeringen har vägt in rekommendationerna från Europarådets
parlamentariska församling och Europaparlamentet om embargo beträffande
vapenexporten till Indonesien anförs att rekommendationerna utgör underlag i
helhetsbedömningen och att regeringen tar intryck av rekommendationerna. De är
dock inte bindande för medlemsländerna.

Utfrågningar med anledning av granskningen

Utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman
Utskottet har som ett led i granskningen genomfört en utfrågning av
krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman. Utfrågningen har genomförts dels i
öppen form, vilket återges i bilaga B 1, dels i sluten form.
Flera frågor ställdes angående situationen för de mänskliga rättigheterna i
Indonesien och konsekvenserna av detta för krigsmaterielexporten från Sverige.
En fråga gällde hur krigsmaterielinspektören ser på utvecklingen för de
mänskliga rättigheterna i Indonesien under 1990-talet. Sohlman sade att MR-
situationen i Indonesien, som är föremål för internationell uppmärksamhet,
inte är bra. Den allmänna bedömningen är ändå att det, till följd av bl.a. en
snabb ekonomisk expansion och en utbildningsexpansion, på lång sikt bör gå i
rätt riktning, något som sammantaget bör komma att stärka de demokratiska
tendenserna. I Östtimor försämrades situationen 1995 men den lär ha blivit
bättre. Det förekommer etniska konflikter, vilket också är fallet i Indonesien
generellt. På Borneo finns en stor konflikt mellan ursprungsbefolkningen och
invandrare. Det förekommer också repression mot de politiska partierna; bl.a.
avsattes förra året ordföranden i ett av oppositionspartierna. Inför vårens
val ökar de politiska motsättningarna. Även den ekonomiska utvecklingen skapar
spänningar. Sammanfattningsvis finns det brister i respekten för de mänskliga
rättigheterna, men det finns en förhoppning om att det på lång sikt sker en
positiv utveckling.
Situationen för de mänskliga rättigheterna spelar, vad gäller
krigsmaterielexporten i allmänhet, en stor roll i diskussionen inför
myndighetens eller regeringens beslut i tillståndsärendena, sade
krigsmaterielinspektören. Den utgör större delen av den landbedömning som UD
lämnar vid Exportkontrollrådets möten.
Hur kom det sig att frågan om mänskliga rättigheter fick så stort utrymme i
den aktuella exporten till Indonesien med tanke på att kriteriet respekt för
mänskliga rättigheter enligt riktlinjerna inte är tvingande när det gäller
följdleveranser? Enligt Sohlman vägs alltid MR-frågan in när en fråga om
tillstånd tas upp. Om en följdleverans tas upp i Exportkontrollrådet beror det
på att det finns skäl att ifrågasätta om ett tillstånd skall ges. Sohlman
trodde inte att Exportkontrollrådet eller tidigare Rådgivande nämnden hade
tolkat riktlinjerna så att MR-kriteriet inte har betydelse, och han gör heller
inte själv den tolkningen.
Om man säger ja till en sådan diskutabel leverans som den här aktuella, har
man då inte på sätt och vis medverkat till att flytta praxis? Enligt Sohlman
är så inte fallet. Sohlman menade att följdleveransbegreppet är ett argument
och inte en regel. Även om man konstaterar att det är en följdleverans kan det
finnas situationer där annat talar emot tillräckligt starkt för att det inte
skall bli ett ja. Att det blev så mycket diskussion i det aktuella fallet
berodde enligt Sohlman på att MR-situationen bedömdes som ett allvarligt
argument mot tillstånd.

Utfrågning av handelsminister Leif Pagrotsky
Utskottet har som ett led i granskningen genomfört en utfrågning med ansvarigt
statsråd, handelsminister Leif Pagrotsky, dels i öppen, dels i sluten form.
Den öppna delen av utfrågningen återges i bilaga B 2.
Pagrotsky tillfrågades om sin syn på läget för de mänskliga rättigheterna i
Indonesien under 1990-talet. Enligt Pagrotsky är MR-läget så dåligt att
Indonesien inte kan komma i fråga för nya åtaganden vad gäller krigsmateriel.
Grava förföljelser av oliktänkande och mot centralregeringens oppositionella
äger rum. Riktlinjerna för krigsmaterielexporten medger dock att gamla
åtaganden fullföljs, om inte ovillkorliga hinder föreligger, dvs. att FN eller
EU beslutat om vapenembargo mot landet. Regeringen gör en stram bedömning av
vad följdleveransbegreppet innebär i de enskilda fallen. På längre sikt har
man enligt Pagrotsky anledning att vara optimistisk om utvecklingen i
Indonesien till följd av den snabba ekonomiska tillväxten och att medelklassen
växer mycket snabbt. Kontakterna med omvärlden ökar också. Man kan i längden
inte räkna med att det är möjligt att upprätthålla den sortens förtryckarregim
som just nu har makten i Indonesien. Detta är emellertid ingenting som vägs in
i beslut om exporttillstånd i dag.
De allra flesta bedömare anser att MR-läget har förvärrats den senaste tiden
i Indonesien. Borde inte det ge anledning till att också Sverige skärper sin
inställning i de här frågorna och slutar leverera t.ex. nya kanoner? Pagrotsky
trodde inte att det är en allmän uppfattning att situationen är sämre i dag
jämfört med för 10 eller 20 år sedan. Ett exempel på förbättringar är att
organisationer som Caritas och Röda korset kan arbeta över hela Indonesien på
ett sätt som inte varit möjligt tidigare.
På frågan om den svenska regeringens hållning är att inga nya åtaganden
skall göras och inga nya vapen levereras svarade Pagrotsky, med reservation
för skyldigheten att bedöma frågor om tillstånd från fall till fall, att
förhållandena i Indonesien är sådana att nya åtaganden inte bör övervägas.
Är den aktuella exporten av nya kanoner till Indonesien ett exempel på
följdleverans? De utförseltillstånd som har beviljats för kanoner har av en
bred politisk majoritet av partier ansetts ha karaktär av följdleverans,
svarade Pagrotsky. Anknytningen till tidigare åtaganden ansågs vara så stark
att tillstånd skulle medges.
Med hänvisning till en fempartireservation i utrikesutskottet nyligen, en
reservation som riktade sig mot fortsatta krigsmaterielleveranser till
Indonesien, ställdes frågan om inte detta borde betyda att också regeringen
funderar över om det inte är dags att skärpa hållningen mot Indonesien. Enligt
Pagrotsky är den nuvarande svenska hållningen till Indonesien bland de
skarpaste som finns. Han ville inte utesluta att hållningen kan skärpas
ytterligare en smula, men det är enligt Pagrotsky en hypotetisk situation att
han skulle ställas inför en situation som den som var 1996 en gång till.
Regeringen har i vart fall under 1997 inte givit några nya exporttillstånd för
nya vapensystem eller krigsmateriel till Indonesien.
Hur mycket har exporten till Indonesien betytt för möjligheterna att
tillgodose den svenska krigsmaktens behov av materiel? Omfattningen av
exporten har varit så liten att den inte haft någon märkbar betydelse för
svensk försvarsindustris förmåga att försörja försvaret med kvalificerad
materiel. Om Sverige hade valt en annan linje vad gäller följdleveranser,
innebärande t.ex. att vi avbrutit mellan leverans av ett vapensystem och
ammunitionsförsörjning till samma system, hade det kunnat få en stor
betydelse. Osäkerheten om Sveriges pålitlighet som leverantör skulle ha
spridit sig till hela marknaden och också till sådana kunder som aldrig skulle
komma i farozonen. På det sättet skulle Indonesien ha kunnat bli
betydelsefullt för vår försvarsförmåga i negativ mening, sade Pagrotsky.
Om samma situation uppstår igen, t.ex. ett behov av tre kanoner, och
förutsättningarna är desamma, skulle det då kunna betyda att dessa kanoner
skulle kunna levereras till Indonesien? Den serie av beslut som ligger bakom
den förra exporten har inte varit fel, svarade Pagrotsky. Men varje ny ansökan
skall bedömas på sina egna meriter, vilket innebär att det inte är fritt fram
för någon ny affär som liknar den förra. För att det skall bli ett nytt
tillstånd krävs att vissa omständigheter är för handen, och det är inte
naturligt att de upprepas i tid och otid, sade Pagrotsky.

Sammanfattning av underlagsmaterialet
Regeringen beslutade i april 1996 att ge tillstånd till utförsel av tre 40 mm
marinluftvärnspjäser till Indonesien. Enligt regeringens bedömning föll
leveransen av de tre pjäserna under anvisningarna om följdleveranser i
riktlinjerna för krigsmaterielexport. Enligt ansvarigt statsråd,
handelsminister Leif Pagrotsky, har en bred politisk majoritet i
Exportkontrollrådet ansett att en följdleveranssituation förelåg. Anknytningen
till tidigare åtaganden har ansetts vara så stark att tillstånd borde medges.
När det gäller frågan om respekten för mänskliga rättigheter, som
traditionsenligt spelade en framträdande roll i debatten om det aktuella
utförseltillståndet, har regeringen i det öppna, skriftliga materialet inte
explicit medgivit att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter.
Enligt UD:s promemoria har den indonesiska regeringen varit mycket fast i sin
hållning att inte göra några eftergifter till separatistiska
motståndsrörelser, och för att säkerställa regeringens auktoritet har militära
maktmedel använts. Av promemorian framgår också att det inte är uteslutet att
enstaka händelser kan påverka helhetsbedömningen men i så fall endast som ett
led i uttolkningen av riktlinjerna.
Vid utfrågningarna medger både krigsmaterielinspektören och handelsministern
att det finns brister i respekten för mänskliga rättigheter i Indonesien, och
båda menade också att det finns anledning att se optimistiskt på den framtida
utvecklingen på detta område.
Enligt riktlinjerna för krigsmaterielexport är kriteriet respekt för
mänskliga rättigheter inte tvingande, om utförseln avser följdleveranser. Vid
utfrågningen framhöll krigsmaterielinspektören att MR-frågan alltid vägs in
när ett tillståndsärende diskuteras. Krigsmaterielinspektören ansåg vidare att
varken Rådgivande nämnden eller numera Exportkontrollrådet tolkat riktlinjerna
enligt deras faktiska lydelse i detta avseende.
Beträffande relationerna mellan Indonesien och Östtimor har den svenska
regeringen, enligt UD:s promemoria, aldrig godtagit annekteringen av Östtimor.
Sverige stöder FN:s generalsekreterares ansträngningar att få till stånd en
acceptabel lösning på konflikten. Sverige har vid flera tillfällen reagerat på
våldsövergrepp i Östtimor. Regeringen säger sig inte känna till några insatser
från indonesiska myndigheter att med krigsfartyg hindra ett flyktförsök från
Östtimor hösten 1995.
Regeringen säger sig ta intryck av rekommendationer från Europarådets
parlamentariska församling och Europaparlamentet men anser dem inte bindande.
Ett nej till följdleveranser av här aktuellt slag skulle enligt
handelsminister Leif Pagrotsky ha medfört en osäkerhet om Sveriges pålitlighet
som leverantör av krigsmateriel, en osäkerhet som skulle ha spridit sig på
hela den marknad där svenska krigsmaterieltillverkare opererar. På det sättet
skulle enligt Pagrotsky ett nej till Indonesien ha kunnat bli betydelsefullt
för vår försvarsförmåga i negativ riktning.

Utskottets bedömning
Utskottet behandlar först frågan om den utförsel som regeringen beviljat
tillstånd till kan anses vara en följdleverans.
Utskottet konstaterar att en betydande del av dokumentationen av ärendet i
denna del är sekretessbelagd. Av de öppna källorna framgår emellertid att
export av ett drygt 20-tal svenska luftvärnskanoner till Indonesien ägt rum i
olika omgångar under perioden 1978-1986 och att kanonerna ingått i ett
långsiktigt program för patrullbåtar. En prövning av sambandet mellan
planerade leveranser 1986 och tidigare leveranser gjordes inför regeringens
beslut år 1986. En detaljerad redovisning av underlagsmaterialet och
regeringens överväganden inför detta beslut återfinns i utskottets betänkande
1986/87:KU25. Vid regeringens överväganden tillmättes bedömningen att de då
aktuella leveranserna utgjorde en integrerad fortsättning på tidigare
leveranser stor betydelse. Utskottet fann vid sin bedömning att beslutet att
medge tillstånd till ytterligare leveranser inte kunde anses stå i strid med
riktlinjerna.
Statsrådet Pagrotsky har vid en utfrågning uppgett att en bred politisk
majoritet i Exportkontrollrådet ansett att det förelåg en
följdleveranssituation och att anknytningen till tidigare åtaganden varit så
stark att tillstånd borde medges. Regeringen har enligt det skriftliga
materialet gjort motsvarande bedömning och ansett att en ersättningsleverans
av tre stycken 40 mm luftvärnspjäser till det indonesiska
patrullbåtsprogrammet föll under riktlinjernas anvisning om s.k.
följdleveranser.
Utskottet konstaterar att riktlinjerna vad avser följdleveranser inte är
tvingande och att regeringen följaktligen kunnat säga nej till ett
utförseltillstånd. Regeringen har emellertid genom sitt beslut tagit följderna
av tidigare beslut avseende tillstånd att exportera luftvärnskanoner till
Indonesien. Utskottet, som tagit del av de sekretessbelagda delarna av
ärendet, anser att regeringen därvid gjort en godtagbar tolkning av
riktlinjerna i det här aktuella avseendet.
Utskottet fortsätter att behandla frågan om regeringens bedömning av
mänskliga rättigheter med anknytning till det här aktuella beslutet.
Utskottet har i det föregående redovisat att den överordnade principen vid
utförsel av krigsmateriel är att tillstånd inte skall ges om materielen är
avsedd för en stat där det förekommer omfattande och grova kränkningar av de
mänskliga rättigheterna. Om utförseln avser s.k. följdleveranser är kravet på
hänsyn till mänskliga rättigheter dock inte tvingande. Enligt riktlinjerna bör
nämligen följdleveranser till tidigare inköpt materiel kunna beviljas oavsett
förhållanden som berör bl.a. respekt för mänskliga rättigheter i
mottagarlandet.
Utskottet konstaterar att krigsmaterielinspektören vid utskottets utfrågning
sagt att MR-frågan alltid vägs in när frågan om att bevilja ett tillstånd till
utförsel av krigsmateriel prövas och att denna uppfattning om riktlinjernas
innebörd också omfattas av Exportkontrollrådet. Både krigsmaterielinspektören
och statsrådet Pagrotsky har vid utfrågningarna medgett att Indonesien brister
i fråga om respekt för mänskliga rättigheter. Regeringen torde ha ansett att
Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter men att det vid det
aktuella tillfället inte rört sig om omfattande och grova kränkningar.
Utskottet finner i denna del att regeringen gjort en rimlig bedömning vad
avser riktlinjernas anvisningar om respekt för mänskliga rättigheter men att
regeringen också, med en annan tolkning av riktlinjerna, vid en totalbedömning
skulle kunnat säga nej till utförsel. Utskottet finner dock inte skäl till
kritik av regeringens faktiska ställningstagande i denna del.
I det skriftliga materialet har regeringen antytt att förhoppningen om en
framtida förbättring av MR-situationen skulle kunna påverka bedömningen i det
aktuella ärendet i positiv riktning. Vid utfrågningen har statsrådet Pagrotsky
förnekat att sådana hänsyn tagits. Utskottet konstaterar att uppgifterna här
går isär. Utskottet finner mot denna bakgrund skäl att framhålla att vad
regeringen i första hand har att bedöma är den rådande situationen i
mottagarlandet och, om leveranser skett tidigare, om MR-situationen förändrats
i förhållande till en tidigare bedömning.
Granskningen föranleder i övrigt inga uttalanden.

7.3 Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna

Anmälan
I en granskningsanmälan bilaga A 5.7 begärs att utskottet skall granska om
regeringen vid tillståndsgivning till krigsmaterielexport till Gulfstaterna
under 1995 och 1996 följt riksdagens direktiv eller sin egen uttalade
restriktiva linje. I anmälan ifrågasätts också om inte regeringen, om den
ändrat denna restriktiva hållning, bort ha anmält frågan i Utrikesnämnden.

Problemställningar
De siffror över export till Förenade arabemiraten, Bahrain, Kuwait, Oman och
Saudiarabien under 1995 som redovisas i anmälan överensstämmer inte med
redovisningen i regeringsskrivelsen 1995/96:204 avseende den svenska
krigsmaterielexporten år 1995. Enligt denna redovisning uppgick värdet av
exporten (faktisk utförsel) till de fem länderna till praktiskt taget noll.
Siffrorna stämmer däremot överens med den statistik angående beviljade
utförseltillstånd, som Krigsmaterielinspektionen (KMI ) redovisat och som UD
lämnat ut.
När det gäller vad anmälaren kallar ?riksdagens direktiv? torde avses
utrikesutskottets uttalande hösten 1994 (bet. 1994/95:UU1) enligt vilket
situationen för mänskliga rättigheter i bl.a. Gulfstaterna gav anledning till
betydande oro. Regeringen borde enligt utskottet fästa stor vikt vid detta i
samband med eventuellt nya ansökningar om krigsmaterielexport.
Den restriktiva linje som nämns i anmälan torde avse dåvarande
utrikeshandelsminister Mats Hellströms uttalanden i riksdagen hösten 1994. Som
svar på en fråga (1994/95:61) om vapenexport till stater i Mellanöstern sade
Mats Hellström den 18 oktober 1994:

Med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska läge i Mellanösternområdet avser
jag att föreslå regeringen att inte ge tillstånd för ny vapenexport till
området.

Detta uttalande upprepades den 18 november 1994, då Mats Hellström besvarade
en fråga (1994/95:91) om vapenexport. Hellström sade följande:

Mitt svar är detsamma nu som då: Med hänsyn till rådande säkerhetspolitiska
läge i Mellanösternområdet avser jag att föreslå regeringen att inte ge
tillstånd för ny vapenexport till området. För övrig krigsmateriel ställer
riktlinjerna för krigsmaterielexport delvis annorlunda krav än vad som gäller
beträffande krigsmateriel för strid. Detta beaktas vid prövningen av enskilda
ärenden. Jag vill understryka att prövningen kommer att vara mycket restriktiv
också när det gäller sådan export till Mellanösternområdet. Försvarsindustrin
kan därför inte påräkna nya affärer med övrig krigsmateriel i denna region som
något givet.

Mats Hellströms efterträdare som ansvarig inom regeringen för
krigsmaterielfrågor, samordningsminister Jan Nygren, utfrågades våren 1996 i
konstitutionsutskottet med anledning av ett exportärende avseende Oman. På
frågan om den socialdemokratiska regeringen enligt Nygrens mening levt upp
till den restriktivitet varom man talade hösten 1994 svarade Nygren jakande.
Han menade också att behandlingen av Oman-ärendet, där regeringen gav
tillstånd till export av ett marint ledningssystem, 9LV, inte ändrade hans
inställning just därför att ärendet i många avseenden var unikt (bet.
1995/96:KU30 s. 163).
Det kan konstateras att Mats Hellström sagt att han avsåg att föreslå
regeringen att den inte skulle ge tillstånd för ny vapenexport till det
aktuella området. Därmed uttalade han sig inte om huruvida några restriktioner
skulle gälla i fråga om s.k. följdleveranser. Vidare uttalade Hellström att
prövningen av såväl krigsmateriel för strid som av övrig krigsmateriel skulle
vara restriktiv.

Statsrådsberedningens promemoria
Utskottet har med anledning av anmälan och överväganden i denna promemoria
ställt vissa frågor till Statsrådsberedningen. I en promemoria av den 21 mars
1997 bilaga A 5.8 upprättad inom Utrikesdepartementet och delvis
sekretessbelagd har följande svar givits på utskottets frågor.
Under 1995 och 1996 har utförseltillstånd beviljats till samtliga fem
aktuella stater i Gulfområdet. Tillstånden har i samtliga fall utom ett avsett
övrig krigsmateriel. Det fall som avsåg krigsmateriel för strid gäller en
leverans av tre enheter av det marina ledningssystemet 9LV, som utskottet
granskade i särskild ordning 1996 (bet. 1995/96:KU30). Samtliga tillstånd
avsåg följdleveranser, dvs. leveranser med anknytning till tidigare levererade
system. KMI/regeringen bedömde att de fem staterna uppfyllde riktlinjernas
krav för export av övrig krigsmateriel och att följdleveranser till tidigare
givna exporttillstånd ansågs möjliga.
När det gäller frågan om den restriktivitet avseende export till
Gulfstaterna som förutvarande utrikeshandelsminister Mats Hellström uttalat
hösten 1994 anförs i promemorian att regeringens grundsyn var och är
restriktiv. Vid beredningen av de här aktuella enskilda ärendena beaktades
riktlinjernas distinktion mellan krigsmateriel för strid och övrig
krigsmateriel samt den mellan nya åtaganden och följdleveranser.
Beträffande utrikesutskottets uttalande hösten 1994 (bet. 1994/95:UU1) om
hänsynen till situationen för mänskliga rättigheter i Gulfstaterna i samband
med ansökningar om krigsmaterielexport anförs i promemorian att det fästes
stor vikt vid respekten för mänskliga rättigheter i den helhetsbedömning som
gjordes. Denna respekt är enligt promemorian ett centralt villkor för att
tillstånd skall beviljas.
Ett av de här aktuella ärendena avsågs enligt promemorian att tas upp till
behandling i utrikesnämnden, nämligen det tidigare nämnda Omanärendet 1995.
Detta behandlades i allmän beredning den 16 mars 1995, då det bedömdes
önskvärt att förankra ett positivt ställningstagande från regeringens sida i
Utrikesnämnden. Emellertid visade det sig inte möjligt att få till stånd ett
möte med nämnden, varför kontakter togs med partiledare individuellt för att
på så sätt förankra ärendet. Ärendet anmäldes vid Utrikesnämndens sammanträde
den 7 juni 1995 av statsrådet Mats Hellström.
Två av de aktuella ärendena behandlades enligt promemorian i rådgivande
nämnden. Ett av ärendena avsåg krigsmateriel för strid och bedömdes falla
under riktlinjernas avsnitt om följdleveranser.

Utfrågning av handelsminister Leif Pagrotsky
Statsrådet Leif Pagrotsky har vid en utfrågning bilaga B 2 redovisat vissa
statistiska uppgifter om värdet av den faktiska utförseln av krigsmateriel
till de här aktuella länderna för åren 1993-1996 enligt följande:

1993 37 miljoner kr
1994 29 miljoner kr
1995 0,1 miljon kr
1996 3,5 miljoner kr.

Värdet av tillståndsgivningen under samma period var enligt Pagrotsky
följande:
1993 169 miljoner kr
1994 37 miljoner kr
1995 350 miljoner kr
1996 4 miljoner kr.

På frågan om hur regeringen bedömer utvecklingen i Gulfområdet avseende
bl.a. situationen för de mänskliga rättigheterna svarade Pagrotsky att MR-
situationen lämnar en del övrigt att önska och att det finns en risk för
konflikter i området. Dessa förhållanden påverkar utvecklingen av
krigsmaterielexporten.
Pagrotsky tillfrågades om tillståndet att föra ut ytterligare enheter av
9LV-systemet till Oman 1995 utgjorde en korrekt tillämpning av riktlinjerna
för krigsmaterielexport. Pagrotsky svarade att han inte gjorde någon annan
bedömning än den KU gjorde i sin granskning 1996. Han framhöll också att de
nya reglerna för krigsmaterielexporten som började tillämpas 1993 medförde att
9LV, som tidigare klassats som icke-krigsmateriel, klassades som krigsmateriel
för strid. Det ansågs vara en brist att elektroniken i 9LV-systemet inte var
klassad som krigsmateriel. Den tidigare utförseln av 9LV till Oman var baserad
på denna brist i reglerna före 1993.
På frågan om det är möjligt att exportera krigsmateriel för strid till
Gulfstaterna svarade Pagrotsky att beträffande Gulfstaterna och hela Mellan-
östern tillämpas riktlinjerna mycket strikt i alla avseenden och att endast
export av övrig krigsmateriel har kommit i fråga under de senaste åren.

Utskottets bedömning
Utskottet finner att tillstånd till utförsel av krigsmateriel till ett värde
av 354 miljoner kronor beviljats till de fem s.k. Gulfstaterna under 1995 och
1996 och att tillstånden avsåg följdleveranser till tidigare exporterad
materiel. Inspektionsmyndigheten och/eller regeringen har under den aktuella
tiden bedömt att Gulfstaterna uppfyllde riktlinjernas krav för export av övrig
krigsmateriel men inte för krigsmateriel för strid. Utskottet konstaterar att
i fyra fall avsåg tillstånden övrig krigsmateriel. Det femte fallet avsåg en
leverans av tre enheter av det marina ledningssystemet 9LV till Oman, ett
ärende som granskades särskilt av utskottet 1996. Denna materiel, som sedan
1993 räknas som krigsmateriel för strid, klassades enligt de tidigare reglerna
som icke-krigsmateriel. Utskottet fann vid sin granskning av Oman-ärendet 1996
ingen anledning till kritik av regeringens handlande. Då inga nya
omständigheter framkommit vid årets granskning, vidhåller utskottet sin
uppfattning härvidlag. Till 1996 års betänkande i denna del fogades fem
reservationer, bakom vilka Folkpartiet, Centerpartiet, Vänsterpartiet och
Miljöpartiet stod.
När det gäller frågan om restriktivitet i exporten av krigsmateriel i
området har utskottet redogjort för utrikesutskottets uttalande respektive
dåvarande utrikeshandelsminister Mats Hellströms uttalanden hösten 1994.
Utskottet konstaterar att utrikesutskottets och Mats Hellströms uttalanden
avsåg nya ansökningar respektive ny vapenexport. Enligt utskottets mening är
det rimligt att anta att både utrikesutskottet och Hellström med sina
uttalanden inte avsåg följdleveranser, vilket de här granskade tillstånden
avsåg i samtliga fall.
Vad gäller särskilt respekten för mänskliga rättigheter säger sig regeringen
ha fäst stor vikt vid denna aspekt i sin helhetsbedömning, och utskottet
finner ingen anledning att i denna del ifrågasätta regeringens bedömning.
Granskningen föranleder i övrigt inga ytterligare uttalanden.

8. Vissa biståndsfrågor

8.1 Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam 1988- 1996

Inledning
Detta granskningsärende grundas på en muntlig anmälan i utskottet den 7
december 1995 angående svensk biståndspolitik med särskild inriktning på Kuba
och Vietnam. Granskningen avser primärt mandatperioderna 1988-1991, då
Socialdemokraterna innehade regeringsmakten, och 1991-1994, då de borgerliga
partierna innehade regeringsmakten. Perioden 1994-1996, med Socialdemokraterna
åter i regeringsställning, belyses översiktligt. Biståndshistorien för Vietnam
(från 1965) och Kuba (från 1969) redovisas i kort, sammanfattad form. En mera
detaljerad redovisning återfinns i bilaga A 6.1.
Inledningsvis redovisas den svenska biståndspolitikens allmänna inriktning
och utveckling, vidare det aktuella resursflödet (1997) och förändringar i
detta under senare år. Innehållet i två utvärderingar av den svenska
biståndspolitiken, från 1994 (Ds 1994:137) resp. 1996 (OECD, DAC 1996:19)
redovisas i bilaga.
Grundmaterialet till denna promemoria är riksdagstrycket i form av
budgetpropositionerna och utrikesutskottets betänkanden om biståndspolitiken
för tiden 1971-1995/96. I förekommande fall har även den del av Statsliggaren
som omfattar UD och biståndspolitiken använts. Härutöver har diverse material
som Sida ställt till förfogande använts, däribland en promemoria om det
svenska biståndet till Kuba 1988-1996 bilaga A 6.2, utarbetad av
Latinamerikaavdelningen. Dessutom ingår i underlaget två promemorior från
Statsrådsberedningen bilaga A 6.3 med svar på frågor som utskottet ställt
angående vissa regeringsbeslut.
De frågor som granskningen avser att besvara gäller de särskilda målen för
biståndet till Kuba och Vietnam, resursöverföringen, eventuella villkor som
varit förknippade med biståndet samt viktigare uppföljningar/utvärderingar som
gjorts. Denna del av undersökningen kan sägas utgöra en studie av de olika
regeringarnas implementation av biståndspolitiken och dess överensstämmelse
med målen för biståndspolitiken och riksdagens intentioner. En andra del av
undersökningen gäller regeringens handläggning av de ärenden av principiell
betydelse eller annars av större vikt i biståndspolitiken och den
konstitutionella grunden för denna. Denna inriktning av granskningen har
godkänts av utskottet vid sammanträde den 31 oktober 1996.
I bilaga A 6.1 återfinns en fullständig förteckning över de källor och den
litteratur som använts.

Den svenska biståndspolitikens allmänna inriktning och utveckling

Framväxt och utveckling
(Källa: SOU 1994:19, SOU 1997:7 s. 195 f.)
Åren 1960-1962 utgör ett formativt skede i den svenska biståndspolitiken. En
viktig roll spelade FN:s generalförsamlings beslut hösten 1960 om att göra
1960-talet till FN:s utvecklingsårtionde. I beslutet ingick det s.k.
enprocentsmålet för i-ländernas bistånd och målet om en femprocentig årlig
tillväxt i u-länderna.
Den 10 februari 1961 tillsatte regeringen den s.k. U-beredningen under
statsministerns ordförandeskap. I beredningen ingick också ytterligare tre
statsråd och representanter för näringslivet, folkrörelser och missionen. Den
23 februari 1962 presenterades resultatet av beredningens arbete i form av en
proposition (prop. 1962:100) som kommit att kallas ?biståndspolitikens bibel?.
I propositionen föreslogs att det övergripande målet för biståndspolitiken
skulle vara att höja de fattiga folkens levnadsnivå. Fyra delmål angavs
avseende resurstillväxt, ekonomisk och social utjämning, ekonomiskt och
socialt oberoende samt demokratisk samhällsutveckling. Formerna för biståndet
skulle enligt propositionen vara handelspolitiskt, kommersiellt, tekniskt,
finansiellt, multilateralt och bilateralt bistånd. Yrkesutbildning och
familjeplanering angavs som särskilt angelägna verksamheter.
1962 års biståndspolitiska beslut innebar både en mycket snabb
biståndspolitisk utveckling och att biståndet i allt väsentligt blev en
statlig angelägenhet, såväl finansiellt som organisatoriskt. Biståndet var vid
denna tid främst inriktat på insatser inom hälso-, jordbruks- och
livsmedelsområdena. Från mitten av 1960-talet tillkom yrkesutbildning och
familjeplanering. År 1968 beslutade riksdagen att anta det s.k.
enprocentsmålet, vilket medförde att biståndets omfattning ökade mycket
snabbt. I början av 1970-talet genomfördes ett stort antal utredningar om
införandet av nya biståndsformer.
Från mitten av 1970-talet och cirka ett decennium framåt pågick såväl
internationellt som i Sverige en diskussion om en ny ekonomisk världsordning
och den s.k. nord-syddialogen. Vid 1980-talets mitt omprövades grunderna för
det internationella utvecklingssamarbetet, och biståndets effektivitet och
kvalitet ställdes i centrum. Synen på förhållandena mellan de olika aktörerna
i biståndsprocessen liksom den dittills kritiska inställningen till de
internationella finansieringsinstitutionerna omprövades också. Från slutet av
1980-talet präglades biståndsdebatten av frågor om miljö och utveckling,
betydelsen av demokrati och mänskliga rättigheter samt u-landskvinnornas
villkor.
I Sverige konsoliderades biståndet på nivån 1 % av BNP, sedermera 1 % av BNI
(bruttonationalinkomsten). Inriktningen av biståndspolitiken lades fast i
riksdagens beslut med anledning av proposition 1977/78:135 om riktlinjer för
internationellt utvecklingssamarbete m.m. samt proposition 1978/79:113 om
riktlinjer för u-landsinformation och biståndets organisation m.m. I den
sistnämnda propositionen föreslogs att Utbildningsberedningen, sedermera BITS,
SAREC och IMPOD (ett organ för u-landsimport) skulle permanentas.
Biståndet utvecklades inom nya sektorer, bl.a. offentlig förvaltning, miljö,
demokrati och privat näringsliv, och i nya samarbetsländer, bl.a. de nya
demokratierna i östra och centrala Europa. Riksdagen beslutade 1988 om
införande av ett femte biståndspolitiskt mål, innebärande framsynt hushållning
med naturresurser och omsorg om miljön. 1996 antog riksdagen ett sjätte mål
avseende främjande av jämställdhet mellan män och kvinnor. 1989 antogs
riktlinjer för biståndet till Afrika och 1991 om biståndet till Latinamerika.
De senaste årens biståndspolitik präglas av bl.a. bildandet av den nya
biståndsmyndigheten Sida och beslutet om en avsevärd minskning av
biståndsanslagen. Omprövning av ett stort antal biståndsinsatser och
biståndsprogram har inletts.
Den organisatoriska förändringen innebar att fem tidigare fristående
myndigheter slogs samman den 1 juli 1995 till en myndighet, Styrelsen för
internationellt utvecklingssamarbete, Sida. Sida är en sammanslagning av
?gamla? SIDA, SAREC (Styrelsen för u-landsforskning), BITS (Beredningen för
internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete), Swedecorp (Styrelsen för
internationellt näringslivsbistånd) och Sandö U-Centrum. Syftet med
förändringen var att öka effektiviteten och tydligheten i det bilaterala
utvecklingssamarbetet.

Utvecklingssamarbetets styrning
Enligt 9 kap. 3 § första stycket RF företar riksdagen budgetreglering för
närmast följande budgetår eller, om särskilda skäl föranleder det, för annan
budgetperiod. Riksdagen bestämmer därvid till vilka belopp statsinkomsterna
skall beräknas och anvisar anslag till angivna ändamål. Besluten härom upptas
i en statsbudget. Enligt andra stycket kan riksdagen besluta om att särskilt
anslag på statsbudgeten skall utgå för annan tid än budgetperioden. Den
sistnämnda bestämmelsen ger enligt grundlagskommentaren (Holmberg och
Stjernquist, 1980 s. 322) stöd för reservationsanslagen liksom för systemet
med visst årligt belopp för ett bestämt antal budgetår eller tills vidare.
Grundläggande för styrningen av utvecklingssamarbetet är riksdagens uppdrag
till regeringen. Detta tar sig uttryck i de av riksdagen fastlagda allmänna
målen för biståndspolitiken och i de beslut som riksdagen årligen fattar med
anledning av regeringens budgetproposition. I dessa beslut ingår både
ställningstaganden i fråga om utvecklingssamarbetets allmänna inriktning och
beslut om anslag för biståndsändamål.
I det bilaterala utvecklingssamarbetet skall enligt riksdagens beslut med
anledning av propositionen om styrnings- och samarbetsfrågor i biståndet
(prop. 1992/93:244, bet. 1992/93:UU26, rskr. 1992/93:342) s.k. landstrategier
som regeringen fastställer utgöra det främsta styrinstrumentet. Avsikten med
införandet av denna ordning var att tydliggöra och förstärka regeringens
ansvar för inriktningen och omfattningen av samarbetet med enskilda
samarbetsländer. Denna ordning ersatte en tidigare som innebar att man
arbetade med programländer för vilka s.k. landramar utarbetades. Biståndet
inom de av riksdagen beslutade landramarna benämndes landprogram.
I proposition 1992/93:244 anfördes bl.a. att landramarnas betydelse som
styrinstrument hade minskat och att det ändamålsanknutna biståndet, såsom
forsknings- och näringslivsbistånd och stöd till demokrati och mänskliga
rättigheter, hade ökat. En styrning som i större utsträckning utgick från en
ändamåls- och sektorsindelning av biståndsmyndigheternas verksamheter ansågs
ha större möjlighet att bli mål- och resultatinriktad än den dåvarande
landinriktade styrningen.
I propositionen föreslogs att indikativa planeringsramar skulle ersätta de
dåvarande avtalsfästa landramarna. Utrikesutskottet ansåg att i begreppet
indikativ låg att ett visst mått av flexibilitet infördes i medlens
användning. Enligt utskottet innebar reformen i denna del att riksdagen fattar
beslut om planeringsramen för varje land men att en möjlighet till begränsade
överföringar mellan olika verksamhetsområden bibehålls. Samtidigt var avsikten
att mera långsiktiga delar av det ändamålsbestämda biståndet skulle infogas i
de indikativa planeringsramarna.
I Statsliggaren redovisas under Internationellt samarbete medelsfördelningen
mellan de olika verksamheterna eller anslagen. Medlen på anslaget C 2
disponeras av Sida om inget annat anges. Vidare specificeras villkoren för
medelsanvändningen, varvid Sida bl.a. bemyndigas att ingå avtal med främmande
makt eller internationell organisation om insats eller bidrag varom Sida får
fatta beslut samt uppdra åt berörd utlandsmyndighet att på Sidas vägnar
underteckna sådana avtal. Medel under de anslagsposter som avser enskilda
samarbetsländer ställs till Sidas förfogande genom regeringens beslut om
samarbetsavtal, landstrategi eller motsvarande beslut om verksamhetens
inriktning.
I Statsliggaren anges också nivån på sådana insatser som Sida utan
regeringens medgivande får fatta beslut om. Enligt Statsliggaren 1995/96 var
detta belopp 35 miljoner kronor per insats. I Statsliggaren bestäms också
vilka förpliktelser Sida får ikläda sig utöver tidigare gjorda utfästelser.
Enligt Statsliggaren 1995/96 fick Sida för t.ex. programländer, för vilka
gällande landstrategier fanns, ikläda sig förpliktelser motsvarande högst fem
gånger det anvisade beloppet.

Resursflödet och biståndets fördelning
(Källor: OECD/DAC 1996:19, prop. 1996/97:1 volym 7)
Sverige har historiskt sett varit ett av de länder som i förhållande till
landets BNP givit det största biståndet. Sverige var bland de första länderna
som nådde upp till målet 0,7 %. Biståndets andel av BNP var som högst 1992, då
det uppgick till 1,03 %. Sedan dess har andelen sjunkit till 0,7 % budgetåret
1997. Enligt 1997 års budgetproposition skall denna nivå gälla även 1998 och
1999.
Den totala biståndsramen för budgetåret 1997 uppgår till 11 946 200 000 kr
inkl. asylkostnader, EU-bistånd och administration m.m. Anslaget för
internationellt utvecklingssamarbete uppgår till drygt 10 miljarder kronor
(10 191 400 000 kr.) Biståndet har under den senaste tioårsperioden
1984/85-1994/95 ökat med i genomsnitt 2,2 % per år. Under periodens första
hälft ökade biståndsanslaget med 4,9 % per år, medan det från 1989/90 minskade
med 0,4 % per år i genomsnitt.
Biståndet fördelas i 1997 års budget på bilateralt samarbete, 7 724 miljoner
kronor (68 %), multilateralt samarbete, 2 521 miljoner kronor (28 %) och
biståndsförvaltning (4 %) Av det bilaterala biståndet går den största delen,
1 540 miljoner kronor, till länder i Afrika, 1 175 miljoner kronor går till
särskilda utvecklingsprogram och 1 052 miljoner kronor går till humanitärt
bistånd. Till länder i Asien går 885 miljoner kronor och till länder i
Latinamerika går 430 miljoner kronor. De tre största mottagarländerna är
Indien (300 miljoner kronor), Moçambique (245) och Sydafrika (230).

Resultat
Under senare år har två studier redovisats som på en övergripande nivå
värderat det svenska utvecklingssamarbetet. Den ena är en slutrapport från
kommittén för analys av utvecklingssamarbete, Studier av bistånd (Ds
1994:137). Den andra är en rapport från OECD:s biståndskommitté (DAC), utgiven
1996. Innehållet i dessa rapporter redovisas i bilaga A 6.1.

Utvecklingssamarbetet med Kuba fram till 1980
(Källa: Sandgren, 1982)

Sammanfattning av bilagt underlagsmaterial
Det svenska utvecklingsbiståndet till Kuba synes främst ha emanerat från en
politisk markering av sympati för Kubas strävan till utveckling och nationellt
oberoende. Fattigdomskriteriet i den svenska biståndspolitiken, dvs. att det
skulle föreligga ett hjälpbehov baserat på landets ekonomiska svårigheter,
talade klart emot bistånd till Kuba. Från formell synpunkt bör framhållas att
riksdagen aldrig fattade något beslut grundat på ett allsidigt
utredningsmaterial om att göra Kuba till programland.
Under perioden 1969/70-1979/80 utbetalades till Kuba ca 310 miljoner kronor,
varav 10 miljoner kronor för s.k. bredare samarbete. Cirka två tredjedelar av
allt bistånd gick till undervisningssektorn, framför allt avseende utrustning
och läromedel till skolor samt utrustning och experter för ett
skolbokstryckeri. I övrigt gick biståndet till hälso-, lantbruks- och
industrisektorn.
Det svenska biståndet till Kuba hade inte någon påtaglig betydelse för Kubas
nationella oberoende. Däremot synes det ha lämnat ett värdefullt bidrag till
främjandet av ekonomisk och social utjämning. Insatserna på hälso- och
undervisningsområdena förefaller ha varit framgångsrika.
Riksdagens uttalande 1976 om att biståndet till Kuba skulle avvecklas
successivt innebar en tydlig omsvängning i synen på samarbetet med Kuba. Bakom
denna omsvängning låg bl.a. landets militära och ekonomiska engagemang i olika
hänseenden i afrikanska länder och landets ekonomiska situation, inklusive
anslaget till försvaret. Biståndet till Kuba avvecklades under en treårsperiod
och upphörde med budgetåret 1979/80. Därefter inleddes ett s.k. bredare
samarbete.
Framför allt tre politiska partier - (m), (s) och (v) - profilerade sig
beträffande biståndspolitiken gentemot Kuba. Moderata samlingspartiet agerade
konsekvent för en sänkning eller avveckling av biståndet. Socialdemokraterna
stod såväl i regeringsställning som i opposition för en generös Kuba-politik.
Vänsterpartiet intog konsekvent den mest generösa attityden. Centerpartiet
agerade vid två tillfällen under den här aktuella perioden för minskade anslag
till Kuba.

Utvecklingssamarbetet med Vietnam fram till 1988
(Källa: Sandgren, 1990)

Sammanfattning av bilagt underlagsmaterial
De materiella skadorna till följd av de amerikanska bombningarna av
Nordvietnam perioden mars 1965-oktober 1968 utgjorde det främsta motivet för
den socialdemokratiska regeringen att initiera svenskt bistånd till Vietnam.
Perioden 1965/66-1971/72 gjordes ingen åtskillnad mellan humanitärt bistånd
och återuppbyggnadsbistånd. Från 1972/73 övergick biståndet till reguljärt
utvecklingssamarbete med DRV:s regering tillsammans med återuppbyggnadsbistånd
till den provisoriska revolutionära regeringen (PRR) i Sydvietnam. Stödet till
Vietnam uppgick t.o.m. budgetåret 1987/88 till drygt 5 miljarder kronor. Ca.
hälften av detta gick till Bai Bang-projektet inklusive stödprojekt till
detta.
Bai Bang- eller Vinh Phu-projektet, det största enskilda svenska
biståndsprojektet i Vietnam, har blivit mest känt för att det drabbats av
förseningar och fördyringar. Kontinuerliga utvidgningar av projektet har varit
huvudorsaken till kostnadsstegringarna. Samhällsekonomiska beräkningar fram
till 1990 har utfallit klart negativt, men vissa resultat har varit positiva
för Vietnam, bl.a. att projektet genererat en omfattande utveckling av
landsbygden i Vinh Phu-området.
Hälsobiståndet (570 miljoner kronor) har varit huvudsakligen inriktat på
primärvård, bl.a. avseende familjeplanering och mödra- och barnavård. Sverige
har också bidragit med medel för uppbyggandet resp. återuppbyggandet av
sjukhus. Importstödet (ca 1 800 miljoner kronor) koncentrerades under 1980-
talet till inköp av varor, insatsvaror och reservdelar till jordbruket och
konsumtionsvaruindustrin.
Vietnams intervention i Kambodja 1978 påverkade successivt den svenska
politiken mot Vietnam. 1987 villkorades det fortsatta utvecklingssamarbetet
med de vietnamesiska truppernas tillbakadragande före 1990. Villkoret
uppfylldes under 1989.
De politiska skiljelinjerna var relativt stabila under den här aktuella
perioden. De borgerliga partierna ville i varierande grad minska eller helt ta
bort biståndet efter Kambodjainvasionen 1978. Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet arbetade för att biståndet inte skulle utnyttjas som ett
politiskt påtryckningsmedel. Mot slutet av perioden skärptes den
socialdemokratiska hållningen så att villkor ställdes på ett fortsatt
samarbete i form av ett trupptillbakadragande från Kambodja före 1990.

Utvecklingssamarbetet med Kuba 1988-1996
(Huvudkälla: Sida, Latinamerikaavdelningen, PM 1996-11-18)

Inledning
Som framgått av skildringen ovan avvecklades biståndet till Kuba med utgången
av budgetåret 1979/80, då Kuba upphörde att vara programland. Därmed övergick
det tidigare reguljära biståndet via SIDA till ett s.k. bredare samarbete
genom biståndsmyndigheterna BITS och SAREC. Den senare typen av bistånd har
dock, liksom den förra, varit underordnad de allmänna biståndspolitiska målen.
De medel, som på detta sätt ställdes till den kubanska regeringens förfogande,
redovisades inte på något systematiskt sätt i budgetpropositionerna.
Utbetalningarna uppgick t.ex. budgetåret 1987/88 till 15-20 miljoner kronor
och biståndet var inriktat på mindre insatser genom BITS
(sockerindustriprojekt) och SAREC (forskningssamarbete).
Efter regeringsskiftet hösten 1991 beslöt den nya borgerliga regeringen i
november 1991 att utvecklingssamarbetet skulle upphöra i takt med att ingångna
avtal avslutades. Denna politik, som redovisas närmare längre fram i denna
promemoria, medförde att de svenska insatserna praktiskt taget upphörde
budgetåret 1994/95.
Regeringsskiftet hösten 1994 medförde en ny omläggning av biståndspolitiken
gentemot Kuba, då den socialdemokratiska regeringen i februari 1995 beslöt
återuppta visst samarbete inom ramen för BITS och SAREC. I oktober 1995 beslöt
regeringen återuppta samarbetet med Kuba i form av stöd till initiativ i Kuba
syftande till att skapa förutsättningar för ekonomiskt och politiskt
systemöppnande och främjande av demokratireformer och respekt för mänskliga
rättigheter. Biståndet för budgetåret 1995/96 uppgick till ca 9,5 miljoner
kronor. Stödet administrerades av Sida.
Mot denna bakgrund framstår det som mest praktiskt att översiktligt skildra
biståndet till Kuba under hela perioden 1988-1996 i en följd, dvs. inte
uppdelat på de olika regeringsperioderna. I det följande redovisas
resursflödet och biståndets inriktning samt de politiska skiljelinjerna i den
svenska biståndspolitiken i vad avser stödet till Kuba.

Resursflödet
Under perioden 1988/89-1995/96 betalades ut sammanlagt 87,5 miljoner kronor.
Huvuddelen av medlen, ca 62 miljoner kronor (71 %), betalades ut under den
socialdemokratiska regeringen 1988-1991, medan 15,84 miljoner kronor (18 %)
betalades ut under perioden 1991-1994 av den borgerliga regeringen. Efter
regeringsskiftet 1994 har ca 10 miljoner kronor betalts ut.
Den dominerande delen av utbetalda medel, ca 45 miljoner kronor (52 %) har
kanaliserats via BITS, medan forskningsstödet via SAREC uppgått till 31,7
miljoner kronor (36 %). Övriga poster är mycket små.

Biståndets ekonomi och inriktning
Sedan 1980 har utbetalda medel för tekniskt samarbete uppgått till ca 125
miljoner kronor. Under perioden 1988-1996 har ca 45 miljoner kronor betalts ut
för tekniskt samarbete. Av det totala stödet sedan 1980 har ca 60 miljoner
kronor avsett reservdelar till den delvis svenskutrustade sockerindustrin. 30
miljoner kronor har avsett utrustning till projekt syftande till
kunskapsöverföring inom industri och hälsovård.
80 % av det totala stödet har avsett industrisektorn vilket dominerats av
återkommande leveranser av reservdelar till sockerbruk, kompletterat med
utbildning av personal. Stödet till sockerindustrin har även avsett energi-
och miljöaspekter. I övrigt har stödet inom industrisektorn avsett
metodutveckling och höjning av den tekniska kompetensen i syfte att
effektivisera utnyttjandet av gjorda investeringar.
Resterande 20 % av stödet fördelar sig på miljö, hälsovård, energi, gruvor,
transport och fysisk planering. Miljösamarbetet har inriktats på pappers-,
massa- och sockerindustrins miljöpåverkan. Inom hälsovården har stödet gått
till institutionssamarbete inom hjärtkirurgi innefattande utrustningsstöd.
Inom energisektorn har samarbetet huvudsakligen avsett energisparande samt
försök med alternativa energikällor. Inom gruvsektorn har förstudier gjorts
avseende guldutvinning.
Enheten för kontraktsfinansierat tekniskt samarbete (EKOSAM) vid Sida
genomförde i november 1995 ett femdagars seminarium i Havanna. Syftet med
seminariet var bl.a. att verka för att identifiera områden för eventuellt
fortsatt stöd. Vidare har EKOSAM avsatt medel för ett kunskapsutbyte i Sverige
mellan tolv utvalda kubaner och svenska företag och institutioner under 1996.
Stöd till forskningssamarbete har förmedlats genom SAREC, som sedan 1995 är
en del av Sida. Totalt har stödet under åren 1977-1993 uppgått till drygt 58
miljoner kronor. Under perioden 1988-1996 har stödet uppgått till 31,7
miljoner kronor. Syftet med samarbetet har varit att bedriva
resultatorienterad forskning inom områden som är av ömsesidigt intresse för
deltagande institutioner och där Sverige kan bidra med relevant
forskningskompetens. Efter den inledande fasen har forskning bedrivits inom
medicin, jordbruk, naturvetenskap och teknik på en kvalificerad nivå som
ligger nära den internationella forskningsfronten.
Genom regeringsbeslut den 12 oktober 1995 bemyndigades Sida/SAREC att
fullfölja påbörjade insatser efter uppehållet sedan 1991. Beslut fattades av
Forskningsnämnden vid Sida att Sidas forskningsavdelning SAREC skulle få
disponera 2 miljoner kronor för avslutning av några särskilt utvalda projekt.
Biståndet genom enskilda organisationer har varit begränsat. Under perioden
1988-1996 har ca 3,65 miljoner kronor förmedlats genom enskilda
organisationer. De organisationer som fått stöd är Olof Palmes Internationella
Centrum (OPIC), Svenska Missionsrådet (SMR) och Forum Syd.
Stöd till katastrofhjälp om 3,2 miljoner kronor har gått till Kuba under
åren 1991-1996. Medel har tagits i anspråk från katastrofanslaget och anslagen
till tekniska organisationer. Stödet över katastrofanslaget förmedlades
1993/94 till WHO/ICH (Institute for Child Health i Uppsala). I övrigt har
medel kanaliserats genom Svenska Röda korset, huvudsakligen till nödhjälp.
När det gäller övriga biståndsinsatser genom Sida sedan 1995 kan nämnas att
efter regeringsbeslutet den 12 oktober 1995 har åtta insatser om totalt 4,8
miljoner kronor blivit beslutade genom anslaget utvecklingssamarbete Cen-
tralamerika och Karibien budgetåret 1995/96. Den mest omfattande insatsen har
avsett ett program för utbildning av kubanska statstjänstemän i national-
ekonomi. Beslut har vidare fattats om genomförande av en studie över den
kubanska ekonomins utveckling genom FN:s ekonomiska kommission för
Latinamerika och Karibien (ECLAC). Mindre stöd avseende resebidrag inom ramen
för regeringsbeslutet om systemöppnande bistånd har givits för bl.a. en
ekumenisk delegationsresa till Kuba 1996. Medel har också avsatts för
resebidrag för kubanska medborgares deltagande i Sidas internationella kurser
(tidigare BITS). Stöd till kulturutbyte har beviljats för konst- och
vänskapstriennalen Karibien/Sverige genom den svenskbaserade kulturföreningen
Fenix.

Politiska skiljelinjer
(Källa: Utrikesutskottets betänkanden 1988/89-1995/96)
Under perioden 1988/89-1989/90 förekom inga motioner i riksdagen som tog sikte
på svensk biståndspolitik riktad mot Kuba.
Regeringen föreslog i budgetpropositionen 1990/91 att en ny anslagspost
skulle inrättas, Demokrati, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd. I
fråga om biståndspolitikens allmänna inriktning föreslog Moderaterna
motionsvis att biståndet borde ges en uttalad demokratiprofil. Bistånd borde
enligt (m) inte ges till länder med regimer som förtrycker sitt folk och
inskränker mänskliga rättigheter. Folkpartiet och Centern ansåg att
demokratimålet borde prioriteras högre. Vänsterpartiet och Miljöpartiet
betonade också vikten av att demokrativärdena fick spela en roll i
biståndspolitiken.
Utrikesutskottet anförde med anledning av propositionens förslag i denna del
bl.a. följande (bet. 1990/91:UU15). Enligt utskottet fanns det en bred
politisk enighet om den stora betydelsen av demokratimålet i det svenska
utvecklingssamarbetet. Målet innebar att Sverige tagit ställning för
människors kamp för frihet och mot politiskt förtryck. Enligt utskottets
uppfattning förutsatte den fulla respekten för de mänskliga fri- och
rättigheterna ett demokratiskt samhällsskick, och kränkningar av de mänskliga
rättigheterna kunde aldrig accepteras i något land. Det var enligt utskottet
viktigt att i biståndssamarbetet ta hänsyn till de ofta svåra förhållandena i
form av fattigdom, låg utbildningsnivå och ekonomisk och politisk orättvisa
som rådde i u-länderna och utforma biståndet därefter i syfte att så långt
möjligt uppfylla demokratimålet. Demokratisträvanden borde återspeglas i hela
biståndssamarbetet. Enligt utskottet var det ofrånkomligt att framsteg resp.
bakslag i den demokratiska processen återspeglades i fördelningen av biståndet
och i biståndets innehåll. Utskottet tog avstånd från förslagen i den nämnda
m-motionen om att omedelbart avveckla biståndet till bl.a. Vietnam om inte
villkoren för att uppnå fred, försoning eller flerpartisystem infriades.
Utskottet var heller inte berett att tillmötesgå förslaget om femåriga
avvecklingsplaner för mottagarländer där en utveckling mot flerpartisystem
inte bedömdes ske. Med sådana fasta regler för avbrytande av bistånd riskerade
man enligt utskottet att frånhända sig möjligheterna att stödja social och
ekonomisk utveckling för de mest behövande människorna och därmed också
förbättra förutsättningarna för att främja demokrati i dessa länder.
Målgrupperna för Sveriges bistånd borde enligt utskottet även inkludera
människor i länder där förutsättningarna för en snabb demokratisk utveckling
var ogynnsammare. Både Moderaterna och Folkpartiet reserverade sig till förmån
för egna motionsförslag.
I flera motioner som väcktes 1990/91 riktades kritiska synpunkter på
biståndet till Kuba med innebörd att Kuba inte borde omfattas av det reguljära
samarbetetet med BITS med hänvisning till bristen på demokratiska fri- och
rättigheter och mänskliga rättigheter på Kuba. Utrikesutskottet avstyrkte
motionerna eller ansåg dem besvarade och anförde bl.a. att det kvarvarande
biståndssamarbetet med Kuba borde medverka till ekonomiska reformer och
demokratisk utveckling. Situationen för mänskliga rättigheter borde enligt
utskottet vägas in i överväganden beträffande biståndets omfattning och
inriktning. Moderaterna och Folkpartiet reserverade sig gemensamt och anförde
därvid att stödet till Kuba borde ges till organisationer som arbetade för ett
demokratiskt Kuba.
Efter valet 1991 tillträdde en borgerlig regering under Carl Bildt (m), som
hösten 1991 beslutade att utvecklingssamarbetet med Kuba skulle avvecklas. I
1991/92 års budgetproposition anfördes under avsnittet om demokrati och
mänskliga rättigheter bl.a. att Sverige som biståndsgivare borde föra en aktiv
dialog om demokratifrågorna med samarbetsländerna. Regeringen ansåg det
angeläget att denna process rymde klara budskap och tydliga signaler.
Biståndsdialogen måste bli ett mer verkningsfullt instrument för att främja
pluralism, flerpartisystem och mänskliga rättigheter. Det borde stå klart för
samarbetsländer som inte visade en tydlig vilja att driva
demokratiseringsprocessen framåt att detta påverkade biståndets framtida
omfattning och inriktning. Mot denna bakgrund var det enligt regeringens
mening angeläget att svenskt utvecklingssamarbete mer aktivt än dittills
understödde vad som gjordes för att befästa demokratins landvinningar och för
att på andra håll vinna demokratiska genombrott.
Utrikesutskottet instämde i allt väsentligt i vad som anförts i
propositionen i denna del och tillade bl.a. att Sverige självfallet inte
omedelbart borde upphöra med sitt bistånd till länder som uppvisade brister i
demokrati och/eller respekt för mänskliga rättigheter. Bistånd till länder som
systematiskt bröt mot de mänskliga rättigheterna måste dock enligt utskottet
omprövas.
Socialdemokraterna förordade i en motion 1991/92 att Sverige och andra
europeiska länder skulle samarbeta med Kuba för att därigenom bidra till att
minska kubanernas fruktan för återgång till beroende av USA. Utrikesutskottet
konstaterade att sitationen för mänskliga rättigheter på Kuba hade försämrats
ytterligare under senare tid och att förutsättningarna för ett väl fungerande
biståndssamarbete med Kuba inte var goda. Riktat demokratifrämjande bistånd
borde dock kunna lämnas. Motionen avstyrktes, men Socialdemokraterna
reserverade sig inte.
1992/93 föreslog Vänsterpartiet att Sverige inte borde medverka i USA:s
embargopolitik mot Kuba utan i stället medverka till en demokratisering genom
t.ex. forsknings- och kultursamarbete. Utskottet utgick från att Sverige på
lämpligt sätt fortsatte att verka för respekt för mänskliga rättigheter i Kuba
och för att befrämja en utveckling mot en demokratisk rättsstat. Utskottet
hänvisade till regeringsbeslutet den 14 november 1991 med innebörd att SAREC:s
och BITS utvecklingssamarbete med Kuba skulle upphöra. Alltjämt fanns utrymme
för viss utbytesverksamhet genom Svenska institutet och projektinsatser genom
enskilda organisationer. Utrikesutskottet förklarade motionen besvarad. Ingen
reservation.
1993/94 föreslog Vänsterpartiet att det kubanska folket, inte den kubanska
regeringen, skulle få humanitärt bistånd i form av mat, medicin och kläder.
Enligt utskottets uppfattning var det inte effektivt och adekvat att bedriva
utvecklingssamarbete med myndigheter i Kuba. Några hinder mot humanitära
insatser eller insatser för systemöppning, demokrati och mänskliga rättigheter
förelåg inte. Utrikesutskottet förklarade motionen besvarad.
I 1994/95 års budgetproposition anfördes att beredskap borde finnas för stöd
till de demokratiska krafterna i Haiti och Kuba. I en motion föreslog
Folkpartiet att bistånd borde förmedlas till de demokratiskt sinnade krafterna
på Kuba. Vänsterpartiet föreslog att det tekniskt-vetenskapliga samarbetet med
Kuba borde återupptas och förordade även forskningssamarbete och kulturutbyte
med Kuba. Utrikesutskottet hänvisade till regeringens beslut i februari 1995
som innebar att möjligheter åter hade öppnats för att återuppta
stipendieutbyte och forskningssamarbete med Kuba, varmed motionen förklarades
besvarad.

Särskilda regeringsbeslut
(Källor: PM från Sida; vissa regeringsbeslut; PM från UD)
Den 29 september 1988 beslutade regeringen att bifalla en hemställan från
SAREC rörande en insats om fortsatt stöd till forskningssamarbete med Kuba om
totalt högst 11,5 miljoner kronor under budgetåret 1988/89-1989/90.
Den 24 januari 1991 beslutade regeringen att godkänna en forskningsinsats
till en kostnad av högst 20,7 miljoner kronor under budgetåren 1990/91--
1992/93.
Den borgerliga regering som tillträdde efter 1991 års val beslutade som
framgått i det föregående den 14 november 1991 att utvecklingssamarbetet med
Kuba skulle upphöra i takt med att ingångna avtal avslutades. Som motiv för
beslutet angavs att Kuba ej bedrev en utvecklingspolitik som var förenlig med
främjande av mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomiska reformer. En
konsekvens av beslutet var att det dittillsvarande samarbetet via BITS och
SAREC avbröts. BITS tekniska samarbete med Kuba avslutades successivt, och
kubanska medborgare antogs inte till BITS kurs- och stipendieverksamhet.
Svenska institutet upphörde med att rikta inbjudningar till Kuba avseende
stipendieprogram som finansierats av BITS. Forskningssamarbetet med SAREC
avslutades helt den 30 juni 1994. Några restriktioner avseende stöd genom
enskilda organisationer eller i fråga om katastrofinsatser i Kuba har inte
införts.
Den 28 juli 1994 avslog regeringen en hemställan från SAREC om att
treårsavtalet mellan Sverige och Kuba avseende forskningssamarbetet för tiden
1990/91-1992/93 skulle förlängas ytterligare ett år. Motiveringen till
beslutet var att ingen förändring inträffat i Kuba som motiverade en
omprövning av regeringens beslut den 14 november 1991.
I den budgetproposition (prop. 1994/95:100, bil. 4), som lades fram av den
socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet 1994, anfördes att
beredskap borde finnas för stöd till de demokratiska reformprocesserna i Haiti
och Kuba. Personer i regionen borde enligt propositionen inbjudas att delta i
den internationella kursverksamheten. I övrigt borde beredskap finnas för
katastrofbistånd, kultursamarbete och fortsatt samarbete genom enskilda
organisationer som arbetade i Karibien.
Regeringen beslöt den 9 februari 1995 att kubanska medborgare åter kunde
komma i fråga för BITS-finansierad kurs- och stipendieverksamhet samt att
SAREC fick fullfölja det avbrutna forskningssamarbetet med Kuba. Medel för
dessa sistnämnda insatser skulle belasta tredje huvudtitelns anslag C 7
Styrelsen för u-landsforskning. Regeringen ansåg att BITS stipendieverksamhet
kunde vara ett positivt inslag i en strävan att främja större öppenhet,
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i Kuba. Regeringen ansåg
därutöver att såväl Kuba som Sverige av vetenskapliga skäl hade ett ömsesidigt
intresse av att forskningssamarbetet genom SAREC fullföljdes.
Fr.o.m. den 1 juli 1995 tog den nya biståndsmyndigheten Sida över ansvaret
för dessa verksamheter.
Den 12 oktober 1995 beslutade regeringen att Sida genom internationella och
svenska institutioner och organisationer får stödja initiativ i Kuba som
bidrar till att skapa förutsättningar för ekonomisk och politisk systemöppning
och som främjar demokratiska reformer och respekten för mänskliga rättigheter.
I beslutet hänvisade regeringen till beslutet i EU:s allmänna råd den 2
oktober 1995 att inleda en sonderande dialog med Kuba i syfte att främja en
fredlig övergång till demokrati och ekonomisk öppenhet. Parallellt med
dialogen skulle EU genomföra vissa humanitära och andra biståndsinsatser.
Bl.a. mot denna bakgrund ansåg regeringen att det borde finnas möjligheter för
Sverige att bidra till att skapa förutsättningar för den nyss nämnda
ekonomiska och politiska systemöppningen.

Sammanfattning av underlagsmaterialet
Kuba upphörde som programland 1980, då biståndet övergick till s.k. bredare
samarbete genom BITS och SAREC. 1988/89-1995/96 uppgick utbetalningarna inom
den angivna ramen till 87,5 miljoner kronor. 71 % av medlen betalades ut under
den socialdemokratiska regeringen 1988-1991 och 18 % under den borgerliga
regeringen 1991-1994. Perioden 1994/95-1995/96 betalades ca 10 miljoner kronor
ut till Kuba. 52 % av medlen kanaliserades genom BITS och stödet via SAREC
motsvarar 36 %.
För tekniskt samarbete via BITS har ca 45 miljoner kronor betalats ut under
den här aktuella perioden, varav 80 % har avsett industrisektorn. Stödet till
forskningssamarbete via SAREC har uppgått till ca 32 miljoner kronor. Genom
enskilda organisationer har 3,65 miljoner kronor förmedlats till Kuba. Genom
det särskilda anslaget till Centralamerika och Karibien har åtta projekt till
en kostnad av 4,8 miljoner kronor beslutats till Kuba.
Synen på det svenska biståndet till Kuba polariserades partipolitiskt med
särskild tydlighet på grund av förslaget i 1990/91 års budgetproposition om
att inrätta ett särskilt anslag för demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitärt bistånd. I en reservation i anslutning till utrikesutskottets
betänkande med anledning av propositionens förslag anförde Moderaterna och
Folkpartiet att stödet till Kuba borde ges till organisationer som arbetade
för ett demokratiskt Kuba. Sedan en borgerlig regering tillträtt efter 1991
års val avbröts utvecklingssamarbetet i takt med att gällande avtal löpte ut.
Motivet var att Kubas utvecklingspolitik inte var förenlig med främjande av
mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomiska reformer. Under den borgerliga
regeringen 1991-1994 avvisade majoriteten i utrikesutskottet vid flera
tillfällen förslag från Socialdemokraterna resp. Vänsterpartiet om att på
olika sätt ändra regeringens Kuba-politik. Den borgerliga regeringen stod kvar
vid sin bedömning av Kuba i juli 1994, då SAREC fick avslag på sin hemställan
att förlänga forskningssamarbetet med Kuba. I den socialdemokratiska
regeringens första budgetproposition 1994/95 signalerades beredskap för stöd
till de demokratiska krafterna i Kuba, en inställning som (fp) delade med
regeringen.
I två beslut under 1995 lättade den socialdemokratiska regeringen på
restriktionerna gentemot Kuba. I februari detta år beslutade regeringen att
kubaner kunde få delta i kurs- och stipendieverksamhet i BITS regi, och i
november beslutade regeringen att Sida fick stödja initiativ som skapade
förutsättningar för ekonomisk och politisk systemförändring och som främjade
demokratiska reformer och respekt för mänskliga rättigheter.
Regeringen har i sex fall fattat beslut av principiell betydelse eller
annars av större vikt i ärenden som gäller bistånd till Kuba. Fyra av dessa
beslut har fattats av socialdemokratiska regeringar och två av den borgerliga
regering som innehade regeringsmakten 1991-1994. Perioden 1988-1991 fattades
beslut om forskningsinsatser via SAREC. Bildtregeringens beslut 1991
respektive 1994 har nyss berörts liksom fallet är med den socialdemokratiska
regeringens två beslut 1995 genom vilka svenska biståndsinsatser åter blev
möjliga.

Utvecklingssamarbetet med Vietnam 1988-1996

Period 1 1988-1991

(Källa: budgetpropositioner 1988/89-1990/91)
Formell grund för utvecklingssamarbetet
Genom ett regeringsbeslut i april 1987 uppdrogs åt SIDA att planera det
fortsatta samarbetet med Vietnam så att inga bindande åtaganden skulle finnas
vid utgången av budgetåret 1989/90. Insatser för tiden efter denna skulle dock
förberedas. En förutsättning för fortsatt bistånd var att Vietnam dragit
tillbaka sina trupper från Kambodja. Vietnam hade utfäst sig att genomföra
tillbakadragandet senast år 1990.
Utvecklingssamarbetet med Vietnam reglerades i ett ettårigt avtal för
budgetåret 1989/90 och därefter i ett tvåårigt avtal för budgetåren 1990/91
och 1991/92.
Ekonomisk och social utveckling
I början av perioden präglades jordbruket av stagnation och brist på viktiga
insatsvaror, bl.a. konstgödning och bevattningsanordningar. Avregleringen av
jordbruket medförde större individuell frihet för bönderna. Under den senare
delen av perioden blev jordbrukets utfall avsevärt bättre som en konsekvens av
att driften baserades på familjer och att vädret var gynnsamt. 1989 var
Vietnam världens tredje största exportör av ris.
Beträffande den vietnamesiska industrin finns inga andra rapporter under
perioden än att industrisektorn i början av perioden befann sig i kris.
Vietnams befolkningsökning utgjorde under hela perioden ett stort problem.
Den fysiska miljön utsattes under hela perioden för svåra påfrestningar på
grund av svedjebruk och skogsavverkning för brännved. Särskilt beträffande
södra Vietnam betecknades de infrastrukturella effekterna av kriget som stora.
En långtgående och komplicerad omvandlingsprocess avseende ekonomin startade
1986. Den innebar bl.a. att produktionen i ökad utsträckning skulle styras av
marknadens krav. Den statliga förvaltningen skulle begränsas. Utländska
investeringar skulle välkomnas. Inflationstakten, som legat mycket högt,
skulle genom ett minskat budgetunderskott och en stramare penningpolitik
sänkas. Genom devalveringar skulle skillnaden mellan den officiella och den
parallella växelkursen minskas eller helst helt elimineras.
I periodens början rapporterades när det gällde liberaliseringen av ekonomin
att man mött stora svårigheter inom den statliga sektorn, liksom med priser
och löner. De ekonomiska skillnaderna mellan landets södra och norra delar
ökade. Erfarenheter av modern ekonomi, företagsledning m.m. saknades.
Stora förändringar inträffade emellertid inom ekonomin under loppet av
perioden i form av lägre inflation, stabilisering av valutan, positiv
realränta och borttagande av prisregleringen. I slutet av perioden
konstaterades dock att kampen mot budgetunderskottet, stigande inflation och
ökande arbetslöshet skulle bli viktiga uppgifter i det fortsatta
reformarbetet.

Politisk utveckling: omvärldsrelationer
I början av perioden ingick Vietnam och Internationella valutafonden (IMF) en
principöverenskommelse om ett strukturanpassningsprogram, som skulle utgöra
grunden för ett ekonomiskt stödprogram. Flera västländer visade intresse för
att medverka i denna process, och Frankrike förklarade sig villigt att leda en
stödgrupp för ändamålet. 1990/91 rapporterades att den förväntade
normaliseringen av Vietnams internationella relationer till följd av Vietnams
trupptillbakadragande från Kambodja 1989 ännu inte hade infunnit sig.
Normaliseringen avsåg flera västländer, länder i Vietnams närområde och de
internationella finansinstitutionerna. Under 1989 intensifierades kontakterna
med IMF, men avtalet om ekonomiskt stöd försenades på grund av motstånd från
USA.
Som en följd av genombrottet i den kambodjanska fredsprocessen efter det
vietnamesiska trupptillbakadragandet blev den amerikanska inställningen mera
positiv till frågan om det internationella finansiella stödet till Vietnam.
Vid periodens slut hade dock inget IMF-avtal kommit till stånd.
En annan aspekt av Vietnams internationella relationer gällde neddragningen
av det sovjetiska biståndet till följd av sammanbrottet av Sovjetunionen. All
handel mellan Sovjetunionen och Vietnam skedde från den 1 januari 1991 i
konvertibel valuta.

Politisk utveckling: mänskliga rättigheter och rättsväsende
I början av perioden frigavs de ca 100 000 fångar som haft anknytning till den
gamla sydvietnamesiska regimen och som varit internerade i s.k.
omskolningsläger. 250 fångar fick dock stanna kvar. Under hela perioden pågick
arresteringar av personer på grund av viss religiös, journalistisk eller
politisk aktivitet. Politiska fångar hölls internerade utan rättegång. Amnesty
International kritiserade domstolsväsendet, som dock rapporterades uppvisa
vissa förbättringar. Bland dessa fanns ny skatte- och företagslagstiftning som
genomfördes 1990-1991.
I början av perioden förekom en omfattande ström av båtflyktingar, av vilka
en stor andel bedömdes vara s.k. ekonomiska flyktingar. I viss omfattning
återvände senare båtflyktingarna till Vietnam. Den emigration som ägde rum
under FN:s kontroll ökade i omfattning. Även i detta sammanhang fanns ett
stort inslag av ekonomiska flyktingar.
I slutet av perioden bedömdes situationen för mänskliga rättigheter i
Vietnam som otillfredsställande, trots de reformer som genomförts.
I periodens början inträffade en viss liberalisering av kulturlivet. Den tog
sig uttryck i bl.a. ett ökande antal kritiska reportage i massmedierna, ökad
tillgång till såväl utländsk som vietnamesisk litteratur, vidare produktion av
samhällskritiska filmer och teaterpjäser samt ökad rörlighet inom landet. Dock
framhölls att den ekonomiska liberaliseringen inte följdes av en motsvarande
liberalisering på det icke-materiella planet.

Resursflödet
Totalt utbetalades 853 miljoner kronor under perioden 1988-1991. Härtill kom
312 miljoner kronor i utgående reservationer. Huvuddelen av medlen
kanaliserades genom SIDA.
Fördelningen av medlen på ändamål/projekt var under perioden genomgående
sådan att de tre budgetmässigt största projekten svarade mot cirka 90 % av
anslagna medel. Budgetåret 1988/89 var de tre största projekten Vinh Phu med
kringaktiviteter (121 miljoner kronor), varubistånd (78) och hälsosektorn
(47), totalt 245 miljoner kronor, motsvarande 92 % av anslaget. 1989/90 var de
tre största projekten Vinh Phu (130), hälsosektorn (53) och industri-
etablering (26), totalt 209 miljoner kronor, motsvarande 90 % av anslaget.
Budgetåret 1990/91 var de tre största anslagsposterna importstöd (253 miljoner
kronor), hälsosektorn (41) och skogssektorn (24), totalt 318 miljoner kronor,
motsvarande 90 % av anslaget.
Utanför landramen utbetalades under 1988-1990 sammanlagt 35 miljoner kronor
i katastrofbistånd. Under perioden utbetalades också 18 miljoner kronor till
SAREC.
Det totala resursflödet under perioden 1988/89-1990/91 uppgick till 1 217
miljoner kronor.

Biståndets inriktning
Under den här aktuella perioden inriktades biståndet på pappersindustri,
skogsbruk, hälsovård, industrietablering och varubistånd samt mot slutet av
perioden också på stöd till den allmänna reformprocessen, varvid varubistånd,
industri- och energistöd samt stöd till kompetensutveckling avseende bl.a.
företagsledning utgjorde viktiga inslag.
Samarbetet inom skogssektorn rapporterades i början av perioden ha fått ökad
vikt såväl inom som utanför Vinh Phu-projektet. Ökad vikt lades på markvård
och familjebaserat skogsbruk. Dessa insatser avsågs på sikt att bidra till
Vinh Phus försörjning med råvaror. Insatserna för yrkesskola och transporter i
anslutning till Vinh Phu förlängdes i syfte att möjliggöra att planerad
verksamhet skulle avslutas. Avtalet om Vinh Phu löpte ut vid halvårsskiftet
1990. 1989 drabbades anläggningen av driftsstörningar med påföljd att endast
45 % av kapaciteten kunde utnyttjas. Störningarna tillskrevs delvis det faktum
att Vietnam tagit över driftansvaret. I slutet av perioden rapporterades att
anläggningen fungerade tillfredsställande.
Stödet till hälsosektorn omfattade tre större komponenter: primärhälsovård,
driftsstöd till två svenskfinansierade sjukhus och läkemedelsstöd.
Tyngdpunkten i programmet lades under loppet av perioden på primärvård
inklusive familjeplanering.
Varubistånd/importstöd var under hela perioden ett prioriterat område, även
om det drogs ned under budgetåret 1989/90. Detta stöd syftade till att
tillföra Vietnam utländsk valuta för import av sådant som ansågs viktigt för
genomförandet av den ekonomiska reformpolitiken. I slutet av perioden bedömdes
att importstödet skulle komma att minska som en konsekvens av att uppgörelsen
med IMF skulle komma till stånd.

Politiska skiljelinjer
(Källa: Utrikesutskottets betänkanden 1988/89-1990/91)
De borgerliga oppositionspartierna markerade under perioden 1988-1991 i
varierande grad avvikande mening i förhållande till den socialdemokratiska
regeringens biståndspolitik gentemot Vietnam. Moderaterna motionerade 1988/89
om att biståndet skulle avvecklas och att någon ny landram inte skulle ersätta
den då gällande. Följande år förespråkade partiet att Vietnam borde avvecklas
som programland och att det aktuella biståndet skulle inriktas på åtgärder som
främjade demokrati och marknadsekonomi. 1990/91 ville Moderaterna att inga nya
medel skulle beviljas till Vietnam. Folkpartiet motionerade 1988/89 om att
landramen skulle dras ned med 100 miljoner kronor och att en plan skulle
upprättas för avveckling av biståndet till 1990. Året därpå förordade partiet
att samarbetet skulle begränsas, att en ny prövning skulle ske senare om
eventuellt fortsatt samarbete och att det aktuella biståndet skulle inriktas
på demokratifrämjande insatser. 1990/91 föreslog Folkpartiet ånyo en minskning
av anslaget med 100 miljoner kronor. Centern förordade 1990/91 en sänkning av
anslaget med 25 miljoner kronor.
Vänsterpartiet föreslog genomgående en ökning av anslaget med som mest 175
miljoner kronor (1990/91). 1989/90 föreslog partiet att bl.a. Sverige borde i
FN aktualisera frågan om internationellt bistånd till Vietnam och att Sverige
skulle stödja utvecklingen av Vinh Phu-området till ett socio-ekonomiskt
område.

Särskilda regeringsbeslut
(Källa: PM från UD)
Under den här aktuella perioden fattade regeringen åtta beslut av principiell
betydelse eller annars av större vikt. Sex av dessa avsåg insatser som på
grund av sin storlek krävde särskilt regeringsbeslut. De gällde stöd till
industrietablering, katastrofbistånd, forskningssamarbete (i två fall), stöd
till energisektorn samt stöd till skogssektorn. Ett beslut gällde en tvåårig
överenskommelse om utvecklingssamarbetet med Vietnam generellt, och ett beslut
avsåg ett s.k. proceduravtal.

Utvärdering avseende perioden 1988/89-1992/93
(Källa: PM, bilaga till regeringsbeslut 1994-06-23)
Regeringen beslutade den 23 juni 1994 att utvecklingssamarbetet med Vietnam
för perioden den 1 juli 1994 t.o.m. kalenderåret 1997 skulle ske i enlighet
med riktlinjer som angavs i en promemoria som bifogades beslutet. Promemorian,
som hade formen av en landstrategi för Vietnam för den nämnda perioden,
innehöll bl.a. resultatredovisningar för perioden 1988/89-1992/93 från de
olika biståndsmyndigheterna. Här återges i sammanfattning de resultat som
redovisas i promemorian.
Enligt regeringens bedömning hade det öppnare klimat som reformprocessen
lett till underlättat samarbetet och genererat en ökad effektivitet i
biståndet. Den övergripande målsättningen att stödja och stärka
reformprocessen ansågs ha uppnåtts.
Beträffande det institutionella stödet till reformprocessen ansågs det
svenska stödet ha spelat en viss katalytisk roll. Pågående insatser inom bl.a.
skatteområdet, utbildning och teknisk assistans inom banksektorn, samarbetet
med ett ekonomiskt policyinstitut samt stöd för att utveckla en
handelshögskola visade på goda resultat. Insatserna hade bidragit till en
system- och kompetensutveckling inom centrala statliga funktioner.
Stödet till rättsväsendet, som bestått av rådgivning i lagstiftningsfrågor,
utbildningsinsatser samt praktik för yrkesverksamma jurister, har enligt
promemorian bedrivits framgångsrikt sedan 1992.
Skogs- och miljöprogrammet, som tidigare varit inriktat på industriplanering
och råvaruförsörjning av Bai Bang, har successivt förskjutits mot stöd åt
reformprocessen med den privatbrukande bonden i centrum. Resultaten visar att
inriktningen varit relevant men att programmet borde ges klarare fokus, bättre
administration och bättre rapporteringsrutiner. Stödets utformning har enligt
promemorian sannolikt medverkat till ett mindre effektivt utnyttjande av
tillgängliga resurser.
Energistödet, som huvudsakligen syftat till att öka effektiviteten i
eldistributionen, har visat på goda resultat bl.a. i form av förbättrad
energitillgång, minskade energiförluster och förbättrad planering av
energidistributionen.
En utvärdering 1992 av hälsostödet hade visat på svagheter i
resursutnyttjande och administration av det tidigare givna stödet. Dock hade
en växande effektivitet konstaterats under de senaste åren, vilket tillskrevs
den pågående systemförändringen. Bl.a. hade inom ramen för projektet ett
växande antal vietnameser utbildats.
Kultursamarbetet, som syftar till att bidra till en pluralistisk och
demokratisk samhällsutveckling, hade bl.a. inneburit framgångsrikt stöd av
lokala radiostationer. Genom en svensk-vietnamesisk kulturfond hade ett stort
antal bidrag kunnat ges till individer, föreningar och byar över hela Vietnam.
Enligt en utvärdering under 1994 hade projektmålen för det särskilda
kvinnostödet som initierades 1987 uppnåtts och stödet hade administrerats väl.
Särskilt omnämndes ett framgångsrikt stöd åt en fond för kreditgivning till
kvinnor.
De policydiskussioner som förts inom ramen för fördelningen av importstödet,
som utgick fram till 1993, skall enligt promemorian ha medverkat till en ökad
vietnamesisk förståelse för de krav som övergången till marknads-ekonomi
ställt.
Beträffande BITS verksamhet framhålls i promemorian att intresset från
Vietnams sida har ökat kraftigt under senare år i synnerhet för kurser med
inriktning på management, teknik och miljö och att Vietnam visar ett mycket
stort intresse för att utvidga samarbetet med BITS.
SWEDECORP har enligt promemorian börjat spela en viktig roll för att utöka
samarbetet inom handel och investeringar i Vietnam. Ett utbildningsprogram för
chefer inom exportindustrin har givit tillfredsställande resultat liksom
miljöskyddsinsatser vid de tre största pappersbruken.
Enligt resultatredovisningen har SAREC uppvisat goda resultat inom
hälsoforskning, landsbygdsutveckling och miljö, teknik och industri samt inom
samhälls- och naturvetenskaperna.

Sammanfattning av underlagsmaterialet
Perioden 1988-1991 utbetalades i bistånd till Vietnam 853 miljoner kronor,
till vilket kom 312 miljoner kronor i reservationer. Huvuddelen av medlen
kanaliserades via SIDA. Utanför landramen utbetalades 1988-1990 sammanlagt 35
miljoner kronor i katastrofbistånd. Till SAREC utbetalades 1988-1991 18
miljoner kronor. Det totala resursflödet under perioden uppgick till 1 217
miljoner kronor.
Biståndet inriktades på pappersindustri, skogsbruk, hälsovård, industri-
etablering och varubistånd samt mot slutet av perioden också på stöd till den
allmänna reformprocessen, varvid varubistånd, industri- och energistöd samt
stöd till kompetensutveckling avseende bl.a. företagsledning utgjorde viktiga
inslag.
Vad gäller politiska skiljelinjer kan konstateras att de borgerliga
oppositionspartierna under perioden 1988-1991 i varierande grad markerade
avvikande mening i förhållande till den socialdemokratiska regeringens
biståndspolitik gentemot Vietnam. Det gällde både neddragningar av befintligt
bistånd och fullständig avveckling av biståndet. Moderaterna intog därvid den
mest avvikande och kritiska hållningen. Vänsterpartiet föreslog genomgående
ökningar av anslaget till Vietnam.
Under perioden fattades åtta regeringsbeslut av principiell betydelse eller
annars av större vikt, varav sex avsåg insatser som på grund av sin storlek
krävde regeringsbeslut, ett avsåg en tvåårig överenskommelse om biståndet
generellt till Vietnam och ett avsåg ett s.k. proceduravtal.
En resultatredovisning för perioden 1988/89-1992/93 gjordes 1994 i
anslutning till beslutet om en landstrategi för Vietnam. Av redovisningen
framgår bl.a. att den övergripande målsättningen att stödja och stärka
reformprocessen ansågs ha uppnåtts. Det svenska stödet ansågs ha spelat en
viss katalytisk roll vad gällde det institutionella stödet till
reformprocessen. Stödet till rättsväsendet bedömdes ha varit framgångsrikt.
Skogs- och miljöprogrammet borde ges klarare fokus, bättre administration och
bättre rapporteringsrutiner. Energistödet hade visat på goda resultat.
Hälsostödet visade på svagheter i resursutnyttjande och administration av det
tidigare givna stödet, men växande effektivitet hade konstaterats under senare
år.

Period 2 1991-1994
(Källa: budgetpropositioner 1991/92-1993/94)
Formell grund för utvecklingssamarbetet
Under periodens inledning reglerades samarbetet i ett tvåårigt avtal, som
gällde t.o.m. budgetåret 1991/92. Därefter ingicks ett nytt tvåårigt avtal
omfattande budgetåren 1992/93 och 1993/94. Avtalet avlöstes av en s.k.
landstrategi omfattande perioden den 1 juli 1994 - den 31 december 1997.
Enligt detta dokument är de övergripande målen för det svenska biståndet att
stödja de ekonomiska och politiska reformprocesserna samt att främja demokrati
och mänskliga rättigheter. I strategin förutsågs en betydande breddning av
biståndet utanför SIDA:s basprogram, särskilt genom en utökad BITS-verksamhet.
Även SWEDECORP och svenska enskilda organisationer förutsågs komma att spela
en viktig roll.

Ekonomisk och social utveckling
Inom den privatiserade jordbrukssektorn ökade produktiviteten. I slutet av
perioden bedömdes privatiseringen ha gett ett gott resultat.
Industrin ökade sin produktivitet. Under 1992 var industrin den del av
ekonomin som växte snabbast.
Målet för omvandlingen av den vietnamesiska ekonomin var en marknadsekonomi
av sydostasiatiskt snitt. Omorienteringen som inleddes 1986 ledde först i
slutet av 1980-talet till ett genombrott för marknadsekonomin. Ett kvarstående
problem inom ekonomin utgjorde de statliga företagen som fick konkurrera på
den internationella marknaden på samma villkor som konkurrenterna i
Sydostasien.
Under 1992 var produktionsökningen 8 %. Den genomsnittliga BNP-ökningen per
år för perioden 1989-1993 uppgick till 7 %. Exportinkomsterna ökade under 1992
med 12 %, och handelsbalansen var för första gången på 15 år positiv.
Inflationen hade sjunkit till 17,5 % i årsgenomsnitt 1992 och sjönk
ytterligare till 5 % 1993. Arbetslösheten var dock fortsatt hög. Ett hinder
för den ekonomiska utvecklingen var den svaga infrastrukturen, växande
korruption och en utbredd varusmuggling. I den ekonomiska reformprocessen hade
sjukvården och utbildningen eftersatts. Ett lån från bl.a. IMF i början av
1994 medförde att Vietnam kom i en relativt gynnsam ekonomisk situation.

Politisk utveckling: omvärldsrelationer
USA gav sommaren 1993 upp sitt motstånd mot en normalisering av relationerna
mellan Vietnam och de internationella finansinstituten. Dock dröjde det till
februari 1994 innan USA upphävde sitt handelsembargo. Den amerikanska
omorienteringen medförde att Vietnam fick det sedan länge planerade stödlånet
från IMF.
Den vietnamesiska omorienteringen av utrikespolitiken, som inleddes vid
1990-talets början, innebar ett närmande till framför allt länder i
närområdet, däribland tidigare fiender. En konsekvens härav var att Vietnam
tilläts delta i samarbetsorganisationen ASEAN på observatörsbasis. Flera
västländer, framför allt Frankrike, men även bl.a. Japan, återupptog
samarbetet med Vietnam och därmed också biståndsgivningen till Vietnam.
Gentemot Kina rådde fortfarande oenighet om rätten till de oljerika
Spratlyöarna. Till den vietnamesiska avspänningspolitiken hörde också den
kraftiga minskningen av anslaget till krigsmakten, innebärande bl.a. att
arméns personal halverades antalsmässigt.

Politisk utveckling: mänskliga rättigheter, rättsväsende
I periodens början hade Vietnam undertecknat alla FN-konventioner om mänskliga
rättigheter. Dock konstaterades att det fortfarande fanns brister i fråga om
rättsskyddet på grund av att långa fängelsestraff i många fall utdömdes för
politiskt och religiöst verksamma. I några fall utdömdes långa fängelsestraff
på basis av anklagelser för omstörtande verksamhet. Under perioden släpptes de
sista fångarna ut ur de s.k. omskolningslägren för tidigare sympatisörer till
den sydvietnamesiska regimen. Till detta skall läggas att det under perioden
också utvecklades ett friare kulturklimat, att möjligheten att uttrycka sig
fritt ökade och att toleransen gentemot oliktänkande också ökade. 1992 antogs
en ny konstitution, vilket gjorde det möjligt att genomföra val till ett
reformerat parlament. Parlamentet blev landets högsta politiska organ i
stället för som tidigare det kommunistiska partiet.
I 1993/94 års budgetproposition rapporterades att det politiska förtrycket i
viss mån hade lättat men att förändringarna gick för långsamt. Mot bakgrund av
bl.a. ökad frispråkighet och tolerans gentemot oliktänkande ansågs det
särskilt angeläget att förstärka stödet till de ekonomiska och demokratiska
reformprocesserna.

Resursflödet
Under perioden utbetalades totalt 688 miljoner kronor, vartill kom sammanlagt
393 miljoner kronor i utgående reservationer. Anslaget drogs kraftigt ned
mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94, i storleksordningen ca 110 miljoner
kronor. Av budgetpropositionen 1992/93 framgår att orsaken till denna
neddragning var den svenska regeringens missnöje med den politiska
reformtakten och situationen för de mänskliga rättigheterna samt en
pessimistisk bedömning av den vietnamesiska benägenheten att vidta
demokratifrämjande åtgärder i landet, varför en sänkning av landramen med 100
miljoner kronor föreslogs.
En jämförelse av den andel av biståndet som destinerades till de tre
finansiellt tyngsta ändamålen visar på en tilltagande diversifiering av
biståndet under perioden. Den ifrågavarande andelen sjönk nämligen från 83 %
budgetåret 1991/92 till 71 % 1993/94. Biståndet till hälsovården tillhörde
under hela perioden de tre högst prioriterade verksamheterna. Även
skogsprojektet hade en framskjuten ställning liksom
import/betalningsbalansstödet. Ett nytt högprioriterat område var biståndet
till infrastrukturella förbättringar fr.o.m. budgetåret 1992/93.
Biståndet utanför landramen uppgick under perioden till totalt 135 miljoner
kronor. I denna summa ingår bl.a. katastrofhjälp (ca 18 miljoner kronor),
bistånd för att utveckla demokrati och mänskliga rättigheter (6,5), stöd till
miljöåtgärder (23), bidrag från enskilda organisationer (28) samt anslag till
BITS (18), SWEDECORP (8) och SAREC (25).
Huvuddelen av biståndet kanaliserades liksom tidigare via SIDA, vars andel
sjönk förhållandevis kraftigt mellan 1992/93 och 1993/94. BITS och SWEDECORP
ökade sina andelar procentuellt kraftigt under perioden medan SAREC:s anslag
var tämligen konstant.
Det totala resursflödet under perioden 1991/92-1993/94 uppgick till 1 217
miljoner kronor.

Biståndets inriktning
Skogsstödet fokuserades under den här aktuella perioden på den enskilde
bonden/skogsbrukaren, vilket innebar en principiell förändring. Viktiga
komponenter i skogsstödet var rådgivning i markrättsliga frågor, metoder för
enskilda skogsbruk, återplantering, rådgivning för skogsutveckling och stöd
till ett skogsforskningsinstitut.
1992 genomförde SIDA en utvärdering av stödet till hälsovården och en av
Världsbanken finansierad sektorstudie, i vilka bl.a. förordades en
koncentrering av antalet insatser, en ökad uppmärksamhet på köns- och
befolkningsfrågor samt att målgruppen för det framtida stödet borde vara
kvinnor i fertil ålder. På denna grund utarbetades ett nytt program för
hälsovårdsinriktade insatser. Programmets bärande delar var
rådgivningsinsatser beträffande primärvård, mödra- och barnhälsovård inkl.
familjeplanering och aids/hiv-bekämpning, läkemedelskontroll och
administration av sjukhus. Detta program avsågs att gälla fr.o.m. budgetåret
1994/95.
De stora bristerna på infrastrukturområdet och deras hämmande inverkan på
den pågående ekonomiska reformprocessen motiverade SIDA till ett kraftigt
ökande engagemang avseende stöd till energisektorn. Tyngdpunkten i samarbetet
på det aktuella området förlades till ett flertal insatser på eldis-tri-
butionsområdet med landets tre kraftbolag som huvudsakliga mottagare av
biståndet. Viktiga komponenter i detta stöd är upprustning av
distributionsnätet, reparation av transformatorstationer samt utbildning av
ledningspersonal inom elkraftssektorn.
En viktig del av stödet till reformprocessen utgörs av insatser för att
bygga upp den institutionella kompetensen i Vietnam. Samarbetet på detta
område inriktades på insatser på skatte- och rättsområdena, materiellt stöd
och utbildningsinsatser inom bankväsendet, stöd till utbildning i
makroekonomi, ekonomisk policyanalys, företagsledning samt massmedie- och
kultursamarbete.
Mekanismen för valutafördelning inom ramen för importstödet
marknadsanpassades under 1992. Konsekvensen av marknadsanpassningen var att
bankerna i stället för staten fick ansvaret för fördelningen av valutan.
Under perioden 1991-1994 fick enskilda organisationer allt lättare att
arbeta i Vietnam. Bland organisationer med verksamhet i landet fanns Rädda
barnen, Diakonia och Svenska Röda korset. De två sistnämnda verkade i ett
samnordiskt projekt inriktat på hemvändande vietnameser. Svenska Röda korset
finansierade en representant för Internationella Röda korset i Hanoi samt ett
katastrofberedskapsprogram.
BITS arbetade främst för att främja ett vietnamesiskt deltagande i
internationella kurser. I ett principprogram som antogs 1993 fastlades att
SWEDECORP:s arbete skulle inriktas på kompetensutveckling, affärsutveckling
och kapitalförsörjning. På längre sikt planerades insatser inom industriell
miljövård och etablering av en kreditfond. Exempel på verksamheter i
SWEDECORP:s regi är utbildning av företagsledare i exportföretag, en
exportfrämjandeinsats och miljöinsatser. SAREC stöder sedan 1976 ett
omfattande forskningssamarbete som koncentrerats till jordbruk och medicin.
Under perioden 1991-1994 omfattade forskarutbytet ett tjugotal forskare, varav
merparten var vietnameser på utbildning i Sverige. Verksamheten hade dittills
berört ett tjugotal projekt.

Politiska skiljelinjer
Enligt 1991/92 års budgetproposition syftade biståndssamarbetet till att
stödja demokratifrämjande politiska och ekonomiska reformer. Enligt 1992/93
års budgetproposition hade den direkta kopplingen till reformprocessen
renodlats alltmer, och det bedömdes som angeläget att inom biståndet främja en
demokratisk utveckling. Den ekonomiska utvecklingen i Vietnam gjorde det
befogat att se över möjligheterna för ett bredare biståndssamarbete. I 1993/94
års budgetproposition framhölls att insatser inriktade på institutionellt stöd
till den ekonomiska reformprocessen inklusive rättsutveckling hade
prioriterats, t.ex. avseende en utveckling av ett fungerande skattesystem och
en modernisering av bankväsendet. De tre stora sektorsprogrammen - skogs- och
miljövård, hälsovård och energi - hade i ökande grad inriktats på att
förstärka utvecklingen mot marknadsekonomi.
Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet föreslog under
den aktuella perioden tämligen konsekvent en bibehållen eller utökad landram
för biståndet till Vietnam. Socialdemokraterna yrkade i sina motioner på en
måttlig ökning i storleksordningen 10-20 miljoner kronor, medan Vänsterpartiet
yrkade betydligt mer, i storleksordningen 60-120 miljoner kronor.

Särskilda regeringsbeslut
(Källa: PM från UD)
I sju fall fattade regeringen under den aktuella perioden beslut av
principiell betydelse eller annars av större vikt. I tre fall gällde besluten
stödinsatser som på grund av sin storlek krävde regeringsbeslut. I ett fall
avsåg beslutet en överenskommelse i form av ett tvåårsavtal om
utvecklingssamarbetet. I ett fall avsåg beslutet en landstrategi avseende
perioden den 1 juli 1994 - den 31 december 1997. I ett fall gällde beslutet en
ändring i ett proceduravtal.

Sammanfattning av underlagsmaterialet
Under perioden 1991/92-1993/94 utbetalades totalt 688 miljoner kronor, vartill
kom 393 miljoner kronor i reservationer. Mellan budgetåren 1992/93 och 1993/94
drogs anslaget ned med ca. 110 miljoner kronor på grund av regeringens
missnöje med den politiska reformtakten och de mänskliga rättigheterna i
Vietnam. Biståndet utanför landramen uppgick till 135 miljoner kronor,
däribland katastrofhjälp, bistånd för att utveckla demokrati och mänskliga
rättigheter, stöd till miljöåtgärder, bidrag från enskilda organisationer samt
anslag till BITS, SWEDECORP och SAREC. Det totala resursflödet under perioden
uppgick till 1 217 miljoner kronor.
Biståndet inriktades på skogsstöd, stöd till hälsovården och energisektorn,
insatser för uppbyggandet av den institutionella kompetensen, importstöd och
stöd till BITS, SWEDECORP och SAREC.
Oppositionspartierna Socialdemokraterna och Vänsterpartiet förordade under
perioden, i kontrast till regeringen, tämligen konsekvent en bibehållen eller
utökad landram för biståndet till Vietnam.
Särskilda regeringsbeslut av principiell betydelse eller annars av större
vikt fattades under perioden i sju fall. I tre fall gällde besluten
stödinsatser som på grund av sin storlek krävde regeringsbeslut. I ett fall
gällde beslutet en överenskommelse i form av ett tvåårsavtal om
utvecklingssamarbete. I ett annat fall gällde det ingående av ett avtal om en
landstrategi för Vietnam under perioden den 1 juli 1994-den 31 december 1997.
I ytterligare ett fall gällde beslutet en ändring i ett proceduravtal.

Period 3 1994-1996
(Källa: budgetpropositioner 1994/95-1995/96)
Formell grund för utvecklingssamarbetet
Utvecklingssamarbetet med Vietnam grundas på en s.k. landstrategi som gäller
för tiden 1 juli 1994-31 december 1997. Målet för utvecklingssamarbetetet med
Vietnam är enligt detta program att stödja den pågående ekonomiska och
politiska reformprocessen samt att främja demokrati och mänskliga rättigheter.

Ekonomisk och social utveckling
I 1994/95 års budgetproposition uttalades att den vietnamesiska regeringen
fortsatt att driva utvecklingen i marknadsekonomisk riktning. Som positiva
faktorer betecknades hög tillväxt, ökande export och utländska investeringar
samt relativt låg inflation. Stora underskott i bytesbalansen och
statsbudgeten, hög arbetslöshet, ökande sociala klyftor samt växande miljöhot
ansågs oroväckande. En utveckling mot ökad öppenhet i samhället pågick, men
utvecklingen mot politisk pluralism gick enligt regeringens mening långsamt.

Resurser
Budgetåret 1994/95 utbetalades 195,1 miljoner kronor. Biståndet kanaliserades
till sin huvuddel, 136,4 miljoner kronor, via SIDA, vidare till BITS (42,6),
SWEDECORP (5,2) och SAREC (11).
I 1994/95 års budgetproposition föreslogs en landram på 225 miljoner kronor
för 18-månadersperioden den 1 juli 1995-den 31 december 1996, motsvarande 170
miljoner kronor för tolvmånadersperioden den 1 juli 1995 -den 30 juni 1996.
Härutöver förutsattes ökade insatser för att främja demokrati och mänskliga
rättigheter samt stöd genom enskilda organisationer. Regeringen förutsåg även
tekniskt samarbete och näringslivssamarbete samt biståndskrediter,
forskningssamarbete och betalningsbalansstöd för budgetåret 1995/96. Riksdagen
beslöt i enlighet med regeringens förslag. Enligt regleringsbrevet disponerade
SIDA 255 miljoner kronor för 1995/96. Härtill kom 200 miljoner kronor i
ingående reservation. Under budgetåret togs totalt 206 miljoner kronor i
anspråk.

Biståndets inriktning
Landprogrammet för tiden 1994-1997 omfattar förvaltningsbistånd och fortsatta
insatser inom skogs-, hälso- och energisektorerna och för miljövård. Enligt
1994/95 års budgetproposition bör vid en bedömning av biståndets fortsatta
inriktning stor vikt läggas vid den ekonomiska reformprocessen, utbyggnad av
sociala sektorer samt tydliga förbättringar beträffande demokrati och
mänskliga rättigheter.
En stor del av det svenska biståndet avseende institutionella förändringar
går till reformer av den vietnamesiska förvaltningen, bl.a. skatteväsendet,
banksektorn och rättssystemet.
Stödet till skogssektorn syftar till att skogsresurserna skall utnyttjas
effektivt och hållbart och att landsbygden skall utvecklas ekonomiskt. Stödet
är för närvarande främst inriktat på skogsbruk och markvård. För 1994/95
rapporterades privatiseringen av skogsmark inte ha gett förväntat resultat
beroende på kunskapsbrister och dålig förmåga hos förvaltningen att hjälpa de
privata brukarna. Stödåtgärder riktades under 1994/95 mot bl.a. markrättsliga
frågor, jordreformer, brukningsmetoder och återplantering. Jämställdhetsfrågor
och miljöaspekter beaktas särskilt inom programmet.
Sveriges engagemang i energisektorn har ökat. Tyngdpunkten i programmet
ligger på eldistribution, bl.a. genom utbyggnad av elnätet på landsbygden.
Energisektorn har omorganiserats, vilket lett till förseningar av
energiprojekten.
Stödet till hälsosektorn har inriktats framför allt på utveckling av
strategier, reformer och kompetensutveckling. Dessutom görs direkta insatser
för speciellt utsatta grupper och geografiska områden. Under 1994/95 startades
ett program för framtagande av lagstiftning för läkemedelskontroll, och ett
center som arbetar med läkemedelsbiverkningar startades.
Under 1994/95 beviljades BITS en kredit för att bygga ut telenätet på
landsbygden. Antalet deltagare i BITS internationella kurser uppgick till 60
vietnameser, vilket var fler än tidigare år. SAREC gav stöd till forskning
inom hälso- respektive skogssektorn samt till forskning inom miljöområdet.

Särskilda regeringsbeslut
(Källa: PM från UD)
Under den här aktuella perioden har regeringen i två fall fattat beslut av
principiell betydelse eller annars av större vikt. I det ena fallet gällde det
stöd till ekonomiska reformprogram och skuldlättnadsåtgärder, och i ett annat
fall gällde det en kredit till ett vattenkraftsprojekt.

Politiska skiljelinjer
I en motion under 1994/95 markerade Moderaterna ånyo sin tidigare, under
perioden 1988-1991, framförda uppfattning att inga nya medel borde anvisas
till Vietnam och att landet borde avvecklas som programland. Folkpartiet
föreslog en sänkning av landramen med 30 miljoner kronor. Vänsterpartiet
föreslog att ramen borde ökas med 85 miljoner kronor.

Sammanfattning av underlagsmaterialet
Under den här aktuella perioden utbetalades totalt 401 miljoner kronor.
Biståndets inriktning bestäms av landprogrammet för perioden 1994-1998, enligt
vilket förvaltningsbistånd och fortsatta insatser inom skogs-, hälso- och
energisektorerna och för miljövård prioriteras. Två beslut av principiell
betydelse eller annars av större vikt har fattats av regeringen under perioden
avseende dels stöd till ekonomiska reformprogram och skuldättnadsåtgärder,
dels en kredit till ett vattenkraftsprojekt. Från regeringen politiskt
avvikande meningar om Vietnambiståndet har framförts av Moderaterna, som
föreslagit att Vietnam borde avvecklas som programland, Folkpartiet, som
föreslagit en sänkning av landramen, och Vänsterpartiet, som föreslagit en
ökning av landramen.

Sammanfattning av biståndspolitiken avseende Kuba och Vietnam 1988-1996
I denna allmänna sammanfattning av det svenska utvecklingssamarbetet med Kuba
och Vietnam under perioden 1988-1996 är avsikten att fånga in följande
aspekter:
1. Vilken betydelse har de allmänna biståndspolitiska målen haft för
biståndssamarbetet med respektive land? (De biståndspolitiska målen är
följande: strävan efter levnadsnivåhöjning, resurstillväxt, ekonomisk och
social utveckling, ekonomiskt och socialt oberoende, demokratisk utveckling,
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön. Det sjätte målet -
jämställdhet mellan män och kvinnor - infördes så sent som 1996 och har därför
inte varit aktuellt under perioden.)
2. Kan man urskilja några speciella mål för det enskilda landet vid något
tillfälle?
3. Har biståndssamarbetet varit förknippat med något eller några särskilda
villkor?
4. Vilken omfattning har resursöverföringen haft?
5. Har biståndssamarbetet varit föremål för någon mera systematisk uppföljning
eller utvärdering?
6. Vilka regeringsbeslut av principiell betydelse eller annars av större vikt
har fattats?
7. Har regeringsbesluten fattats på formellt korrekt grund? Har de
överensstämt med den biståndspolitik som riksdagen lagt fast?

Utvecklingssamarbetet med Kuba
1. Kuba har under den aktuella perioden inte varit ett programland inom
biståndspolitiken, dvs. landet har inte varit inlemmat i det reguljära
biståndssamarbetet. Ställningen som programland upphörde redan 1980, då det
tidigare reguljära samarbetet avbröts. Emellertid har det s.k. bredare
samarbete som ägt rum sedan 1980 också styrts av de allmänna målen för
biståndspolitiken. Med hänsyn till samarbetets karaktär - s.k. bredare
samarbete - har det dock inte funnits någon samlad Kubapolitik knuten till
något eller några av de biståndspolitiska målen.
2. Formellt vore det, med hänvisning till vad som nyss sagts, fel att påstå
att det funnits ett speciellt mål för biståndssamarbetet med Kuba. Indirekt
och i praktiken förefaller emellertid riksdagens beslut våren 1991 om att
införa en särskild anslagspost för demokratiutveckling, mänskliga rättigheter
och humanitärt bistånd ha bidragit till att fokusera demokratimålet i
samarbetet med Kuba, särskilt under den borgerliga regeringsperioden
1991-1994.
3. Under Bildtregeringen kan man rent av tala om demokratimålet som ett
särskilt villkor för biståndet till Kuba. Regeringsbeslutet i november 1991 om
att avveckla samarbetet med Kuba efter hand som gällande avtal löpte ut
motiverades med att den kubanska utvecklingspolitiken inte var förenlig med
främjande av mänskliga rättigheter, demokrati och ekonomiska reformer. Att
detta underförstådda villkor stod kvar under hela regeringsperioden framgår
av att den borgerliga regeringen så sent som i juli 1994, med hänvisning till
att någon förändring inte inträffat som motiverade en omprövning av 1991 års
beslut, avslog en framställan från SAREC om att få återuppta
forskningssamarbetet med Kuba.
4. Utbetalningarna av biståndsmedel till Kuba under den här aktuella perioden
uppgår till 87,5 miljoner kronor, fördelade på 71 % 1988/89-1990/91, 18 %
1991/92-1993/94 och 11 % 1994/95-1995/96. Dessa variationer speglar
skillnaderna i regeringspolitiken mellan de socialdemokratiska regeringarna
och den mellanliggande borgerliga regeringen.
5. Någon systematisk uppföljning eller utvärdering av biståndssamarbetet med
Kuba finns inte tillgänglig för den aktuella perioden.
6. Regeringen har i sex fall under perioden fattat beslut av principiell
betydelse eller annars av större vikt. Dessa beslut har fördelats jämnt mellan
period 1 (1988/89-1990/91), period 2 (1991/92-1993/94) och period 3
(1994/95-1995/96). De två första besluten gällde forskningsinsatser genom
SAREC som till följd av sin storlek krävde regeringsbeslut. De två besluten
som den borgerliga regeringen fattade hösten 1991 och sommaren 1994 har
beskrivits under punkt 3 ovan. De två beslut som den socialdemokratiska
regeringen fattade i februari respektive oktober 1995 hade föregåtts av nya
signaler beträffande Kubapolitiken i 1994/95 års budgetproposition, enligt
vilken beredskap för stöd till de demokratiska krafterna i Kuba aviserades.
Beslutet på våren 1995 innebar att kubaner åter kunde få komma i fråga i kurs-
och stipendieverksamheten inom ramen för BITS verksamhet. I november samma år
gavs SIDA i uppdrag att stödja initiativ som skapade förutsättningar för
ekonomisk och politisk systemförändring och som främjade demokratiska reformer
och respekt för mänskliga rättigheter.
7. Huruvida regeringens beslut stämt överens med den politik som lagts fast av
riksdagen är vanskligt att avgöra. Emellertid kan konstateras att den
socialdemokratiska regeringens beslut 1988 och 1991 var att betrakta som
rutinbeslut av närmast administrativ karaktär - besluten förefaller ha legat
inom ramen för den gällande politiken, s.k. bredare samarbete, som inte
styrdes av något särskilt program. Den borgerliga regeringens beslut om en
drastisk inskränkning av biståndet synes ha byggt på den uppgradering av
demokratimålet som hade skett redan i den socialdemokratiska regeringens
budgetproposition 1990/91 och som sedan ytterligare vässades i den borgerliga
regeringens första budgetproposition 1991/92. 1994 års beslut förefaller vara
en logisk konsekvens av 1991 års beslut; regeringen sade sig inte ha funnit
några tecken till förbättring av situationen i Kuba sedan det förra
beslutstillfället. Den socialdemokratiska regeringens två beslut under 1995
förefaller ha byggt på en mera optimistisk prognos beträffande möjliga
förändringar i Kuba. Den nya politiken innebar att man borde stödja och
uppmuntra de krafter inom landet som strävade efter demokrati och respekt för
mänskliga rättigheter. Regeringen fick underhand stöd för sin syn hos EU:s
allmänna råd, som i oktober 1995 beslutade inleda en s.k. sonderande dialog
med Kuba i syfte att främja en fredlig övergång till demokrati och ekonomisk
öppenhet.

Utvecklingssamarbetet med Vietnam
1. Biståndspolitikens allmänna mål - med undantag för jämställdhetsmålet -
synes ha varit tillämpliga på utvecklingssamarbetet med Vietnam under hela
perioden.
2. Det tydligaste exemplet på särskilda mål för utvecklingssamarbetet med
Vietnam finns i den landstrategi som lades fast våren 1994 inför det nya
landprogram som avser perioden den 1 juli 1994 - den 31 december 1997. Enligt
detta är de övergripande målen för det svenska biståndet att stödja de
ekonomiska och politiska reformprocesserna samt att främja demokrati och
mänskliga rättigheter. Detta tema kan också urskiljas i den borgerliga
regeringens budgetpropositioner under hela regeringsperioden.
3. I ett fall kan ett explicit villkor i biståndspolitiken urskiljas, nämligen
det villkor för fortsatt bistånd som riksdagen fattade beslut om 1987.
Villkoret gällde att Vietnam skulle ha dragit tillbaka sina trupper från
Kambodja före 1990. Detta beslut manifesterades i direktiv till SIDA att
upprätta sådana avtal fram t.o.m. 1989/90 att det inte skulle finnas några
åtaganden efter detta budgetårs utgång. Sedan trupptillbakadragandet skett
under 1989 kunde ett fortsatt utvecklingssamarbete från budgetåret 1990/91
börja planeras.
4. Resursflödet under perioden 1988-1994 uppgick sammanlagt till 2 434
miljoner kronor inkl. reservationer. Fördelningen mellan de två
regeringsperioderna var fullständigt jämn: 1 217 miljoner kronor per
treårsperiod. Under budgetåren 1994/95 och 1995/96 (18 månader långt)
utbetalades drygt 400 miljoner kronor exklusive reservationer. I normalfallet
var förändringarna från ett budgetår till nästa förhållandevis små eller inga
alls. Ett tydligt undantag från detta mönster finns. Det gäller neddragningen
mellan budgetåret 1992/93 och 1993/94, då den borgerliga regeringen, med
hänvisning till missnöjet med den politiska reformtakten och situationen för
mänskliga rättigheter samt pessimism beträffande framtida demokratifrämjande
åtgärder, sänkte landramen med 110 miljoner kronor.
5. I anslutning till beslutet om en landstrategi för Vietnam 1994 redovisades
resultatet av biståndssamarbetetet för perioden 1988/89-1992/93. Den
övergripande målsättningen att stödja reformprocessen ansågs ha uppnåtts. Det
svenska stödet ansågs ha spelat en katalytisk roll beträffande det
institutionella stödet till reformprocessen. Stödet till rättsväsendet
bedömdes ha varit framgångsrikt. Skogs- och miljöprogrammet borde enligt
redovisningen ges klarare fokus och administrationen och
rapporteringsrutinerna borde förbättras. Energistödet hade visat goda
resultat. Beträffande det tidigare givna hälsostödet fanns svagheter i
resursutnyttjande och administration, men växande effektivitet hade
konstaterats under senare år. Vad gäller det största enskilda projektet i det
svenska biståndet till Vietnam, Bai Bang- eller Vinh Phu-projektet, har detta
kännetecknats av förseningar och fördyringar främst till följd av
kontinuerliga utvidgningar av projektet. Samhällsekonomiska kalkyler som
sträcker sig fram till 1990 har utfallit klart negativt. Vissa resultat har
dock bedömts som positiva för Vietnam, bl.a. att projektet genererat en
omfattande utveckling av landsbygden i Vinh Phu-området.
6. Under den aktuella perioden har regeringen, utöver beslut om
budgetpropositionerna och regleringsbreven, fattat 16 beslut av principiell
betydelse eller annars av större vikt. Tre av dessa beslut, 1990-06-07, 1992-
02-04 och 1994-04-29, har avsett samarbetsavtal med Vietnam, varav det
sistnämnda gällde en s.k. landstrategi för perioden den 1 juli 1994 - den 31
december 1997. Två beslut har avsett proceduravtal (1990-10-11 resp. 1993-11-
04). Tio av besluten har avsett insatser som på grund av sin storlek krävt
regeringsbeslut. Besluten avser i tre fall stöd till forskningssamarbete
(1989-08-24, 1991-06-27, 1993-06-24), två har avsett insatser inom
energisektorn (1991-04-25, 1996-03-28). Enskilda insatser har beslutats
beträffande industrirehabilitering (1988-02-18), katastrofhjälp (1988-06-09),
skogssektorn (1991-08-22), banksektorn (1992-04-15), betalningsbalansstöd inom
ramen för en internationell stödgruppsinsats (1993-09-23) och importstöd
(1994-11-17).
7. Enligt UD:s promemoria har de beslut som regeringen fattat i de här
aktuella fallen grundats på riksdagens beslut om omfattningen och inriktningen
av det svenska utvecklingssamarbetet med Vietnam för perioden 1988-1996.
Merparten av de 16 särskilt redovisade besluten har gällt s.k. insatsbeslut
som på grund av sin storlek krävt regeringsbeslut. Gränsen för SIDA:s egen
beslutskompetens har under den granskade perioden höjts från 5 till 15
miljoner. Även för BITS och SAREC gäller liknande beloppsgränser. Vid
kansliets kontroll av besluten mot aktuella propositioner och regleringsbrev
har inget anmärkningsvärt framkommit.

Utskottets bedömning
Utskottet koncentrerar sin bedömning till frågan om regeringens
beslutsfattande i vad avser beslutens formella grund och deras
överensstämmelse med riksdagens beslut om biståndspolitiken.
När det gäller frekvensen av regeringsbeslut av principiell betydelse eller
annars av större vikt konstaterar utskottet att det under perioden 1988-1996
fattats 22 sådana beslut, av vilka sex avsett Kuba och sexton Vietnam.
Huvuddelen av dessa beslut har gällt s.k. insatsbeslut, som på grund av sin
storlek krävt regeringsbeslut. Detta är en ordning som bestäms av de
beloppsgränser under vilka biståndsmyndigheten själv kan fatta beslut. Vid en
kontroll av dessa beslut i förhållande till aktuella propositioner och
regleringsbrev har inget anmärkningsvärt framkommit, varför utskottet i denna
del inte finner anledning till kritik.
Fyra av de 22 regeringsbesluten skiljer sig från de nyss beskrivna genom att
de markerar ett slags politisk nyorientering. Besluten, som samtliga avser
Kuba, fattades i två fall av den borgerliga regering som innehade
regeringsmakten perioden 1991-1994 och i två fall av den efterföljande
socialdemokratiska regeringen.
Den borgerliga regeringens beslut 1991 respektive 1994, med innebörd att
biståndet till Kuba skulle avvecklas respektive att forskningssamarbetet inte
skulle förlängas, hade såvitt utskottet kan bedöma som utgångspunkt vissa
biståndspolitiska beslut som fattats av riksdagen, främst ett beslut våren
1991 att inrätta en ny anslagspost för demokrati, mänskliga rättigheter och
humanitärt bistånd. Det bör dock anmärkas att riksdagen våren 1991 också
avslog motionsvis framförda krav på en avveckling av biståndet till Kuba. Även
riksdagens beslut med anledning av 1991/92 års budgetproposition, där den
borgerliga regeringen tydligt markerade att samarbetsländernas vilja till
demokratisering av respektive länder skulle påverka biståndets framtida
omfattning och inriktning, torde ha spelat en framträdande roll.
Den socialdemokratiska regering som efterträdde Bildtregeringen gav genom
två beslut, i februari respektive november 1995, biståndspolitiken gentemot
Kuba en ny inriktning. Besluten innebar i korthet att BITS och SAREC fick
återuppta verksamheter som lagts ned på initiativ av den föregående regeringen
respektive att Sida fick stödja s.k. systemöppnande initiativ i Kuba. Denna
omläggning av politiken hade aviserats i budgetpropositionen 1994/95 enligt
vilken beredskap för stöd till demokratiprocessen i bl.a. Kuba borde
upprättas. Från formell synpunkt kan anmärkas att beslutet i februari 1995
saknade en sådan förankring, eftersom riksdagen inte hunnit behandla
propositionen vid tidpunkten för regeringens beslut.
Enligt utskottets mening har de fyra regeringsbeslut som det här är tal om
haft en relativt tydlig anknytning till biståndspolitiska beslut som fattats
av riksdagen. Någon kritik bör enligt utskottets mening inte riktas mot vare
sig den borgerliga regeringen 1991-1994 eller den efterföljande
socialdemokratiska regeringen för de särskilda beslut det här är tal om.

8.2 Biståndsmedel till vissa radarinstallationer

Ärendet
I en anmälan till utskottet bilaga A 6.4 har begärts att utskottet skall
granska om det står i överensstämmelse med av riksdagen fastlagda principer
för svensk alliansfrihet och för svensk biståndspolitik att biståndsmedel
används till militära installationer i mottagarländerna. Av anmälan framgår
att Sverige skall ha investerat 40 miljoner kronor i elva olika radarstationer
i de baltiska länderna och att biståndsmedel därvid har tagits i anspråk.
Enligt anmälan torde radarstationerna vara installationer av företrädesvis
militär natur. Anmälaren anser att den beskrivna användningen av biståndsmedel
torde vara ett nytt inslag i svensk biståndspolitik. Han anser också att ett
svenskt bidrag till militära installationer i andra länder torde vara tveksamt
med hänsyn till Sveriges alliansfrihet.

Uppgifter i massmedierna
I Ekoredaktionens morgonsändningar den 16 september 1996 redovisades enligt
vad som framgår av en bandkopia som Ekoredaktionen ställt till kansliets
förfogande att Sverige har medverkat till att finansiera och uppföra ett
radarövervakningssystem bestående av totalt elva radarstationer i de baltiska
länderna. Enligt reportern skulle det finnas två olika motiv till den svenska
hjälpen. Förutom det officiella motivet att hjälpa dessa länder med
övervakningen av territorialvatten och luftrum i anslutning till sjögränserna
skulle det finnas ett inofficiellt motiv, nämligen att Sverige skulle få
tillgång till information om den ryska Östersjöflottans rörelser.
Av reportaget framgick att Försvarets materielverk (FMV) förutom elva
radaranläggningar installerat kompletta radarövervakningscentraler i Lettland
och Litauen och att man knutit samman dessa med hjälp av ett radiolänksy-stem.
Enligt reportern består det militära intresset från svensk sida av att den
information som skapas i de nya baltiska radarkedjorna täcker delar av den
ryska Östersjöflottans in- och utpasseringsområden, bl.a. farvattnen utanför
Kaliningrad. Svenska kustradarstationer saknar denna täckning. Både i Sverige
och i Baltikum används kustradar för såväl civila som militära ändamål.
Balterna är intresserade av att dela med sig av den information de tar in i
sina radaranläggningar. Systemen är dessutom kompatibla, vilket medför att
data kan samköras.
Uppgifterna bekräftades av Anders Bjurner, biträdande statssekreterare vid
UD och säkerhetspolitisk expert, som menade att det finns ett slags
bonuseffekt i de anläggningar som Sverige bidragit med. Kompatibiliteten gör
det möjligt att samarbeta, och det finns ett säkerhetspolitiskt intresse av
att stärka svenskt luftrum.
Även ÖB Owe Wiktorin bekräftade att det finns ett svenskt militärt intresse
för de nya baltiska radarkedjorna. Detta intresse har dock enligt ÖB inte
högsta prioritet.
I en artikel i Dagens Nyheter den 17 september 1996 tillbakavisade UD
uppgiften att Sverige med hjälp av de baltiska radarstationerna faktiskt
bedriver spaning mot Ryssland.
Av DN samma dag framgår också att två av de elva anläggningarna är belägna
så att de kan anses ha militärstrategisk betydelse. Det gäller radarstationen
i Nida i södra Litauen, som når in på ryskt territorium i Kaliningradområdet,
och en radarstation i norra Estland som ligger mittemot Pskovområdet i
Ryssland, dit stora truppenheter är förlagda.

Materielens karaktär och användningsmöjligheter
De radarstationer som med svenskt bistånd installerats i de baltiska länderna
är enligt uppgift från FMV av samma typ och har samma funktion som motsvarande
installationer i Sverige, nämligen radar för kustbevakningsändamål. Det rör
sig om relativt enkla system för radarnavigering, system som placeras i
anslutning till t.ex. vissa kustavsnitt, hamnar, sund etc. Militär
spaningsradar har högre prestanda, är resistent mot störningssignaler
(?telekrig?) och har viss extra utrustning. En av anläggningarna i Lettland är
dock av äldre, militär modell. Kustbevakningen står i de baltiska staterna, i
motsats till i Sverige, under militär förvaltning.

Grunder för Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa
I 1995 års budgetproposition (prop. 1994/95:100 bilaga 4) aviserade regeringen
att ett flerårigt sammanhållet program för samarbete med Central- och
Östeuropa skulle redovisas inom ramen för en särproposition. Riksdagen hade i
avvaktan på utvärdering av det pågående programmet bemyndigat regeringen att
inom ramen för ett fortsatt samarbetsprogram få göra utfästelser under
budgetåret 1994/95 intill ett belopp om högst en miljard kronor avseende
budgeten 1995/96. I avvaktan på en särskild proposition i ämnet föreslogs att
riksdagen för det nämnda ändamålet beräknade ett reservationsanslag på 855 999
000 kr. i budgeten för 1995/96.
Av den särskilda propositionen (prop. 1994/95:160) Sveriges samarbete med
Central- och Östeuropa framgår bl.a. att regeringen ställt upp fyra mål för
detta samarbete: främja en säkerhetsgemenskap, fördjupa demokratins kultur,
stödja en socialt hållbar ekonomisk omvandling och stödja en miljömässigt
hållbar utveckling. Beträffande målet att främja en säkerhetsgemenskap
anfördes i propositionen bl.a. att det för svenskt vidkommande var av högsta
prioritet att i första hand utveckla den gemensamma säkerheten i närområdet
kring Östersjön och Barents hav. I Estland, Lettland och Litauen skulle det
säkerhetsfrämjande samarbetet utvecklas främst inom områdena kust- och
gränsbevakning, polis och tull, civilförsvar och räddningstjänst samt
säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad.
I propositionen redovisades också att sedan det första
suveränitetsstödprojekten beslutats i december 1991 hade beslut om 150
miljoner kronor fattats inom suveränitetsstödet. För budgetåret 1994/95 fanns
60 miljoner kronor anslagna för dessa ändamål. Stödet hade utgått till kust-
och gränsbevakning, polis och tull, säkerhetspolitisk kompetensuppbyggnad,
civilförsvar och räddningstjänst. Sverige hade också medverkat till
uppbyggnaden av en försvarsmakt under demokratisk kontroll. Insatserna inom
suveränitetsstödet hade genomförts av bl.a. Rikspolisstyrelsen,
Generaltullstyrelsen, Kustbevakningen, Statens räddningsverk, Styrelsen för
psykologiskt försvar, Överstyrelsen för civil beredskap, Luftfartsverket,
Sjöfartsverket, Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Försvarets
forskningsanstalt samt Utrikespolitiska institutet. Regeringen hade beslutat
om varje enskilt projekt. Nära hälften av stödet hade gått till kust- och
gränsbevakning. Framöver avsågs även väsentliga insatser göras för att stödja
uppbyggnaden av övervakningssystem för land- och sjögränsen i de tre baltiska
länderna. I propositionen föreslogs att medlen avseende säkerhetsfrämjande
insatser skulle avsättas under anslaget G 3. Övriga bidrag till samarbete med
Central- och Östeuropa borde ökas till 100 miljoner kronor för budgetåret
1995/96.
Utrikesutskottet (bet. 1994/95:UU16) sade sig välkomna regeringens förslag
och tillstyrkte propositionen i denna del.
Enligt regleringsbrevet för 1995/96 (Statsliggaren III/UD) skulle de
säkerhetsbefrämjande insatserna i de baltiska staterna i huvudsak gälla stöd
till kust- och gränsbevakning, polis- och tullväsende, säkerhetspolitisk
kompetensuppbyggnad, civilförsvar och räddningstjänst samt medverkan till
uppbyggnaden av en försvarsmakt under demokratisk kontroll.

Regeringsbeslut angående uppbyggnad av sjöbevakningssystem i de baltiska
staterna
Regeringen beslutade den 22 december 1994 att uppdra till Försvarets
materielverk (FMV) att ingå projektavtal om uppbyggnad av sjöbevakningssystem
i de baltiska länderna enligt de förslag som FMV presenterat och anvisade för
ändamålet 10 miljoner kronor för budgetåret 1994/95 av begärda 29 miljoner
kronor. FMV skulle rapportera till regeringen innan ytterligare medel kunde
anvisas. FMV inkom med en sådan rapport den 19 juni 1995. I rapporten
redovisades kostnaderna för det planerade stödet under 1995/96. Det framgick
att radarstationer inköpts och att den första levererade radarn hade
installerats och satts i drift under maj 1995 i Estland. Vidare hade utkast
till samarbetsavtal framtagits för samtliga länder, och avtalet med Litauen
hade undertecknats. Formell överlämning av anläggningarna skulle enligt
rapporten ske i Estland i augusti respektive december 1995 och i Lettland
under perioden oktober 1995 - juni 1996. Starten för installationsarbetena i
Litauen var vid den aktuella tidpunkten inte fastställd.
Den 20 juni 1995 inkom FMV med en framställning om att under budgetåret
1995/96 få disponera ytterligare 19 miljoner kronor för fortsatta
materielinköp, installation och idriftsättning av radarobservationsposter och
sjöbevakningscentraler i de baltiska staterna. FMV hemställde också att för
eget arbete få disponera ytterligare 5,7 miljoner kronor. Regeringen beslöt
den 11 april 1996 att ställa 24,2 miljoner kronor till FMV:s förfogande för
det angivna ändamålet. Beloppet skulle belasta det för budgetåret 1995/96
under tredje huvudtiteln upptagna reservationsanslaget G 3. Övriga bidrag till
samarbete med Central- och Östeuropa skulle belasta anslagsposten 1.
Säkerhetsfrämjande insatser.

Promemoria från Statsrådsberedningen
Utskottet har bedömt det som meningsfullt att i den här aktuella granskningen
fokusera på hur regeringen har implementerat den politik avseende hjälpen till
de baltiska staterna som riksdagen lagt fast. På denna grund har utskottet
ställt vissa frågor till Statsrådsberedningen.
I en promemoria av den 11 mars 1997 har Statsrådsberedningen som svar på
utskottets frågor förmedlat en promemoria av den 23 februari 1997, upprättad
vid UD bilaga A 6.5.
När det gäller regeringens kännedom om radarinstallationernas möjliga
militära användning anförs i promemorian att av den studie som på regeringens
uppdrag genomförts av FMV framgår att projektet endast avsåg fredstida
övervakning av civil karaktär. En långsiktig och mer omfattande inriktning av
övervakningsområdet skulle kräva fördjupade studier, något som legat utanför
studiegruppens uppgifter. Projektet syftade till att bidra till att förbättra
de baltiska ländernas möjligheter till övervakning av vissa kustavsnitt och
vattenområden. Uppgiften gällde säkerhetspolitiska s.k. lågnivåhot, dvs. att
följa fartygsrörelser, medverka i sjöräddningsoperationer och bekämpa
smuggling, oljeutsläpp m.m.
För att överföra information, som radarstationerna i de baltiska länderna
samlar in, till t.ex. Sverige skulle det krävas omfattande extra utrustning i
form av bl.a. extraktorer och omfattande arbete med att anpassa radarstationer
och centraler på såväl baltisk som svensk sida. En sådan del har aldrig varit
förutsedd i projektet. En hopkoppling av radarstationer av det slag det här är
tal om skulle dessutom kräva en särskild överenskommelse mellan Sverige och
vart och ett av de baltiska länderna. Regeringen har enligt promemorian inga
avsikter att ingå sådana avtal och bevilja medel härför.
Samarbetsparter i Baltikum har varit respektive lands gräns- och
kustbevakning. Gränsbevakningen sorterar numera under inrikesministerierna i
alla tre länderna. Detta är även fallet med kustbevakningen i Estland och
Litauen. Den lettiska kustbevakningen sorterar däremot under marinen och
försvarsdepartementet.
I promemorian tillbakavisas uppgifterna i anmälan att det svenska försvaret
via samkörningsmöjligheter kan få information från de aktuella
radarstationerna samt att installationerna är av företrädesvis militär natur.
När det gäller de försvars-, säkerhets- och utrikespolitiska överväganden
som gjordes mot bakgrund av de nyss redovisade sakförhållandena inför besluten
den 22 december 1994 respektive den 11 april 1996 hänvisas i promemorian till
svaret på den förra frågan vad gäller projektets civila karaktär och vad som
skulle krävas om man hade velat samköra de baltiska anläggningarna med svenska
motsvarigheter. De särskilda utrikes- och säkerhetspolitiska överväganden som
låg bakom samarbetet har varit att Sverige skulle bidra till att stärka de
åter självständiga baltiska ländernas nationella suveränitet och att bygga upp
vitala stabsfunktioner genom att öka ländernas förmåga att övervaka sina
kuster. Ett annat mål är att länderna ska kunna värja sig mot s.k. lågnivåhot
av skilda slag. Enligt regeringens mening står de här aktuella formerna av
samarbete helt och fullt i överensstämmelse med den svenska militära
alliansfriheten.
Utskottet har även efterfrågat hur ärendet har handlagts inom
Regeringskansliet med avseende bl.a. på vilka departement som varit
involverade och vilka externa kontakter man haft. Regeringen tog initiativet
till stödet till de baltiska länderna våren 1993. En studie som genomförts på
regeringens uppdrag av FMV i samarbete med FOA överlämnades i september 1993.
I december samma år uppdrogs åt försvarsmakten och ett antal ämbetsverk att
lämna förslag till lämpliga insatser. Även riktlinjer för det fortsatta
svenska stödet beslutades av regeringen. Ett flertal delprojekt genomfördes i
samarbete med polis, gränsbevakning, tull, räddningstjänst samt luftfarts- och
sjöfartsverk. Kustradarövervakningsprojektet är endast en del av de samlade
svenska insatserna för de baltiska länderna.
FMV fick i uppdrag att verkställa det nu aktuella projektet genom
regeringsbeslut den 22 december 1994. Beredningen av detta beslut hanterades
av en arbetsgrupp inom UD med deltagande från Försvars-, Justitie- och
Arbetsmarknadsdepartementet. Beredningsförfarandet formaliserades i juni 1995
så att en särskild grupp på chefsnivå inrättades under ledning av en
biträdande statssekreterare i UD. I gruppen har ingått representanter för
samma departement som nyss nämnts. Gruppen avger rekommendationer till beslut
eller vidare beredning. Arbetsgruppen har till sin hjälp en undergrupp på
handläggarnivå med deltagare från de nämnda departementen.
När det gäller uppgifterna om att Sverige skänkt ett antal
kustbevakningsfartyg till de baltiska länderna som ett led i arbetet med att
utveckla kust- och gränsbevakningen i dessa länder, framhålls i promemorian
att Estland fått tre begagnade svenska kustbevakningsfartyg, en begagnad
snabbgående polisbåt och tre nya s.k. rescuebåtar för räddnings- och
bordningsuppgifter. Den lettiska marinen har fått fem kustbevakningsfartyg av
samma typ som Estland fått. Till Litauens gränspolis har skänkts två f.d.
kustbevakningsfartyg och en rescuebåt. Miljöministeriet i Litauen har fått ett
kustbevakningsfartyg och en rescuebåt. I fartygsprojektet har ingått
utbildnings- och underhållsprogram samt verkstads- och förrådscontainrar. I
samarbetsprojektet har således ingått elva kustbevakningsfartyg, en polisbåt
och fem rescuebåtar. Fartygens bedömda marknadsvärde före leverans har legat
på 0,6-1,5 miljoner kronor per enhet. Kostnaderna har i sin helhet belastat
anslaget för säkerhetsfrämjande insatser. Före den 1 juli 1995 belastades
anslaget för suveränitetsstöd till de baltiska länderna.

Sammanfattning av underlagsmaterialet
Av redovisningen i det föregående framgår att regeringens beslut i december
1994 respektive april 1996 angående medel för uppbyggnad av ett
sjöbevakningssystem i de baltiska staterna har skett inom ramen för det
särskilda samarbete med Central- och Östeuropa, som inleddes 1991 och som
riksdagen beslutat om vid skilda tillfällen. Detta samarbete fick genom
riksdagens beslut våren 1995 karaktären av ett flerårigt, sammanhållet
program. Det framgår tydligt av t.ex. propositionen 1994/95:160 att ändamålet
med stödet till de baltiska länderna, inom ramen för målet att stärka den
gemensamma säkerheten i Östersjöområdet, var att bygga upp ett kust- och
gränsbevakningssystem i Estland, Lettland och Litauen.
När det gäller frågan om civil respektive militär användning av radarsy-
stemet i de baltiska länderna har det framgått av uppgifter i massmedia att de
aktuella radarinstallationerna kan användas för såväl civila som militära
ändamål, att materielen i Baltikum är kompatibel med motsvarande svensk
materiel och att information som inhämtas i de baltiska radaranläggningarna
kan överföras till Sverige. Vidare har såväl regeringen som försvarsledningen
bekräftat att en svensk militär användning är både tekniskt möjlig och
säkerhetspolitiskt intressant. UD har förnekat att Sverige faktiskt bedriver
spaning mot Ryssland med hjälp av de baltiska radaranläggningarna.
Av Statsrådsberedningens promemoria framgår att projektet endast avsåg
fredstida övervakning av civil karaktär. Spaningen avsåg s.k. lågriskhot, dvs.
att följa fartygsrörelser, medverka i räddningsoperationer etc. Överföring av
information till Sverige från de baltiska radarstationerna skulle kräva
omfattande extrautrustning och dessutom en särskild överenskommelse mellan
Sverige och vart och ett av de baltiska länderna. Någon avsikt att ingå sådana
avtal säger sig regeringen inte ha. Bakom samarbetet ligger en önskan att
Sverige skall bidra till att stärka de baltiska ländernas nationella
suveränitet och att öka ländernas förmåga att övervaka sina kuster.
Ärendet har i Regeringskansliet handlagts så att inom ramen för stödet till
de baltiska länderna har ett flertal delprojekt med flera svenska statliga
myndigheter inblandade genomförts. Kustradarprojektet har endast varit en del
av de samlade insatserna i detta sammanhang. Förutom UD har Försvars-,
Justitie- och Arbetsmarknadsdepartementen varit involverade i
beredningsprocessen.
Inom ramen för hjälpen till de baltiska staterna har Sverige också skänkt
elva begagnade kustbevakningsfartyg, en polisbåt och fem räddningsbåtar till
de myndigheter som ansvarar för kust- och gränsbevakningen i respektive land.

Utskottets bedömning
Enligt anmälan skall utskottet granska om användningen av biståndsmedel för
uppförande av militära installationer utanför Sveriges gränser stämmer överens
med principerna för svensk alliansfrihet och biståndspolitik. Anmälaren har
utgått från att de aktuella radarinstallationerna i de baltiska staterna, som
Sverige ekonomiskt bidragit till, är av företrädesvis militär natur.
Vad gäller först frågan om radarstationernas karaktär konstaterar utskottet
att de aktuella radarstationerna synes kunna användas för såväl civilt som
militärt bruk, något som såväl regeringen som försvarsledningen bekräftat
enligt uppgifter i massmedia. Av regeringens skriftliga svar på utskottets
fråga i denna del framgår emellertid att överföring av militärt intressant
information till Sverige från de baltiska radaranläggningarna skulle kräva en
omfattande extrautrustning och särskilda överenskommelser mellan Sverige och
vart och ett av de baltiska länderna. Regeringen säger sig inte ha för avsikt
att ingå sådana avtal. Avsikten med den svenska insatsen är att underlätta
fredstida övervakning av de baltiska ländernas kuster, något som i sin tur är
ägnat att stärka den gemensamma säkerheten i Östersjöområdet.
Vad gäller frågan om de aktuella svenska insatserna gentemot de baltiska
staterna överensstämmer med principerna för svensk militär alliansfrihet och
biståndspolitik, konstaterar utskottet följande.
Insatserna har inte finansierats med medel från det reguljära
utvecklingsbiståndet. I stället har det skett inom ramen för det särskilda
samarbete med Öst- och Centraleuropa som inleddes 1991 och som riksdagen vid
skilda tillfällen därefter fattat beslut om. Insatserna bör alltså enligt
utskottets mening inte klassificeras som internationellt bistånd i allmänhet.
Utskottet konstaterar vidare att det aktuella samarbetet med de baltiska
staterna sedan 1995 sker inom ramen för ett flerårigt, sammanhållet program.
De svenska insatserna sker utifrån delmålet att främja en gemensam säkerhet
kring Östersjön och Barents hav (prop. 1994/95:160).
Granskningen föranleder i övrigt inget ytterligare uttalande.

9. Regeringens information till Utrikesnämnden

9.1 Inledning
Utskottet behandlar i detta avsnitt tre granskningsärenden som alla avser
regeringens skyldighet att informera Utrikesnämnden. Det första ärendet gäller
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén och frågan om hon bort informera
Utrikesnämnden om vad som inträffat i ett visst underrättelseärende. Det andra
ärendet gäller om statsminister Göran Perssons inbjudan till Kinas president
Jiang Zemin att besöka Sverige hade bort föregås av samråd i Utrikesnämnden.
Det tredje ärendet, slutligen, behandlar frågan om huruvida ett uttalande av
statsministern om Lettland och dess önskan att bli medlem i NATO inneburit en
ny säkerhetspolitisk linje som borde ha förankrats i Utrikesnämnden.

Utrikesnämndens roll
Bestämmelser om Utrikesnämnden finns i 10 kap. 2, 6 och 7 §§ RF samt i 8 kap.
7, 8 och 9 §§ RO.
Enligt RF 10:6 skall regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad
om de utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för riket, och
överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras. I alla utrikesärenden av
större vikt skall regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan
ske. Regeringen kan också, när det gäller vissa bindande internationella
överenskommelser av större vikt, överlägga med Utrikesnämnden i stället för
att inhämta riksdagens godkännande, om rikets intresse kräver det.
Utrikesnämnden består av talmannen och nio andra ledamöter, som riksdagen
väljer inom sig. Valet är proportionellt. Statschefen är ordförande. För
talmannen är vice talman suppleant, övriga valda suppleanters antal är fixerat
till nio. Suppleanterna skall alltid underrättas om nämndens sammanträden. Om
suppleantplatserna räknas med är samtliga riksdagspartier för närvarande
representerade i Utrikesnämnden.
Utrikesnämnden inrättades som ett permanent organ genom en grundlagsändring
år 1921. Mellan åren 1937 och 1971 rådde personalunion mellan nämnden och
utrikesutskottet. I samband med att enkammarriksdagen infördes hävdes
personalunionen och antalet ledamöter i nämnden minskades från sexton till
nio. Därvid åberopades ?uppdragets särskilda förtroendekaraktär?.
Utrikespolitiken är enligt 1974 års regeringsform, liksom tidigare, en
regeringens styrelsefunktion. I samband med författningsreformen framhöll
emellertid såväl Grundlagberedningen som föredragande statsrådet att
utrikespolitikens betydelse för rikets säkerhet motiverade att riksdagen hade
en vidsträckt insyn och ett starkt inflytande på detta område. I ett yttrande
till konstitutionsutskottet (se KU 1976/77:36) angående riksdagens ställning i
den utrikespolitiska beslutsprocessen erinrade utrikesutskottet om att ett
flertal former för riksdagens insyn i och inflytande över utrikespolitiken
hade vuxit fram utöver dem som uttryckligen föreskrivs i grundlagen. Det var
enligt utrikesutskottet givet att Utrikesnämnden och utrikesutskottet hade
centrala funktioner, men information i olika utrikespolitiska frågor till
riksdagen förekom också i en rad andra berednings- och samrådsformer varigenom
riksdagsledamöter och de politiska meningsriktningar de företräder kan få
insyn i och utöva påverkan på regeringspolitikens utformning på
utrikesområdet.

9.2 Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende

Bakgrund
Den 23 februari 1996 greps en svensk medborgare, A., anställd vid CelsiusTech
Electronics i Järfälla, på marinmuseet i S:t Petersburg. Han filmades av den
ryska säkerhetstjänsten, FSB, då han överlämnade 2 000 dollar till en ?okänd
person? och mottog hemlig militär information gömd i en docka. Efter förhör av
FSB - enligt egen utsago under tolv timmar - släpptes A. och tilläts återvända
till Sverige.
Enligt uppgifter i svenska medier efter den 4 september 1996, då händelsen
blivit allmänt känd genom ryska medier, informerades Försvarsdepartementets
statssekreterare Lars Rekke två dagar efter det att A. återvänt till Sverige.
Rekke var då på ett officiellt arbetsbesök i Moskva.
Enligt uppgifter i medierna informerades vidare Rolf Dahlberg, ordförande i
Försvarets underrättelsenämnd, om händelsen någon vecka efter det att A.
utvisats ur Ryssland.
Enligt andra medieuppgifter, bl.a. en intervju med nämndledamoten Britt
Bohlin, informerades inte övriga ledamöter i underrättelsenämnden.
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén, som anlände till Moskva den 28 mars 1996,
uppgavs i nyhetsförmedlingen ha fört samtal med sin kollega Jevgenij Primakov
om affären. Hon skulle då ha fått försäkringar om att spionaffären inte
påverkade relationerna mellan Sverige och Ryssland.
Partiledaren Carl Bildt har till TT bekräftat att han informerades om
händelsen innan den blev allmänt känd.
Den 5 september informerades Utrikesnämnden.

Anmälan
I en granskningsanmälan, se bilaga A 7.1, har begärts att
konstitutionsutskottet granskar om statsministrarna Ingvar Carlsson och Göran
Persson underlåtit att informera Utrikesnämnden och vilka omständigheter som i
så fall kan förklara detta hemlighållande. Anmälaren hänvisar till uppgifterna
i medierna om att en svensk affärsman anklagats för spioneri och i februari
1996 blivit utvisad av ryska myndigheter. Om uppgifterna är riktiga är det
mycket uppseendeväckande, eftersom ingen information om detta tycks ha lämnats
till riksdagspartierna.

Utredningen i ärendet
I promemorior inhämtade från Utrikesdepartementet, UD, genom
Statsrådsberedningen har följande underlag lämnats bilagorna A 7.2-A 7.4.
Underlaget har delvis beretts i samråd med Försvarsdepartementet. Vidare har
utskottet genom kansliet tagit del av uppteckningen av samtalet mellan Lena
Hjelm-Wallén och utrikesminister Primakov.
UD hänvisar inledningsvis till att regeringen, enligt regeringsformen,
fortlöpande skall hålla Utrikesnämnden underrättad om de utrikespolitiska
förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med nämnden om dessa
så ofta det behövs. I den s.k. spionaffären förelåg enligt UD inte sådana
omständigheter som kunde sägas vara av den art att de påkallade samråd i
Utrikesnämnden. Utrikesministern hade nämligen tillfälle att i anslutning till
ett samtal med den ryske utrikesministern Primakov i samband med ett besök i
Moskva den 29 mars 1996 dra slutsatsen att de utrikespolitiska aspekterna av
vad som förevarit inte skulle leda till några utrikespolitiska komplikationer.
Beträffande de kontakter som ägt rum mellan Sverige och Ryssland med
anledning av gripandet av A. under tiden mellan gripandet i februari 1996 och
samtalet med utrikesminister Primakov den 29 mars 1996 har UD anfört följande.
Det ryska utrikesministeriet berörde indirekt händelsen med ambassaden i
samband med kontakter vid olika tillfällen före utrikesminister Lena Hjelm-
Walléns sammanträffande med utrikesminister Primakov. Frågan togs alltså inte
upp explicit, men fanns i bakgrunden vid underhandskontakter med Sveriges
Moskvaambassadör som togs vid två tillfällen i samband med sociala evenemang i
mitten av mars av vice utrikesminister Krylov samt i anslutning till en middag
hos ambassadören. Detsamma var fallet när ambassadens andreman kallades upp
till utrikesministeriet på byråchefsnivå strax före utrikesministerns besök i
Moskva.
Att frågan inte skulle leda till några utrikespolitiska komplikationer
bekräftades enligt UD tydligt av den positiva utvecklingen av relationerna i
fråga om såväl besöksutbytet som samarbetet i övrigt. Bl.a. företog
premiärminister Tjernomyrdin i anslutning till sitt deltagande i
Östersjöstaternas toppmöte i Visby i början av maj ett bilateralt besök i
Stockholm. Vidare ägde samtal på svensk-rysk utrikesministernivå rum vid olika
konferenser, liksom ett besök i Stockholm på vice utrikesministernivå.
Slutligen besökte statsministern Moskva i oktober.
Någon rättslig process aktualiserades inte mot A., utan denne utvisades från
Ryssland.
När det gäller frågan om vilken kontakt som tagits med övriga
riksdagspartier i syfte att informera om det aktuella underrättelseärendet har
UD uppgett bl.a. följande.
Carl Bildt skulle i anslutning till sitt Bosnienuppdrag besöka Moskva och
skulle sammanträffa där med utrikesminister Primakov. Utrikesminister Lena
Hjelm-Wallén fann det därför angeläget att Carl Bildt var orienterad om
affären och berörde incidenten med honom i anslutning till ett möte med EU:s
Allmänna råd i Bryssel den 13-14 maj 1996. Mot bakgrund av de medieuppgifter
som senare cirkulerade berördes frågan vid ett sammanträde med Utrikesnämnden
den 5 september 1996. Vid Utrikesnämndens sammanträde den 23 april 1996
lämnades däremot ingen sådan information. UD hänvisar vidare till att den
parlamentariskt sammansatta Underrättelsenämnden följer frågor på detta område
och erhåller löpande information. Sålunda hade, enligt uppgift från
Försvarsdepartementet, nämndens ordförande informerats i mars 1996 och nämnden
i plenum informerats den 4 juni 1996. Någon särskild information till de
politiska partierna därutöver ansågs inte påkallad, eftersom det inte fanns
skäl att dra slutsatsen att saken skulle leda till några utrikespolitiska
komplikationer.
Beträffande frågan om när Försvarets underrättelsenämnd informerades har
Försvarsdepartementet, efter hörande av nämndens sekreterare, kanslirådet Ulf
Birath, lämnat följande information bilaga A 7.5.
Underrättelsenämnden fick inte någon information om det nu aktuella ärendet
vid sitt sammanträde den 4 juni 1996.
Det första sammanträde vid vilket nämnden fick information om saken var det
som hölls den 19 september 1996. Informationen lämnades då av chefen för den
militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, generalmajoren Erik Rossander.
Rossander uppgav vid det tillfället att han hade informerat nämndens tidigare
ordförande, Rolf Dahlberg, någon gång i mars 1996. Rossander beklagade vid
sammanträdet den 19 september 1996 om han tidigare felaktigt hade uppgett att
nämnden hade informerats redan den 4 juni 1996.
Av Underrättelsenämndens protokoll från sammanträdet den 19 september 1996
framgår att följande ledamöter varit närvarande vid sammanträdet: Britt Bohlin
(s), Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c) och Karin Wegestål (s), ordförande.

Utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén
Bilaga B 7 Enligt utrikesminister Lena Hjelm-Wallén framkom ingenting under
tiden närmast efter den 23 februari 1996 som tydde på att man från rysk sida
ansåg att det inträffade skulle belasta relationerna med Sverige. I mitten av
mars framkom att ryska UD önskade att en svensk diplomat vid ambassaden i
Moskva skulle lämna Ryssland. Det var uppenbarligen det ryska svaret på
incidenten i S:t Petersburg. Samtidigt framhölls från rysk sida att man inte
ville att det inträffade skulle påverka relationerna mellan Ryssland och
Sverige negativt. Det var enligt utrikesministern ganska vanligt att stora
länder använder sig av sådana åtgärder, s.k. retaliering, i dessa sammanhang
för att visa sitt missnöje med en viss händelse.
Inför sitt sedan länge planerade besök i Moskva och samtal med sin ryske
kollega, Jevgenij Primakov, den 28-29 mars 1996, beslutade utrikesministern
sig för att själv ta upp frågan om den svenske diplomaten direkt med
utrikesminister Primakov. I samtalet med Primakov bekräftades det intryck som
UD hade fått veckorna före samtalet, nämligen att den ryska ledningen ansåg
att S:t Petersburgincidenten inte fick påverka relationerna mellan länderna
negativt. Det stod dock klart att den ryska sidan var mycket bestämd i sin
inställning till att den svenske diplomaten skulle lämna landet. Enligt
utrikesministern är ett lands beslut att förklara en diplomat icke önskvärd en
ensidig åtgärd som den sändande staten inte kan stoppa. Det krävs heller ingen
motivering för att sända hem en diplomat. Efter samtalet med Primakov stod det
klart för utrikesministern att den svenske diplomaten inte kunde fortsätta sin
tjänstgöring i Moskva. Han förflyttades en månad senare till en annan post
inom utrikesförvaltningen.
Efter samtalet med Primakov kunde utrikesministern alltså konstatera att
incidenten i S:t Petersburg inte skulle få några utrikespolitiska
konsekvenser. Hon och Primakov var också uttryckligen överens om att frågan
var utagerad efter deras samtal. Deras respektive utrikesförvaltningar lade
därmed frågan till handlingarna. Utrikesministern gjorde den enligt henne
självklara bedömningen att detta inte var ett ärende att redovisa vid
Utrikesnämndens sammanträde den 23 april. Anledningen till att Carl Bildt
informerades om samtalet med Primakov var att hon bedömde det som värdefullt
att han fick den bakgrundsinformationen inför ett sammanträffande med en högt
uppsatt person inom den ryska utrikesförvaltningen.
Utrikesministern uppgav att företrädare för den ryska utrikesförvaltningen i
september 1996 hade beklagat att saken hade läckt ut i ryska medier.
Enligt utrikesministern var frågan inte av den större vikt för riket som
gjorde att den behövde tas upp i Utrikesnämnden. Den gällde huvudsakligen ett
personalärende inom UD som borde hållas i en mycket liten krets för att skydda
berörda personer. Utrikesministern medgav dock att det är ovanligt att
retaliering riktas mot svenska diplomater. Att en svensk gripits i S:t
Petersburg, misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet, var inte någon
fråga som skulle tas upp i Utrikesnämnden, ansåg utrikesministern och påpekade
att det fanns en särskild ordning för det, nämligen Underrättelsenämnden. Hade
man trott att saken skulle leda till utrikespolitiska förvecklingar, skulle
Utrikesnämnden självfallet ha fått information. Som det nu var ville
utrikesministern inte belasta nämnden med frågor som inte var av
utrikespolitiskt större vikt.

Försvarets underrättelsenämnd
De nuvarande principerna för Underrättelsenämnden lades fast av statsmakterna
år 1976 (prop. 1975/76:189, bet. FöU 40, rskr. 376).
Försvarets underrättelsenämnd är en myndighet under regeringen. Nämnden består
av sex ledamöter, varav en är utsedd för att tillföra nämnden juridisk
kompetens. För närvarande har nämnden följande ledamöter:
Anders Björck (m), ordförande (efter Rolf Dahlberg)
Britt Bohlin (s)
Anders Svärd (c)
Karin Wegestål (s)
Lars Sundin (fp)
Marianne Eliason, regeringsråd
Nämnden skall enligt sin instruktion (SFS 1988:552, ändrad senast 1996:198)
följa underrättelsetjänsten inom Försvarsmakten och Försvarets radioanstalt
och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt de enheter som inhämtar
underrättelser med särskilda metoder. Dessutom skall nämnden särskilt granska
anslagsframställningar som rör underrättelsetjänsten, uppläggande och förande
av de register som behövs för verksamheten liksom medel och metoder för
inhämtning av underrättelser samt principer för rekrytering, utbildning m.m.
av personal inom underrättelsetjänsten.
Underrättelsenämnden skall lämna Försvarsmakten de synpunkter och de förslag
till åtgärder som föranleds av granskningsverksamheten. Om det behövs, skall
nämnden också lämna förslag till regeringen.
Enligt beslut vid regeringssammanträde den 19 december 1996 skall en
kommitté tillkallas för att se över underrättelsetjänstens verksamhet.
Kommittén skall bl.a. belysa Försvarets underrättelsenämnds verksamhet,
nämndens roll och dess förhållande till regeringen. Kommittén skall ta
ställning till om nämndens uppgifter och dess sätt att arbeta behöver ändras.
Vidare skall kommittén överväga nämndens sammansättning och om ytterligare
specialistkompetens bör knytas till nämnden (dir. 1996:111).

Utskottets bedömning
Vid utrikesministerns samtal med den ryske utrikesministern Primakov stod det
klart att den ryska regeringen inte ansåg att det som inträffat var något som
skulle få utrikespolitiska konsekvenser. Det är mot den bakgrunden förståeligt
om utrikesministern gjorde den bedömningen att händelsen inte var ett
utrikesärende av större vikt och därmed inte av beskaffenhet att föranleda
överläggningar i Utrikesnämnden. Utrikesministern hade också skäl att utgå
från att det organ som särskilt inrättats för information i
underrättelsefrågor, nämligen Försvarets underrättelsenämnd, skulle informeras
om utvisningen av den svenske medborgaren genom Försvarsmaktens försorg.
Utskottet anser alltså att någon kritik inte kan riktas mot
utrikesministerns agerande i denna fråga. Granskningen föranleder i övrigt
inget uttalande av utskottet.

9.3 Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige

Bakgrund
Statsminister Göran Persson avlade ett officiellt besök i Kina den 2-7
november 1996 på inbjudan av den kinesiske premiärministern Li Peng. Under
besöket åtföljdes statsministern av näringsministern, ett mindre antal
tjänstemän från Regeringskansliet samt ett sjuttiotal företrädare för det
svenska näringslivet. Under besöket framförde statsministern en inbjudan till
presidenten Jiang Zemin att besöka Sverige som regeringens gäst.

Anmälan
Enligt granskningsanmälan bilaga A 7.6 föregås normalt inbjudan av ett
främmande lands statschef av samråd med den svenske statschefen och det
svenska utrikesdepartementet. I samband härmed görs noggranna överväganden av
lämpligheten av en inbjudan, i synnerhet om den avser en representant för ett
land som inte har ett demokratiskt styrelseskick. Enligt anmälaren har Göran
Perssons besök i Kina skett utan samråd med Utrikesnämnden, trots att denna
för inte så länge sedan diskuterade besöksutbytet med folkrepubliken Kina och
därvid kom fram till att besöksutbytet inte borde ske över vice
statsministernivå. Anmälaren anser att statsministerns inbjudan av Kinas
president mot den bakgrunden framstår som diplomatiskt märklig och visar
bristande respekt för den svenska ordningen vad gäller statsbesök.
Konstitutionsutskottet bör granska om samråd skett med den svenske
statschefen, om saken diskuterats inom den svenska regeringen, om ärendet
beretts på vederbörligt sätt inom det svenska UD och om några kontakter tagits
med de svenska oppositionspartierna, det sistnämnda med hänsyn till frågans
stora känslighet.

Utredningen i ärendet
I promemorior inhämtade från Statsrådsberedningen har underlag lämnats som
svar på anmälarens frågor bilagorna A 7.7-7.8. I en ytterligare promemoria,
upprättad av UD:s protokollchef den 12 november 1996, lämnas en utförlig
redovisning för formerna för besök i Sverige av främmande lands statschef
bilaga A 7.9. Promemorian utgör en sammanfattning av den praxis som tillämpats
i dylika ärenden under flera årtionden. En förteckning över de statschefer som
sedan 1984 besökt Sverige som regeringens gäster bifogas också bilaga A 7.10.
Statsrådsberedningen framhåller inledningsvis att utländska statschefers
besök i Sverige kan ha tre olika former: statsbesök, officiellt besök som
regeringens gäst samt privat besök.
Statsbesök, vid vilka kungen är värd, planeras i nära samråd mellan hovet
och Regeringskansliet. Framförhållningen är relativt lång.
Officiella besök som regeringens gäst äger rum utan föregående samråd med
hovet. Om den svenske statschefen har tillfälle, brukar ett sammanträffande
med kungen kunna äga rum i samband med ett sådant besök.
Den muntliga inbjudan som statsminister Göran Persson överlämnade till Kinas
president Jiang Zemin gällde ett besök i Sverige som regeringens gäst. Något
samråd med Sveriges statschef före inbjudan hade följaktligen inte skett.
Frågan om besöksutbytet med Kina diskuterades under hösten mellan
statsministern och utrikesministern. Såsom en del i förberedelsearbetet inför
statsministerns besök i Kina beredde Statsrådsberedningen och UD gemensamt
frågan om fortsatt besöksutbyte. Vid beredningen, som i huvudsak skedde vid de
regelbundna förberedelsemöten som ägde rum veckorna före besöket,
konstaterades att inbjudningar i första hand borde lämnas till Kinas president
samt till en vice premiärminister. I de talepunkter som färdigställdes inför
statsministerns samtal med Kinas president ingick således en muntlig inbjudan
till denne att vid lämpligt tillfälle besöka Sverige som regeringens gäst.
På frågan om några kontakter tagits med de svenska oppositionspartierna
uppger Statsrådsberedningen följande.
Vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996 diskuterades bl.a.
frågan om besöksutbyte med Kina. Vid sammanträdet kunde noteras att det inte
förelåg någon enighet mellan regeringen och delar av oppositionen huruvida ett
besöksutbyte borde äga rum på hög politisk nivå. Eftersom Utrikesnämnden är
ett rent samrådsorgan tar nämnden som sådan inte ställning i de frågor som
behandlas vid dess sammanträden. Någon nämndens slutsats från diskussionen om
Sveriges besöksutbyte med Kina kan därför inte redovisas.
Regeringen, genom statsministern och utrikesministern, ansåg att det inte
fanns några tungt vägande skäl varför Sverige inte skulle följa den praxis som
praktiskt taget alla övriga europeiska länder etablerat, nämligen att ha ett
besöksutbyte på högsta politiska nivå. Frågan om inbjudan av Kinas president
var därför inte föremål för särskilt ytterligare samråd med Utrikesnämnden.
Utskottets kansli har vid kontakt med hovet upplysts om hur hovet förbereder
officiella besök. Vidare har utskottet genom kansliet tagit del av dels
uppteckningen av det samtal mellan statsminister Göran Persson och presidenten
Jiang Zemin, under vilket inbjudan till presidenten att besöka Sverige
framfördes, dels protokollet från Utrikesnämndens sammanträde den 5 september
1996 då besöksutbytet med Kina diskuterades.

Utfrågning av statsminister Göran Persson
Bilaga B 9 Statsminister Göran Persson redogjorde inledningsvis för vad som
förevarit vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996 då frågan om
besöksutbytet med Kina behandlats. Sveriges tidigare linje, vilken förankrats
i Utrikesnämnden våren 1995, hade varit att inte ha något besöksutbyte med
Kina på högre nivå än vice statsministernivå. Sedan dess hade emellertid alla
EU-länder, med undantag av Danmark, beslutat att ha ett utbyte på högre nivå.
I stort sett samtliga statsministrar, premiärministrar och statschefer, med
den tyske förbundskanslern Kohl och den franske presidenten Chirac i spetsen,
hade besökt Kina. Den svenska regeringen ansåg då att också Sverige borde
försöka påverka den kinesiska statsledningen genom dialog och inte genom att i
stort sett som ensamt land kvarstå vid den gamla uppfattningen. Statsministern
hade följt diskussionen i Utrikesnämnden mycket noga, men inga av de
synpunkter som framfördes där gav honom anledning att justera sina planer.
Efter att ha lyssnat på argumenten tyckte han att skälen för att han borde
resa var starkare än skälen för att avstå. Hade argumenten mot att resa varit
tillräckligt goda hade han dock uppskjutit besöket.
När beslutet väl var fattat att statsministern skulle resa till Kina följde
som en konsekvens att en inbjudan till ett svarsbesök skulle göras. Inbjudan
borde avse någon i kretsen vice premiärminister, premiärminister eller
president. Utrikesförvaltningen och Statsrådsberedningen gjorde efter en
noggrann beredning bedömningen att det bäst skulle gynna Sveriges förhållanden
om presidenten Jiang Zemin bjöds in. Detta var dock inte känt vid
Utrikesnämndens sammanträde den 5 september. Man kunde kanske haft en senare
kontakt med nämnden i frågan, anförde statsministern, men han tvivlade på att
de partier som varit starka motståndare till att han reste till Kina skulle ha
varit konstruktiva i den dialogen. Det hade emellertid varit utomordentligt
märkligt om han rest till Kina utan att lämna en inbjudan att komma till
Sverige. Jiang Zemin hade för övrigt besökt Tyskland, Frankrike, Italien och
Spanien samt gjort ett statsbesök i Norge. Statsministern underströk att
inbjudan avsett ett officiellt besök med regeringen som värd, inte ett
statsbesök.

Utskottets bedömning
Utskottet konstaterar att frågan om besöksutbytet med Kina diskuterades vid
Utrikesnämndens sammanträde den 5 september 1996, dock utan att någon
konsensus nåddes. Utrikesnämnden är emellertid ett rådgivande organ, inte ett
beslutande. Enligt regeringsformen har regeringen det övergripande ansvaret
för utrikespolitiken. När regeringen väl gjort bedömningen att statsministern
borde resa till Kina var det en logisk följd av det beslutet att en inbjudan
till ett svarsbesök på statsledningsnivå skulle utfärdas.
Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande av utskottet.

9.4 Visst uttalande av statsministern i Lettland

Bakgrund
Den 3 juni 1996 besökte statsminister Göran Persson Lettland. Enligt ett TT-
telegram uttalade statsministern vid en presskonferens i Riga bl.a. följande
(uttalandet gjordes på engelska).

Every country has its own right to decide about its security arrangements. We
have chosen our way in Sweden since a lot of years. It has worked well for
Sweden. Latvia has to choose its way and it is up to Latvia to take that
decision. Nobody else shall do it. And now we all know that Latvia wants to
become member in NATO. We respect that, and we shall do what we can to support
Latvia in that process.
I översättning:

Varje land har rätt att själv bestämma om sin säkerhetspolitik. Sverige har
valt sin väg sedan många år. Det har fungerat bra för Sverige. Lettland måste
välja sin väg och det är Lettland som måste göra valet. Det kan ingen annan
göra. Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i NATO. Vi respekterar det och vi
ska göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen.

Anmälan
Enligt granskningsanmälan bilaga A 7.11 behandlar statsministerns uttalande
ett vitalt svenskt säkerhetsintresse. Anmälaren menar att statsministern
kungjort en ny utrikespolitisk linje gentemot de baltiska staterna. Tidigare
har Sveriges linje, fastställd av riksdag och regering, varit att verka för
balternas inträde i EU, men däremot inte att aktivt stödja deras NATO-
medlemskap. Det måste därför anses som anmärkningsvärt om samråd i
Utrikesnämnden inte ägde rum innan statsministern gjorde sina uttalanden om en
ny svensk linje i Lettland. Statsministern måste också klargöra hur uttalandet
bereddes i Regeringskansliet. Informerades övriga samtliga ledamöter i
regeringen om innehållet och den nya inställningen och i så fall på vilket
sätt? Enligt anmälaren dementerades först uttalandet av Utrikesdepartementet.
Utrikesministerns reaktioner tyder på att uttalandet inte var berett i samråd
med UD. Anmälaren vill veta vilken roll utrikesministern och UD spelade vid
utformningen av uttalandet.

Utredningen i ärendet
I promemorior inhämtade från Statsrådsberedningen har följande underlag
lämnats bilagorna A 7.12-A 7.13.
Utrikesnämnden diskuterade vid sitt sammanträde den 23 april 1996
situationen i Ryssland och i samband därmed också NATO-utvidgningen. Det
fördes en relativt ingående diskussion om NATO-utvidgningen, de baltiska
ländernas situation och hur Sverige borde förhålla sig till
utvidgningsprocessen. Den konkreta frågan om huruvida Sverige skulle stödja
Lettlands medlemskapsansökan i NATO diskuterades dock inte. Något särskilt
samråd med Utrikesnämnden ägde inte rum före besöket i Lettland den 3 juni
1996.
De uttalanden som statsministern gjort bl.a. i samband med sina besök i de
baltiska länderna under våren och försommaren 1996 är helt i överensstämmelse
med den säkerhetspolitiska linje som är väl förankrad både i Utrikesnämnden
och i utrikes- och försvarsutskotten.
Som svar på frågan om hur uttalandet bereddes i Regeringskansliet har
Statsrådsberedningen uppgett att samtliga statsministerns samtal med andra
länders regeringschefer bereds gemensamt mellan Statsrådsberedningens
utrikesenhet och Utrikesdepartementet.
Besöket i Lettland förbereddes genom att Utrikesdepartementet utarbetade
talepunkter och bakgrundspromemorior. Utrikesdepartementet var också på
sedvanligt sätt representerat i statsministerns delegation (statssekreteraren
för biståndsfrågor samt ansvarigt departementsråd på politiska avdelningen).
Statsministerns uttalande utgjorde enligt Statsrådsberedningen en
sammanfattning av de överläggningar som ägt rum omedelbart före
presskonferensen.

Utfrågning av statsminister Göran Persson
Bilaga B 9 Statsminister Göran Persson uppgav att det åsyftade uttalandet,
som fälldes på en presskonferens, var sammansatt med den klassiska
formuleringen att Sverige stöder varje lands rätt att självt bestämma sin
säkerhetspolitiska linje. Letterna har valt NATO-medlemskap. Sverige
respekterar detta beslut. Därefter hade statsministern lagt till att ?vi
skall göra vad vi kan för att stödja dem i deras process?. Det sistnämnda var
enligt statsministern inte något särskilt märkligt eller konstigt. NATO-
utvidgningen är en pågående process, som kommer att rymma en lång rad
avvägningar inom NATO. Från den svenska regeringens sida har man i en rad
sammanhang gett uttryck för att denna process skall vara öppen, open ended -
vilket innebär att man i och med det första beslutet inte skall ha avslutat
processen - att processen skall baseras på objektiva kriterier, att den inte
skapar nya gränslinjer i Europa samt att den sker i dialog med Ryssland.
Till detta med NATO-utvidgningen skall enligt statsministern också läggas
att balterna, liksom Sverige, är inne i en utvecklingsprocess i hela regionen,
där en gemensam säkerhet kopplad till Europa successivt byggs. Statsministern
syftade på EU-utvidgningen, det lettiska medlemskapet i Europarådet, de
bilaterala ansträngningarna Sverige-Lettland på handelsområdet och på området
folkligt utbyte, Visbykonferensen, m.m. Balterna är inne i en process där
NATO-utvidgningen är en del. Av kända skäl påverkar Sverige inte direkt denna
process, men Sverige ger dem stöd för att de skall behandlas på ett anständigt
och rimligt sätt. Statsministern ansåg att denna uppfattning var väl kopplad
till den svenska linjen och att den naturligtvis var beredd i
Regeringskansliet. Hans uttalande var också i högsta grad väl berett och väl
förankrat i Utrikesnämnden. Om det vore så att Moderata samlingspartiet hade
uppfattningen att man inte stöder balterna i den här processen funnes det stöd
för kritiken, eftersom man då hade en annan uppfattning i sak, och då borde
frågan ha tagits upp i Utrikesnämnden. Statsministern hade emellertid uttryckt
en uppfattning som han trott att alla var överens om. Han hade därför inget
som helst behov av att ta upp frågan i Utrikesnämnden.

Riksdagsuttalanden
I riksdagens säkerhetspolitiska betänkande 1995/96:UFöU1 från november 1995
anförde det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet bl.a. att medlemskap i
NATO är en fråga för organisationens medlemsstater och ansökarlandet.
Utskottet framhöll vidare varje stats rätt att själv besluta om sin
säkerhetspolitik (s. 27).
I oktober 1996 uttalade det sammansatta utskottet att det är ett självklart
och starkt intresse för säkerheten och stabiliteten i Östersjöområdet att de
baltiska länderna i alla avseenden förblir suveräna stater med full frihet att
utöva rätten att välja sina egna säkerhetspolitiska lösningar. De baltiska
staternas säkerhet kan enligt svensk uppfattning främst tillgodoses genom den
ställning som följer av en fortsatt integration i Europa, i första hand genom
EU-medlemskap, anförde utskottet. Utskottet upprepade också sitt tidigare
ställningstagande att medlemskap i NATO är en fråga för organisationens
medlemsstater och ansökarlandet och att varje stat har rätt att själv besluta
om sin säkerhetspolitik (1996/97:UFöU1 s. 48).

Utskottets bedömning
Om den sista meningen i statsministerns uttalande vid presskonferensen rycks
loss ur sitt sammanhang kan innebörden av uttalandet missuppfattas. Vid
utskottets utfrågning med statsministern blev det emellertid väl klarlagt vad
statsministern avsett med sitt uttalande. Det stod också klart att
uttalandet, läst i sin helhet, legat väl i linje med den uppfattning som den
svenska regeringen och riksdagen tidigare gett uttryck för och som är väl
förankrad i Utrikesnämnden.
Granskningen föranleder inte något ytterligare uttalande av utskottet.

10. Justitieminister Laila Freivalds samråd med EU-nämnden

Bakgrund
Den rättsliga regleringen av regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden
finns i 10 kap. 5 § riksdagsordningen (tidigare 8 kap. 15 §):
Regeringen skall underrätta EU-nämnden om frågor som avses bli behandlade i
Europeiska unionens råd. Regeringen skall också rådgöra med nämnden om hur
förhandlingarna i rådet skall föras inför beslut som regeringen bedömer som
betydelsefulla och i andra frågor som nämnden bestämmer.
Begär minst fem av ledamöterna i EU-nämnden att regeringen skall rådgöra med
nämnden enligt första stycket skall nämnden föranstalta om detta, såvida den
inte finner att därmed förenat dröjsmål skulle leda till avsevärt men.
Motivet för att inrätta EU-nämnden var att riksdagen genom avtalet om
Sveriges anslutning till de europeiska gemenskaperna överlät beslutanderätt
till dessa gemenskapers institutioner. Som kompensation för den förlorade
beslutanderätten borde riksdagen ges möjlighet inte bara till kontroll i
efterhand utan även till att på förhand påverka regeringens ställningstaganden
inför förhandlingar och beslutsfattande inom EU (bet. 1994/95:KU22 s. 14).
Frågan om samråd mellan regeringen och EU-nämnden på områdena för det
mellanstatliga samarbetet inom andra och tredje pelarna diskuterades både när
EU-nämnden inrättades och i betänkandet om EU-frågornas behandling i riksdagen
hösten 1996. Med hänsyn till den betydelse som borde fästas vid ett
sammanhållet samrådsförfarande, där samrådsorganet har överblick över den
samlade EU-politiken, fann konstitutionsutskottet att det skulle vara
olämpligt att fördela samrådet på olika utskott (bet. 1994/95:KU22 s. 20). Vid
den senaste behandlingen av frågan anförde utskottet att det inte fann
anledning att föreslå någon ändring när det gällde samrådet inför
ministerrådsmöten i frågor inom andra och tredje pelarna. Även
fortsättningsvis borde detta äga rum i EU-nämnden (bet. 1996/97:KU2 s. 35).
Genom 10 kap. 3 § RO har utskotten sedan den 1 januari 1997 fått en
författningsreglerad roll i EU-arbetet:
Utskott skall följa arbetet i Europeiska unionen inom de ämnesområden som
för varje utskott anges i 4 kap. 4-6 §§ med tillhörande tilläggsbestämmelser.
Vid behandlingen av frågan om samverkan mellan regering och riksdag i EU-
frågor anförde konstitutionsutskottet i betänkande 1994/95:KU22 att utskottens
viktiga ställning i vårt parlamentariska system innebär att dessa, normalt
sett, bör ha befattning med EU-processerna fram till dess att de som formliga
ärenden skall behandlas i ministerrådet. I betänkande 1996/97:KU2 underströk
konstitutionsutskottet på nytt utskottens viktiga ställning. Det är nödvändigt
att utskotten följer de frågor inom respektive ämnesområde som i och med
Sveriges medlemskap inte längre avgörs i riksdagen. Även i frågor som ligger
inom de icke överstatliga delarna av EU är det naturligt och önskvärt att
utskotten är aktiva (bet. s. 14). För att markera vikten av att utskotten
engagerar sig i EU-frågor föreslog konstitutionsutskottet att utskottens
skyldighet att följa arbetet inom EU skulle regleras i riksdagsordningen 10
kap. 3 §. De frågor som utskotten har engagerat sig i kommer i normalfallet
troligen också att bli föremål för samråd i EU-nämnden. Samrådet inför
ministerrådets möten bör, enligt konstitutionsutskottet, även fortsättningsvis
äga rum i EU-nämnden (bet. s. 18).
Beträffande regeringens skriftliga information till riksdagen ges
föreskrifter i 10 kap. 2 § RO, där det anges att regeringen skall informera
riksdagen om sin syn på de förslag från kommissionen som regeringen bedömer
som betydelsefulla. Bestämmelsen, som infördes i syfte att förbättra
regeringens skriftliga information till riksdagen, avser bl.a. skriftlig
information i form av s.k. faktapromemorior. Av betänkande 1996/97:KU2 framgår
att riksdagen anser att faktapromemoriorna bör göras mer enhetliga och
problemorienterade, särskilt vad gäller hur svenska förhållanden påverkas,
samt genom publicering göras tillgängliga för en bred allmänhet.
Frågan om den skriftliga information som regeringen överlämnar till EU-
nämnden inför samråd i anslutning till möten i ministerrådet är inte
författningsreglerad. Däremot finns en överenskommelse mellan
regeringskansliet och EU-nämnden (cirkulär 2), enligt vilken regeringens
skriftliga information inför rådsmöten skall utgöras av förslaget till
dagordning samt av dagordningskommentarer och s.k. ministerrådspromemorior som
regeringen upprättar. Cirkulär 2 är för närvarande föremål för översyn.
Under beredningen av betänkande 1996/97:KU2 EU-frågornas behandling i
riksdagen inhämtade konstitutionsutskottet yttrande från bl.a. EU-nämnden. Som
svar på frågan om huruvida det skriftliga materialet inför samrådet med
regeringen innehöll önskad information anförde EU-nämnden bl.a. följande
(yttrandet avgavs den 19 april 1996).

Enligt EU-nämndens uppfattning innehåller materialet från regeringskansliet i
stort sett den information som är önskvärd inför sammanträdena. Kvaliteten
skiftar dock något bl.a. beroende på vilket departement som sammanställt
materialet och bör på vissa punkter kunna förbättras. EU-nämnden ser det som
särskilt angeläget att den skriftliga informationen innehåller förslag till
svensk position och att denna är avfattad på ett klargörande sätt. Nämnden är
dock medveten om att det i vissa frågor kan vara svårt att ange den svenska
inställningen. Viktigt är också att andra länders inställning redovisas när
det kan ske. En brist är att den skriftliga informationen inte innefattar
utkast till resolutioner och andra dokument som utarbetats inom rådet och som
skall diskuteras och beslutas vid rådsmötena. Detta gäller inte minst frågor
inom andra och tredje pelaren. Nämnden vill understryka vikten av att sådana
dokument tillställs nämnden inför sammanträdena i görligaste mån. (Kurs. här).

Anmälan
I en granskningsanmälan, bilaga A 8.1, har justitieminister Laila Freivalds
samråd med EU-nämnden anmälts till konstitutionsutskottet för granskning. I
första hand avser anmälan samrådet med EU-nämnden den 22 november 1996 inför
ministerrådsmötet om inrikes och rättsliga frågor den 28-29 november 1996.
Anmälaren anser med hänvisning till 8 kap. 15 § RO (numera 10 kap. 5 §) att
det underlag som Justitiedepartementet lämnat inför EU-nämndens möte varit så
bristfälligt att regeringens skyldighet att samråda med EU-nämnden svårligen
kunnat fullgöras. Anmälaren vill att KU gör en bedömning av om det material
som Justitiedepartementet och justitieministern lämnat inför och under mötet
med EU-nämnden uppfyller de krav som lagstiftaren ställer och som är
nödvändiga för att riksdagen skall kunna fullgöra samrådet.

Ärendet
Konstitutionsutskottet har tagit del av de stenografiska uppteckningarna från
EU-nämndens sammanträden, dels den 31 maj 1996, dels den 22 november 1996,
såvitt avser samråd inför ministerrådsmöten om inrikes och rättsliga frågor
bilagorna A 8.2-A 8.3.
Utskottets kansli har med hänvisning till dels EU-nämndens yttrande den 19
april 1996, dels granskningsanmälan, hemställt hos EU-nämndens kansli om svar
på ett antal frågor om det skriftliga materialet inför regeringens samråd med
EU-nämnden. Av svaren se bilaga A 8.4 framgår bl.a. följande.
Inför EU-nämndens sammanträde den 22 november 1996 hade på sedvanligt sätt
skriftligt material inkommit från Justitiedepartementet. Efter granskning av
materialet kontaktade kanslichefen departementet. Avsikten var att efterlysa
kompletterande skriftligt material i form av utkast till resolutioner och
rapporter, m.m. Dessa utkast skulle enligt dagordningen för ministermötet
behandlas vid rådsmötet. Vidare efterfrågades beträffande olika
dagordningspunkter ett angivande av rättslig grund för olika beslut som skulle
fattas vid ministermötet och även ytterligare skriftlig information
beträffande ett par viktiga s.k. A-punkter, dvs. ärenden som kan avgöras utan
diskussioner vid ministerrådets möten. Kontakten med Justitiedepartementet
resulterade dock inte i att något kompletterande skriftligt material inkom
från departementet. Kanslichefen såg sig då föranlåten att till nämndens
ledamöter och suppleanter skicka ut visst kompletterande material från det
danska folketinget om dessa dagordningspunkter. Folketingets material var
relativt omfattande och gav, såvitt kunde bedömas, en god bild av innehållet i
de utkast till resolutioner och rapporter som skulle behandlas vid det
aktuella ministerrådsmötet.
Tidigare hade EU-nämnden framfört viss kritik mot Justitiedepartementet vid
sammanträdet den 31 maj 1996. Vid sammanträdet påpekades att nämnden inte fått
tillgång till vissa utkast. Därefter har endast ett sammanträde med nämnden om
inrikes och rättsliga frågor ägt rum, nämligen det i anmälan aktuella den 22
november 1996. Uppenbarligen har dock brister på såväl andra som tredje
pelarnas områden förelegat tidigare, enligt EU-nämndens yttrande den 19 april
till konstitutionsutskottet.

Svar från justitieminister Laila Freivalds
Konstitutionsutskottet har beslutat begära svar av justitieministern på
följande fråga: Hur ser justitieministern på omfattningen av regeringens
samråd med EU-nämnden inom området för den s.k. tredje pelaren? Svaret i dess
helhet framgår av bilaga A 8.5.
Justitieministern har bl.a. anfört följande.
Konstitutionsutskottets betänkanden 1994/95:KU22 och 1996/97:KU2 behandlar
frågan om regeringens information till och samråd med riksdagen väsentligen ur
ett riksdagsperspektiv. Frågan belyses i mindre grad från regeringens
utgångspunkter. De i vissa avseenden fundamentala skillnader som finns mellan
arbetet i EU:s tre pelare har fått ganska liten uppmärksamhet i betänkandena.
Inte heller har det i riksdagsordningen intagits några bestämmelser som
beaktar dessa skillnader. Mot denna bakgrund är det enligt justitieministern
inte särskilt förvånande att det ifrågasätts om samrådet när det gäller EU:s
samarbete i inrikes och rättsliga frågor varit tillräckligt omfattande.
Justitieministern har emellertid uppfattningen att samrådet fungerat på ett
tillfredsställande sätt och självfallet i enlighet med riksdagsordningens
krav. Hon redovisar därefter sin principiella syn på informationen till och
samrådet med riksdagen och särskilt dess EU-nämnd på området för inrikes och
rättsligt samarbete.
Justitieministern framhåller att arbetet i andra och tredje pelarna, till
skillnad från det i första pelaren, inte är baserat på överstatlighet. Här har
riksdagen på samma sätt som vid traditionella internationella överenskommelser
fullständig frihet att i efterhand säga nej till de överenskommelser som
regeringen i dessa fall ingår med andra medlemsstaters regeringar. Denna
grundläggande skillnad mellan arbetet i första respektive andra och tredje
pelarna återspeglas inte i riksdagsordningen. Regeringen skall således samråda
med EU-nämnden inför ministerrådsmöten i tredjepelarfrågor i princip i samma
omfattning som i förstapelarfrågor. Om EU-nämnden begär det, skall samråd ske
till och med i frågor som helt faller inom regeringens egen
normgivningskompetens. Enligt justitieministern innebär detta att riksdagen
har fått en starkare ställning än vad den traditionellt haft i
utrikespolitiska frågor.
Justitieministern anser vidare att det från regeringsarbetets utgångspunkter
är angeläget att det görs en klar skillnad mellan information och samråd i EU-
frågor på det sätt som anges i 10 kap. 5 § riksdagsordningen. I denna
bestämmelse anges två fall i vilka samråd skall ske: Dels om förhandlingar i
rådet inför beslut som regeringen anser betydelsefulla, dels i fall då EU-
nämnden har begärt samråd. Alla andra kontakter mellan regeringen och EU-
nämnden har i princip karaktär av informationsförmedling. Enligt
justitieministerns uppfattning bör det undvikas att en gråzon uppkommer i
gränsen mellan information och samråd. En sådan gråzon skulle kunna leda till
att samrådet successivt blir mer omfattande än vad riksdagen avsett, något som
enligt justitieministern inte skulle vara till gagn för regeringsarbetet och
därmed heller inte för landet. Om regeringen inte anser att ett ärende är så
betydelsefullt att samråd skall ske, finns det vanligen inte anledning för
regeringen att själv ta initiativ till samråd utan endast, om så är påkallat,
lämna information.
Ett skäl till att regeringen inte bedömer ett ärende inom ramen för tredje
pelaren som så betydelsefullt att samråd med EU-nämnden skall ske, kan vara
att det ansvariga statsrådet har diskuterat ärendet med berört fackutskott i
riksdagen och på så sätt inhämtat utskottets uppfattning. Enligt
justitieministern har erfarenheterna på tredjepelarområdet visat att
åtskilliga ärenden, t.ex. på grund av deras facktekniska karaktär, lämpar sig
mindre väl för samråd i EU-nämnden med dess allmäninriktade sammansättning och
den tidspress varunder sammankomsterna i regel äger rum. För
Justitiedepartementet har det i stället varit värdefullt att kunna tillvarata
den särskilda kompetens som justitieutskottet har i tredjepelarfrågor.
Justitieministern har förståelse för att enskilda ledamöter i nämnden kan
uppleva det som otillfredsställande att nämnden i dess helhet inte har kunnat
ges lika god inblick i förhållandena som det berörda fackutskottet.
Justitieministern ser dock ingen annan möjlighet att komma till rätta med
detta problem än att nämnden i dessa fall mer än annars får förlita sig på den
bedömning som fackutskottet redan har gjort. Enligt justitieministern har
riksdagen aldrig gjort något principiellt ställningstagande mot att samråd
sker mellan regeringen och utskotten i stället för med EU-nämnden. Betecknande
för riksdagens uppfattning om utskottens allt större betydelse i EU-arbetet är
att konstitutionsutskottet i betänkande 1996/97:KU2 talar om att det i vissa
fall kan ?vara motiverat att ett samråd sker med det berörda utskottet innan
regeringen tar ställning?. Dock är det här inte fråga om samråd i den formella
mening som kan ske mellan regeringen och EU-nämnden.
Justitieministern framhåller vidare att när det gäller regeringens
skriftliga information till riksdagen görs det i betänkande 1996/97:KU2 ingen
skillnad mellan faktapromemorior på området för första pelaren respektive
andra och tredje pelaren, vilka båda, till skillnad från första pelaren
omfattar traditionellt mellanstatligt samarbete. Inom tredje pelaren
tillkommer förslagsrätten i första hand medlemsstaterna och endast i viss
utsträckning kommissionen. De i första pelaren avgörande frågorna om rättslig
grund, beslutsprocedur m.m. är inte tillämpliga. Några formella regler om hur
ett förslag skall vara utformat finns inte, och i praktiken har det många
gånger visat sig svårt att avgöra när och om ett förslag verkligen lagts.
Några föreskrifter om publicering finns heller inte. Justitieministern påpekar
att det är särdragen i den första pelaren - olika beslutsprocedurer,
legalitetskontroll i form av rättslig grund etc. - som föranleder behov av
faktapromemorior i den första pelaren. Inget av denna problematik berörs i
betänkandet. Enligt justitieministerns mening är det rimligt att uppfatta
informationsskyldigheten i 10 kap. 2 § RO på så sätt att regeringen, liksom
hittills, efter eget omdöme får avgöra när ett förslag inom den mellanstatliga
delen av EU-samarbetet har sådan betydelse och fasthet i konturen att
förslaget lämpar sig för att presenteras i form av en faktapromemoria.
Justitieministern uppger att EU-nämndens kansli på senare tid vid ett antal
tillfällen efterfrågat inte endast den skriftliga information som behandlas i
Cirkulär 2, utan också handlingar som utgjort en del av rådets skriftliga
grundmaterial, såsom utkast och rapporter av olika slag. Sådana
framställningar bör regeringen naturligtvis alltid efterkomma, förutsatt att
nämnden står bakom framställningen, anför justitieministern.
Justitieministern för därefter ett resonemang om de problem som skulle
uppstå från praktiska och principiella utgångspunkter med en övergång till en
ordning där regeringen överlämnar hela förhandlingsunderlaget till EU-nämnden.
Ett alternativ härtill skulle enligt justitieministern kunna vara att
regeringen i stället till nämnden överlämnar kortfattade bakgrundspromemorior
med sådan information som är nödvändig för att göra samrådet meningsfullt,
t.ex. uppgifter om de väsentliga beståndsdelarna i en fråga som skall
diskuteras i rådet och hur dessa förhåller sig till gällande svenska regler på
området. Om EU-nämnden skulle granska hela det förhandlingsunderlag som
regeringen har tillgång till skulle detta kunna uppfattas som att riksdagen
tog över en del av regeringens konstitutionella ansvar för förhandlingarna med
de övriga medlemsstaternas regeringar på tredjepelarområdet. Frågan bör enligt
justitieministern ställas om det varit riksdagens mening att ändra balansen
mellan riksdag och regering på detta sätt. Från regeringsarbetets
utgångspunkter skulle i varje fall inte något stå att vinna med en sådan
förändring.

Utskottets bedömning
Granskningsanmälan avser omfattningen av Justitiedepartementets skriftliga
underlag inför ett visst sammanträde med EU-nämnden, där samrådet bl.a. avsåg
ett ministerrådsmöte om inrikes och rättsliga frågor. Som framgår av den ovan
lämnade redovisningen har utskottet valt att utvidga granskningen till att
avse hur justitieministerns samråd med EU-nämnden inom området för den s.k.
tredje pelaren fungerat mer allmänt. Av utredningen i ärendet framgår nämligen
att EU-nämnden och Justitiedepartementet vid flera tillfällen haft olika
uppfattningar om i vilken utsträckning EU-nämnden bort få tillgång till
skriftligt underlag inför samrådet med regeringen om inrikes och rättsliga
frågor i den s.k. tredje pelaren.
Sålunda har EU-nämnden i ett yttrande till konstitutionsutskottet den 19
april 1996 anfört att nämnden anser det vara en brist att den skriftliga
informationen från regeringskansliet inte innefattar resolutioner och andra
dokument som utarbetats inom rådet och som skall diskuteras och beslutas vid
rådsmötena. Detta gäller enligt EU-nämnden inte minst frågor inom andra och
tredje pelarna. Nämnden understryker i yttrandet vikten av att sådana dokument
i görligaste mån tillställs nämnden inför sammanträdena.
Vidare framgår av de stenografiska samtalsuppteckningarna från EU-nämndens
sammanträden den 31 maj och den 22 november 1996 att enskilda ledamöter och
EU-nämndens ordförande efterlyst skriftligt material från
Justitiedepartementet. Ordföranden har bl.a. anfört (den 31 maj) att hon vore
tacksam om departementet kunde delge nämnden de utkast som departementet
refererar till vid föredragningen, eftersom det annars är svårt för nämndens
ledamöter att värdera dem. När justitieministern (den 22 november) på
förfrågan uppgivit att hon inte har något skriftligt material att redovisa för
nämnden i en viss fråga, konstaterar nämndens ordförande att nämnden fått del
av en promemoria från det danska folketinget i frågan.
Av det underlag som lämnats från EU-nämndens kansli i granskningsärendet
framgår dels att Justitiedepartementet inte efterkommit en begäran från
kansliet om ytterligare skriftligt material (inför sammanträdet den 22
november), dels att kansliet sett sig föranlåtet att komplettera det
skriftliga materialet med material från folketingets Europaudvalg.
Av justitieministerns svar i granskningsärendet framgår att de skiljaktigheter
i synen på behovet av skriftligt underlag inför EU-nämndens samråd som funnits
mellan EU-nämnden och Justitiedepartementet har sin grund i ministerns
principiella syn på omfattningen av regeringens skyldighet att samråda med EU-
nämnden. Justitieministern understryker tredjepelarsamarbetets mellanstatliga
karaktär och pekar på att en viss förskjutning redan skett i den rådande
balansen mellan riksdag och regering i utrikesfrågor och att denna balans kan
komma att rubbas alltför mycket om EU-nämnden skulle få granska hela det
förhandlingsunderlag som regeringen har tillgång till. Hon ifrågasätter om en
sådan balansförskjutning i utrikesfrågor varit riksdagens avsikt. Vidare anser
justitieministern att åtskilliga ärenden på tredjepelarområdet - exempelvis på
grund av deras facktekniska karaktär - lämpar sig mindre väl för samråd med
EU-nämnden med dess allmäninriktade sammansättning. I stället har
justitieministern funnit det värdefullt att kunna tillvarata kompetensen i
justitieutskottet. Enligt justitieministern har riksdagen aldrig gjort något
principiellt ställningstagande mot att samråd i stället sker mellan regeringen
och utskotten.
Konstitutionsutskottet vill med anledning av justitieministerns svar i här
redovisade delar anföra följande.
Utskottet är givetvis medvetet om de grundläggande skillnader som finns
mellan å ena sidan samarbetet på förstapelarområdet och å andra sidan
samarbetet på andra- och tredjepelarområdena. Dessa skillnader bör dock enligt
utskottets mening inte hindra att informationen till och samrådet med
riksdagen i så stor utsträckning som möjligt sker i likvärdiga former på hela
unionsområdet. Konstitutionsutskottet avstyrkte i betänkande 1994/95:KU22
motionskrav om att frågor inom andra och tredje pelarna - liksom frågor inom
jordbrukspolitiken - skulle ligga hos utskotten i stället för hos EU-nämnden.
I betänkande 1996/97:KU2 vidhöll utskottet sin inställning att samrådet inför
ministerrådsmöten i frågor inom andra och tredje pelarna skulle äga rum i EU-
nämnden (bet. s. 35). Inte vid något tillfälle diskuterades om riksdagen borde
avstå från samråd på de mellanstatliga områdena. Tvärtom underströks det nära
sambandet mellan t.ex. de utrikespolitiska övervägandena i andra pelaren och
främst handelspolitiken och utvecklingsfrågorna i första pelaren liksom mellan
samarbetet om inrikes och rättsliga frågor i tredje pelaren och främst
frågorna om personers fria rörlighet i första pelaren.
Som justitieministern påpekar har utskottens betydelse i EU-arbetet stärkts
genom att de sedan den 1 januari 1997 givits en författningsreglerad roll. Det
har emellertid inte varit riksdagens avsikt att regeringens information till
och informella samråd med utskotten på något sätt skulle ersätta regeringens
lagstadgade skyldighet att informera och i betydelsefulla frågor samråda med
EU-nämnden inför frågornas behandling i ministerrådet. Riksdagen har ansett
det som en fördel att det i riksdagen finns ett organ med en helhetsbild av
alla de samarbetsområden som ingår i EU och med samlade erfarenheter av hur
samarbetet fungerar. En helhetsbild är också nödvändig för en allsidig
bedömning av alla de olika frågor som aktualiseras inom de tre pelarna, bl.a.
med tanke på det nyss redovisade sambandet mellan pelarna. Riksdagen har
emellertid också betonat vikten av att utskotten utövar ett inflytande tidigt
i EU:s beslutsprocess. De synpunkter utskotten framför till regeringen under
ett tidigare skede i beslutsprocessen borde naturligtvis vara ett stöd vid
utarbetandet av regeringens förslag till förhandlingspositioner. I den mån ett
sådant informellt samråd ägt rum med utskotten är det också rimligt att
utskottens synpunkter redovisas i det skriftliga underlaget inför EU-nämndens
sammanträden.
En förutsättning för att EU-nämndens ledamöter skall kunna tillägna sig
insikter inom EU:s alla samarbetsområden och diskutera också komplicerade
sakfrågor är givetvis att de förses med ett så fullständigt skriftligt
underlag som möjligt inför sammanträdena. Framför allt bör underlaget ge
förutsättningar för en diskussion om den ståndpunkt regeringen skall inta vid
det kommande ministerrådssammanträdet. Finns ett godtagbart underlag behöver
sammanträdestiden inte heller ägnas åt upplysningar i sakfrågor utan kan ägnas
åt förhandlingsmandaten.
Enligt justitieministern (svaret s. 8) är grundmaterialet inför
förhandlingarna i ministerrådet på tredjepelarområdet generellt sett mycket
svårtillgängligt. De s.k. ministerrådspromemoriorna är inte fullt
ändamålsenliga för att ge EU-nämnden en så god uppfattning som möjligt om
förhandlingsfrågan, eftersom de anvisningar som gäller för hur de skall
upprättas är utformade med tanke på förhållandena inom första pelaren. Ett
alternativ skulle, enligt justitieministern, kunna vara att regeringen i
stället till nämnden överlämnar kortfattade bakgrundspromemorior med sådan
information som är nödvändig för att göra samrådet meningsfullt, t.ex.
uppgifter om de väsentliga beståndsdelarna i en fråga som skall diskuteras i
rådet och hur dessa förhåller sig till gällande svenska regler på området.
Konstitutionsutskottet delar justitieministerns uppfattning att det kan
behövas tydligare anvisningar för hur bakgrundsmaterialet på den tredje
pelarens område bör utformas. Det vore därför värdefullt om dessa synpunkter
beaktades i den nu pågående översynen av cirkulär 2, vilket bl.a. innehåller
riktlinjer för regeringens skriftliga information inför rådsmöten,
Avslutningsvis konstaterar utskottet att man från Justitiedepartementets
sida numera är klar över behovet att förse EU-nämnden med nödvändigt underlag
inför samråden. Med detta konstaterande och med de klarlägganden som utskottet
här gjort beträffande regeringens informations- och samrådsskyldighet med EU-
nämnden när det gäller rättsliga och inrikes frågor är granskningen avslutad.

11. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik

Ärendet
I två anmälningar, bilagorna A 9.1-A 9.2, har begärts att
konstitutionsutskottet granskar den dåvarande borgerliga regeringens och den
efter riksdagsvalet 1994 tillträdda socialdemokratiska regeringens eventuella
ansvar för att en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik publicerades först
efter EU-folkomröstningen.

Bakgrund

Artikel i Dagens Nyheter
I en artikel i Dagens Nyheter den 7 april 1996 hävdades att en rapport med
kritisk granskning av svensk handelspolitik, gjord av det internationella
frihandelsorganet GATT, hemlighölls av svenska myndigheter till dagen efter
den svenska EU-folkomröstningen, trots att rapporten var klar långt tidigare.
Enligt artikeln visade rapporten att Sveriges handel med länderna utanför EU -
framför allt de viktigare länderna i Asien - skulle försvåras i och med EU-
inträdet samt att ett EU-medlemskap inte skulle medföra några klara ekonomiska
fördelar för Sverige.
I artikeln hävdas att en hög tjänsteman i Genève uppgett att de svenska
myndigheterna uppmanat till att vänta med publiceringen trots att rapporten i
stort sett var klar under våren 1994. Uppgifterna styrks enligt artikeln av
korrespondens mellan svenska Utrikesdepartementet, Sveriges delegation i
Genève och GATT.

Promemoria upprättad inom Utrikesdepartementet
Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet överlämnat en inom
Utrikesdepartementet den 28 juni 1996 upprättad promemoria, bilaga A 9.3. I
promemorian anförs följande.

I GATT:s regelverk (Decision of 12 April 1989 - BISD 36S/403) finns fastlagt
med vilket intervall olika medlemsstater skall granskas i GATT (Trade Policy
Review - TPR) och när publicering skall ske. För Sverige innebär det
granskning vart fjärde år. Den första granskningen ägde rum år 1990 och nästa
skulle således ske år 1994. Granskningen innebär ett mycket omfattande arbete
både för det granskade landet och GATT/WTO-sekretariatet. Det är därför en
nödvändighet och helt naturligt att datum för granskningen fastställs i
samförstånd. Den normala formen för att fastställa ett datum är genom
underhandskontakter mellan sekretariatet och ansvarig nationell myndighet, i
Sveriges fall UD:s handelsavdelning/representationen i Genève.
I ovannämnda beslut stipuleras att publicering av de två förekommande
rapporterna (sekretariatets och det granskade landets) samt anteckningar från
granskningstillfället skall ske snarast efter datumet för granskningen
(promtly after the review). Vad gäller förhandsspridning till medlemsstaterna
av granskningsrapporterna, som således är hemliga till dess granskningen ägt
rum, beslöt GATT:s medlemsstater den 10 maj 1994 (L/7458) (bil) att
dokumentationen inför mötena skulle spridas bland medlemsstaterna senast fyra
veckor i förväg. Detta föranlett av klagomål på att rapporterna inte sällan
distribuerades så sent att medlemsstaterna inte hann tillgodogöra sig
innehållet och delta aktivt i diskussionerna.
Sverige förde inför granskningen 1994 diskussioner med GATT-sekretariatet om
datum för granskningen. Redan i maj 1993, innan GATT-sekretariatet skulle
fastställa programmet för granskningarna under 1994, kontaktades Sverige med
begäran om att ge sekretariatet en indikation på vilken tidpunkt för
granskning under 1994 som passade de svenska myndigheterna bäst. UD:s
handelsavdelning svarade på detta att granskningen borde genomföras under
andra halvåret 1994. Några olika tidpunkter föreslogs från sekretariatets sida
och i september 1993 inleddes förberedelserna. Särskilt inför och i samband
med GATT-sekretariatets besök i Stockholm i mars 1994 fördes en dialog om den
exakta tidpunkten för granskningen som slutligen fastställdes till den 14-15
dec (ändrades i slutändan till 15-16 dec på initiativ av sekretariatet).
Rapporten blev offentlig omedelbart efter den 16 december och kunde således
från detta datum förvärvas av en intresserad allmänhet. Ingen del av rapporten
hade dessförinnan offentliggjorts.
Utrikesdepartementet har till promemorian bifogat en kort promemoria som i
kronologisk ordning sammanfattar olika moment i ärendets handläggning. Vidare
bifogas kopior på relevant dokumentation som gäller rapporten och tidpunkten
för dess publicering. Av detta material framgår bl.a. följande:
GATT-sekretariatet efterfrågade i skrivelse den 24 maj 1993 besked om vilken
tidpunkt under år 1994 som från svensk sida var lämpligast för den andra TPRM-
granskningen av svensk handelspolitik.
Enligt fax den 2 juni 1993 från Utrikesdepartementet till svenska
delegationen i Genève meddelades att till GATT-sekretariatet ?kan framföras
att vi från svensk sida helst ser att den andra granskningen av svensk
handelspolitik som skall äga rum under 1994, sker under andra halvåret 1994?.
I brev från GATT-sekretariatet den 2 augusti 1993 föreslås att den andra
granskningen av Sverige skall ske i juni 1994. I brev från GATT-sekretariatet
den 21 september 1993 föreslås att granskningen skall ske i september 1994.
GATT-sekretariatet besökte Stockholm den 7-11 mars 1994.
I ett fax den 11 mars 1994 från Lennart Alvin, Utrikesdepartementet, till
delegationen i Genève anförs bl.a.: ?I anslutning till övriga synpunkter om
TPRM-granskningen kan jag för Din information tillägga att jag diskuterat
timing av och innehåll i den svenska rapporten framför allt med tanke på
folkomröstningen om EU med chefen för TPRM-delegationen här Tulloch. Han och
jag var helt överens att Sverige-rapporten ej kan distribueras förrän efter
den svenska folkomröstningen (som ev. kan bli så sent som 27/11). Jag har
vidare understrukit att TPRM-granskningen definitionsmässigt skall avse dagens
svenska handelspolitik och utvecklingen sedan senaste granskningen, alltså ej
de ändringar som blir eller kan komma att bli följden av ett svenskt EU-
medlemskap.?
I fax den 22 mars 1994 från Utrikesdepartementet till delegationen i Genéve
begärs att GATT-sekretariatet skall meddelas att den svenska folkomröstningen
om medlemskap i EU äger rum den 13 november. Dagen efter meddelar Svenska
delegationen i Genève i fax till Utrikesdepartementet att GATT föreslår att
granskningen av Sveriges handelspolitik under TPRM hålls den 14-15 december
1994, på basis av rapporten som delges enligt sedvanlig rutin, dvs. 14
november.
I fax den 24 mars 1994 från Utrikesdepartementet till svenska delegationen i
Genève anförs.: ?Benäget meddela Tulloch att vi d´accord med att granskningen
av Sverige äger rum 14-15 december 1994 och framhåll samtidigt att vi utgår
ifrån att sekretariatets rapport eller delar av den inte distribueras före den
14 november.?
Av fax den 2 december 1994 från svenska delegationen i Genève till
Utrikesdepartementet framgår att granskningen kommer att äga rum den 15-16
december 1994.

Utfrågning i konstitutionsutskottet
Ulf Dinkelspiel, utrikeshandelsminister under åren 1991-1994, har vid
utfrågning i konstitutionsutskottet, Bilaga B 5, den 24 april 1997 anfört
bl.a:
Han har satt sig in i ärendet i efterskott. Första gången han hörde talas om
rapporten och om eventuellt ?mörkande? av en rapport var när han läste
artikeln i Dagens Nyheter. Det kan mycket väl ha funnits någon notis om GATT-
rapporten i pressen, men han har inte uppmärksammat någon.
Han vet att man av praktiska skäl ifrågasatte, både på ett tidigt stadium
och i slutändan, om en sådan granskning skulle göras; helt enkelt därför att
det var så oerhört mycket annat på gång då. Det skulle skrivas både en GATT-
proposition och en EU-proposition. UD:s handelsavdelning har aldrig arbetat så
hårt som under de pågående förhandlingarna. Därför gavs frågan om GATT-
rapporten lägre prioritet.
Han har inte varit med i diskussionerna när det gäller Sveriges begäran om
att i GATT-rapporten inte ta fram konsekvenserna av ett EU-medlemskap, han var
inte heller med i någon förberedelse av GATT-sekretariatets besök i Stockholm.
Han har över huvud taget inte engagerat sig i frågan om GATT-rapporten.
När det gäller arbetet med GATT-rapporter sker förarbete med
materialutlämnande och redovisningar m.m. på tjänstemannanivå. I Genève leddes
arbetet för svensk del av svenska delegationen. Genomgångarna sker aldrig på
politisk nivå. Han har aldrig deltagit i någon GATT-granskning. Han har
självklart det yttersta ansvaret för vad som inträffade i departementet. Han
har inte på någon punkt haft anledning att ifrågasätta de bedömningar som
gjorts av tjänstemännen.

Utskottets bedömning
Den första GATT-granskningen (Trade Policy Review - TPR) av Sverige ägde rum
år 1990. Sverige skulle enligt GATT:s regelverk granskas vart fjärde år. Den
andra granskningen skulle således ske år 1994. Av utredningen har framkommit
att GATT bestämmer den exakta tidpunkten för granskningar efter samråd med det
aktuella landet. Så skedde också inför GATT:s granskning av den svenska
handelspolitiken. Datum för granskningen bestämdes till den 15-16 december
1994. GATT-rapporten blev offentlig först efter granskningen. Det har inte
framkommit något som tyder på att man från svensk sida i avsikt att undanhålla
information ville fördröja granskningen till efter den svenska EU-
folkomröstningen. Granskningsrapporten avseende Sverige har inte heller visat
sig innehålla uppgifter som inte var kända redan före den svenska
folkomröstningen. Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från
utskottets sida.

12. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i
Göteborg

Ärendet
I två anmälningar, bilagorna A 10.1-A 10.2, har begärts att
konstitutionsutskottet skall granska hur beredningen av frågan om ett samlat
etnografiskt centralmuseum i Göteborg gått till.

Bakgrund

Regeringens beslut
Regeringen beslutade den 12 september 1996 proposition 1996/97:3
Kulturpolitik. I propositionen lade regeringen fram förslag till en fortsatt
långsiktig kulturpolitik. Regeringen föreslog bl.a. att riksdagen skulle
godkänna det som regeringen förordade om statligt övertagande av
huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg och inrättande av en
samlad etnografisk museimyndighet förlagd till Göteborg innefattande även
Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet.
Regeringen beskrev förslaget enligt följande:

Etnografiska museet i Göteborg får statligt huvudmannaskap den 1 januari 1999
och sammanförs samtidigt med Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet
och Östasiatiska museet till ett samlat etnografiskt central-museum. Den nya
myndigheten förläggs till Göteborg. I budgetpropositionen för år 1997 anvisas
ett bidrag till Etnografiska museet i Göteborg på 3 750 000 kronor.
Som skäl för sitt förslag anförde regeringen följande:

Invandrarkulturerna har fått en allt större betydelse i dagens samhälle, och
regeringen har i många fall givit berörda museer som Folkens museum -
etnografiska, Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet särskilda uppdrag i
syfte att närmare knyta an till invandrargruppernas behov. Museer med helt
eller delvis etnografisk inriktning bör i ännu större omfattning än nu ha en
viktig uppgift i att främja kontakterna mellan svenska och utomsvenska
kulturer.
Göteborgs stad har föreslagit en samlad förläggning av nationell etnografisk
museiverksamhet till Göteborg. Folkens museum - etnografiska har bl.a.
aktualiserat en breddning av statens ansvar till även Etnografiska museet i
Göteborg. Detta museum, som ingår i den kommunala förvaltningen Göteborgs
museer, har samlingar i vetenskaplig paritet med Folkens museum - etnografiska
i Stockholm. I praktiken utgör samlingarna komplement till varandra. Så har
t.ex. Folkens museum - etnografiska bättre täckning av Nordamerika,
Etnografiska museet i Göteborg av Latinamerika.
I Göteborg är de nuvarande möjligheterna till god förvaring och aktiv
verksamhet av ekonomiska och andra skäl begränsade. Samtidigt är det angeläget
att förutsättningarna att arbeta i förhållande till både forskning och
invandrargrupper förbättras även utanför Stockholm. Att staten övertar
huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg och lägger samman detta
med Folkens museum - etnografiska skapar enligt regeringens bedömning en
mycket slagkraftig helhet. Till denna förstärkta museimyndighet bör också
föras Medelhavsmuseet (inom Statens historiska museer) och Östasiatiska museet
(inom Statens konstmuseer), eventuellt också de östasiatiska samlingarna vid
Röhsska museet i Göteborg. Den nya samlade museiorganisationen förblir ett
statligt ansvarsmuseum med centrum förlagt till Göteborg. Även i Göteborg
föreligger den vetenskapliga miljön inom ämnesområdena socialantropologi,
antikens kultur och samhällsliv och konstvetenskap samt ett betydande publikt
underlag.
Regeringen gör bedömningen att en nyetablering i denna form möjliggör
ytterligare samordningsvinster och breddning av kompetensen. Dessutom kan den
nya museiorganisationen i förening med en ny lokallösning skapa
förutsättningar för oprövade former för exponering, publikkontakter och andra
aktiviteter. Förslaget bör inom museiområdet ses som en viktig del i
regeringens satsning på kultur i hela landet.
Etnografiska museet i Göteborg bör redan fr.o.m. år 1997 ges ett bidrag på 3
750 000 kronor för driftskostnader.
Regeringen anser att förändringen organisatoriskt bör kunna genomföras till
den 1 januari 1999, lokalmässigt under år 1999. Regeringen avser därför att
snarast utse en organisationskommitté som, i avvaktan på riksdagens beslut,
kan förbereda förändringen och i övrigt lämna mer preciserade förslag och
vidta nödvändiga verkställighetsåtgärder. Därvid bör bl.a. studeras närmare om
det finns omständigheter förknippade med delar av samlingarna som kan påverka
en förflyttning från Stockholm. Regeringen avser att under 1997 återkomma till
riksdagen med närmare förslag rörande den nya myndigheten.

Utredningar m.m.
I februari 1993 bemyndigade den dåvarande regeringen chefen för
Kulturdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att göra en
översyn av mål- och strukturfrågor m.m. inom det statliga och statsunderstödda
mu-seiväsendet. Kommittén, som antog namnet Museiutredningen, överlämnade i
april 1994 betänkandet Minne och bildning, Museernas uppdrag och organisation
(SOU 1994:51). Betänkandet har remissbehandlats.
I februari 1993 bemyndigades chefen för Kulturdepartementet även att tillkalla
en parlamentarisk kommitté med uppgift att utvärdera kulturpolitikens
inriktning. Utredningen fick också i uppdrag att göra en samlad bedömning av
vilka krav och utmaningar kulturpolitiken har att möta på längre sikt och att
lämna förslag om mål för kulturpolitiken och åtgärder för att främja
kulturlivet. Kommittén antog namnet Kulturutredningen.
I december 1994 överlämnade regeringen bl.a. betänkandet från
Museiutredningen till Kulturutredningen. Till betänkandet hade då fogats
remissvar och sammanställningar över dessa. Betänkandet och remissvaren skulle
enligt direktiven bilda underlag för Kulturutredningens fortsatta
överväganden.
Kulturutredningen överlämnade i augusti 1995 sitt slutbetänkande
Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84). I november 1995 lämnades även
utvärderingsrapporten Tjugo års kulturpolitik (SOU 1995:85) med en
tabellbilaga. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av
remissinstansernas synpunkter finns publicerad i departementspromemorian
Remissvar på Kulturutredningen (Ds 1996:23). Kulturdepartementet genomförde
under perioden november 1995-februari 1996 en s.k. resande remiss till landets
samtliga län. Departementet besökte gruppvis länen för diskussioner med
företrädare för kommuner, landsting, kulturinstitutioner, fria konstutövare
m.fl. Kulturutredningens slutbetänkande innehåller ett stort antal förslag.
Under beredningen av propositionen har regeringen enbart behandlat de
uttryckliga förslagen från utredningen. Utredningen betonar - utöver
betydelsen av kultur i hela landet - en bred kulturarvssyn, ett mångkulturellt
perspektiv och invandrargruppernas möjlighet till identifikation med sin
kulturella bakgrund. Kulturutredningen lämnar emellertid inget uttryckligt
förslag rörande den etnografiska museiverksamheten.

Frågestund i riksdagen den 10 oktober 1996
Den 10 oktober 1996 hölls frågestund i riksdagen varvid diskussion fördes
bl.a. kring frågan Flyttning av museer. Statsrådet Marita Ulvskog anförde
därvid bl.a.:
?Vi vill skapa en helt ny museiverksamhet i Göteborg och dessutom göra det
nya museet till ett central- och ansvarsmuseum. Jag anser inte att
kulturpropositionen i varje detalj skall lägga fram allting vad gäller lokal,
föremålsflyttning osv., och propositionen innehåller därför ett förslag om
tillsättande av en organisationskommitté som skall arbeta med dessa frågor.?
?Jag ser framför mig ett museum som arbetar tvärvetenskapligt, som öppnar
för en helt ny publik och som använder informationsteknologi och en ny
presentation för att göra detta museum tillgängligt för en helt ny publik. För
detta behöver man inte flytta vartenda föremål från Stockholm utan kan använda
en ny visualisering av det som vanligtvis visas på museer och binda ihop detta
på ett väldigt spännande sätt.?
?På den första frågan vill jag säga att det handlar om att flytta tre museer
till Göteborg och lägga samman deras verksamhet med det befintliga
etnografiska museet där. Det behöver inte betyda att vartenda föremål flyttas
från Stockholm till Göteborg. Det behöver dessutom inte betyda att det inte
kan finnas någon form av verksamhet i Stockholm. Ett centralmuseum i Göteborg
har självfallet ansvar också för Stockholmspubliken och för publiken i övriga
landet.?
?Här handlar det om att flytta 3 av de 60 museer som finns i
Stockholmsområdet, av vilka 27 är statligt finansierade. Detta vill Ewa
Larsson framställa som en enorm flyttningsprocedur. Jag har försökt att
förklara att det inte handlar om att flytta vartenda föremål.
Organisationskommittén kommer, naturligtvis i samarbete med befintliga museer
i Stockholm och Göteborg och med personal, att skapa förutsättningar för att
också ha kvar en viss verksamhet - en viss säger jag - eftersom det finns en
publik även här. Men framför allt skall museet också vara ett ansvars- och
centralmuseum för hela landet.?
?Vad gäller beredningsgången har regeringen självfallet möjlighet att lägga
fram förslag. Förslaget finns presenterat i kulturpropositionen. Det handlar
om att flytta tre museer från Stockholm, att lägga samman dem med det
etnografiska museet i Göteborg och att skapa ett världskulturmuseum med
centralt ansvar. Birgit Friggebo försöker göra den här frågan till en
formalitetsfråga. Organisationskommittén kommer att kunna arbeta brett med att
fylla detta förslag med en rad detaljer som riksdagen sedan får ta ställning
till igen. Men att vi i regeringen skulle vara förhindrade att lägga fram
förslag därför att vi inte har talat med varenda berörd myndighet är helt
enkelt inte en korrekt beskrivning.?
?Detta ärende är, som jag sade i mitt förra inlägg, självfallet berett efter
konstens alla regler och enligt de regler som gäller för regeringsärenden.?

Organisationskommittén för etablering av ett världskulturmuseum i Göteborg
Regeringen beslutade den 12 december 1996 att tillkalla en
organisationskommitté med uppgift att, under förutsättning av riksdagens
beslut, förbereda och genomföra etableringen av ett världskulturmuseum i
Göteborg. Detta skall enligt direktiven (dir. 1996:110) skapa förutsättningar
att utveckla nya verksamhetsformer. Museets inriktning skall vara
tvärvetenskapligt och arbetet bedrivas i nära kontakt med pågående forskning,
särskilt den vid universiteten i Göteborg och Stockholm. I den nya myndigheten
skall ingå Folkens museum - etnografiska, Östasiatiska museet och
Medelhavsmuseet i Stockholm. Betydande delar av dessas samlingar och
verksamhet skall dock finnas kvar i Stockholm. Vidare skall ingå det av
Göteborgs kommun drivna Etnografiska museet, som samtidigt förs över till
statligt huvudmannaskap. Myndigheten skall utgöra central- och ansvarsmuseum
och svara för den samlade ledningen av all verksamhet som berörs av
förändringen.
Den nya myndigheten skall enligt direktiven bildas den 1 januari 1999 och ha
sitt säte i Göteborg. Regeringens ambition är att nya lokaler där skall kunna
tas i bruk före utgången av år 1999.
Enligt direktiven skall kommittén bl.a.
- utveckla en grundläggande verksamhetsprofil för den nya myndigheten,
- lämna underlag till budgetpropositionen för år 1999,
- lämna preliminära anslagsberäkningar för åren 2000-2001,
- lämna de förslag till finansiering som föranleds härav,
- utarbeta förslag till instruktion och organisation,
- genomföra förhandlingar med Göteborgs kommun,
- lösa lokalfrågorna i Göteborg i samarbete med Statens fastighetsverk och
Göteborgs kommun,
- lösa kompetensförsörjning och bemanning i den nya organisationen i kontakt
med de fackliga organisationerna,
- lösa de problem av rättslig karaktär som kan uppstå, och
- i övrigt lämna de förslag och vidta eller förbereda de
verkställighetsåtgärder som föranleds av uppdraget.
Kommittén skall enligt direktiven slutföra uppdraget senast den 31 december
1998.

Riksdagsbeslutet
Kulturutskottet hemställde i betänkande 1996/97:KrU1 att riksdagen skulle
godkänna det som regeringen i propositionen om kulturpolitik förordat om
statligt övertagande av huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg
och inrättande av en samlad etnografisk museimyndighet förlagd till Göteborg
innefattande även Folkens museum - etnografiska, Medelhavsmuseet och
Östasiatiska museet. Utskottet underströk i sin bedömning att
organisationskommitténs arbete skall syfta till att de tre befintliga
museienheterna i Stockholm inte skall flyttas till Göteborg. Riksdagen följde
utskottet (rskr. 1996/97:129).

Beredning av regeringsärenden m.m.
Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden
behövliga upplysningar inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som
behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
I proposition 1973:90 med förslag till ny regeringsform och ny riksdagsordning
uttalade departementschefen följande i fråga om det moment i beredningsfasen
av regeringsärenden som består i att upplysningar och meningsyttringar
inhämtas utifrån som underlag för regeringens beslut:

Att det som ett led i beredningen av regeringsärende i stor utsträckning
inhämtas yttranden från myndigheter, organisationer och andra enskilda
sammanslutningar är ett karaktäristiskt och betydelsefullt inslag i svensk
politisk beslutsprocess. Remissyttranden från olika organisationer över
grundlagberedningens förslag vittnar också om den vikt man från detta håll
tillmäter remissförfarandet, särskilt i lagstiftningsärenden. Det är enligt
min mening naturligt att ordningen med remisser från regeringen som ett led i
beredningsarbetet även i fortsättningen kommer till uttryck i RF. I
departementsförslaget har bestämmelserna härom, vilka tagits upp i den här
aktuella paragrafen, getts det innehåll som grundlagberedningen har
föreslagit.
Den 31 mars 1987 träffades mellan Statens arbetsgivarverk, Statsanställdas
förbund, Centralorganisationen SACO/SR och TCO-S avtal om medbestämmande vid
beredningen av regeringsärenden. Avtalet reglerar ordningen för dels samverkan
mellan Statsrådsberedningen och departementen samt huvudorganisationerna i
frågor inom MBL:s tillämpningsområde som rör arbetstagare med statligt
reglerade anställningar, dels planering av sådan samverkan. Enligt avtalet
gäller inte någon förhandlings- eller informationsskyldighet enligt MBL, annan
författning eller enligt avtal i de frågor som avtalet avser och som handläggs
av regeringen.
Av avtalets 2 § framgår att med samverkan avses information eller
överläggning, att samverkan sker enligt arbetsgivarens bestämmande samt att
arbetsgivaren därvid avser att handla enligt följande principer:
1. Huvudorganisationerna skall informeras om viktigare frågor som skall
behandlas i bl.a. beslut om propositioner, lagrådsremisser, förordningar,
direktiv för offentliga utredningar, regleringsbrev, tjänstetillsättningar och
förhandlingsuppdrag. Av en protokollsanteckning framgår att med viktigare
frågor avses sådana frågor inom avtalets tillämpningsområde som behandlar
betydande följder för arbetstagarnas anställnings- och arbetsvillkor, bl.a.
viktigare ändringar av offentligrättsliga bestämmelser om
anställningsvillkoren eller förändringar beträffande anställningstrygghet och
stationeringsort på grund av större verksamhetsförändringar.
2. Informationen skall lämnas så tidigt som möjligt. Någon information
behöver inte lämnas, om ärendet är särskilt brådskande eller om
arbetstagarsidan redan har fått tillräcklig information på lokal eller central
nivå eller om parterna vid genomgång av propositionsförteckningar eller annars
är överens om detta. Av protokollsanteckningar framgår att en strävan skall
vara att informationen i regel lämnas i samband med delningen inom
Regeringskansliet.
3. Informationen sker i regel genom att skriftligt material lämnas över.
Huvudorganisationerna får inom fem arbetsdagar från mottagandet av
informationen skriftligen lämna synpunkter, om inte arbetsgivaren och
organisationerna enas om någon annan frist. Enligt en protokollsanteckning
skall en strävan vara att materialet i regel skall utgöra ett exemplar av
delningen i de delar som omfattas av samverkan enligt detta avtal.
4. Om det behövs, skall den skriftliga informationen kompletteras med
muntlig information vid en överläggning med huvudorganisationerna, där de
bereds tillfälle att ställa frågor och lämna synpunkter. Vid bedömningen av om
en överläggning behövs skall särskilt avseende fästas vid organisationernas
önskemål.

Kulturdepartementets promemoria
Statsrådsberedningen har till konstitutionsutskottet översänt en inom
Kulturdepartementet den 2 april 1997 upprättad promemoria, bilaga A 10.3. I
promemorian redogörs till en början för beredningen av Kulturutredningens
förslag (SOU 1995:84). I promemorian anförs därefter följande:

I departementets fortlöpande beredning av museifrågorna uppvaktades
departementsledningen under 1995 och 1996 såväl av ett flertal organisationer
och intressegrupper som av myndigheter inom sektorn, bl.a. flera centrala och
regionala museer.
Förslaget om en samlad etnografisk myndighet i Göteborg lades fram efter
bearbetning av det samlade material som på det sätt som ovan beskrivits
tillförts ärendet. (Det bör påpekas att propositionen inte innehåller något
förslag till flyttning av museer från Stockholm, vilket felaktigt hävdats.)
Dessutom inhämtades kompletterande uppgifter vad gäller investeringsbehov och
kostnadskalkyler genom konsultation av Statens fastighetsverk.
Förslaget om en samlad etnografisk myndighet i Göteborg delades separat den
5 september 1996 inom Regeringskansliet.
Riksdagen beslutade i enlighet med regeringens förslag den 19 december 1996.
Utöver den information som redovisats enligt ovan företogs följande
åtgärder. Den 17 och 18 september 1996, före regeringens beslut, informerade
statssekreterare Ann-Christin Nykvist per telefon myndighetschefen Olle
Granath (Statens konstmuseer), museichef Jan Virgin (Östasiatiska museet) och
museichef Bengt Peterson (Medelhavsmuseet) om förslaget att inrätta en ny
etnografisk museimyndighet i Göteborg. Myndighetschefen Erik Wegreaus
(Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer) gick inte att nå.
Myndighetschefen Per Kåks (Folkens museum - etnografiska) var tillika med
myndighetens styrelseordförande, väl införstådd med förslaget, bl.a. genom
uppvaktning hos statssekreterare Ann-Christin Nykvist den 12 april 1996 och
genom fortlöpande kontakter med departementet.
Personalen vid Folkens museum - etnografiska, den verksamhetsmässigt största
berörda enheten, informerades av departementsrådet Kristian Berg i museets
lokaler före presskonferensen den 18 september 1996. S.k. MBA-R-information
tillställdes på morgonen den 18 september 1996 de centrala fackförbunden.

Utfrågning i konstitutionsutskottet
Marita Ulvskog har vid utskottets utfrågning den 25 april 1997, bilaga B 8,
anfört bl.a.:
De frågor som behandlades i propositionen gällde statligt huvudmannskap för
Etnografiska museet i Göteborg, att Etnografiska museet i Göteborg skulle
föras samman med Folkens museum i Stockholm, Östasiatiska museet i Stockholm
och Medelhavsmuseet i Stockholm samt att ledningen för samtliga museienheter
skulle förläggas till Göteborg. Det skulle inte vara fråga om någon
föremålsflytt annat än den ordinarie omflyttning som hela tiden sker mellan
museer i landet, särskilt i samband med lite större utställningar. Däremot
blir det naturligtvis nödvändigt med en viss omfördelning av befintliga
resurser. Det är fråga om en museiflytt i så måtto att det handlar om att
lägga samman och skapa en ny museimyndighet och man flyttar i myndighetsmening
museer som i dag tillhör Statens konstmuseer och Historiska museet till en ny
museimyndighet. Det handlar däremot inte om att flytta människor eller
föremål.
När det gäller förslaget beträffande de etnografiska museerna finns det
inget skriftligt material, utan det som finns är det samlade material som
utgjordes av Museiutredningen, Kulturutredningen, remissvaren,
resanderemissen, de kompletterande uppvaktningarna, de kompletterande
kontakterna som Leif Gidlöw och även andra tjänstemän haft under hand. Leif
Gidlöw hade att utgå från Göteborgs kommuns och Folkens museums remissvar på
Kulturutredningens förslag.
I slutskedet av beredningen av ärendet var det svårt att klara tiden
eftersom ett antal särpropositioner och budgetpropositionen skulle bli klara i
september. De fackliga organisationerna informerades om förslaget en dryg
timme före presskonferensen den 18 september 1996. De regler som gäller för
information till de fackliga organisationerna har följts. I avtalet står att
informationen skall lämnas så tidigt som möjligt men någon information behöver
inte lämnas om ärendet är särskilt brådskande. En strävan skall vara att
informationen i regel lämnas i samband med delningen inom Regeringskansliet.
Det är alltså inte ovillkorligt att informationen måste lämnas då. Det finns i
avtalet ett utrymme för att göra på det sätt som skett. Vi klarade inte att
informera innan beslutet fattades däremot innan det redovisades. Vi har följt
de regler som gäller.
När det gällde den icke förberedda frågestunden som hölls i riksdagen den 10
oktober 1996 kan Marita Ulvskog inte gå i god för vartenda ord och varenda
formulering som hon valde. Hon hade dock fullständigt klart för sig att det
icke skulle flyttas tre museer till Göteborg utan det handlade om att skapa en
museimyndighet som handlade mer tematiskt.

Utskottets bedömning
Regeringens proposition Kulturpolitik bygger bl.a. på Kulturutredningens
förslag i betänkandet Kulturpolitikens inriktning (SOU 1995:84). Betänkandet
har remissbehandlats. Kulturdepartementet genomförde under perioden november
1995-februari 1996 även en s.k. resande remiss till landets samtliga län.
Förslaget om en samlad etnografisk myndighet i Göteborg lades fram efter
bearbetning av bl.a. det samlade material som här beskrivits.
Den 17 och 18 september informerades bl.a. chefen för Statens konstmuseer
och chefen för Östasiatiska museet om förslaget att inrätta en ny etnografisk
museimyndighet i Göteborg. Den 18 september informerades personalen vid
Folkens museum - etnografiska om förslaget och information tillställdes också
de centrala fackförbunden. Senare samma dag, dvs. den 18 september,
redovisades förslaget i regeringens proposition vid en presskonferens.
Av avtalet om medbestämmande vid beredning av regeringsärenden framgår att
huvudorganisationerna skall informeras om viktigare frågor som skall behandlas
i bl.a. beslut om propositioner. Någon information behöver enligt avtalet inte
lämnas om ärendet är särskilt brådskande.
Av utredningen framgår att det inom Regeringskansliet under denna period var
mycket arbete med bl.a. budgetpropositionen men även med andra propositioner
varför det enligt utskottet i och för sig fanns skäl att inte informera de
fackliga huvudorganisationerna om förslaget i den aktuella propositionen på
grund av att det ärendet var särskilt brådskande. Information har dock lämnats
på sätt som framgår ovan.
Enligt utskottet har beredningen av propositionen skett i den i
regeringsformen föreskrivna ordningen. Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande från utskottets sida.

13. Regeringens handläggning av ärendet om medgivande för Försvarets
materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation

Anmälningarna
I tre skilda anmälningar bilagorna A 11.1-A 11.3 har begärts att
konstitutionsutskottet skall granska regeringens handläggning beträffande
Volvo Aero Corporation AB:s flyttning från Arboga till Trollhättan.
I en av anmälningarna har begärts att utskottet skall klarlägga det faktiska
händelseförloppet,vilka beslut regeringen fattat och hur besluten beretts.
Vidare har i denna anmälan begärts att utskottet skall granska olika
regeringsföreträdares, särskilt den dåvarande försvarsministerns, uttalanden i
anslutning till och efter beslutet. Granskningen skall i denna del avse om
uttalandena stämmer överens med de faktiska händelserna och innebörden i
regeringens beslut. I en annan anmälan har framhållits som viktigt att
klarlägga om vilseledande uppgifter har lämnats i samband med flyttningen.

Bakgrund
I beslut den 19 juni 1996 bilaga A 11.4 medgav regeringen att upphandling av
tekniskt produktstöd och underhållsproduktion med reservmaterielhantering för
motorerna till flyplanssystem 37 Viggen (RM 8) och JAS 39 Gripen (RM 12) fick
riktas till Volvo Aero Corporation (Volvo Aero) och Industrigruppen JAS.
Beslutet innebar undantag från bestämmelser i lagen (1992:1528) om offentlig
upphandling.
Efter framställning från Försvarsmakten medgav regeringen i beslut den 19
december 1996 bilaga A 11.5 att Försvarets materielverk fick teckna avtal för
produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12. Till handlingarna i
ärendet hör en skrivelse från Försvarsmakten av den 21 november 1996 och en
från Försvarets materielverk av den 20 november 1996 bilaga A 11.6. Av dessa
skrivelser, som kom in till Försvarsdepartementet den 22 november 1996,
framgår att Volvo Aero informerat Försvarets Materielverk om att företaget
hade för avsikt att flytta flygmotorunderhållet från Arboga till Trollhättan
som en följd av att volymen av underhållet skulle komma att minska. Av
skrivelserna framgår också att Volvo Aero meddelat Materielverket vilka
ekonomiska konsekvenser omstruktureringen skulle komma att medföra och att
företaget förutsatte att dessa frågor skulle hanteras som en del i det
kommande produktstödsavtalet för RM 8. Försvarsmaktens skrivelse innehåller en
hemställan om att regringen skall medge ?att Försvarets materielverk tecknar
produktstödsavtal för RM 8 och RM 12 enligt av Försvarets materielverk
föreslagen inriktning?. I skrivelsen anförs att ekonomiska medel är avdelade i
FMP 97 (= Försvarsmaktsplan 1997). Försvarsmaktens skrivelse omtalas i
regeringens beslut.

I förteckningen över Försvarsdepartementets ärenden vid regeringssammanträdet
den 19 december 1996 angavs förslaget till beslut på följande sätt: ?Avtal för
produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12 får tecknas.?
Den 20 december 1996 träffade Försvarets materielverk och Volvo Aero ett
avtal om verksamhet för vidmakthållande av motorerna RM 8 A och RM 8 B
(produktstödsavtalet). Samma dag ingick Materielverket i anslutning till
produktstödsavtalet ett avtal med Volvo Aero rörande hantering av vissa
kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8
(strukturavtalet). I strukturavtalet anförs under rubriken Inledning bl.a. att
parterna samma dag undertecknat produktstödsavtalet och att det avtalet hade
förutsatt att uppkommande kostnader på grund av den minskande
underhållsvolymen för RM 8 skulle hanteras separat enligt strukturavtalet.
Den 7 januari 1997 fattade styrelsen för Volvo Aero ett s.k.
inriktningsbeslut. Det innebar att Volvo Aeros verksamhet i Arboga skulle
flyttas till Trollhättan. Sedan information lämnats till de fackliga
företrädarna vid företaget, alla anställda samt läns- och kommunmyndigheter
gav Volvo Aero nästa dag offentlighet åt beslutet genom massmedierna.
Regeringens beslut av den 19 december 1996 expedierades den 8 januari 1997.
Beslutsmeningen i expeditionen har följande lydelse: ?Regeringen medger att
avtal tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12.?
Den 21 mars 1997 fattade Volvo Aero ett definitivt beslut om flyttning av
verksamheten från Arboga till Trollhättan.

Regeringens uppdrag till Justitiekanslern
Regeringen uppdrog den 23 januari 1997 åt Justitiekanslern att granska
strukturavtalet mellan Försvarets Materielverk och Volvo Aero. Regeringen
anförde i sitt beslut att det är angeläget att innebörden av detta avtal och
dess syfte blir klarlagda. Det är enligt regeringsbeslutet också av vikt att
få klarlagt varför Materielverket har ansett sig behöva sluta avtalet liksom
Materielverkets befogenheter därvidlag. Justitiekanslerns granskning skulle
enligt regeringsbeslutet göras skyndsamt. Genom ett regeringsbeslut den 30
januari 1997 utvidgades uppdraget till Justitiekanslern till att även omfatta
Försvarsmaktens befattning med frågan.
Justitiekanslern lämnade sin rapport till regeringen den 6 maj 1997.
Innehållet i rapporten återges i det följande under rubriken Justitiekanslerns
yttrande.

Konstitutionsutskottets utredning
Yttrande från Försvarsdepartementet
På begäran av konstitutionsutskottet har Statsrådsberedningen överlämnat en
inom Försvarsdepartementet upprättad promemoria av den 19 mars 1997 angående
beredningen av det regeringsärende som ledde fram till regeringens beslut den
19 december 1996 bilaga A 11.7. I promemorian redogörs för behandlingen av
ärendet från det att det inleddes i november 1996 och fram till
regeringsbeslutet. Av redogörelsen framgår bl.a. att ärendet den 17 december
1996 anmäldes för departementschefen, statsrådet Thage G Peterson, vid den
sedvanliga veckoberedningen inför det regeringssammanträde vid vilket det
avgjordes och att det då från tjänstemannahåll förklarades vara ett rent
rutinärende. Det framgår vidare att ärendet dessförinnan anmälts för
statssekreteraren Lars Rekke och expeditionschefen Ingvar Åkesson var för sig
utan att de gjorts uppmärksamma på att ärendet kunde anses innefatta något
annat än ett rutinavgörande. Någon föredragning för försvarsministern av
Försvarsmaktens skrivelse av den 21 november 1996 eller av Försvarets
Materielverks skrivelse av den 20 november 1996 ägde inte rum vid
veckoberedningen eller vid något annat tillfälle före regeringsbeslutet den 19
december 1996. Inte heller i övrigt fick försvarsministern under denna tid
någon information om de industriella konsekvenser och
omstruktureringskostnader som hade berörts i Materielverkets skrivelse eller
om att vissa frågor om att öka Volvos civila flygmotorverksamhet i Arboga hade
berörts vid samtal mellan tjänstemän från Försvarets materielverk och
Försvarsdepartementets huvudenhet för totalförsvarets militära del som
förekommit under det inledande skedet av departementets beredning av
regeringsärendet.

Utfrågningar
Verkställande direktören i Volvo Aero, Arne Wittlöv, har vid en utfrågning den
15 april 1997, bilaga B 3, anfört bl.a.:
År 1982 fattades beslut om en ombeväpning av det svenska flygvapnet från
Viggensystemet till JAS 39 Gripen. Den nya teknik som Gripen innebär medför
att underhållsvolymen i fråga om den nya motorn uppgår till ungefär en tiondel
av vad som gäller för Viggensystemets motorer. Där lades grunden till en
avsevärd minskning av underhållet.
Den planering som låg till grund för det tidigare avtalet om underhåll av
Viggenmotorerna byggde på att Viggen skulle flyga bortom år 2010. Det betydde
att den kvarvarande tid som fanns för omställning av verksamheten i Arboga
till civil produktion åtminstone översteg 20 år. Under perioden 1991-1995
drabbades civilflyget av en av de värsta lågkonjunkturerna någonsin.
Flygindustrin över hela världen har gjort avsevärda neddragningar och
strukturrationaliseringar. Volvo Aero har under dessa betingelser likväl
vidtagit ett antal åtgärder för att bygga upp civil verksamhet som alternativ
till den militära i Arboga. Den externa omsättningen i Arbogaverksamhetens
civila del uppgick för år 1996 till 28 %.
Inför försvarsbeslut 96 redovisades en neddragning av flygvapnet från 16
divisioner till 13 och sedermera 12. Det skulle betyda en förtida avveckling
av Viggen. Allt underhåll skulle avvecklas år 2002-2003. Volvo Aero studerade
under år 1996 tillsammans med Försvarets materielverk ingående olika
alternativ beträffande det framtida underhållet av flygvapnets flygmotorer,
dels i fråga om volymer, dels i fråga om olika möjligheter att handlägga
underhållet på ett tillfredsställande sätt. Man var tidigt överens om att det,
oavsett vilken lösning som valdes, skulle komma att uppstå avsevärda
strukturkostnader. Vid halvårsskiftet 1996 begärde Försvarets materielverk en
offert på extra kostnader som skulle uppkomma vid en kraftig neddragning av
motorunderhållet, 80 % av volymen på ett år. Försvarets materielverk
underströk att det endast var fråga om ett planeringsunderlag och att ett
regeringsbeslut skulle krävas för undertecknande av ett avtal. Tanken att
verksamheten i Arboga skulle kunna behöva flyttas växte troligen fram under
våren 1996 när man studerade olika volymalternativ, offerten är troligen
daterad i slutet av juni. Volvo Aero hade under slutet av 1994 och tidigt 1995
gjort en intern studie just med tanke på den stora strukturella förändring som
skedde i hela branschen. Resultatet av den studien blev att Arbogas verksamhet
är helt dimensionerad och avhängig av vad som skulle komma att hända med
Viggenmotorns underhåll framöver. Volvo Aero konstaterade att företaget måste
avvakta och se vad försvarsbeslutet 1996 skulle innebära. Det nya
försvarsbeslutet, som fattades av riksdagen den den 13 december 1996, innebär
en neddragning av flygvapnet.
Den 24 april 1996 var Wittlöv kallad till Försvarsberedningen för att
redogöra för de industriella aspekterna av det pågående arbetet inför
försvarsbeslutet. Han uttryckte då stor oro för verksamheten i Arboga. Han
sade att de sjunkande volymerna kunde framtvinga en strukturförändring, som
skulle bli besvärlig att hantera. Den 30 augusti 1996 besökte
statssekreteraren i Försvarsdepartementet Lars Rekke Trollhättan. Wittlöv gav
då uttryck för att Volvo Aero, med de låga underhållsvolymer som då
redovisades av Försvarets materielverk, inte skulle komma att kunna rädda
Arbogaverksamheten. En strukturförändring skulle bli nödvändig. Den 16 oktober
träffade Wittlöv statssekreteraren i Näringsdepartementet, Peter Nygårds. Han
gav samma information till Nygårds. Informationen specificerades inte till den
civila eller militära delen av verksamheten, han avsåg att påpeka att den
gällde hela verksamheten i Arboga. Wittlövs avsikt med att lämna denna
information var att höja medvetenheten om och beredskapen på att verksamheten
i Arboga var hotad inför det kommande regeringsbeslutet. Under höstens
fortlöpande kontakt med Försvarets Materielverk hade han också blivit
förvissad om att Försvarsdepartementet hade full information. Den politiska
nivån var informerad, som det uttrycktes från flygmaterielledningen på
Försvarets materielverk. Man beskrev också därifrån att ett brev skulle
skickas inför regeringsbeslutet. Wittlöv kände att han hade nått sitt syfte
med informationen till Rekke och Nygårds. Han trodde att frågan, med tanke på
den bakgrund som fanns och på hur den var anhängiggjord, skulle tas upp i
allmän beredning i regeringen och därmed bli känd i regeringen som helhet.
Försvarsbeslutet i sig medför omfattande nedläggningar av regementen och
flottiljer i hela Sverige. Skillnaden mellan en regementsnedläggning och den
sysselsättningsförändring som blir aktuell i Arboga var kanske från
regeringens synpunkt inte så stor. Det utgick han ifrån, eftersom regeringen
inte tog någon vidare kontakt trots att den enligt hans uppfattning hade all
information. Han blev förvånad när han i efterhand fick höra att frågan inte
behandlats av regeringen vid allmän beredning.
Affärsrelationerna mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero i den här
frågan baserar sig på att Volvo Aero har en skyldighet att offerera och
leverera motorunderhåll för RM 8. Volvo Aero är också skyldigt att hålla med
de anläggningar, de erforderliga resurser och den kompetens som går åt för att
göra detta. I gengäld bärs de fasta kostnaderna i samband med stora
strukturella förändringar av staten. Annars skulle kostnaden för
volymförändringar läggas på styckepriset. För att ha bättre insyn och
kontrollmöjligheter har staten då valt att ha två avtal, ett löpande
produktionsavtal och ett som rör de strukturella förändringarna, något som
Volvo Aero inte har haft något emot.
Om Volvo Aeros verksamhet skulle ligga kvar i Arboga, skulle avsevärda
kostnader uppkomma eller ligga kvar utan att kunna täckas av verksamheten med
det fortlöpande underhållet. Det är fasta kostnader för fastigheter och för
mindre rörlighet när det gäller tjänstemannapersonal etc. Det är också vissa
kostnader för avskrivning och nedläggning och för att starta verksamheten i
Trollhättan. Det kan kallas flyttkostnader. Försvarets materielverk betalar
enligt avtalet flyttkostnader till Volvo Aero, det är solklart för Volvo Aeros
del. Hur Materielverket finansierar denna betalning spelar ingen roll för
Volvo Aero. Någon fråga om att häva avtalet har inte förts på tal.
Först när regeringen hade fattat sitt beslut den 19 december 1996 fanns de
slutliga förutsättningarna för Volvo Aero att ta ställning till situationen.
Den 20 december var fredagen före jul. Ledningen för Volvo Aero ansåg sig då
inte böra lämna något besked till de anställda innan alla delar arbetats
igenom och behandlats i företagets styrelse. Därför inkallades ett extra
styrelsemöte omedelbart efter trettondagen, samtidigt som arbetet med att
arbeta igenom frågorna sattes i gång under helgerna. Företagets ledning i
Arboga kände vid denna tid inte till situationen.

Statssekreteraren Lars Rekke har vid en utfrågning den 17 april 1997, bilaga B
4, anfört bl.a.:
Alltsedan riksdagen beslutade att Gripen skulle ersätta Viggensystemet har
det funnits en allmän kännedom om att underhållsvolymerna skulle gå ned när
det gällde flygvapnets flygplan. Enligt hans informationer fattade Volvo någon
gång 1993-1994 beslut om att Gripenmotorerna skulle underhållas vid Volvo
Aeros anläggningar i Trollhättan. Underhållet av Viggenmotorerna skulle
fortsätta i Arboga. Det var allmänt känt att en förutsättning för
Arbogafabrikens långsiktiga överlevnad var en ökande civil underhållsvolym,
eftersom Viggenmotorerna så småningom skulle fasas ut ur flygvapnet. Det fanns
alltså tidigt en allmän information bland intresserade och någorlunda
initierade om problemen kring underhållsvolymerna.
I början av 1996 tillträdde han befattningen som statssekreterare i
Försvarsdepartementet. Hans huvuduppgift var att under försvarsministerns
ledning svara för arbetet inom departementet med att ta fram underlag för
försvarsbeslutet, etapp 2. Han utsågs också till ordförande i
Försvarsberedningen, som skulle förbereda den säkerhetspolitiska
kontrollstation som skulle vara grundläggande för det kommande
försvarsbeslutet.
Den 24 april 1996 hade Försvarsberedningen en hearing med företrädare för
den svenska försvarsindustrin. Syftet var att beredningen skulle få underlag
för sina överväganden i fråga om de säkerhetspolitiska konsekvenserna av
försvarsindustrins situation, framför allt i ljuset av pågående neddragningar
av försvarsanslagen i flera för industrins försäljning viktiga länder, Sverige
och de exportmarknader som kunde förväntas vara godkända för export. Varje
industriföreträdare genomförde en föredragning på en halv till en timme. Arne
Wittlöv lämnade bl.a. en redogörelse för den svenska flygmotormarknaden. Han
berättade bl.a. att utfasningen av Viggensystemet och introduktionen av Gripen
skulle innebära ett minskat motorunderhåll för det svenska flygvapnet samt att
detta skulle skapa problem för företaget om man inte lyckades få
tillfredsställande bidrag till produktionen från den civila marknaden. Detta
gällde naturligtvis i synnerhet Arboga. Det fördes inte någon diskussion om
vilka åtgärder i strukturellt eller liknande avseende som Volvo Aero
övervägde. Detta var inte syftet med hearingen.
Den 30 augusti 1996 besökte Rekke Volvo Aeros anläggningar i Trollhättan för
att få en allmän information om företaget och titta på
verkstadsanläggningarna. I samband med uppbrottet från arrangemanget berättade
Arne Wittlöv för honom att företaget skulle få beläggningsproblem i Arboga när
underhållet av Viggenmotorn upphörde en bit in på nästa sekel. Sedan lade han
till: Med de krav ni ställer går det inte att rädda Arboga. Han torde därmed
ha åsyftat de förhandlingar som vid den tidpunkten fördes mellan Försvarets
materielverk och Volvo Aero om fortsatt motorunderhåll. Som svar på en fråga
av Rekke nämnde Wittlöv att beslut om vilka åtgärder som skulle vidtas till
följd av dessa problem skulle fattas någon gång under senare delen av 1997
eller 1998. Wittlöv bad mycket bestämt att Rekke inte skulle föra
informationen vidare eftersom man inte hade gjort något ställningstagande inom
företaget. Dessutom ville företaget självt, om och när det blev aktuellt,
informera om problemen och företagets åtgärder och beslut till följd av dessa
problem.
Den 4 oktober 1996 fick Rekke en uppgift av en tjänsteman vid Försvarets
materielverk om att de aktuella besluten när det gällde Volvo Aero skulle
fattas av Volvo i början av 1997. Också vid det tillfället angavs särskilt att
Volvo självt skulle informera om sina ställningstaganden på ett mera konkret
sätt.
Rekke har inte under 1996 eller tidigare fått någon information i de här
frågorna om konkreta, bestämda ställningstaganden från Volvo Aeros sida.
Enligt hans erfarenhet har det vanliga varit att företag, när de funnit det
förenligt med sina intressen, på ett tidigt stadium informerat om problem av
skilda slag. Om det blev aktuellt, har företagen senare tagit kontakt med
regeringen för att i mer ordnade former lämna information om mera konkreta
beslut, t.ex. vad gällde anställda som skulle komma att beröras, när beslutet
skulle verkställas och eventuella åtgärder som företaget var berett att vidta
för att mildra konsekvenserna. I det här fallet strök Wittlöv kraftigt under
att den information som Rekke hade fått inte fick föras vidare och att Volvo,
om och när det blev aktuellt, skulle lämna information till de berörda. Rekke
var därför bergfast övertygad om att Volvo, om det blev aktuellt, skulle
återkomma och lämna sådan information. Vissa senare händelser har övertygat
honom om att Volvo Aero egentligen hade samma uppfattning, dvs. att det inte
fanns skäl att genomföra några åtgärder med anledning av den information
Wittlöv lämnat. Han har senare erfarit att statssekreteraren Peter Nygårds och
riksdagsledamoten Britt Bohlin enligt uppgifter från Wittlöv fått viss
information i förväg om Volvos planer eller överväganden. I samband med en
annan genomgång kring organisationsfrågor nämnde Rekke för försvarsministern
att det kunde bli problem i Arboga, att företagsledningen hade pekat på att
det var svårigheter i underhållsverksamheten. Det var i början av september
1996. Han nämnde det mera i förbigående och det kommenterades inte särskilt.
Vid departementets behandling av ärendet om medgivande för Försvarets
materielverk att teckna avtal om fortsatt flygmotorunderhåll ställde Rekke
inte någon fråga mot bakgrund av vad han erfarit om risker för Volvo Aeros
verksamhet i Arboga.
Efter handläggningen av ärendet om tillstånd för Försvarets materielverk att
teckna avtal med Volvo Aero har rutinerna för handläggningen i
Försvarsdepartementet skärpts i vissa hänseenden.
Han kan inte erinra sig att det i något fall funnits skäl till misstro mot
Försvarets materielverk.
Sedan början av år 1997 är Rekke statssekreterare i Näringsdepartementet.

Vid en utfrågning den 17 april 1997, bilaga B 4, har statssekreteraren i
Närings- och Handelsdepartementet Peter Nygårds anfört bl.a. följande:
Den 16 oktober 1996 hade han och Arne Wittlöv ett inbokat möte som gällde
den civila verksamheten i Volvo Aero. I slutet av mötet tog Wittlöv upp ett
resonemang om att det kommande försvarsbeslutet, eftersom det kunde få
konsekvenser för volymerna på det militära flygmotorunderhållet, kunde
innebära problem för verksamheten i Arboga. Det var i stort sett vad han sade
och det var oerhört allmänt hållet. Det var Nygårds första kontakt med
ärendet. Han lade informationen på minnet, men kunde inte göra något
därutöver.
Han informerade inte näringsministern och tycker inte att han borde ha gjort
det. Informationen var inte av den karaktären, den var alltför allmänt hållen.
Han hade inte någon kontakt med Lars Rekke i saken. Inom
Arbetsmarknadsdepartementet gjordes år 1996 en kartläggning av hur beroende
olika orter var av försvarsindustri. Där fanns Arboga med.

Statsrådet Thage G Peterson har vid en utfrågning den 24 april 1997, bilaga B
6, anfört bl.a. följande:
Han fick ingen information av Volvo. Varken direktör Wittlöv eller någon
annan från Volvo har ens försökt att informera honom om Volvos beslut att
lägga ned underhållsverkstaden i Arboga. Volvo lämnade vid två tillfällen,
dels från talarstolen vid Försvarsberedningens säkerhetspolitiska seminarium
den 24 april 1996, dels när ett företagsbesök i Trollhättan den 30 augusti
1996 höll på att avslutas, en mycket allmän och oordnad information till bl.a.
statssekreterare Lars Rekke. Om Thage G Peterson hade fått reda på att Volvo
skulle fatta beslut som innebar att 650 människor skulle förlora sina jobb i
Arboga, hade han omedelbart tagit kontakt med arbetsmarknads- och
näringsministrarna. Det kan också hända att regeringen då hade tagit över
avtalsförhandlingarna från Försvarets materielverk.
Regeringsärendet beskrevs för Thage G Peterson som ett rent rutinärende. Vid
veckoberedningen den 17 december 1996 frågade han uttryckligen om det fanns
några komplikationer i ärendet och fick till svar att det var ett rent
rutinärende. Det gällande underhållsavtalet löpte ut, och det var nödvändigt
att förnya det gamla avtalet.
Thage G Peterson borde naturligtvis ha fått läsa brevet från Försvarets
materielverk. När han sent omsider i mitten av januari fick läsa brevet tog
det honom 30 sekunder att förstå att det innehöll ett allvarligt budskap. Hade
han fått läsa brevet, hade det inneburit att han och Försvarsdepartementet
hade börjat agera i frågan.
Försvarsdepartementet fungerade ej i detta ärende. Tjänstemännen skulle
naturligtvis omedelbart ha visat handlingen för den politiska ledningen och
för departementets expeditionschef, men det gjordes tyvärr inte. Den i
departementsförordningen föreskrivna skyldigheten för huvudmannen för ärendet
att till departementschefen och chefstjänstemännen anmäla frågor som är av
principiell betydelse eller annars av större vikt har inte fullgjorts i detta
fall. Men regeringsbeslutet strider inte mot regeringsformen eller annan
lagstiftning. Thage G Peterson kan inte finna att det ligger något
konstitutionellt fel i att informationen inte fördes fram till honom.
Det var naturligtvis fel och vilseledande att beskriva ärendet som ett rent
rutinärende. Chefen för den militära enheten har tagit på sig ansvaret för det
skedda. Men det var Thage G Peterson som i sin egenskap av departementschef
och ingen annan som hade det yttersta ansvaret för departementets verksamhet.
Som departementschef hade han ansvar för att en noggrann beredning genomfördes
i ärendet. Så skedde dock ej. Det politiska ansvaret för den departementala
verksamheten är 100-procentig när det gäller hantering av ärenden. I en
demokrati måste man kunna kräva ut ett yttersta ansvar av någon som har det
politiska ansvaret.
Innan han lämnade Försvarsdepartementet vidtogs vissa åtgärder för att
förhindra ett upprepande av fel och misstag i departementets handläggning av
ärenden.
Regeringen har inte godkänt något strukturavtal eller beviljat några
flyttpengar till Volvo. I regeringsbeslutet från den 19 december 1996 står det
bara att Försvarets materielverk har rätt att teckna underhållsavtal för
flygplansmotorer. Från Försvarsmaktens och Försvarets materielverks sida
hävdar man att regeringsbeslutet innebar att man fick klartecken till allt det
man begärde i brevet, men det är en orimlighet, eftersom avtalet inte fanns
den 19 december. Regeringen kände inte till det över huvud taget.
Justitiekanslern har fått i uppdrag att undersöka bl.a. om Försvarets
materielverk hade rätt att teckna strukturavtalet. Enligt Thage G Petersons
mening hade det varit bättre om strukturkostnader och flyttkostnader lagts på
styckepriset i underhållsavtalet.
Volvos uttalanden i Arbogaaffären har varit motsägelsefulla och svajiga.
Thage G Peterson visste alltså inte något om skrivelsen från Försvarets
materielverk när ärendet om medgivande att teckna avtal om fortsatt underhåll
av flygmotorer bereddes inför regeringssammanträdet den 19 december 1996. Vid
veckoberedningen den 17 december liksom också vid regeringssammanträdet den 19
december 1996 var alla helt ovetande om att departementets enhet för
totalförsvarets militära del låg på ett brev från Försvarsmakten och
Försvarets materielverk. Vad Thage G Peterson visste vid regeringssammanträdet
var att beslutet gällde det som enheten hade anmält, nämligen ett ärende om
fortsatt motorunderhåll i verkstaden för Viggenmotorerna enligt den gamla
modellen. Det fanns ingenting som hade uppgetts för någon i departementets
politiska ledning eller för expeditionschefen om att det var fråga om ett nytt
avtal. Det avtal som Försvarets materielverk slöt var en nyhet för Thage G
Peterson, för den politiska ledningen och för regeringen. De utgick från att
det skulle vara ett vanligt underhållsavtal enligt den gamla modellen, och
regeringsbeslutet är också utformat så. Det står ingenting i regeringsbeslutet
om något flyttstöd, och det står ingenting om orter, Arboga eller Trollhättan.
Det är bara ett rent bemyndigande att teckna ett fortsatt avtal.
Det brev som han sedermera fick läsa och som fanns på departementet är
utförligt med en mängd olika beskrivningar. Hade regeringen känt till brevet
och velat ge ett godkännande på alla dessa delar hade det varit ett ganska
vittgående regeringsbeslut där man hade måst nämna ortsdiskussionen,
flyttstödet, pengar och mycket mer. Först den 12 januari 1997 fick han veta
att brevet fanns. Den 15 januari 1997 fick han veta att Försvarets
materielverk hade tecknat ett strukturavtal.
Vid veckoberedningen inför regeringssammanträdet den 19 december 1996 fanns
inte något koncept till regeringsbeslut i ärendet om underhållsavtalet. Thage
G Peterson undertecknade beslutet den 30 eller 31 december 1996 och såg då
konceptet. Han kunde inte veta att det fanns något brev från Försvarets
materielverk i ärendet. Att Försvarsmaktens skrivelse nämns i konceptet och
expeditionen innebär endast ett konstaterande av vem som registrerat ärendet.
När regeringen fattade sitt beslut den 19 december 1996 fanns inte något
utkast till blivande avtal mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero på
Försvarsdepartementet. Numera har rutinerna i Försvarsdepartementet skärpts,
så att konceptet skall finnas färdigt vid veckoberedningen.
Det lär ha förekommit en kontakt per telefon efter regeringssammanträdet
mellan tjänstemän vid Försvarsdepartementet och Försvarets materielverk om
regeringsbeslutet. Regeringsbeslutet expedierades den 8 januari 1997.
I en Ekointervju har Thage G Peterson förklarat att regeringen inte kommer
att skjuta till några extra pengar för flyttningen från Arboga till
Trollhättan, dvs. inte några regionalpolitiska medel eller några extra sådana
medel som enligt försvarspropositionen är avsedda för teknologisatsningar inom
svensk försvarsindustri. Vad andra medier uppgivit att han uttalat kan han
inte svara på. Om inte de medel som avsatts enligt strukturavtalet räcker, får
Försvarets materielverk inte några nya pengar. Skattebetalarna får dock
betala strukturförändringarna.
Thage G Peterson är förtrogen med företagsinformation sedan sin tid som
industriminister. Sådan information lämnas normalt i ordnade former, och Volvo
var ett föredöme i detta avseende under hans tid som industriminister.
Regeringen har i detta ärende aldrig fått någon information från Volvo om
nedläggningsbeslutet. Det verkar som om Volvo på något sätt i själva verket
redan tidigare hade bestämt sig för att flytta Arbogaverksamheten till
Trollhättan. Redan i april 1996, då det först blev klart att Volvo börjat
tänka i olika banor, borde de ha kommit för att lämna information. Han kan
inte utesluta att Volvo velat använda Försvarets materielverk för att föra
information till Regeringskansliet under förhandlingsarbetet 1996, men han
hade den 19 september 1995 vid en träff med Försvarsindustriföreningens
styrelse, vid vilken Arne Wittlöv var närvarande, gjort klart vilka
departement Volvo hade att gå till i olika frågor. Det är inte en uppgift för
myndigheterna att vara budbärare åt industrin, utan industrin måste själv ta
kontakt direkt med departementen. Flyttningen av Volvo Aeros verksamhet från
Arboga till Trollhättan är inte en följd av regeringens beslut den 19 december
1996 utan ett rent företagsbeslut.
Arbogaverkstädernas framtid hade varit föremål för uppvaktningar, bl.a. från
kommunen och facken, på Näringsdepartementet under hösten 1996. Problemen var
knappast någon nyhet för någon. Alla berörda visste ju att Viggen skulle utgå
ur det svenska flygvapnet. Beslutet om att JAS 39 Gripen skulle ersätta Viggen
fattades redan 1981/82. Naturligtvis kände regeringen till att det militära
flygunderhållet förr eller senare kommer att fasas ut när JAS ersätter Viggen.
JAS-motorerna skulle ju underhållas i Trollhättan, inte i Arboga. Det kan vara
värt att notera att Volvo faktiskt har haft som en egen målsättning att det
civila motorunderhållet skall kunna öka så pass mycket att det skulle gå att
rädda kvar verksamheten i Arboga. Den informationen fick Thage G Peterson
redan som industriminister.

Justitiekanslerns yttrande
I sitt yttrande av den 6 maj 1997 har Justitiekanslern sammanfattningsvis
anfört följande.
Justitiekanslern har på uppdrag av regeringen granskat det avtal som
Försvarets materielverk (FMV) den 20 december 1996 ingick med Volvo Aero
Corporation AB (VAC) rörande hanteringen av vissa kostnader till följd av
minskat underhållsbehov för motor RM 8. Justitiekanslern har haft till uppgift
att klarlägga innebörden av avtalet och dess syften. Vidare skulle
Justitiekanslern klarlägga varför Materielverket har ansett sig behöva sluta
avtalet liksom Materielverkets befogenheter därvidlag. Slutligen har uppdraget
även innefattat en granskning av Försvarsmaktens befattning med frågan.
Avtalet har syftat till att klargöra vilka kostnader som skulle anses
föranledda av den omstrukturering som skulle följa av det minskade underhållet
av motor RM 8 och att göra dessa kostnader till föremål för separat
redovisning och ersättning.
FMV har av såväl kommersiella skäl som med hänsyn till de säkerhetsmässiga
och kvalitativa krav som måste ställas på underhållet av flygmotorer funnit
sig böra acceptera en av VAC framförd uppfattning att verksamheten måste
omlokaliseras till Trollhättan. Justitiekanslern har vid den bedömning som
skall göras inom ramen för regeringens uppdrag inte någon anledning att
ifrågasätta detta FMV:s ställningstagande.
En sådan omstrukturering av verksamheten vid VAC som nu blev aktuell medför
självfallet att kostnader härför uppkommer. Att sådana kostnader på det ena
eller andra sättet till slut får bäras av köparen eller konsumenten torde vara
närmast oundvikligt i all typ av industriell kommersiell verksamhet. Än mer
självklart framstår detta med hänsyn till den samverkan som finns mellan VAC
och flygvapnet och det ömsesidiga beroendeförhållande som råder dem emellan.
FMV har också accepterat att dessa kostnader skulle få ingå i underlaget för
den offert som VAC nu lämnade för det framtida underhållet av motor RM 8.
Vissa praktiska och ekonomiska skäl gjorde att man valde att reglera dessa
kostnader i ett särskilt avtal. Ingenting hade hindrat att avtalet rörande
hanteringen av strukturkostnaderna i slutändan hade arbetats in i
produktstödsavtalet som ett särskilt avsnitt. Justitiekanslern har inga
erinringar mot den valda avtalskonstruktionen.
Med tanke på innehållet i det beslutsunderlag som hade tillställts
regeringen har FMV enligt Justitiekanslerns bedömning rimligen inte kunnat
uppfatta regeringens beslut den 19 december 1996 på annat sätt än att
godkännandet också omfattade en reglering av kostnaderna för omstruktureringen
av verksamheten från Arboga till Trollhättan.
Justitiekanslerns slutsats av det nu anförda är att FMV får anses ha haft
befogenhet att träffa avtal rörande hanteringen av kostnader till följd av
minskat underhållsbehov för motor RM 8 på det sätt som har skett genom avtalet
den 20 december 1996. Att detta skett i ett särskilt dokument förändrar på
intet sätt denna bedömning.
Justitiekanslerns utredning har till ändamål att också besvara frågan varför
FMV ansett sig böra sluta strukturavtalet. Frågan har tolkats så att uppgiften
skulle vara att bedöma om FMV agerat affärsmässigt genom att träffa avtal med
VAC i valda former och på överenskomna villkor rörande de bägge aktuella
avtalen.
De hänsyn som FMV tagit till flygsäkerhet och tillgänglighet är
uppenbarligen inte ovidkommande för de aktuella avtalen utan måste anses som
nödvändiga komplement till önskemålet om kostnadseffektivitet.
Utredningsmaterialet och intervjuerna med berörda parter har på ett
övertygande sätt visat att en koncentration av underhållsverksamheten
beträffande RM 8 till Trollhättan var nödvändig i den uppkomna situationen i
syfte att uppnå erforderlig kvalitet och säkerhet i motorunderhållet. Däremot
skulle FMV inte ha agerat affärsmässigt om myndigheten låtit sociala hänsyn
styra innehållet i avtalen med VAC.
Justitiekanslern har även ansett sig böra granska om det ingångna avtalet i
fråga om hanteringen av strukturkostnaderna skulle kunna innebära någon
otillåten form av statsstöd eller på annat sätt stå i strid mot EG:s regler.
Justitiekanslern har kommit fram till att så inte är fallet.
Försvarsmakten har inte tagit någon aktiv del i de förhandlingar som ledde
fram till avtalen den 20 december 1996. Försvarsmakten har dock hållits
informerad om avtalens innehåll och om vilka konsekvenser dessa skulle medföra
beträffande verksamheten i Arboga.
Enligt Justitiekanslerns uppfattning finns det inte anledning att på något
sätt ifrågasätta Försvarsmaktens agerande i frågan.

Utöver vad som framgår av den sammanfattning av Justitiekanslerns yttrande som
nu har återgivits återfinns i yttrandet bl.a. den uppgiften att Försvarets
materielverk uppgivit att man vid sina kontakter med Volvo Aero tydligt
framhållit att det ankom på Volvo Aero att informera ?sina? departement inom
Regeringskansliet, dvs. i första hand Näringsdepartementet och
Arbetsmarknadsdepartementet, om den förestående omstruktureringen. Vidare
framgår av yttrandet att de kostnader som uppkom i samband med att
verksamheten år 1991/92 omstrukturerades från Trollhättan till Arboga
omfattades av det produktstödsavtal som då träffades samt att Justitiekanslern
i sitt yttrande konstaterat att alternativ till den omstrukturering som nu är
aktuell har utretts och befunnits lämplig såväl ur ekonomisk som teknisk
synpunkt.

Utskottets bedömning
Under år 1996 förhandlade Försvarets materielverk och Volvo Aero om
underhållet för motorerna RM 8 och RM 12 och frågor som hängde samman med det.
På ett tidigt stadium framfördes att ett särskilt strukturavtal borde tecknas
angående kostnaderna för flyttning från Arboga till Trollhättan. Försvarets
materielverk uppger enligt Justitiekanslerns yttrande att man vid sina
kontakter med Volvo Aero framhållit att det ankom på Volvo Aero att informera
?sina? departement om den förestående omstruktureringen.
Regeringens beslut den 19 december 1996 hade beretts inom
Försvarsdepartementet under hösten 1996. Den utredning som nu har gjorts om
hur denna beredning gått till har visat att uppgifter av stor vikt för
regeringens behandling av ärendet var kända inom Försvarsdepartementet och
fanns att tillgå i handlingarna i ärendet, men att varken departementschefen
eller någon av chefstjänstemännen särskilt uppmärksammades på dessa uppgifter
innan ärendet togs upp på regeringssammanträdet. Detta har fått till följd att
Thage G Peterson vid regeringssammanträdet inte var klar över hur beslutet
skulle kunna komma att uppfattas av Försvarets materielverk och vad som kunde
vara att vänta från Volvo Aeros sida efter det att regeringens beslut hade
fattats. Han hade därför inte heller varit i stånd att lämna regeringens
övriga ledamöter en fullödig redogörelse för ärendet i hela dess vidd.
Av det skriftliga materialet framgår att Thage G Peterson inte gjorts
uppmärksam på de förhållanden som åsyftas i det nyss sagda. Enligt utskottets
mening kan det också finnas utrymme för skiftande bedömningar av hur långt ett
statsråds ansvar skall sträcka sig i fråga om brister i handläggningen av
större och mindre frågor inom ett departement. Som Thage G Peterson själv har
betonat inför utskottet måste emellertid chefen för ett departement i sista
hand bära ett politiskt ansvar för departementets verksamhet. I ett sådant
perspektiv står det enligt utskottets mening klart att departementschefen inte
kan undgå viss kritik för de brister i beredningen av regeringsärendet om
medgivande att teckna avtal för produktstöd för flygplansmotorerna RM 8 och RM
12 som förekommit. Utskottet noterar emellertid att olika åtgärder har
vidtagits inom departementet för att förhindra en upprepning av det
inträffade.
Efter beslutet har Thage G Peterson vid skilda tillfällen uttalat sig i den
debatt som uppstod. Konstitutionsutskottet begränsar sin granskning i detta
hänseende till vad Thage G Peterson uttalat om det sätt på vilket statens
åtagande enligt strukturavtalet att svara för vissa kostnader skulle
finansieras. Utskottet konstaterar att Thage G Peterson inför utskottet inte
har givit uttryck för någon annan mening än att det strukturavtal som tecknats
av Försvarets materielverk och Volvo Aero är civilrättsligt bindande och att
statens kostnader för strukturförändringarna till sist bärs av
skattebetalarna.
Med de uttalanden som nu har gjorts är utskottets granskning av detta ärende
avslutad.

14. Statsråden Marita Ulvskogs och Ines Uusmanns tjänsteutövning i ärendet om
detaljplan för en del av Norra länken m.m.

Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 12.1, har till konstitutionsutskottets
granskning anmälts statsråden Marita Ulvskogs och Ines Uusmanns
tjänsteutövning i samband med ett ärende om detaljplan för del av Norra länken
m.m. Anmälaren hänvisar till en dom av Regeringsrätten den 31 januari 1997 i
vilken Regeringsrätten har upphävt regeringens beslut den 29 februari 1996
angående detaljplan för del av Norra länken inom Vasastaden i Stockholm.
Enligt anmälaren framgår av domen att regeringen i sin handläggning av
ärendet har satt sig över gällande lagstiftning. Under den tid som regeringen
handlagt ärendet är det enligt anmälaren klart att även Vägverket agerat på
ett sätt som torde strida mot gällande rätt. Anmälaren påpekar att arbete med
arbetstunnlar m.m. pågick även under Regeringsrättens prövning av ärendet.
Till grund för granskningen har legat bl.a. tre promemorior från
Miljödepartementet, Inrikesdepartementet och Kommunikationsdepartementet,
bilagorna A 12.2-A 12.3. Utskottet har vidare hållit en utfrågning med
kulturminister Marita Ulvskog, bilaga B 8.

Detaljplaneärendet

Bakgrund
Kommunfullmäktige i Stockholm antog den 20 december 1993 detaljplan för del av
Norra länken inom stadsdelen Vasastaden i Stockholm. Detaljplanen syftade till
att göra det möjligt att bygga en del av trafikleden Norra länken i en tunnel
mellan Norrtull och Roslagstull och därmed genom nationalstadsparken
Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.
Kommunfullmäktiges beslut överklagades av ett antal enskilda personer till
Länsstyrelsen i Stockholms län med yrkande om att detaljplanen skulle
upphävas. Genom beslut den 7 mars 1994 avslog länsstyrelsen överklagandena och
fastställde kommunfullmäktiges beslut.

Regeringens beslut
Ärendet överklagades vidare till regeringen som den 29 februari 1996 avslog
överklagandena. I sitt beslut konstaterade regeringen att enligt 3 kap. 7 §
andra stycket lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) får
inom en nationalstadspark ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd
och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap
eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och
kulturvärden i övrigt skadas.
Regeringen konstaterade vidare att det i propositionen om
nationalstadsparken (prop. 1994/95:3 s. 41-46) anges bl.a. att natur- och
kulturvärdena har varierande tyngd i olika delar av nationalstadsparken
samtidigt som området i sin helhet är av riksintresse med hänsyn till dess
samlade natur- och kulturvärden. Av syftet med nationalstadsparken följer att
områdets huvudstruktur vad avser natur- och bebyggelseområden inte får ändras.
En utbyggnad av Norra länken med anslutningar bör enligt propositionen kunna
förenas med bestämmelserna om en nationalstadspark. Detta kan ske genom att
Norra länken med anslutningar förläggs i tunnelläge under nationalstadsparken
och genom att till leden hörande anordningar ovan jord utformas på ett sätt
som inte skadar områdets natur- och kulturvärden. En förnyelse av
infrastrukturen i området som sammantaget medför en förbättring av miljön inom
nationalstadsparken eller som möjliggör en väsentlig förbättring för hälsa och
miljö i fråga om infrastrukturanläggning som berör parken bör enligt
propositionen också vara möjlig att utföra.
Regeringen fann med hänsyn till ett yttrande av länsstyrelsen över
detaljplanens inverkan på nationalstadsparken och de ställningstaganden som
låg bakom inrättandet av nationalstadsparken att bestämmelserna om
nationalstadsparken fick anses vara beaktade på ett godtagbart sätt i
planärendet. Klagandenas invändningar att detaljplanen skulle strida mot
bestämmelserna i 3 kap. 7 § andra stycket NRL kunde enligt regeringen inte
anses utgöra skäl att upphäva beslutet att anta den överklagade detaljplanen.

Regeringsrättens beslut
Ett par enskilda personer ansökte hos Regeringsrätten om rättsprövning av
regeringens beslut. Som huvudsaklig grund för ansökningarna åberopade de
sökande att detaljplanen stred mot bestämmelserna om skydd för
nationalstadsparken i 3 kap. 7 § NRL. Regeringsrätten upphävde genom dom den
31 januari 1997 regeringens beslut och visade målet åter till regeringen för
ny behandling.
Regeringsrätten konstaterade i sin bedömning att några formella brister vid
handläggningen av planärendet inte hade visats föreligga. Vad gällde beslutets
förenlighet med bestämmelserna i 3 kap. 7 § NRL anförde Regeringsrätten
följande.

I nationalstadsparken får, enligt de i lagtexten uppställda
skyddsbestämmelserna, nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder
vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och
utan att det historiska landskapets natur- eller kulturvärden i övrigt skadas.
Regeringens inställning är, som har framgått av det anförda, att
lokaliseringen av Norra länken, med hänsyn främst till de uttalanden som
gjorts under lagstiftningsarbetet, inte kan bedömas strida mot
skyddsbestämmelserna för nationalstadsparken. Regeringen syftar därvid
uppenbarligen bl.a. på - - - uttalandena i prop. 1994/95:3 om att en
förläggning av Norra länken i ett tunnelläge bör kunna förenas med vad som
föreslås i lagstiftningsärendet och att sådan förnyelse av infrastrukturen i
området bör vara möjlig att utföra, som sammantaget medför en förbättring av
miljön inom nationalstadsparken eller som möjliggör en väsentlig förbättring
för hälsa och miljö i fråga om en infrastrukturanläggning som berör parken.
Stockholms kommun framför liknande synpunkter och framhåller att byggandet av
betongtunneln inte medför något bestående intrång.
Regeringsrätten finner med hänsyn till vad som sålunda förekommit anledning
att först konstatera att lagtexten inte innehåller någon begränsning i fråga
om skyddet mot intrång eller skada exempelvis så att detta skulle gälla bara
mot intrång eller skada som är av bestående karaktär. Det finns inte heller
någon regel som gör det möjligt att godkänna en åtgärd som medför intrång
eller skada på den grunden att åtgärden samtidigt har positiva effekter på
natur- eller kulturmiljön i andra avseenden. En annan sak är att åtminstone
skaderekvisitet i sig synes lämna ett visst utrymme för att man vid
bedömningen av åtgärdernas karaktär skall kunna se till helhetsverkan och
således bortse från helt tillfälliga eller annars obetydliga negativa
effekter.
I förevarande fall innebär detaljplanen att det blir möjligt att anlägga en
ca 35 meter bred trafikled i tunnel genom nationalstadsparken. Tunneln skall
delvis anläggas i ett öppet schakt från markytan. Sistnämnda del av tunneln
går bl.a. på en sträcka av ca 100 meter inom ett område som är bevuxet med
träd och annan vegetation och som har parkkaraktär. Inom detta område blir det
alltså möjligt att fälla träd och ta bort vegetation och jord så att ett djupt
schakt skapas. Det framstår som helt klart att dessa åtgärder innebär ett
intrång i nationstadsparkens parklandskap och naturmiljö.
Regeringsrätten finner redan på angiven grund att de åtgärder som blir
möjliga genom den antagna detaljplanen strider mot 3 kap. 7 § andra stycket
NRL. Det innebär att också regeringens beslut strider mot lagrummet. På grund
härav skall regeringens beslut upphävas.

Promemorior från Miljödepartementet och Inrikesdepartementet
I en promemoria upprättad inom Miljödepartementet den 18 mars 1997 anges att
ärendet om detaljplan för del av Norra länken (Norrtull-Roslagstull) kom in
till departementet den 20 april 1994 och sedermera kompletterades med
skrivelser från de klagande samt från företrädare för diverse kultur- och
miljöorganisationer m.fl. Departementet påpekar att bestämmelserna i 3 kap. 7
§ lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, trädde i kraft
den 1 januari 1995. Eftersom Länsstyrelsen i Stockholms län hade prövat
överklagandena av kommunens antagandebeslut före ikraftträdandet och
regeringen vid sitt ställningstagande hade att pröva också frågan om planens
förenlighet med de nya bestämmelserna anmodades länsstyrelsen den 30 augusti
1995 att avge yttrande i denna fråga. Länsstyrelsens yttrande kom in till
departementet den 15 september 1995 och kommunicerades med de klagande.
Ytterligare skrivelser kom härvid in från dessa samt från företrädare för
kultur- och miljöorganisationer m.fl.
Departementet anger vidare att kommunfullmäktige i Stockholms kommun den 13
november 1995 beslutade att anta detaljplan för Norra länken delen
Roslagstull-Ugglevikskällan-Frescati och detaljplan för Norra länken delen
Värtan. I samband härmed beslutade kommunfullmäktige också att hemställa hos
regeringen om att den måtte fullfölja miljöprövningen beträffande samtliga tre
detaljplaner för Norra länken. Ytterligare en skrivelse kom därefter in från
kommunen. De klagande bereddes tillfälle att yttra sig över kommunens
handlingar. Ytterligare skrivelser kom därefter in såväl från de klagande som
från vissa organisationer m.fl.
Därutöver anger departementet att ärendet föredrogs vid regeringens
sammanträde den 29 februari 1996 av statsrådet Ulvskog. Statsrådet Lindh
deltog inte vid behandlingen av planärendet om Norra länken (Norrtull-
Roslagstull). Skälet härtill var att hon tidigare som kommunfullmäktig i
Stockholms kommun bl.a. deltagit i kommunfullmäktiges beslut den 20 december
1993 då detaljplanen antogs. Beredningen i Miljödepartementet anmäldes och
förankrades fortlöpande hos statssekreteraren Måns Lönnroth.
I en promemoria upprättad den 17 april 1997 har Inrikesdepartementet lämnat
vissa kompletterande uppgifter. Departementet anför att för den löpande
beredningen av förvaltningsärenden, t.ex. överklaganden inom plan- och
bygglagens tillämpningsområde, svarar normalt den arbetsenhet inom berört
departement till vars verksamhetsområde ärendet hör. Vid behov sker samråd
med ansvarig expeditionschef. Den löpande beredningen av dessa
förvaltningsärenden sker således på tjänstemannaplanet. Enligt departementet
innebär detta att ansvarigt statsråd normalt inte deltar förrän ärendet bedöms
klart för avgörande, varvid föredragning sker för statsrådet.
Departementet anför vidare att i förvaltningsärenden av större vikt brukar
ansvarig statssekreterare eller ansvarigt statsråd informeras om
beredningsläget och vid behov delta i beredningen. Vad gäller överklagandet av
den aktuella detaljplanen för Norra länken konstaterades redan när ärendet kom
in till Miljödepartementet att statsrådet Anna Lindh deltagit i
kommunfullmäktiges beslut i ärendet och därför var jävig. Anna Lindh har
därför inte deltagit vare sig i den löpande beredningen av ärendet eller i
regeringsbeslutet.
Enligt departementet har inte heller något annat statsråd deltagit i den
löpande beredningen av det aktuella ärendet. Däremot har departementets
statssekreterare Måns Lönnroth fortlöpande informerats om och deltagit i
ärendets beredning.
Inför ärendets avgörande föredrogs ärendet för statsrådet Marita Ulvskog som
också var föredragande statsråd vid regeringens beslut den 29 februari 1996.
Enligt departementet var det först vid denna föredragning som Marita Ulvskog
tog del av ärendet.

Utfrågning med statsrådet Marita Ulvskog
Vid utskottets utfrågning med statsrådet Marita Ulvskog uppgav hon att hon vid
det aktuella tillfället var civilminister och enligt ersättarsystemet i
regeringen ersättare för Anna Lindh, som var jävig i ärendet. Rätts- och
expeditionschefen i Miljödepartementet Fredrik Damgren och tjänstemannen Ivar
Frostenson bokade in en tid hos henne för föredragning av ärendet. Marita
Ulvskog anser att hon fick en grundlig föredragning i ärendet, i alla fall med
?regeringskanslimått? mätt. Vid föredragningen gjordes en mycket utförlig
genomgång av kartor och av naturresurslagen. Hon uppskattar att föredragningen
pågick under drygt en timme. Marita Ulvskog påpekade att den fortlöpande
beredningen av ärendet hade skötts av statssekreteraren Måns Lönnroth i
Miljödepartementet, eftersom det fanns ett jävigt statsråd. Hon anförde vidare
att som föredragande statsråd måste man dock vara väl insatt i frågan för att
t.ex. kunna svara på frågor från kolleger under själva regeringssammanträdet.
Föredragningen ägde rum i syfte att hon själv skulle göra ett
ställningstagande i ärendet och ej endast för hennes information.

Tidigare granskning i konstitutionsutskottet
Under föregående riksmöte behandlade utskottet för första gången i sin
granskning ett regeringsbeslut som blivit föremål för rättsprövning (bet.
1995/96:30, avsnitt 21). I samband med denna granskning lämnade utskottet en
redovisning av bakgrunden till rättsprövningsinstitutets införande i svensk
rätt. Utskottet redovisade också i tabellform i vad mån ditintills inkomna
ansökningar om rättsprövning hade bifallits, avslagits respektive
avvisats/lämnats utan åtgärd av Regeringsrätten.
Det under föregående års granskning aktuella regeringsbeslutet hade fattats
den 17 november 1994 och avsåg godkännande av en viss typ av
lottförsäljningsautomat. Regeringsrätten upphävde genom dom den 30 maj 1995
regeringens beslut och återförvisade ärendet till regeringen för ny prövning.
I sin bedömning konstaterade utskottet att det regeringsbeslut som upptagits
till granskning hade blivit föremål för rättsprövning av Regeringsrätten.
Regeringsrätten hade därvid upphävt regeringens beslut och återförvisat
ärendet till regeringen. Granskningen föranledde inget uttalande från
utskottets sida.

Ärendet om bygglov för arbetstunnlar m.m. som tillfällig åtgärd

Bakgrund
Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms kommun beviljade genom beslut den 23
november 1995 Vägverket bygglov för tre arbetstunnlar samt arbetsplats-et-
ablering på vissa fastigheter inom stadsdelen Norra Djurgården. Bygglovet
beviljades som tillfällig åtgärd och avsåg tiden till och med den 1 december
1996.
Beslutet överklagades till Länsstyrelsen i Stockholms län. I beslut den 12
januari 1996 meddelade länsstyrelsen att den inte tog upp överklagandet till
prövning på grund av att klagandena ansågs sakna besvärsrätt.
Länsstyrelsens beslut överklagades till Kammarrätten i Stockholm, som i
beslut den 17 juni 1996 avslog överklagandet.
Kammarrättens beslut överklagades till Regeringsrätten. Regeringsrätten
beslutade den 7 oktober 1996 att inte meddela prövningstillstånd.

Statsrådet Ines Uusmanns svar på interpellation den 4 februari 1997
Statsrådet Ines Uusmann svarade den 4 februari 1997 på en interpellation från
Ewa Larsson (mp) gällande om statsrådet avsåg att verka för att Vägverket
omedelbart skulle avbryta sina arbeten på Norra länken i avvaktan på utgången
av den rättsliga prövning som pågick. Ewa Larsson hade också frågat om
statsrådet avsåg att verka för en generell översyn av Vägverkets agerande i
fallet Norra länken, och då speciellt ur demokratisk synvinkel.
Ines Uusmann konstaterade i sitt svar bl.a. att Norra länken är ett
omfattande och komplicerat projekt att genomföra. Projektet kräver en mängd
tillstånd från flera olika myndigheter. Anläggandet av Norra länken
förutsätter en god planering av Vägverket. En viktig del i denna planering är
förberedelsearbeten. Ines Uusmann framhöll att de byggnadsarbeten som pågick i
anslutning till Norra länken just var sådana förberedelsearbeten. Dessa
arbeten reglerades inte av de beslut som prövats eller var under prövning av
Regeringsrätten. De omfattades inte heller av de arbetsplaner som låg på
regeringens bord för prövning.
Vidare uppgav Ines Uusmann att hon hade förtroende för Vägverkets sätt att
planera och genomföra vägprojekten inom Dennisöverenskommelsen. Det gällde
även planeringen och genomförandet av Norra länken.
Ines Uusmann uppgav också att Vägverket hade sökt, och också fått, de
tillstånd som man skulle ha för byggnadsarbeten. De aktuella arbetstunnlarna
var inte allmänna väganläggningar. Vägverket hade fått bygglov från
Stadsbyggnadskontoret. Det överklagades till länsstyrelsen, kammarrätten och
Regeringsrätten, men Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd.
Vägverket väntade sedan med att påbörja arbetena till dess att detaljplanen
för Roslagstull hade vunnit laga kraft. Enligt Ines Uusmann hade Vägverket
varit ?ordentligt på rätt sida om lagens råmärken?.

Promemoria från Kommunikationsdepartementet
I en promemoria upprättad den 21 mars 1997 anför Kommunikationsdepartementet
att konstitutionsutskottet har berett statsrådet Ines Uusmann möjlighet att
lämna synpunkter på vad som anförs i granskningsanmälan. Departementet vill
med anledning härav för fullständighetens skull nämna att utöver den prövning
av bygglov för arbetstunnlar som Ines Uusmann redogjorde för vid
interpellationsdebatten den 4 februari 1997 har regeringen fattat ytterligare
ett beslut, vilket fogats som bilaga till promemorian.
Detta beslut utgörs av ett regeringsbeslut den 10 oktober 1996 och gäller
överklagande i fråga om bygglov på vissa fastigheter inom stadsdelen Norra
Djurgården. Bygglovet hade meddelats av Stadsbyggnadsnämnden i Stockholms
kommun den 23 november 1995 för tillfällig åtgärd avseende tre arbetstunnlar
samt arbetsplatsetablering (se ovan). Beslutet hade överklagats till
Länsstyrelsen i Stockholms län. Klaganden invände mot en arbetstunnel till den
hårt trafikerade Roslagsvägen. Enligt klaganden borde transporterna av de
aktuella bergmassorna ske med järnväg i stället för med bil.
Länsstyrelsen beslutade den 21 mars 1996 att avslå överklagandet.
Länsstyrelsens beslut överklagades till Kammarrätten i Stockholm, som den 31
maj 1996 med eget utlåtande lämnade över ärendet till regeringen för prövning.
Regeringen konstaterar i sitt beslut den 10 oktober 1996 att kammarrätten
inte funnit skäl att vägra bygglov enligt 3 kap. plan- och bygglagen
(1987:10). Vad klaganden framfört i ärendet utgjorde enligt regeringens
bedömning inte tillräckliga skäl för regeringen att med anledning av
överklagandet upphäva det aktuella bygglovet. Överklagandet skulle därför
avslås.
Kommunikationsdepartementet anför avslutningsvis att regeringsbeslutet var
ett ärende för Inrikesdepartementet. Ines Uusmann deltog inte i
regeringssammanträdet den 10 oktober 1996.

Utskottets bedömning
Vad gäller regeringens beslut den 29 februari 1996 angående detaljplan för del
av Norra länken konstaterar utskottet att beslutet har blivit föremål för
rättsprövning i Regeringsrätten. Regeringsrätten har upphävt regeringens
beslut och visat ärendet åter till regeringen för ny behandling. Granskningen
i denna del föranleder inget uttalande från utskottets sida.
I granskningsanmälan har vidare gjorts gällande att under den tid som
regeringen har handlagt ärendet om Norra länken har Vägverket i samband med
arbete med arbetstunnlar m.m. på vissa fastigheter på Norra Djurgården agerat
på ett sätt som torde stå i strid med gällande rätt. Utskottet vill härvid
erinra om att konstitutionsutskottet enligt 12 kap. 1 § regeringsformen skall
granska statsrådens tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning. Någon
granskning av Vägverket kan således inte komma i fråga och har heller inte
företagits. När det gäller regeringens eller enskilda statsråds befattning
med ärendet angående det bygglov som meddelats Vägverket har granskningen
utvisat att den inskränker sig till det ovan redovisade regeringsbeslutet den
10 oktober 1996. Inte heller i denna del föranleder granskningen något
uttalande från utskottets sida.

15. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende

Ärendet
Ayhan Sabuncu, som är född år 1982, kom till Sverige från Turkiet 1986 och
beviljades permanent uppehållstillstånd 1987. Han lider av en svår
muskelsjukdom, som medför att han är i behov av stöd och hjälp. I Sverige togs
han om hand av sin kusin Yasar Sabuncu och dennes fru Asuman, som uppgav sig
vara hans föräldrar.
I december 1994 reste makarna Zübeyit och Cicek Sabuncu samt deras två
minderåriga barn in i Sverige och ansökte om uppehållstillstånd på grund av
anknytning till en här bosatt son, Ayhan Sabuncu. Invandrarverket avslog
ansökningarna den 19 december 1995 och meddelade samtidigt beslut om
avvisning. Efter att makarna överklagat avvisningsbesluten fastställde
Utlänningsnämnden Invandrarverkets beslut den 3 juli 1996. Makarna lämnade
den 24 juli 1996 in en s.k. ny ansökan till Utlänningsnämnden och yrkade
samtidigt att verkställigheten av avvisningsbeslutet skulle avbrytas.
Utlänningsnämnden avslog sistnämnda yrkande den 30 juli 1996. Ärendet
överlämnades till regeringen den 5 augusti 1996.
Den 13 augusti 1996 medverkade statsrådet Pierre Schori i TV-programmet
?Britt-Marie Mattsson? i Sveriges Televisions kanal TV2. På en fråga från
programledaren om Ayhan Sabuncus föräldrar skulle få stanna i Sverige svarade
Pierre Schori: ?Jag menar att den här pojken som fick uppehållstillstånd för
många år sedan, han måste ha sina föräldrar här?. På en följande fråga från
programledaren om föräldrarna skulle få uppehållstillstånd svarade Schori:
?Föräldrarna kommer att få uppehållstillstånd, menar jag. Jag skall nu gå i
genom det här och jag har inte riktigt börjat med det. Men, det menar jag, är
en självklar rättighet?.
Dagen efter TV-programmet sände Utrikesdepartementet ut ett pressmeddelande
där det angavs att regeringen ännu inte fattat det formella beslutet i ärendet
om Ayhan Sabuncus familj. Vidare sades att eftersom det i den svenska
folkbokföringen fanns uppgifter om andra föräldrar än det par som ansökan
gäller, måste departementet klargöra de korrekta släktskapsförhållandena innan
ett beslut kunde fattas.
Regeringen beslutade den 22 augusti 1996 att bifalla makarna Zübeyit och
Cicek Sabuncus ansökan om uppehållstillstånd.
I en granskningsanmälan, bilaga A 13.1, har till konstitutionsutskottets
granskning anmälts statsrådet Pierre Schoris handläggning av utlännings-
ärendet rörande Ayhan Sabuncus föräldrar.
Från Statsrådsberedningen har inhämtats en promemoria, upprättad inom
Utrikesdepartementet, bilaga A 13.2. Utskottet har vidare från Sveriges
Television inhämtat en videoinspelning av det den 13 augusti 1996 i TV2 sända
TV-programmet ?Britt-Marie Mattsson?.

Promemoria från Utrikesdepartementet
När det gäller handläggningen av ärendet i Regeringskansliet anför
Utrikesdepartementet att ärendet överlämnades av Utlänningsnämnden till
regeringen den 5 augusti 1996. Påföljande dag beslutade statsrådet Leif
Pagrotsky att inhibera verkställigheten av avvisningsbeslutet. Därefter
beviljade Utrikesdepartementet den 7 augusti 1996 familjen rättshjälp genom
offentligt biträde. Ärendet föredrogs för statsrådet Pierre Schori den 20
augusti 1996. Den 22 augusti 1996 beslutade regeringen att bifalla den nya
ansökningen. Av regeringens beslut framgår att regeringen ansåg att det skulle
strida mot humanitetens krav att verkställa beslutet om avvisning rörande
Ayhan Sabuncus föräldrar. Familjemedlemmarna beviljades i och med beslutet
permanenta uppehållstillstånd i Sverige.
Utrikesdepartementet anför vidare att i programmet ?Britt-Marie Mattsson?
den 13 augusti 1996 fick Pierre Schori en direkt fråga om pojken Ayhan
Sabuncu. Han svarade då med hänvisning till det aktuella fallet: Jag menar att
det är klart att pojken som fick uppehållstillstånd för så många år sedan
måste få ha sina föräldrar här. Det är en självklar rättighet.
Motstridiga uppgifter förekom dock enligt departementet beträffande vilka
som var Ayhan Sabuncus föräldrar. För att kunna fatta beslut i ärendet var det
nödvändigt att fastställa vilka föräldrarna var. Detta informerades familjen
om vid ett möte på Utrikesdepartementet den 6 augusti 1996. I ärendet fanns en
DNA-test som talade för att makarna Zübeyit och Cicek Sabuncu var Ayhans
biologiska föräldrar. I ärendet fanns emellertid också ett brev ställt till
försäkringskassan, daterat den 10 juni 1996 och som kom in till departementet
den 8 augusti 1996. I brevet intygar Ayhans kusin Yasar Sabuncu att han är far
till Ayhan. Yasar Sabuncu och hans fru var vid denna tidpunkt folkbokförda som
Ayhans föräldrar. I personbevis utställt den 16 augusti 1996 uppges dock att
Zübeyit och Cicek Sabuncu är föräldrar till Ayhan. Enligt departementet ansågs
frågan därmed tillräckligt klarlagd för att regeringen skulle kunna fatta
beslut i ärendet.

Utskottets bedömning
Granskningen föranleder inget uttalande från utskottets sida.

16. Extra utbetalning till utrikesförvaltningens anställda

Bakgrund
Utrikesminister Lena Hjelm-Wallén beslutade i december 1996 att en bonus
skulle utgå med decemberlönen till samtliga UD-anställda som var i tjänst den
1 juli 1996 och som fortfarande var det den 31 december 1996. Bonusen uppgick
till 5 000 kr för heltidsanställda och skulle, enligt ett brev från
utrikesministern till personalen den 11 december 1996, uppfattas som ?ett
erkännande och ett tack för gedigna insatser under en turbulent period i
departementets inre historia?. Utrikesministern syftade med denna formulering
på att det under sommaren och hösten 1996 skett en övergång till en ny
organisation för UD och hon ansåg i brevet att denna organisationsförändring
inneburit ett tungt arbete och många förändringar för utrikesförvaltningens
anställda.

Anmälan
I en granskningsanmälan bilaga A 14.1 har begärts att konstitutionsutskottet
granskar om utdelningen av lönebonusen till UD:s personal skett på ett
tillbörligt sätt.

Utredningen i ärendet
Av utskottets kansli har inhämtats viss bakgrundsinformation. Därefter har
genom Statsrådsberedningen begärts svar på ett antal frågor från
Utrikesdepartementet bilaga A 14.2. Av det inhämtade underlaget framgår bl.a.
följande.
Ärendet gäller förhållandena under det förlängda budgetåret 1995/96, dvs.
det budgetår som löpte under tiden den 1 juli 1995 till den 31 december 1996.
Anslaget A 1. Utrikesförvaltningen uppgick under det aktuella budgetåret till
2 710 363 000 kr. För tiden juli 1995 t.o.m. juni 1996 beräknades 1 807 700
000 kr. Anslaget används för Utrikesdepartementets och utlandsmyndigheternas
löner och andra förvaltningskostnader, till vilka främst hör kostnader för
chefs- och personalbostäder samt kanslier, utlandstillägg, löner för de
lokalanställda samt resor och deltagande i internationella möten och
förhandlingar.
Löner och ersättningar för de utlandsstationerade svarar för den största
delen av kostnaderna. Av utrikesförvaltningens totala antal anställda
(hemmastationerade och utsända), som uppgår till 1 450 personer, är 530
utsända. Förutom sedvanlig beskattningsbar lön uppbär de utsända olika typer
av ersättningar enligt UB (Utlandsbestämmelserna). Budgetåret 1995/96 (18
månader) uppgick denna internbudgetpost till 279 miljoner kronor.
Anslaget A 1 är ett ramanslag, vilket innebär att outnyttjade medel får
sparas till följande budgetår. Ett ramanslag får också överskridas genom att
en anslagskredit tas i anspråk. Användningen av medel inom ett ramanslag styrs
av de anslagsvillkor som beslutats, bestämmelser i författningar och
löneavtal, m.m. I övrigt är medlen inte öronmärkta.
Av budgetproposition 1994/95:100, bilaga 4, framgår bl.a. följande.
Utrikesförvaltningen har under de senaste budgetåren ålagts stora besparingar.
Budgetåret 1993/94 resulterade dessa i att tio utlandsmyndigheter lades ned,
ytterligare ett tjugotal befattningar vid utlandsmyndigheter drogs in samt att
departementets organisation förändrades och minskades. Budgetåret 1994/95
inriktades besparingarna på att minska kostnaderna dels för
lokalförsörjningen, dels för lokalt anställda vid utlandsmyndigheterna.
För budgetåret 1995/96 föreslogs i propositionen att anslaget skulle räknas
ned med 76 miljoner kronor. Vid budgetårets utgång skulle besparingen motsvara
en nivåsänkning på 5 %. År 1998 beräknades anslagsnivån ha sänkts med 167
miljoner eller 11 %.
För att uppnå detta sparbeting skulle, enligt propositionen, bl.a. följande
åtgärder behöva vidtas under mandatperioden: Nedläggning av femton
utlandsmyndigheter, hemstationering av utlandsbefattningar, uppsägningar av
lokalanställda och en generell reducering av driftskostnaderna. Dessutom
aviserades i propositionen att förhandlingar skulle komma att föras med de
fackliga organisationerna om revidering av förmånerna enligt avtalet om
utlandsbestämmelser. Om dessa förhandlingar inte ledde till resultat, måste
besparingar ske på andra områden, anfördes det i propositionen.
Utrikesutskottet tillstyrkte regeringens förslag till anslag under A 1 och
tillstyrkte också inriktningen av de besparingsåtgärder som regeringen
föreslagit för 1997 och 1998 (betänkande 1994/95:UU14). Utrikesutskottet
påpekade att inriktningen av de besparingsåtgärder som regeringen förordat
inom flera verksamhetsområden under tredje huvudtiteln, däribland revidering
av tjänstemännens ersättning för kostnader i samband med utlandsstationering,
självfallet innebar att prioriteringar i verksamheten måste göras under såväl
innevarande budgetår som de kommande åren fram till 1998. Inte minst var detta
viktigt med tanke på de påfrestningar som hela förvaltningens personal och
deras familjer utsattes för (bet. s. 11).
De fackliga förhandlingarna: För de anställda inom utrikesförvaltningen gällde
två kollektivavtal, dels R-ALF med allmänna löne- och anställningsvillkor,
dels avtalet om utlandsbestämmelser, UB, för de utlandsstationerade.
Förhandlingarna om revidering av förmåner gällde UB. Den administrativa
enheten i UD lade fram ett sparförslag som innebar besparingar på
utlandsförmånerna med 19 miljoner kronor.
Centrala förhandlingar om UB förs i Statens utlandslönenämnd, som är en
partssammansatt myndighet. Parterna i utlandslönenämnden kom i detta fall
överens om att lägga ut förhandlingarna lokalt, dvs. till UD:s egna fackliga
organisationer.
De lokala parterna på UD (arbetsgivaren, TCO-UD och UPF (Saco), kom överens
om ett förslag till sparåtgärder den 7 november 1995. Åtgärderna var värda
17,3 miljoner kronor totalt och skulle träda i kraft vid olika tidpunkter - de
flesta den 1 januari 1996, andra den 1 juli 1996 eller den 1 juli 1997 bilaga
A 14.3.
Enligt ett förhandlingsprotokoll den 6 juni 1996 mellan Arbetsgivarverket å
ena sidan och Saco-S, SEKO och TCO-OF/S,P,O å den andra förklarade sig
parterna vara ense om vissa ändringar i avtalet om utlandsbestämmelser (UB)
och i avtalet om anställningsvillkor för vissa tjänstemän med arvodestjänst
inom SIDA:s biståndsverksamhet, m.m. (Bi-ARV). Ändringarna var en följd av de
lokala parternas överenskommelse. Förutom ändringar i avtalen förutsatte
överenskommelsen även förändringar i tillämpningen av avtalen genom beslut i
Utlandslönenämnden och av berörd anställningsmyndighet.
I budgetproposition 1996/97:1 redogörs för hur sparandet beträffande UD:s
förvaltningsanslag hade avlöpt. Förvaltningskostnaderna för budgetåret 1995/96
hade minskats med drygt 70 miljoner kronor. Detta hade skett genom
nedläggning av sju utlandsmyndigheter, indragning av drygt 30 utsända
tjänster, uppsägning av lokalanställda, rationaliseringar på
fastighetsområdet, förändringar som skett efter förhandlingar med de fackliga
organisationerna, när det gäller vissa ersättningar i samband med
utlandsstationering samt genom en generell reducering av driftskostnaderna med
5 % (s.k. osthyvling).
För budgetåret 1997 har enligt UD internbudgetposten för ersättningar enligt
UB beräknats till 177 miljoner kronor, vilket motsvarar en minskning med ca 5
% jämfört med 1995/96 omräknat till 12 månader. För båda budgetåren motsvarar
ersättningarna enligt UB ca 10 % av förvaltningsanslaget. Den aktuella
lönebonusen utgjorde 0,8 % som andel av de totala löne- och andra
personalrelaterade kostnader 1995/96.
Enligt budgetpropositionen krävs fortsatta kostnadsminskningar, men
utgångspunkten inför departementets beslut om de konkreta åtgärderna under
1997 är att inga ytterligare utlandsmyndigheter skall läggas ned eller
uppsägningar av UD-anställda skall behöva ske. Merparten av sparandet bör
enligt propositionen kunna uppnås genom det ökade kostnadsmedvetande som
hittills bedrivna spararbete medfört, samt genom fortsatt rationalisering och
effektivisering av verksamheten.
Löneavtalen: I de tre senaste centrala avtalen (RALS 89/90, RALS 91/93 och
RALS 95/98 det senaste se bilaga A 14.4 ges de anställda möjlighet att få del
av effektivitets- och produktivitetsförbättringar. (Se även protokoll 1996-02-
20 rörande förhandlingar om 1995-1998 års löner till anställda i
Regeringskansliet, bilaga A 14.5. Utrikesdepartementet påpekar att något
utrymme för permanenta löneökningar dock inte fanns, eftersom större delen av
den rationaliseringsvinst som åstadkommits inom UD som avsett levererades i
form av ett sparbeting. Att ett överskott faktiskt uppstod på
internbudgetposten avseende löner och andra personalrelaterade kostnader
berodde enligt UD på att antalet anställda under vissa perioder hållits lägre
än det genomsnittliga antal för vilka dessa kostnader ursprungligen
budgeterats.
Som svar på frågan varför inte överskottet på löneanslaget överfördes till
följande budgetår uppger UD att avsikten med lönebonusen var att den skulle
uppfattas som ett tack från departementsledningen till personalen för gedigna
insatser under en turbulent period i departementets inre historia. Med detta
avsågs i första hand det tunga sparbeting som lagts på UD-tjänstemännen att
genomföra samtidigt med en kraftig expansion av verksamheten, inte minst på
grund av EU-medlemskapet. Därtill kom även de extra insatser som krävdes i
samband med övergången till en helt ny organisation. Allt detta inträffade
under budgetåret 1995/96, och det var därför lämpligt att utbetalningen av
lönebonusen skedde under det budgetåret och att överskottet inte fördes vidare
till kommande budgetår. Innan beslutet om lönebonusen fattades informerade
expeditionschefen representanter för de båda fackliga organisationerna vid UD
om departementsledningens avsikt att besluta om en lönebonus.
Beslutet att betala ut lönebonusen var ett ensidigt arbetsgivarbeslut enligt
uppgift från chefen för UD:s personalenhet Eva Walder-Brundin. Beslutet väckte
starka reaktioner på många håll. Enligt uppgifter i massmedierna (TV 2
Rapport) ångrade utrikesministern senare tidpunkten och formen för belöningen.

Beslutsordningen inom utrikesförvaltningen
I instruktionen för Utrikesdepartementet, som numera är upphävd, gavs
bestämmelser om arbetsfördelning, allmänna och särskilda bestämmelser om
beslutsregler, m.m. I departementets arbetsordning ges närmare bestämmelser om
organisation och arbetsfördelning. Av bestämmelserna framgår bl.a. följande.
Förordning (1996:728) med instruktion för Utrikesdepartementet, upphävd
1997-01-01.
7 §: Utrikesdepartementet beslutar i frågor som rör personalen i utrikesför-
valtningen och i andra frågor som rör utrikesförvaltningens administration,
om inte något annat är särskilt föreskrivet.
23 §: I frågor som skall avgöras av Utrikesdepartementet beslutar
departementschefen. Departementschefen får överlåta rätten att besluta på
departementets vägnar till ett annat statsråd, till en tjänsteman i
departementet eller, om det finns särskilda skäl, till ett annat departement.
- - -
Arbetsordning för Utrikesdepartementet, UF 1996:2, ändrad genom UF 1996:7
Enligt 23 § har departementet sex administrativa enheter och ett kansli för
säkerhet och beredskap. Dessa är direkt underställda expeditionschefen.
Enheternas och kansliets närmare indelning och sakområden är följande.
- - -
II. Ekonomienheten (enhet EK) är indelad i två sektioner. Enhetens sakområde
är sektionsvis indelat i följande ärendegrupper, nämligen
budgetsektionen
övergripande samordningsansvar av departementets budgetarbete gentemot
Finansdepartementet;
samordning av budget- och anslagsfrågor inom utgiftsområde 5.
Utrikesförvaltning och internationell samverkan;
ansvar för departementets förvaltningsanslag;
ansvar för kommittéfrågor som faller inom utgiftsområde 5;

redovisningssektionen
departementets och utlandsmyndigheternas redovisning, departementets
kassafunktioner, utlandsmyndigheternas medelsförsörjning, departementets
kurslista för avräkningar, bevakning av andra fordringar än för konsulärt
bistånd.
Enligt 31 § får expeditionschefen besluta på departementets vägnar i frågor om
utrikesförvaltningens personal och administration i övrigt, frånsett vissa
undantag som inte är aktuella här.
Enligt 63 § meddelar expeditionschefen närmare föreskrifter för
medelsdispositionen.

Utskottets bedömning
Utskottet finner mot bakgrund av utredningen i ärendet att utrikesminister
Lena Hjelm-Wallén varit formellt oförhindrad att besluta om en extra
utbetalning från utrikesförvaltningens internbudgetpost avseende löner och
andra personalrelaterade kostnader till utrikesförvaltningens anställda.
Granskningen föranleder därför inte något vidare uttalande från utskottets
sida.

17. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992
I en granskningsanmälan bilaga A 15.1 har begärts att konstitutionsutskottet
undersöker om regeringen eller enskilda statsråd varit försumliga i sin
hantering av kronförsvaret under hösten 1992. Undersökningen bör enligt
anmälan helst ske genom en oberoende kommission. Anmälaren har med hänvisning
till boken ?Stålbadet? angett att det kan finnas anledning att befara att
otillbörliga hänsyn tagits, och att dessa strider mot principen om
medborgarnas likabehandling.
Boken Stålbadet - Finanskrisen, Penserkraschen och Nordbankens
rekonstruktion av Ulla Reinius är utgiven i oktober 1996 på Ekerlids förlag.
När det gäller den fråga om kronfallet och likabehandling av medborgarna som
tas upp i anmälningen kan redovisas vad som sägs på s. 175:

En gigantisk konvertering av svenska utlandslån genomfördes under några korta
höstmånader. Den svenska Riksbanken använde sitt valutaöverskott för att bl.a.
via bankerna hjälpa vissa storföretag till deras låneomläggning. Bara de
fåkunniga, privatpersoner, småföretag och de som vägrade tro att regeringen
skulle ge upp - eller tvingas ge upp - låg kvar med sina utlandslån. Just
dessa grupper som till skillnad från storföretagen var de mest sårbara
eftersom de inte hade några intäkter i utländsk valuta, skulle komma att
betala en betydande del av notan för det svenska kronfallet. Men vem vågade
tala öppet till de fåkunniga om det som var förbjudet att tala om.

Gällande regler om valutapolitiken
Enligt 9 kap. 12 § regeringsformen är Riksbanken rikets centralbank med ansvar
för valuta- och kreditpolitik. Riksbanken är myndighet under riksdagen. Enligt
9 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall Riksbanken följa utvecklingen
på valuta- och kreditmarknaderna samt vidta erforderliga penningpolitiska
åtgärder. Enligt 10 § samma lag skall Riksbanken bestämma det system som skall
gälla för att fastställa kronans värde i förhållande till utländska valutor
samt bestämma om tillämpningen av detta system. Av 41 § första stycket 3
framgår att sådana frågor skall avgöras av fullmäktige i Riksbanken. Innan
Riksbanken fattar beslut av större penningpolitisk vikt skall dock enligt 42 §
första stycket samråd ske med det statsråd som regeringen bestämmer, vilket
vanligtvis är finansministern. Endast om samråd inte kan komma till stånd och
det finns synnerliga skäl får Riksbanken i enlighet med 42 § andra stycket
besluta utan samråd.
I betänkandet Ansvaret för valutapolitiken (SOU 1997:10) konstateras att de
viktigare valutapolitiska besluten under de senaste 25 åren i sak fattats
eller godkänts av regeringen även om de formella besluten tagits av
riksbanksfullmäktige (s. 11).

Händelseförloppet tiden före kronfallet 1992
Av fullmäktiges i Riksbanken förvaltningsberättelse för år 1992 (redog.
1992/93:RB1) framgår följande (s. 6 f).

Under 1992 skedde stora omvälvningar på de internationella valutamarknaderna.
Bristande ekonomisk konvergens mellan EG-länderna hade byggt upp spänningar
under en följd av år. Dessa ökade till följd av de påfrestningar som följde av
den strama penningpolitik som den tyska centralbanken tvingades föra på grund
av en alltför expansiv finanspolitik. Under våren upprätthölls förtroendet för
växelkurssamarbetet av en stark tilltro till att utvecklingen mot gemensam
valuta skulle leda till en ökad konvergens mellan ERM-länderna. När den danska
folkomröstningen om Maastrichtfördraget i juni resulterade i ett nej, utlöstes
emellertid spänningarna. Tveksamheten om möjligheten att få till stånd en
ekonomisk och monetär union under överskådlig framtid ökade.
Under hösten utsattes flera europeiska valutor periodvis för hård press,
framför allt gällde det valutor med kort prisstabilitet och
antiinflationspolitik bakom sig. Avreglerade och välutvecklade internationella
marknader med stora aktörer medförde att pressen på utsatta valutor blev
stark. I slutet av augusti växte valutaoron och den 13 september devalverades
den italienska liran med 7 procent. Några dygn senare lämnade brittiska pundet
och italienska liran ERM-samarbetet och valutorna tilläts flyta fritt. Pesetan
devalverades med 5 procent.
Utvecklingen på de finansiella marknaderna i Sverige blev dramatisk under
hösten. De påtagliga obalanserna i svensk ekonomi, bl.a. i form av växande
budgetunderskott och stigande arbetslöshetsunderstöd ledde till att oron i
omvärlden fick ett starkt genomslag. Under de två sista veckorna i augusti
registrerades valutautflöden på sammanlagt 30 miljarder kronor. En allvarlig
valutakris utlöstes i september. Sedan Riksbanken höjt marginalräntan till 500
procent och regeringen och Socialdemokraterna lagt fram förslag till
budgetbesparingar och konkurrensfrämjande åtgärder kunde krisen bemästras.
Under det veckoslut då marginalräntan uppgick till 500 procent gav Riksbanken
bankerna lån på fördelaktiga villkor. Syftet var att undvika att höga
räntekostnader skulle hota stabiliteten i det finansiella systemet och därmed
minska förtroendet för banksystemet som helhet. Även bostadsinstituten erbjöds
kortfristiga lån på särskilda villkor i Riksbanken. I slutet av september
meddelades också att en del av Riksgäldskontorets upplåning i utländsk valuta,
som tillförts valutareserven, skulle deponeras i svenska banker. Syftet var
att underlätta för svenska företag att upprätthålla en rimlig grad av
utlandsfinansiering. Problemen i den finansiella sektorn ledde till att
bankerna blev mindre kreditvärdiga utomlands. Valutaoron återkom emellertid i
november. Till en början var det främst svenska aktörer som orsakade
valutautflödet. Oro för stigande räntor och bristande likviditet på
penningmarknaden över årsskiftet ledde till att många vidtog finansiella
omdispositioner i syfte att minska sina skulder inför bokslutet. Försäljning
av värdepapper för amortering av lån i utländsk valuta ledde till
valutautflöden och stigande penningmarknadsräntor. Utländska aktörer blev
efter hand alltmer aktiva och Riksbanken tvingades till massiva interventioner
på valutamarknaden. I det läget bedömdes motiven bakom de transaktioner som
orsakade de stora valutautflödena i ökad utsträckning vara spekulativa och
därmed mer räntekänsliga. På morgonen den 19 november annonserade Riksbanken
om en höjning av marginalräntan till 20 procent och samtidigt lade regeringen
fram ett förslag om ytterligare sänkningar av arbetsgivaravgiften.
Valutautflödena tilltog dock i styrka och på eftermiddagen tvingades
Riksbanken överge den fasta växelkursen och kronan tilläts flyta fritt. Från
den 12 till och med den 19 november uppgick interventionerna till totalt 158
miljoner kronor.
I utredningsbetänkandet Ansvaret för valutapolitiken redovisas (s. 45) att det
av fullmäktiges protokoll framgår att riksbankschefen Dennis den 19 november
1992 redogjorde för dagens omfattande valutautflöden och gjorde bedömningen
att det inte var möjligt att med ytterligare marginalräntehöjning med framgång
vända dessa. Han meddelade att han under dagen hållit statsministern och
finansministern fortlöpande informerade om utvecklingen. Han föreslog
fullmäktige att besluta att låta kronans växelkurs med omedelbar verkan flyta.
Efter det att riksbankschefen ytterligare en gång samtalat med statsministern
och finansministern beslöt fullmäktige i enlighet med riksbankschefens
förslag.
I den sammanfattande bedömningen sägs att beslutet i november 1992 att låta
kronan flyta fritt visserligen fattades formellt av riksbanksfullmäktige efter
samråd med regeringen men i realiteten var åtgärden framtvingad av
marknadskrafterna.

Tidigare granskningsärenden
Utskottet har tidigare granskat regeringens handlande i
devalveringssituationer. Våren 1978 (bet. KU 1977/78:35 s. 28 f) granskades
beslut om devalvering vid två tillfällen år 1977. Det hade gjorts gällande att
devalveringen hösten 1977 och i samband därmed utträdet ur det s.k.
ormensamarbetet skedde utan tillbörliga kontakter och överläggningar med
berörda länder samt med det förra regeringspartiet. Av utfrågning med
ekonomiministern Gösta Bohman framgick att beslutet hade föregåtts av
underhandsdiskussioner med företrädare för vissa i ormensamarbetet ingående
länder under förhållandevis lång tid. I slutet av den vecka som föregick
åtgärderna togs kontakter med företrädare för det socialdemokratiska partiet.
Något besked om Socialdemokraternas inställning gavs inte. Regeringen följde
enligt ekonomiministern tidigare praxis när det gällde informationen till
oppositionen. Några förhandlingar med oppositionen hade inte förekommit
tidigare. Regeringens och ekonomiministerns handläggning av devalveringsfrågan
vad gäller kontakter med berörda länder och det tidigare regeringspartiet gav
inte anledning till erinran från utskottets sida.

De socialdemokratiska ledamöterna i utskottet reserverade sig och hänvisade
bl.a. till en artikel i Ekonomisk Debatt där det noterats att det kunde sägas
vara skattebetalare som i sista hand betalar företagens dispositionsvinster.
Enligt reservanterna genomfördes devalveringen i augusti 1977 under former som
klart avvek från vad som tidigare varit vanligt. Tidigare hade förelegat ett
reellt samråd i dessa frågor med företrädare för de borgerliga partierna.
Våren 1983 granskades ett devalveringsbeslut i samband med regeringsskiftet
1982 (bet. KU 1982/83:30, s. 33 f). Granskningen gav vid handen att
företrädare för den tillträdande socialdemokratiska regeringen i september
1982 bedömde det som oundgängligen nödvändigt att Sverige snarast vidtog
valutapolitiska åtgärder för att motverka det kraftiga valutautflödet ur
landet. Det var enligt utskottets majoritet mot den bakgrunden
devalveringsbeslutet fick ses. Från de synpunkter konstitutionsutskottet hade
att företräda fanns inte anledning att gå in på de bedömningar som gjordes i
det hänseendet. Förberedelserna för själva devalveringen gjordes i samarbete
med dåvarande riksbankschefen, som förutsattes informera regeringen. Utskottet
framhöll att regeringen i förväg borde ha informerats om de internationella
kontakter som företrädare för den tillträdande regeringen genomförde. I en
reservation konstaterade utskottets borgerliga ledamöter att
devalveringsbeslutet planerades och i praktiken genomfördes av företrädare för
en regering som ännu inte tillträtt och det från konstitutionell synpunkt var
anmärkningsvärt att regeringen Fälldin III ställdes åt sidan när en för landet
central valutapolitisk åtgärd tillkännagavs.
När det gäller utskottets granskning av rutinerna inom Regeringskansliet i
vissa andra speciella situationer kan nämnas den s.k. Ubåtsaffären som
granskades våren 1982 (bet. KU 1981/82:35 s. 12 f). Utskottets granskning
gällde bl.a. handläggningen av affären mot bakgrund av de regler och den
organisation som fanns i Regeringskansliet för händelser av det slaget.
Utskottet redovisade därvid bl.a. tidigare granskning av regeringens
handlingsberedskap i extraordinära situationer (flygkapardramat på Bulltofta
1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och ockupationen av Västtyska ambassaden
1975). Utskottet fann att regeringens handlande under Ubåtsaffären präglades
av fasthet och konsekvens och noterade med tillfredsställelse att de fyra
största riksdagspartierna kunde enas om en gemensam syn på den uppkomna
situationen och att stats- och utrikesministrarna redan på ett mycket tidigt
stadium tog kontakt med ordförandena för Socialdemokraterna och Moderata
samlingspartiet och att dessa kontakter fortsatte under hela krisens förlopp.
Ubåtsaffären visade enligt utskottet på nytt vikten av att regeringen ägnar
uppmärksamhet åt sin och berörda myndigheters handlingsberedskap för
extraordinära situationer. Visserligen har varje sådan situation sin särskilda
prägel. Hur den utvecklas går sällan att förutse med säkerhet. Trots detta
ansåg utskottet det värdefullt om regeringen på olika sätt förbereder sig för
handlandet i krissituationer.
Våren 1983 granskades regeringens handläggning av ubåtsincidenten i
Hårsfjärden hösten 1982 (bet. KU 1982/83:30 s. 17 f). Utskottet underströk
vikten av att ÖB på det sätt som skett inhämtar regeringens syn på åtgärder
som vidtas i sammanhang av stor betydelse för den svenska säkerhets- och
utrikespolitiken. Utskottets granskning gav vid handen att kontakterna mellan
regering och riksdagspartierna fungerade väl under ubåtsincidenten. Detta var
särskilt betydelsefullt mot bakgrund av att ett regeringsskifte inträffade
under tiden. I ett särskilt yttrande framhöll vpk-ledamoten att samtliga
riksdagspartier borde erhålla likvärdig information i frågor av denna
betydelse.
År 1987 granskades de åtgärder som vidtogs i Regeringskansliet efter
kärnkraftsolyckan i Tjernobyl (bet. KU 1986/87:33). Statsrådet Birgitta Dahl
hade under utfrågning inför utskottet framhållit att det var regeringens
avsikt att dra lärdom av det inträffade och förbättra beredskapen. En särskild
utredning skulle komma att tillsättas för ändamålet. Enligt utskottet var det
angeläget att den aviserade utredningen genomfördes snarast.
Sammanfattningsvis kan sägas att tidigare granskningar av regeringens
handlande i krissituationer i flera fall utmynnat i uttalanden om behovet av
handlingsberedskap för krissituationer. Utskottet har i några fall också
berört frågan om kontakter mellan regering och oppositionspartier.

Utskottets bedömning
Det finns enligt utskottets mening skäl för att händelseförloppet i samband
med försvaret av den svenska kronan hösten 1992 blir föremål för undersökning.
Från konstitutionella utgångspunkter kan flera frågor vara av intresse. Det
gäller bl.a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter med oppositionen
och Riksbanken. Regeringens beredskap för en krissituation som valutakrisen är
också en sådan frågeställning.
Däremot ligger sådana frågor som rör Riksbankens agerande och kontakter i
princip utanför utskottets granskningsområde, liksom de samhällsekonomiska
bevekelsegrunderna för att värna om kronans kursvärde.
Utskottet anser att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret
som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift kräver en bredare
bakgrundsbild, som också innefattar andra omständigheter, bl.a. sådana som
exemplifieras ovan. En sådan bild kan bäst åstadkommas genom en kartläggning
och undersökning av ett särskilt organ eller särskilt anlitad expertis.
Utskottet är dock inte berett att nu ta ställning till i vilken form en
undersökning bör ske och efter vilka riktlinjer den bör utföras. Utskottet
avser att närmare överväga dessa frågor och efter kontakter med andra
riksdagsorgan senare återkomma.

18. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och
tandvårdsersättning till tandvårdsskadade

Anmälan
I anmälan, bilaga A 16.1, hemställs att KU skall genomföra en granskning av
hur regeringen följer upp riksdagens beslut om sjukersättning och
tandvårdsersättning till tandvårdsskadade. Detta innebär enligt anmälan också
en granskning av hur beslutet genomförs hos myndigheterna. I anmälan hänvisas
till ett beslut av riksdagen år 1990 om utbyte av amalgamfyllningar.

Bestämmelser om sjuk- och tandvårdsersättning

Ersättning för sjukvård
Bestämmelser om ersättning för sjukvård finns i 2 kap. lagen (1962:381) om
allmän försäkring, AFL.
För öppen hälso- och sjukvård som anordnas eller finansieras av staten, ett
landsting eller en kommun som inte tillhör ett landsting lämnas enligt 2 §
ersättning enligt grunder som fastställs av regeringen.
Bestämmelser om tandvårdsförsäkringen finns i 3 §. Ersättning för tandvård
utges enligt grunder som regeringen efter förslag av Riksförsäkringsverket
(RFV) fastställer för högst två år i sänder. Dessa grunder finns intagna i
tandvårdstaxan (1973:638).
Tandvårdsförsäkringen omfattar alla försäkrade fr.o.m. 20 års ålder. Barn
och ungdom under 20 år har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens
försorg. Tandvårdsförsäkringen ersätter viss del av kostnaderna för vuxnas
tandvård (6 och 7 §§). Vuxna patienter betalar således en självrisk på 700 kr
per behandlingsperiod innan försäkringen inträder. Fram till den 15 oktober
1996 utgick, enligt tandvårdstaxan, tandvårdsersättning med 25 % av den del av
kostnaden som översteg 700 kr upp till 3 000 kr. I taxan finns också ett s.k.
högkostnadsskydd som fram till den 15 oktober innebar att tandvårdsersättning
för kostnader mellan 3 001 kr och 7 000 kr utgavs med 40 % och för kostnader
därutöver med 70 %. Ersättning lämnas under förutsättning att tandläkaren är
ansluten till försäkringen.
Det nuvarande systemet har i princip gällt alltsedan den allmänna
tandvårdsförsäkringen infördes år 1974 och har sedan flera år varit föremål
för ett omfattande förändringsarbete.
I vissa fall ersätter försäkringen hela kostnaden/arvodet (9 §). Detta
gäller bl.a. behandling som görs om på grund av avvikande reaktion mot
dentala material. Tandvårdsersättning lämnas endast för behandling som är
nödvändig för att uppnå ett från odontologisk synpunkt funktionellt och
utseendemässigt godtagbart resultat (10 §).
Förhandsprövning skall göras i fråga om behandling där försäkringen kan
komma att ersätta hela kostnaden (14 §). Förhandsprövning kan även göras i
vissa andra fall. Om en försäkrads behov av tandvård är omfattande eller
svårbedömt, får således prövning av behandlingsförslag begäras hos
försäkringskassan. RFV får föreskriva undantag från bestämmelserna om
obligatorisk förhandsprövning och också föreskriva att förhandsprövning skall
ske i andra fall.
Vid sidan av den avgiftsfria tandvården finns möjlighet att vid utbyte av
amalgamfyllningar i samband med långvariga sjukdomssymtom, få ersättning
enligt de taxor som gäller vid annan tandvårdsbehandling. Förhandsprövning
skall ske vid sådant utbyte.
RFV har utfärdat allmänna råd om tandvårdsförsäkringen. Dessa redovisas
nedan.

Sjukpenning
I 3 kap. AFL finns bestämmelser om rätten till sjukpenning. Sjukpenning utges
enligt 7 § vid sjukdom som sätter ned arbetsförmågan med minst en fjärdedel.
Vid denna bedömning skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska,
sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd av
nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning
utgetts, och som fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upphört.

1990 års riksdagsbeslut med bakgrund

Beslutet
Riksdagen beslöt den 21 november 1990 att bifalla en reservation (m, fp) till
socialförsäkringsutskottets betänkande 1990/91:SfU5.
I reservationen anfördes följande.

Fr.o.m. den 1 juli 1989 har införts en möjlighet för patienter att få
ersättning vid amalgamsanering även om ett samband mellan amalgamet och
sjukdomsbesvären inte har kunnat fastställas. För att ersättning skall kunna
utges måste dock först en lång rad utredningar göras. Ersättningen motsvarar
den som utges vid vanlig tandvårdsbehandling och patienten betalar den
vanliga patientavgiften.
Utskottet anser att det är rimligt att den som på grund av sjukdomsbesvär
vill byta ut sina amalgamfyllningar skall kunna göra det på ett enkelt sätt
och till en rimlig kostnad. De olika utredningar som riksförsäkringsverket
anser bör föregå en amalgamsanering är såväl kostnadskrävande som tidsödande.
Enligt utskottets mening bör patienter som inte får byta ut sina
amalgamfyllningar kostnadsfritt, därför att utredning inte kunnat fastställa
samband mellan deras avvikande reaktion och amalgamfyllningar, omfattas av
huvudregeln om ersättning inom tandvårdsförsäkringen. Det anförda bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Riksdagen gav således regeringen det anförda som sin mening till känna (rskr.
1990/91:34).

Bakgrund
Vid tiden för det redovisade beslutet gällde de principer i tandvårdstaxan som
återgivits ovan. Därutöver fanns allmänna råd från Socialstyrelsen -
Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1988:9) om utredning av patienter med
symtom som antagits bero på kvicksilverexponering från amalgam samt om
användning av amalgam - och från Riksförsäkringsverket - (1989:8)
Tandvårdsförsäkringen.
I RFV:s allmänna råd angavs om avgiftsfri tandvård till följd av avvikande
reaktion mot dentala material att en sådan reaktion kan yttra sig i form av
allergi, lichenförändringar eller kvicksilverförgiftning.
Vid befarad allergi skulle utredas om det fanns något samband mellan
allergin och det dentala materialet.
I fråga om lichenförändringar eller lichenoida reaktioner i anslutning till
amalgamfyllningar hänvisades till Socialstyrelsens rekommendation att byta ut
fyllningarna mot annat material.
Vad gäller kvicksilverförgiftning hänvisades också till Socialstyrelsens
allmänna råd. I dessa angavs att personer med symtom som antas bero på
kvicksilverexponering från amalgam genom läkares försorg bör genomgå sådan
medicinsk utredning som besvären kan motivera och att diagnosen kronisk
kvicksilverförgiftning borde grundas på positiva kriterier såsom
karakteristiska besvär, känd exponering och förhöjd kvicksilverkoncentration
i blod/urin. I sådana fall rekommenderade RFV att patienten fick avgiftsfri
tandvård vid utbyte av amalgamfyllningarna mot annat material.
Om utbyte av amalgamfyllningar i andra fall angav RFV följande.

För patienter som begär utbyte av amalgamfyllningar på grund av att de
upplever sig vara skadade av dessa och som har långvariga sjukdomssymtom
rekommenderar RFV efter samråd med socialstyrelsen att ersättning utges enligt
6 och 7 §§ tandvårdstaxan om följande två förutsättningar är uppfyllda.
För det första bör en specialisttandläkare ha gjort en utredning av
patientens tillstånd för att utesluta att det finns någon odontologisk orsak
till patientens besvär.
För det andra bör en läkare med specialistkompetens i allmänmedicin,
internmedicin, neurologi, psykiatri, yrkesmedicin eller medicinsk
rehabilitering ha gjort en medicinsk utredning av patientens tillstånd.
Läkaren förutsätts därvid ha gjort en helhetsbedömning av patientens
situation och dokumenterat den i ett utlåtande. Utlåtandet bör utmynna i ett
uttalande om att det är tillrådligt att byta ut amalgamfyllningarna med
hänsyn till patientens allmänna hälsotillstånd.
Enligt RFV:s föreskrifter skall förhandsprövning ske hos försäkringskassan
i de fall det kan bli aktuellt med utbyte av amalgamfyllningar i samband med
långvariga sjukdomssymtom.
I övriga fall av utbyte av amalgamfyllningar betalar försäkringskassan
ingen tandvårdsersättning i de fall odontologiska indikationer saknas för att
ta bort fyllningarna. För dessa fall gäller bestämmelserna i tandvårdstaxan
om att patienten själv får stå för sådan behandling som inte är nödvändig för
att uppnå ett odontologiskt tillfredsställande resultat (- - -).

Förändringar i allmänna råd m.m. efter riksdagsbeslutet
Regeringen redovisade i budgetpropositionen 1991 (prop. 1990/91:100, bil. 7
s. 59) i ett avsnitt om tandvårdsförsäkringen riksdagens ovan nämnda beslut.
Föredragande statsråd förutsatte att Riksförsäkringsverket, i samverkan med
Socialstyrelsen, skulle göra en översyn av rekommendationerna om
tillämpningen av bestämmelserna i 9 § tandvårdstaxan vad gäller utbyte av
amalgamfyllningar i vissa fall. Detta bedömdes sannolikt komma att medföra
ökade utgifter för försäkringen.
Socialstyrelsen utfärdade den 15 mars 1991 nya allmänna råd (SOSFS 1991:6) om
utredning av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från
amalgam. Råden vänder sig till såväl läkare som tandläkare och innehåller råd
vad gäller omhändertagandet av patienter och allmänna rekommendationer till
tandläkare om användningen av amalgam.
I råden anges beträffande effekter på hälsan av kvicksilver från amalgam att
kvicksilver kan orsaka allergiska kontakteksem men att detta är sällsynt. I
några fall har det enligt styrelsen gått att konstatera orala symtom såsom
övergående svullnad, rodnad, erosioner och s.k. oral lichen. Orsaken till oral
lichen är enligt styrelsen osäker men slemhinneförändringarna försvinner ofta
sedan amalgamfyllningar i kontakt med lesionerna avlägsnats. Socialstyrelsen
anger vidare att några samband i övrigt mellan långvarig kvicksilverexponering
hos vuxna via amalgam och utveckling av effekter på hälsan inte kunnat
fastslås. Studier av befolkningsgrupper har inte kunnat visa något samband
mellan amalgamfyllningar och symtom eller sjukdomar, vilket dock inte
utesluter att samband i enskilda fall skulle kunna förekomma. Ett antal
fallrapporter där sådana samband antagits föreligga hade också publicerats.
RFV:s allmänna råd om tandvårdsförsäkringen ändrades den 1 juli 1991. Efter
ändringen angavs endast allergi eller lichenförändringar som yttringar av
avvikande reaktion mot dentala material.
I fråga om utbyte av amalgamfyllningar i vissa fall utgick förutsättningen
om undersökning av specialisttandläkare, och förutsättningen om
läkarundersökning formulerades enligt följande.

En läkare med specialistkompetens bör personligen ha gjort en medicinsk
utredning av patientens tillstånd. Läkaren förutsätts därvid ha gjort en
helhetsbedömning av patientens situation och dokumenterat den i ett utlåtande.
Utlåtandet bör utmynna i ett uttalande om att det med hänsyn till patientens
allmänna hälsotillstånd inte föreligger några hinder att byta ut
amalgamfyllningarna.
Någon ändring i det nu aktuella avseendet har inte gjorts i senare versioner
av RFV:s Allmänna råd (1992:6, ändr. 1994-09-01 och 1995-01-01).

Senare riksdagsbehandling av frågan om tandvårdsersättning vid utbyte av
amalgamfyllningar

1991/92 års riksmöte
Vid 1991/92 års behandling av motioner om tandvårdsförsäkringen redogjorde
socialförsäkringsutskottet (bet. 1991/92:SfU2) för riksdagens beslut under
hösten 1990 i frågan om utbyte av amalgamfyllningar. Vidare redovisades en
motion från den allmänna motionstiden i januari 1991, vari förutsattes att
mot bakgrund av beslutet Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen snarast
skulle göra en översyn av rekommendationerna om tillämpningen av
bestämmelserna i tandvårdstaxan vad gällde utbyte av amalgamfyllningar så att
nya bestämmelser kunde gälla fr.o.m. den 1 juli 1991.
Socialförsäkringsutskottet konstaterade efter en redovisning av ändringen av
RFV:s allmänna råd att Riksförsäkringsverkets rekommendationer inte längre
omfattade krav på utredning av specialisttandläkare. Vidare kunde
läkarutlåtandet vara mer begränsat till sin omfattning. Syftet med motionen
var således i viss mån tillgodosett. Utskottet förutsatte emellertid att
Riksförsäkringsverket noga följde tillämpningen av de nya anvisningarna och
något uttalande från riksdagens sida med anledning av motionen var således
inte påkallat.

1992/93 års riksmöte
Vid 1992/93 års behandling av tandvårdsfrågor (bet. 1992/93:SfU6) redovisade
socialförsäkringsutskottet inledningsvis att det vid sidan av den avgiftsfria
tandvården fr.o.m. den 1 juli 1991 fanns utökade möjligheter för patienter
att få ersättning vid utbyte av amalgamfyllningar.
Utskottet hade under beredningen av motioner om förenkling av
tandvårdsförsäkringens regler vid amalgamsanering begärt yttrande av
Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen samt berett Sveriges
tandläkarförbund, Sveriges läkarförbund och Svenska läkaresällskapet tillfälle
att yttra sig.
Riksförsäkringsverket framhöll därvid bl.a. att det är mycket viktigt att få
fram fakta om amalgamets hälsoeffekter och att det också finns behov av
ytterligare vetenskapligt underlag rörande andra fyllningsmaterial. Enligt
verkets mening fanns det då ingen anledning till ändring i reglerna om
amalgamsanering. Socialstyrelsen hänvisade till sina allmänna råd om utredning
av patienter som sätter sina symtom i samband med kvicksilver från amalgam
(SOSFS 1991:6). Råden redovisade styrelsens ställningstagande i frågan.
Socialstyrelsen underströk att det för patientens säkerhet är ett oavvisligt
krav att patienten blir medicinskt utredd innan en amalgamsanering kan
påbörjas. Tandläkare är, anförde styrelsen, inte kompetenta att utreda om
patientens symptom beror på någon allmänsjukdom. Enligt Socialstyrelsen var
reglerna för amalgamutbyte inom tandvårdsförsäkringens ram förenklade så långt
som det var möjligt. Sveriges tandläkarförbund fann det angeläget att de
regler som gäller vid utbyte av tandfyllningar etc. - liksom i övrigt - görs
så enkla och lätthanterliga som möjligt och utformas så att de främjar ett
förtroendefullt samarbete mellan patient och vårdgivare. Svenska
läkarsällskapet ansåg att det inte fanns skäl att förenkla reglerna för
tandvårdsersättning. Sveriges läkarförbund uppgav att det var möjligt att ett
borttagande av amalgamfyllningar på patienter som misstänker sig vara sjuka av
amalgam leder till en minskad sjukfrånvaro, men den slutsatsen kunde knappast
dras av det begränsade materialet i den undersökning man hänvisade till i en
av motionerna. Förbundet underströk vikten av att patienter som söker sjukvård
för sina symtom utreds och behandlas förutsättningslöst och grundligt även om
patienterna själva tror att symtomen beror på kvicksilver från egna
amalgamfyllningar.
Mot bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena var
socialförsäkringsutskottet inte berett att tillstyrka ytterligare förenklingar
inom tandvårdsförsäkringen vid byte av amalgam, och utskottet ansåg därför att
de föreliggande motionerna borde avslås av riksdagen. - Riksdagen följde
utskottet.

1993/94 års riksmöte
Under 1993/94 års riksmöte behandlades proposition 1993/94:93 Förändrat
ersättningssystem för vuxentandvård samt motioner (bet. 1993/94:SfU10).
I propositionen lades fram förslag om riktlinjer för ett nytt
ersättningssy-stem för vuxentandvård. Ersättningen från sjukförsäkringen för
denna vård skulle kunna lämnas enligt två parallella ersättningssystem, dels
ett system med premietandvård, dels ett system med åtgärdsbaserad taxa. Ett
genomförande av förslagen i propositionen skulle innebära att den avgiftsfria
vården helt försvinner. I propositionen föreslogs att patienter som behöver
extraordinära tandvårdsinsatser som ett led i en sjukdomsbehandling under en
begränsad tid skall omfattas av de regler som gäller för den öppna hälso- och
sjukvården. För vissa patienter kunde tandvårdsbehandling utgöra en nödvändig
förutsättning i en total sjukdomsbehandling och tandvårdsinsatser kunde
därför anses medicinskt motiverade. I sådana fall borde, anges det i
propositionen, ett nära samarbete etableras mellan medicinsk och odontologisk
personal. När sådan tandvårdsbehandling blev aktuell skulle således patienten
komma att erlägga avgift för tandvården på samma sätt som gäller för öppen
sjukvård i övrigt. Som exempel på grupper av patienter som tillhör denna
grupp angavs i propositionen sådana patienter som på grund av avvikande
reaktion mot dentala material måste byta dessa material.
I motioner togs upp frågan om ersättning för utbyte av amalgamfyllningar på
grund av kvicksilverförgiftningssymtom.
Socialförsäkringsutskottet erinrade om att det i propositionen angavs att
som ett led i en medicinsk rehabilitering, eventuellt kunde ingå ett utbyte
av amalgamfyllningar även om ett säkerställt samband mellan sjukdomsyttringar
och fyllningarna inte kunde fastställas. Detta beslut skulle fattas av
medicinsk personal med erforderlig kompetens. Frågan om förutsättningarna för
och administrationen av ersättningen borde enligt propositionen behandlas i
det fortsatta arbetet. Vidare borde en patient inom ramen för ett
premievårdsavtal ha rätt att mot patientavgift och övriga villkor enligt
åtgärdstaxan kunna få ett utbyte i de fall som för närvarande ersätts enligt
6 och 7 §§ tandvårdstaxan.
Socialförsäkringsutskottet erinrade vidare om att det under en följd av år
behandlat frågor som sammanhänger med amalgamsanering och ersättning för
sådan behandling. Utskottet ansåg det väsentligt att dessa frågor kunde få en
lösning i nu förevarande sammanhang och i det fortsatta beredningsarbetet.
Enligt utskottets uppfattning borde det fortsättningsvis stå helt klart att
om en läkare med specialistkompetens uttalade att det sannolikt finns ett
samband mellan en patients sjukdomsbesvär och hans eller hennes
amalgamfyllningar skulle den åtföljande saneringen ersättas inom ramen för
reglerna i den öppna hälso- och sjukvården. I samband med den fortsatta
beredningen borde även de administrativa reglerna rörande
behandlingsperiodernas längd m.m. ses över. En amalgamsanering kunde ofta
sträcka sig över flera år, och det var enligt utskottets mening inte rimligt
att ett tidigare uttalande av en läkare, som lett till en föreslagen
behandling, av administrativa skäl skulle behöva omprövas. Utskottet
förutsatte att dessa synpunkter skulle beaktas i det fortsatta
beredningsarbetet inom Regeringskansliet. Utskottet ansåg mot denna bakgrund
att något uttalande från riksdagens sida inte var påkallat med anledning av
de föreliggande motionerna.
De i propositionen föreslagna riktlinjerna godkändes av riksdagen.
Den följdproposition (1993/94:221) som därefter förelades riksdagen fick
till följd att en riksdagsmajoritet, mot bakgrund av den kritik som riktades
mot förslaget av bl.a. Lagrådet och med anledning av att man inte ansåg sig
ha fått de klarlägganden som begärts i samband med godkännandet av
riktlinjerna, upphävde beslutet om godkännande av dessa riktlinjer. Samtidigt
ansåg riksdagen att regeringen borde återkomma med ett helt nytt förslag till
ersättningssystem där de av riksdagen framförda synpunkterna angående i
första hand systemet med premietandvård beaktades. Detta gavs regeringen till
känna.

1995/96 års riksmöte
Under 1995/96 års riksmöte lade regeringen fram proposition 1995/96:119
Reformerad tandvårdsförsäkring. Propositionen återkallades emellertid sedan
det framkommit att den inte hade tillräcklig stöd i riksdagen.
Socialförsäkringsutskottet behandlade motioner med anledning av återkallelsen
och motionsyrkanden från den allmänna motionstiden 1994/95 (bet.
1995/96:SfU4). Utskottet erinrade åter om att det under en följd av år
behandlat frågor som sammanhänger med amalgamsanering och ersättning för
sådan behandling. Utskottet erinrade om tidigare uttalanden och om att i den
återkallade propositionen funnits förslag om att vid särskilda
tandvårdsinsatser som behövs som ett led i en sjukdomsbehandling under en
begränsad tid bestämmelserna om vårdavgifter enligt hälso- och sjukvårdslagen
skulle gälla. Utskottet uttalade att såväl utskottet som den förra och
nuvarande regeringen uppmärksammat betydelsen av att frågor om
amalgamsanering får en tillfredsställande lösning. Utskottet förutsatte att
dessa frågor även fortsättningsvis skulle komma att uppmärksammas, och
utskottet ansåg mot denna bakgrund att något uttalande från riksdagens sida
inte var påkallat med anledning av föreliggande motioner.
Regeringen anmälde i den ekonomiska vårpropositionen 1996 (prop. 1995/96:150
s. 150) att den avsåg att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att utarbeta
förslag om en tandvårdsförsäkring som fr.o.m. år 1998 endast ger ekonomiskt
stöd till vissa s.k. särskilda patientgrupper i samhället.
Arbetsgruppen, som tillsattes den 6 juni 1996, redovisade i februari 1997
sitt arbete i departementspromemorian Tandvårdsförsäkring i omvandling (Ds
1997:16). I promemorian läggs fram förslag om ekonomiskt stöd till personer
med tandvårdsbehov som har uppstått till följd av sjukdom eller
funktionshinder. För särskilda tandvårdsinsatser som behövs som ett led i en
sjukdomsbehandling under en begränsad tid föreslås bestämmelserna om avgifter
i öppenvården enligt hälso- och sjukvårdslagen gälla. I fråga om avvikande
reaktioner mot tandfyllningsmaterial anförs i promemorian (s. 81 f.) följande.

I samband med vissa sjukdomstillstånd kan utbyte av fyllningar bli aktuellt
som ett led i en sjukdomsbehandling. Oftast rör det sig om fyllningar av
amalgam men även andra material kan komma i fråga. Utbytet sker då som ett led
i en medicinsk rehabilitering även om ett samband mellan sjukdomsyttringar och
tandfyllningsmaterial inte kan säkerställas. I dagens system ersätts
fyllningsbyten i dessa fall enligt de vanliga normerna i tandvårdstaxan, dock
först efter förhandsprövning och med visst krav på läkarintyg.
Även för dessa behandlingar bör reglerna om vårdavgifter för öppen hälso-
och sjukvård i fortsättningen tillämpas. För att detta skall ske, bör dock
utbytet av fyllningarna ske som ett led i en utrednings- eller behandlingsplan
under ledning av läkare med erforderlig kompetens.
Promemorian avses efter remissbehandling läggas till grund för ett arbete i
departementet med förslag till regler på det berörda området, vilka skall
kunna träda i kraft den 1 januari 1998.

Fråga om granskning av Riksdagens revisorer
Socialutskottet behandlade under 1994/95 års riksmöte (bet. 1994/95: SoU20)
bl.a. en motion om att rekommendera Riksdagens revisorer att granska i vad
mån Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket följt riksdagens beslut om
möjligheterna till amalgamsanering m.m.
Efter redovisning om avlämnade rapporter och pågående diskussioner om
amalgamanvändning och efter att ha utgått från att regeringen följer
myndigheternas tillämpning när det gäller riksdagens och regeringens beslut om
amalgam avstyrkte socialutskottet motionen.

Utskottets bedömning
Det beslut som hänvisas till i anmälan fattades av riksdagen den 21 november
1990. I den budgetproposition som lades på riksdagens bord i januari 1991
förklarade regeringen att den förutsatte att Riksförsäkringsverket, i
samverkan med Socialstyrelsen, skulle göra en översyn av rekommendationerna om
tillämpningen av tandvårdstaxans bestämmelser vad gäller utbyte av
amalgamfyllningar i vissa fall. Socialstyrelsen utfärdade nya allmänna råd den
15 mars 1991 och Riksförsäkringsverkets allmänna råd om tandvårdsförsäkringen
ändrades fr.o.m. den 1 juli 1991.
Mellan riksdagens tillkännagivande till regeringen om behovet av
förenklingar i reglerna om amalgamsanering och ändringarna i
Riksförsäkringsverkets allmänna råd hann således förflyta drygt ett halvår.
Detta kan inte anses som någon onödig tidsutdräkt.
En annan fråga som kan anses ligga i anmälan är om ändringen i
Riksförsäkringsverkets allmänna råd har motsvarat riksdagens tillkännagivande.
Även om tveksamhet skulle kunna råda i denna del - tillkännagivandet ger
utrymme för tolkning - måste beaktas riksdagens behandling av frågan om
kostnaderna för amalgamsanering efter det att ändringen gjorts. I anledning av
en motion som väckts under allmänna motionstiden i januari 1991 ansåg
socialförsäkringsutskottet under 1991/92 års riksmöte att något uttalande från
riksdagens sida inte var påkallat, men utskottet förutsatte att
Riksförsäkringsverket noga följde tillämpningen av de nya anvisningarna.
Riksdagen avslog motionen. Också vid 1992/93 års riksmöte avslog riksdagen
motioner om förenkling av tandvårdsförsäkringens regler vid amalgamsanering,
som väckts under allmänna motionstiden 1992. Socialförsäkringsutskottet hade
då under beredningen remissbehandlat motionerna, och utskottet hade mot
bakgrund av vad som framförts i remissyttrandena inte varit berett att
tillstyrka ytterligare förenklingar inom tandvårdsförsäkringen vid byte av
amalgam.
Regeringen har mot bakgrund av den redovisade riksdagsbehandlingen inte haft
anledning att till följd av riksdagsbeslut ta initiativ till ytterligare
ändringar av de allmänna råden i det aktuella avseendet.
Efter 1992/93 års riksmöte har behandlingen av tandvårdsförsäkringen
inriktats på ett förändrat ersättningssystem för vuxentandvård. Även frågor om
amalgamsanering berörs, som framgår av den ovan lämnade redovisningen, av ett
sådant system.
Med hänvisning till det anförda finner konstitutionsutskottet ingen
anledning till kritik mot regeringen för bristande uppföljning av det aktuella
riksdagsbeslutet.

19. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation

Ärendet
I en granskningsanmälan, bilaga A 17.1, har begärts att konstitutionsutskottet
skall granska hur regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets
organisation överensstämmer med riksdagens uttalanden. Enligt anmälan anges i
direktiven bl.a. att riksdagen delade regeringens uppfattning om att
inskrivningsverksamheten på sikt borde flytta från tingsrätterna. Enligt
anmälaren stämmer detta inte överens med riksdagens beslut.

Bakgrund

Regeringens direktiv
Regeringen beslutade vid regeringssammanträde den 29 juni 1995 att tillkalla
en kommitté med uppgift att göra en översyn av den organisatoriska strukturen
inom domstolsväsendet (dir. 1995:102). I direktiven anförs bl.a. följande.
Översynen skall göras med utgångspunkt i de ökande kraven på domstolarnas,
främst underrätternas, kompetens och förmåga att handlägga allt svårare mål
samt kraven på rationaliseringar inom domstolsväsendet. Domstolsväsendet skall
vara organiserat så att det kan uppfylla högt ställda krav på kvalitet i
rättskipningen och kompetens hos domstolspersonalen. Organisationen skall
också vara effektiv. För att klara dessa krav är det nödvändigt att
domstolsväsendet omorganiseras så att domstolarna blir slagkraftigare. Arbetet
skall bedrivas utifrån en helhetssyn på domstolsväsendet. Med hänsyn till
bl.a. rimlig samhällsservice samt geografiska, demografiska och ekonomiska
förhållanden skall utredningen föreslå var i landet domstolarna skall vara
belägna. Att antalet tingsrätter kommer att minska är ofrånkomligt.
Under rubriken Organisatoriska och arbetsmässiga utgångspunkter för en
förändring av domstolsorganisationen skriver regeringen bl.a.: ?Möjligheten
att föra bort inskrivningsväsendet, dvs. fastighetsinskrivningen,
inskrivningen av företagshypotek och Sjöfartsregistrets verksamhet, från de
allmänna domstolarna skall utredas i annat sammanhang. Detsamma gäller
bouppteckningsverksamheten och den därmed sammanhängande skattläggningen.
Utredningen har därför att utgå från att dessa funktioner i framtiden inte
skall ligga kvar hos tingsrätterna.?
Organisationsöversynen bör enligt direktiven inte inskränkas till att endast
försöka fastställa någon nedre eller övre gräns för hur stor en domstol bör
vara för att utgöra en ändamålsenlig enhet, även om sådana resonemang i och
för sig är till hjälp vid prövande av olika modeller. I stället bör man med
beaktande av andra faktorer som geografiska och demografiska förhållanden,
nödvändig samhällsservice, effektivitetsskäl m.m. söka fastställa på vilka
orter det behövs en domstol. Utgångspunkten kan, enligt direktiven, då vara
att det bör finnas en tingsrätt i varje residensstad eller större stad. Från
denna huvudregel måste dock avsteg kunna göras med hänsyn till
befolkningsstruktur, avstånd och kommunikationer m.m.

I en bilaga till direktiven redogörs för senare års utredningsarbete. I
redogörelsen anförs bl.a.:

Lantmäteri- och inskrivningsutredningen (dir. 1993:11) föreslog i
principbetänkandet Kart- och fastighetsverksamhet i myndighet och bolag (SOU
1993:99) bl.a. att inskrivningsmyndigheternas verksamhet skulle överföras till
de regionala fastighetsmyndigheter som utredningen föreslog skulle inrättas.
Förslaget utarbetades bl.a. mot bakgrund av de resonemang som
Domstolsutredningen fört om renodling av domstolarnas verksamhet.
Principbetänkandet behandlades därefter i en proposition där riktlinjerna för
det fortsatta reformarbetet inom fastighetsområdet lades fram för riksdagens
ställningstagande. I propositionen föreslogs ingen ändring av
inskrivningsmyndigheternas organisatoriska hemvist men regeringen uttalade att
inskrivningsverksamheten på sikt borde föras samman med fastighetsbildningen
och fastighetsregistreringen. Riksdagen delade regeringens uppfattning (prop.
1993/94:214, bet. 1993/94:BoU19, rskr. 1993/94:375).

Riksdagens behandling av proposition 1993/94:214
I proposition 1993/94:214 lades fram förslag till en ny organisation för
fastighetsbildning, fastighetsregistrering, fastighetsdataverksamhet samt
produktion av kartor och annan landskapsinformation m.m. Något förslag om
ändrad organisation för inskrivningsverksamheten lades inte fram.
När det gällde inskrivningsverksamheten ansåg regeringen att
inskrivningsverksamheten på sikt borde föras samman med fastighetsbildningen
och fastighetsregistreringen. Regeringen uttalade bl.a.:

Inskrivningsmyndigheterna är självständiga myndigheter som är knutna till
tingsrätterna. Deras verksamhet utgör en grundförutsättning för ett fungerande
kreditväsende inom flera sektorer av samhället. De fungerar på ett bra sätt.
Regeringen anser att övervägande skäl talar för att inte nu besluta om ett
överförande av inskrivningsverksamheten från tingsrätterna till de lokala
lantmäterimyndigheterna. Bl.a. bör pågående arbeten med förändringar, t.ex. på
panträttsområdet, först ha kommit längre. Då erhålls en tydligare bild av
myndigheternas framtida arbetssituation.
I princip ligger emellertid regeringens grundsyn fast, nämligen att
domstolarnas uppgifter så långt som möjligt bör renodlas till dömande
verksamhet. Vid ett framtida avskiljande av inskrivningsverksamheten bör det -
i enlighet också med bedömningen i många remissyttranden - vara naturligt att
föra samman den med övrig här berörd fastighetsverksamhet. Detta skulle bl.a.
innebära möjligheter att även vid en fortsatt rationalisering av verksamheten
med inskrivning och panthantering kunna bibehålla en lokal förankring av
verksamheten. Regeringen avser att uppmärksamt följa organisationsfrågan.
Bostadsutskottet behandlade regeringens proposition i betänkande 1993/94:
BoU19 samt tre motioner som tog upp frågan om inskrivningsverksamhetens
organisatoriska hemvist. Utskottet anförde bl.a.:

Förslagen i de nu aktuella motionerna innebär att riksdagen nu skall uttala
att den nuvarande knytningen av inskrivningsverksamheten till tingsrätterna
skall bestå framöver. Bostadsutskottet är för sin del inte berett förorda att
riksdagen gör ett uttalande med denna innebörd. Även denna fråga måste
naturligtvis kunna prövas utifrån de skiftande förutsättningar som från tid
till annan gäller för verksamheten. Det torde också vara sådana överväganden
som ligger till grund för att regeringen inte nu lägger fram något förslag om
att föra samman inskrivningsverksamheten med fastighetsbildning och
fastighetsregistrering.
Frågan huruvida inskrivningsväsendet skall integreras med den nya
organisationen för fastighetsbildning och fastighetsregistrering måste enligt
utskottets mening bedömas med beaktande av flera olika faktorer. Detta synsätt
kommer enligt utskottets mening också till uttryck i justitieutskottets
betänkande 1993/94:JuU21 (s. 15-17) vari behandlas flera motioner i vilka
förespråkas att inskrivningsväsendet inte skall skiljas från tingsrätterna. I
sitt av riksdagen godkända betänkande understryker justitieutskottet bl.a.
vikten av domstolarnas lokala förankring. Samtidigt betonas vikten av att
hänsyn tas till skäl av sysselsättnings- och regionalpolitisk natur. Enligt
justitieutskottets mening bör dock motionerna med hänsyn till beredningsläget
inte föranleda något ytterligare uttalande av riksdagen.
Regeringsförslaget innebär att beslut om inskrivningsverksamhetens
organisatoriska tillhörighet skall fattas först sedan vissa pågående
utredningsinsatser m.m. har slutförts. Utskottet delar denna uppfattning. Den
av regeringen förordade ordningen får bl.a. anses innebära att den fortsatta
beredningen av frågan kan baseras på ett betydligt bredare beslutsunderlag än
vad som i dag finns tillgängligt.
Utskottet tillstyrker med det anförda regeringens förslag vad avser
inskrivningsmyndigheterna. Motionerna Bo35 (fp), Bo36 (s) yrkande 2 och Bo38
(fp) yrkande 2 avstyrks i den mån syftet inte kan anses tillgodosett med vad
som nu anförts.
Bostadsutskottet hemställde beträffande inskrivningsverksamheten att riksdagen
skulle godkänna vad i proposition 1993/94:214 förordats i motsvarande del och
avslå motionerna. Riksdagen följde utskottet (rskr. 1993/94:375).
I en inom Justitiedepartementet den 14 februari 1997 med anledning av
granskningsanmälningen upprättad promemoria, bilaga A 17.2, anför
statssekreteraren Kristina Rennerstedt bl.a.:

Justitiedepartementet har i direktiven redovisat bostadsutskottets hemställan
beträffande inskrivningsverksamheten, nämligen att riksdagen skulle godkänna
vad i proposition 1993/94:214 förordats i motsvarande del. Det är riksdagens
godkännande av bostadsutskottets hemställan som omnämns i direktiven med
ordalagen ?riksdagen delade regeringens uppfattning?.

Utskottets bedömning
I proposition 1993/94:214 anges under rubriken Inskrivningsverksamhet följande
som regeringens bedömning. ?Regeringen anser att inskrivningsverksamheten på
sikt bör föras samman med fastighetsbildningen och fastighetsregistreringen.
Något förslag om ändrad organisation läggs dock inte fram nu.?
Bostadsutskottet hemställde i betänkande 1993/94:BoU19 beträffande
inskrivningsverksamheten att riksdagen skulle godkänna vad i proposition
1993/94:214 förordats i motsvarande del och avslå aktuella motioner. Riksdagen
följde utskottet.
Av det anförda framgår att utgången av riksdagens behandling av proposition
1993/94:214 har återgivits korrekt i bilagan till direktiven till Kommittén om
domstolsväsendets organisation. Granskningen föranleder i övrigt inget
uttalande från utskottets sida.

20. Uttalanden av näringsminister Anders Sundström om Konkurrensverket

Ärendet
I en anmälan, bilaga A 18.1, har begärts att konstitutionsutskottet skall
granska vissa uttalanden av näringsminister Anders Sundström angående
Konkurrensverket. Anders Sundström har i uttalanden som återgivits i
dagspressen kritiserat Konkurrensverkets ledning. Under hänvisning till
instruktionen för Konkurrensverket och till konkurrenslagstiftningen anförs i
anmälningen att utskottet bör pröva om Sundström försökt utöva ministerstyre.

Bakgrund

Konkurrensverkets instruktion
Konkurrensverket är enligt förordningen (1996:353) med instruktion för
Konkurrensverket central förvaltningsmyndighet för konkurrensfrågor med
uppgift att verka för en effektiv konkurrens i privat och offentlig verksamhet
till nytta för konsumenterna. Verket skall, enligt 3 § första stycket
förordningen, fullgöra de uppgifter som följer av konkurrenslagen (1993:20)
och lagen (1994:615) om ingripande mot otillbörligt beteende avseende
offentlig upphandling. Enligt 4 § första stycket 2 förordningen skall
Konkurrensverket uppmärksamma hinder mot en effektiv konkurrens i offentlig
verksamhet samt lämna förslag till åtgärder för att undanröja dessa.

Utredningar m.m.
Regeringen beslutade den 14 juli 1994 att en särskild utredare skulle
kartlägga och vid behov föreslå åtgärder för att motverka de konkurrensproblem
som kan följa av att offentlig näringsverksamhet underprissätts eller att
privat näringsverksamhet helt eller delvis subventioneras med offentliga medel
(dir. 1994:72). Kartläggningen skulle särskilt riktas in på att identifiera
inom vilka områden och i vilka branscher en sådan offentlig underprissättning
och subventionering förekommer och vilka typiska konkurrensproblem som detta
ger upphov till.
Utredningen, som antog namnet Underprissättningsutredningen, överlämnade i
november 1995 till statsrådet och chefen för Näringsdepartementet sitt
betänkande (SOU 1995:105) Konkurrens i balans - åtgärder för ökad
konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning m.m. Till betänkandet
bifogades en rapport, Skattesubventioner, underprissättning och konkurrens -
Vad krävs för ökad konkurrensneutralitet?, utarbetad av Konkurrensverket på
uppdrag av Underprissättningsutredningen.
Av Konkurrensverkets rapport framgår bl.a. att verket sedan den 1 juli 1992
fram till mars 1995 handlagt omkring 200 klagomålsärenden som rör
konkurrensförhållanden på sådana marknader där offentliga aktörer agerar.
Dessa ärenden har främst initierats av privata företag och har oftast gällt om
det råder konkurrensneutralitet på marknaden när offentliga och privata
aktörer konkurrerar med varandra.
Konkurrensverket anför bl.a.: Kommuner, landsting och deras bolag samt
statliga myndigheter har ett antal särdrag jämfört med privata företag
(finansiering med skattemedel, lägre ekonomiskt risktagande,
självkostnadsprincipen m.m.). Utvecklingen mot att nämnda offentliga aktörer
driver näringsverksamhet på konkurrensmarknader har inneburit ökade
konkurrensproblem. Konkurrenslagen kan oftast inte användas för att ingripa
mot skattesubventionering och underprissättning av konkurrensutsatt offentlig
verksamhet. Konkurrensverket föreslår i rapporten att gränserna skall
klargöras för vilka slag av näringsverksamheter som kan bedrivas av statliga
myndigheter, kommuner och landsting på konkurrensmarknader. En inriktning bör
enligt verkets rapport vara att dessa offentliga aktörer inte skall bedriva
näringsverksamhet på sådana varu- och tjänsteområden där det finns en
fungerande konkurrens. Kraftfulla regler bör införas för offentlig verksamhet
som bedrivs på konkurrensmarknader med innebörd att det inte får ges direkta
skattebidrag eller olika former av indirekta subventioner som snedvrider
konkurrensen.
Konkurrensverket har även i rapporten Kommunal näringsverksamhet - En studie
av landstingens tvätterier, publicerad i april 1996, tagit upp frågan om
kommunal näringsverksamhet. Verkets rapport syftar till att belysa kommunala
aktörers agerande på en konkurrensmarknad. Som exempel har valts landstingens
tvätteriverksamhet. Ett syfte är att visa i vilken utsträckning landstingens
tvätterier agerar på marknaden för industritvätt. Konkurrensverkets slutsats
är att det allmänt sett inte råder lika konkurrensvillkor mellan landstingens
tvätterier och privata tvätteriföretag. Effekten kan enligt verket bli en
negativ påverkan på tvätterimarknadens produktivitets- och
effektivitetsförhållanden. Då landstingens beställningar från de egna
tvätterierna och ?utomstående? landstingstvätteri inte upphandlats i
konkurrens finns också risk för att dessa tvätterier inte bedrivs effektivt.
Detta drabbar ytterst invånarna/skattebetalarna.
Konkurrensverket föreslår bl.a. följande. I kommunallagen bör klargöras när
kommunen/landstinget får bedriva näringsverksamhet på en konkurrensmarknad.
Nuvarande möjligheter enligt kommunallagen att överklaga ett kommunalt beslut
bör utvidgas till samtliga berörda företag när beslutet avser att kommunala
enheter skall driva näringsverksamhet på en konkurrensmarknad.
Av rapporten framgår att Konkurrensverkets grundinställning är att kommuner,
landsting och statliga myndigheter inte bör gå in med verksamhet på marknader
med fungerande konkurrens utan rikta in sig på att utveckla sin kompetens som
beställare/upphandlare och därmed utnyttja konkurrensen för att skapa en
effektivare resursanvändning.

Tidningsartiklar
I en debattartikel i Dagens Politik den 3 september 1996 skriver Lennart
Göransson, ställföreträdande generaldirektör i Konkurrensverket, bl.a.

Underprissättningsutredningen föreslog i betänkandet Konkurrens i balans (SOU
1995:105) bland annat att det införs en lag om konkurrensneutralitet vid
offentlig prissättning med krav på skild redovisning, att priset baseras på en
kostnadskalkyl och att prissättningen inte får vara otillbörlig från allmän
synpunkt. I sitt remissyttrande över förslaget tillstyrkte Konkurrensverket
att en sådan lag införs som en övergångslösning.
Verkets grundinställning är dock att kommuner inte bör bedriva
näringsverksamhet på marknader med fungerande konkurrens. När det gäller
verksamhet som kan utföras av privata företag men som helt eller delvis
finansieras med skattemedel bör kommunerna i stället inrikta sig på att bli
mer kompetenta uppköpare och beställare. Samma slutsats bör för övrigt även
gälla för staten och landstingen.
Enligt en artikel i Dagens Nyheter den 5 september 1996 har Lennart Göransson
uttalat att kommunerna i första hand bör ägna sig åt att vara duktiga köpare,
inte leverantörer, och att om kommunerna genom kompetent upphandling i stället
kan spela ut olika leverantörer mot varandra skulle det ge lägre kostnader för
kommuninvånarna samt att kommunerna bör hålla sig ifrån all verksamhet som på
något sätt är konkurrensutsatt. Enligt artikeln ansåg Göransson att kommunala
bolag inte borde få förekomma där det fanns konkurrens.
I en artikel i Dagens Nyheter den 6 september 1996 anförs att näringsminister
Anders Sundström är rejält upprörd över Konkurrensverkets förslag att förbjuda
kommunala bolag.
Enligt artikeln anser Anders Sundström bl.a. att Konkurrensverket lånar sig
till politiska syften samt att verkets slutsats är helt orimlig. Enligt
artikeln har Sundström uttalat att Konkurrensverkets argumentation är djupt
förenklad och bygger på stor okunskap om hur folk lever ute i bygderna. Verket
ser problemen ur ett Stockholmsperspektiv och inser inte att förhållandena ser
annorlunda ut på andra platser i landet. Det finns säkert ett behov av att
strama upp reglerna, men verket försvårar genom sitt utspel den processen.
Verket skjuter så rejält över målet att det tappar i trovärdighet.
Enligt en artikel i Dagens Industri den 7 september 1996 har näringsminister
Anders Sundström till Dagens Industri uttalat att han ser utspelet mot
kommunala bolag som åsikter från ?enskilda personer i verkets ledning? samt
att Konkurrensverket inte inkommit med den här uppfattningen till regeringen.

Promemoria från Statsrådsberedningen
Sedan konstitutionsutskottet beslutat att bereda statsrådet Anders Sundström
tillfälle att lämna synpunkter med anledning av vad som anförts om kritik från
honom mot ledningen för Konkurrensverket har Statsrådsberedningen till
konstitutionsutskottet överlämnat en inom Närings- och handelsdepartementet
den 10 mars 1997 upprättad promemoria i ärendet, bilaga A 18.2.
Av promemorian framgår att Konkurrensverkets verksamhet vad gäller dels att
uppmärksamma hinder mot en effektiv konkurrens i offentlig verksamhet, dels
att lämna förslag till åtgärder för att undanröja dessa, främst har varit
inriktad på rapporter och skrivelser till regeringen med förslag till
ändringar i regelsystemet samt med förslag till ändringar i hanteringen av
klagomålsärenden. Även i arbetet med besvarande av remisser har i stor
utsträckning frågor som rör konkurrensförhållanden i offentlig sektor
aktualiserats.
Tidningsartiklarna har enligt promemorian handlat om den principiella frågan
om vilka möjligheter kommuner skall ha att bedriva verksamhet i bolagsform.
Enligt promemorian är detta ytterst en fråga om konkurrenslagstiftningens
innehåll. Det är uppenbart att ett statsråd får delta i den allmänna debatten
i en sådan fråga och framföra sina åsikter. Det har från näringsministerns
sida inte varit fråga om att styra Konkurrensverket eller i övrigt ingripa på
ett sätt som kan stå i strid med regeringsformens 11 kap. 6 och 7 §§.

Uttalande av utskottet i betänkande 1995/96:KU30
I betänkande 1995/96:KU30 uttalade utskottet följande när det gällde frågan om
en myndighets eller ett statligt bolags frihet att yttra sig offentligt i
frågor som berör den egna myndighetens eller bolagets verksamhet.

Myndigheterna är enligt regeringsformen underställda regeringen och förväntas
på denna grund lojalt följa den av regeringen och riksdagen fastlagda
politiken på det aktuella verksamhetsområdet. Regeringen har enligt
verksledningsbeslutet långtgående möjligheter att styra förvaltningen.
Myndigheterna har å sin sida enligt verksförordningen en skyldighet att inom
sitt ansvarsområde föra fram sådana förhållanden till regeringen som kan
motivera någon åtgärd från regeringens sida. Den dialog som förs mellan
regering och myndigheter bör enligt utskottets mening bygga på ett ömsesidigt
förtroende, vilket inte utesluter att olika uppfattningar kan uttalas. När det
gäller särskilt förhållandet mellan regeringen och de statliga bolagens
ledningar anser utskottet att bolagsstyrelsen och den verkställande ledningen
inte skall motarbeta statsmakternas politik och beslut på det aktuella
verksamhetsområdet. När det gäller spelutrymmet i den offentliga debatten för
en verkschef eller en VD i ett statligt bolag anser utskottet att personer i
dessa ställningar självfallet har rätt att delta i samhällsdebatten som alla
andra medborgare. Denna rättighet måste emellertid när dessa befattningshavare
uttalar sig utövas i medvetande om att de i sådana situationer på goda grunder
uppfattas som företrädare för den verksamhet de är ansvariga för.

Utskottets bedömning
Av Konkurrensverkets instruktion framgår att verket bl.a. har i uppgift att
uppmärksamma hinder mot en effektiv konkurrens i offentlig verksamhet samt
lämna förslag till åtgärder för att undanröja dessa.
Konkurrensverket har, bl.a. i de rapporter som refererats i det föregående,
framfört sin syn på offentliga aktörer som bedriver näringsverksamhet på
sådana varu- och tjänsteområden där det finns en fungerande konkurrens. Denna
syn har också kommit till uttryck i ställföreträdande generaldirektören i
Konkurrensverket Lennart Göranssons debattartikel i Dagens Politik den 3
september 1996 samt i vissa uttalanden till pressen.
De uttalanden som Lennart Göransson gjort har enligt utskottet legat i linje
med de uppfattningar som Konkurrensverket tidigare fört fram som ett led i den
verksamhet som åligger Konkurrensverket. Utskottet vill erinra om sitt
uttalande i betänkande 1995/96:KU30.
Enligt 11 kap. 7 § regeringsformen får ingen myndighet, ej heller riksdagen
eller kommuns beslutande organ, bestämma hur förvaltningsmyndighet i särskilt
fall skall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot
kommun eller som rör tillämpning av lag.
De uttalanden av statsrådet Anders Sundström som har berörts i det
föregående kommer enligt utskottets mening inte i konflikt med denna
grundlagsbestämmelse.

21. Ett pressmeddelande från Kommunikationsdepartementet rörande
differentiering av portot

Ärendet
I ett pressmeddelande av den 11 oktober 1996 från Kommunikationsdepartementet
meddelades att departementet samma dag hade informerats av koncernstyrelsen i
Posten AB om bolagets införande av ett nytt system avseende särskilt porto för
företagspost. Enligt pressmeddelandet skulle postens beslut ses som ett led i
bolagets strategi att utveckla och anpassa sitt tjänsteutbud och sina priser
till kundernas efterfrågan. Pressmeddelandet avslutades med ett uttalande av
statssekreterare Magnus Persson i vilket denne förklarade sig ha fullt
förtroende för styrelsen och dess agerande.
I en granskningsanmälan, bilaga A 19.1, gjordes gällande att Posten beslutat
trotsa ett beslut om avslag på en ansökan om visst beslut i portofrågan, som
Konkurrensverket meddelat den 8 oktober 1996. Anmälaren anför att det får
förutsättas att kommunikationsministern står bakom sin statssekreterares
uttalande. Med hänvisning till konkurrenslagstiftningen och instruktionen för
Konkurrensverket begär anmälaren att utskottet skall granska om
kommunikationsminister Ines Uusmann sanktionerat lagtrots och utövat
ministerstyre.

Bakgrund

Konkurrenslagen
Konkurrenslagen (1993:20) har till ändamål att undanröja och motverka hinder
för en effektiv konkurrens i fråga om produktion av och handel med varor,
tjänster och andra nyttigheter.
Enligt 19 § konkurrenslagen är missbruk från ett eller flera företags sida
av en dominerande ställning på den svenska marknaden förbjudet. Sådant
missbruk kan enligt paragrafen särskilt bestå i att t.ex. tillämpa olika
villkor för likvärdiga transaktioner, varigenom vissa handelspartner får en
konkurrensnackdel.
Enligt 20 § får Konkurrensverket efter ansökan av ett företag förklara att
ett förfarande inte omfattas av något av förbuden i 19 § enligt de uppgifter
som lämnats av företaget eller som annars är tillgängliga för verket och att
det därför inte finns anledning för verket att ingripa enligt konkurrenslagen
(icke-ingripandebesked). Ett sådant beslut utgör hinder för Konkurrensverket
att t.ex. besluta om åläggande enligt 23 § första stycket. Enligt 23 § första
stycket får Konkurrensverket ålägga ett företag att upphöra med överträdelser
av förbuden i bl.a. 19 §.

Konkurrensverkets beslut den 8 oktober 1996
Posten Sverige AB (Posten) ansökte i juni 1996 om icke-ingripandebesked enligt
20 § konkurrenslagen (KL) för ett planerat förfarande att ha särskilt porto
för post till vissa områden och normalporto för post till andra områden.
Av Konkurrensverkets beslut den 8 oktober 1996 framgår bl.a. följande.
Posten har sedan den 1 januari 1995 tillämpat ett särskilt Stockholmsporto som
endast har tillämpats vid utdelning av stora sändningar (fler än 1 000
försändelser) i postnummerområdena 10-12 och 16. Detta porto är lägre än det
porto som Posten tillämpar i övriga landet. Portot avser tjänsterna utdelning
av brev samt distribution av posttidningar. För brev kan kunden dessutom
erhålla ett ännu lägre porto om både in- och utlämning sker i detta område,
dvs. ett lokalporto.
Vidare framgår att City Mail Sweden AB (City Mail) distribuerar s.k.
industriellt producerad post, dvs. stora försorterade postsändningar (fler än
500 försändelser) från företag, myndigheter och organisationer, till främst
hushåll. I geografiskt hänseende täcker City Mails verksamhet sedan den 15
juli 1996 i princip hela Storstockholm, dvs. postnummerområdena 10-19 med
vissa undantag. City Mail har nu även startat verksamhet i Göteborg och avser
att också utvidga sin verksamhet till Malmö. Företagets verksamhet var
tidigare begränsad till i huvudsak fyra postnummerområden (10-12 och 16) inom
Stockholm och Lidingö kommuner. Posten har en marknadsandel på ca. 90 % och
City Mail har ca. 10 % av marknaden för storkundspost i hela Storstockholm. I
övriga landet uppgår Postens marknadsandel till ca. 99 %. Där har således
Posten i princip en ensamställning.
Av beslutet framgår vidare.
Postens ansökan avsåg Postens planerade förfarande att utvidga tillämpningen
av konstruktionen att ha särskilt porto för post till vissa områden och
normalporto för post till alla andra områden. Från den 1 juni 1996 har Posten
utvidgat området för det särskilda Storstockholmsportot till att omfatta hela
Storstockholm, dvs. postnummerområdena 10-19 med undantag för vissa
skärgårdsöar som saknar landförbindelse eller förbindelse genom Vägverkets
färjor. Posten avser att sänka portot för stora sändningar på ett antal större
orter med stor och geografiskt koncentrerad befolkning och mycket försändelser
vilket ger hög effektivitet i sortering och utdelning, dvs. de mest
kostnadseffektiva orterna.
De orter som avses, vilka tillsammans svarar för ca. 50 % av den totala
postvolymen i Sverige, är följande: Storstockholm (10-19), Malmö (20-21),
Göteborg (40-42), Lund (22), Helsingborg (25), Halmstad (30), Växjö (35),
Borås (50), Jönköping (55), Linköping (58), Norrköping (60), Eskilstuna (63),
Karlstad (65), Örebro (70), Västerås (72), Uppsala (75), Gävle (80), Sundsvall
(85), Umeå (90) och Luleå (97).
Till följd av kostnadsskillnader mellan de orter som ingår i det nya
prissänkningsområdet kan Posten också komma att införa differentierade porton
mellan olika block av orter inom området. Preliminärt är det aktuellt med två
eller tre skilda portonivåer.
Konkurrensverket uttalade i beslutet bl.a. ?Ett icke-ingripandebesked kan
bara bli aktuellt om Konkurrensverket finner att inte något av förbuden i 6
eller 19 § kan vara tillämpligt i det aktuella fallet. Förfarandet som avses
med Postens ansökan är allmänt beskrivet och kan, även med den gjorda
preciseringen till nämnda orter, inrymma en prissättning som innebär ett
missbruk av dominerande ställning enligt 19 § konkurrenslagen. På grund härav
kan icke-ingripandebesked inte meddelas.?
Konkurrensverket avslog ansökan om icke-ingripandebesked.
Konkurrensverket prövade samma dag, dvs den 8 oktober 1996, en begäran från
CityMail enligt vilken Konkurrensverket vid vite skulle ålägga Posten att dels
upphöra med tillämpningen av olika porton mellan Stockholmsområdet och övriga
Sverige, dels inte börja tillämpa eller avisera olika porton mellan olika
områden i övriga Sverige. I beslutet uttalade Konkurrensverket följande.

Konkurrensverket får med anledning av CityMails skrivelse meddela att verket
genom beslut denna dag dels avslagit Postens begäran om icke-ingripandebesked
för ett planerat förfarande att ha särskilt porto för post till vissa angivna
områden och normalporto för post till andra områden, dels återkallat verkets
tidigare beslut (dnr 1309/95) om icke-ingripandebesked avseende förfarandet
att tillämpa särskilda exemplaravgifter och volymrabatter för tidskrifter
(ärenden med dnr 601/96 resp. 843/96).
Konkurrensverket finner mot denna bakgrund inte för närvarande anledning att
vidta några ytterligare åtgärder i förevarande ärende.

Pressmeddelandet
I pressmeddelande den 11 oktober 1996 från Kommunikationsdepartementet anförs
följande under rubriken Posten utvidgar storstadspriser.

Kommunikationsdepartementet har i dag informerats av koncernstyrelsen i Posten
AB om bolagets införande av nytt system avseende särskilt porto för
företagspost. Det nya systemet innebär bland annat att landet indelas i zoner
med storstadsrabatter. Fler kunder får på så sätt tillgång till ett rabatterat
porto för större sändningar. Postens beslut skall ses som ett led i bolagets
strategi att utveckla och anpassa sitt tjänsteutbud och sina priser till
kundernas efterfrågan.
Jag har fullt förtroende för styrelsen och dess agerande, säger
statssekreterare Magnus Persson.

Promemoria den 25 februari 1997 upprättad av statssekreterare Magnus Persson
I promemorian, bilaga A 19.2, anför statssekreterare Magnus Persson följande.

Mötet med företrädarna för Posten Sverige AB (Posten) ägde rum på kvällen den
10 oktober 1996 och alltså inte den 11 oktober 1996. Mötet ägde rum på begäran
av Postens styrelse. Redan före mötet kände jag till Konkurrensverkets beslut
den 8 oktober 1996. Jag kände till både avslagsbeslutet på Postens ansökan om
icke-ingripandebesked och avslagsbeslutet på CityMail Sweden AB:s ansökan om
åläggande för Posten att dels upphöra med tillämpningen av olika porton mellan
Stockholmsområdet och övriga Sverige, dels inte börja tillämpa eller avisera
olika porton mellan olika områden i övriga Sverige.
Vid mötet informerade företrädarna för Posten departementet om bolagets
avsikt att införa ett nytt prisdifferentieringssystem.
Av informationen framgick att Konkurrensverket avslagit begäran om icke-
ingripandebesked med motiveringen att förfarandet som avsågs med ansökningen
var allmänt beskrivet och kunde, även med preciseringen till de 19 orterna,
inrymma en prissättning som innebär ett missbruk av dominerande ställning
enligt 19 § konkurrenslagen men att beslutet inte innehöll något förbud.
Posten hade därefter vidareutvecklat det prisdifferentieringssystem som
Konkurrensverkets beslut avsåg på sätt som framgår av
Kommunikationsdepartementets PM den 16 december 1996 sid 2 n och 3 ö. Orterna
har nu indelats i tre zoner med en rabattsats för varje zon. Det var detta nya
prisdifferentieringssystem som styrelsen informerade om vid mötet. Bolagets
företrädare gjorde bedömningen att detta system stod i överensstämmelse med
konkurrenslagen och meddelade att Posten skulle överklaga Konkurrensverkets
avslagsbeslut.
Jag klargjorde vid mötet att bolagets styrelse var ansvarig för
ställningstagandet till hur man skulle gå vidare efter Konkurrensverkets
beslut. Eftersom styrelsen med hänsyn till de ekonomiska riskerna önskade
ägarens uppfattning förklarade jag att jag hade förtroende för bolagets
styrelse och dess agerande.
Mot bakgrund av tidigare erfarenhet av massmediernas intresse gick jag den
11 oktober ut med pressmeddelandet om Postens beslut och om mitt förtroende
för bolagets styrelse och dess agerande.
Av den inom Kommunikationsdepartementet den 16 december 1996 upprättade
promemorian, bilaga A 19.3, framgår följande av de avsnitt till vilka
statssekreterare Magnus Persson hänvisar enligt ovan.

Den 11 oktober informerades Kommunikationsdepartementet av Postens styrelse om
ett i huvudsak kostnadsbaserat prisdifferentieringssystem för stora sändningar
till landets 19 största orter. Dessa 19 orter är i sin tur indelade i tre
zoner.
Zon 1: Storstockholm, Göteborg, Malmö-Lund och Uppsala
Zon 2: Helsingborg, Linköping, Norrköping, Örebro och Västerås
Zon 3: Halmstad, Växjö, Borås, Jönköping, Eskilstuna, Karlstad, Gävle,
Sundsvall, Umeå och Luleå Nivån på rabatten
är högst i zon 1 och lägst i zon 3. Det nya systemet skulle tillämpas från och
med den 1 november 1996.

Utskottets bedömning
Av utredningen framgår att det prisdifferentieringssystem som avses i
statssekreterare Magnus Perssons pressmeddelande inte är identiskt med det som
Konkurrensverkets aktuella beslut avsåg. Granskningen föranleder inget
uttalande från utskottets sida.

22. En fråga om uppvaktning inför försvarsutskottet
I en granskningsanmälan, bilaga A 20.1, har begärts att konstitutionsutskottet
granskar inrikesminister Jörgen Anderssons agerande i fråga om
landshövdingarnas medverkan i uppvaktningar inför försvarsutskottet.
Enligt anmälan har det förekommit tidningsuppgifter om att inrikesministern
vid ett möte med landets samtliga landshövdingar tydligt framhållit det
olämpliga i att dessa deltog i uppvaktningar inför behandlingen av
försvarspropositionen. Anmälaren anser att inrikesministerns sätt att begränsa
landshövdingens möjlighet att företräda sitt län och därigenom fullgöra sin
uppgift är ministerstyre. I sammanhanget påpekas att företrädare för vissa
länsstyrelser, däribland landshövdingen i inrikesministerns eget län, tilläts
att under förarbetet till propositionen fritt argumentera i frågan.

Gällande regler
Länsstyrelserna anges uttryckligt i 11 kap. 6 § regeringsformens bestämmelser
som statliga myndigheter som lyder under regeringen. Enligt
grundlagspropositionen (prop. 1973:90) innebär paragrafens lydnadsplikt att
myndigheterna i princip har att följa de föreskrifter av allmän natur eller
direktiv för särskilda fall som meddelats i regeringsbeslut. Regeringens rätt
att bestämma över myndigheterna begränsas av regeringsformens bestämmelse i 1
kap. 1 § om att all offentlig makt utövas under lagarna. Myndigheterna
tillförsäkras i 11 kap. 7 § regeringsformen en uttrycklig självständighet
gentemot regeringen i ärenden som rör myndighetsutövning mot enskild eller mot
kommun eller rör tillämpning av lag. Utanför begränsningsregeln faller främst
vad som brukar kallas myndigheternas faktiska handlande - anläggande av vägar,
polisens operativa verksamhet, m.m. - även om detta handlande i stort är
reglerat genom författning. Utanför begränsningsregeln ligger också
tillämpning av förordningar som grundar sig på regeringens restkompetens
enligt 8 kap. 13 § regeringsformen i den mån det inte rör sig om
myndighetsutövning mot enskild. Hit hör instruktionerna för de statliga
myndigheterna.
Länsstyrelsernas uppgifter anges i länsstyrelseinstruktionen (SFS
1990:1510). Länsstyrelsen har enligt 1 § bl.a. till uppgift att främja länets
utveckling och befolkningens bästa samt verka för att de fastställda
nationella målen inom olika samhällssektorer får genomslag i länet.
Frågan om risken för ministerstyre berördes i utskottets betänkande (KU
1986/87:29) med anledning av propositionen (1986/87:99) om ledningen av den
statliga förvaltningen. Konstitutionsutskottet framhöll att det finns ett
stort behov av informella kontakter mellan förvaltningsmyndigheterna och
Regeringskansliet. Genom sådana kontakter kan regeringen hållas informerad om
den aktuella situationen på olika myndighetsområden. Myndigheterna kan å sin
sida via informella kontakter få regeringens intentioner och krav på
myndigheterna klarlagda. Det var enligt utskottet över huvud taget svårt att
föreställa sig en smidigt och väl fungerande förvaltningsapparat utan
informella kontakter av olika slag. Det svenska systemet kännetecknas
emellertid av att regeringsbesluten fattas av regeringen som kollektiv, inte
av de enskilda regeringsledamöterna. Att de informella kontakterna innebär
vissa risker för ministerstyre kunde inte förnekas. Därför borde de informella
kontakterna vara mer inriktade på information än styrning.

Tidigare granskningsärenden om statsrådsuttalanden
I granskningsbetänkandet 1993/94: KU30 (s. 60) redovisades en genomgång av de
elva granskningsärenden under perioden 1978-1993 som direkt eller indirekt
gällt uttalanden av regeringsmedlemmar. Bl.a. mot bakgrund av denna genomgång
granskades fyra uttalanden av statsråd. Utskottet framhöll att det i
förarbetena till regeringsformen förutsätts att regeringen som huvudregel
skall uppträda som en enhet. Detta kommer till uttryck genom uttalanden i
grundlagspropositionen (prop. 1973:90 s. 179) att regeringen är ett kollektiv,
uppbyggt kring statsministerns person, vilket får förutsättas hållas samman av
gemensamma politiska värderingar och målsättningar. Några formella regler som
föreskriver att regeringen skall vara enig i sina beslut eller sitt
uppträdande finns däremot inte. Än mindre krävs enighet då de enskilda
statsråden uttalar sig i frågor av politisk karaktär, även sådana som har
varit eller kan komma att bli föremål för regeringens avgörande.
Också de två senaste åren har utskottet granskat uttalanden av statsråd. Det
har då gällt uttalanden i utrikespolitiska frågor.

Landshövdingens och landshövdingemötets roll
Enligt 1 § länsstyrelseinstruktionen har länsstyrelsen till uppgift att
1. noga följa länets tillstånd och behov,
2. främja länets utveckling och befolkningens bästa,
3. verka för att de fastställda nationella målen inom olika samhällssektorer
får genomslag i länet,
4. svara för den statliga förvaltningen i länet, i den mån inte någon annan
myndighet har ansvaret för särskilda förvaltningsuppgifter.
Förre landshövdingen Göte Fridh har i boken Landshövdingarna och deras
okända möten, som 1994 gavs ut i samverkan med Civildepartementet, beskrivit
landshövdingerollen. Dagens länsstyrelse är ett slags länk mellan dem som styr
vårt land och dem som bor och verkar ute i länen. Länsstyrelsen är fortfarande
en företrädare för de nationella intressena. Men arbetet med länets egna
utvecklingsfrågor har alltmer satts i förgrunden för både landshövdingen och
länsstyrelsen. Landshövdingen med länsstyrelsen är i dag ett slags ombudsman
för länet och dess befolkning, samtidigt som funktionen av regeringens
förlängda arm med ansvaret för de nationella intressena finns kvar. När
landshövdingarnas uppgifter angavs i den första landshövdingeinstruktionen
från 1635 sattes ?konungens och landets bästa? i första hand och
?undersåtarnas bästa? därefter. I den gällande länsstyrelseinstruktionen och i
det dagliga praktiska arbetet är, enligt Göte Fridh, ordningsföljden nu den
omvända med länets utveckling och framtid som den främsta uppgiften.
Landshövdingarna sammanträffar i stort sett månatligen under ordförandeskap
av den till tjänsteåren äldste landshövdingen för att dryfta gemensamma
angelägenheter. Göte Fridh beskriver landshövdingemötena som ett forum för
förtroliga, livliga och friska diskussioner med bl.a. inbjudna företrädare för
regeringen och de centrala ämbetsverken. Landshövdingarnas uppgift att vara
länens talesmän och arbeta för länens intressen har fritt fått komma till
uttryck i kontakterna med bl.a. statsråd och generaldirektörer.
Landshövdingarna har på detta sätt kunnat utöva ett betydande inflytande på
många av de frågor som behandlats där.

Landshövdingemötet den 10 oktober 1996
Från Regeringskansliet har överlämnats en promemoria jämte minnesanteckningar,
bilaga A 20.2. Enligt dessa handlingar var frågan om uppvaktningar av
riksdagsutskott uppe till diskussion vid landshövdingemötet den 10 oktober
1996. Vid mötet var statsrådet Jörgen Andersson närvarande och lämnade en kort
redovisning av en proposition om den regionala samhällsorganisationen. Under
punkten övriga frågor tog landshövdingen Georg Andersson upp den föranmälda
frågan om behovet och vikten av ett enhetligt agerande från landshövdingarna
och länsstyrelserna genom att inte uppvakta riksdagsutskott i sådana frågor
där regeringen överlämnat en proposition till riksdagen. Mötet anslöt sig till
denna uppfattning. Enligt promemorian, som upprättats av expeditions- och
rättschefen vid Inrikesdepartementet, kan det således konstateras att
försvarspropositionen inte behandlats vid mötet och att statsrådet Andersson
på intet sätt initierade eller aktiverade en diskussion om uppvaktningar inför
riksdagsutskott.

Utskottets bedömning Utskottet finner inte anledning till något

uttalande i denna del.

Hemställan

Utskottets anmälan
Resultatet av den i det föregående redovisade granskningen av statsrådens
tjänsteutövning och regeringsärendenas handläggning samt dels av regeringens
skrivelse 1996/97:56 Intressekonflikter för statsråd dels av regeringens
skrivelse 1996/97:103 Kommittéberättelse 1997 får utskottet härmed för
riksdagen anmäla.

Stockholm den 15 maj 1997

På konstitutionsutskottets vägnar

Birgit Friggebo

I beslutet har deltagit: Birgit Friggebo (fp), Kurt Ove Johansson (s),
Catarina Rönnung (s), Anders Björck (m), Axel Andersson (s), Birger Hagård
(m), Barbro Hietala Nordlund (s), Birgitta Hambraeus (c), Pär-Axel Sahlberg
(s), Jerry Martinger (m), Mats Berglind (s), Kenneth Kvist (v), Frank Lassen
(s), Inger René (m), Peter Eriksson (mp), Håkan Holmberg (fp) och Nikos
Papadopoulos (s).

Vid behandlingen av
avsnitt 3.1 har Margitta Edgren (fp) ersatt Birgit Friggebo (fp) och Håkan
Holmberg avstått från att delta,
avsnitten 6, 7.2, 8.1, 11, och 17 har Margitta Edgren (fp) ersatt Birgit
Friggebo (fp);
avsnitten 3.1, 11 och 17 har Nils-Fredrik Aurelius (m) ersatt Anders Björck
(m).

Reservationer

1. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 6)
Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser
att utskottets bedömning under avsnitt 6 bort ha följande lydelse:
Utskottet får med anledning av den företagna granskningen och den offentliga
utfrågningen av statsministern anföra följande.
Utskottet menar att granskningen av regeringens utnämningspolitik givit vid
handen att regeringen Persson har utnyttjat utnämningspolitiken till det egna
partiets fördel.
Utskottet anser att regeringen i praktiken har lagt grunden till ett system
där en ny regering, om den så önskar, omprövar samtliga förordnanden som
generaldirektör eller annan myndighetschef. Det hindrar naturligtvis på intet
sätt att en tillträdande regering ger generaldirektörer och andra
myndighetschefer förnyat och fortsatt förtroende.

2. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2)
Håkan Holmberg och Margitta Edgren (båda fp) anser att utskottets bedömning
under avsnitt 7.2 bort ha följande lydelse:
Utskottet har i granskningen av praxisutvecklingen vad gäller
följdleveranser konstaterat att riktlinjerna är svåra att tolka och att
följdleveransbegreppet tenderar att glida i betydelse över tiden. De generellt
hållna riktlinjerna saknar förklarande texter som kunnat ge en tydligare
bakgrund till formuleringarna i riktlinjerna.
Vid tillämpningen av riktlinjerna har praxis under en följd av år utvecklats
i extensiv riktning. Utskottet anser att detta är olyckligt.
Den aktuella exporten till Indonesien är en följd av denna olyckliga
praxisutveckling. Mot bakgrund därav finns ingen anledning att i detta
enskilda ärende rikta kritik mot regeringen.
Utskottet har begärt att regeringen skall överväga och precisera det avsnitt
i riktlinjerna som behandlar följdleveranser. Utskottet anser att den ovan
nämnda tillämpningen har pressats utöver vad en strikt tolkning av
riktlinjernas ordalydelse skulle innebära. Utskottet anser därför att
resultaten av regeringens övervägande och precisering bör bli en mer strikt
definition av begreppet följdleveranser.
När det gäller frågan om respekt för mänskliga rättigheter konstaterar
utskottet att både krigsmaterielinspektören och statsrådet Pagrotsky inför
utskottet medgivit att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter.
Regeringen har emellertid inte gjort något sådant medgivande i det öppna
materialet. Att Indonesien sedan länge uppvisar allvarliga brister i detta
hänseende står enligt utskottets mening utom varje tvivel; därom vittnar en
rad vederhäftiga internationella källor. Utskottet anser att respekten för
mänskliga rättigheter i framtiden måste beaktas även vad gäller tillstånd för
följdleveranser. Detta bör framgå av riktlinjerna.

3. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2)
Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under
avsnitt 7.2 bort ha följande lydelse:
Perioden 1978-1986 exporterades ett drygt tjugotal luftvärnskanoner för
marint bruk till Indonesien. Inför regeringens beslut år 1986 om export av
ytterligare 16 enheter av samma slags kanoner prövades frågan om styrkan i
sambandet mellan de tidigare leveranserna och den nya. Regeringen sade sig ha
lagt stor vikt vid bedömningen att de då aktuella leveranserna utgjorde en
integrerad fortsättning på tidigare leveranser.
Konstitutionsutskottets majoritet fann vid sin bedömning våren 1987 att
regeringens beslut år 1986 att medge tillstånd till ytterligare leveranser
inte stod i strid med riktlinjerna för krigsmaterielexport. Mot denna
bedömning reserverade sig i olika delar representanterna för Folkpartiet,
Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna. Representanterna för
Folkpartiet ansåg i en reservation att utskottet inte hade haft anledning att
bedöma frågan om lämpligheten att bevilja tillstånd till den aktuella
exporten. Representanterna för Centerpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna
ansåg i en gemensam reservation att ytterligare tillstånd till export, med
hänsyn till striderna på Östtimor, inte borde ha givits. I en gemensam
reservation (fp) och (c) anfördes att det inte fanns några bindande åtaganden
från tidigare regeringar. Statsrådet Hellström hade enligt reservanterna
utsatt riksdagen och allmänheten för en systematisk desinformation beträffande
graden av bindning i tidigare åtaganden. Liknande synpunkter framfördes i en
enskild vpk-reservation.
De invändningar som reservationsvis riktades mot regeringens beslut år 1986
äger enligt utskottets mening i betydande utsträckning giltighet även
beträffande regeringens beslut i det här aktuella ärendet. Utskottet
konstaterar att riktlinjerna vad avser följdleveranser inte är tvingande och
att regeringen följaktligen kunnat säga nej till ett utförseltillstånd, bl.a.
med hänvisning till att Indonesiens systemberoende inte var tillräckligt
starkt för att motivera en följdleverans. Enligt utskottets mening har
regeringen i det aktuella ärendet pressat följdleveransbegreppet utöver vad
som kan anses rimligt. För sitt ställningstagande i denna del kan regeringen
inte undgå kritik.
När det gäller frågan om respekt för mänskliga rättigheter konstaterar
utskottet att både krigsmaterielinspektören och statsrådet Pagrotsky inför
utskottet medgett att Indonesien brister i respekt för mänskliga rättigheter.
Regeringen har emellertid inte gjort något sådant medgivande i det öppna
materialet. Att Indonesien sedan länge uppvisar brister i detta hänseende står
enligt utskottets mening utom varje tvivel; därom vittnar en rad vederhäftiga
internationella källor. Enligt utskottets mening borde regeringen ha dragit
konsekvenserna av dessa förhållanden och inte beviljat utförseltillstånd, med
hänvisning till en allmän princip i riktlinjerna för krigsmaterielexporten,
enligt vilken svensk krigsmateriel inte bör exporteras till stater där
omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter äger rum. För detta
kan regeringen inte undgå kritik.
Regeringen borde i sin bedömning av MR-aspekterna i det aktuella ärendet
enligt utskottets mening inte ha fäst något avseende vid att det i och för sig
kan finnas anledning att hysa vissa förhoppningar om en framtida förbättring
av MR-situationen i Indonesien. Vad regeringen i första hand har att bedöma i
detta sammanhang är den rådande situationen i mottagarlandet och i
förekommande fall om situationen förändrats i förhållande till en tidigare
bedömning.
Granskningen föranleder inga ytterligare uttalanden.

4. Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna (avsnitt 7.3)
Kenneth Kvist (v) anser att utskottets bedömning under avsnitt 7.3 bort ha
följande lydelse:
Utskottet har inom ramen för ett annat granskningsärende undersökt
praxisutvecklingen beträffande det s.k. följdleveransbegreppet och därvid
bl.a. funnit att detta begrepp, på grund av riktlinjernas utformning, i den
praktiska hanteringen gett upphov till en rad underkategorier och tenderat att
expandera över tiden. Enligt utskottets mening faller regeringens bedömningar
i det här aktuella ärendet väl in i detta mönster. Även om tillämpningen av
följdleveransbegreppet således inte är invändningsfri, finner utskottet inte
anledning att rikta kritik mot regeringens agerande i det här aktuella
ärendet i denna del.
När det gäller frågan om vilket avseende regeringen fäst vid dels
utrikesutskottets uttalande om önskvärdheten av att iaktta restriktivitet i
fråga om krigsmaterielexporten till bl.a. Gulfstaterna, dels dåvarande
statsrådet Mats Hellströms uttalanden med snarlik innebörd, har regeringen
enligt utskottets mening uppenbart inte tagit något djupare intryck av
utrikesutskottets rekommendationer och inte heller levt upp till de
förväntningar som Mats Hellströms uttalanden gav upphov till. För detta kan
regeringen inte undgå kritik.
Vad gäller det enskilda fallet avseende export till Oman av ytterligare
enheter av ledningssystemet 9LV finner utskottet anledning att erinra om den
kritik mot regeringen avseende hanteringen av MR-kriteriet som framfördes vid
utskottets granskning år 1996 av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. I
reservationen anfördes bl.a. att regeringen gett sken av att enskilda
kränkningar av mänskliga rättigheter i ett mottagarland skulle sakna
betydelse, varigenom regeringen fört in ett nytt element av långsiktighet i
bedömningen som saknar stöd i riktlinjerna för krigsmaterielexporten.

5. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende
(avsnitt 9.2)
Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (båda fp) anser att utskottets bedömning
under avsnitt 9.2 bort ha följande lydelse:
Enligt 10 kap. 6 § RF skall regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämnden
underrättad om de utrikespolitiska förhållanden, som kan få betydelse för
riket, och överlägga med nämnden om dessa så ofta det erfordras. Våren 1996
var Ryssland mitt uppe i en valkampanj. Ingen visste hur presidentvalet skulle
avlöpa. Mot bakgrund av det inrikespolitiskt instabila läge som då rådde kunde
man vid den tidpunkten inte vara förvissad om att det som inträffat i
underrättelseärendet inte skulle komma att få betydelse för Sverige. Enligt
utskottets mening hade det därför förelegat skäl att underrätta Utrikesnämnden
om händelsen i Sankt Petersburg och den därav föranledda ryska retalieringen
senast vid Utrikesnämndens sammanträde i april 1996.
Granskningen föranleder i övrigt inte något uttalande av utskottet.

6. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende
(avsnitt 9.2)
Peter Eriksson (mp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 9.2 bort ha
följande lydelse:
Utskottet konstaterar att den ryska regeringen reagerade kraftigt efter
gripandet av en svensk medborgare för olovlig underrättelseverksamhet. Flera
kontakter togs med Sverige och bl.a. beslutades att utöver utvisning av den
påstådde svenske spionen även kräva att en svensk diplomat skulle lämna
landet. Efter utfrågningen av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén har framgått
att en sådan åtgärd mot Sverige från ett betydelsefullt grannland är högst
ovanlig. Genom att UD valt att informera Carl Bildt i Bosnien om ärendet
framgår också att man kunde förvänta sig att frågan om det svenska spioneriet
kunde tas upp av ryska regeringsföreträdare även i andra sammanhang och att
den alltså inte ansågs helt utagerad.
Läget i Ryssland var under denna period mycket oklart och instabilt. Enligt
regeringsformen 10 kap. 6 § skall regeringen fortlöpande hålla Utrikesnämnden
underrättad om de utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för
riket. Denna händelseutveckling var utan tvekan av en sådan karaktär att
Utrikesnämnden borde ha informerats om situationen.
Utrikesministern kan inte undgå kritik för sin underlåtenhet att informera
Utrikesnämnden om underrättelseärendet och dess följder.
Vidare vill utskottet framhålla att man ser allvarligt på att UD i detta
sammanhang valt att lämna ofullständiga upplysningar som svar på skriftliga
frågor från konstitutionsutskottet.

7. Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till Sverige
(avsnitt 9.3)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger
(m), Inger René (m) och Håkan Holmberg (fp) anser att utskottets bedömning
under avsnitt 9.3 bort ha följande lydelse:
Utskottet konstaterar att statsministern var oförhindrad att resa till Kina,
trots de invändningar som framkom vid Utrikesnämndens sammanträde den 5
september 1996. Utskottet anser emellertid att frågan om på vilken nivå
svarsbesöket från Kina skulle äga rum borde ha tagits upp med Utrikesnämnden.
Det fanns uppenbarligen flera handlingsalternativ - inbjudan kunde förutom
presidenten ha avsett en vice premiärminister eller premiärministern. Att
bjuda in Kinas statsöverhuvud innebar en upptrappning av nivån på
besöksutbytet som inte var förankrad i Utrikesnämnden.

8. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik
(avsnitt 11)
Birgitta Hambraeus (c), Kenneth Kvist (v) och Peter Eriksson (mp) anser att
utskottets bedömning under avsnitt 11 bort ha följande lydelse:
GATT:s granskning av den svenska handelspolitiken skulle ske under år 1994.
Av utredningen framgår att det redan i juni 1993 från svensk sida framfördes
önskemål om att granskningen skulle äga rum under andra halvåret 1994 samt att
GATT-sekretariatet i september 1993 föreslog att granskningen skulle ske i
september 1994.
Av ett fax den 11 mars 1994 från en tjänsteman i Utrikesdepartementet till
svenska delegationen i Genève anförs bl.a.:

I anslutning till övriga synpunkter om TPRM-granskningen kan jag för Din
information tillägga att jag diskuterat timing av och innehåll i den svenska
rapporten framför allt med tanke på folkomröstningen om EU med chefen för
TPRM-delegationen här Tulloch. Han och jag var helt överens att Sverige-
rapporten ej kan distribueras förrän efter den svenska folkomröstningen (som
ev. kan bli så sent som 27/11).
Av ett fax den 24 mars 1994 från en annan tjänsteman i Utrikesdepartementet
till svenska delegationen i Genève anförs följande:

Benäget meddela Tulloch att vi d´accord med att granskningen av Sverige äger
rum 14-15 december 1994 och framhåll samtidigt att vi utgår ifrån att
sekretariatets rapport eller delar av den inte distribueras före den 14
november.
Utskottet anser att det är uppenbart att Utrikesdepartementet agerat för att
granskningen av Sverige och publiceringen av GATT-rapporten skulle ske efter
den svenska EU-folkomröstningen som ägde rum den 13 november 1994. Genom detta
förfarande kom innehållet i GATT-rapporten inte till allmänhetens kännedom
förrän efter folkomröstningen. Viktig information om hur omvärlden ser på
svenskt medlemskap i EU och en kritisk granskning av de handelspolitiska
konsekvenserna av EU-medlemskapet blev därför mörklagda till efter
folkomröstningen.
Enligt utskottet kan f.d. statsrådet Ulf Dinkelspiel som ansvarig minister
inte undgå allvarlig kritik för detta agerande.

9. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i
Göteborg (avsnitt 12)
Birgit Friggebo (fp), Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger
(m), Kenneth Kvist (v), Inger René (m), Peter Eriksson (mp) och Håkan Holmberg
(fp) anser att utskottets bedömning under avsnitt 12 bort ha följande lydelse:
Enligt 7 kap. 2 § regeringsformen skall vid beredning av regeringsärenden
behövliga upplysningar inhämtas från berörda myndigheter. I den omfattning som
behövs skall tillfälle lämnas sammanslutningar och enskilda att yttra sig.
Förslaget om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg fanns inte med
vare sig i Kulturutredningens eller Museiutredningens betänkande. Förslaget
har vuxit fram under hand bl.a. efter kontakter med Folkens museum i Stockholm
och Göteborgs kommun med utgångspunkt i deras remissvar över
Kulturutredningens förslag.
Kulturdepartementet delade förslaget i propositionen om den nya etnografiska
museimyndigheten i Göteborg med Justitiedepartementet, Finansdepartementet och
Statsrådsberedningen den 5 september 1996. Förslaget bereddes inte med de
berörda museerna eller museimyndigheterna.
Regeringen beslutade om den aktuella propositionen den 12 september 1996.
Information lämnades om förslaget om ett samlat etnografiskt centralmuseum i
Göteborg till de berörda museicheferna och myndighetscheferna först den 17
eller 18 september 1996, dvs. efter regeringens beslut.
Avtalet om medbestämmande vid beredning av regeringsärenden (MBA-R) reglerar
ordningen för samverkan mellan Statsrådsberedningen och departementen samt
huvudorganisationerna i frågor inom MBL:s tillämpningsområde som rör
arbetstagare med statligt reglerade anställningar samt planering av sådan
samverkan. Enligt avtalet skall de fackliga huvudorganisationerna informeras
om viktigare frågor som skall behandlas i bl.a. beslut om propositioner. Någon
information behöver inte lämnas bl.a. om ärendet är särskilt brådskande.
Enligt avtalet får huvudorganisationerna inom fem dagar från mottagandet av
informationen skriftligen lämna synpunkter. Regeringen lämnade inte någon
information till huvudorganisationerna före regeringens beslut. Dessa har
således inte haft möjlighet att lämna synpunkter enligt vad som skulle följa
av avtalet. Det har inte framkommit att ärendet skulle ha varit särskilt
brådskande och att det av den anledningen inte skulle behöva lämnas någon
information. Att så inte heller varit fallet framgår med tydlighet av det
faktum att delning inom Regeringskansliet skedde den 5 september samt att
regeringen fattade beslut om propositionen den 12 september.
Enligt utskottets mening har beredningen av förslaget om ett samlat
etnografiskt centralmuseum i Göteborg inte uppfyllt de krav som uppställs i
regeringsformen. Enligt utskottet har beredningen företett sådana brister att
kulturminister Marita Ulvskog inte kan undgå kritik för detta.

10. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende (avsnitt
15)
Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René (alla m) anser
att utskottets bedömning under avsnitt 15 bort ha följande lydelse:
Som redovisats ovan hade regeringen ännu inte fattat något beslut i
utlänningsärendet angående Ayhan Sabuncus föräldrar då statsrådet Pierre
Schori den 13 augusti 1996 medverkade i TV-programmet ?Britt-Marie Mattsson?.
Av bl.a. Utrikesdepartementets promemoria framgår att man från departementets
sida vid denna tidpunkt ansåg att motstridiga uppgifter ännu förelåg
beträffande vilka som var Ayhan Sabuncus föräldrar. Enligt utskottets mening
gav dock Pierre Schoris uttalande i TV-programmet intryck av att det inte
rådde någon tveksamhet om att Ayhan Sabuncus föräldrar skulle meddelas
permanenta uppehållstillstånd. I granskningsärendet har vidare framkommit att
såväl Ayhan Sabuncu och dennes familj som massmedierna också uppfattade
uttalandet på sistnämnda sätt.
Granskningen föranleder i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

11. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992
(avsnitt 17)
Birger Hagård, Jerry Martinger, Inger René, Nils Fredrik Aurelius (alla m),
Håkan Holmberg och Margitta Edgren (båda fp) anser att utskottets bedömning
under avsnitt 17 bort ha följande lydelse:
Det kan enligt utskottets mening finnas skäl för att händelseförloppet i
samband med försvaret av den svenska kronan under hösten 1992 blir föremål för
undersökning. Från konstitutionella utgångspunkter kan flera frågor vara av
intresse. De gäller bl.a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter med
oppositionen och Riksbanken. Regeringens beredskap för en krissituation som
denna är också en sådan frågeställning.
Däremot ligger sådana frågor som rör Riksbankens agerande och kontakter
utanför utskottets granskningsområde, liksom de samhällsekonomiska
bevekelsegrunderna för att värna om kronans kursvärde. Dessa frågor liksom de
mer övergripande politiska och statsvetenskapliga aspekterna är snarast en
uppgift för fristående forskning.
Utskottet anser att en granskning av de omständigheter kring kronförsvaret
som ligger inom ramen för utskottets granskningsuppgift kräver en bred
bakgrundsbild. Utskottet är dock inte berett att nu ta ställning till i vilken
form en undersökning bör ske och efter vilka riktlinjer den bör utföras.

12. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och
tandvårdsersättning till tandvårdsskadade (avsnitt 18)
Birgitta Hambraeus (c) anser att utskottets bedömning under avsnitt 18 bort ha
följande lydelse:
Riksdagens beslut år 1990 om kostnader för amalgamsanering hade enligt
utskottets uppfattning bort föranleda regeringen att ge de berörda
myndigheterna, främst Riksförsäkringsverket, ett särskilt uppdrag att
effektuera beslutet och därefter följa upp verkningarna av myndigheternas
åtgärder.
Något uppdrag har emellertid inte lämnats, och regeringen förtjänar kritik
för denna underlåtenhet.

13. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation
(avsnitt 19)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Birgitta Hambraeus (c), Jerry Martinger
(m) och Inger René (m) anser att utskottets bedömning under avsnitt 19 bort ha
följande lydelse:
I betänkande 1993/94:BoU19 uttalar bostadsutskottet bl.a.:

Regeringsförslaget innebär att beslut om inskrivningsverksamhetens
organisatoriska tillhörighet skall fattas först sedan vissa pågående
utredningsinsatser m.m. har slutförts. Utskottet delar denna uppfattning. Den
av regeringen förordade ordningen får bl.a. anses innebära att den fortsatta
beredningen av frågan kan baseras på ett betydligt bredare beslutsunderlag än
vad som i dag finns tillgängligt. Utskottet tillstyrker med det anförda
regeringens förslag i vad avser inskrivningsmyndigheterna.
Enligt utskottet borde detta uttalande ha återgivits i direktiven till
Kommittén för domstolsväsendets organisation för att ge en korrekt bild av vad
bostadsutskottets ställningstagande i frågan innebar. Granskningen föranleder
i övrigt inget uttalande från utskottets sida.

Särskilda yttranden

1. Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam
(avsnitt 8.1)
Anders Björck, Birger Hagård, Jerry Martinger och Inger René, (alla m), Håkan
Holmberg och Maritta Edgren (båda fp) anför:
Representanterna för Moderata samlingspartiet och Folkpartiet i
konstitutionsutskottet konstaterar att utskottet i detta granskningsärende
inte funnit anledning att rikta någon kritik mot vare sig den borgerliga
regeringen 1991-1994 eller den efterföljande socialdemokratiska regeringen för
deras hantering av vissa särskilda regeringsbeslut. Mot denna bedömning har vi
inga invändningar. Emellertid vill vi med anledning av granskningen framhålla
följande.
Moderata samlingspartiet och Folkpartiet har motionsvis och på andra sätt
sedan länge framhållit att strävan efter en demokratisk utveckling i de länder
med vilka vi samarbetar inom biståndspolitiken bör ges en framträdande plats.
Vi konstaterar att den förda politiken under den period granskningen avser
inte lett till att riksdagens intentioner i de riktningsgivande besluten åren
1991 och 1992 vad gäller en demokratisk utveckling i mottagarländerna
uppfyllts i tillfredsställande grad. Vi anser att kraven på en demokratisk
utveckling i såväl Kuba som Vietnam hade kunnat drivas med större kraft och
konsekvens. Det hade t.ex. enligt vår mening varit möjligt att inom ramen för
riksdagens biståndspolitiska beslut villkora biståndet i större omfattning i
vad avser demokratikriteriet. Dessa förhållanden har enligt vår mening
relevans inte bara för den här aktuella granskningen utan också för framtida
regeringsbeslut på biståndspolitikens område.

2. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4)
Anders Björck (m), Birger Hagård (m), Jerry Martinger (m), Kenneth Kvist (v)
och Inger René (m) anför:
Vi konstaterar att statsministerns uttalande vid presskonferensen
uppenbarligen blivit föremål för skilda tolkningar. Det har på sina håll
uppfattats som en förändring av den svenska säkerhetspolitiska linjen. Det är
numera klarlagt att statsministern inte avsett att tillkännage någon sådan
förändring. Vi anser emellertid att det finns anledning till särskild
varsamhet vid uttalanden i säkerhetspolitiskt känsliga frågor så att några
missförstånd beträffande Sveriges hållning inte kan uppstå.

3. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4)
Birgit Friggebo och Håkan Holmberg (båda fp) anför:
Som framgår av utfrågningen av statsminister Göran Persson var syftet med
uttalandet i Lettland inte att markera någon ny svensk hållning vad gäller de
baltiska staternas säkerhetsintressen. Däremot innebar det en tydligare
markering av förståelse för de baltiska staternas säkerhetspolitiska situation
än vad en del uttalanden av framstående socialdemokrater tidigare hade gjort.
Statsministerns uttalande kunde därför, enligt vår mening, med fördel ha
kunnat utgöra upptakten till ett mer aktivt svenskt engagemang i frågor med
anknytning till den nya säkerhetspolitiska situationen i Europa.
Efter NATO-mötet i Berlin våren 1996 och statsministerns uttalande i Riga
borde innehållet i ett sådant mer aktivt svenskt engagemang diskuteras i
Utrikesnämnden, vilket också föreslogs efter statsministerns uttalande i en
skrivelse från Folkpartiets ordförande Maria Leissner. Vi beklagar att
uttalandet i Lettland inte syftade till att markera en sådan mer aktiv svensk
hållning.

Innehållsförteckning

Inledning.............................................1
Sammanfattning........................................1
1. Regeringsskiftet i mars 1996.......................8
2. Regeringens sammansättning och regeringsarbetets organisation 10
3. Regeringskansliet.................................12
3.1 Regeringens utnyttjande av anslag som står till regeringens egen
disposition 12
3.2 Utbildningsdepartementets administration 16
3.3 Regeringens åtgärder beträffande brister vid konsultupphandling 19
3.4. Regeringskansliets informationsverksamhet 26
4. Intressekonflikter för statsråd...................28
4.1 Regeringens skrivelse 1996/97:56 28
4.2 Statsminister Göran Perssons ansvar för att statsrådet Leif
Pagrotsky uppfyller kraven i 6 kap. 9 § RF
30
5. Kommittéväsendet..................................32
6. Regeringens utnämningspolitik.....................36
7. Frågor om export av strategiska produkter.........39
7.1 Praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på
krigsmaterielområdet 39
7.2 Krigsmaterielexport till Indonesien 63
7.3 Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna 78
8. Vissa biståndsfrågor..............................81
8.1 Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam 1988- 1996 81
8.2 Biståndsmedel till vissa radarinstallationer 111
9. Regeringens information till Utrikesnämnden......118
9.1 Inledning 118
9.2 Regeringens information till Utrikesnämnden om ett
underrättelseärende 119
9.3 Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till
Sverige 123
9.4 Visst uttalande av statsministern i Lettland 126
10. Justitieminister Laila Freivalds samråd med EU-nämnden 129
11. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik
137
12. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt
centralmuseum i Göteborg
140
13. Regeringens handläggning av ärendet om medgivande för Försvarets
materielverk att teckna avtal med Volvo Aero Corporation
148
14. Statsråden Marita Ulvskogs och Ines Uusmanns tjänsteutövning i
ärendet om detaljplan för en del av Norra länken m.m.
160
15. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende 166
16. Extra utbetalning till utrikesförvaltningens anställda 168
17. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992
173
18. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och
tandvårdsersättning till tandvårdsskadade
177
19. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets organisation
186
20. Uttalanden av näringsminister Anders Sundström om Konkurrensverket
189
21. Ett pressmeddelande från Kommunikationsdepartementet rörande
differentiering av portot
193
22. En fråga om uppvaktning inför försvarsutskottet.197
Utskottets anmälan..................................200
Reservationer.......................................200
1. Regeringens utnämningspolitik (avsnitt 6) 200
2. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2) 201
3. Krigsmaterielexport till Indonesien (avsnitt 7.2) 201
4. Krigsmaterielexport till de s.k. Gulfstaterna (avsnitt 7.3) 203
5. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett
underrättelseärende (avsnitt 9.2)
203
6. Regeringens information till Utrikesnämnden om ett
underrättelseärende (avsnitt 9.2)
204
7. Statsminister Göran Perssons inbjudan av Kinas president till
Sverige (avsnitt 9.3)
204
8. Regeringens hantering av en GATT-rapport om Sveriges handelspolitik
(avsnitt 11)
204
9. Regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt
centralmuseum i Göteborg (avsnitt 12)
205
10. Statsrådet Pierre Schoris handläggning av visst utlänningsärende
(avsnitt 15)
206
11. Regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret
1992 (avsnitt 17)
207
12. Regeringens uppföljning av riksdagens beslut om sjuk- och
tandvårdsersättning till tandvårdsskadade (avsnitt 18)
207
13. Regeringens direktiv till Kommittén om domstolsväsendets
organisation (avsnitt 19)
207
Särskilda yttranden.................................208
1. Svenskt utvecklingsbistånd till Kuba och Vietnam 208
(avsnitt 8.1) 208
2. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4) 208
3. Visst uttalande av statsministern i Lettland (avsnitt 9.4) 209

Bilaga

Offentlig utfrågning

Konstitutionsutskottet

1997-03-20

kl. 09.00-11.20

Offentlig utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman angående
praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet samt
regeringens beslut om krigsmaterielexport till Indonesien

Ordföranden: Jag ber att få hälsa er välkomna till detta öppna utskottsförhör,
som är det första i årets granskningsomgång. Denna utfrågning skall handla om
vapenexportaffärer. Det finns två olika delar. Den ena handlar om
praxisutvecklingen när det gäller s.k. följdleveranser och den andra om export
till Indonesien. Vi börjar alltså med praxisutvecklingen när det gäller
följdleveranser.

Som alla vet finns det inte någon lagreglering av själva riktlinjerna, utan
riksdagen får möjlighet att ha synpunkter på de förslag till riktlinjer som
regeringen lägger fram. Det började 1956. Då svarade Tage Erlander på en
interpellation i riksdagen. Det var väl första gången som regeringen talade om
hur den hanterade vapenexportärenden. Riksdagen möttes av frågan första gången
1971. Då antogs de första riktlinjerna. Sedan har de successivt under 1980-
talet förändrats i en process. De senaste riktlinjerna antagna av riksdagen är
från 1993.

Vi i konstitutionsutskottet diskuterade de här frågorna för flera år sedan,
så det finns en historia bakåt i tiden. När vi nu talar om de här frågorna rör
det sig alltså dels om begreppet följdleveranser samt vad detta innebär och
hur praxis har utvecklats, dels om länder där det finns problematiska
situationer, dvs. bekymmer med mänskliga rättigheter och med demokratin. De
här länderna kan också ligga i zoner där risk för krig föreligger. Det är där
de här begreppen och svåra avvägningarna kommer in. Frågan är alltså huruvida
följdleveranser skall kunna tillåtas eller inte.

I de första riktlinjerna från 1971 nämns endast ordet reservdelar. I
riktlinjerna från 1993 nämns specifikt också ammunition beträffande
följdleveranser. Därutöver finns det andra skrivningar, men när det gäller
själva materielen finns bara de två nämnda begreppen i de olika riktlinjerna.

Jag ber att få hälsa krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman välkommen.
Staffan Sohlman är villig att svara på våra frågor. Vid sin sida har han Paul
Beijer från Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Staffan Sohlman vill
gärna själv inleda. Var så god!

Staffan Sohlman: Tack, fru ordförande! Jag skall be att få inleda med några
allmänna ord om den nya myndigheten, Inspektionen för strategiska produkter.
Därefter övergår jag till att behandla följdleveransbegreppet.

I december 1995 godkände riksdagen inrättandet av en ny myndighet -
Inspektionen för strategiska produkter, ISP. Inspektionens verksamhet omfattar
mer än krigsmateriel. Namnet beror på att inspektionen även hanterar ärenden
enligt lagen om strategiska produkter samt ärenden rörande FN:s konvention om
kemiska vapen. Handläggningen av ärendena under lagen om strategiska produkter
liksom lagen om krigsmateriel låg tidigare under UD:s handelsavdelning. En ny
myndighet ställs inför en lång rad frågor. Fortfarande, efter ett år, är vår
myndighet under uppbyggnad. Men jag kan i dag säga att enligt min uppfattning
vilar inspektionens verksamhet fundamentalt på tre pelare när det gäller
krigsmateriel: ett fast regelsystem, en kontinuerlig förankring av besluten i
det parlamentariskt sammansatta Exportkontrollrådet och en nära fortlöpande
kontakt med i synnerhet Utrikesdepartementet och ansvarigt statsråd.

Frågor om krigsmateriel har av uppenbara skäl omedelbar anknytning till
utrikes- och försvarspolitik. En förutsättning för att en självständig
myndighet skall kunna fungera är det fasta regelsystemet. Här finns lag,
förordning, riktlinjer, uttalanden från riksdagen i en rad frågor samt den
praxis som gradvis utvecklats. Detta är en bakgrund till att myndigheten med
bestämdhet kan uttala sig om utsikterna för att svenska företag skall få eller
inte få tillstånd att exportera krigsmateriel, t.ex. till Norden, EU eller
olika oroshärdar i Afrika och Mellanöstern.

De flesta förfrågningar från företagen om sannolikheten av ett positivt
beslut om utförsel kan besvaras direkt, per telefon eller vid möten. Men kvar
står ett antal ärenden där en uttolkning av gällande regelsystem krävs, där
gråskalan skall avläsas mot de kriterier som godtagits av riksdagen. Det är
här Exportkontrollrådet, i vilket riksdagens samtliga partier är
representerade, kommer in. Dess betydelse för myndigheten kan inte
överskattas. Rådet får full insyn i inspektionens verksamhet. Samtliga
utfärdade utförseltillstånd redovisas månad för månad. Därigenom får de
politiska partierna i riksdagen insyn. Ledamöterna har också möjlighet att
reagera när de anser att inspektionen har agerat fel. Härigenom ändras i och
för sig icke beslut utan vidare, men inspektören får vägledning inför framtida
ärenden av samma slag.

Förutom insynen är rådets centrala uppgift att ge inspektionen råd i
svårbedömda frågor. Ofta, eller kanske snarare oftast, föreligger skiljaktiga
meningar. Inspektionen måste själv avgöra vad som skall sägas till företaget
mot bakgrund av en helhetsbedömning som tar hänsyn till synpunkterna från
rådet och till ärendets art i förhållande till riktlinjerna.

En tredje förutsättning för att inspektionen skall fungera är att
kontakterna med kanslihuset är nära. Därför hålls löpande kontakter med
berörda enheter inom UD. Inspektionen måste tidigt bli varse utvecklingen
utomlands för de egna löpande bedömningarna av frågor som rör
krigsmaterielexporten. I principiella frågor är naturligtvis kontakterna med
ansvarigt statsråd särskilt viktiga.

Fru ordförande! Jag övergår nu till följdleveransbegreppet.

Begreppet följdleverans förekommer inte i de av riksdagen godkända
riktlinjerna. Inte desto mindre är det ett vedertaget begrepp som utnyttjats
inte bara i den allmänna debatten utan också i riksdagens arbete. Som
ordföranden nämnde förekom begreppet följdleverans redan i 1988 års
krigsmaterielutredning.

I en promemoria från inspektionen, med flera senare kompletteringar, ger
Paul Beijer en bred redovisning av vilka förhållanden som vid beredning av
förhandsbesked eller utförselbeslut kan betecknas som följdleveranser. En
begreppsapparat redovisas med olika termer som inte återfinns i riktlinjerna,
men som visat sig användbara i det dagliga arbetet inom ISP. Där är det en
viktig strävan att tillämpa riktlinjerna likformigt och att undvika godtycke
vid behandlingen av enskilda ärenden.

Möjligen ångrar jag så här i efterhand att jag inte ändrade en rubrik i vårt
underlags-PM. Jag är i dag nämligen inte så säker på att rubriken
Följdleveransbegreppets framväxt ger en rättvisande bild. Bättre hade det nog
varit att tala om den precisering av begreppet som ägt rum över tiden. I
riktlinjerna behandlas problemet på följande sätt - ursäkta att jag återger
detta, men det är viktigt: Tillstånd bör ges för utförsel av reservdelar till
tidigare med vederbörligt tillstånd exporterad krigsmateriel om inte
ovillkorligt hinder möter. Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av
ammunition, som har samband med tidigare utförsel eller där det annars vore
oskäligt att inte ge tillstånd.

Beträffande vårt underlags-PM skulle jag vilja framhäva några centrala
element som jag anser att denna grundsyn omfattar.

För det första: En rad utrikespolitiska skäl talar för en konsekvent
tillämpning av denna riktlinje. Våra exportbeslut berör mottagarlandets
säkerhetspolitiska intressen på ett mycket omedelbart sätt. Avsaknad av
reservdelar och ammunition gör att materielen ej kan brukas. Genomgående för
följdleveransbegreppets olika uttryck är alltså att vid diskussion om export
från Sverige också väga in behovet av att visa att köparen skall kunna lita på
Sverige som leverantör. Annorlunda uttryckt: Ett land som väljer ett svenskt
vapensystem eller annan krigsmateriel skall kunna känna trygghet att systemet
kan vidmakthållas över en lång rad år. Ett val av ett svenskt system innebär
att man utbildar och tränar värnpliktiga på just detta system. Byte av system
kostar och leder till att landet, möjligen också andra länder, inte väljer
svenska system. Detta är bakgrunden till formuleringen i proposition
1991/92:174. För att svensk krigsmaterielindustri skall kunna verka på
exportmarknaden inom de ramar jag angivit är det angeläget att köparna har
goda garantier för att de får reservdelar till inköpt materiel.

Detta uppfattar jag som ett mycket starkt uttalande. För att svensk
försvarsindustri över huvud taget skall kunna vara aktiv i utlandet ställs det
krav på att vi beaktar köparens berättigade intressen. Varje gång ett svenskt
företag får meddela en etablerad kund att ytterligare leveranser är inaktuella
eller, ännu allvarligare, att reservdelar inte kan erhållas leder detta till
att ett antal köpare vänder sig åt andra håll. En annan konsekvens är att ett
antal potentiella samarbetspartner i Europa undrar om det är lönt att fundera
på samarbete med svensk industri. Det är den första viktiga punkten.

För det andra: Det finns ingen förpliktelse att bevilja följdleveranser. I
sista hand kan svaret bli nej. Det har det också ofta blivit.

För det tredje: Resultatet av prövningen i det enskilda fallet beror på en
rad faktorer. Såväl land som typ av materiel spelar in. Även om riktlinjerna
indikerar att det normala bör vara att säga ja till följdleveranser på ett
konsekvent sätt kan denna aspekt bedömas vara för svag eller utvecklingen i
landet så allvarlig att avsteg från huvudregeln anses motiverade. Om det är
fråga om annat än reservdelar och ammunition är en betydelsefull del av
bedömningen att avgöra om en tillräckligt tydlig följdleveranssituation
verkligen kan sägas föreligga.

För det fjärde: Någon tidsgräns för följdleveranser finns inte. Så länge den
mottagande staten anser det vara meningsfullt att ha kvar ett system i sin
försvarsmakt är det rimligt att Sverige står kvar vid det åtagande som det
ursprungliga leveranstillståndet implicerar, om inte mycket starka skäl
undantagsvis talar för annat.

Avslutningsvis ber jag att få lyfta fram tre aspekter som jag anser bör
beaktas.

1. Att en affär betraktas som en följdleverans innebär inte att den
automatiskt erhåller ett utförseltillstånd, tvärtom. Följdleveranser utgör
ofta de mest svårbedömda ärendena. När de tas upp i Exportkontrollrådet beror
det på att andra faktorer talar emot den starkt positiva presumtion som ligger
i riktlinjen. Det är alltså fråga om en avvägning som kan gå i endera
riktningen.

2. Karaktären av följdleverans i varje enskild affär torde ha spelat in även
tidigare vid utförselbeslut och förhandsbesked. Jag tycker att det är viktigt
att påpeka att vad som skett över tiden är att begrepp som hela tiden
figurerat som ett positivt argument för exporttillstånd successivt har
formulerats, namngetts och preciserats. Därigenom har man undvikit en
oklarhet. Begreppet följdleverans i sig säger inte särskilt mycket. Genom de
olika benämningar som används i Paul Beijers PM har man möjlighet att
precisera vad man avser och att öka konsistensen i bedömningen. Jag skulle
också vilja säga att detta med följdleveranser är ett argument snarare än en
regel. Jag skulle tro, jag vet alltså inte säkert, att detta är skälet till
att det inte figurerar som sådant i riktlinjerna.

3. Begreppet följdleverans är, som sagt, inte precist definierat. Beslutet att
applicera begreppet på en viss fråga och därmed på den positiva presumtionen
är i många fall en avvägningsfråga.

Fru ordförande! Avslutningsvis konstaterar jag att sedan den 1 februari 1996,
då ISP började sin verksamhet, har vi, efter viss granskning, kommit fram till
att Exportkontrollrådet behandlat elva ärenden som kan betecknas som
följdleveranser. Sex har fått ett positivt förhandsbesked och fem har fått ett
negativt förhandsbesked. Detta tycker jag belyser min tes: Begreppet
följdleveranser i sig garanterar inte positiva besked, och dessa frågor är
inte alls självklara. Tack!

Ordföranden: Tack så mycket! Initiativet att ta upp dessa frågor togs av
utskottet självt. Ordningen vid utfrågningen blir därför att vi går efter
partiernas storlek. Först får således Kurt Ove Johansson ordet.

Kurt Ove Johansson: Tack, fru ordförande!

Min första fråga till Staffan Sohlman är: Tycker du att det nuvarande systemet
med riktlinjer för krigsmaterielexporten principiellt och juridiskt är ett bra
system?

Staffan Sohlman: Ja, det tycker jag. Det är ett restriktivt system. Jag tror
att Sverige därigenom har undvikit besvärliga situationer. Riktlinjerna är
relativt detaljerade, men grundläggande för dem är att där används en serie
begrepp som inte är precist definierade. Det är därför som jag sade att
Exportkontrollrådets betydelse inte kan överskattas. Det är fråga om
bedömningar i olika dimensioner som måste göras från fall till fall.

Kurt Ove Johansson: I den allmänna debatten har det ibland framförts att
kriterierna för krigsmaterielexport borde bli litet mera stringenta och ges
formen av lag. Sådana förslag har ju förekommit. Vilka för- och nackdelar
skulle det vara med en lagstiftning enligt din mening?

Staffan Sohlman: En lagstiftning skall, om jag förstått det hela rätt, kunna
prövas i domstol. De avvägningar som görs är, som jag sade, ofta av rent
utrikespolitisk karaktär. Det är därför som våra kontakter med UD är oerhört
viktiga. Att göra en utrikespolitisk bedömning är väl ändå
Utrikesdepartementets specialitet, inte svenska domstolars.

Kurt Ove Johansson: Du skulle alltså inte se några som helst fördelar med en
stringent lagstiftning på området?

Staffan Sohlman: Nej, och detta har ju diskuterats. Jag tycker nog att
nuvarande situation är tillfredsställande. Jag ser, som jag nämnde, vissa
problem med att få bedömningar gjorda, t.ex. av Exportkontrollrådet
beträffande detta med full insyn och medverkan från de politiska partierna,
överprövade av domstol.

Kurt Ove Johansson: Vilka är de största svårigheterna vid tillämpningen av
riktlinjerna när det gäller följdleveranser?

Staffan Sohlman: Det finns två svårigheter, anser jag. Man måste ha som
utgångspunkt att man sätter sig i köparens, kundens, ställe. Det är ju hans
förtroende för oss som vi skall skydda. Det är inte så lätt att få fram en
precis bedömning. Därför måste vi ganska ofta tänka över hur vi själva agerar
och vilka hänsyn vi tar när vi väljer ett system. Vidare gäller det frågan om
vilket förtroende vi har för den som vi köper hos. Vad vi talar om är ju
följdleveranser. Den här bakgrunden kan vara mer eller mindre fast. Som
utskottet vet förekommer det diskussioner där man kan säga att det självklart
faller ut som en reservdel. I andra fall är kopplingen litet mera lös.

Återigen: Jag tror att enda sättet att besvara frågan är att säga att man
får lägga alla fakta på bordet. Sedan får man diskutera den bedömning som
görs.

Kurt Ove Johansson: Till grund för bedömningen av om ett enskilt land är
lämpligt som mottagare av svensk krigsmateriel ligger en s.k. landbedömning,
som UD står bakom. Såvitt jag förstår är den unik i varje enskilt fall. Vore
det inte en fördel att arbeta med färdiga listor över godkända mottagarländer?

Staffan Sohlman: Det är en väg som många länder har valt. Den är enkel och
hanterbar. Nackdelen är att man klavbinder sig och att det blir mycket svårare
att flytta in och ut länder, liksom att ta hänsyn till alla fakta i målet. I
en bedömning eller en diskussion i Exportkontrollrådet väger man ju inte bara
in landet utan också materielens karaktär. Man väger in intresset från svensk
försvarspolitisk synpunkt. Det är ju enligt lagen grundläggande att
exportförbud gäller. Undantag medges om försvars- eller säkerhetspolitiska
skäl talar för och utrikespolitiken inte uppställer hinder. Denna avvägning
skall göras i varje enskilt fall.

Kurt Ove Johansson: Den problematik som du nu beskriver borde väl även andra
länder ha. Då kan man naturligtvis fråga vad det är som är så märkvärdigt och
konstigt med Sverige. Varför skulle det som är bra i andra länder inte kunna
tillämpas här?

Staffan Sohlman: För större länder är vapenexporten ofta en del av utrikes-
och allianspolitiken. Då är det lättare att sätta upp länder som är godkända,
dvs. att ange vilka som är gröna och vilka som är röda. För Sverige har det
inte varit naturligt.

Vi vill upprätthålla goda förbindelser med en rad länder som vi kanske inte
önskar exportera krigsmateriel till. Listor av den karaktären är en
stigmatisering av vissa länder och skapar, skulle jag vilja säga, diplomatiska
risker.

Kurt Ove Johansson: Tillämpningen av sekretessreglerna vad avser
krigsmaterielexporten är väldigt sträng. ISP tillämpar dem också väldigt
strängt. Skulle inte en ökad öppenhet från ISP:s sida skapa mindre
misstänksamhet hos allmänheten och kunna leda till ett större förtroende för
krigsmaterielexporten? Hur ser du på det?

Staffan Sohlman: Vi försöker vara så öppna som möjligt. Vad som hämmar oss här
är två typer av sekretess: dels utrikespolitisk sekretess - relationer till
främmande länder - dels kommersiell sekretess. Det är nog litet speciellt för
den här industribranschen att information på ett tidigt stadium om avsikten
att marknadsföra en produkt är ett mycket effektivt vapen för konkurrenterna
om den kommer ut. Det är skälet till att vi skyddar sekretessen så gott vi
kan.

Kurt Ove Johansson: Vi som försöker delta i debatten om svensk
krigsmaterielexport känner ibland att det väl ändå måste upplevas som litet
frustrerande för ISP att se de många övertrampen i debatten utan att
egentligen kunna gå in i den. Många gånger är det väl så att den debatt som
pågår skulle ha tjänat på att ISP varit litet aktivare när det gäller
möjligheterna att meddela vissa saker. Jag måste medge att jag tycker att man
borde kunna gå in där utan att det ställer till sekretessproblem. Jag tycker
att ni ligger alldeles för stilla. Har ni över huvud taget övervägt en ändrad
policy i det här fallet?

Staffan Sohlman: Vi känner oss bundna av sekretesslagen. Detta är inte en
avvägningsfråga. Vi har ju jurister som bedömer. Vi får ständigt överklaganden
på våra utslag när det gäller sekretessbedömning och utlämnande av handling.
Hittills har kammarrätten gjort samma bedömning som vi, så där tycker jag inte
att vi egentligen har så stor töjmån.

Däremot tar jag åt mig vad gäller informationsaspekten. Du är inte den ende
som tagit upp den. Vi har försökt att komma något framåt genom en rätt
utförlig årsredovisning som innehåller skildringar av regelsystem och vad vi
gör på olika sätt. Det är dock inte till fyllest. Vi avser att ta fram en
informationspolicy. Det hindrar inte att vi har att beakta sekretesslagen och
de hänsyn som vi enligt den skall ta.

Kurt Ove Johansson: I den promemoria som utskottet har fått från ISP står
det, som du inledningsvis var inne på: Så länge en mottagande stat bedömer det
som meningsfullt att ha kvar ett system i sin försvarsmakt är det också
rimligt för Sverige att stå kvar vid det åtagande som den ursprungliga
leveransen implicerar.

Tycker du att det verkligen är rimligt att en leverans av t.ex.
luftvärnskanoner som ägde rum för 15-20 år sedan kan ligga till grund för
leverans av ny materiel i dag?

Staffan Sohlman: Jag vill inte kommentera ett enskilt ärende, men i generella
termer kan jag säga att när man väljer ett vapensystem så är det en långsiktig
investering. Flygplanet Draken, som konstruerades i början av 1950-talet och
som fortfarande flyger, bl.a. i Österrike, brukar anföras som ett exempel. Nu
vill man ha service. Det innebär att det behövs reservdelar och service av
olika karaktär.

Ett fartyg konstrueras runt olika system. Om man bestämmer sig för att över en
serie av år ta fram liknande fartyg - det normala är att inte konstruera
enstaka, unika, exemplar, för det här är en ren kostnadsfråga, och detta
gäller såvitt jag förstår alla försvarsmakter - konstrueras ett helt system.
Detta system kan innefatta eldledningssystem, luftvärnskanoner eller motorer.
Det är då helt enkelt fråga om en framtagen konstruktion där man inte utan
vidare eller utan betydande kostnader byter ett element. Det är inte
standardiserat så. Luftvärnskanoner t.ex. ser annorlunda ut och ställer olika
krav på båtens konstruktion.

Kurt Ove Johansson: Du har kanske förståelse för att det är väldigt svårt för
en bred allmänhet att kunna inse ett sådant här samband när det kanske går
20 år mellan en tidigare leverans och en senare följdleverans.

Staffan Sohlman: Självklart förstår jag det. Men för att jag skall kunna
förklara det i detalj måste vi gå in på en rad enskildheter i affärer som vi
inte kan gå in på, enligt min bedömning och enligt juristernas bedömning.

Kurt Ove Johansson: Du var inne på Medborgarkommissionen 1988. Som du säkert
kommer ihåg var den mycket kritisk i sin bedömning av riktlinjerna för
krigsmaterielexport. Kommissionen redovisade också ett antal exempel där man
tyckte att man kunde ifrågasätta överensstämmelsen mellan riktlinjerna och
bedömningarna i det enskilda fallet. Skall jag tolka det du har sagt i din
inledning och delvis i de här svaren som jag nu har fått att du tycker att
situationen i dag på det här området är väsentligt mycket bättre?

Staffan Sohlman: Ja, det tror jag att jag kan säga. Anledningen till att
Medborgarkommissionen tillsattes var ju ett antal affärer på 1980-talet. Det
var ett sätt att möta en stark opinion. Vad har vi sett efter det? Vi har
utredningar om krigsmaterielbegrepp, ytterligare utredningar och framför allt
proposition 1991/92:174, som ju ger, tycker jag, en fast ram.

Kurt Ove Johansson: Kan man möjligen säga att t.ex. de riktlinjer som vi fick
1993 har bidragit till att förbättra situationen? Menar du det?

Staffan Sohlman: Ja, det menar jag. Som jag har försökt säga är det
gränsdragningar, avvägningar, definitionsfrågor. Det är därför vi har ett råd.
Det är därför som det är viktigt att ha rådet. Då vet vi att vi får de
politiska partiernas medverkan i den nödvändiga uttolkningen.

Kurt Ove Johansson: Ett par frågor till slut som gäller det som vi kallar
promemoria 1, från ISP. Vi har ju två stycken, en som är offentlig och en som
inte är det. Det här gäller naturligtvis den offentliga. Jag tycker
personligen att det kanske hade varit önskvärt att vi hade fått en mer
systematisk redovisning av praxisutvecklingen beträffande just
följdleveranserna. Men jag vill ändå tillstå att jag tycker att den i sitt
nuvarande skick är värdefull och att den för oss innebär en kompletterande
information när det gäller det konkreta arbetet med följdleveransärendena.

Mot den här bakgrunden skulle jag ändå vilja be dig kommentera avsnitt b,
rubricerat Icke entydiga situationer, på några punkter. Som jag ser det kan
alla de reservationer som finns i texten faktiskt ge upphov till frågan om hur
det över huvud taget är möjligt att tala om en praxisutveckling, eftersom, jag
citerar vad ni skrivit överst på s. 4: ?... inget ärende är det andra likt.?
Det står ju så i PM:et.

Hur går ni då till väga för att fastställa praxis när inget ärende är det
andra likt? Är ni, det är en kompletteringsfråga till den första, alltid
medvetna om när ny praxis lagts fast, eller konstaterar ni det först i
efterhand?

Staffan Sohlman: Man kan väl knappast besluta om praxis. Jag tycker att det
ligger i själva begreppet att det utvecklas över tiden. Det är i praktiken,
tror jag, omöjligt att säga hur utvecklingen när det gäller
följdleveransbegreppet har varit. Det kan vara så att man i en föredragning
har sagt: Var vänlig beakta att vi har levererat liknande produkter tidigare.
Det i sig skapar inte praxis, men det är ett argument. Det var det jag
försökte säga. Det är inte en regel att om någon säger att det är den typen av
följdleverans så går det igenom. Men i en föredragning kanske man säger: De
har svenska luftvärnskanoner, men inte den modellen. Är det inte rimligt att
de då får köpa den andra modellen också?

Det är alltid fråga om en gråzon, där vi skall avgöra. Det finns ju länder
som det inte är något problem med: Norden, det traditionella, neutrala Europa
och länder där man redan på förhand kan säga åt ett företag: Jag tror inte att
du kommer att få utförseltillstånd. Men det är i mellanskiktet som det här kan
spela in.

Låt oss säga att man får ett positivt förhandsbesked i det första fallet.
Nästa gång en liknande situation kommer upp säger man: Som ni erinrar er hade
vi en liknande situation. Vi kallade det för kompletteringsleverans. Varför
skall vi behandla det här företaget annorlunda? Det är en konsekvens som
skapar praxis över tiden.

Det gör att det inte går att nagla fast en viss process med vilken praxis
utvecklas. Jag tycker att din observation är korrekt, därför att praxis
utvecklas från fall till fall, och de är unika. Även om det är samma antal
luftvärnskanoner till ett land, så är det andra förhållanden i ett annat land.
Det är en annan landbedömning. Men vi strävar efter konsekvens. Varför gör vi
det? Jo, därför att vi inte skall behandla svenska företag olika. Vi skall
inte behandla andra länder olika om det är liknande förhållanden.

Jag tror att jag stannar där. Jag tror inte att jag kan svara på annat sätt.

Kurt Ove Johansson: Det är möjligt, men jag vet inte om jag blev särskilt
kunnigare av svaret på det här området. Man skriver att inget fall är det
andra likt, och sedan skall man göra praxis av det. Men att ett enskilt fall
då skulle kunna skapa ny praxis, du var inne litet på det, kan ju vara väldigt
bekymmersamt. Det måste väl ändå finnas något slags systematik hos er, där det
är fråga om flera fall med vissa likheter, som blir avgörande för om det blir
praxis. Det är väl ändå så det måste vara.

Staffan Sohlman: Jag är ledsen om jag uttryckte mig oklart. Det var ungefär
det jag ville säga. När man har en föredragning i Exportkontrollrådet ser man
till att relevant historia när det gäller andra affärer tas fram. Sedan skall
det vägas in och ledamöterna ta ställning. Där kan det unika i varje fall ge
utslag. Det skapar en bakgrund för framtida ställningstaganden, som vi kallar
för praxisbildande. Jag tror att vi säger samma sak, men jag kanske uttryckte
mig olyckligt.

Kurt Ove Johansson: En sista fråga, fru ordförande, om den promemoria som vi
har fått från ISP. Det är ju Paul Beijer som står bakom den. Det gäller näst
sista stycket, s. 3, som börjar: ?Om en genomgripande och dramatisk
förändring....?, och slutar: ?...ännu en omvärdering.? När jag läste det där
stycket i går kväll upptäckte jag att jag kanske inte riktigt fattade vad som
stod där. Jag läste det igen, och då upptäckte jag att jag blev ännu mer
konfunderad. Det är möjligt att det är min hjärna som inte fungerar, men vad
är det egentligen ni försöker säga?

Staffan Sohlman: Författaren sitter bredvid mig, så frågan kanske bör ställas
till honom.

Paul Beijer: Det är egentligen något rätt enkelt som man tyvärr har krånglat
till. Det sätt på vilket vi jobbar med Exportkontrollrådet är följande: Vi tar
upp en fråga, säg reservdelar till ett visst land. Kanske kommer man fram till
att det bör vara okej. Så blir det ett utförselbeslut till följd av
avgörandet. Sedan kommer företaget tillbaka ett år senare med ytterligare
reservdelar till samma system i samma land. Vi har prövat det en gång i
Exportkontrollrådet. Om det inte har hänt någonting drastiskt i landet under
mellantiden går vi inte tillbaka med samma fråga en gång till. Har vi en gång
prövat en fråga består den bedömningen till dess att någonting nytt händer som
motiverar en omprövning. Det var väl ungefär det som var syftet.

Anders Björck: Fru ordförande! Eftersom Kurt Ove Johansson i dag har varit
ovanligt fåordig och koncis finns det kanske möjlighet att sticka emellan med
någon liten fråga, eller några stycken t.o.m., eftersom tiden nu plötsligt
medger detta för ovanlighetens skull.

Sverige svarar ju för någon procent av den internationella försvarsmateriel-
exporten. Min fråga blir då: På vad sätt skiljer sig de svenska reglerna och
tillämpningen av dem från EU-ländernas? Jag tror att vi kan lämna stormakter
och annat åt sidan. Det är ändå, som krigsmaterielinspektören har visat,
ganska speciella förhållanden, med inte minst politiska inslag. Men om vi
håller oss till EU-kretsen, vad är skillnaden i regler och i praxis?

Staffan Sohlman: Någon precis och detaljerad redovisning kan jag tyvärr inte
ge nu. Vi är just i färd med att sammanställa den för Exportkontrollrådets
räkning. Men i generella termer kan man säga att EU-länderna tillsammans har
kommit överens om åtta kriterier för exporten av krigsmateriel. De är av
generell karaktär och liknar de svenska. Man talar om hänsyn till mänskliga
rättigheter och yttre och inre konflikter. Man talar också om hänsyn till
andra EU-länders strategiska intressen.

Dessa kriterier är av ganska allmän karaktär, måste jag säga. I slutändan är
det nationell policy som gäller. Den avviker litet grand av en rad historiska
skäl. Två av medlemmarna i EU har ju haft imperier, och det har gjort att de
bevarar vissa relationer av traditionell karaktär även på det här området. I
Tyskland är känsligheten för vapenexport kanske större än i andra länder av
speciella skäl. När det gäller de mindre staterna kan man kanske säga att
Danmark har mycket liten export, men i den del de har en export för de en
restriktiv politik. Likadant är det med Nederländerna. Storbritannien och
Frankrike har en mycket omfattande export och räknas till de större
exportörerna. De åtta kriterier som jag nämnde lämnar alltså utrymme för en
hel del nationella tolkningar.

Det brukar sägas att Sverige är mest restriktivt bland EU-länderna i sin
politik på det här området. Jag skulle säga att under alla omständigheter hör
vi till de restriktivaste, utan tvekan. Sedan kan man diskutera om det är en
tävling om vem som är mest restriktiv. När det gäller länder utanför EU kan
man säga att Norge har en politik som till stor del liknar Sveriges. Finlands
politik avviker något. Det är tyvärr så mycket jag tror att jag kan säga i
dag, innan vi har en mer fyllig sammanställning av politiken.

Anders Björck: Vore det inte bra om vi i utskottet kunde få ta del av
sammanställningen och eventuellt få den, om det är möjligt, innan vi
slutjusterar vårt betänkande? När beräknar ni vara klara med den?

Staffan Sohlman: Det är en fråga som får riktas till Utrikesdepartementet. Det
är de som inhämtar rapporter. Jag hoppas att det skall vara möjligt inom några
veckor. Räcker det?

Anders Björck: Ja, det bör det göra. En annan fråga: Skulle det vara till
fördel när det gäller tillämpningen av t.ex. följdleveransbegreppet om vi fick
gemensamma EU-regler?

Staffan Sohlman: Ja, det är en klar fördel. Det skulle självfallet underlätta
samarbetet. Att reglerna skiljer sig är i sig ett hinder för samarbete. Det
finns en strävan från svensk sida att i Bryssel verka för en restriktiv och
gemensam linje, men det arbetet går mycket långsamt.

Anders Björck: Finns det exempel på att ett land som har blivit nekat att köpa
försvarsmateriel från Sverige har avstått från att över huvud taget anskaffa
motsvarande materiel från något annat land?

Staffan Sohlman: Jag har inget exempel på detta.

Anders Björck: När det gäller informationspolicyn delar jag Kurt Ove
Johanssons uppfattning att det är ganska många missförstånd i debatten. Det är
en besvärlig materia, bl.a. på grund av de olika sekretessgrunder som finns.
Finns det resurser för att från ISP:s sida bedriva en mer kontinuerlig och mot
allmänheten riktad informationsverksamhet på det här området?

Staffan Sohlman: Våra resurser är inte dimensionerade för några större nya
arbetsuppgifter. Det är knappt att de är dimensionerade för dem vi har, vilket
syns i våra ärendebalanser. Så det får bli en fråga om övertid om vi inte får
ytterligare resurser.

Anders Björck: Med tanke på de erfarenheter ni har av medier och den
offentliga debatten om detta, vad är det vanligaste missförståndet, t.ex. när
det gäller följdleveranser, som ni får rycka ut och kommentera? Jag vill inte
säga tillrättalägga eftersom det kan finnas olika uppfattningar om vad som är
rätt eller fel, men vad får ni kommentera?

Staffan Sohlman: I allmänhet uppmärksammar allmänheten enskilda affärer, och
det leder till telefonsamtal, frågor, brev etc. Just det andra ärendet här,
Indonesien, leder till frågor. Jag vet inte om jag skall tala om allmänheten,
men det finns vissa som kommer in med väldigt många frågor om att få ut
handlingar och som ställer sakfrågor. Allmänheten går på oss med anledning av
stora enskilda affärer, t.ex. Kockumaffären i januari 1996. Det är också av
intresse för massmedierna.

Anders Björck: Fru ordförande, jag har en fråga till. Försvarsmateriel
produceras ju i Sverige, inte av er, utan av företag. Min fråga är då: Tycker
ni att det hos den svenska försvarsindustrin finns en förståelse för,
kunskaper om, acceptans för gällande exportregler, som avser just
följdleveranserna? Eller är det ofta stora meningsmotsättningar på den ledden?
Vi känner till de politiska skillnaderna, men låt oss lämna dem för ett
ögonblick. Vad jag tänker på är företag.

Staffan Sohlman: Jag upplever att företagen har stor förståelse för och
respekterar det politiska intresset för det här området. Vi har ingen
svårighet att i våra kontakter med företagen förklara den sits vi ser, t.ex. i
Exportkontrollrådet. De läser också tidningar.

Birgit Friggebo: Vi har som sagt fått ett PM som preciserar vad ni numera
tillämpar när det gäller följdleveransbegreppet. Det är det vanliga:
reservdelar, ammunition, underhållsutrustning. Sedan kommer då
ersättningsleveranser och kompletteringsleveranser. Det står att
ersättningsleveranser emellertid även kan avse hela exemplar av ett system,
dvs. det är ett helt och nytt vapen. Det är ingen reservdel eller del av ett
vapen, utan det är ett nytt vapen.

Det har varit mycket diskussion under årens lopp om att man betraktar
reservdelar och ammunition och riktlinjerna för det som helt nya vapen. Däri
har mycket av missförstånden legat, liksom det som Medborgarkommissionen kom
fram till om att det var hyckleri och dubbelmoral i den här verksamheten. Men
nu har vi, skulle jag vilja säga, för första gången fått en ganska uttömmande
redovisning för hur ni i dag ser på de här frågorna. Det tycker jag är
alldeles utmärkt.

Ni talar mycket om att kunden skall ha förtroende för Sverige och vårt
tillståndssystem. Det ligger naturligtvis mycket i det om man skall sälja
saker. Men det finns också en annan sida av saken, och det är förtroendet här
i riksdagen t.ex. för hur frågorna hanteras och förtroendet hos svenska folket
för att det här är klart och tydligt och går rätt till väga.

Jag skall göra som Staffan Sohlman, jag skall läsa de nuvarande riktlinjerna
när det gäller de här frågorna:

Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare, med vederbörligt
tillstånd exporterad krigsmateriel, om inte ovillkorligt hinder möter.
Detsamma bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med
tidigare utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.

Jag skulle vilja fråga Staffan Sohlman hur en normalbegåvad svensk som läser
det här skall uppfatta vad de här riktlinjerna egentligen omfattar.

Staffan Sohlman: Jag skulle vilja svara så här: I första hand omfattar de
reservdelar och ammunition. Men de omfattar inte uteslutande reservdelar och
ammunition. De omfattar också andra produkter, det står ju ?t.ex. av
ammunition?, som har ett samband med tidigare leveranser från Sverige. Vad är
då detta, som kallas för följdleveranser?

Som jag sade är det min uppfattning att följdleveransbegreppet alltid har
funnits i bakgrunden. För att vara konsekvent har man formulerat sig, har man
namngett olika typer av följdleveranssituationer. Det är det som återfinns i
promemorian. Jag var inte med i början av 1980-talet, men jag är ganska säker
på att om regeringen då diskuterade en leverans och man hade levererat
liknande kanoner tidigare till en och samma serie båtar var det mycket som
talade för att man skulle ge tillstånd till ytterligare kanoner för samma
serie båtar, när man fullföljde planerna.

Dessutom: När jag än en gång läste om den där formuleringen i går kväll
upptäckte jag att det finns mer än följdleveranser. Det finns en öppen dörr i
slutet. Jag vet inte om den någonsin har använts, i alla fall inte under min
tid. Det står ?eller?, dvs. icke följdleveranser, saker som inte har någonting
med tidigare levererat svenskt materiel att göra, skall också kunna levereras
om det annars vore obilligt. Jag har inte tillräckligt lång erfarenhet för att
veta om detta någonsin har utretts, men det är såvitt jag förstår någonting
helt annat än följdleveranser. Det är en stor och öppen dörr, om man av något
skäl skulle komma fram till att någonting är obilligt.

Birgit Friggebo: Jag har själv uppmärksammat det där. Frågan är huruvida
?eller? skall hänga ihop med den tidigare delen, eller om ?eller? särskiljer
och syftar på en helt ny sak. Man får nog be språkforskarna och kanske också
det utskott som beredde den här frågan att utreda hur det här skall läsas. Det
är en betydande oklarhet.

Ni säger själva i det här PM:et att de exempel på följdleveranser som i dag
uttryckligen omnämns i riktlinjerna, reservdelar och ammunition, är sådana som
är fast förankrade genom många avgöranden. På ett annat ställe säger ni: Någon
lika entydig riktlinjepraxis som för reservdelar eller ammunition kan inte
sägas föreligga när det gäller de andra sakerna.

Jag skulle då vilja fråga, mot bakgrund av att ni själva är ganska tydliga,
om det inte hade varit en fördel att de riktlinjer som riksdagen har antagit
faktiskt på ett tydligare sätt anger att det kan vara fråga om helt ny
materiel som är systemberoende, så att man talar om att det faktiskt är nya
vapen. Man ersätter gamla vapen med nya vapen. Hade det inte varit en fördel
för er i den allmänna diskussion som förekommer? Då slipper ni höra att nya
vapen är reservdelar.

Staffan Sohlman: De riktlinjer vi har började tillämpas 1993. En ny myndighet
tillkom 1996. Det är inte så konstigt, tycker jag, att vi i vår strävan att
precisera följdleveransbegreppet utvecklar terminologin. Nota bene: När det
gäller nya kanoner i en och samma serie har beslut fattats ... Jag skall be
att få återkomma till det.

Jag kan ge litet mer information, fru ordförande, eftersom Paul under de
senaste kvällarna har gjort en del undersökningar om hur praxis har utfallit.
Det kanske är av intresse. Jag har alltså viss statistik som jag kan läsa upp.

Birgit Friggebo: Är det praxis under senare tid i form av beslut?

Staffan Sohlman: Det gäller ärenden som har behandlats i Rådgivande nämnden
eller Exportkontrollrådet under perioden 1988-1996. Men ursäkta, jag kanske
avbryter fru ordföranden.

Birgit Friggebo: Jag skulle komma in på just samma utveckling. Vi får ju här
er precisering med olika ersättningsleveranser. Min nästa fråga skulle
faktiskt bli: Hur har det här successivt kommit att användas? Då är det kanske
ganska bra om vi får en praxisutveckling från 1988.

Staffan Sohlman: Som jag sade tidigare kan det ha varit så att man i
Rådgivande nämnden har konstaterat att en viss situation som är katalogiserad
i promemorian har förekommit utan att man nödvändigtvis har kallat det för
följdleverans. Nästa gång det kommer upp åberopas det argumentet. Efter ett
tag blir det praxis, och man säger: Här har vi en följdleverans av typen
kompletteringsleverans.

Paul har angett antalet ärenden som behandlades mellan åren 1988 och 1996 i
Rådgivande nämnden eller Exportkontrollrådet, fördelade på tillstyrkan och
avstyrkan. En stark reservation är att man inte kan urskilja vilka ärenden som
har avgjorts främst på grund av följdleveransaspekten. Som jag sade, det är en
del i ett resonemang. Det ger inte i sig utslaget. Att verkligen komma och
säga att det var följdleveransbegreppet som gjorde att utslaget föll på ett
visst sätt skulle kräva en enorm forskningsinsats med intervjuer osv. Det är
totalt omöjligt. Vad jag kommer att läsa upp är alltså en mycket grov
skattning, men den bästa vi kan göra under tillgänglig tid.

Av de ärenden som haft följdleveransinslag har 101 ärenden varit uppe, varav
60 har tillstyrkts och 41 avslagits.

Det finns reservdelar. Elva stycken har varit uppe - jag kan lämna ut det
här sedan - med en tillstyrkan och tio avstyrkanden. Det slog mig som ett
märkligt utfall. I själva verket borde reservdelar vara något som mer eller
mindre automatiskt gick in i följdleveransbegreppet. Anledningen, har jag
förstått, är att man bara har tagit upp när det varit en exceptionell
situation. Det kan gälla t.ex. leveranser av reservdelar till utsmugglad
materiel. Då har det blivit nej. Det gäller alltså den typen av ärenden.

Det här visar att det rör sig om ungefär 40 % där det blivit negativt
utslag, trots att det har varit följdleveransaspekter involverade. Det tycker
jag belyser vår tes.

Ordföranden: Tack. Då skulle jag vilja ställa nästa fråga. Förvirringen
handlar ju mycket om det här med reservdelar och ammunition och att ni
betraktar nya vapen som reservdelar och ammunition - åtminstone är det så
debatten har förts av era kritiker. Då uppstår frågan när KMI - för det måste
ha varit före ISP:s tid - inom det s.k. följdleveransbegreppet började säga ja
till helt nya vapen. I 1971 års riktlinjer talas det enbart om reservdelar,
ingenting annat. I 1993 års riktlinjer talar man explicit om reservdelar och
t.ex. ammunition. Då är frågan: När under denna period började man att
tillämpa följdleveransbegreppet för att också säga ja till nya vapen, ofta med
systemberoende?

Staffan Sohlman: Kan jag be att få besvara den frågan senare? Då tror jag att
jag kan vara mer precis.

Ordföranden: Jag har inga krav på att få veta vad det gäller för länder och
för typ av vapen.

Staffan Sohlman: Det är riktigt. Ursäkta mig. År 1986 var första gången man
gjorde den här bedömningen.

Ordföranden: Då betraktade alltså KMI det här som fallande inom
följdleveransbegreppet.

Staffan Sohlman: Det var inte bara KMI som betraktade det så.

Ordföranden: Nej. Förlåt. Regeringen.

Staffan Sohlman: Det var alltså för elva år sedan, så det betraktelsesättet
har legat inom ramarna ett bra tag - beroende på skäl som jag har förklarat.
Det är system där ett delsystem ingår som förutsätter omkonstruktion av den
större delen.

Ordföranden: Det där är intressant. Jag beklagar att vi kanske tar upp tiden
med detta, men det gör att saker och ting börjar hänga ihop. I
granskningsdebatten 1986 höll Olle Svensson ett anförande som han var mycket
stolt över, eftersom han tyckte att han hade bidragit till
begreppsutvecklingen. Han sade: Då har regeringen dock utgått ifrån att
begreppet följdleveranser numera måste anses innefatta inte enbart ammunition
och reservdelar utan också likartade vapen när väl en gång ett systemval har
skett. Det sammanfaller alltså med den här tidpunkten.

Men det intressanta är att när det här kom upp vid utfrågningen 1987
förnekade regeringsrepresentanterna bestämt att man skulle ha lagt in det här
med nya vapen i följdleveransbegreppet. Då kom det upp ett nytt begrepp, som
fanns i 1982 års riktlinjer, nämligen att man skulle göra en totalbedömning.
Den totalbedömningen skulle göras oberoende av huruvida det var ett defensivt
vapen eller ett offensivt vapen. Man flydde alltså över till att använda
totalbegreppet. Men jag tackar så hemskt mycket för att ni ville svara på
frågan om när följdleveransbegreppet började utvecklas.

Kenneth Kvist: Jag kanske kan fortsätta med detta. Det som har fört oss in på
frågan om följdleveranser, kompletteringsleveranser och hela denna problematik
är en behandling av ett konkret ärende i fjolårets granskning, nämligen frågan
om Oman. Där kom detta att spela en roll. Man hävdade då att vissa system till
båtar i Oman - om jag uttrycker mig så har jag väl inte gått för långt, hoppas
jag - var standard i Oman och att man därför var tvungen att bifalla begäran
om kompletterande leveranser.

Sedan visade det sig - det var en fredsforskare vid SIPRI som gjorde det
gällande - att Oman inte har några sådana här standardiserade system på sina
fartyg utan att de kommer från tre olika stater, nämligen Storbritannien,
Nederländerna och Sverige. Är de här uppgifterna korrekta?

Staffan Sohlman: Det finns olika system, men de är inte jämförbara. De avser
olika användningar på fartygen.

Jag måste säga att det här är en disciplin som är ganska svår. Man får
detaljerade frågor som det kan vara svårt att ha svaren på i huvudet direkt.
Men det är vad vi vet.

Kenneth Kvist: Då kanske jag inte kommer längre. Annars kunde ju slutsatsen
vara att det inte förelåg något behov av komplettering från just Sverige.
Sverige kunde egentligen ha valt att tacka nej med hänsyn till de
utrikespolitiska omständigheterna utan att det skulle ha inneburit ett stort
avbräck för landet i fråga. Däremot skulle det ha rimmat bättre med svensk
politik. Men om systemen avser kvalitativt olika saker - nu lade jag till
ordet kvalitativt - kan det alltså vara ett skäl.

Det fanns en annan egendomlighet i det här fallet med systemen till Oman,
och det var att de första affärerna mellan Sverige och Oman egentligen inte
hade skett med, som det heter i riktlinjerna, vederbörligt tillstånd. Snarare
skulle jag vilja beteckna det som att man kringgått vederbörligt tillstånd.
Man levererar system med civila komponenter, vissa delar licenstillverkade i
Tyskland, och sedan sammanfogas de och blir till någonting annat när de kommer
fram till Oman. Man gör alltså en kringgående rörelse, så att säga, med hjälp
av dotterföretag osv. Sedan blir det ändå ett svenskt system, som man inte har
behövt söka tillstånd för från början, men som man ändå kan bygga upp.

När sedan det här systemet finns där nere och behöver kompletteras säger
Krigsmaterielinspektionen att det här är ett legitimt exporterat system. Nu
finns alltså inte längre orden från riktlinjerna med om att vederbörligt
tillstånd har krävts för den exporterade materielen. Det blir en väldig
skillnad. Det fanns alltså inga sådana vederbörliga tillstånd.

Då är frågan: Är detta ett väldigt unikt fall, dvs. att man har kompletterat
utrustning som har exporterats genom en kringgående manöver och därmed i
efterhand genom kompletteringsleveranser fått sanktion för en, i alla fall
enligt min mening, från början ganska tvivelaktig affär?

Staffan Sohlman: Låt mig återkomma till din förra fråga. Jag var inte med vid
föredragningen, men jag utgår ifrån att redovisningen var korrekt, dvs. att
man visade att till den del det var fråga om system förelåg det en
följdleveranssituation. Det hade det inte gjort om det funnits liknande
utbytbara sy- stem från andra länder.

När det gäller din andra fråga kan man väl inte säga att kravet på
vederbörligt tillstånd har kringgåtts. Något brott mot svensk lag
konstaterades inte, och om jag är rätt informerad visste dåvarande inspektion
om de här leveranserna till Gulfen. Som du vet var systemet klassat som delvis
icke krigsmateriel.

Kenneth Kvist: I och för sig är det väl så att om man kringgår saker så gör
man det för att inte bryta mot lagen. Det är väl det som har skett.

Vi kanske inte kommer längre med att borra i detta. Jag skulle vilja ställa
ett par andra frågor med anledning av vad vi har hört här tidigare under
utfrågningen.

Vår granskning avser ju regeringen, såsom vi alltid brukar betona, och detta
är ett underlagsmaterial för att bedöma regeringen. Vi har nu fått en
förändrad organisation på krigsmaterielexportens område genom att ISP har
ersatt KMI. Då undrar jag: Hur har detta påverkat relationerna mellan
myndigheten - jag förutsätter då en kontinuitet mellan de här båda
myndigheterna - och regeringen? Har det blivit så att mer beslut nu och i
framtiden är direkta myndighetsbeslut och att regeringens inblandning i den
praktiska hanteringen har minskat, vilket för KU:s del skulle innebära att det
blir svårare att lasta regeringen för beslut som fattas på
krigsmaterielområdet? Hur, konkret, kan man bedöma ansvarigt statsråd och
regeringens ansvar, och när griper regeringen in i ärendena?

Staffan Sohlman: Fru ordförande! Jag har ett kort svar på frågan och ett litet
mer utförligt. Skall jag ta det litet mer utförliga?

Ordföranden: Det här berör ju de konstitutionella aspekterna och regeringens
kontakter med myndigheter. Dessutom är det nytt. Jag tror att det kan finnas
ett intresse av att få veta litet mer.

Staffan Sohlman: Tack så mycket, fru ordförande! Jag kan konstatera att
formerna för beslut, beredning och information mellan Regeringskansliet och
den nya myndigheten har varit föremål för överväganden. Några av dessa är
grundläggande. Jag har sagt att myndigheten har nära kontakt med
Regeringskansliet, inklusive med det ansvariga statsrådet, av en rad skäl.
Utrikes- och försvarspolitiska hänsyn spelar en framträdande roll i de
åtgärder som myndigheten har att vidta. Vi måste få ett nödvändigt underlag
för våra beslut, så att dessa inte kommer att strida mot utrikespolitiska
bedömningar och värderingar. Skulle så behövas kan regeringen också lämna
kompletterande direktiv.

Det faktum att det finns en självständig myndighet för krigsmaterielexporten
och annan strategisk exportkontroll minskar inte regeringens ansvar för detta
politikområde eller dess skyldighet att rådgöra med Utrikesnämnden i vissa
utrikespolitiska frågor. När en fråga reses måste den kunna föras upp i
Utrikesnämnden. Det kan ske som en möjlig följd av att Exportkontrollrådet
rekommenderar detta eller genom att regeringen på initiativ av det ansvariga
statsrådet gör denna bedömning.

I början av en affär är ett avgörande beslut om huruvida produkten eller
systemet utgör krigsmateriel eller ej. Om det klassificeras som icke
krigsmateriel faller inte produkten under lagen om krigsmateriel och vi på
inspektionen har inget att göra med produktion, export, tillhandahållande m.m.
Beslut i sådana ärenden fattas inom inspektionen på tekniska grunder. I mer
komplicerade fall rådfrågas inspektionens teknisk-vetenskapliga råd, som
består av sex professorer och andra sakkunniga personer med bred erfarenhet på
området.

När en produkt en gång klassificerats som krigsmateriel blir den föremål för
en rad kontroller och skyldigheter. Företag skall ha tillstånd att producera
produkten, att tillhandahålla den och att sluta licens- och samarbetsavtal med
utländska företag. Tillståndet att producera krigsmateriel kan vara villkorat
på olika sätt. Företaget är skyldigt att kvartalsvis redovisa marknadsföring,
och det är också skyldigt att redovisa leveranser. Företaget är skyldigt att
anmäla sin avsikt att lämna bindande offert vid försäljning till utlandet.

Allt detta leder till en rad beslut vid myndigheten. Vid exportaffärer
fattar inspektionen i princip endast två formella beslut. Vi godkänner att
bindande offert lämnas. Vidare fattar vi i princip beslut om
utförseltillstånd. En central del av regelverkets tillämpning består av
informella kontakter med företaget. Företagen är skyldiga att redovisa
marknadsföringen utomlands. Dessa redovisningar diskuteras vid periodiska
möten. Ett stort antal frågor besvaras vid dessa möten. Många frågor är
okontroversiella. Man kan nämna Norden, neutrala länder i Europa etc. I andra
fall kan vi diskret avråda från vidare marknadsföring, eftersom vi ser att
sannolikheten för att företaget skall få utförseltillstånd är mycket liten.

I svårare frågor säger vi åt företaget att komma in med begäran om
förhandsbesked. Ett förhandsbesked utgör inget formellt beslut med stöd i
lagen om krigsmateriel, och det är en viktig poäng. Någon uttrycklig legal
grund för ett beslut föreligger ej, eftersom marknadsföringen i sig inte är
underkastad tillståndsplikt. Det är ett besked som utsäger min, efter
beredning, bästa bedömning om sannolikheten för att ett utförseltillstånd
kommer att lämnas. Olika villkor och hänsyn kan läggas till beskedet. Beskedet
har en sådan utformning att det rättsligt till sin karaktär bör betraktas som
till intet förpliktande. Sedan agerar företaget på egen risk, men det har då
en beredd bedömning i ryggen och skall kunna känna sig tryggt om inte
förhållandena i det aktuella landet försämras. Utan denna möjlighet skulle
osäkerheten försvåra för företaget att planera sin verksamhet.

När det gäller beredning av den här typen av besked kan inspektionen i några
fall komma fram till att vi kan lämna beskedet direkt till företaget utan att
höra Exportkontrollrådet, även om företaget har kommit in och begärt ett
förhandsbesked. Men då skall det finnas mycket starka paralleller till
tidigare ställningstaganden i rådet. Grundregeln är dock att förfrågan om
förhandsbesked behandlas i Exportkontrollrådet för samråd. Där är proceduren
sådan att det inte fattas något beslut, men ordföranden sammanfattar
diskussionen och vid påföljande sammanträde redovisas vilka besked som
lämnats. I de sällsynta fall då rådet har kommit fram till att en fråga bör
anmälas i Utrikesnämnden skriver ordföranden en skrivelse till regeringen vari
denna rekommendation redovisas.

Efter sammanträdena informeras ansvarigt statsråd om rådets diskussion.
Detta ger möjlighet för statsrådet att hålla sig à jour med regelverkets
tillämpning men också att uttrycka vilja att anmäla en fråga i Utrikesnämnden.
I mer principiella frågor har inspektören möjlighet att själv föra en dialog
med statsrådet. Men genom de kontakter som upprätthålls på olika nivåer är det
min bedömning att regeringen på ett meningsfullt sätt kan hantera det
övergripande ansvaret för området utan att som förut behöva fatta ett stort
antal enskilda beslut om året. Det bör dock sägas att jag är skyldig att
överlämna ärenden till regeringen för beslut om ärendena är av principiell
betydelse eller annars av särskild vikt. Det har också skett.

Fru ordförande! Det här kanske blev litet utförligt, men jag ville ge den
här bilden. Samtidigt vill jag säga att syftet med att inrätta en självständig
myndighet ju var att anpassa verksamheten på det här området till vad som är
sedvana i Sverige, nämligen att beslut i enskilda ärenden inte fattas av
regeringen utan av myndigheter. Regeringen har avlastats hundratals ärenden
där flertalet är av absolut rutinkaraktär.

Kenneth Kvist: Jag tackar för det här. Jag tycker att det var värdefullt. För
framtida granskningar borde då egentligen konstitutionsutskottet kunna få
någon form av förteckning eller liknande över ärenden där regeringen har varit
direkt berörd, eftersom det är svårt att granska konkreta ärenden som
regeringen inte har varit inbegripen i. Det är väl någonting som får
diskuteras inför framtiden som en slutsats av detta.

Jag kommer då in på den fråga som Kurt-Ove Johansson tog upp tidigare. I
Sverige utövar vi ju myndighet under lagarna, enligt regeringsformen.
Därigenom har vi självständiga myndigheter som arbetar. Men här har vi ett
område där lagarna i stället är riktlinjer, och dessa är, av utrikespolitiska
och andra skäl, naturligtvis något tänjbara i den ena eller den andra
riktningen. Vi är ju överens om att det på det här området finns ett starkt
politiskt element som är utomordentligt komplicerat att lagfästa. Men nog kan
det finnas skäl att göra riktlinjerna ännu mer precisa än vad de för
närvarande är, eller är det till fyllest att ha dem så tolkningsbara som de är
i dag?

Staffan Sohlman: Två korta kommentarer. Dels finns det en passus i lagen som
är styrande. Den är visserligen kort, men den är formulerad med viss
noggrannhet och har gått igenom Lagrådet. Dels tycker jag att riktlinjerna
hittills har fungerat. De frågor som är uppe i offentligheten tycker jag inte
berörs av riktlinjerna, fundamentalt sett. När det gäller de stora debatterna
i massmedierna tycker jag att riktlinjerna har gett tillräcklig ledning. Den
fråga som diskuteras mest har överlämnats till regeringen för avgörande.

Kenneth Kvist: Jag skall inte dra någon slutsats, men riktlinjerna kan ju
också vara så vida att de faktiskt har möjliggjort en viss glidning när det
gäller det här med följdleveranser, kompletteringsleveranser osv.

Jag skulle slutligen vilja fråga en sak som anknyter till behandlingen. Det
kan bli min sista fråga i detta stycke. Det gäller det här med förhandsbesked.
Det är riktigt att de måste vara, och är säkert också, rättsligt oförbindande,
dvs. preliminära till sin karaktär. Men om då Exportkontrollrådet, eller i ett
principiellt fall regeringen, går in och ändrar ett förhandsbesked och detta
sker flera gånger under en tidsperiod, vad skulle det då betyda för
trovärdigheten i relationerna mellan myndigheten och industrin som är beroende
av det här?

Det leder över till nästa fråga. Vi tänker oss att man lämnar ett positivt
förhandsbesked som sedan visar sig behöva omprövas, kanske beroende på
omständigheter som man inte kunde känna till när beskedet lämnades - det
behöver ju inte vara några konstiga konspirationer bakom detta. Blir det då
ändå inte ett intresse för myndigheten att när frågan förs vidare se till att
förhandsbeskedet visar sig vara det korrekta, just för att den här
trovärdigheten i relationen, som måste finnas mellan industrin och
myndigheten, inte skall rubbas?

Det är kanske en svår samvetsfråga att svara på. Men när vi granskar
regeringen, har den bäring på hur den kedja av material och utsagor ser ut som
regeringen och kanske i sista hand konstitutionsutskottet har att behandla?
Jag skulle vilja be dig att borra litet i den frågan.

Staffan Sohlman: Gärna. Ett förhandsbesked är ju en utsaga. Det är min
bedömning i dag att det efter vederbörlig beredning inte borde bli något
problem att få ett utförseltillstånd i slutändan av processen. Men ganska ofta
tillfogas en formulering. Den kan se olika ut, t.ex.: Om situationen
beträffande respekten för mänskliga rättigheter försämras påtagligt bör ni
vara observanta. Då är det inte säkert att ni får utförseltillstånd.

Vi kan också ringa företaget när någonting händer och säga: Av uppenbara
skäl är ditt förhandsbesked inte giltigt längre, därför att det har blivit
revolution i landet. Någonting drastiskt har hänt. Det är företaget medvetet
om. Det är själva förutsättningen för ett förhandsbesked.

Företaget agerar i fortsättningen på egen risk. Det har hänt ett antal
gånger att man har sagt till företagare: Du har visserligen ett positivt
förhandsbesked sedan tre eller fyra år tillbaka, men det har hänt så mycket
att vi inte är riktigt säkra på vad de politiska partierna tycker i det här
fallet. Var vänlig kom in med en ny begäran om förhandsbesked! Sedan går vi
till exportkontrollrådet och drar igenom hela den nya landbedömningen igen.

Får jag till den delen också säga att den bedömningen är mycket utförlig.
Den tar in Amnestyrapporter, State Department-rapporter om respekt för
mänskliga rättigheter och, vilket är viktigt, den svenska ambassadens aktuella
bedömning. Den begärs alltid in inför en behandling i exportkontrollrådet. Den
situation som du beskriver är inte ovanlig. Det ligger i själva
förhandsbeskedets karaktär. Det förutsätter ett förtroende och en öppenhet
mellan oss och industrin. De vet att vi gör vårt bästa i våra bedömningar av
vad exportkontrollrådet kommer att tycka. Men så fort vi känner osäkerhet på
den senare punkten går vi till exportkontrollrådet.

Jag kanske, fru ordförande, får nämna att rådet sammanträder minst en gång i
månaden och har en mycket tung dagordning.

Ordföranden: Det verkar som om vi kan lämna frågan om praxisutvecklingen för
den här gången. Vi går i stället över till frågan om export till Indonesien.

Peter Eriksson: Frågan om vapenexport till Indonesien har ett visst samband
med den förra diskussionen. Det har varit tal just om följdleveranser. Nu har
också berörd minister sagt att det har förekommit export av tre kanoner till
Indonesien, så den grundläggande frågan är klarlagd. Jag hoppas att vi kan
diskutera utifrån den litet större öppenhet som har inträtt.

Presumtionen i den svenska riktlinjen är nej till vapenexport. Dessutom har
vi regler som innebär att om mänskliga rättigheter bryts allvarligt, om det är
krig eller interna oroligheter, skall man inte ge tillstånd till export till
enskilda länder. Just frågan om export till Indonesien har varit en
kontroversiell fråga ganska länge. Jag skulle vilja höra: Hur ser
krigsmaterielinspektören på hur situationen för mänskliga rättigheter har
utvecklats under 1990-talet?

Staffan Sohlman: Fru ordförande! Jag kan ge relativt allmänna svar. Men om jag
skall gå in på detaljer i enskilda ärenden i fallet Indonesien skulle jag om
möjligt vilja be att vi kunde behandla det med sekretess. Det är en
avvägningsfråga. Jag kan säga litet allmänt, men att komma fram till större
konkretion är en sluten del.

Ordföranden: Vi är alla medvetna om att det kan bli fråga om att ha en sluten
del av den här utfrågningen. Men jag tycker ändå att vi i öppenhetens namn
skall försöka att fortsätta med det öppna, så får vi se hur det går.

Staffan Sohlman: Situationen när det gäller respekt för mänskliga rättigheter
i Indonesien är föremål för en internationell uppmärksamhet. Den är inte bra.
Det är alldeles klart.

Din fråga avsåg situationen på 1990-talet. Man kan säga att den allmänna
bedömningen är att det på lång sikt bör gå i rätt riktning. Det är en oerhört
snabb ekonomisk expansion, både när det gäller produktion och därmed välstånd
i breda kretsar. Naturligtvis är fattigdomen mycket stor, men det pågår ändå
en mycket snabb ekonomisk tillväxt. På samma sätt sker en utbildningsexpansion
som gör att man har en förhoppning att de demokratiska tendenserna kommer att
stärkas på sikt. Men det har varit bakslag.

Framför allt 1991 skedde på Östra Timor ett övergrepp. År 1995 försämrades
situationen på Östra Timor, om vi håller oss till det. Den lär ha blivit
bättre. Jag noterade i gårdagens Herald Tribune att en amerikansk diplomat
kommer att åka till Östra Timor för att kontrollera uppgifter. Det har varit
oro där, beroende på etniska konflikter. Hundratals har flytt från enklaven
Anbeno efter att ha blivit hemlösa. Samtidigt tillsätts en ny biskop i det nya
biskopsdömet Bacau. Det är inte så svårt nu som på 1970-talet, säger biskopen.

I Indonesien generellt, om vi går ifrån Östra Timor, förekommer nu etnisk
oro. Men det förekommer också en del repression av de politiska partierna. I
mitten av förra året avsattes ordföranden i ett av oppositionspartierna. Det
är en allmän oro som man i bedömningarna säger uppstått inför vårens val.
Temperaturen i de politiska motsättningarna ökar. Därmed ökar lustigt nog
också det grundlagsenliga undertryckande som regeringen på olika sätt kan
utöva mot oppositionen. Samtidigt säger man att den åldrige presidentens
sannolika avgång också skapar en osäkerhet som kan leda till oroligheter.

Slutligen skapar den ekonomiska utvecklingen också spänningar. Under
alltihop ligger etniska konflikter. Det är ju ett jätteland. Vad som framför
allt nämns är en stor konflikt på Borneo, Kalimantan, där
ursprungsbefolkningen har kommit i konflikt med invandrare från andra öar. Det
skapar oro.

Det blev ett långt svar, men jag försökte ge bilden av att det är dåliga
förhållanden när det gäller respekten för mänskliga rättigheter och för
demokratiska principer. Men man hoppas att det på lång sikt sker en positiv
utveckling.

Peter Eriksson: Det är en rad olika händelser, också i andra delar än
Östtimor, som ger anledning till oro. I en australisk TV-dokumentär talar man
om 40 döda på Irian Jaya 1995. Men 1996 beslutade Sveriges regering om
tillstånd till export av tre kanoner. De senaste årens försämringar i
Indonesien när det gäller mänskliga rättigheter har i februari i år lett till
att fem riksdagspartier har skrivit en gemensam reservation i
utrikesutskottet. Man skriver att all form av krigsmaterielexport till
Indonesien som omfattas av de svenska exportreglerna står i strid med de
riktlinjer för svensk krigsmaterielexport som riksdagen ställt sig bakom. Hur
ser du på den uppfattningen? Delar du den uppfattningen i dag?

Ordföranden: Jag är inte säker på att vi skall be en statlig tjänsteman att
värdera partiernas olika ageranden här i riksdagen. Varsågod Peter Eriksson,
gå vidare!

Peter Eriksson: Anser krigsmaterielinspektören att det i dag är så pass
oroligt att han inte skulle förorda några andra leveranser av krigsmateriel än
just följdleveranser av något slag?

Staffan Sohlman: Jag kan inte svara för statsrådets och regeringens
ställningstagande. Men låt mig säga att statsrådet Pagrotsky offentligt har
sagt att nya vapenaffärer är inaktuella. Det är en bedömning som vi
naturligtvis har tagit till oss.

Peter Eriksson: Det har tidigare, i det gamla rådet, funnits en praxis som
krigsmaterielinspektör Sven Hirdman redogjorde för här i KU 1994. Man hade en
praxis om enighet. Om något parti sagt att man går emot linjen har det i
praktiken inneburit en form av vetorätt. Han menade också att partipolitisk
enighet kring reglerna och hur man skall tolka dem var av stor vikt. Delar du
Hirdmans uppfattning om vikten av det partipolitiska samförståndet?

Staffan Sohlman: I och med att rådgivande nämnden lades ned i slutet av
januari 1996 och exportkontrollrådet skapades från den 1 februari breddades
sammansättningen mycket medvetet. Numera har samtliga partier som är
representerade i Utrikesnämnden ledamöter i rådet. Det är tre
socialdemokratiska ledamöter, två moderater och en från vart och ett av de
andra partierna.

I utvärderingen av en diskussion i exportkontrollrådet är det naturligt att
ta hänsyn till om man kan räkna med att upprätthållandet av konsensusprincipen
skulle innebära en substantiell förändring av politiken. Det betyder helt
enkelt att om vi vet att det är några som kan säga nej till all export, skulle
det innebära ett så stort beslut att jag anser att riksdagen skall fatta det.
Därmed kan man inte upprätthålla konsensusprincipen, enligt min uppfattning.

Peter Eriksson: Det är intressant för oss i KU att veta, tycker jag. Har det
varit så i nämnden, att något parti har sagt nej till all export?

Staffan Sohlman: Jag är inte benägen, fru ordförande, att redovisa exakt hur
olika ledamöter har ställt sig i olika diskussioner i Exportkontrollrådet. Jag
drar själv en slutsats av en diskussion där partierna positionerar sig. Jag
hoppas att det svaret accepteras.

Peter Eriksson: Då går jag tillbaka till själva kanonexporten. Det har i
argumenten från regeringen talats om en form av följdleverans. På vilket sätt
är exporten av de här tre kanonerna en följdleverans?

Staffan Sohlman: Det kan jag inte besvara i en öppen utfrågning.

Peter Eriksson: Då är det kanske ingen mening att jag fortsätter.

Kurt Ove Johansson: Fru ordförande! KMI:s svar om att inga leveranser till
Indonesien är aktuella var ett bra svar, och det gör att jag kan korta ned
mina frågor litet.

Jag skulle vilja ställa den första frågan på följande sätt: Hur viktig har
krigsmaterielexporten till Indonesien varit utifrån svenska intressen av olika
slag?

Staffan Sohlman: Låt mig bara vara precis på den förra frågan, vad Pagrotsky
har sagt och vad vi har sagt. Det var fråga om helt nya affärer. Jag hoppas
att det är klart. Det görs undantag för olika slags följdleveranser.

Ordföranden: Vi har märkt under årens lopp att man talar opreciserat om saker
och ting, och senare kommer det att användas i praxisutveckling inom
regeringen och KMI. Nya vapenaffärer betyder för oss vanliga svenska
medborgare nya pjäser av olika slag. Det kan vara kanoner och olika sorters
skjutvapen. Då sägs det att inte några nya vapenaffärer är aktuella. Skulle vi
för klarhetens skull kunna få besked om vad det betyder?

Staffan Sohlman: Helt nya system.

Ordföranden: Nya vapenaffärer kommer alltså även i fortsättningen att vara
aktuella när det gäller Indonesien, i den mån läget är ungefär som det är nu
och företagen får förfrågningar om att sälja?

Staffan Sohlman: Följdleveranser. Låt mig då vara så pass precis att jag avser
att i Exportkontrollrådet ta upp även följdleveranser som inte enligt min
uppfattning är självklara. Och självklara anser jag vara reservdelar och
ammunition. De står explicit nämnda, och det är också det som har diskuterats
på olika sätt i riksdagen och genom frågor.

Kurt Ove Johansson: Nu är det väl ändå jag som har ordet, fru ordförande.

Hur stor vikt bör man enligt din mening fästa vid situationen för de mänskliga
rättigheterna vid bedömningen av om ett land är lämpligt som mottagare av
svensk krigsmateriel?

Staffan Sohlman: Det spelar stor roll i diskussionen. Det utgör större delen
av den landbedömning som UD lämnar vid Exportkontrollrådets möten. Det är
nämligen så att de andra hänsynen som ingår i en landbedömning, dvs. yttre och
inre konflikter, är relativt enkla att hantera. Mänskliga rättigheter är det
svåra. Det är där man diskuterar begreppet ?grova och omfattande?. Det är
också ett begrepp som betyder någonting, men som inte är närmare preciserat.

Kurt Ove Johansson: Enligt förarbetena till riktlinjerna för
krigsmaterielexport är kriteriet respekt för mänskliga rättigheter inte
tillämpligt i fråga om följdleveranser. Om jag har förstått det rätt ägnades
MR-frågan, trots detta, mycket stor omsorg i det aktuella fallet, exporten av
kanonerna till Indonesien. Rådde det inte trots allt ganska stor tveksamhet
vid avgörandet om det var en följdleverans eller inte? Varför skulle man
annars ägna MR-frågan så stort intresse, om det inte var nödvändigt med hänsyn
till riktlinjerna?

Staffan Sohlman: MR-situationen vägs alltid in när en fråga tas upp. Jag sade
tidigare att om en följdleverans tas upp i rådgivande nämnden eller
exportkontrollrådet beror det på att det finns ett skäl att ifrågasätta,
framför allt om det gäller reservdelar. Då skall det ha hänt något speciellt
som talar emot, enligt min uppfattning.

Det går att utläsa av riktlinjerna att mänskliga rättigheter inte skall
spela in, utan enbart de ovillkorliga hindren. Så tror jag inte rådgivande
nämnden har läst dem, och så tror jag inte att exportkontrollrådet gör. Så
tolkar inte jag det heller. Men där finns en skala, menar jag. I fråga om
t.ex. ersättningsleveranser måste man vid presentationen vara mycket tydlig
när det gäller på vilket sätt det är en ersättningsleverans och vad det finns
för anknytning till den ursprungliga leveransen, för att i en helhetsbedömning
väga det mot de mänskliga rättigheterna.

Kurt Ove Johansson: Skälet till att vi från utskottets sida har velat fördjupa
diskussionen om följdleveranser har varit att vi tyckt oss kunna se att praxis
har flyttats under tidens gång. Den oro man då naturligtvis känner har att
göra med att riktlinjerna säger att man inte behöver ta hänsyn till mänskliga
rättigheter när det gäller följdleveranser. Likväl har MR-frågan spelat en
betydande roll i diskussionen om de här tre kanonerna som exporterades till
Indonesien 1996. Då måste man ställa sig frågan hur det kan komma sig att det
lades ned sådan möda på att diskutera mänskliga rättigheter, när det ändå var
fråga om en följdleverans och man inte skulle behöva ta hänsyn till just MR-
situationen. Då kommer den här problematiken: Säger man ja till en sådan
diskutabel leverans som ligger på gränsen, då har man på sätt och vis
medverkat till att flytta praxis. Är det inte på det sättet?

Staffan Sohlman: Enligt min uppfattning, nej. Men låt mig säga att jag
uppfattar följdleveransbegreppet som ett argument och inte som en regel. Även
om man konstaterar att det är en följdleverans, även i form av en reservdel,
kan det finnas situationer där annat talar emot tillräckligt starkt.

På fråga från fru ordförande svarade jag att första gången detta kom upp
faktiskt var på 1980-talet. Det är ett mycket gammalt ställningstagande. Det
är ingen ny utveckling av följdleveransbegreppet.

Kurt Ove Johansson: Men i varje fall under 1995 diskuterades situationen i
Indonesien mycket ingående. Frågan var också uppe i EU-parlamentet, som
uppmanade medlemsländerna att stoppa all vapenförsäljning till Indonesien,
bl.a. på grund av bristande respekt för de mänskliga rättigheterna.

När den här frågan avgjordes fanns det oerhört många trovärdiga källor som
hade berättat att utvecklingen i Indonesien under en längre tid hade gått i
oönskad riktning, om man så får uttrycka det. Likväl fattades det här
beslutet. Ni måste ändå ha kommit fram till att det här var en följdleverans.

Fortfarande kvarstår det stora frågetecknet, varför man mot bakgrund av det
man visste och den diskussion som fördes ägnade MR-frågan en sådan oerhört
stor betydelse i bedömningen. Det hade man ju inte behövt göra om det hade
varit en mer eller mindre självklar följdleverans. Eftersom man tydligen inte
har ansett att den var så självklar, måste det betyda att man på sätt och vis
har flyttat fram sin praxisbedömning. Eljest skulle man väl ha sagt nej.

Staffan Sohlman: Utgångspunkten var att man redan sedan lång tid, 10 år
tidigare, hade fattat beslut som starkt talade till förmån för att betrakta
det som en följdleverans och att bejaka den. Att det blev en sådan stark
diskussion berodde på att situationen när det gällde mänskliga rättigheter
ändå bedömdes som ett allvarligt argument emot. I vägningen av argumenten för
och emot kom man fram till att en rad skäl talade för att det
ställningstagande man hade gjort tidigare var riktigt.

Med hänsyn till all den diskussion som hade ägt rum överlämnades ärendet
till regeringen.

Kurt Ove Johansson: Förra året när vi diskuterade följdleveranser var Jan
Nygren och även andra representanter för regeringen här. Då sades det ungefär
på följande sätt: Om den långsiktiga tendensen är att man kan se att
förbättringar är på väg kan man bortse från enstaka brott mot mänskliga
rättigheter. Så resonerade man då.

Men när det gäller Indonesien förhåller det sig faktiskt inte på det sättet,
om jag har förstått det rätt. Ni var redan 1995 och tidigare på det klara med
att överträdelser mot mänskliga rättigheter hade ägt rum. Utrikesutskottet
skrev i ett betänkande om mänskliga rättigheter, som riksdagen diskuterade i
går kväll, på följande sätt:

?Utskottet anser att situationen beträffande respekten för de mänskliga
rättigheterna i Östtimor är djupt otillfredsställande. Rapporter från bl.a.
Human Rights Watch och amerikanska UD redovisar att allvarliga brott mot de
mänskliga rättigheterna även fortsättningsvis begås i Indonesien. Enligt State
Departments årsrapport för 1996 fortsätter säkerhetsstyrkor att tortera och
misshandla gripna personer, särskilt i Irian Jaya och Östtimor. Human Rights
Watch anger i sin årsrapport beträffande MR-situationen i Indonesien under
1996 att en rad olika MR-kränkningar fortsätter att begås i Östtimor - - -.?

Så har det varit under flera år. Det är alltså inte fråga om någon enstaka
puckel, utan det är fråga om ständigt upprepade, återkommande överträdelser.
Likväl blundar man för detta. Det är inte vilka små brott helst som har
begåtts. Jag måste säga att det är litet förunderligt att man inte har tagit
större hänsyn till detta. Tycker inte krigsmaterielinspektören det också?

Staffan Sohlman: Jag tycker att det här är svåra frågor. Jag tycker inte på
något sätt att det är lätt att handla. Det finns olika hänsyn att ta, bl.a.
gäller det tilltron till Sverige som leverantör av krigsmateriel. Det finns en
bakgrund till det här ärendet som jag inte kan redovisa offentligt. Jag skulle
önska att jag fick redovisa den, därför att den gör det lättare för mig att
förklara varför man har hamnat där man har hamnat, såväl inspektionen som
regeringen.

Kurt Ove Johansson: Fru ordförande! Vi skall också, har jag förstått, ha en
sluten utfrågning, därför kan jag avsluta här.

Ordföranden: Vi får väl se om det finns önskemål från ledamöterna att kunna
ställa de frågor som har ställts även i en sluten utfrågning.

Kenneth Kvist: Preciseringen av en fråga som jag vill ställa får kanske anstå
till den slutna delen. Jag har emellertid en annan fråga, föranledd av
meningsutbytet mellan de värderade kollegerna här. Inspektören säger att det
förhållandet att nya vapenaffärer inte skall förekomma innebär att helt nya
system inte skall tillåtas men att följdleveranser skall tillåtas. Reservdelar
och ammunition är mer eller mindre automatiskt följdleveranser, och
beträffande ärenden där det kan vara tveksamheter skall Exportkontrollrådet
höras.

Låt mig fråga: Var går gränsen? Jag förstår att det kanske kan vara svårt
att fixera i allmänna termer, men om man exporterar ett delvis nytt system
eller ett övervägande nytt system, kan det alltså komma i fråga? Eller varför
denna starka betoning på att nya vapenaffärer inte kan komma i fråga? Det
skall alltså gälla helt nya system, men gäller inte också delvis nya system en
ny affär? Kan vi hävda att ett delvis nytt system är en följdleverans eller en
kompletteringsleverans? Det är den ena frågan. Jag har sedan en fråga till.

Staffan Sohlman: En ny leverans är ju när vi inte har någon anknytning till
tidigare leveranser. Det är den enkla definitionen. Jag hoppas vidare att det
har framgått av min framställning att det finns situationer som är mer eller
mindre klara och situationer där man behöver en bedömning. Jag är beredd att
till Exportkontrollrådet ta bedömningar av karaktären följdleverans, om det är
mindre klart. Det gäller t.ex. när man skall ersätta med mer modern materiel.
Låt oss säga att man när en del av ett system behöver ersättas vill sätta in
en reservdel med en på något sätt högre kapacitet. Det är jag beredd att
pröva.

Kenneth Kvist: Det blir en komplicerad avgränsning om man i anslutning till
tidigare leveranser lägger in en värdering om Sveriges trovärdighet eller
pålitlighet som exportör. Sverige kan vid ett tillfälle ha beviljat export av
krigsmateriel till ett land, och då har Sverige affärskanaler till landet
öppnade. Sedan begär det landet vid ett senare tillfälle ny export. Det kan då
ha skett politiska förändringar i landet som gör att vi egentligen borde säga
nej, men affärskanalerna är öppnade. Det gäller ett ganska nytt system, som
kan bedömas ha viss anknytning helt enkelt med tanke på Sveriges eller de
svenska företagens trovärdighet som handelspartner.

Har det då en betydelse, eller var går avgränsningen? Är det en teknisk
anknytning eller är det en handelspolitisk-affärsmässig anknytning som läggs
in? En affärsmässig anknytning kan ett företag alltid hävda att en affär har,
och därmed skulle ett tillstånd en gång egentligen aldrig kunna förbytas i ett
nekande. Det där skulle jag kanske vilja ha mera preciserat. Men jag har
ytterligare en fråga, fru ordförande.

Staffan Sohlman: Kommersiella hänsyn spelar inte in i bedömningen, ej heller
t.ex. regionalpolitiska eller industripolitiska hänsyn. Det är i riktlinjer
och i proposition klart utsagt att de inte läggs in. Det är fråga om
säkerhetspolitiska aspekter. Dessa är i slutänden motiveringen för export av
krigsmateriel som kan härledas från Sveriges behov av att ha en
försvarsindustri. Jag upplever att det är en bred politisk enighet om detta.
Vi vill ha ett försvar, fram till dess att vi inte behöver det.

Det är alltså inte fråga om kommersiella hänsyn. Sedan är det en svår
avvägning, det är det som jag har försökt förmedla. För den har vi hjälp av
ett exportkontrollråd, som får noggranna föredragningar där vi tar fram all
den bakgrund som vi bedömer vara relevant. Det gäller då att precis mäta av
styrkan i anknytningen till den tidigare leveransen. Det kan tyvärr inte sägas
på ett generellt sätt. Vi har ingen skala där vi enkelt kan mäta av detta. Det
är en bedömningsfråga och ibland en politisk fråga. Man skall självklart,
tycker jag, väga det mot mänskliga rättigheter. Även om man kan läsa
riktlinjerna på annat sätt, tycker jag att det i många fall är naturligt.

Låt mig ge bara ett kort exempel. Chilekuppen slog direkt på svensk export.
Det gällde t.o.m. reservdelar och inte minst ammunition. Detta var någonting
som inte skadade Sveriges trovärdighet som leverantör. Flertalet länder
reagerade på samma sätt. Det finns även andra situationer där jag tror att
Sveriges trovärdighet skulle skadas, men det är en avvägningsfråga.

Kenneth Kvist: Det här är intressant. Man tar inte kommersiella hänsyn, säger
inspektören. Men tidigare ställde Kurt Ove Johansson en fråga om de största
svårigheterna med tillämpningen av riktlinjerna, och då angavs, jag kan inte
referera ordagrant, men jag har noga antecknat detta, att man måste sätta sig
i kundens ställe. Hur skulle vi själva agera gentemot någon som säljer till
oss? Det var det som inspektören förde ett resonemang om. Vilka kriterier
använder vi mot våra säljare, och hur skall vi själva uppträda som säljare?

Detta uppfattade jag som en utpräglat kommersiell argumentering. Jag skulle
kunna sammanfatta det svaret på följande sätt: Hur pålitligt är Sverige som
exportör? Vi får nu höra att man vid en anknytning inte tar några kommersiella
hänsyn. Jag vill fråga vilket svar som gäller.

Staffan Sohlman: När jag sade att man skulle sätta sig i kundens ställe var
det inte fråga om förhandlingarna om priset. Priset spelar in, men här finns
det inga prislistor, utan jag tror att man kan säga att det är förhandlade
priser. Det är en aspekt som förs åt sidan. Om detta vore ett kriterium för
svensk export skulle den geografiska fördelningen vara helt annorlunda. På de
ställen dit vi inte exporterar är priset högt.

Kenneth Kvist: Men min fråga avsåg inte priset utan anknytning till tidigare
leveranser. Kurt Ove Johanssons fråga avsåg egentligen samma sak. Han fick ett
svar som utgick från mera kommersiella grunder, men nu förnekas det att det
kommersiella spelar en roll. Det är ju regeringen som vi skall granska, så den
polemiska materia som möjligtvis finns här får väl anstå till dess att vi
träffar en regeringsföreträdare.

Men det fanns här ytterligare en intressant fråga, om Indonesien. I ett av
de tidigare svaren betonades Sveriges trovärdighet som exportör. Också det
tycker jag egentligen gäller den kommersiella trovärdigheten, alltså att man
har en leveranssäkerhet. Om man har valt Sverige som handelspartner, skall vi
ha en trovärdighet. Jag undrar bara hur denna svenska trovärdighet skall
ligga. Har en regim som begår upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna
en trovärdighet mot Sverige? Kan det inte t.o.m. vara ett svenskt intresse att
en sådan regim känner att den inte kan lita på Sverige, eftersom den förbryter
sig mot de mänskliga rättigheterna?

Staffan Sohlman: Det förtroende som vi eftersträvar är väl gentemot vårt
system, hela riktlinjesystemet och hanteringen av exportkontrollfrågor. En
svajighet här skulle ju skada våra möjligheter att över huvud taget sälja. Det
är det som jag tror är väsentligt. Sedan har vi leveranstryggheten från
svenska företag. Den kan inte jag uttala mig om. Den gäller företagen. Det som
vi garderar är statsmakternas sätt att hantera de här frågorna, och det skall
vara trovärdigt. Vi är inte med i förhandlingar om export. Det är företaget
som för sådana. Hela systemet är upplagt med icke tillståndspliktig
marknadsföring och produktion. Man skall ha tillstånd till produktion, men vi
garanterar t.ex. inte kvalitet eller pris.

Kenneth Kvist: Nej, det förstår jag. Däremot har naturligtvis myndighetens
sanktion eller icke-sanktion för export betydelse för om exporten kommer till
stånd, och den har därmed en betydelse för svenska företags kommersiella
trovärdighet. Det är väl ganska uppenbart. Om man har en myndighet som...

Ordföranden: Får jag be dig att koncentrera dig på att ställa frågor.

Kenneth Kvist: Ja, men jag måste få ge en bakgrund till min fråga. Jag menar
att det har relevans hur myndigheten agerar för företagens kommersiella
trovärdighet. Menar inspektören att det kan skiljas från varandra?

Staffan Sohlman: Låt mig säga att jag när det gäller försäljningar till
utlandet uppfattar att FMV:s upphandling för eget ändamål och dess erfarenhet
spelar roll för svenska företags möjligheter att över huvud taget presentera
sig. Däremot har inte vi någon roll i det sammanhanget. Det har vi helt enkelt
inte kapacitet för. Det är, som jag ser det, inte vår roll att sälja. Snarare
är det så att vi hanterar ett exportförbud med undantag.

Peter Eriksson: Jag har skurit ned mina frågor kraftigt för att vi skall
hinna ha en ordentlig diskussion mera i detalj i de här frågorna, eftersom
krigsmaterielinspektören inte ville gå in på det här. Men jag har en fråga
till, som jag tycker har ett väldigt stort allmänintresse, och det gäller det
som jag också tidigare varit inne litet på, nämligen synen på
Exportkontrollrådet och vilken ställning man har i gruppen.

Som jag sade tidigare ansåg Hirdman tidigare att varje parti i princip hade
vetorätt. Jag tycker att det är viktigt att veta hur krigsmaterielinspektören
ser på detta. Behövs det en majoritet av ledamöter för att rådets synpunkter
skall tas ad notam när man är kritisk och förordar ett negativt besked eller
krävs det t.o.m. att alla skall vara emot för att det skall påverka
krigsmaterielinspektörens råd till regeringen om det beslut som skall fattas?

Staffan Sohlman: Mitt svar är att jag anser att den s.k. konsensusregel som
har förekommit tidigare, jag tror att den finns omnämnd i riksdagstrycket,
inte kan appliceras nu, i den situationen. När det gäller uttolkningen av
stämningen i Exportkontrollrådet föreligger det inga instruktioner till mig,
men det är uppenbart att jag lyssnar och tar intryck av hur stämningen är, hur
rösterna faller, även om det inte är voteringar utan ställningstaganden om
tillstyrkande eller avstyrkande. Sedan tycker jag att det är min sak att tolka
det här. Det beror också på frågans karaktär, hur starka opinionerna är och
vilka argument som har förts fram. Därför kan jag inte entydigt svara dig att
det skall vara si och så många i rådet.

Peter Eriksson: Du kan alltså inte säga att om en majoritet av ledamöterna är
starkt emot det här, har det en så stor tyngd att det inte kommer att bli
något tillstånd.

Staffan Sohlman: Jo, det förefaller mig uppenbart att jag då noterar att en
majoritet är emot. Det är ju därför som jag går till rådet. Vi har rådet för
att få en uppfattning om var folk står.

Peter Eriksson: Ja, jag frågar därför att jag vill veta varför du går till
rådet.

Staffan Sohlman: Jag uppfattar det som utomordentligt viktigt för
inspektionen. Jag uppfattar diskussionen som mycket styrande för våra
tolkningar, inklusive för följdleveransbegreppet och praxisutvecklingen där.

Ordföranden: Vid föredragningen tidigare här från krigsmaterielinspektören
redogjorde han just för när han väcker frågor i rådet respektive när han
fattar beslut själv. Det har vi alltså fått en ganska omfattande beskrivning
av.

Jag skulle slutligen bara vilja ställa en fråga. Man har diskuterat Sveriges
trovärdighet, att man skall kunna lita på vad Sverige gör. Det måste finnas en
rak linje, man skall inte hatta omkring och ändra sig, osv. Jag skulle vilja
ställa frågan: Om Sverige skulle besluta att upphöra med alla vapenaffärer med
Indonesien utom vad gäller reservdelar och ammunition, och då menar jag det
som normalt är reservdelar och ammunition, vilken påverkan skulle det ha på
Sveriges trovärdighet på de stora exportmarknader som vi har, framför allt i
Västeuropa och i västvärlden? Skulle det över huvud taget ha någon inverkan,
om man tydligt kan motivera varför man slutar med den vapenexporten?

Staffan Sohlman: Det är möjligt att det i vår närmaste omgivning inte skulle
ha den effekten, men den effekt det kommer att ha är att i varje affär som kan
aktualiseras i Asien eller i Latinamerika kommer detta att var ett argument
för konkurrenterna. Det är bekant att saker som har hänt för mycket länge
sedan fortfarande åberopas. Till detta bidrar naturligtvis publiciteten. På
ambassaderna läser man tidningarna, och det här är inte någon vänlig marknad,
utan den karakteriseras av att man gärna utnyttjar alla tänkbara grepp för att
få affärer. Det är alltså i första hand utanför Europa som det kommer att ha
en besvärlig effekt, genom att konkurrenterna kommer att utnyttja det, om vi
slutar med reservdelar och ammunition till Indonesien, skulle jag vilja säga.

Ordföranden: Det var inte min fråga. Den gällde vad som händer om vi
fortsätter med reservdelar och ammunition men inte levererar nya vapen, även
om de ingår i ett vapensystem...

Staffan Sohlman: Fru ordförande! Jag begränsade olyckligtvis mitt svar till
det som fru ordförande undantog. När vi går därutöver vill jag gärna höra
Exportkontrollrådets uppfattning.

Ordföranden: Kan vi då avsluta den öppna delen av utfrågningen? Vi får
konferera om hur vi skall gå vidare. Jag ber att få tacka dem som har kommit
hit inklusive alla som har suttit och lyssnat väldigt länge på denna långa
utfrågning. Den öppna utfrågningen är avslutad.

Konstitutionsutskottet

1997-04-08

kl. 11.00-14.00

Offentlig utfrågning av statsrådet Leif Pagrotsky angående praxisutvecklingen
i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet, beslut om
krigsmaterielexport till Indonesien samt krigsmaterielexport till de s.k.
Gulfstaterna

Ordföranden: Jag ber att få hälsa statsrådet Leif Pagrotsky välkommen till
denna utfrågning som handlar om tre olika ärenden som gäller vapenexport. Det
första handlar om en generell granskning som vi gör av begreppet
följdleveranser, det andra handlar om export till Indonesien och det tredje
handlar om Gulfstaterna.

Leif Pagrotsky vill gärna inleda själv, och vi brukar ju bevilja en sådan
inledning. Därefter gör vi tre olika rundor som gäller de tre olika ämnena.

Leif Pagrotsky: Det har gått ett år nu sedan jag fick ansvaret för
exportkontrollfrågorna. Detta år har präglats av den nyordning som gäller
sedan den 1 februari förra året, då Inspektionen för strategiska produkter
inrättades och då den rådgivande nämnden ombildades till Exportkontrollrådet.
Genom den nyordningen övertog inspektionen huvuddelen av den tillståndsgivning
som tidigare utövades av regeringen. Bakgrunden till beslutet att delegera
ärenden på exportkontrollområdet var bl.a. att det länge varit en generell
strävan att befria regeringen från förvaltningsärenden på olika områden för
att statsråden och departementen skall få möjlighet att ägna mer tid och kraft
åt politiskt reformarbete, övergripande planering och prioritering och annat
som kräver ett ställningstagande från regeringen som politiskt organ. Tanken
att som ett led i denna strävan och i denna utveckling delegera ärenden också
på exportkontrollområdet fick ökad aktualitet i takt med att dessa ärenden
ökade i antal.

Under det år som gått har jag insett vidden och komplexiteten i de frågor
man ställs inför på det här området och samtidigt insett betydelsen av
öppenhet i syfte att skapa en bred uppslutning bakom den svenska
krigsmaterielexportpolitiken. Jag har föresatt mig att främja öppenheten under
de krav som utrikessekretessen och den kommersiella sekretessen naturligt
ställer. Tvärtemot vad som ibland kan ges intryck av främjas inte mitt arbete
av en överdriven sekretess. Regeringen strävar i själva verket efter största
möjliga öppenhet. Det avspeglar sig bl.a. i den parlamentariska breddningen av
Exportkontrollrådet, i vilket för första gången samtliga riksdagspartier nu är
representerade. Det visar sig också i den årliga redovisningen till riksdagen,
vilken internationellt sett har få motsvarigheter när det gäller öppenhet och
detaljeringsgrad och vilken vi i år kommer att utveckla ytterligare.

Jag har kunnat konstatera att det ofta förekommer delvis motstridiga
beskrivningar av den svenska krigsmaterielexportens utveckling. Jag har därför
med stort intresse tagit del av statistiken för 1996, vilken är framtagen av
inspektionen. Jag vill i detta sammanhang delge konstitutionsutskottet vad som
kommer att framgå i regeringens redovisning till riksdagen senare i vår om
utvecklingen av den totala svenska krigsmaterielexporten.

Det kan konstateras att krigsmaterielexporten under 1996 uppgick till
3,1 miljarder kronor, vilket motsvarade en nedgång med 7 % jämfört med 1995 i
löpande priser. Därmed bröts den svagt uppåtgående trenden från 1993 av
exportvärdet. Det är från 1993, alltså det år då de nuvarande definitionerna
började gälla, som vi har sammanhängande sifferserier att jämföra med. Under
perioden 1993 till 1996 utgjordes större delen av krigsmaterielexporten av
s.k. övrig krigsmateriel, som före år 1993 inte betraktades som krigsmateriel
alls i lagens mening. Samtidigt har krigsmaterielexportens andel av Sveriges
totala varuexport stadigt sjunkit under senare år, och den uppgår nu till
0,54 % av den totala varuexporten. Det innebär en minskning med några
tiondelar jämfört med 1993. Det är dock viktigt att inte dra alltför
långtgående slutsatser utifrån nedgången under 1996. För att kunna dra
relevanta slutsatser om utvecklingen av den svenska krigsmaterielexporten
krävs statistik som omfattar en längre tidsperiod.

Den totala utförseln av krigsmateriel från Sverige är inte större än att
enskilda affärer kan få ett stort genomslag i statistiken. Det finns flera
exempel på att ett inköp av ett större vapensystem under ett begränsat antal
år ger utslag på exportsiffrorna. Ett land kan plötsligt komma att framstå som
en viktig försvarsindustriell partner för att därefter plötsligt falla
tillbaka till den ursprungliga nivån. Detsamma gäller följdleveranser, vilka
inte sker jämnt över tiden utan infaller stötvis. Statistiken över givna
utförseltillstånd kan emellertid ge vägledning om hur krigsmaterielexporten
kommer att utvecklas under de kommande åren. Det kan konstateras att även
värdet av givna utförseltillstånd för 1996 sjönk jämfört med tidigare år.
Under förra året gavs utförseltillstånd till ett värde av 2,8 miljarder kronor
från att sedan 1993 ha legat på mellan 4,3 och 6,5 miljarder kronor under de
olika åren. I den kommande regeringsskrivelsen kommer dessutom en stor
korrigering av värdet av tidigare rapporterade utförseltillstånd att ske,
eftersom en systematisk dubbelregistrering har upptäckts. Det innebär bl.a.
att givna utförseltillstånd under 1995 minskar från tidigare rapporterade
8,1 miljarder kronor till 6,5 miljarder kronor, alltså en ganska betydande
nedrevidering av 1995 års siffror. Mot bakgrund av denna statistik kan man
anta att krigsmaterielexporten kommer att fortsätta minska under de närmaste
åren.

Låt mig välkomna den granskning av följdleveransbegreppets praktiska
tolkning som konstitutionsutskottet har tagit initiativ till.
Följdleveranserna tillhör de mer svårbedömda krigsmaterielexportärendena. Det
är min förhoppning att den pågående granskningen av följdleveransbegreppet
kommer att ge vägledning vid den fortsatta tillämpningen av riktlinjerna.
Begreppet följdleverans återfinns som bekant inte i riktlinjerna för
krigsmaterielexport men förekommer ofta såväl i debatten om svensk
krigsmaterielexport som i inspektionens arbete. Jag har ställt mig frågan hur
vanligt det är att utförsel beviljas på grundval av att det är fråga om en
följdleverans, och Inspektionen för strategiska produkter har tagit fram ett
underlag för att belysa detta för mig. Under perioden 1991-1996 har totalt
ca 4 000 utförseltillstånd för försäljning beviljats. Det är alltså antalet
som jag nu talar om, inte några värden eller belopp. Av detta antal, 4 000,
uppskattas ca 1 900, alltså litet mindre än hälften, ha varit av
följdleveranskaraktär. I flertalet fall har det gällt reservdelar eller
ammunition. Två tredjedelar av dessa 1 900 tillstånd avsåg länder som kan
betraktas som okomplicerade, dvs. Norden, neutrala stater i Europa, EU-
medlemmar och andra industriländer. Den återstående tredjedelen var i
flertalet fall också okomplicerad genom att den landbedömning som gjordes när
den ursprungliga materielen exporterades har kvarstått oförändrad när det har
blivit aktuellt med följdleveranser. Vill man ha ett mått på hur vanligt det
är med mer komplicerade leveranser där man verkligen behöver väga in
följdleveransaspekter kan man titta på hur många ärenden av den karaktären som
har prövats i den rådgivande nämnden eller Exportkontrollrådet under samma
period. Enligt ISP:s, alltså inspektionens eller myndighetens, uppfattning var
det 65 ärenden. Av dessa resulterade 38 stycken i ett ja och 27 stycken i ett
nej, alltså av de 65 ärenden som myndigheten bedömde vara så pass svåra att de
behövde diskuteras i rådet eller i nämnden.

Låt mig kommentera ärendehanteringen när det gäller följdleveranser. I den
helhetsbedömning som görs av enskilda ärenden väger man in behovet av att
omvärlden har ett fortsatt förtroende för svenska företag som leverantörer.
Detta är nödvändigt för att svensk försvarsindustri över huvud taget skall
kunna verka på exportmarknaden. En kund skall känna trygghet att deras svenska
system kan vidmakthållas över en lång rad av år. Det är ett krav som vi också
från svensk sida ställer när vi importerar eller köper krigsmateriel, så det
är i och för sig inget konstigt. Beställningar av krigsmateriel är dessutom i
de allra flesta fall mycket långsiktiga till sin natur. Låt mig exemplifiera
det med stridsflygplanet Viggen. Planet beställdes av det svenska flygvapnet
1973 och beräknas tas ur drift först omkring år 2010. Under mer än 35 år
kommer alltså flygvapnet att behöva reservdelar, modern elektronik och annat
som krävs för att Viggen skall prestera på topp.

Sammantaget tycker jag att den ordning som vuxit fram under årens lopp när
det gäller hanteringen av följdleveranser är rimlig. Principen är att
följdleveranser fullföljs. Samtidigt finns det ingen automatik i de enskilda
besluten. Prövningen av enskilda följdleveransärenden sker utifrån en
helhetsbedömning i varje enskilt fall. I vissa fall kan det visa sig att det
inte föreligger en tillräckligt tydlig följdleveranssituation eller att
utvecklingen i landet i fråga är så allvarlig att ett avsteg från huvudregeln
anses motiverat. Det är viktigt för samförståndet kring
exportkontrollpolitiken att denna baseras på ett stabilt regelverk som
tillämpas konsekvent. Regeringen fäster stor vikt vid detta samförstånd.
Faktum är att de beslut som fattas har bredare stöd än vad som brukar
förekomma inom något annat politikområde som jag känner till, och jag
uppfattar också att politiken har ett brett stöd hos allmänheten.

Ordföranden: Tack så mycket. Då går vi först in på frågan om
följdleveransbegreppet.

Kurt Ove Johansson: Som du sade inledningsvis har du haft ansvaret för
krigsmaterielexporten under en kortare tid, men jag ställer ändå frågan om du
tycker att vårt nuvarande regelverk för krigsmaterielexport principiellt och
juridiskt är ett bra system. Finns det ingenting i regelsystemet som du skulle
vilja ändra på?

Leif Pagrotsky: Som jag sade om följdleveransbegreppet i min inledning tycker
jag att detta är ett politikområde där det krävs beslut som innebär svåra
avvägningar mellan olika viktiga aspekter. Det är en svår uppgift som jag
tycker att regelsystemet på det hela taget ger en bra inramning och vägledning
för. Men det finns naturligtvis saker som jag tycker borde fungera bättre.

En sak som vi just nu arbetar med är att det har visat sig finnas luckor när
det gäller leveranser av civilklassad materiel, alltså saker som inte är
krigsmateriel - komponenter, underhållsmateriel och annat - till sådan svensk
krigsmateriel som har smugglats ut eller har hamnat hos en mottagare som inte
skall ha denna materiel. Med dagens lagstiftning har vi inga möjligheter att
hindra det. Det tycker jag är otillfredsställande, och vi arbetar ganska
intensivt på att täppa till detta hål, även om det är en ganska svår uppgift.
Det här handlar alltså om tilltron till systemet. Regelsystemet skall vara
tätt mot sådant som vi inte vill skall exporteras. Det är viktigt för hela
systemets fortbestånd att det har och förtjänar den respekten.

Kurt Ove Johansson: Finns det någon tidsplan för när du tror att man skulle
kunna ha åtgärdat dessa besvärligheter?

Leif Pagrotsky: Jag har tidigare givit uttryck för detta, och då visade det
sig att jag var för optimistisk, så jag har bestämt mig för att vara litet
mera försiktig. Men min ambition är att vi skall ha ett förslag ute på remiss
före sommaren.

Kurt Ove Johansson: Många länder har ju valt att arbeta med färdiga listor
över godkända mottagarländer. Det förefaller, åtminstone i de länder som
tillämpar detta, vara både enkelt och hanterbart. En fråga som jag har ställt
även till KMI är: Varför skulle detta sätt att arbeta inte också kunna passa
Sverige? Jag skulle också vilja fråga: Har du vid något tillfälle djupare
övervägt för- och nackdelarna med ett färdigt listsystem över godkända
mottagarländer?

Leif Pagrotsky: Eftersom många av de länder som det handlar om återkommer har
jag naturligtvis också ägnat detta en tanke. Men jag har då också ställt mig
frågan vad det skulle underlätta. Riktlinjerna är ju väldigt tydliga i att det
skall göras en bedömning från fall till fall där många olika aspekter vägs in,
t.ex. materielens karaktär. Om listorna då inte skall vara enkla ja- och
nejlistor ger de ju inte så mycket vägledning i arbetet. Vi ställer ju i
praktiken inte lika höga krav på minröjningsutrustning eller gasmasker som vi
gör på kulsprutor och krigsflygplan. För att listor då skulle fungera skulle
det krävas t.ex. en femgradig betygsskala för olika länder. Tanken att man
skulle stå i Sveriges riksdag, för det är väl där det skulle bestämmas, och ha
en betygsdiskussion om alla världens länder - vilka som får femmor, t.ex.
Norge och Schweiz, och vilka som får ettor, t.ex. Liberia, Irak och några
till, och däremellan gradera, och man skulle motionera om att höja något land
och sänka ett annat - tror jag inte är en rimlig utrikespolitisk ordning. Det
skulle skapa oöverskådliga relationsproblem med i stort sett alla världens
länder. Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det skulle fungera i praktiken
för ett land som Sverige. Jag tror alltså inte att detta är en särskilt
framkomlig väg om man samtidigt skall ha en fall-till-fallbedömning.

Kurt Ove Johansson: I debatten om export av krigsmateriel förekommer det ju
väldigt ofta många övertramp och felaktiga uppgifter, och de får ofta stå
oemotsagda därför att det råder en ganska sträng sekretess på området. Nu
berättade du för oss i din inledning att avsikten är att en större öppenhet nu
skall råda, och du berättade också om vissa åtgärder som var vidtagna. Men det
som ändå måste vara kanske mest angeläget om man så att säga skall få
förtroende för svensk vapenexport är väl också att man har en väl upplyst
allmänhet. Jag skulle gärna vilja veta hur du har tänkt i det sammanhanget och
hur man skall kunna få en bred upplysning till stånd hos allmänheten så att de
övertramp som ofta görs vad gäller krigsmaterielexport kan elimineras.

Leif Pagrotsky: Öppenheten tar sig uttryck i att vi lämnar den utförliga
redovisningen till riksdagen och att den sedan blir föremål för debatt i
riksdagen. Vi har mycket debatter i riksdagen. Jag är själv på frågestund var
tredje torsdag och får alltid frågor om det här. Jag försöker också delta i
den politiska debatten på det här området, levererar mina argument och hoppas
att de gör intryck på någon del av allmänheten åtminstone. Men intresset kring
de här frågorna är ju i väldigt hög grad koncentrerat till konkreta enskilda
fall. Intresset ligger alltså just där sekretessreglerna förhindrar mig att
lämna ut fakta i målet. Därför inser jag att de områden jag kan diskutera som
kan bli föremål för den här typen av debatt inte är lika spännande att ta upp
på politiska möten eller sådant eller i riksdagen. Men jag gör så gott jag
kan, och det finns en del andra som bidrar också. Jag tror trots allt att vi
kan säga att de här frågorna är föremål för mer debatt och mer politiskt
samtal i Sverige än i de allra flesta andra länder, även om vi kunde bli
bättre.

Kurt Ove Johansson: Det är naturligtvis ingen som begär eller avser att
statsrådet skulle komma in på frågor som är starkt sekretessbelagda när det
gäller krigsmaterielexport, men nog kan man påstå att när det förekommer
sådana här övertramp i debatten i medierna är det inte ofta som det ansvariga
statsrådet har gått ut och försökt lägga saker och ting till rätta. Skulle
inte en mer aktiv insats på det området kunna bidra till att öka allmänhetens
förståelse för den här typen av frågor?

Leif Pagrotsky: Jag kanske borde bli mer aktiv, men om det skulle innebära att
jag i enskilda fall, när det passar mig, skulle överträda de sekretessregler
som finns gör jag ändå bedömningen att jag måste vara lojal mot det regelverk
som riksdagen har fastställt framför att underlätta min egen debattsituation.
Jag tror också att det är det enda rimliga för mig i det långa loppet. Jag kan
inte välja att ibland lyda systemet och ibland inte vara lojal med det. Då
hamnar jag i en orimlig situation och måste försvara varför jag ibland är
hemlig och ibland är öppen. Jag har i stället valt linjen att följa
regelsystemet på ett sätt som ligger så nära riksdagens intentioner som jag
bedömer krävs, även om det i det korta perspektivet inte gynnar den debatt som
då förs. Men som sagt ser jag inte något rimligt alternativ till detta.

Jag vill också understryka att de sekretessregler vi pratar om inte är några
speciella vapenexporthemlighetsregler. Detta är de generella regler om
affärssekretess och utrikessekretess som vi har i Sverige och som gäller här
på samma sätt som på andra områden.

Kurt Ove Johansson: Jag har själv försökt att föra debatt kring dessa frågor
utifrån principiella utgångspunkter, men inte är det så där våldsamt lätt att
få ut statsrådet, även om man inte håller på med enskilda fall.

Leif Pagrotsky: Kurt Ove Johansson skrev en artikel i Svenska Dagbladet, och
den svarade jag på efter bästa förmåga. Jag är ledsen om den inte uppfyllde
alla krav som ställdes på kvalitet och innehåll, men jag gjorde så gott jag
kunde. Dessutom har vi ju t.ex. interpellationsdebatter där en och annan sådan
fråga har varit uppe som jag tycker har varit intressant att ventilera med
riksdagens ledamöter.

Kurt Ove Johansson: Hur stor vikt bör man enligt din mening fästa vid
situationen för de mänskliga rättigheterna vid bedömningen av om ett land är
lämpligt som mottagare av svensk krigsmateriel?

Leif Pagrotsky: Det är ju ett av de centrala villkor mot vilka ansökningar om
exporttillstånd prövas. Det är inte mindre viktigt än frågan om risken för
väpnade konflikter. Det är alltså ett villkor som står i främsta ledet vid
prövningen.

Kurt Ove Johansson: Om MR-frågorna fick väga tyngre vid avgörande av
krigsmaterielexport, skulle det inte stå i bättre överensstämmelse med den
profil i MR-frågor som Sverige företräder i FN och i andra internationella
sammanhang?

Leif Pagrotsky: Den profilen menar jag nog är väl tillgodosedd. Den vikt vi
tillmäter MR-frågorna vid prövningen är större än i något annat land som jag
känner till. Den är alltså redan väldigt stor, och jag vet inte på vad sätt
man skulle öka den ytterligare om man skulle förstärka detta. Vår respekt hos
världens länder måste vara väl tillgodosedd av att vi redan tillämpar detta
mer än i princip alla de länder vi söker respekt hos.

Kurt Ove Johansson: Vi kommer tillbaka till denna fråga sedan när det gäller
Indonesien, så jag lämnar den för tillfället här.

Om man tittar på förarbetena till riktlinjerna för krigsmaterielexport är ju
kriteriet respekt för mänskliga rättigheter inte tillämpligt om man håller sig
till bokstaven i fråga om följdleveranser. När jag ställde den här frågan till
Staffan Sohlman, KMI, vid utfrågningen före påsk fick jag det överraskande
svaret att han inte tolkar riktlinjerna på det sättet, utan enligt hans mening
vägs MR-situationen alltid in. Det finns således i regelsystemet en regel, men
den tillämpas uppenbarligen inte. Jag skulle vilja veta vilken tolkning du gör
i detta avseende.

Leif Pagrotsky: Riksdagen har ju ställt sig bakom riktlinjer som innebär att
om en leverans har karaktären av följdleverans bör tillstånd ges om inte det
som kallas ovillkorligt hinder föreligger. Ovillkorligt hinder är alltså FN-
embargo, embargo från EU och en del andra. Det är dessa som är de vanliga
fallen. Om alltså inte sådana föreligger bör tillstånd ges.

Sådana embargon utfärdas ofta, kanske t.o.m. oftast, på grund av MR-
problemen. Ett exempel är när EU-länderna beslutade om embargo mot Nigeria.
Det var inte därför att Nigeria hotade grannländerna med ett anfallskrig utan
på grund av situationen vad gäller de mänskliga rättigheterna i Nigeria. Då är
det alltså ett gemensamt beslut av ett antal EU-länder, inte ett ensidigt
beslut av vart och ett av länderna utan man bestämmer att göra det
tillsammans. Då blir det mer slagkraftigt. Det ovillkorliga hindret är i hög
grad en fråga om MR-problematiken.

Det står också att tillstånd bör ges om förhållandena ändrats kraftigt i
landet i fråga i förhållande till den prövning som görs när det första
tillståndet ges, när det första åtagandet ingås. Det innebär, som jag tolkar
det, att man då som beslutsfattare i myndigheten eller i regeringen har frihet
att inte ge tillstånd till följdleveranser. Så har Sverige gjort i vissa fall,
t.ex. när det gäller Jugoslavien och Chile efter kuppen. Då var det så
uppenbart att man från företagets sida inte ens brydde sig om att söka
tillstånd, det var solklart att man inte skulle få det.

Det var meningen när man skrev reglerna att ribban skulle sättas ganska högt
och att presumtionen enligt huvudregeln är att tillstånd ges vid
följdleveranser, men det är inte ovillkorligt och det är ingen automatik i
det. Det skall göras en prövning huruvida förhållandena har förändrats så
kraftigt sedan det första tillståndet gavs, att det är motiverat att strypa
försörjningen av följdleveranser.

Kurt Ove Johansson: Skall jag tolka ditt svar så att MR-frågan alltid skall
belysas och prövas i samtliga fall där det rör sig om följdleveranser?

Leif Pagrotsky: När det gäller att försörja det norska försvaret med
ammunition till svenska vapen tycker jag kanske att det inte är meningsfullt
att i varje enskilt ärende skriva på att man har gått igenom MR-situationen i
Norge. Det skulle vara innebörden om jag svarade ja på din fråga. Jag tycker
att det är rimligt att man i fall där man ligger i närheten av sådana här
problem gör en bedömning om förhållandena har förändrats i förhållande till
vad som var fallet när det första tillståndet gavs, om den förändringen är så
allvarlig att det motiverar en strypning och också ser att inte de
internationella organisationerna redan har gått före och fattat sådana beslut
utan att vi själva gjort det i EG-miljön eller i FN.

Kurt Ove Johansson: Jag delar din rimlighetsbedömning. Skälet till att jag
ställde frågan är att Sohlman svarade vid utfrågningen före påsk att MR-frågan
alltid vägs in vid beslut av följdleveranser. Det finns alltså en nyansering
som du gett uttryck för.

Leif Pagrotsky: Det är en formuleringsfråga. Jag har sagt att vi alltid väger
in den när det gäller Norge, men vi väger in den med vikten noll. Jag tycker
inte att det här skall göras till en strid om ord mellan hur Sohlman har
uttryckt sig och hur jag uttrycker mig. Vi beskriver samma verklighet.

Kurt Ove Johansson: I debatten om export av krigsmateriel hänvisar du ofta
liksom dina företrädare gjort till att riksdagen sanktionerar
praxisutvecklingen när den tar ställning till regeringens årliga skrivelse i
frågan. Då skall man veta att den skrivelse som kommer till riksdagen bara är
översiktlig statistisk information och absolut inte innehåller någonting om
enskilda fall och deras behandling. Du har sagt att det skall bli en bättre
redovisning till riksdagen. Men tycker du verkligen att det är rimligt att
göra riksdagen ansvarig för en praxisutveckling på ett område där man inte kan
få ett adekvat underlag för att göra en helhetsbedömning?

Leif Pagrotsky: Konstitutionsutskottet får allt det underlag det behöver för
att för sin del göra en bedömning av regeringens insatser på det här området
och har i årets arbete - det är första gången man granskar detta sedan
myndigheten fick ta över en stor del av besluten - valt att samla in ett
väldigt omfattande material för sin bedömning. Det tycker jag är helt i sin
ordning. Men skall man göra en vidare genomlysning för hela riksdagen är det
en sak för konstitutionsutskottet att överväga snarare än för mig. Det är inte
min huvudsakliga uppgift.

Kurt Ove Johansson: Tack och lov för det!

Leif Pagrotsky: Beträffande de riktlinjer som riksdagen har utformat är det
upp till konstitutionsutskottet och utrikesutskottet att följa om de tillämpas
på ett sätt som ligger i linje med vad riksdagen avsåg från början. Jag inser
svårigheten att hela riksdagen samlad skall göra hela den bedömningen i varje
enskilt fall. Men riksdagen som helhet har och partierna har en mycket god
möjlighet att utöva sin kontrollerande funktion i dessa sammanhang, mer än vad
som är vanligt på andra håll.

Kurt Ove Johansson: Det var ganska överraskande för många när
konstitutionsutskottet häromåret tog upp dessa frågor och det kom det ena
statsrådet efter det andra som hade haft ansvaret för krigsmaterielexport och
sade när det gäller följdleveranser att riksdagen ju ställt sig bakom detta i
samband med de årliga skrivelserna. Är det inte mot bakgrund av vad dessa
skrivelser innehåller ganska orimligt att man som utgångspunkt skall ta att
riksdagen ställt sig bakom ett sätt att hantera sådana här oerhört känsliga
frågor?

Leif Pagrotsky: Jag kan inte påminna mig om att jag har uttryckt mig på det
viset. Men riksdagen har ställt sig bakom riktlinjerna. Delar av riksdagen
utvärderar hur dessa regler tillämpas, om det ligger i linje med
intentionerna. Men jag har inte påstått att riksdagen har ställt sig bakom de
enskilda fallen. Det tror jag inte att jag har sagt och tänker inte heller
säga det.

Kurt Ove Johansson: Jag har läst precis allt du har sagt på det området, och
det vill jag gärna tro på. Jag kan inte se att du har sagt annat än dina
företrädare.

Leif Pagrotsky: Det är inte min avsikt att skylla ifrån mig på riksdagen i de
enskilda fallen. Däremot brukar jag understryka att riktlinjerna är brett
parlamentariskt förankrade. Men den vardagliga tillämpningen av detta måste
ske i mindre kretsar - i myndigheten, regeringen, Utrikesnämnden,
utrikesutskottet och i andra sammanhang där detta granskas.

Kurt Ove Johansson:Tycker du att det vore rimligt att försöka hitta bättre
vägar för att från en regerings sida kunna hävda att riksdagen har ställt sig
bakom praxisutveckling? Kan du se några bättre vägar än de som nu har
tillämpats för att lösa ett sådant här problem?

Leif Pagrotsky: Den granskning av följdleveransbegreppets framväxt eller
precisering som nu pågår kommer att ge en bättre möjlighet att säga huruvida
riksdagen tycker att det som sker är acceptabelt eller inte. Det är tio år
sedan det senast gjordes en så pass ingående granskning att man kan säga att
det var fallet. Vissa av elementen i praxis har riksdagen ställt sig bakom.
T.ex. vid granskningen 1986 av de beslut som hade fattats om export av kanoner
till Indonesien - vi kommer tillbaka till det senare - var ett viktigt
ställningstagande att riksdagen delade den bedömning som dåvarande rådgivande
nämnden och regeringen hade gjort vad gällde försäljning av några kanoner till
Indonesien.

Kurt Ove Johansson: Jag håller med dig om att den process som nu pågår är ett
sätt att klara ut sådana här frågor när vi gör en fördjupad analys av
följdleveransbegreppet. Men problematiken är att följdleveranser och den
praxis som har utbildats där har tillämpats under en ganska lång tid utan att
parlamentet egentligen har ställt sig bakom, som jag ser det. Med det sätt som
vi tillämpar nu kan vi lösa vissa problem, men det är inget bra sätt att lösa
problem på eftersom det går så lång tid annan man kan göra någonting åt det

Leif Pagrotsky: Det är möjligt att det här kan bli bättre. Jag tycker att det
fungerar ganska bra. Glöm inte att partierna utser människor som de har
förtroende för att sitta i den myndighet som fattar de allra flesta besluten
och att med sina bästa förmågor sätta sig in i detaljer i de ärenden som
kommer upp och som ofta är väldigt krångliga och komplicerade och kräver
mycket arbete. De samlar sig var och en till ett omdöme, och det vägs samman i
nämnden eller rådet. Jag tror att det ger en bredare förankring och en ökad
trygghet om att det som sker är i samklang med riksdagens och partiernas
intentioner när regelsystemen bestämdes. Risken för systematiska avvikelser
och för att det hela spårar ur begränsas ordentligt av den ordning som vi har
i Sverige och som, såvitt jag vet, saknar motstycke i många andra länder.

Kurt Ove Johansson: Jag förmodar att du mycket noga har läst de frågor och
svar som KMI fick respektive besvarade. Han talade där om en öppen dörr när
det gäller följdleveranserna. Jag förmodar att du har uppmärksammat detta. Jag
skulle vilja ställa en sista fråga. Du ser naturligtvis också den öppna
dörren. Delar du den tolkning som Sohlman gjorde inför utskottet, och vilka
konsekvenser får en sådan tolkning för krigsmaterielexporten som du ser det?

Leif Pagrotsky: Jag noterade det. Jag blev i och för sig litet förvånad över
att han beskrev det så. Det är en formulering i den text som lästes upp vid
förhöret av Staffan Sohlman som ger utrymme för en skälighetsbedömning, att
man får säga ja där det vore oskäligt att säga nej, eller någonting i den
stilen. Men han sade också att den, såvitt han kunde minnas, aldrig hade
tillämpats. Så i den mån han tyckte att det var en öppen dörr sade han
samtidigt att dörren hade förblivit stängd i alla fall. Risken för
äventyrligheter tror jag ändå inte man skall överdriva på grund av detta.
Summan av samtalet mellan utskottet och Staffan Sohlman var ju att detta
saknade praktisk betydelse. Formuleringen var på pass vag att övriga
mekanismer för kontroll och samråd, av diskussionen att döma, varit så stränga
i alla fall att den formuleringen enligt honom inte hade behövt utnyttjas. Men
det är mycket svårt att formulera precisa regler för en verksamhet som skall
bedömas från fall till fall och där man skall väga samman en stor mängd olika
faktorer, inklusive utrikespolitiska, tekniska och försvarspolitiska. Det
speglar svårigheten. Det bör man också tänka på när man diskuterar om man
skulle gå längre i formalisering och i stället skriva lagtext som tydligare
preciserar hur det här skall gå till. Det kan vara en påminnelse om hur svårt
detta är att redan riktlinjerna är väldigt svåra att formulera.

Jag kanske får tillfälle att återkomma till formuleringen senare, den har
stor betydelse för det vi nu diskuterar.

Jag glömde att presentera min medarbetare Birgitta Nygren, chef för den
enhet vid Utrikesdepartementet som bereder sådana här frågor i
Regeringskansliet.

Anders Björck: Det var sorgliga och nedslående siffror över försvarsmateriel-
exporten som Leif Pagrotsky redogjorde för. Riksdagen fattade den 13 december
i god tro ett försvarsbeslut som bygger på s.k. återtagning. Det var explicit
sagt att man skulle, om utvecklingen försämras, kunna återta den förlorade
försvarsförmågan. Det kanske viktigaste elementet i detta var hur vi skulle ha
tillgång till en inhemsk svensk försvarsindustri. Har vi inte det har
riksdagen blivit grundlurad, eller lurat sig själv, vilket som bekant händer
då och då.

Med den utveckling under de senaste åren som Leif Pagrotsky redovisar kommer
vi i ett läge där riksdagsbeslutet om återtagning inte kan fullföljas. Min
fråga är därför: Vilka exportfrämjande åtgärder driver Leif Pagrotsky som
ansvarig för detta som handelsminister? Vilka avsikter har ni när det gäller
att få en tillfredsställande utveckling på försvarsmaterielexporten så att
riksdagsbeslutet om försvarets framtida inriktning kan fullföljas? Har ni
några stjärnförsäljare?

Leif Pagrotsky: Du frågar om stjärnförsäljare och tittar på mig.

Anders Björck: Du är ansvarig, du är handelsminister.

Leif Pagrotsky: Faktum är att ansvaret i regeringen är så fördelat att
handelsministerns exportfrämjande arbetsuppgifter på vapenområdet har
överflyttats till näringsminister Anders Sundström. Jag är inte samtidigt
minister för exportkontrollfrågor och exportfrämjande på samma område. Det
vore en mindre lämplig ordning, tycker jag, och jag har inte heller den
kombinationen av frågor. Jag föreslår att Anders Björck ställer de frågorna
till mina kolleger, antingen försvarsministern eller näringsministern. Jag kan
inte se att dessa frågor har så mycket med den granskning som nu skall göras
att skaffa.

Anders Björck: Det avgör väl ändå de som frågar och inte den utfrågade vad som
skall frågas om. Så brukar det gå till.

Leif Pagrotsky: Det var bara en stilla reflexion, ingen begäran om att
ledamoten Björck skall avstå från att ställa frågor, utan jag svarar gärna på
frågor.

Anders Björck: Jag förutsätter ändå att du som medlem i regeringen som är
kollektivt ansvarig för försvarspropositionen och annat är informerad om vad
det här innebär för svensk del. Ser du att det är möjligt att fullfölja ett
försvarsbeslut och behålla svensk försvarsindustri om vi håller oss till detta
utan att ha en viss volym export av det som produceras?

Leif Pagrotsky: Den svenska försvarsindustrin har utvecklats under ganska lång
tid på ett visst sätt, nämligen att den har blivit smalare men också
spetsigare. Med det menar jag att den inte längre är lika heltäckande som
förut. Den är närvarande på smalare områden på marknaden, men på dessa områden
har den bättre förutsättningar att ligga i fronten av utvecklingen. Det gäller
elektronik och en del andra områden. T.ex. kan man säga att JAS är ett
flygplan som till mindre del än Viggen har sitt ursprung i Sverige men på de
avgörande och centrala delarna, systemsammanhållning och grundläggande
konstruktion, är det svenskt men katapultstolen och motorn samt litet annat är
importerat, medan tidigare flygplan i ökad grad var svenska. Detta illustrerar
den tendens som den svenska försvarsindustrin har. Jag tror att denna process
kommer att fortsätta. Även med den starka begränsning av exporten som vi har
kommer den svenska krigsmaterielindustrin att fortsätta att vara på topp på de
områden där den är verksam.

Anders Björck: Jag är inte säker på att du har rätt när det gäller svenskt
materielinnehåll i Viggen och Gripen, det beror litet grand på hur man räknar,
men det kan vi återkomma till. Är det möjligt, och jag förutsätter att du har
ett samband med Anders Sundström, att driva svensk försvarsindustri utan
export?

Leif Pagrotsky: Nej, det tror inte jag.

Anders Björck: Har du några kontakter med Anders Sundström när det gäller de
exportfrämjande åtgärderna?

Leif Pagrotsky: Det sitter en statssekreterargrupp i Regeringskansliet och
samordnar det arbetet. Den har till sitt förfogande en tjänsteman, en senior-
ambassadör, som håller ihop de olika ansträngningarna i Försvarsdepartementet
och Näringsdepartementet. Jag följer det arbetet på avstånd, men jag deltar
inte aktivt i det, och jag talar inte ofta med de ansvariga statsråden om de
frågorna.

Anders Björck: Exportfrämjande åtgärder har alltså Anders Sundström ansvar
för, och ni har inte någon kontakt i de konkreta fallen?

Leif Pagrotsky: Nej.

Anders Björck: När det gäller det som ligger på ditt ansvarsområde, exporten,
har jag några frågor. Den ena gäller reglerna. Jag såg häromdagen att Tony
Blair, den engelske labourledaren, hade uttalat sig för att det vore bra om
England nu sökte få gemensamma EU-regler för exporten av försvarsmateriel. Vad
är din uppfattning om detta för Sveriges vidkommande?

Leif Pagrotsky: Jag tror att vi skulle tjäna på att det blev mer lika syn
mellan EU-länderna på exportkontrollfrågorna, att det blev en mindre skillnad
och ökad samsyn. Men jag tror inte på gemensamma regler, gemensamt
beslutsfattande och en gemensam exportkontrollregim. Men att länderna i
diskussioner och samtal, kanske t.o.m. i politiska förhandlingar, enar sig om
olika saker som var och en sedan bestämmer sig för att följa tror jag skulle
öka möjligheterna till samarbete i Europa och öka möjligheterna för mindre
länder att fortsätta att ha en egen produktionskapacitet på det här området.
Jag tror också att det skulle öka Europas konkurrensförmåga i förhållande till
USA på området.

Anders Björck: Jag delar den uppfattningen, och min fråga är: Avser den
nuvarande regeringen att ta några initiativ för att som EU-medlem få fram en
ökad enhetlighet på det här området så att vi kan slåss på lika villkor men
också ha samma ansvar som andra länder när det gäller att avstå från att
exportera till eller samarbeta med länder som vi inte skall ha att göra med?

Leif Pagrotsky: I de olika arbetsgrupper där vi är representerade driver vi
det synsätt som jag just gav uttryck för. Konkret handlar det om att de ganska
allmänna riktlinjer för vapenexporten som ministerrådet har antagit, de åtta
punkterna i uppförandekoden, skall översättas i mer precis form, att de skall
bli en mer tydlig vägledning i det dagliga beslutsfattandet än vad de är i
dag. Men vi tvingas konstatera att intresset för detta är ganska begränsat
från andra länder. Vår optimism och möjligheter att få ett brett stöd för
detta är tyvärr ganska begränsade. Vi ser detta mera som ett
opinionsbildningsarbete på litet längre sikt.

Vad gäller regeringskonferensen kom frågan under det italienska
ordförandeskapet fram på bordet. Sverige stödde då tankar av den här typen som
låg i linje med det synsätt som jag gav uttryck för. Även där var det ungefär
samma bild, att det var svårt att komma fram. Ordförandelandet bedömde att
detta inte var ett av de områden där det var störst optimism om att kunna enas
om någonting. Den har senare sjunkit undan ur IGC-arbetet. Vi vet inte om den
kan återkomma, men Sverige har för sin del markerat att vi är beredda att
delta i diskussioner med den här inriktningen.

Anders Björck: Jag delar din uppfattning att det ibland kan vara svårt att
föra en saklig debatt som är lätt att förstå för allmänheten. Det beror delvis
naturligtvis på sekretessregler, men det kan också finnas andra orsaker. Det
är relativt komplicerade frågor, teknisk-militärt komplicerade men också
utrikespolitiskt komplicerade.

Vore det enligt din uppfattning rimligt att t.ex. det beredande organet ISP
eller annat organ fick ökade informationsresurser för att kunna ge
grundläggande information om hur systemet fungerar i skrifter eller vad nu kan
vara? Det är inte fråga om att driva någon politisk linje utan att se till att
man på ett lättfattligt sätt till allmänheten kan få en ökad information om
verksamheten.

Leif Pagrotsky: Jag vet att allmänhetens krav på information är en omfattande
arbetsuppgift i dag för inspektionen. Det kommer inte jämnt fördelat över
årets alla arbetsdagar, utan då och då drar det till ordentligt och kan
sammanfalla med många andra arbetsuppgifter. Det vore naturligtvis välkommet
om det fanns litet mer resurser för detta, men jag vill inte utlova
budgetmedel eller andra åtaganden om fler statliga tjänster för den här
verksamheten. Jag skulle för min del inte ha någonting emot det, men jag är
inte övertygad om att det är informatörer utan de experter och tjänstemän som
kan materian som kraven riktas mot. Det är inte självklart så att det blir
mindre betungande av att man har ytterligare några informatörer anställda. I
dag har man ingen, såvitt jag vet. Däremot anstränger man sig att sprida
information på ett mer effektivt sätt. Man förbereder att distribuera sin
statistik och annat via Internet. Men det kostar pengar, och det får tas i den
takt som budgeten medger.

Anders Björck: Jag är medveten om läget, och det är ditt ansvar att det är på
det här sättet. Men är det inte orimligt att en av de kanske mest
omdiskuterade myndigheterna och verksamheterna inte har en enda informatör?
Vilket annat organ skulle nöja sig med detta?

Leif Pagrotsky: Jag har inte varit statsråd i en tid då det har varit oss
förunnat att plussa på med en massa tjänster på olika håll, så jag vill låta
bli att kommentera det.

Anders Björck: Då har jag en fråga om tillämpningen. Kurt Ove Johansson var
inne på frågan om mänskliga rättigheter, som naturligtvis är helt avgörande i
en rad sammanhang, med undantag av de länder som är självklara ur en eller
annan synpunkt. Det finns ett begrepp att man inte skall exportera till länder
med bristande inre stabilitet och med inre oroligheter. Det har man tolkat så
att är det bråk i en region säljer man i princip inte dit.

Låt oss tänka oss att det finns en laglig demokratisk regering i ett land
som hotas av gerilla som vill göra sig av med den lagliga demokratiska
regeringen och införa ett totalitärt styre - det finns gott om exempel på
sådana. Enligt den svenska definitionen får vi inte hjälpa den lagliga
demokratiska regeringen att upprätthålla demokrati, lag och rätt. Anser du det
rimligt?

Leif Pagrotsky: Jag konstaterar att reglerna ser ut så som Anders Björck
säger. Vi intar i dessa frågor en attityd att är det risk för inbördeskrig
eller inre oro av den här arten, är det skäl att inte leverera någonting.
Sedan gör man ingen ytterligare prövning. Jag tycker i och för sig att det är
en debatt väl värd att föra, men jag tycker också att det finns skäl för att
vara försiktig med sådana här leveranser. Den grundläggande bedömningen har
varit att vi från svensk sida inte bör främja rustningsspiraler i oroliga
regioner. Om vi levererar vapen till dem som vi tycker är värda stöd och andra
levererar till den andra parten bidrar vi därmed till den eskalering, den
rustningsspiral, som sådana regioner ofta är utsatta för. I stället har man
från svensk sida valt att hålla sig passiv och stanna utanför då det är den
sortens oro och risker.

Anders Björck: Är det inte djupt omoraliskt att Sverige inte vågar ta
ställning för lag, rätt och demokrati på grund av några principer som kanske
främst är anpassade för att hålla svensk hemmaopinion på gott humör eller
vissa delar av den? Är det inte omoraliskt att vi inte vågar ta ställning för
lag, rätt, demokrati och mänskliga rättigheter?

Leif Pagrotsky: Jag tycker inte att det är omoraliskt att låta bli att sälja
vapen, men det vore omoraliskt om Sverige avstod från att säga vad man tyckte
i frågor om demokrati och diktatur. Men det gör vi inte heller, vi avstår inte
från det, men vi väljer andra metoder än att skicka vapen.

Anders Björck: Så prata får vi göra. Däremot får vi inte ställa upp och i
praktisk handling visa var vi står?

Leif Pagrotsky: Vi gör det när det gäller t.ex. insatser i FN:s regi, men vi
säljer inte vapen till regioner som har den typen av konflikter.

Anders Björck: Men anser du att det vore rimligt att om ett lands lagliga och
demokratiska regering hotas av totalitära, fundamentalistiska krafter eller
vilka krafter det nu kan vara, då skall Sverige prata men inte ställa upp? Är
det vad du anser vara moraliskt riktigt?

Leif Pagrotsky: Jag tycker att vi gemensamt med andra länder skall ställa upp
i regi av t.ex. FN. Men jag tycker också att dagens regler är rimliga, som
säger att vi inte skall leverera till regioner som är så instabila att det
finns risk att det blir krig.

Anders Björck: Inte ens till länder där demokratin hotas? Då skall vi vara
passiva?

Leif Pagrotsky: Jag vet inte vad det kan vara för konkreta exempel där detta
ställs på sin spets.

Anders Björck: Men om ...

Leif Pagrotsky: Jag vill vara litet försiktig med så hypotetiska situationer.
Jag tycker ganska bestämt att dagens regler som innebär sådana avvägningar är
rimliga. Jag tycker inte att det är så tilltalande att vi skall delta i de
rustningsspiraler som lätt utlöses i sådana här regioner. Vi skall stödja
demokratiska regimer som hotas på det sätt som Anders Björck beskriver
gemensamt med andra länder i FN:s regi och i enlighet med internationell rätt
och någon sorts lag och ordning i det internationella umgänget. Jag tycker
inte att upprustningsspiraler är den bästa metoden.

Anders Björck: Då är det bättre att demokratiska regimer störtas?

Leif Pagrotsky: Det är inte det bästa eller det enda alternativet.

Anders Björck: Jag har då en avslutande fråga. Vi har en nyordning med ISP som
har efterträtt den gamla KMI på det här området. ISP har nu fungerat ett tag.
Vad är din uppfattning om nyordningen utifrån din roll som föredragande
statsråd? Tycker du att ISP har fungerat väl? Har du tillräckliga möjligheter
att få ett ordentligt grepp om de ärenden som du skall avgöra? Eller finns det
redan nu anledning att fundera på förändringar?

Leif Pagrotsky: Mitt intryck så här långt är att den nya ordningen fungerar
väl. Jag har också sagt att jag tycker att det är rimligt att den nya
ordningen ges tid att arbeta innan det är dags för en mer systematisk
utvärdering. Processen måste få finna sina former, och under resans gång får
man göra anpassningar av olika slag i ljuset av de erfarenheter som man
vinner. Men jag har i dag inte några konkreta observationer. Jag kan alltså
inte säga att det och det gick snett på det och det sättet, och att man därför
bör ändra på det ena eller andra viset. Det bör anstå tills det blir dags för
en mer genomgripande utvärdering av om det är en bra reform eller inte,
huruvida man skall återgå till den gamla ordningen eller fortsätta på
nuvarande sätt.

Men det är en rimlig grundsyn att detta område bör behandlas som andra
områden inom den offentliga förvaltningen. Löpande förvaltningsbeslut bör inte
ligga på regeringens bord. Det arbete som har bedrivits under 20 års tid för
att avlasta regeringen har varit nödvändigt, och det bör fortsätta att
bedrivas. Detta område utgör inget undantag från det.

Ordföranden: Du sade tidigare att din bedömning var att det hade skett en
rimlig praxisutveckling när det gällde följdleveranser. Du sade också att det
var viktigt att det fanns en kontroll av att regeringens olika beslut följdes
så att man uppfyllde det som från början avsågs med de riktlinjer som fanns.

De första riktlinjerna kom 1971. Där talades det enbart om tillstånd för att
exportera reservdelar. Sedan kom det nya riktlinjer 1993, där det talas om
reservdelar plus andra leveranser, t.ex. ammunition. Då vill jag fråga: Vad
anser du om praxisutvecklingen under den här perioden, bl.a. mot bakgrund av
att man nu exporterar kanoner?

Leif Pagrotsky: Jag ser inte att det har skett någon förändring härvidlag. Det
omfattande material som inspektionen har tagit fram om följdleveransbegreppets
praktiska tillämpning ger inte mig intrycket att det har skett en systematisk
utvidgning av tillämpningsområdet. Snarare har man gradvis preciserat sina
synsätt på olika områden. Men det finns enligt min mening ingen tendens att
tillämpningen har blivit generösare med åren, möjligen tvärtom. Jag har inte
varit med så länge att jag har egna intryck av hur man resonerade för länge
sedan, men det finns andra här vid bordet som har det. Av de ärenden som
beskrivs får man ingalunda intrycket att det var ?snålare? förr.

Ordföranden: Jag inser att det inte är rimligt att du skall göra någon
historieskrivning från 1971 och framåt, men du sade själv att du gjorde
bedömningen att det hade varit en rimlig praxisutveckling. De två stora
riktlinjebesluten fattades 1971 och 1993. Det var därför som jag ställde
frågan.

1993 års riktlinjer är de som du och regeringen har att tillämpa. Jag läser
upp dem:

Tillstånd bör ges till utförsel av reservdelar till tidigare med vederbörligt
tillstånd exporterat krigsmateriel om inte ovillkorligt hinder möter. Detsamma
bör gälla andra leveranser, t.ex. av ammunition, som har samband med tidigare
utförsel eller där det annars vore oskäligt att inte ge tillstånd.

Då vill jag fråga dig hur en normalbegåvad svensk eller kanske t.o.m. en
normalbegåvad riksdagsledamot skulle tolka det som står i dessa riktlinjer.

Leif Pagrotsky: Jag skall gärna ge min tolkning. Men först vill jag säga att
jag inte har varit med och utformat formuleringen. Den lades fram inför
riksdagen av den tidigare regeringen där fru ordföranden själv var med och
signerade propositionen som har godkänts av flera. Ansvaret för regleringen är
alltså gemensamt.

Min tolkning är att formuleringen beskriver en politisk beslutssituation där
det skall göras en skälighetsbedömning av om anknytningen till tidigare
leveranser är så stark att det vore oskäligt att inte ge fortsatt tillstånd.
Det gäller ammunition, reservdelar eller övrigt. Det står ?t.ex. reservdelar?,
och det är väl ett uttryck för den mångfacetterade verkligheten och den
föränderliga teknikutvecklingen som detta handlar om. Det är svårt för
lagstiftaren och riktlinjeförfattaren att i förväg fånga upp uppdykande fall
på ett precist sätt. Man lämnar ett politiskt utrymme för dem som har det
politiska ansvaret att fatta beslut, ett utrymme som - det måste medges - är
ganska vidsträckt, men som inte har utnyttjats så särskilt brett, vilket också
Staffan Sohlman har sagt.

Ordföranden: Du är ju ansvarig nu och har ansvar för att lägga fram förslag om
förändringar om du skulle vilja det. Det har förts mycket diskussion om just
begripligheten av dessa riktlinjer. Vad betyder egentligen vår vapenexport?
Hur skall den uppfattas?

Min fråga är om du ser några svårigheter med att inför allmänheten eller i
riksdagen diskutera dessa frågor mot bakgrund av hur riktlinjerna ser ut. Det
handlar då inte om de kontroversiella frågorna reservdelar och ammunition utan
om kanoner och vapen över huvud taget.

Leif Pagrotsky: Det som är svårt att förklara är ju denna materias komplexa
natur i sig och inte just den formulering som detta tar sig uttryck i.
Formuleringen är svår att läsa, eftersom den verklighet som den försöker att
fånga upp är komplicerad. Jag skulle välkomna en klarare formulering som var
lika träffsäker. Men jag tror inte att det är där som det sitter.

När jag är ute och försvarar mig eller förklarar politiken på det här
området är det lika litet här som när jag talar om skattepolitik eller annat
lagtextens formulering eller ursprungstextens mer formella prosa som jag
använder mig av för att övertyga människor om vad som är riktigt och rätt i
t.ex. skattepolitiken, utan det är den beskrivning och den innebörd som man
kan ge på en mer normal prosa. Men då är det i och för sig risk för att man
uttrycker sig litet vagare eller slarvigare än vad som är lämpligt. Jag medger
det. En klarare formulering som gick att använda i alla sammanhang vore
bättre. Men jag utgår ifrån att de som skrev den här formuleringen ansträngde
sig noga för att hitta en formulering som var så bra och tydlig som möjligt.
Detta är resultatet av deras mödor. Jag är inte säker på att jag skulle ha
kunnat hitta en bättre formulering.

Ordföranden: Så du är ganska nöjd med den här formuleringen trots de
missförstånd som uppstår?

Leif Pagrotsky: Jag inser de svårigheter som ligger i att skriva en sådan här
mening på ett språkligt bättre sätt, men det vore kanske värt ett försök.

Ordföranden: Jag vill återkomma till det som Kurt Ove Johansson tog upp,
nämligen avslutningen på riktlinjerna. Det står alltså ?eller där det annars
vore oskäligt att inte ge tillstånd?. Trots att Sohlman ändå varit i tjänst en
viss tid upptäckte han plötsligt att det här fanns en stor öppen dörr som var
någonting helt annat än följdleveranser, enligt hans formulering. Då vill jag
fråga dig om du kan garantera att den här satsen aldrig någonsin kommer att
användas annat än i anslutning till följdleveranser.

Leif Pagrotsky: Jag vet inte om jag kan sitta här och utfästa garantier för
lång tid framöver. Jag blev också litet överraskad när jag läste den här delen
av utfrågningen. Men att, utan att gå igenom vad författarna hade för avsikt
med den här meningen, sitta här och rakt ut lämna garantier för vad som skall
ske i framtiden vill jag vara försiktig med.

Ordföranden: Detta skall alltså vara en osäker fråga framöver. Så nu har vi
att se fram emot ytterligare förändringar av praxis som t.o.m. ligger utanför
följdleveransbegreppet?

Leif Pagrotsky: När det gäller ytterligare utvidgad praxis vet jag inte om det
har klarlagts om det har skett någon utvidgning. Jag försökte tidigare säga
att min bild snarare var den omvända. Men jag tror att risken för att man
godtyckligt skulle släppa igenom vad som helst är mycket liten, ja obefintlig,
i och med alla de spärrar som finns inbyggda i systemet. Det tror jag inte att
man behöver vara orolig för.

Ordföranden: Jag frågar alltså om framtiden.

Leif Pagrotsky: Jag försökte också att tala om framtiden.

Ordföranden: Vi är ju visa av erfarenheten i detta utskott. Rätt vad det är
sprätter det i väg en ny formulering, ett nytt begrepp och en ny
praxisbildning. Sedan försöker man att pådyvla att det är riksdagen som har
godkänt dessa förändringar. Därför är detta en väldigt viktig fråga: Finns det
nu en öppning för att med stöd av dessa riktlinjer i framtiden börja leverera
saker som inte har någonting med följdleveransbegreppet att göra?

Leif Pagrotsky: Det har jag mycket svårt att se.

Ordföranden: Vi kan alltså inte få ett klart ja eller nej som svar på den
frågan?

Leif Pagrotsky: Jag kan inte här vid sittande bord ge ett sådant svar. Jag
vill veta vad de som skrev och beslutade om propositionen avsåg med att
formulera sig på just det här sättet innan jag kan fälla ett så precist
omdöme. Det hade jag inte förberett för i dag, men det kanske jag borde ha
gjort. Jag är därför inte redo att sitta här och utfästa långtgående garantier
för lång tid framöver.

Ordföranden: Vad vi granskar här är ju precis hur riktlinjerna har tillämpats
och hur praxisbildningen när det gäller följdleveranser har skett mot bakgrund
av dessa riktlinjer. Det finns alltså en riktlinje, och nu har
krigsmaterielinspektören plötsligt upptäckt en stor och öppen dörr för export
vid sidan av följdleveransbegreppet. Då förväntar jag mig faktiskt att
statsrådet som ju har haft tillgång till utfrågningen av Sohlman har läst
igenom den.

Leif Pagrotsky: Utfrågningen här gäller ju den granskning av
följdleveransbegreppet som utskottet har initierat. Då gäller frågan om den
skrivningen används för annat än följdleveranser, om dörren har öppnats för
övriga leveranser av helt nya system och åtaganden. Jag har förberett mig på
diskussion om följdleveranser, men när det nu ställs frågor om hela
krigsmaterielexporten på det här sättet medger jag att jag inte har förberett
mig på det. Men om de som har skrivit förslaget och beslutat att lägga fram
det inför riksdagen avsett saker som jag inte känner till vill jag veta vad
det är innan jag bestämmer mig för att smälla igen dörren.

Ordföranden: Jag kommer nu att läsa ur en PM som upprättades på
Utrikesdepartementet den 30 augusti förra året. PM:n ingår alltså i denna
granskning. Utrikesdepartementet gör en sammanfattning av utskottets
granskning 1987 av export till Indonesien 1986. Utrikesdepartementet
sammanfattar det som utskottet kom fram till så här:

De två tillstånd som beviljades 1986 togs upp till särskild granskning i
konstitutionsutskottet. Utskottet fann i sitt betänkande 1986/87:33 att dessa
utförselbeslut vid en sammanvägning av samtliga omständigheter inte stod i
strid med riktlinjerna för krigsmaterielexport. I betänkandet framhölls
särskilt det nära sambandet med tidigare pjäsleveranser till de första fyra
båtarna i serien. Ett avslag för fortsatta leveranser till patrullbåtarna
skulle ha medfört krav på omfattande ändringar i fartygens konstruktion samt
även konsekvenser för de redan färdigbyggda enheterna i serien. Till grund för
sitt ställningstagande hade utskottet ett omfattande utredningsmaterieal med
bl.a. utlåtanden från Försvarets materielverk i fråga om systemberoendet.
Leveranser av ytterligare pjäser till den indonesiska patrullbåtsserien
betraktades som följdleveranser.

Då vill jag fråga dig: Ger detta en rättvisande beskrivning av vad utskottet
kom fram till 1987?

Leif Pagrotsky: Ja, jag tycker det stämmer med den minnesbild som jag har av
det jag läste i utskottsbetänkandet från 1986.

Ordföranden: Då vill jag fråga dig var någonstans i detta utskottsutlåtande
ordet följdleveranser förekommer.

Leif Pagrotsky: Detta är ju inget direkt citat. Jag har inte sagt att ordet
följdleverans framgår av utskottsbetänkandet. Det var fråga om ett referat av
innebörden i utskottets ställningstagande.

Ordföranden: Ja, men UD har ju i en PM gjort ett referat av utskottets
bedömning 1987 - det rörde sig om en väldigt omfattande affär. Man avslutar
med: ?Leveranser av ytterligare pjäser till den indonesiska patrullbåtsserien
betraktades som följdleveranser.? Nu vill jag veta var någonstans i utskottets
betänkande som detta står.

Leif Pagrotsky: Kan vi ajournera utfrågningen en stund, så skall jag ta fram
betänkandet, titta i det och ge ett svar? Jag kan inte betänkandet utantill.

Ordföranden: Okej, vi har också en lunchpaus att ta hänsyn till. Det är kanske
lika bra att vi tar den pausen nu. Vi återsamlas här 12.45.

Leif Pagrotsky: Får jag göra en allmän kommentar. Fru ordföranden ställde
frågan om ordet följdleverans förekommer. Innebörden av att man gav det här
tillståndet för kanonerna var att anknytningen till de tidigare leveranserna
betraktades som så stark att det var rimligt och förenligt med riktlinjerna
att leverera nya kanoner trots att förhållandena i Indonesien 1986 var av den
karaktären att man inte ville göra nya åtaganden. Försvarets materielverks
prövning hade gett vid handen att kopplingen var väldigt stark. Därmed hade
man gjort klassificeringen att detta var det som i allmänt språkbruk kallas
för följdleveranser.

Ordet följdleverans behöver inte framgå av utskottets formuleringar. Säger
utskottet att detta var okej trots att förhållandena i Indonesien var dåliga
har utskottet därmed gjort bedömningen att detta hade en stark koppling till
tidigare åtaganden, och därmed var förutsättningarna för det som i dagligt tal
kallas följdleveranser uppfyllda. Det tycker jag är en rimlig tolkning av att
utskottet inte kritiserade Mats Hellström eller regeringen för det beslutet.

Ordföranden: Jag skall kanske för klarhetens skull läsa upp det som utskottet
skrev:

Utskottet har vid årets granskning kunnat ta del av en omfattande utredning
och belysning av det nämnda exporttillståndet som utan motsvarande belysning
kom att tilldra sig en betydande uppmärksamhet vid förra årets granskning.?
Det är ganska ointressant, men så kommer det: ?Det kan till en början
konstateras att inte något av de s.k. ovillkorliga hindren för export
förelåg.? - dvs. FN hade inte lagt sig i - ?Situationen var inte heller sådan
att endast utförsel av reservdelar och ammunition kunde tillåtas. Enligt
utskottets bedömning kan vid en sammanvägning av samtliga omständigheter
beslutet inte anses stå i strid med riktlinjerna.

Vad denna sammanvägning innebar kan man följa i hela arbetet. Det var fråga om
man skulle ta hänsyn till om materielen var offensiv eller defensiv, alltså en
helt annan del av riktlinjerna än det som på den tiden benämndes reservdelar
och s.k. följdleveranser. Då kvarstår min fråga: Anser du att ni från
departementet har gjort en riktig beskrivning av vad man i utskottets
granskning kom fram till 1987?

Leif Pagrotsky: Jag tycker att den här beskrivningen passar väl ihop.
Utskottet kom vid en samlad bedömning av alla relevanta faktorer efter ett
omfattande arbete som flera olika myndigheter var inblandade i och omfattande
utfrågningar i konstitutionsutskottet fram till att detta var förenligt med
riktlinjerna. Riktlinjerna ger två sorters leveranser: dels nya saker som inte
har samband med tidigare saker, dels sådant som släpps igenom därför att det
anknyter till tidigare saker. Det senare benämns i dagligt tal som
följdleveranser. Att det var någonting helt nytt sade man inte. Tvärtom
avslogs först framställningen av Mats Hellström och den socialdemokratiska
regeringen. Men det kom en ny framställning och det gjordes nya och grundliga
undersökningar där det övervägande talade för att kopplingen var väldigt stark
för det som de flesta här vid bordet i dag kallar för följdleveranser. Jag
tycker att detta är ett rimligt referat och en rimlig beskrivning.

Låt mig också säga att den anknytning till tidigare leveranser som det här
var fråga om gällde alltså att Indonesien fick bygga en serie patrullbåtar
kring svenska luftvärnspjäser. Detta beslut fattades av folkpartiregeringen
1978, trots avstyrkan från Utrikesdepartementet, strax efter ockupationen av
Östtimor. Detta gjorde att Indonesien band fast sig i en teknik som enligt
Försvarets materielverk sedan bedömdes som mycket svår att ändra och att det
skulle medföra stora kostnader och svåra konsekvenser. KU bedömde därför att
det var rimligt att säga att anknytningen till den tidigare investeringen var
tillräckligt stark för att det skulle vara förenligt med riktlinjerna och den
restriktiva politiken att släppa fram den exporten, trots att förhållandena i
Indonesien var dåliga.

Ordföranden: Det är helt riktigt att en majoritet av utskottet ansåg att det
var förenligt med riktlinjerna, det finns det ord på. Men det är intressant
att notera hur så att säga glidningen i benämningen av olika saker bara sker
utan att det egentligen finns någon koppling. Eftersom just begreppet
följdleveranser nu står i fokus och vi från myndigheten har fått ytterligare
nedbrytningar av vad detta kan bestå av är det intressant att titta på hur
begreppet lever ett eget liv. Vi behöver inte komma fram till någon slutsats
här och nu, därför att det ingår i utskottets granskning att hela tiden se på
utvecklingen av begreppsapparaten och också de enskilda besluten. Men det är
mycket intressant att se att inte ens UD på ett riktigt beskrivande sätt kunde
tala om vad utskottet kom fram till 1987.

Leif Pagrotsky: Jag måste uppriktigt säga att jag inte förstår den språkliga
utläggningen. Antingen var detta en helt ny affär eller också var det fråga om
det som i dagligt tal kallas för följdleveranser, nämligen en affär som man
gör därför att anknytningen till tidigare affärer har en viss styrka - hur
stark denna anknytning sedan är, är en annan diskussion. Jag förstår inte
riktigt vad denna långa utläggning om hur orden förändras har med det här att
göra.

Verkligheten 1986 var sådan att folkpartiregeringen hade - mycket snart
efter ockupationen av Östtimor - i strid med UD:s rekommendationer beviljat
utförseltillstånd till Indonesien för att man där skulle utrusta en ny serie
patrullbåtar med svenska vapen som påverkade båtarnas hela konstruktion.
Därmed hade Indonesien enligt de utredningar som gjordes 1986 bundit fast sig
i en teknik som skulle vara svår och dyrbar att bryta och som det med hänsyn
till det svenska regelverket ansågs rimligt att man inte skulle behöva bryta.
Om det kallades för ny leverans vore det orimligt. Detta var en leverans som
motiverades helt och hållet med anknytningen till den tidigare affären. Att
det skulle vara något språkligt konstigt att använda det vedertagna begreppet
följdleveranser om detta kan jag inte begripa.

Ordföranden: Det intressanta är att ordet följdleverans aldrig användes på den
tiden, utan det har på senare tid blivit en beteckning för ett vidare begrepp.

Leif Pagrotsky: Jag bestrider det. Det är inget vidare begrepp i dag än vad
denna leverans innebar 1986.

Ordföranden: Jag har inga fler frågor att ställa. Vi bryter för lunch och
återsamlas här kl. 12.50.

Ordföranden: Då går ordet till Kenneth Kvist. Varsågod!

Kenneth Kvist: Fru ordförande! Jag tackar för det. Jag noterade att
handelsministern i början av sitt anförande talade om att regeringen vill
främja största möjliga öppenhet när det gäller vapenexportområdet. Vi skall
senare diskutera en fråga med anledning av en anmälan jag har gjort om
Mellanöstern. Det gick att få fram material direkt från UD om
tillståndsgivningen 1995 när det gäller vapenexport till Mellanöstern, men
samma material gick inte att få fram senare. Är det ett tecken på den ökade
öppenheten? Man har sagt att materialet hädanefter är hemligstämplat.

Leif Pagrotsky: Jag vände mig om och frågade de tjänstemän som har tagit fram
materialet. Ingen av dem känner igen det och kan ge ett bra svar. Jag är
ledsen; jag blir svaret skyldig. Vi har inte fattat något principbeslut om att
ni inte skall få några beslut från 1996. Det måste finnas någon helt annan
förklaring.

Kennth Kvist: Vi får lämna den frågan och komma tillbaks senare.

Birgit Friggebo har varit inne på den fråga vi nu diskuterar, nämligen frågan
om följdleveranser och om det har skett någon utvidgning. Det gäller
egentligen tre eller fyra begrepp. Jag skulle vilja att handelsministern
klargör dem för oss. Dessa begrepp framgår också när man läser utskriften från
vår utfrågning med Staffan Sohlman. Det gäller för det första när vapenexport
är att betrakta som ny vapenexport. Sohlman var inne på att det är slut med ny
vapenexport till Indonesien. Jag tycker att han gör en mycket säregen tolkning
av begreppet. Då anser man alltså inte att export av reservdelar och
ammunition - det som kallas följdleverans - räknas som ny vapenexport. Jag
skulle vilja be handelsministern att definiera skillnaden mellan ny export och
vad som inte är ny export.

Sedan tillkommer det plötsligt ett annat begrepp i handlingarna. Det är
kompletteringsleveranser. Det är ett begrepp som inte har stöd i riktlinjerna
över huvud taget. Det nämns inte i riktlinjerna. Man kan sälja någonting för
att det räknas som kompletteringsleverans. Jag skulle vilja ha det utrett. Vad
skiljer en kompletteringsleverans från en följdleverans?

Det finns i ett papper som vi har fått som underlag för dagens utfrågning
ytterligare ett begrepp. Det använder också handelsministern i sin
redovisning. Det står visserligen hemlig överst på papperet, men det avslöjas
varken någonting om länder eller vapen. Jag skall citera ur papperet för att
få fram begreppet: ?Samtliga ovan nämnda tillstånd avsåg utförsel med
anknytning till tidigare levererade system.? Nu har vi alltså fått ytterligare
en kategori. Först har vi följdleveranser. Sedan har vi
kompletteringsleveranser, och nu har vi leveranser med anknytning till
tidigare system. Vilka är skillnaderna och vilka är likheterna? Kan jag få en
definition av alla dessa begrepp?

Leif Pagrotsky: Kenneth Kvist redovisar olika ord. Varje gång ett ord används
tolkar han det som att det är en ny kategori som införs. Det tycker jag är en
väl långtgående tolkning.

Vi börjar med den fundamentala kategoriindelning som riktlinjerna anger. Nya
åtaganden är när man från rent bord tar ställning till huruvida en ny affär
skall accepteras eller inte. Ett visst land, som tidigare aldrig har köpt
någonting, vill kanske köpa ett svenskt flygplan. Det är ett rakt, rent,
enkelt och isolerat exempel som renodlar vad det handlar om. Det är kärnan i
politiken. De affärerna regleras på visst sätt.

Riktlinjerna talar också om en annan sorts affärer. Det är affärer då ett
land vill göra ett köp som en konsekvens av tidigare leveranser - inte för att
landet behöver något nytt eller vill börja om från början utan därför att det
i ljuset av vad det redan har vill ha någonting, t.ex. ammunition till en
tidigare levererad pjäs eller reservdelar till en tidigare levererad sak.
Motivet kan vara att man redan har köpt saken och i linje med det nu behöver
det ena eller andra. Det är den skillnad mellan de två begreppen som gäller.

Jag tycker att ordet anknytning på ett adekvat sätt avspeglar det andra
fallet. Man åberopar en anknytning. Den kan vara svag, och då får man nej. Den
kan vara stark, och då får man ja. Om det gäller ett helt okontroversiellt
land kvittar det.

Nu har inspektionen på uttrycklig begäran från utskottet, som vill lära sig
mer om begreppets innebörd och hur det har tillämpats i olika fall, för första
gången preciserat underkategorier. Det är inte ett sätt att skapa nya
kategorier. Man vill på ett pedagogiskt sätt tydligare ge olika exempel på när
anknytnings- eller följdleveranser har varit aktuella. Jag kan gärna berätta
att jag inte har sett dessa ord förrän jag såg dem i de dokument som har
skickats till KU. Jag vet inte om de har utvecklats för att hjälpa KU att
klassificera. KU hade bett om grafiska illustrationer för
följdleveransbegreppets utveckling. KU hade efterlyst mera bildlik pedagogik,
och det kanske var ett sätt att svara på det. Jag vet inte. Men i
redovisningarna till mig har inspektionen aldrig använt denna typ av begrepp.
Man har kanske använt det internt - vad vet jag. Det kan ni kanske fråga
inspektionen om. Men det är inte ett sätt att hitta på nya utvidgade
förevändningar för följdleveranser. Det är ett sätt att till hjälp för
utskottet eller kanske för Exportkontrollrådet spjälka upp detta litet vaga
begrepp. Det är inte så precist. Vi har ägnat en stor del av förmiddagen åt
att diskutera det.

I det renodlade fallet tycker jag att det är lätt att beskriva vad ny
vapenexport är och vilken vapenexport som motiveras av att den har anknytning
till en tidigare vapenexport. Svenska språket är kanske inte så precist. Om
man som politiker försöker prata på normal prosa och säger ny vapenexport
tolkas det som om den är ny till skillnad från begagnad. Men ett land som för
första gången utrustar sig med svenska flygplan kanske köper begagnade
Viggenplan. Det är inte den dimensionen som avses, men det är ofta så det
uppfattas. Jag vill påstå att det ofta avsiktligt missuppfattas så.

Kenneth Kvists fråga tyder på misstankar om att man i någon sorts
konspiration hela tiden vill hitta begrepp som vidgar. Jag vill dementera det.
Det är ett sätt att precisera de förhållanden som faktiskt har rått under de
senaste åren vad gäller följdleveransbegreppet.

Kenneth Kvist: I svar som vi har fått tidigare under dagens utfrågning har du
berättat om land som köper kanoner eller luftstridssystem. Du har berättat för
oss att man bygger upp båtar kring dem. Sedan vill man köpa flera. Det är
ingen reservdel. Det är ju inte ammunition eller liknande, utan det är
faktiskt en ny affär. Om man går på restaurang får man ingen särskild rabatt
därför att man säger att grogg nummer två som man beställer in har anknytning
till grogg nummer ett eller är en följdleverans. Det är ju en ny leverans som
man ger sig in på, även om leveranserna har en viss påbyggnadseffekt. Det är
en påbyggnad av försvaret som man gör, och det är en ny affär enligt det
språkbruk vi har. I alla andra affärssammanhang är det en ny affär. Möjligtvis
kan man få mängdrabatter med hänsyn till tidigare affärer, men den nya affären
är ändå en ny affär.

Leif Pagrotsky: Om Hammarby IF:s bandysektion vill köpa nya tröjor därför att
elaka motståndare har rivit sönder fyra av de gamla är det klart att det är en
ny affär. Man går till affären och säger att man vill ha fyra gröna tröjor.
Det är klart att det är nya tröjor man vill ha. Det är en ny affär. Det fins
inget gammalt kontrakt på det. Likafullt har affären stark anknytning till att
laget för 50 år sedan bestämde sig för att ha gröna tröjor.

Ordet ny saknar den speciella meningen. Ordet anknytning är bättre när det
gäller tidigare affärer. Jag håller med om att grogg nummer två borde vara
mindre önskvärd om man redan har fått grogg nummer ett. I det fallet skulle
jag inte vilja tillämpa något följdleveransbegrepp.

Kenneth Kvist: Vi kan föra denna liknelse litet längre. Om man gruvligen hade
misskött betalningen av tröja nummer ett skulle man likväl enligt din
sporthandlare få tröja nummer två. Den risken skulle han ta. Grogg nummer ett
har kanske lett till att man blir våldsam och missköter sig, men man får
likväl grogg nummer två som en följdleverans. Så är det ju med vapnen. Vi
säljer vapnen till ett land. Sedan förbryter sig landet mot de mänskliga
rättigheterna. På grund av att vi en gång har sålt vapen till landet är vi
förbundna att sälja till landet på nytt. Om inte skulle det bli höga kostnader
och svåra konsekvenser för den som har misskött sig. Det var dina egna ord.
Varför skulle Sverige som exportör ta hänsyn till om landet har misskött sig
när det gäller de mänskliga rättigheterna eller blivit inbegripet i ett krig
eller liknande?

Leif Pagrotsky: Om ett land som vill köpa svenska vapen efter det att
bedömningen att de skall få köpa vapen har gjorts gör saker som påverkar
bedömningen allvarligt har vi ingen som helst skyldighet att fullfölja
åtagandena. Men om förhållandena är ungefär oförändrade i förhållande till när
vi ingick det första avtalet känner vi att det är rimligt att de får fortsätta
enligt samma betingelser som rådde när man började. Det är det som är det
olyckliga i Indonesienaffären. Sverige begick ett misstag när en liten
regering med smalt parlamentariskt underlag 1978 valde att binda upp sig i en
relation med ett land som just hade ockuperat Östtimor. Man gjorde det med
öppna ögon. Man visste vad man gjorde. Detta land band upp sig för svenska
system.

Förhållandena var då som värst. De har sedan inte blivit sämre. 1986 gjorde
riksdagen och alla partier som då satt i den rådgivande nämnden bedömningen
att det var rimligt att fullfölja åtagandena från 1978, eftersom förhållandena
enligt vad man då tyckte inte hade blivit sämre. De var möjligen oförändrat
dåliga. Men man hade med öppna ögon gjort sitt val 1978. Man tyckte då inte
att försämringarna var så kraftiga att det var rimligt att man skulle avbryta
affären och åsamka kunden dessa kostnader, trots att man var olustig inför
det. Regeringen sade först nej, men tvingades senare ändra sig. Tvingades var
kanske fel ord, men man ändrade sig senare under trycket av de omständigheter
som kom fram.

Det är litet mer komplicerat än vad Kenneth Kvist säger. Om kroggästen blir
våldsam mellan glas ett och glas två skall han inte ha någon ny grogg, och
restaurangen skall inte ha något nytt serveringstillstånd om han ändå skulle
få en grogg.

Kenneth Kvist: Vi behöver inte diskutera Indonesien eftersom det är nästa
tema, men jag vill säga att förhållandena inte har blivit märkbart bättre. Om
Sverige gör en felbedömning av ett land vid ett tillfälle är vi alltså sedan
helt låsta när det gäller att fullfölja våra leveranser vad beträffar ett
vapensystem eller något som har anknytning till detta vapensystem. Kan jag få
ett förtydligande? Om vi inte fullföljer affären skulle det få kostnader för
landet. Men om landet inte bättrar sig märkbart är det väl ett skäl att
avbryta? Det är ju det landet som skall ta kostnaderna för sin dåliga vandel
vad gäller mänskliga rättigheter och annat. Är inte det en rimligare tolkning?

Leif Pagrotsky: Man har med öppna ögon gjort en värdering av för- och
nackdelar med att ingå i en viss affärsrelation. Det har varit de inblandade
partiernas uppfattning att ingångna affärer skall fullföljas om ingenting i
grunden ändras. Kraftig förändringar kan motivera att man bryter avtalet, men
i detta fall har de partier som har deltagit i bedömningen med bred majoritet
funnit att vi i konsekvens med det första misstaget skall fortsätta att
leverera.

Jag medger att det är en svår bedömning. Den är inte självklar. Det finns
ingen automatik. Men det är den bedömning som ett brett spektrum av partier
har gjort under en ganska lång följd av år. Jag understryker att det är ett
mycket smalt område och att det handlar om mycket få produkter. Det är alltså
inte som det ibland framstår. Det är ett svårt principiellt problem. Jag ser
det också som ett moraliskt dilemma, men vad gäller proportionerna bör man ha
klart för sig att omfattningen är ganska liten. Vi är inte huvudleverantörer
av krigsmateriel till Indonesien. Vi levererar ungefär 1 % av Indonesiens
import. Men det förringar absolut inte det principiella problemet.

Jag vill gärna understryka att det inte handlar om effekterna på vår
trovärdighet som leverantör enbart vad gäller det land som frågan gäller. Det
spelar inte så stor roll vad Indonesien tycker att vi har för trovärdighet som
leverantör, för man har ändå inga förväntningar om att få köpa nya stora
system av oss. Det skadar oss inte ekonomiskt på den indonesiska marknaden om
vi skulle välja att växla om. Det gäller vår trovärdighet på marknaden som
helhet. Det är ett mer generellt och vidare problem. Det gäller vår
trovärdighet mot andra framtida kunder som vi är beroende av för att kunna
upprätthålla en inhemsk försvarsindustri och ett säkerhetspolitiskt oberoende.

Kenneth Kvist: Så det är egentligen de kommersiella hänsynen som styr? Tar de
överhanden över andra hänsyn i sådana här tveksamma fall? Är det dessa hänsyn
som gör att man anser att det gäller anknytningsleveranser,
kompletteringsleveranser osv., och att affären därför kan fullföljas?

Kan det verkligen bli höga kostnader och svåra konsekvenser för Indonesien
om endast 1 % av Indonesiens krigsmateriel kommer från Sverige?

Leif Pagrotsky: Nej Kenneth Kvist, det är inte kommersiella intressen. Det
handlar om Sveriges säkerhetspolitiska linje. Vi har valt att följa en
oberoende säkerhetspolitisk kurs som innebär att vi inte skall sätta oss i
beroendeställning gentemot andra försvarsblock och försvarsallianser. Jag tror
att Kenneth Kvist håller med mig om att det är önskvärt, men jag vet att
Kenneth Kvist gör en annan bedömning än jag av huruvida vi behöver ha en egen
oberoende materielförsörjning för att värna en oberoende säkerhetspolitik. Det
anser jag, men jag vet att Kenneth Kvist gör en annan bedömning. Men det är
ändå något helt annat än kommersiella hänsyn.

Vi har inte krigsmaterielindustri för att någon skall få tjäna pengar. Vi
har det för att vi behöver det för vår säkerhetspolitiska linje. Det är det
grundläggande skälet.

Kenneth Kvist: Med hänvisning till att vi skall ta upp fler ämnen avstår jag
från fler frågor.

Peter Eriksson: Jag har ett par frågor. Den första fråga jag tänkte ta upp
gäller någonting som Staffan Sohlman, KMI, tog upp under förra mötet. Han sade
att vi har ett fast regelsystem i Sverige när det gäller
krigsmaterielexporten. Jag skulle vilja höra hur du skulle känneteckna det
svenska systemet. Har vi ett fast regelsystem? Jag tycker att man kan
ifrågasätta det väldigt starkt. Riksdagen har slagit fast någonting som jag
tycker att man kan likna vid en schweizerost. När KU nu börjar titta på detta
ser vi att någon har suttit inne i kupan och gjort ett enda stort hål av
alltihopa. Ganska mycket som riksdagen inte har avsett skulle inrymmas i
svensk vapenexport ryms där.

Anser du att vi har ett fast regelsystem för vapenexport i Sverige?

Leif Pagrotsky: Jag vill börja med att kommentera Peter Erikssons ordval. Han
talade om ett enda stort hål. Världens sannolikt mest restriktiva vapen-
exportregim, som utesluter oerhört många länder som får köpa på många andra
ställen från att köpa vapen i Sverige, karakteriserar Peter Eriksson som ett
enda stort hål. Vi kunde sälja flygplan för hur många miljarder som helst om
reglerna vore ett enda stort hål. Vi har inte sålt ett enda Viggenplan på
export. Den bild som Peter Erikssons ordval ger är helt enkelt felaktig.

Vad gäller sakfrågan kan jag säga att regelsystemet innebär ett försök att
förena stabila regler med regler som är tillräckligt flexibla för att fånga
upp situationer som inbördes är ganska olika. Det är en svår uppgift. Det
tycker jag att man lyckas hyggligt med genom att i riktlinjer beskriva
principer som bör gälla vid bedömningen av de olika fallen. Som ni märkte på
statistiken jag redovisade blir det avslag i många av de fall som bedöms vara
gränsfall.

Kan man ha helt fasta regler? Om man skulle tänka sig det i ordets mer
extrema betydelse, dvs. att lagtext tydligt skulle beskriva hur man skall
agera i det enskilda fallet, tror jag att den lagtexten måste vara väldigt
utförlig och detaljerad. Den måste ändras kontinuerligt i takt med att det
t.ex. kommer nya materieltyper. Vi kanske kommer in på frågan om lagfästning
senare.

Om man tänker sig att en ökad fasthet skulle ta sig ett sådant uttryck
skulle det rimligen innebära att en myndighet skulle tillämpa lagarna och
reglerna. De företag som berörs, dvs. de som får avslag, skall ha rätt att gå
till domstol och överklaga. De skall överklaga i länsrätten, i kammarrätten
och i Regeringsrätten. Då skulle vi kanske ha fasta regler, men det skulle
innebära att politiker inte skulle kunna säga vilka länder som inte skulle få
köpa svenska flygplan. Då hade företaget kunnat överklaga myndighetsbeslut.
Med tanke på hur mycket pengar som är inblandade skulle de kunna mobilisera
oerhörda resurser av t.ex. jurister för att välta omkull beslutet och få ett
domstolsbeslut på att landet i fråga har rätt att köpa svenska flygplan, trots
att politikerna egentligen inte vill det. Ett sådant system vill jag inte ha.

Jag tycker att man har gjort en rimlig avvägning mellan ökad grad av fasthet
och den flexibilitet som är nödvändig i det regelsystem vi har nu. Jag inser
att det är ganska svårt och att avvägningen kan göras på litet olika sätt. I
en svår situation tycker jag att man har organiserat det ganska väl och att
det i beslutssystemen finns ganska stabila regler att gå efter.

Vi värderar nu den utveckling som har skett sedan KU granskade detta område
sist, och diskussionen förs i ungefär samma termer som då. Det är hög
stabilitet kring de grundläggande principerna om restriktivitet vid nya
leveranser och att följdleveranser bör medges om anknytningsargumentet är så
starkt att det bedöms orimligt att bryta mitt i.

Jag tycker som sagt att avvägningen mellan stabilitet och flexibilitet görs
på ett ganska bra sätt. Jag vill inte kommentera orden fasta regler, som
Staffan Sohlman uppenbarligen valde att använda. Jag har försökt ge mitt svar
på samma fråga. Ni får jämföra dem.

Peter Eriksson: Vi gör inom KU en granskning av de centrala begrepp som har
utvecklats under ett antal år: följdleveranser, kompletteringsleveranser,
ersättningsleveranser och några till. Diskussionen hamnade i gungning när vi
talade med Staffan Sohlman. Vi fick reda på att bedömningen av om man skall
klassificera en vapenleverans som en ersättningsleverans eller följdleverans
helt och hållet bygger på företagens uppgifter. Svenska KMI och den nya
myndigheten gör ingen egen kontroll av dessa uppgifter från företagen. Hur ser
du på det? Gör inte det att systemet blir en aning darrigt?

Leif Pagrotsky: Det måste vara en missuppfattning att Staffan Sohlman sade att
det är företagen som avgör om en leverans klassificeras som följdleverans
eller inte. Det är precis detta som Exportkontrollrådet ägnar sin mesta tid
åt. Det är myndighetens uppgift. Myndigheten tillfrågar olika organ. Man har
ett tekniskt/vetenskapligt råd till sitt förfogande för att förstå de mycket
avancerade elektronikkomponenternas karaktär. Det är absolut inte företagen
som avgör.

Vad uttalandet möjligen syftar på är myndighetens kontrollmöjligheter -
möjligheten att göra inspektioner och kontrollera hur saker och ting ser ut i
företaget. Jag är litet förvirrad. Jag förstår inte riktigt vad du syftar på.
Men att det är företagens uppgift att precisera om en ansökan gäller en
följdleverans eller inte måste vara ett missförstånd. Så är det inte.

Peter Eriksson: Jag kanske uttryckte mig slarvigt. Det jag avser är att man
bygger beslutet helt och hållet på företagens uppgifter. Myndigheten gör inga
egna kontroller av de uppgifterna. Man kollar inte i landet i fråga om det
handlar om en kanon som har rostat sönder eller om de uppgifter som företaget
kommer med är riktiga.

Leif Pagrotsky: Jag vet att det läggs ned väldigt mycket arbete på att göra en
självständig bedömning av huruvida det gäller följdleverans eller inte. Vad
gäller frågan om kontroll av uppgifternas kvalitet - om företagen bluffar i
sina blanketter - kan jag säga följande. Jag vet inte om myndigheten gör på
annat sätt än t.ex. skattemyndigheten. Man utgår från de uppgifter man får in
och gör kanske då och då något stickprov. Jag vet inte. Det är kanske frågor
som bör ställas till inspektionen. Jag vet att både tullkriminalen och polisen
under den tid jag har varit med har varit inblandade i att gå igenom Bofors
handlingar som gäller reservdelarna till de utsmugglade robotsystemen. Så
godtroget som det beskrivs här tror jag inte riktigt att det fungerar i
verkligheten, men det är kanske en fråga som är bäst riktad till myndigheten.

Jag läste Medborgarkommissionens rapport, som tog upp de skandaler som
inträffade i början på 1980-talet. En allvarlig kritik som kommissionen
riktade mot den dåvarande kontrollverksamheten var att resurserna var så små
att man inte kunde följa utvecklingen i de olika företagen på ett seriöst
sätt. Om jag minns rätt fanns det två personer på Krigsmaterielinspektionen:
chefen och en handläggare. Möjligen hade de en assistent. De skulle hålla koll
på vad som tilldrog sig hos 15-20 företag. Ett av resultaten av
Medborgarkommissionens arbete var att resurserna förstärktes. Det fortsatte
också med inrättande av den självständiga myndigheten. Nu är man ungefär tio
gånger så många, om jag är rätt informerad. Man har kontinuerliga och
regelbundna kontakter med alla dessa företag, och man följer dem mycket noga
och mycket nära. Såvitt jag vet har man full rätt att begära att få se vad som
helst. Jag utgår ifrån att man utnyttjar det när man anser att det finns skäl
för det.

Att det har blivit mycket bättre på den fronten i förhållande till tidigare
är helt klart. Möjligen kan det finnas skäl att gå ännu längre. Det har jag
ingen särskild uppfattning om för dagen.

Peter Eriksson: Vad KMI uttryckte var just att man inte är dimensionerad för
att göra en sådan kontroll. Man hade gjort det en gång, sade Staffan Sohlman.

Det intressanta i denna fråga är följande. Regeringen, myndigheten eller
kanske någon gång riksdagen är med och utvecklar regelsystemet kring svensk
vapenexport. Det är alltmer förfinade begrepp och detaljer. Men själva grunden
- uppgifterna som det hela bygger på - har vi inte ens resurser för att
kontrollera. Är det inte då så att vi bygger systemet på lösan sand? Det är
den fråga jag tycker att det är viktigt att få ett svar på när vi diskuterar
regelsystemet.

Leif Pagrotsky: Jag tycker att det är viktigt att myndigheten har alla de
kontrollmöjligheter och möjligheter till insyn som myndigheten själv tycker
att den behöver. Den skall också ha sådana resurser att den har möjlighet att
utföra noggrannare kontroller, ökad genomlysning och inspektioner när den ser
behov av det. Den skall också ha möjlighet att ta hjälp av t.ex. ambassader
eller statsförvaltningen i övrigt om det behövs. Det kan vara en möjlighet när
det gäller att samla in information.

Jag kan inte säga att myndigheten i dag inte har några möjligheter till
detta. Det här är min principiella synpunkt på hur det bör vara. Är det långt
ifrån vad förhållandena i dag medger kan det vara värt att undra om man skall
göra något åt det, men jag är inte övertygad om att det är på det sättet. Alla
myndigheter skulle kunna göra nytta med mer resurser och fler tjänster.
Väldigt många myndigheter förtjänar mer resurser - även denna. Men vi är
väldigt försiktiga med att bygga ut offentlig verksamhet i dag. Pengarna måste
koncentreras till annat.

Peter Eriksson: Tidigare i dag uttryckte ministern att en tillnärmning till
EU-regler på detta område vore önskvärd. Man talar om åtta kriterier. Har det
skett en tillnärmning vad gäller dessa kriterier från svensk sida? Vilka
effekter har det i så fall haft för svensk del?

Leif Pagrotsky: Det jag sade var att jag skulle tycka att det var bra om vi
fick en ökad samsyn mellan EU:s länder. Peter Erikssons ordval innebär att jag
vill att vi skall närma oss de andra. Jag vill att vi skall ha en gemensam
process där vi får mindre skillnader mellan ländernas bedömningar. Vi menar
att vi har starka argument för vår restriktiva linje. Vi vill gärna se att det
leder till att vi kan övertyga om att det är i den riktningen man bör gå för
att nå ökad samsyn om hur t.ex. de åtta riktlinjerna skall tillämpas.

Att vi ensidigt tillnärmar oss EU ser jag inga exempel på. Vi har inte gjort
några förändringar i regelverket sedan vi gick med i EU. Praxis har enligt min
mening, som jag redovisade inledningsvis, inte blivit mer generös. Eftersom vi
är mer restriktiva än vad som är vanligt inom EU var det i den riktningen vi
skulle gå om vi skulle tillnärma oss. Mitt svar är att någon sådan
tillnärmning till mer normal EU-praxis inte har skett.

Ordföranden: Då går vi över till vapenexporten till Indonesien. Det är Peter
Eriksson som börjar. Varsågod!

Peter Eriksson: Jag skulle till att börja med vilja höra hur ministern ser på
läget för de mänskliga rättigheterna i Indonesien under 1990-talet. Vi har
diskuterat den frågan ganska länge i Sverige. Det gäller Östtimor och andra
delar av Indonesien. Är läget allvarligt? Hur karakteriserar regeringen läget
i dag? Vilken är egentligen politiken när det gäller vapenexport till
Indonesien i Sverige i dag?

Leif Pagrotsky: Läget för de mänskliga rättigheterna i Indonesien är så dåligt
att Indonesien inte kan komma i fråga för nya åtaganden vad gäller
krigsmateriel. Det sker i olika delar av landet grava förföljelser av
oliktänkande och av människor som vill uttrycka opposition mot
centralregeringen i Djakarta. De är av en art som är tillräcklig för att
Indonesien inte skall anses uppfylla de kriterier som gäller för att vi i dag
skall skriva på nya åtaganden.

De riktlinjer som riksdagen har bestämt i ganska bred enighet innebär ändå,
vilket vi har varit inne på förut, att tillstånd bör medges om inte
ovillkorligt hinder möter vad gäller att fullfölja gamla åtaganden och göra
leveranser som har stark anknytning till gamla avtal. Tillstånd bör medges om
inte t.ex. FN eller EU har fattat beslut om embargo. Det är den linje som
riksdagen har bestämt. Det är den linje som följs.

Vi gör en enligt min mening en stram bedömning av vad följdleveransbegreppet
innebär i de enskilda fallen. Det är inte tal om ett öppet hål där man kan
släppa in vad som helst. Det görs en grundlig undersökning för att inget
onödigt skall slippa igenom. Det är den svåra avvägning som man har gjort vad
gäller Indonesien. Det är den politik som just nu gäller.

Låt mig också säga att jag tycker att man på längre sikt har anledning att
vara optimistisk om utvecklingen i Indonesien. Jag lämnar nu en redovisning av
hur det har varit - det som ni granskar - om ni tillåter.

Det råder mycket snabb tillväxt i Indonesien. Det finns en mycket snabbt
växande medelklass. Det sker en stark ökning i kontakterna med omvärlden, både
vad gäller nyhetsmedier, resor, turism och affärsresor ut och in. Jag tror att
man i det långa loppet under dessa ekonomiska omständigheter - som jag hoppas
fortsätter - inte kan räkna med att det skall gå att upprätthålla den sortens
förtryckarregim som just nu har makten i Indonesien. Jag är för min del av de
här skälen rätt optimistisk om utvecklingen på litet längre sikt i Indonesien.
Jag upprepar gärna att detta inte är något som vägs in i beslut om tillstånd i
dag.

Peter Eriksson: Men de allra flesta bedömare som tittar på frågorna om
mänskliga rättigheter runt om i världen, t.ex. Amnesty och flera andra
organisationer, anser att läget har förvärrats den senaste tiden i Indonesien.
Borde inte det ge anledning till att också Sverige skärper sin hållning i de
här frågorna och slutar leverera nya vapen, t.ex. nya kanoner?

Leif Pagrotsky: Jag tror inte att så många säger att läget är sämre än i
slutet av 1970-talet eller i mitten av 1980-talet. Däremot kanske det går upp
och ned mellan det ena och det andra året. Men den långsiktiga trenden att det
är sämre i dag än för 10 eller 20 år sedan tror jag inte är en vanlig
bedömning. Tvärtom har det inte tidigare varit möjligt för organisationer som
Caritas, Röda korset och andra att arbeta över hela Indonesien på det sätt som
det är nu. Det finns vissa tecken som är betydelsefulla på att saker och ting
håller på att öppnas. Det är ingen lindring av kritiken, men det är saker som
inte fanns för 10 eller 20 år sedan som nu finns och som gör att vi bättre
känner till de missförhållanden som finns.

Peter Eriksson: Men den svenska regeringens hållning i dag är alltså: Inga nya
åtaganden och inga nya vapen. Är det någonting som du verkligen kan säga att
ni står för i dag?

Leif Pagrotsky: Detta är min hållning, och det är den som jag redovisar. Jag
inser att riksdagen ålägger mig att göra en bedömning från fall till fall. Om
jag skall kunna göra den bedömning som riksdagen kräver från fall till fall är
det kanske litet besvärligt för mig att säga ?absolut inte? och ?inte under
några omständigheter oavsett vad det gäller för typ av materiel?. Men jag
redovisar min uppfattning: Förhållandena i Indonesien är inte sådana att jag
tycker att man skall överväga nya åtaganden mot Indonesien.

Peter Eriksson: Skall jag tolka dig på det här sättet: Viss ny materiel kan
tänkas och viss ny krigsmateriel eller nya system, men inte alla sorters?

Leif Pagrotsky: Jag konstaterar att riksdagen begär av mig att jag skall göra
en bedömning från fall till fall. Om jag säger här att jag inte tänker bry mig
om det, för nu skall jag kategoriskt säga att oavsett situationen tänker jag
göra på ett visst vis, då kanske jag skulle hamna inför KU nästa år och få
kritik för det. Därför väljer jag denna något mer försiktiga formulering, men
jag kan inte se att den har någon praktisk betydelse.

Peter Eriksson: Men det tycker jag är en förändrad hållning. I slutet av 1996
sade ministern i programmet 8 dagar i TV så här: Vi fattar inte beslut som
innebär att vi släpper några nya system. Vi fullföljer gamla ingångna avtal
och åtaganden, men inga nya. Nu verkar det vara möjligt att tänka sig nya
system i alla fall.

Leif Pagrotsky: Nu har jag lyxen av att få prata till punkt och att själv
bestämma hur långa meningar jag skall använda och hur många meningar i följd
jag skall använda mig av för att tydliggöra vad jag vill. Då vill jag ta
chansen att vara litet utförligare och litet mera precis. Om jag skulle sitta
här hos KU och säga att jag inte tänker bry mig om riksdagens krav på mig att
fatta beslut från fall till fall är jag rädd att jag skulle få kritik för det.
Men jag säger också att jag inte kan se att detta har någon praktisk
betydelse. Jag har på ett mycket bestämt sätt klargjort att jag inte anser att
förhållandena i Indonesien är sådana att Indonesien skall komma i fråga för
nya åtaganden. Men jag är skyldig att göra en bedömning från fall till fall.
Jag har ingen aning om vad det är för fall som dyker upp i morgon bitti eller
någon annan dag, och om förhållandena är oförändrade är det här den riktlinje
jag tänker följa för egen del om jag ställs inför sådana situationer.

Peter Eriksson: Just det fall som vi diskuterar nu om nya kanoner till
Indonesien, är det, tycker du, ett exempel på en följdleverans som det med de
svenska riktlinjerna är rimligt att vi skall fortsätta utföra oavsett det som
händer i landet i fråga?

Leif Pagrotsky: Jag kan inte gå in på detaljer för hur argumenten för detta
ser ut, så jag nöjer mig med att säga att de utförseltillstånd som har
beviljats för kanoner har av en bred politisk majoritet av partier som har
blandats in i detta ansetts ha karaktär av följdleverans. Man ansåg att
anknytningen till tidigare åtaganden var så pass stark att tillstånd skulle
medges. Jag är tyvärr förhindrad att under den öppna delen närmare gå in på
detaljer i argumenten för detta, men jag kan här redovisa resultatet av de
överväganden som har gjorts. Men vi kan gärna gå in på detta i ett senare
skede när jag vet att ordföranden planerar en sluten del av detta. Då kan vi
diskutera mera tekniskt varför det är så. Nu nöjer jag mig med att konstatera
att man i de fall där beslut har fattats fann att anknytningen var så stark
att det var fråga om en följdleverans som borde medges. Det konstaterade man
med bred majoritet när beslutet fattades.

Peter Eriksson: Det har tillkommit en sak från svensk sida. Vi har fått fler
svenska riksdagspartier som säger i dag i riksdagen att vi inte skall
fortsätta med någon vapenexport över huvud taget till Indonesien. Borde inte
det betyda att också regeringen tar sig en funderare på om det kanske är dags
att skärpa hållningen?

Leif Pagrotsky: Om det kommer nya ärenden på regeringens bord kommer
regeringen att göra en ny bedömning av de omständigheter som råder i de
ärendena. Jag menar att den hållning vi har är bland de skarpaste som finns.
Att skärpa hållningen ytterligare en smula kan jag inte utesluta, men det är
en hypotetisk situation att jag skulle ställas inför en situation som är
snarlik den som vi hade förra året en gång till. Det är alltså litet svårt för
mig att gå in på det. Varje parti får ju ta ställning för sin del. Några
partier har tagit ställning på ett visst sätt och andra på ett annat sätt. Vi
har tagit den ställning som vi har redovisat i det beslut som fattades förra
året och som föregicks av behandling i Exportkontrollrådet och den rådgivande
nämnden - båda två. Kommer det upp ett nytt ärende kanske det visar sig att
inställningen har ändrats, vad vet jag, men jag ser i dag faktiskt inga tecken
på det. Jag menar att besluten har följt en mycket restriktiv syn.

Peter Eriksson: Avslutningsvis vill jag bara fråga en gång till: Har det under
1997 inte givits några nya vapenexporttillstånd till Indonesien för nya
vapensystem eller krigsmateriel?

Leif Pagrotsky: Det är en fråga som jag tycker bör ställas till myndigheten.
Jag kan svara för regeringens del att det har regeringen inte gjort.

Kurt Ove Johansson: Vi har väl alla varit överens om att Sverige måste ha
krigsmaterielexport för att kunna tillgodose också sina egna intressen. Min
fråga är då: Hur mycket har exporten till Indonesien egentligen betytt för att
Sverige skall kunna upprätthålla dessa mål?

Leif Pagrotsky: Låt mig säga så här: Den export vi faktiskt har haft har
betytt ganska litet. Men min bedömning är att om vi hade valt en annan linje
vad gäller följdleveranserna hade det kunnat betyda väldigt mycket. Den linje
vi har valt har inneburit mycket liten påverkan. Omfattningen har varit så
liten att den inte har haft någon märkbar betydelse för vår försvarsindustris
förmåga att försörja det svenska försvaret med kvalificerad materiel. Men om
vi hade avbrutit så att säga mitt i steget, t.ex. mellan leverans av ett
vapensystem och ammunitionsförsörjning till samma vapensystem, är det min
uppfattning att det hade spritt sig på hela denna marknad, också till sådana
kunder som aldrig skulle komma i riskzonen. Detta hade medfört osäkerhet om vi
var en leverantör som var någon att ha att göra med eller om vi var en
leverantör som man skulle vara försiktig med. På det viset skulle Indonesien
ha kunnat bli betydelsefull för vår försvarsförmåga i negativ mening. Som det
är nu menar jag att Indonesiens betydelse har varit väldigt ringa.

Kurt Ove Johansson: Du har ju diskuterat med Peter Eriksson här att nya
vapenleveranser till Indonesien är inaktuella, men det skall ju tydligen
tolkas på det sättet att det mycket väl kan bli fråga om leveranser till
Indonesien om de är följdleveranser. Jag skulle vilja ställa frågan så här: Om
samma situation uppstår igen, t.ex. ett behov av tre kanoner, och
förutsättningarna är desamma, skulle det då kunna betyda att dessa kanoner
skulle kunna levereras till Indonesien?

Leif Pagrotsky: Jag tycker inte att det beslut som den rådgivande nämnden, den
borgerliga fyrpartiregeringen, Exportkontrollrådet och den socialdemokratiska
regeringen samtliga har fattat om de här tre kanonerna var fel. Det får vara
svar på den frågan. Däremot skall varje ny ansökan bedömas på sina egna
meriter. Jag kan inte förutse att det kommer en ny som är precis likadan som
den här, dvs. att det skulle innebära att det är fritt fram för någon ny affär
som är snarlik är att gå för långt. Men just i det här speciella fallet var
omständigheterna sådana att så här många instanser i tur och ordning under en
följd av år i olika etapper av processen tillstyrkte det här och beslutade om
olika tillstånd under resans gång. Det tycker jag bör vara en rimlig garanti
för att det här inte var något konstigt eller märkvärdigt.

Kurt Ove Johansson: Men vi vet ju alla, vi som sitter runt det här bordet, vad
som var grundorsaken till att det fanns ett behov av tre nya kanoner i
Indonesien. Om man där tillämpar samma metoder i framtiden som man gjorde i
det fallet är ju faktiskt situationen såvitt jag förstår exakt densamma, och
då måste väl rimligen det svenska ställningstagandet bli detsamma som det blev
1996.

Leif Pagrotsky: Om exakt samma förhållanden upprepas kanske det blir samma
slutsats, men jag tvivlar på det. Ordvalet som Kurt Ove Johansson väljer, ?om
man där tillämpar samma metoder?, gör att det hela låter som skatteplanering:
Man väljer en viss sorts kommanditbolag eller något sådant. Här krävs ju att
vissa omständigheter är för handen, och det är inte naturligt att de upprepas
i tid och otid. Tvärtom är det kanske så att om de återkommer i papperna i tid
och otid kanske man skall dra öronen åt sig. Men jag förutser inte det.

Kurt Ove Johansson: Men är inte det en litet naiv inställning, att man inte
fortsättningsvis i Indonesien, när man nu behövde tre nya kanoner, skulle
arbeta på samma sätt när det gäller reservdelar?

Leif Pagrotsky: Det här var unika omständigheter. Jag kan inte tänka mig att
de kan upprepas.

Kurt Ove Johansson: Vid förra årets granskning gällde det ju Oman. Då
lanserade statsrådet Jan Nygren ett begrepp som jag tidigare inte hade mött.
Han talade om den långsiktiga tendensen - och du har också gjort det här i dag
-- mot bakgrund av förhållandena i Indonesien. När vi ställde frågan till Jan
Nygren om man kunde bortse från enstaka grova brott mot mänskliga rättigheter
ifall de långsiktiga tendenserna var goda svarade han: ?Den långsiktiga
tendensen är viktig och kan i vissa fall innebära att en enskild förseelse
inte nödvändigtvis innebär ett nej till export.?

Om jag har förstått de svar som du har givit här till Peter Eriksson rätt
delar du oförbehållsamt den uppfattning som Jan Nygren för ett år sedan gav
uttryck för.

Leif Pagrotsky: Jag har inte haft anledning att så i detalj fördjupa mig i
Omanärendet, men det principiella är att det enstaka kontra det systematiska
måste tillmätas vikt. Det är ju innebörden i riktlinjernas formulering att
kränkningarna skall vara omfattande och grova, att det skall föreligga
systematik och att det inte skall syfta just på enstaka händelser. Men jag
tycker också att enstaka händelser kan vara så pass grova att de speglar en
systematik, en mentalitet och ett samhällsförhållande eller en regims
karaktär. Jag skulle därför inte vilja använda ordet oförbehållsamt, men jag
delar den principiella grundsynen att det krävs en systematik och att
bedömningen skall grundas på mer än bara en speciell veckas händelser.

Men detta är, som sagt, en utgångspunkt. I det enskilda fallet kan det
mycket väl tänkas att annat väger över, det vill jag inte utesluta.

Kurt Ove Johansson: När vi diskuterar export av krigsmateriel är kriteriet
precis som du antyder grova och omfattande kränkningar av mänskliga
rättigheter. Vi avser då utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr,
politiska mord o.d. Men du anser - om jag har förstått dig rätt - att även om
så sker skulle export av krigsmateriel vara möjlig om kränkningen var att
betrakta som en enstaka händelse och om den långsiktiga tendensen bedömdes som
god?

Leif Pagrotsky: Ja, om kränkningarna är omfattande är de av en sådan karaktär
att de inte begränsas till en enskild dag. Det är min tolkning av det svenska
språket när det gäller den här frågan. En enskild dag kan saker inträffa som
är av så allvarlig grad att det speglar en sådan systematik att jag ändå
skulle tycka att det var orimligt att säga ja.

Min utgångspunkt är dock att ?grovt och omfattande? speglar en systematik
som är svår att uppfylla med ett helt isolerat fall. Det är svårt att se att
summan av de exempel som Kurt Ove Johansson nämnde - politiska mord, tortyr,
utomrättsliga avrättningar och försvinnanden - skulle kunna inträffa på en
dag, men inte på någon annan dag. Det är klart att det allvar som detta
speglar sällan är någonting som isoleras till enstaka tillfällen.

Kurt Ove Johansson: Om man för dig skulle kunna bevisa att det har skett
utomrättsliga avrättningar, systematisk tortyr, politiska mord o.d. i ett land
där det förelåg intresse av att exportera vapen, skulle du då obetingat säga
nej, om jag har förstått dig rätt?

Leif Pagrotsky: Ja.

Kurt Ove Johansson: Jag skall återkomma till den här frågan när vi har den
slutna utfrågningen.

I fallet Indonesien kan man definitivt inte tala om enstaka brott mot de
mänskliga rättigheterna. Det har ju visat sig - när Sohlman var här citerade
jag vad utrikesutskottet hade skrivit i ett betänkande ganska nyligen - att
under 1995 och 1996 har det hela tiden förekommit brott mot de mänskliga
rättigheterna. På vilka grunder gör du den långsiktiga bedömningen av
situationen i Indonesien att den skulle tyda på att allting kommer att gå åt
rätt håll i framtiden?

Ser man det minsta lilla bakåt i tiden kan man se regelbundna brott mot de
mänskliga rättigheterna. Vad bygger du din långsiktiga tendens på för
uppgifter?

Leif Pagrotsky: Jag vill först upprepa att jag inte har sagt att den optimism
som jag ser på längre sikt har någon betydelse för beslutsfattandet i dag,
utan det var en utvikning som jag kanske inte skulle ha gjort. Men jag
försökte motivera ungefär hur jag ser på det hela och vilka mekanismer som jag
ser och som nu arbetar, vilka enligt min mening ger anledning till optimism om
att förtrycket inte kan upprätthållas i längden. Man lever nämligen alltmer
sammanvuxen med omvärlden och man kommer alltmer att ta intryck av resten av
världen bl.a. genom ökade resor, genom nyhetsförmedling och genom att
människor tittar på internationella TV-kanaler. Det kommer inte att gå att
hålla världen borta.

Därför tror jag inte att det går att upprätthålla förtrycket. Jag är kanske
naiv och aningslös, men detta gör mig ganska optimistisk. Men, som sagt, det
har ingenting med beslutsfattandet i dag att göra. Jag har inte påstått att
detta var någon omständighet att väga in vid krigsmaterielexport till
Indonesien, tvärtom. Vi anser ju att situationen är så dålig att kraven för
att komma i fråga för att få teckna avtal om nya saker inte är uppfyllda.
Indonesien får inte köpa nya saker. Så enkelt är det.

Eftersom jag nu har gott om tid vill jag också säga att med nya saker avser
jag då, enligt den definition som jag tidigare lämnade, i riktlinjernas mening
nytt kontra följdleveranser, inte nytt kontra begagnat.

Ordföranden: Med anledning av det som sades om tidsfaktorn vill jag bara säga
att vi inte har särskilt mycket tid på oss, eftersom vi måste bryta kl. 14.00.
Så något överflöd av tid har vi inte.

Kurt Ove Johansson: Det saknar ju inte betydelse om ett statsråd som är
ansvarig för krigsmaterielexport har den inställningen att i det längre
perspektivet går utvecklingen i Indonesien i rätt riktning. Det minsta lilla
vi tittar bakåt i tiden kan vi konstatera att det inte finns något stöd för en
sådan uppfattning. Då är det naturligtvis inte ointressant att få reda på vad
det är för utgångspunkter som statsrådet har för att kunna göra en sådan
framtidsbedömning av Indonesien, att utvecklingen skulle peka åt rätt håll.
Vad har du fått de uppgifter ifrån som kan grunda ett påstående om att
utvecklingen skulle gå i rätt riktning i framtiden, om den inte har gjort det
1996 och 1995?

Leif Pagrotsky: Jag tror inte - och det står givetvis var och en fritt att tro
någonting annat - att det i längden går att upprätthålla ett sådant här
förtryck i ett land som inte sluter sig mot omvärlden. Det går kanske när det
gäller Nordkorea, och det kanske gick i Östtyskland till dess att människorna
där fick klart för sig att det inte behövde se ut som det gjorde och att de
inte skulle behöva tolerera att leva på det sättet.

När omvärlden tränger sig på genom TV, resor, besök i och från andra länder
och genom att fler och fler människor har utbildning för att kunna läsa och ta
aktiv del i samhällslivet, då är min bedömning - och den grundar jag inte på
någon forskning eller vetenskap, utan det är fråga om en bedömning - att detta
talar för en utveckling i gynnsam riktning.

Jag har inte påstått att jag har sett en sådan utveckling hittills, men jag
påstår att denna bedömning inte har någon som helst betydelse vid prövningen
av dagens beslutsärenden. Det var kanske ointressant för den här diskussionen,
men jag tyckte ändå att jag hade lust att säga det.

Kurt Ove Johansson: Jag tycker inte alls att den är ointressant för denna
utfrågning. Jag har naturligtvis förstått att du inte bygger din uppfattning
på några vetenskapliga rön, men ingen kan förhindra dig att ha en uppfattning.

Jag vill knyta an till det som du har sagt. Du sade att när det gällde
Indonesien 1978 var det ett felaktigt beslut, om jag förstod dig rätt. Sedan
dess har det gått ett antal år. Såvitt jag förstår har det ju inte skett
särskilt mycket i Indonesien som har pekat i rätt riktning. 1995 och 1996 var
det väl alltjämt fråga om regelbundna kränkningar av de mänskliga
rättigheterna. Mot den bakgrunden är det väldigt svårt att uppfatta att det
skulle vara särskilt stora förändringar till det bättre som står för dörren.

Du har naturligtvis rätt i att detta kanske inte har någon betydelse för den
sak som vi nu diskuterar, men även 1996 måste - såvitt jag har förstått - det
långsiktiga perspektivet ha betytt en viss del. Jag försöker bara förstå ditt
resonemang på den här punkten, som jag inte tycker håller ihop.

Leif Pagrotsky: Det resonemang som jag nu kostade på mig påverkade över huvud
taget inte beslutet i april förra året, lika litet som jag tror att det
påverkade Exportkontrollrådets ledamöter, förutvarande Rådgivande nämndens
ledamöter eller den förutvarande regeringens ledamöter. Var och en kom i en
lång serie beslut under en längre process fram till exakt samma slutsatser.
Jag för min del vägde absolut inte in detta, och jag tror inte heller att
någon annan gjorde det.

Ordföranden: Då har jag ingen mer talare anmäld under detta ärende. Därmed är
utskottsutfrågningen avslutad för i dag. Tack.

1997-04-17

kl. 15.20-15.35

Ordföranden: Jag hälsar statsrådet Leif Pagrotsky välkommen till utskottet för
en fortsatt utfrågning om vapenexportaffärerna. Det handlar nu om den sista
delen, nämligen granskningen beträffande export till Gulfen.

Leif Pagrotsky: Som ordföranden säger gäller den sista delen Gulfen. Den
berörde vi inte alls förra gången, och jag berörde den heller inte i min
inledning förra gången. Jag vill börja med att säga några korta ord om det.

Anmälningen till konstitutionsutskottet bygger på en bild av att exporten av
svenskt krigsmateriel till Gulfen har ökat och är på väg att fortsätta att öka
och att detta är i strid med de riktlinjer och de uttalanden som har gjorts.
Anmälaren vill att man skall granska huruvida regeringen har gjort något fel i
detta. Eftersom den bild som anmälningen bygger på är felaktig vill jag börja
med att redovisa hur det ligger till. Jag har några siffror på utvecklingen av
exporten av krigsmateriel till den aktuella delen av Persiska viken.

År 1993, som är det första året med det nya krigsmaterielbegreppet,
exporterade Sverige materiel till den här regionen för 37 miljoner kronor. År
1994 minskade det till 29 miljoner, år 1995 minskade det till 0,1 miljoner,
och 1996 ökade det med många procent till 3,5 miljoner kronor.

Det åberopas också att tillståndsgivningen har varit väldigt expansiv och
att detta skulle vara i strid med riktlinjerna. Tillstånden sammanfaller inte
alltid med utförseln, eftersom tillstånden inte alltid leder till affär;
slutförhandlingen kan gå illa, och kunden kan köpa någonting annat. Jag vill
därför räkna upp motsvarande siffror där.

År 1993 lämnades tillstånd för utförsel till den här regionen på 169
miljoner kronor, 1994 för 37 miljoner kronor, 1995 för 350 miljoner kronor och
1996 för 4 miljoner. När det är så små mängder som här hoppar det litet upp
och ner, och jag förmodar att det är vad som har hänt för år 1995, som följts
av en minskning med 99 % år 1996.

Dagens diskussion är alltså baserad på ett felaktigt intryck av vad för en
verklighet som råder.

Kenneth Kvist: Den verklighetsbild som anmälan är baserad på är
tillståndsgivningen, eftersom det är tillståndsgivningen som uttrycker den
politiska handläggningen. Om den politiska handläggningen, dvs.
tillståndsgivningen, leder till affär eller inte, är delvis en annan sak.
Materialet som har varit öppet när det gäller tillståndsgivningen är det fram
till 1995. Utvecklingen under de år som redovisas är 169 miljoner, 37 miljoner
och 350 miljoner. Även om det har gått ner under det år då det inte gått att
få uppgift om tillståndsgivning på annat sätt kan vi säga att trenden varken
är ökande eller minskande. Eftersom det hoppar så mycket och du inte delar in
perioden i något egentligt utvecklingsmått är det ganska svårt att ha någon
mening om ifall det är i ökande eller minskande. Om man jämför de två senaste
åren med en totalsiffra på 354 miljoner med de två första åren är siffran
ökande och inte minskande.

Då återstår frågan: Hur bedömer regeringen över huvud taget utvecklingen i
Gulfstaterna, inte minst vad beträffar de mänskliga rättigheterna? Delar ni
Amnesty Internationals uppfattning att det förekommer utomordentligt grova
kränkningar av mänskliga rättigheter i t.ex. länder som Saudi-Arabien och
Bahrain?

Leif Pagrotsky: Först om statistiken. Jag håller med om att det finns olika
sätt att räkna, beroende på om man räknar på den kortaste perioden eller för
den längsta perioden. Beroende på hur man räknar kan man få olika
ytterligheter.

Synen på de mänskliga rättigheterna i det här området lämnar en del övrigt
att önska. Det är en av förklaringarna till att omfattningen av vapenhandeln
är så pass liten. Den instabilitet som råder i regionen gör också att man
befarar att väpnade konflikter bryter ut, och detta i sin tur gör att den
svenska exporten till hela Mellanöstern är mycket restriktiv och av mycket
ringa omfattning.

Kenneth Kvist: År 1995 beviljades ganska många leveranser till hela regionen,
för 350 miljoner kronor. Då godkändes t.ex. export för 150 miljoner kronor
till Saudi-Arabien, där det enligt Amnesty International förekommer grova
kränkningar av mänskliga rättigheter. Vad var bakgrunden till att den exporten
godkändes? Vad för typ av leveranser handlade det om?

Leif Pagrotsky: Det kanske är en fråga som vi skall diskutera i den slutna
delen av utfrågningen. Det finns för 1995 ett tillståndsbeslut som jag kan
berätta om, som redan är känt. Det gäller det beslut som
konstitutionsutskottet granskade förra året om stridsledningssystem till Oman.
Det beslutet står för en betydande del av beloppet på 350 miljoner kronor. I
övrigt vill jag spara den diskussionen till den slutna delen av utfrågningen.

Kenneth Kvist: Jag får väl godta det och ge mig till tåls till den slutna
delen av utfrågningen vad gäller Saudi-Arabien.

Det ärende som rör Oman och som vi har behandlat återkommer som en delfråga
nu och är egentligen anledningen till min anmälan och till att jag vill följa
upp det här. Enligt våra riktlinjer för krigsmaterielexport rör det sig om
följdleveranser när materiel är exporterat med vederbörligt tillstånd. De här
eldledningssystemen till Oman exporterades först utan sådana tillstånd. De
levererades som civila komponenter och sammanfogades med delar som var
licenstillverkade i Tyskland. Därigenom omvandlades de civila komponenterna
till ett stridsledningssystem. Anser du att det här är en i strikt mening
korrekt tillämpning av riktlinjerna?

Leif Pagrotsky: Detta granskades av konstitutionsutskottet för ett år sedan,
och man hade ingen större invändning. Det finns ingen anledning att i dag göra
en annan bedömning. År 1993 skärptes krigsmaterielbegreppet, och området
utvidgades så att sådana här system kom att omfattas. De var tidigare fria.
Detta var en brist i det gamla systemet som undanröjdes. Ett antal länder hade
köpt dessa komponenter och kommit över dem på ett sätt som var rimligt ur
deras synpunkt.

Kenneth Kvist: Utskottet var då inte enigt i sin bedömning. Det är därför jag
återkommer till frågan, för att få den klarlagd. Jag drar alltså slutsatsen
att det är möjligt att i viss mening lagligt men med en kringgående manöver
genomföra export till ett land och sedan fortsätta exporten med stöd av lagen.
Det är den slutsats jag drar. Hur är det med det här eldledningssystemet,
finns det i andra Gulfstater?

Leif Pagrotsky: Återigen, är inte detta något som hör hemma i den slutna delen
av utfrågningen?

Låt mig kommentera den tidigare delen av Kenneth Kvists påstående. Vi ansåg
i Sverige att det var en brist att de här systemen inte var klassade som
krigsmateriel, att den elektronik det handlade om var radarskärmar och datorer
och inte klassades som krigsmateriel. Därför utvidgades
krigsmaterielbegreppet. Den här produkten gick från att betraktas som helt
civil till att klassas som krigsmateriel för strid. Trots att den inte
innehåller några kulor eller något krut anses den ha en så vital betydelse för
krigföringen att den var en oundgänglig del av den förstörelsebringande
insatsen. Jag tycker att frågan är besvarad i och med den regeländring som
genomfördes för ett år sedan, nämligen att detta bör omfattas av ett
konsekvent regelsystem. Då sågs detta inte som något oroande eller skumt. Det
var inte fråga om någon skumraskverksamhet från kundens sida.

Kenneth Kvist: Det var inte kundens agerande jag talade om, utan det var
Sveriges och svenska företags, de som agerade som försäljare. En fråga jag kan
ställa nu under den öppna delen av utfrågningen är: Är det så att exporten
till Gulfstaterna nu är stängd vad gäller krigsmateriel för strid?

Leif Pagrotsky: Den princip som gäller är att sådana här frågor skall bedömas
från fall till fall och att man i det enskilda fallet skall väga samman en
stor mängd faktorer. Vad gäller Gulfstaterna liksom hela Mellanöstern är det
såvitt jag vet nästan alla partiers uppfattning att bedömningen skall vara
mycket strikt. Vilken bedömning som har gjorts framgår ju av de siffror jag
redovisade - den är alltså mycket strikt. Vi släpper knappt igenom någonting
som inte har anknytning till tidigare gjorda åtaganden, t.ex. de system som
införskaffades innan det här var klassat som krigsmateriel. Såvitt jag vet har
all export till de här staterna under de senaste åren enbart utgjorts av övrig
krigsmateriel.

Kenneth Kvist: Låt mig slutligen återkomma till siffrorna. I sådana här
verksamheter begär man tillstånd för ett år, och det är en viss leveranstid
som gäller. Det betyder att topparna för 1993 och 1995 skulle återföras till
vad som händer 1997. Att det är mycket 1993 åtföljs av att det är litet 1994,
och att det är mycket 1995 åtföljs av att det är litet 1996. Så kan
statistiken förstås, men jag har väl ingen anledning att odla någon allmän
misstänksamhet.

Konstitutionsutskottet

1997-04-15

kl. 11.00-12.10

Offentlig utfrågning av direktör Arne Wittlöv angående regeringens
handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero
Corporation

Ordföranden: I dag skall vi ha en offentlig utfrågning som handlar om
regeringens handläggning av Volvo Aeros flyttning från Arboga. Vi har
verkställande direktören i Volvo Aero, Arne Wittlöv, här. Han biträds av
Mauritz Ljungman, som är informationschef på samma företag. Vad det handlar om
är alltså att försöka klargöra hur regeringen förberedde sitt regeringsbeslut,
och innebörden av regeringens beslut. Direktör Wittlöv har bett att få inleda.
Varsågod!

Arne Wittlöv: Tack för det. Frågan om Viggenmotorernas underhåll, och därmed
sysselsättningen i Arboga, har ju en längre förhistoria. Man kan till att
börja med gå tillbaka till 1982, då beslut fattades om ombeväpning av svenska
flygvapnet från Viggensystemet till JAS 39 Gripen. Den nya teknik som Gripen
innebär, medför att underhållsvolymen i fråga om den nya motorn uppgår till
ungefär en tiondel av Viggensystemets motorer. Där lade man alltså grunden,
kan man säga, till ett avsevärt mindre underhåll.

1987-88 inleddes förra gången upphandlingen av ett femårigt avtal för
underhåll av Viggenmotorerna. Vid den tiden kom offerter in från FFV Aerotech,
som då var statligt ägt, och från Volvo Aero i Trollhättan. Dessa två offerter
kom i konkurrens med varandra. Den gången låg den här frågan på regeringens
bord för avgörande i uppemot två år, tror jag att det var, innan vi kom till
en lösning. Denna lösning innebar att Volvo Aero tillsammans med FFV Aerotech
bildade ett samägt bolag i Arboga. Därmed kunde underhållet ligga kvar i
Arboga samtidigt som vi offererade ett komplett produktstöd. Det är viktigt
att komma ihåg att ett komplett produktstöd innebär tekniskt produktstöd,
verkställande underhåll och leveranser av reservdelar. Enligt den planering
som fanns vid den här tiden, skulle Viggen flyga bortom år 2010. Det betydde
att den kvarvarande tid som fanns för omställning av verksamheten i Arboga
till civil produktion åtminstone översteg 20 år. Bolaget bildades i januari
1991.

Under perioden 1991-95 har civilflyget drabbats av en av de värsta
lågkonjunkturerna någonsin. Det har medfört att flygindustrin över hela
världen har gjort avsevärda neddragningar och strukturrationaliseringar. Man
kan också konstatera att utrymmet och tillfällena att bygga upp civil
verksamhet som alternativ till den militära i Arboga, i stort sett varit
borta. Det har dock vidtagits ett antal åtgärder. Vi har samlat all civil
reparationsverksamhet till Arboga. Vi har startat underhåll av en civil
gasturbin. Vi har också startat underhåll av en turbopropmotor, för övrigt
världens näst mest tillverkade motor. Sammantaget betyder dock det här att
omsättningen, den externa omsättningen, i Arbogaverksamheten, den civila
delen, för 1996 uppgår till 28 %.

Inför Försvarsbeslut 96 redovisades en neddragning av flygvapnet från 16
divisioner till 13 och sedermera 12. Det skulle betyda en förtida avveckling
av Viggen. Denna förtida avveckling av Viggen skulle betyda en kraftig
neddragning av underhållet i närtid. Den skulle också betyda en avveckling av
allt underhåll 2002-03. Den tidsperiod vi hade framför oss krympte då till sex
år.

Under våren 1996 har FMV tillsammans med Volvo Aero ingående studerat dels
olika alternativ vad avser volymer för underhåll, dels olika alternativ för
att handlägga underhållet på ett tillfredsställande sätt. Man var tidigt
överens om att det, oavsett hur man valde att lösa det här, skulle komma att
uppstå avsevärda strukturkostnader. Det gällde oavsett om man var kvar i
Arboga eller om man genomförde en flyttning. Vid halvårsskiftet 1996 begärde
FMV att få in en särskild offert som tog hand om frågan om extra kostnader som
uppkommer i samband med en kraftig neddragning av motorunderhållet. Detta
byggde på ett scenario med en mycket kraftig nedgång. 80 % av volymen skulle
försvinna inom ett år. Det betydde att halva företagets volym skulle försvinna
inom detta år. Det betydde också att man skulle inrymma den förtida
slutavvecklingen för Viggenmotorunderhållet.

Under hösten diskuterades hur genomförandet av detta skulle kunna
konkretiseras. Vi lämnade in en produktstödsoffert tillsammans med en offert
på strukturkostnaderna. Vi kan återkomma till det senare. Det underströks vid
den här tiden tydligt från Försvarets materielverk att det här endast var ett
planeringsunderlag, och att ett regeringsbeslut skulle krävas för tecknande av
avtal. Summan blev att avtalsutformningen innebar den enda lösningen för att
motsvara Försvarets materielverks krav. Dessutom gav den de lägsta kostnaderna
för staten.

Den 13 december antar så riksdagen Försvarsbeslut 96. Det är den första
förutsättningen för genomförandet av det här. Där konfirmerar man
neddragningen av flygvapnet. Därefter fattar regeringen sitt beslut den 19
december. Då bemyndigar man Försvarets materielverk att teckna de här avtalen
med oss. Den 20 december meddelar Försvarets materielverk oss de nu gällande
volymerna, och man tecknar också de avtal som har utformats.

Fortsättningen av historien kanske är känd. Den 7 januari fattas ett
inriktningsbeslut i Volvo Aeros styrelse. Det är startpunkten för MBL-
förhandlingar och för information till läns- och kommunmyndigheter och till
regeringen. Under tiden fram till den 21 mars förs omfattande diskussioner och
förhandlingar, och avslutningsvis fattas det definitiva beslutet den 21 mars.

Jag har förstått att informationsfrågan är av särskilt intresse. Låt mig
säga att jag tycker att man kan se två fokalpunkter ur informationssynpunkt.
Den ena är regeringens beslut den 19 december att bemyndiga FMV att teckna de
här avtalen. Före den tidpunkten fanns ett planeringsunderlag, och det fanns
inga förutsättningar för industriella beslut. Den andra är det
inriktningsbeslut som fattades i styrelsen för Volvo Aero. Det var
startpunkten för hela den process som måste föregå ett definitivt beslut.

Inför regeringsbeslutet har jag personligen vid några få tillfällen, som jag
kan redogöra för, lämnat information. Det första är den 21 april 1996. Jag var
då kallad till Försvarsberedningen för att redogöra för de industriella
aspekterna av det pågående arbetet inför försvarsbeslutet. Vid det tillfället
uttryckte jag stor oro för verksamheten i Arboga. Jag sade att de sjunkande
underhållsvolymerna kan framtvinga en strukturförändring. Den kan hanteras,
men det kommer att bli utomordentligt besvärligt.

Nästa tillfälle var den 30 augusti 1996. Då besökte Lars Rekke,
statssekreterare på Försvarsdepartementet, Trollhättan. Då uttryckte jag
följande: Med de låga underhållsvolymer som nu redovisas av Försvarets
materielverk, kommer vi inte att kunna rädda Arbogaverksamheten. En
strukturförändring blir nödvändig. Den 16 oktober sammanträffade jag med
statssekreteraren på Näringsdepartementet, Peter Nygårds. Jag gav honom samma
information.

Avsikten med de här informationerna, var från min sida att höja
medvetenheten om, och beredskapen på, att Arbogaverksamheten var hotad inför
det kommande regeringsbeslutet. Under höstens fortlöpande kontakt med
Försvarets materielverk, har jag också blivit förvissad om att
Försvarsdepartementet har haft full information. Den politiska nivån har varit
informerad, som man uttryckte det. Man beskrev också att ett brev skulle
skickas inför regeringsbeslutet.

Inriktningsbeslutet därefter blev startpunkten för den stora process där vi
har informerat alla berörda parter: våra anställda, läns- och
kommunmyndigheter och också regeringen. Under perioden fram till det
definitiva beslutet har omfattande kontakter tagits - framför allt med
Näringsdepartementet, men också med övriga representanter för regeringen. Jag
tror att jag vill stanna med min översikt där.

Anders Björck: Får jag fråga vilka reaktioner Arne Wittlöv fick vid de här tre
tillfällena, den 21 april med Försvarsberedningen, den 30 augusti med Lars
Rekke och den 16 oktober med Peter Nygårds. Fick du uppfattningen att de
förstod budskapet?

Arne Wittlöv: Det som var viktigt för mig var att, som jag uttryckte det, höja
beredskapen på, och medvetenheten om, att det här var en besvärlig fråga som
man skulle ha speciell uppmärksamhet på. De reaktioner jag fick var, utan att
jag har någon specifik minnesbild av dem, att man också uppfattade
informationen så. Det är min minnesbild.

Anders Björck: Ställde Nygårds och Rekke några frågor om vad som skulle kunna
ske?

Arne Wittlöv: Nej, jag tror att mitt uttalande var sådant att det inte
behövdes några ytterligare frågor. Vi förde inte heller någon längre
konversation om detta.

Anders Björck: Har det i kontakterna mellan Volvo Aero och Regeringskansliet
förekommit samband på annan nivå än mellan dig och Nygårds och Rekke?

Arne Wittlöv: Sådana samband pågår, men mig veterligt har inte den här frågan
diskuterats i några av dessa samband.

Anders Björck: Har några andra departement, t.ex. Arbetsmarknadsdepartementet,
fått någon information direkt eller indirekt från er om läget?

Arne Wittlöv: Arbetsmarknadsministern uttalade vid ett tidigare tillfälle att
information hade kommit till henne från Arboga via Länsarbetsnämnden om att
det inte var någon fara på taket, eller hur det nu uttrycktes. I det fallet är
sakförhållandet från vår sida att Länsarbetsnämnden den 17 december kontaktade
Arbogaverksamheten och frågade om sysselsättningen. Det svar som lämnades var
att det för 1997 inte fanns några problem, men att man bortanför det inte
visste någonting. Det var precis korrekt svar. Vid den tidpunkten var det bara
1997 års volym som var känd. Bortanför det fanns inga fastställda siffror.

Anders Björck: Låt oss återvända till kontakterna med departementen. Vi
granskar ju inte Volvo Aeros verksamhet - det skall noga understrykas - och
inte heller regionala myndigheters eventuella beslut eller brist på beslut.
Det handlar om kontakterna med den politiska nivån, och framför allt då
regeringsledamöterna. Har det förekommit något skriftligt samråd eller någon
skriftlig information - förutom till FMV naturligtvis - från Volvo Aero till
Regeringskansliet, till något statsdepartement eller till Försvarsmakten? Har
kontakterna uteslutande varit muntliga?

Arne Wittlöv: De kontakter jag nu har refererat har varit muntliga. I övrigt
har det ju funnits en hel del skriftväxling i affärsförhandlingarna med
Försvarets materielverk. Kontakterna vidare in i departementet har gått genom
Försvarets materielverk.

Anders Björck: Du sade att du fick intrycket från Materielverket att de ansåg
att den politiska nivån var informerad.

Arne Wittlöv: Det var så man uttryckte sig, precis så.

Anders Björck: Vem gjorde det?

Arne Wittlöv: Det gjorde man från flygmaterielledningen på Försvarets
materielverk.

Anders Björck: När du träffade Nygårds och Rekke, jag vill återkomma till
det, sade de då något om att regeringen, den politiska nivån, hyste oro för
detta? Kom det några förslag från deras sida till dig att hålla an eller ändra
på beslutet?

Arne Wittlöv: Nej, det kom ingen reaktion om att vi skulle ändra på beslutet,
och det kom heller ingen begäran om ytterligare information.

Anders Björck: Kan man därmed säga att Nygårds och Rekke nöjdförklarade sig
vad avsåg informationen från Volvo Aeros sida? Jag talar fortfarande inte om
FMV eller ÖB.

Arne Wittlöv: Ja, man bad åtminstone inte om ytterligare information, utan jag
kände att mitt syfte med informationen, att höja beredskapen inför det
kommande regeringsbeslutet, var uppnått.

Anders Björck: Vilka reaktioner har ni fått från Regeringskansliet efter det
att beslutet väl har fattats?

Arne Wittlöv: En del av reaktionerna har ju gått via medierna, så de är väl
kända vid det här laget. Vi har fått en del kritik för att vi inte har
informerat i tid. I övrigt kan man säga att de huvudsakliga reaktionerna och
diskussionerna har varit med Näringsdepartementet för att finna lösningar när
det gäller den fortsatta situationen i Arboga.

Anders Björck: Anser du att det ligger något i den kritik som har förekommit i
medierna om att ni inte har informerat i tid?

Arne Wittlöv: För mig är den oförståelig. Jag är ingen expert på regeringens
inre arbete, det vill jag uttrycka. Men jag levde i den tron att den här
frågan, med tanke på den bakgrund som fanns och det sätt den var anhängiggjord
på, skulle tas upp till allmän beredning i regeringen och därmed bli känd i
regeringen som helhet. Därför blev jag förvånad när jag i efterhand förstod
att så inte var fallet.

Anders Björck: Får jag också fråga: Anser du, så här med facit i hand, att ÖB,
FMV eller ni själva hade kunnat lämna någon annan information? Finns det någon
information som har efterfrågats av Regeringskansliet som ni med facit i hand
anser att de skulle ha haft?

Arne Wittlöv: Jag har svårt att i dag se att någon annan eller ytterligare
information hade förändrat något i beslutsordningen. All information i frågan
fanns, såvitt jag kan bedöma, på regeringens bord inför regeringens beslut.
Vår egen information har sedan utgått från den tidpunkt då vi tog
inriktningsbeslutet. Då vill jag understryka att vårt inriktningsbeslut var
startpunkten för hela denna process, med full insyn från facket och övriga
intressenter - inklusive regeringen, förstås.

Anders Björck: Var kontakterna med Nygårds och Rekke i det här ärendet unika?
Hur ofta brukar ni ha kontakter med Regeringskansliet? Fanns det risk för att
den här informationen slank förbi i den våldsamma informationsmängd som man
skulle kunna tänka sig?

Arne Wittlöv: Informationsmängden från vår sida till de två nämnda
departementen är inte så omfattande. Vi kanske träffas en gång per kvartal.
Det är ungefär den frekvensen.

Anders Björck: Var de här två samtalen föranledda av något annat, eller
handlade det mer explicit om att ge information gällande
underhållsproblematiken i Arboga/Trollhättan?

Arne Wittlöv: I fråga om Rekkes besök i Trollhättan gällde det en redovisning
av hela vår verksamhet - både vår verksamhet som företag och vår verksamhet
för försvaret. I fråga om Nygårds fanns det ytterligare ett antal punkter på
programmet som jag diskuterade med honom.

Anders Björck: Var det bara du och Rekke respektive Nygårds som var närvarande
när informationen ägde rum?

Arne Wittlöv: I fallet Nygårds var det, vad jag nu kan minnas, bara han och
jag. I fallet Rekke kan ytterligare någon ha varit med. Det har jag ingen
riktigt klar bild av.

Anders Björck: Tack!

Ordföranden: Du sade något om att du trodde dig veta att det skulle bli allmän
beredning i det här ärendet. Hur fick du veta det?

Arne Wittlöv: Jag fick inte veta det. Från vår horisont är den här frågan
naturligtvis besvärlig, eftersom den, som vi också har konstaterat, medför en
svår påfrestning på Arboga sysselsättningsmässigt. Med tanke på den historik
som finns - den här frågan låg ju på regeringens bord för avgörande under
mycket lång tid, under perioden 1988-90 - så utgick jag, måhända helt
felaktigt, från att denna fråga skulle tas upp till allmän beredning i
regeringen.

Ordföranden: Det var alltså din egen tro?

Arne Wittlöv: Det var helt min egen tro.

Ordföranden: Den här informationen till statssekreterarna, innefattade den
flyttning både av den militära och av den civila delen?

Arne Wittlöv: Jag uttryckte det inte med specifikation för det militära
och/eller civila. Jag uttryckte att vi inte kan rädda verksamheten i Arboga.

Ordföranden: Statssekreterarna är naturligtvis mest intresserade av den
militära delen. Skulle det kunna föreligga någon missuppfattning från deras
sida? Diskussionen i efterhand har ju väldigt mycket rört den civila delen.

Arne Wittlöv: Min avsikt var att påpeka att det gällde hela verksamheten i
Arboga. Det är möjligt att de kan uppfatta det annorlunda. Jag uttryckte det
dock ganska ordagrant så som jag nu beskriver det.

Ordföranden: Du sade att regeringen fattade beslut om avtalen den 19 december.
I regeringens beslut står det att regeringen medger att avtal tecknas för
produktstöd. Vad är bakgrunden till att det finns två avtal?

Arne Wittlöv: Det finns i det här fallet två avtal. Det ena avser motor RM12
för JAS 39 Gripen, och det andra motor RM8, det är Viggenmotorn.
Underhållsavtalet för RM8 har två delar. Den första delen är en konventionell
del som handlar om styckekostnader och priser och om hur man hanterar allt
sådant. Den andra delen handlar om strukturförändringen.

Ordföranden: Det här är en ganska viktig punkt, eftersom regeringen säger att
de bara har givit uppdrag att teckna ett avtal, och nu gäller det alltså två.
Vad är bakgrunden till detta? Vems var önskemålet att det skulle ske på det
sättet?

Arne Wittlöv: Jag kanske skall beskriva det här. Det handlar om två motortyper
som skall underhållas.

Ordföranden: Vi kan bortse från JAS. Ta bara Viggen.

Arne Wittlöv: Affärsrelationerna mellan Försvarets materielverk och Volvo Aero
i den här frågan baserar sig på att Volvo Aero har en skyldighet att offerera
och leverera motorunderhåll för RM8. Vi är också skyldiga att hålla med de
anläggningar, de erforderliga resurser och den kompetens som går åt för att
göra det här. I gengäld är det så att kostnaderna, de s.k. fasta kostnaderna,
i samband med stora strukturella förändringar bärs av staten. Annars skulle
man lägga kostnaderna - riskpremien kan man uttrycka det - för den här typen
av volymförändringar på styckepriserna. För att ha bättre insyn och
kontrollmöjlighet i den här frågan, har då staten valt att ha de här två
avtalen separerade. Det finns ett löpande produktionsavtal och ett separat
avtal som rör de strukturella förändringarna.

Det här skulle mycket väl kunna slås ihop, så att man lägger riskpremierna,
eller de faktiskt upplupna kostnaderna, på styckepriserna, men utifrån
kontroll- och uppföljningssynpunkt har framför allt kunden, Försvarets
materielverk, velat ha en uppdelning på två delar, och det har vi inget emot.

Ordföranden: Betyder det att det har varit två avtal tidigare också?

Arne Wittlöv: Nej, tidigare har den här typen av stora strukturella kostnader
inte dykt upp. Då har man med de löpande produktionskostnaderna valt att låta
det ligga på styckepriset.

Ordföranden: Det har varit mycket diskussioner om effekter och kostnader för
det här. Förre försvarsministern har ju sagt att skattebetalarna minsann inte
skall betala några flyttningar eller strukturförändringar. Då skulle jag vilja
fråga dig vad de olika avtalen innehåller när det gäller det löpande
underhållet, den normala riskpremien, volymminskningskostnader och eventuella
flyttkostnader. Jag vill erinra dig om att vi inte, i den mån det handlar om
sekretessbelagda uppgifter, kan tvinga dig att svara.

Arne Wittlöv: Grundprincipen i en fortlöpande situation är ju att vi har
inkomster motsvarande de kostnader som finns. På det ligger en liten,
kommersiellt sett mycket liten, vinst. Den motsvarar på intet sätt den
riskpremie man skulle behöva för att bära de upp- och nedgångar och de fasta
kostnader som man kan drabbas av om det sker stora förändringar. I en normal
marknad driver man sin egen produktutveckling. Man arbetar mot många kunder.
Om det ena går upp och det andra går ned, så brukar så att säga det hela kunna
jämna ut sig om man bedriver verksamheten på ett riktigt sätt. Om man har en
sådan här stor verksamhet där man har en stor kund, och denna enda stora kund
har en stor leverantör, så är affärssituationen baserad på ett annat sätt.

FMV:s revisorer har full insyn i hur ekonomin ser ut hos oss, och det är
fullt ut reglerat hur det här skall hanteras. När i gengäld en sådan situation
uppstår där det uppkommer stora extra kostnader i samband med en omställning,
då hanteras det i särskild ordning. Vi har varit överens med Försvarets
materielverk om att göra den uppdelning som man har begärt, alltså att
redovisa detta separat för Försvarets materielverk.

Låt mig också säga att i förarbetena här gjorde Försvarets materielverk och
vi själva noggranna analyser av vilka alternativ som fanns för att dels
uppfylla Försvarets materielverks alla krav - inklusive kravet på återtagning,
det vill jag understryka - och dels se vad som gav den totalt sett lägsta
kostnaden under den kvarvarande tid som Viggen är i operation, inklusive
slutavvecklingen. Den gemensamma bedömningen var att det här var det enda
alternativ som uppfyllde alla krav.

Ordföranden: Kan du tala om vilka kostnader som ligger i produktstödsavtalet
och vilka som ligger i det s.k. strukturavtalet? Jag menar alltså av det
löpande underhållet, volymminskningskostnaderna och flyttkostnaderna.

Arne Wittlöv: Om vi hade legat kvar med verksamheten i Arboga, för att ta det
alldeles tydliga exemplet, hade avsevärda kostnader uppstått, eller legat
kvar, som inte hade kunnat täckas av det fortlöpande underhållet. Det är den
typen av s.k. strukturkostnader det gäller. Det är fasta kostnader för
fastigheter och för mindre rörlighet när det gäller tjänstemannapersonal etc.
I det här fallet, alltså när det gäller flyttning av verksamheten, är det
också kostnader dels för viss avskrivning och nedläggning, dels för viss
uppstartning i Trollhättan som ligger i det separata s.k. strukturavtalet.

Ordföranden: Det är alltså, amatörmässigt uttryckt, flyttkostnader?

Arne Wittlöv: Ja, det är flyttkostnader.

Ordföranden: Och produktstödsavtalet innefattar mer den löpande verksamheten -
med de här fasta kostnaderna naturligtvis?

Arne Wittlöv: Precis så.

Ordföranden: Jag vill fråga om det s.k. inriktningsbeslutet i januari, som du
talade om, som var ett preliminärt flyttningsbeslut. Hann ni informera någon
om det innan det var ute i medierna, och i så fall vem?

Arne Wittlöv: Vi valde att omedelbart efter beslutet, tidigt nästa morgon,
informera de fackliga företrädarna. Därefter informerade vi alla anställda,
därefter läns- och kommunmyndigheter, och därefter gick vi ut i medierna.

Ordföranden: Var länsmyndigheterna informerade innan det kom ut i media?

Arne Wittlöv: Det kan handla om en halvtimmes skillnad. Men det var ändå i den
tågordningen.

Ordföranden: När kom frågan om flytt upp över huvud taget? Du sade att du den
24 april var hos Försvarsberedningen och talade om detta. Men när väcktes
frågan över huvud taget hos er, och när började statliga myndigheter få
information om det?

Arne Wittlöv: Frågan växte fram under våren 1996 när man studerade olika
volymalternativ och också olika alternativ att klara av de volymerna. Man kan
inte peka på en speciell tidpunkt där man plötsligt säger: Här är situationen
uppenbar.

Den offertförfrågan på denna situation som vi fick från Försvarets
materielverk är daterad vid halvårsskiftet, slutet på juni, skulle jag tro.

Ordföranden: Frågan om flygunderhåll har varit aktuell redan under 70-talet
och 80-talet. Man har vetat om den minskade volymen och
strukturförändringarna. Har det i något tidigare skede varit uppe diskussioner
om flyttning någonstans, eller omstrukturering av verksamheten?

Arne Wittlöv: Vi har själva gjort en intern studie under slutet på 1994 och
tidigt 1995 just med tanke på den stora strukturella förändring som skedde i
hela branschen. Resultatet av den studien blev att Arbogas verksamhet är helt
dimensionerad och avhängig av vad som kommer att hända med Viggenmotorns
underhåll framöver. Därför har vi konstaterat att vi måste avvakta och se
tills vi vet vad försvarsbeslutet 1996 innebär.

Ordföranden: Förre försvarsministern har, som jag sagt tidigare, sagt att
skattebetalarna inte skall stå för flyttkostnader. Vad händer om staten
fullföljer detta?

Arne Wittlöv: Jag antar att frågan avser om FMV betalar flyttkostnader till
oss. På det är svaret att FMV betalar flyttkostnader till oss.

Ordföranden: Man har sagt att skattebetalarna inte skall stå för
flyttkostnader. FMV är väl en statlig myndighet. För skattebetalarna spelar
det ingen roll om det är Försvarsmakten som betalar.

Arne Wittlöv: FMV är vår kund. Det är FMV som betalar oss. Hur FMV sköter sin
finansiering är en annan fråga. Från vår sida är det solklart att FMV betalar
flyttkostnader.

Ordföranden: Vad händer om FMV inte betalar flyttkostnader?

Arne Wittlöv: Detta är ett civilrättsligt gällande avtal. Vi har inte gjort
några ytterligare spekulationer om vad som skulle gälla om det avtalets bryts.

Pär-Axel Sahlberg: Jag har några inledande frågor som mer handlar om nuläget.
När sker flytten från Arboga till Trollhättan?

Arne Wittlöv: Underhållet för Viggenmotorn är redan under fjärde kvartalet
nere på mycket låg nivå. Man kan säga att det pågår flyttning fr.o.m. fjärde
kvartalets början i år t.o.m. andra kvartalets utgång nästa år, och den skall
vara avslutad före halvårsskiftet nästa år.

Pär-Axel Sahlberg: Är det ett bekymmer för er att upprätthålla den service och
den säkerhet som krävs i samband med dessa arbeten under den här tiden?

Arne Wittlöv: Vi räknar förstås med att vi skall klara det. Men det är klart
att det innebär påfrestningar.

Pär-Axel Sahlberg: Detta avtal är uppdelat i några olika delar. Förhandlades
dessa olika delar av samma förhandlingsgrupp från Volvos sida?

Arne Wittlöv: Nej. Vi arbetade med två förhandlingsgrupper. Frågan om de
speciella kostnader som uppkommer vid den kraftiga volymnedgången förhandlades
av en liten intern grupp.

Pär-Axel Sahlberg: Var den knuten till Arboga eller Trollhättan?

Arne Wittlöv: Trollhättan.

Pär-Axel Sahlberg: Det är naturligtvis den här delen som intresserar oss allra
mest när det gäller strukturöverenskommelsen. Den förhandlades av ert folk
ifrån Trollhättan. Då är frågan: Vilka direktiv hade den gruppen för det
förhandlingsarbete som pågick under 1996?

Arne Wittlöv: Detta rör affärsförhandlingar mellan oss och Försvarets
materielverk. Vi brukar inte offentligt kommentera våra affärsförhandlingar på
det sättet.

Pär-Axel Sahlberg: Strukturavtalet är också hemligstämplat på er anmodan. Är
det av samma skäl?

Arne Wittlöv: Strukturavtalet är till stora delar fritt. Det finns undantag
från hemligstämpeln där.

Pär-Axel Sahlberg: Hur omfattande var den information som direktör Wittlöv
hade om detta, och på vilket stadium fanns den? Såvitt jag förstått aviserade
förhandlingsgruppen från Trollhättan redan på vårkanten, så tidigt som i mars,
frågan om flyttningen. Var Arne Wittlöv informerad om det i den här processen,
också i detta skede?

Arne Wittlöv: Jag har naturligtvis följt diskussionen, även om jag inte
deltagit i förhandlingarna själv. Detta är en stor och omfattande fråga. Det
är självklart att jag har följt den noggrant.

Pär-Axel Sahlberg: Hur var företagsledningen i Arboga - som hade folket hos
sig - informerad om den här processen?

Arne Wittlöv: Företagsledningen i Arboga deltog i hela arbetet när det gällde
det grundläggande produktstödsavtalet. När det däremot gällde den alldeles
speciella situationen, om man skulle komma till ett beslut om en
strukturförändring, deltog man inte i det arbetet.

Pär-Axel Sahlberg: Var man heller inte informerad?

Arne Wittlöv: Nej.

Pär-Axel Sahlberg: När informerades företaget i Arboga?

Arne Wittlöv: Nu är vi inne på interna frågor inom vårt företag, men jag skall
inte undvika att svara för det. Verkställande direktören Erling Vister
informerades mellan jul och nyår om ett förestående inriktningsbeslut.

Pär-Axel Sahlberg: Fram till dess var det en fråga hos er i Trollhättan?

Arne Wittlöv: Ja.

Pär-Axel Sahlberg: Du beskrev väldigt väl i inledningen sammanslagningen,
eller det gemensamma företaget, med FFV. Det handlade då också om en del
flytt, men den gick åt andra hållet, har jag förstått. Det var en flytt av en
mindre del av verksamheten från Trollhättan till Arboga. Fanns det också då
ett strukturavtal med staten där kostnader för flytt var inbakade i avtalet?

Arne Wittlöv: Jag antar att frågan avser vår sammanläggning av reparationer i
Arboga. Är det så? Det är en intern del där vi har flyttat reparationer från
både Brommaverksamheten och Trollhätteverksamheten till Arboga. Man kan
möjligen säga att det har gagnat försvaret genom en lägre timkostnad i Arboga.

Pär-Axel Sahlberg: Det fanns alltså inte något motsvarande strukturavtal i det
läget?

Arne Wittlöv: Nej. Det var inte föranlett av några större volymförändringar i
den militära volymen.

Pär-Axel Sahlberg: När det sedan gäller informationen inom företaget förstår
jag att det är en intern fråga och en intern process. Känns det inte nu
efteråt, när den här debatten har blivit som den blivit, litet förvånansvärt
att den förståelse av processen som skulle leda till en nedläggning i Arboga
inte kommunicerades ens med er egen företagsledning i Arboga?

Arne Wittlöv: En sådan stor och mycket svår förändring, och ett mycket svårt
beslut, kan man inte göra innan man har underlag att basera sitt arbete på.
Fram till regeringsbeslutet fanns ingen volymangivelse om de kommande
underhållsvolymerna bortom år 1997, t.ex.. Vi ville inte släppa upp
information om en tänkt nedläggning i form av en provballong för att se hur
det skulle komma att uppfattas. Vi valde att arbeta igenom detta tills det
fanns ett fast underlag att stå på. Det fasta underlaget fanns inte för oss
förrän den 19 eller den 20 december, då vi fick information.

Därefter använde vi jul- och nyårshelgen till att arbeta igenom alla
kvarvarande delar för att sedan vid ett extra styrelsemöte kunna fatta ett
inriktningsbeslut den 7 januari. Den viktiga informationsprocessen för vår del
började sedan den 8 januari. Där har alla berörda haft insyn och fått
redogörelse om bakgrunden för detta beslut. Det inkluderar även de fackliga
företrädarna. De har tillkallat löntagarkonsult som har haft en omfattande
granskning och levererat en nittiosidig rapport utgående från vårt
beslutsunderlag.

Man kan generellt säga att information om en sådan stor förändring alltid
kommer för sent. Det är en erfarenhet man alltid kan dra. Å andra sidan är det
mycket svårt att veta när man kan informera tidigare. Vi har valt att inte
informera förrän vi haft ett reellt beslutsunderlag att stå på. När vi å andra
sidan har haft det beslutsunderlaget har vi också haft öppenhet i diskussionen
kring detta underlag.

Pär-Axel Sahlberg: Den öppenheten hamnar på den här sidan nyåret, och inte på
andra sidan nyåret, då förhandlingarna pågick?

Arne Wittlöv: Då fanns inte det beslutsunderlaget.

Pär-Axel Sahlberg: Ni har själva i olika sammanhang sagt att redan vid
årsskiftet 1995/96 aviserade bl.a. Flygvapnet den divisionsneddragning som
skulle göras. Redan då fanns det ganska bestämda indikationer på vart detta
skulle leda när det gällde volymen.

Arne Wittlöv: FMV har väldigt noggrant till oss uttryckt att de alternativa
volymer som vi har arbetat med endast har kunnat användas som hypoteser och
planeringsunderlag, och vi har tagit fasta på det.

Pär-Axel Sahlberg: Det hindrar inte att direktör Wittlöv när han informerade
koncernnämnden den 13 mars i år relaterar till aviseringen från Flygvapnet. Du
säger enligt protokollet: Då fanns ingen annan rationell bedömning än att
genomföra en flyttning.

Arne Wittlöv: Herr ordförande! Jag vill inte kommentera Volvointerna dokument.

Pär-Axel Sahlberg: Det har även framgått i medierna att dessa kommentarer har
funnits. Kommentaren som sådan är officiell, men självklart är det du som
bedömer vad du svarar på.

Arne Wittlöv: De volymangivelser som vi har arbetat med har varit alternativa.
Jag kan som exempel nämna en successiv avtrappande underhållsvolym fram till
år 2002. Ett annat alternativ är en hastigt avtrappande volym redan år 1998.
Introduktionstakten av JAS 39 Gripen har varit en sådan osäkerhetsfaktor där
man inte riktigt har varit säker på hur det skulle påverka situationen.

Det finns en mängd andra faktorer som gör att det faktiska underlaget för de
volymantaganden som har funnits har varit tveksamt. Då har vi inte kunnat
agera på annat sätt än att avvakta tills vi har haft en sådan fast angivelse.

Pär-Axel Sahlberg: Den fasta angivelsen är regeringsbeslutet?

Arne Wittlöv: Det var då hela grunden för det fortsatta arbetet lades.

Pär-Axel Sahlberg: Det finns ett intressant datum som skulle gjort mig både
ledsen och upprörd om jag varit anställd hos er, och det är den 20 december.
Då kom klarsignalerna att avtalet kunde undertecknas efter regeringens beslut.
Samma dag hade Volvoledningen i Arboga samlat personalen till julfest, bjöd på
tårta och sade att verksamheten hade gått bra och att det såg ut som att man
kunde fortsätta i tre år till.

Detta sker på samma dag. Du menar fortfarande att det var motiverat av
företagsstrategiska skäl att den här informationen kunde, enligt min
uppfattning, spreta så mycket i detta läge?

Arne Wittlöv: Jag vill inte kommentera det. Situationen i Arboga vid det
tillfället var sådan - precis som jag beskrev tidigare - att man kände till
produktionsvolymen för år 1997, och bortom det kände man inte till vilka
volymer som gällde. Det var klart uttalat från alla involverade.

Ordföranden: Får jag erinra om att det är regeringen som vi skall granska,
Volvos kontakter i beredningen och eventuella konsekvenser av regeringens
beslut.

Pär-Axel Sahlberg: Tack för påminnelsen.

Jag skall väl då inte citera koncernnämndens protokoll igen. Men i debatten
har påmints om att regeringsbeslutet den 19 december kom att vara avgörande i
detta läge. Det kan jag förstå, med tanke på att avtalet från den ena parten
då var klart. Men vad innebar egentligen regeringens beslut för den interna
processen på Volvo, annat än att man då fick bekräftat det som man under
nästan ett års tid hade förhandlat om?

Arne Wittlöv: Regeringen kunde ha valt att inte fatta detta beslut.

Pär-Axel Sahlberg: Det var vad det innebar, att det fortfarande fanns en öppen
fråga i och med att beslut inte var fattat?

Arne Wittlöv: Självklart. Det är detta som är den springande punkten. Det
finns två fokalpunkter ur informationssynpunkt. Den ena är regeringens beslut
den 19 december. Den andra är vårt inriktningsbeslut den 7 januari.

Pär-Axel Sahlberg: När det gäller regeringsbeslutet föregicks det av de
kontakter som du har berättat om med statssekreterarna från de båda
departementen. Vi har förstått genom Anders Björcks frågor att det inte var så
mycket reaktioner från statssekreterarna på detta besked. Förvånade det dig?

Arne Wittlöv: Nej. Jag uppfattade det snarast som att de inte var helt
ovetande om situationen. De bad mig heller inte om ytterligare information.
Därför ansåg jag att mitt syfte var nått.

Pär-Axel Sahlberg: Men så här mellan skål och vägg - vilket det väl knappast
är - såg du oerhört stora konsekvenser av det beslut som var på väg att
fattas. Förstod du det som att statssekreterarna anade vidden av det, från
deras perspektiv?

Arne Wittlöv: Jag tycker det är viktigt att återigen komma ihåg att mitt syfte
med informationen var att höja beredskapen inför, eller som jag har uttryckt
det någon gång, att höja en varningsflagga inför, det som kan komma på
regeringens bord. Efter det följde Försvarets materielverks och därmed också
ÖB:s skrivelse till regeringen med en full bakgrundsbeskrivning inför
regeringsbeslutet.

Utifrån dels att en varningsflagg är hissad, dels att det inkommer ett brev
med en god beskrivning av situationen utgick jag från att man var väl medveten
om det beslut som man fattade.

Pär-Axel Sahlberg: Det är mycket intressant. Vi skall också fråga
statssekreterarna hur de ser på detta.

Det finns en annan intressant period. Från det att brevet inkom från FMV
till departementet fram till regeringens beslut, torde frågan vara väckt på
det sätt som du har beskrivit. Har inte någon gång under den perioden frågan
uppkommit hos dig om varför inte det togs nya kontakter från regeringens sida,
när man nu hade svart på vitt på den tidigare muntliga informationen?

Arne Wittlöv: Jag utgick från att den information som fanns i kanslihuset var
till fyllest för att regeringen skulle kunna fatta sitt beslut. Jag hade ingen
anledning att uppfatta det på annat sätt.

Pär-Axel Sahlberg: Det förstår jag. Samtidigt stod du så nära informationen.
Då kunde man funderat på vilken reaktion det var att vänta av en regering när
konsekvenser för över 600 anställda skulle komma att drabba en enda plats.

Arne Wittlöv: Jag kanske skall beskriva hur jag har sett situationen ur det
perspektivet. Försvarsbeslutet i sig medför omfattande nedläggningar av
regementen och flottiljer i hela Sverige, med den neddragning nu som görs.
Skillnaden mellan en regementsnedläggning och denna sysselsättningsförändring
i Arboga kanske ur regeringens synpunkt inte var så stor. Det utgick jag
ifrån, eftersom man inte tog någon vidare kontakt trots att man hade all
information. Det var en naturlig följd av det försvarsbeslut som var fattat.

Pär-Axel Sahlberg: Det tycker jag är en mycket bra jämförelse. Men då kommer
ändå frågan tillbaka. Runt de militära nedläggningar som har skett har det
varit en oerhörd debatt och mycket stor uppståndelse. Men i den här frågan har
det inte varit någon debatt eller uppståndelse alls, och heller ingen hos er
synlig reaktion från de ansvariga ministrarna eller departementen.

Arne Wittlöv: Min uppfattning är att det har varit en utomordentligt stor
debatt om den här frågan sedan vårt inriktningsbeslut fattades.

Pär-Axel Sahlberg: Just det. Men hos regeringen var frågan väckt, enligt FMV:s
brev, i mitten på november. Det är den perioden jag tänker på. Det var den om
än inte offentliga så den interna förberedelseprocessen för beslutet.

Arne Wittlöv: Herr ordförande! För mig är det svårt att veta vilka interna
kontakter...

Ordföranden: Jag heter faktiskt fru ordförande.

Arne Wittlöv: Förlåt. Jag ber om ursäkt.

Fru ordförande! För mig är det naturligtvis svårt att veta vilka interna
kontakter som har tagits i kanslihuset med anledning av brevet av den 21
november. Det jag konstaterar är att ingen kontaktade oss i den frågan. Det
fann jag heller inte för märkligt.

Pär-Axel Sahlberg: Jag har hört det och förstår det. När den här debatten fick
riktigt offentligt ljus, bl.a. i samband med de försvarsdagar i Sälen som sker
årligen, finns det en rapport om ett samtal mellan dig och pressekreteraren på
Försvarsdepartementet. Där väcktes just frågan om att informationen hade gått
ut så sent till personalen. Du har nu förklarat varför.

Men ditt svar är ändå ganska intressant. Du säger att det finns en enkel
förklaring. Företaget trodde och planerade efter att underhållet av
Viggenmotorerna skulle minska i en långsammare takt än vad som blev fallet.
Det var i och med regeringens beslut den 19 december som det blev klart för
oss, säger du, att neddragning av underhållet skulle ske brantare än vad vi
räknat med tidigare.

Min fråga är då: Vad var det i regeringens beslut som skulle kunna innebära
en brantare avveckling av underhållet av Viggenmotorerna än vad som framgått
av förhandlingarna som pågått under hela 1996?

Arne Wittlöv: Jag känner inte till den grundinformation du hänvisar till.

Pär-Axel Sahlberg: Grundinformationen skulle enligt uppgift vara ditt svar på
frågan om just varför personalen inte hade informerats. Din förklaring är att
det är mycket enkelt. Regeringsbeslutet innebar en brantare neddragning av
underhållet för Viggenmotorerna.

Arne Wittlöv: Jag känner inte igen det uttalandet.

Pär-Axel Sahlberg: Okej.

Arne Wittlöv: Det måste vara ett felcitat.

Pär-Axel Sahlberg: Jag har en sista fråga. Den handlar om den information som
fanns i företaget. Man bestämde sig för att den skulle finnas i ledningen, och
personalen tvingades tyvärr några dagar före jul att leva med dubbla
informationer, i varje fall i ljuset av det man känner till i efterhand.

Tycker direktör Wittlöv att detta har varit ett ansvarsfullt sätt att
hantera frågan i förhållande till den egna personalen? En möjlig följdfråga
är: Har Volvo på detta sätt tagit sitt samhällsansvar i fråga om Arboga?

Arne Wittlöv: Vi har naturligtvis diskuterat utomordentligt noggrant hur vi
skall hantera informationsfrågan internt i företaget. Jag tycker att vi inte
har kunnat hantera frågan på något annat sätt. Vi skulle möjligen den 20
december ha kunnat gå ut till samtlig personal och beskrivit det
regeringsbeslut som då var träffat.

Får jag erinra om att den 20 december är fredagen före jul. Vi tyckte inte
att vi fredagen före jul skulle gå ut med detta besked till alla anställda
innan vi arbetat igenom alla resterande delar och gått igenom det i vår egen
styrelse. Det var därför vi valde att kalla samman ett extra styrelsemöte
omedelbart dagen efter trettondagen och då fatta detta beslut, under helgerna
göra den totala genomarbetningen, och sedan på morgonen den 8 genomföra
informationen såsom jag tidigare beskrivit.

Den andra frågan, huruvida Volvo har tagit sitt samhällsansvar, har jag
besvarat vid några tidigare tillfällen. Jag tycker att vi som företag har ett
ansvar på tre områden. Jag tar dem i prioritetsföljd.

Det första är: Att driva verksamheten strukturellt så effektivt som möjligt
för att därigenom säkerställa att vi har uppskattande kunder och kan
vidmakthålla sysselsättningen i landet.

Det andra ansvaret vi har i en sådan här situation är naturligtvis mot våra
anställda. Det har vi tagit på det sättet att vi erbjuder 500 arbetsplatser i
Trollhättan. 300 av dessa flyttas från Arboga. 200 tillkommer genom ett stort
avtal som vi har slutit med tyska MTU, som innebär utökning. Våra anställda i
Arboga erbjuds dessa arbetsplatser med förtur. Vi har i en MBL-förhandling
förhandlat fram ett omfattande stödpaket för dem som väljer att flytta med
eller pendla. Vi har också tillsammans med de fackliga parterna utarbetat ett
stödpaket för dem som väljer att stanna kvar.

Det tredje ansvaret vi har rör bygden och trakten. I den frågan har vi fört
ingående förhandlingar med Näringsdepartementet. Vi kommer att medverka till
ett omfattande regionalstödspaket. Vi kommer att bidraga med 40 miljoner
kronor i ett utvecklingsbolag för satsningar på trakten. Vi kommer också att
ställa resurser till förfogande, personella och materiella, för att driva
denna fråga vidare.

På det sättet tycker jag att vi både informationsmässigt och i övrigt
ansvarsmässigt har tagit ansvar för den här frågan.

Pär-Axel Sahlberg: Tack. Jag har en sista fråga, fru ordförande. Det gäller
den 20 december, när avtalet skrevs under, och då ni valde att inte informera
personalen inför julen. Så här i efterhand: Känns det inte konstigt att ni i
stället bjöd på tårta och sade att verksamheten är räddad i tre år?

Arne Wittlöv: Den lokala ledningen i Arboga kände vid det tillfället inte till
den faktiska situationen. Den centrala ledningen i Volvo Aero kände inte till
att man bjöd på tårta. Därför blev situationen såsom den blev.

Birgitta Hambraeus: Tack, fru ordförande! Vi kanske kan utgå ifrån, att om det
hade varit allmänt känt att stödet från staten skulle innefatta en nedläggning
i Arboga, skulle det kommit till stånd en väldig diskussion. Vi hade då inte
varit så oförberedda på vad som sedan hände.

FMV:s sammanfattning av produktstödsavtalet ligger som bilaga till
regeringens beslut och var hemligstämplat. Direktör Wittlöv sade förut att det
var på er begäran som vissa avsnitt hemligstämplades, men inte alla. En del
var offentliga. Min fråga är följande. Det står i klartext i sammanfattningen:
VAC har som följd av detta informerat om att man avser flytta
flygmotorunderhållet från Arboga och koncentrera verksamheten till
Trollhättan. Vidare står att omstruktureringskostnaderna skall ingå i kommande
produktionsoffert. Var det på er begäran som de två punkterna var
hemligstämplade? Jag kan berätta att de inte längre är hemligstämplade. Det är
struket. Men var det ni som begärde att detta skulle vara hemligstämplat under
själva behandlingen i regeringen?

Arne Wittlöv: Det refererade dokumentet är ett dokument från FMV som via ÖB
har gått till regeringen. Vi har inte varit involverade i den slutliga
utformningen av det och inte heller i hemligstämplandet av det dokumentet,
såvitt jag vet.

Birgitta Hambraeus: Ni hade alltså inte haft någonting emot att man innan
avtalet var slutet hade offentligt redogjort på ett tidigt stadium att detta
skulle innebära en flytt från Arboga?

Arne Wittlöv: Det är en hypotetisk fråga. Den var aldrig aktuell. Vi fick inte
i samband med brevet frågan, om jag uttrycker det så, om vi skulle acceptera
att det skulle vara öppet eller inte. FMV valde att ha det hemligstämplat.

Birgitta Hambraeus: I själva avtalsförhandlingarna kom frågan upp om
omstruktureringskostnaderna skulle ingå i produktavtalet eller inte. Var det
fullt öppet, och ingenting som ni ansåg borde vara hemligstämplat?

Arne Wittlöv: De avtal vi tecknade mellan oss och Försvarets materielverk blev
hemligstämplade. Det är kommersiella avtal, och de brukar normalt förses med
hemligstämpel och kommersiell sekretess.

Birgitta Hambraeus: Då får jag dra slutsatsen, att hade Försvarets
materielverk valt att inte hemligstämpla det kommande innehållet hade inte
Volvo Aero Corporation haft något att invända.

Arne Wittlöv: Jag kan inte nu svara på den frågan. Vi fick aldrig frågan och
har inte tagit ställning till den.

Peter Eriksson: Jag har bara någon kort fråga. Det gäller FMV: Ni förde under
hösten ganska tidigt ingående diskussioner kring den här frågan. Upplevde ni
det som att FMV hade synpunkter på eller intresse av alternativa lösningar för
strukturfrågorna?

Arne Wittlöv: Jag tror att vi tillsammans utrönade de alternativ som var
tänkbara.

Peter Eriksson: Tog FMV särskilt upp några alternativ som man var särskilt
intresserad av?

Arne Wittlöv: Jag deltog inte själv i de förhandlingarna, så jag vet faktiskt
inte. De alternativ jag känner till att man studerade i grunden var
alternativet att ligga kvar eller alternativet att flytta.

Peter Eriksson: Allt eller inget. Det var de två alternativen?

Arne Wittlöv: Sedan gjorde vi själva mellannivåer som vi studerade. Vi
konstaterade att de var helt ointressanta.

Peter Eriksson: Är det din uppfattning i dag att FMV på ett tidigt stadium
godtog den här lösningen som den ekonomiskt långsiktigt vettiga lösningen?

Arne Wittlöv: Jag vet inte vad som avses med tidigt stadium. Men under
arbetets gång framkom att detta var det enda alternativet som dels uppfyllde
FMV:s ställda krav, dels gav den lägsta samlade kostnaden.

Peter Eriksson: Tack.

Anders Björck: Jag har några kompletterande frågor. Arne Wittlöv besökte den
24 april 1996 Försvarsberedningen för att informera. Vem tog initiativet till
den informationen?

Arne Wittlöv: Det var en skriftlig kallelse från beredningen.

Anders Björck: Det handlade alltså om det kommande försvarsbeslutet,
naturligen nog. Ställdes det några frågor om minskat underhåll av
Viggenmotorerna i olika alternativ?

Arne Wittlöv: Nej, huvudsakligen gjorde jag en redogörelse för hela området
när det gällde flygmotorer, JAS delserie 3, Viggen och Viggenmotorunderhållet.
Och jag framförde då på eget initiativ det som jag nyss relaterade, min oro
för den kommande reduktionen i underhållsvolymer.

Anders Björck: Vi kan väl vara överens om att det var det försvarsbeslut som
träffades på luciadagen som ändå var det utlösande för dessa aktiviteter?

Arne Wittlöv: Ja, försvarsbeslutet sätter den yttre ramen, även om inte det
definierar de exakta volymerna.

Anders Björck: Det talas här om försvarsbeslutet som om riksdagen enhälligt
fattat detta beslut. Det är faktiskt på det sättet att om man hade legat kvar
vid de gamla volymerna hade det väl knappast blivit någon flyttning till
Trollhättan.

Arne Wittlöv: Jag tror inte att vi hade gjort en sådan genomarbetning och
kommit fram till slutsatsen att verksamheten skulle flyttas. Vi har inte
studerat alternativet, men jag är beredd att hålla med.

Anders Björck: Med en annan regering och en annan försvarsminister hade detta
aldrig inträffat. Jag har aldrig röstat för detta beslut som nu faktiskt ledde
till det som hände. Jag tycker att det är viktigt att komma ihåg det.

Arne Wittlöv var inne på vad alternativet hade varit. Vad är alternativet om
man inte hade genomfört den här samlokaliseringen, om jag får använda det
uttrycket, till Trollhättan? Finns det i Sverige någon annan möjlighet att
genomföra den här typen av motorunderhåll?

Arne Wittlöv: Om man inte hade genomfört samlokaliseringen hade det betytt att
verksamhet hade legat kvar i Arboga. Det hade betytt att vi med omedelbar
verkan måste gå ut med ett varsel till ungefär 250 medarbetare. Det hade
inneburit att vi sedan haft en avtrappning och att vi inför år 2002 hade
behövt göra en minskning med ytterligare ungefär 100 anställda. Under
mellantiden hade kostnadsökningen för den civila produktion som finns varit
avsevärd, så avsevärd att den hade blivit rejält förlustbringande. Företagets
egna kapital hade förmodligen varit förbrukat inom en period på tre-fyra år.
Det var detta scenario som vi inte kunde arbeta med. Vi skulle också ha haft
svårigheter att vidmakthålla den kompetensbredd som behövs för att säkerställa
att Viggen är i operativ drift. Vi skall komma ihåg att det är en avsevärd
kompetensbredd som behövs för att hålla flygmotorflottan i gång. Att basera
den på en så låg volym som nu blir kvar, nämligen 20 % av den ursprungliga
volymen, är kostnadsmässigt en omöjlighet. Den kompetensbredden har vi
tillgång till genom flyttningen till Trollhättan. Det gör att man kan ha den
utan kostnadsökningar.

Anders Björck: Hade det funnits något ytterligare alternativ? Är det möjligt
att bedriva en sådan verksamhet utomlands?

Arne Wittlöv: Nej. Och man begärde tidigt avsteg från lagen om konkurrens-
upphandling just av det skälet.

Anders Björck: Men om man från den nuvarande regeringens sida inte hade begärt
detta, vilket är helt legalt att göra, då kunde man teoretiskt sett i varje
fall ha tänkt sig att förlägga detta utomlands.

Arne Wittlöv: Teoretiskt skulle man kunna göra det. De materiella
förutsättningarna saknas dock.

Anders Björck: Vi granskar som sagt regeringen, och jag har ytterligare två
frågor. Det blev ju en viss offentlig debatt om det här, inte minst vid Folk
och Försvars konferens i Storlien. Där fick den dåvarande försvarsministern
Thage G Peterson en fråga från TV: Menar du alltså att försvaret, ÖB, FMV
m.fl., vilka det nu kan vara, har satt i gång en organiserad kampanj mot
regeringen? Thage G Peterson sade då: Ja, jag menar faktiskt det. Nu är man
ute för att angripa regeringens försvarspolitik.

Känner Arne Wittlöv till om det från försvarsindustrins sida har förekommit
någon form av organiserad kampanj mot regeringens försvarspolitik?

Arne Wittlöv: Den här frågan tycker jag saknar all verklighetsförankring, och
statsministern tog också omedelbart avstånd från detta uttalande. Vi har
därför inte haft anledning att hantera det ytterligare.

Anders Björck: Slutligen vill jag fråga om det avtal som har slutits och som
är civilrättsligt bindande. Har det från regeringens sida förekommit några
diskussioner eller försök att aktualisera ett brytande av detta avtal?

Arne Wittlöv: Nej, i våra relationer med regeringen i den fortsatta
hanteringen är det ett par saker som jag vill lyfta fram. Det första är att
man har begärt och fått en grundlig genomgång av bevekelsegrunderna för vårt
beslut. Det andra är att man därefter har ställt frågan väldigt tydligt till
oss om vi är beredda att ligga kvar med hela eller delar av vår verksamhet. På
det har svaret varit nej baserat på den redovisning som vi har gjort. Det
tredje är de förhandlingar och diskussioner som har förts när det gäller ett
näringspolitiskt paket för att stötta Arbogaregionen.

Anders Björck: Så frågan om att riva upp detta avtal, som är viktig för vår
behandling, har icke aktualiserats från regeringens sida?

Arne Wittlöv: Nej.

Anders Björck: Tack.

Ordföranden: Thage G Peterson har vid en diskussion i riksdagen gjort en viss
poäng av att han säger att regeringen inte har blivit informerad om ett
konkret företagsbeslut när det gäller flyttningen. Arne Wittlöv har själv
redovisat den information som han lämnade till Rekke och Nygårds.

Jag skulle för tydlighetens skull vilja återkomma litet till det som Arne
Wittlöv sade om att hans information gick ut på att man inte skulle kunna
rädda Arboga och att en strukturförändring är nödvändig.

Om man är en hel dag på en industri och går omkring där förs det många
informella diskussioner. Och om man kommer från regeringen eller det politiska
etablissemanget ställer man normalt rätt mycket frågor för att lära sig något.
Var det alltså så när den här frågan diskuterades att Arne Wittlöv bara
lämnade denna information och att det sedan inte var någon diskussion, några
frågor eller djupdykningar när det gällde den här frågan?

Arne Wittlöv: För det första: När det gäller Lars Rekkes besök tror jag att
han kom under eftermiddagen. Det var inte ett heldagsbesök.

För det andra: Min avsikt var inte att informera honom om ett konkret
företagsbeslut, eftersom detta beslut inte var fattat vid denna tidpunkt. Som
jag tidigare har sagt var min avsikt att höja beredskapen för och insikten om
att här kommer ett mycket besvärligt ärende där det fortfarande inte var
alldeles klart hur den slutgiltiga utformningen skulle se ut.

Jag vill även tillägga att det kring detta alldeles säkert fördes någon form
av dialog och diskussion. Men jag kan inte minnas exakt hur den diskussionen
fördes. Det enda som jag med tydlighet minns är att jag kände att mitt syfte
var uppnått. Jag hade höjt beredskapen inför frågan.

Ordföranden: Du upplevde att du hade lämnat en sådan information att en
normalbegåvad statssekreterare borde förstå vad din information innebar.

Arne Wittlöv: Ja, och framför allt att han vid senare handläggning, då frågan
om motorunderhåll och Arboga skulle dyka upp, skulle känna igen frågan, att
den var anhängiggjord som potentiellt svår och eventuellt innehållande
strukturförändringar.

Ordföranden: Den sista frågan som jag skulle vilja ställa är: Hur stor är
flyttkostnaden?

Arne Wittlöv: Det kan jag inte svara på, eftersom den beror på en mängd
variabler som man har att ta ställning till under resans gång.

Pär-Axel Sahlberg: Av det som ordföranden var inne på när det gällde
informationen till i första hand Rekke förstår jag att Arne Wittlöv är helt på
det klara med att han har lämnat den information som han kunde lämna och att
det inte var klart eftersom regeringen inte hade fattat något beslut och ni
fattade inte heller något beslut förrän den 7 januari. Men det förefaller
litet underligt att frågan från er sida sett var uppflaggad sedan tidigare,
bl.a. i mars i förhandlingar med FMV och även senare. Ni hade senare också
slutit detta avtal. Men i mellanperioden var Lars Rekke hos er. Ordföranden
frågade om en normalbegåvad statssekreterare skulle uppfatta detta. Jag vill
inte formulera frågan riktigt så, eftersom information är beroende av både
avlämnare och mottagare. Men Arne Wittlöv har alltså inte tyckt att det var
märkligt att ett så drastiskt beslut som var på gång, det fanns i alla fall i
Arne Wittlövs bakhuvud, väckte så liten reaktion hos en ansvarig politiker på
ansvarigt departement.

Arne Wittlöv: Vi förde säkert en dialog kring frågan i samband med att jag
anhängiggjorde den här situationen. Vad jag säger är att jag inte minns exakt
hur den utföll. Däremot vet jag att jag kände att jag hade fört denna
information vidare. Vi skall komma ihåg att FMV senare har genomfört
föredragningar i ärendet och att även det brev som vi har relaterat skickades
till regeringen med en noggrann beskrivning av förloppet, skeendet och
innebörden. Därmed tycker jag att informationskedjan så att säga hänger ihop.
Mitt syfte återigen var att hissa varningsflaggan inför att detta var under
uppsegling. Det tycker jag att jag uppnådde.

Ordföranden: Det är inte någon mer som vill ställa någon fråga, och då ber jag
att få tacka er för att ni har kommit hit och velat svara på våra frågor.

Konstitutionsutskottet

1997-04-17

kl. 09.00-11.15

Offentlig utfrågning av statssekreterarna Lars Rekke och Peter Nygårds
angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna
avtal med Volvo Aero Corporation

Statssekreterare Lars Rekke

Ordföranden: Jag ber att få hälsa alla välkomna. Vi skall i dag ha en
offentlig utfrågning av statssekreteraren Lars Rekke. Från och med den 1 mars
är han statssekreterare i Näringsdepartementet. Tidigare var han det i
Försvarsdepartementet.

Frågan gäller regeringens handläggning av Volvo Aeros flyttning från Arboga.
Lars Rekke har bett om att få inleda. Varsågod!

Lars Rekke: Tack så hjärtligt! Jag har, som sagt, blivit kallad till
konstitutionsutskottet för att svara på frågor kring regeringens handläggning
inom Försvarsdepartementet av det här ärendet. Det rör medgivande att teckna
produktstödsavtal avseende flygplansmotorerna RM 8 - Viggenmotorn - och RM 12
- den motor som skall finnas i Gripenflygplanet. Jag utgår från att jag också
kommer att få svara på frågor om vilken information jag har haft i fråga om
Volvo Aeros beslut att flytta flygmotorunderhållet vad avser Viggenmotorn från
Arboga till Trollhättan, kanske särskilt vad beträffar de kontakter som jag
har haft med Volvo Aero i det här ärendet.

För att jag skall kunna ge en fullständig bild av dessa frågor skulle jag
vilja gå tillbaka redan till början av 80-talet, närmare bestämt 1981 och
1982. Vid den tidpunkten beslutade riksdagen att stridsflygplanet Gripen
skulle ersätta det nuvarande Viggensystemet. Enligt den expertis som då fanns,
och som finns nu, skulle Gripenplanet bl.a. medföra mycket mindre krav på
motorunderhåll än det gamla systemet. Redan då fanns det en allmän kännedom om
att underhållsvolymerna skulle gå ner när det gäller flygvapnets flygplan.

I början av 90-talet - enligt mina informationer skulle det ha varit någon
gång 1993-1994 - fattade Volvo beslut om att Gripenmotorerna skulle
underhållas vid Volvo Aeros anläggningar i Trollhättan. Underhållet av
Viggenmotorerna skulle fortsätta i Arboga. Det var allmänt känt att en
förutsättning för Arbogafabrikens långsiktiga överlevnad var en ökande civil
underhållsvolym, eftersom Viggenmotorerna så småningom skulle fasas ut ur
flygvapnet. Det fanns alltså tidigt en allmän information bland intresserade
och någorlunda initierade om problemen kring underhållsvolymerna.

I början av 1996 tillträdde jag min befattning som statssekreterare i
Försvarsdepartementet. Huvuduppgiften för min del var att under
försvarsministerns ledning ansvara för arbetet inom departementet med att ta
fram underlag för försvarsbeslutet, etapp 2. En proposition skulle framläggas
och framlades också i mitten av september samma år. Jag utsågs också till
ordförande i Försvarsberedningen, som skulle förbereda den säkerhetspolitiska
kontrollstation som skulle vara grundläggande för det kommande
försvarsbeslutet.

När det gäller Försvarsberedningens arbete vill jag särskilt nämna ett
datum: den 24 april 1996. Den dagen hade Försvarsberedningen en hearing med
företrädare för den svenska försvarsindustrin. Syftet med det arrangemanget
var att beredningen skulle få underlag för sina överväganden i fråga om de
säkerhetspolitiska konsekvenserna av försvarsindustrins situation, framför
allt i ljuset av pågående neddragningar av försvarsanslagen i flera för
industrins försäljning viktiga länder, Sverige och de exportmarknader som
kunde förväntas vara godkända för export.

Vid den här tidpunkten var flertalet verkställande direktörer vid de svenska
försvarsföretagen närvarande, däribland verkställande direktören för Volvo
Aero, Arne Wittlöv. Varje industriföreträdare genomförde en föredragning på
cirka en halv till en timme. Direktören Wittlöv redovisade för sin syn på den
internationella flygmotormarknaden och lämnade en redogörelse för den svenska
marknaden. I det sista hänseendet berättade han bl.a. att utfasningen av
Viggensystemet och introduktionen av Gripen skulle innebära ett minskat
motorunderhåll för det svenska flygvapnet samt att detta skulle skapa problem
för företaget om man inte lyckades få tillfredsställande bidrag till
produktionen från den civila marknaden. Detta gällde naturligtvis i synnerhet
Arboga. Det fördes naturligtvis inte någon diskussion omkring vilka åtgärder i
strukturellt, eller liknande, avseende som Volvo Aero övervägde. Det var ju
inte meningen med hearingen. Den syftade till att belysa försvarsindustrin ur
ett säkerhetspolitiskt perspektiv. I första hand handlade det om hur
kompetensen inom landet, eller i samarbete med utländska intressenter, skulle
kunna tryggas för en fortsatt god materielförsörjning till det svenska
försvaret. Jag tror inte att de uppgifter som lämnades av Wittlöv vid den här
tidpunkten i något avseende var överraskande för någon av beredningens
ledamöter.

Vid ett senare tillfälle fick jag också viss information av verkställande
direktören för Volvo Aero om företagets situation. Det var den 30 augusti 1996
i samband med ett industribesök som jag gjorde vid Volvo Aeros anläggningar i
Trollhättan. Avsikten för min del med det här sammanträffandet - det här
företagsbesöket - var att jag skulle få en allmän information om företaget och
att jag, lekman som jag var, skulle titta litet grand på
verkstadsanläggningarna. Det var ett halvdagsbesök.

I samband med att det här besöket skulle avslutas - och det var uppbrott
från det här arrangemanget - berättade Wittlöv för mig att företaget skulle få
beläggningsproblem i Arboga när underhållet av Viggenmotorn upphörde en bit in
på nästa sekel. Sedan lade han till: Med de krav som ni ställer går det inte
att rädda Arboga. Han torde därmed ha åsyftat de förhandlingar som vid den
tidpunkten fördes mellan FMV och Volvo Aero om fortsatt motorunderhåll.
Verkställande direktören nämnde också som svar på min särskilda fråga att
beslut om vilka åtgärder som skulle vidtas till följd av dessa problem skulle
fattas någon gång under senare delen av 1997 eller 1998. Han bad mig också
mycket bestämt att inte föra informationen vidare eftersom man inte hade gjort
några ställningstaganden inom företaget. Övervägandena var inte klara om vad
som skulle göras. Dessutom - vilket jag uppfattade som det viktiga i den här
situationen - ville företaget självt, om och när det blev aktuellt, informera
om problemen och företagets åtgärder och beslut till följd av dessa problem.
Någon annan information om de här frågorna har jag inte fått av Volvo Aero
eller någon annan inom Volvokoncernen.

Vid ett tillfälle därutöver - den 4 oktober 1996 - fick jag en uppgift av en
tjänsteman vid FMV om att de aktuella besluten när det gällde Volvo Aero
skulle fattas av Volvo i början av 1997. Också vid det här tillfället angavs
särskilt att Volvo självt skulle informera om sina ställningstaganden på ett
mera konkret sätt.

Vad beträffar själva handläggningen av det här ärendet om medgivande att
teckna underhållsavtal för flygmotorerna har regeringskansliet - närmare
bestämt expeditionschefen i Försvarsdepartementet - lämnat en utförlig
skriftlig redovisning till utskottet. Jag har inget att tillägga.

När det gäller den information som jag har fått av Volvo i de här frågorna
vill jag mycket kraftigt stryka under att jag inte under 1996 eller tidigare
fått någon information om några konkreta, bestämda ställningstaganden från
företagets sida.

Jag anser själv att jag har en lång erfarenhet av arbete, i kanslihuset
bl.a., med frågor som rör näringslivet och dess strukturella förändringar vid
olika tidpunkter. Jag var mycket länge tjänsteman i det dåvarande
industridepartementet på 80-talet. Jag vet mycket väl att det vanliga var att
man, när företag fann det förenligt med sina intressen att informera om sådana
här frågor, på ett tidigt stadium fick reda på att det var problem, som att
beläggningen i något avseende hade minskat eller att något annat som man såg
allvarligt på inom företaget hade hänt. Om det blev aktuellt tog man sedan
kontakt med regeringen för att i mer formella och ordnade former lämna en
sådan här information om ett mera konkret beslut, t.ex. vad gällde antalet
anställda som skulle komma att beröras, när beslutet skulle verkställas och
eventuella åtgärder som företaget var berett att vidta för att mildra
konsekvenserna.

I det här fallet strök Wittlöv så kraftigt under att den allmänna
information som jag hade fått inte fick föras vidare och att Volvo, om och när
det blev aktuellt, skulle lämna information till de berörda. Därför var jag
bergfast övertygad om att Volvo, om det blev aktuellt, skulle återkomma och
lämna sådan information. Det har Volvo inte gjort.

Jag är ganska övertygad om att det här egentligen också är Volvo Aeros
uppfattning. Jag skulle vilja belysa det med några händelser som inträffade
efter den 7-8 januari, då Volvo faktiskt fattade sitt beslut.

I mitten av januari - det torde ha varit den 14 eller 15 januari - träffade
jag Wittlöv på Volvos representationskontor här i Stockholm. Vi talade då
bl.a. om vårt sammanträffande den 30 augusti. Jag frågade honom särskilt hur
han såg på den information som han hade lämnat till mig, och han vitsordade då
att det här inte var någon information som avsåg något konkret i fråga om
sysselsättning eller annat som företag brukar lämna till regeringen. Han
vitsordade också att han verkligen hade menat att informationen inte skulle
föras vidare.

Vid ett senare tillfälle - det var i början av den därefter följande veckan
- hade jag ett samtal med statsrådet Margareta Winberg. Hon berättade då att
hon hade träffat Wittlöv i Arboga. Och hon berättade att Wittlöv vid den
tidpunkten hade nämnt att två personer som var regeringen närstående hade fått
viss - vid den tidpunkten inte för mig specificerad - information i förväg om
Volvos planer eller överväganden. Jag var inte en av dem.

Den 26 januari 1997 var den första dagen av Folk och Försvars årliga
konferens i Sälen. Jag kom till Sälen på lördagen, och när jag anlände kom
Wittlöv fram till mig och sade att han var tvungen att hänga ut mig inför
pressen, eftersom jag kände till detta med Arboga. Han tillade att han
egentligen inte borde göra det men att han fått tillsägelse hemifrån, som han
uttryckte det, om att han skulle göra det. Jag frågade honom då om han också
skulle hänga ut statssekreteraren i Näringsdepartementet, Peter Nygårds. Nej,
det skulle han inte göra, sade han. Han sade också att Peter ju inte var ett
statsråd som hade sparkat på Volvo. Nu gjorde han detta senare i alla fall,
men det här var vad han sade.

Jag har av dessa händelser efteråt dragit den slutsatsen att jag tror att
Wittlöv har blivit medveten om att det inte fanns skäl att genomföra några
åtgärder med anledning av den information han lämnat; det var inte en sådan
information.

Det här var alltså min inledande redogörelse för händelseförloppet. Jag är
naturligtvis beredd att svara på alla frågor kring det här.

Anders Björck: Fru ordförande! Jag vill direkt börja med att ställa en fråga.
Du sade att det var två som kände till det här i regeringskansliet och att du
inte var en av dem. Vilka syftade du på? Nygårds bör vara en.

Lars Rekke: Ja, och den andra var en lokal socialdemokratisk riksdagsledamot.

Anders Björck: Var det någon som tjänstgjorde i regeringskansliet?

Lars Rekke: Nej.

Anders Björck: Kan du namnge honom?

Lars Rekke: Jag kan namnge henne. Det var Britt Bohlin.

Anders Björck: Så Nygårds, Britt Bohlin och sedermera du kände ändå till något
om problematiken?

Lars Rekke: Ja. Det var betydligt fler som kände till något om problematiken.

Anders Björck: Britt Bohlin är som bekant från...

Lars Rekke: Hon är från norra Älvsborg.

Anders Björck: Ja, och där ligger Trollhättan.

Lars Rekke: Ja, just det.

Anders Björck: Ni fick ändå en föraning om att någonting skulle hända, även om
ni kanske inte visste exakt vad som skulle hända med flytten från Arboga till
Trollhättan. Tyckte inte du att det då var lämpligt att informera statsrådet,
försvarsministern, Peterson? Varför skedde inte det, om det nu inte skedde?

Lars Rekke: Det har jag tänkt på mycket. Jag håller med om att det kan
förefalla ?besynnerligt.? Men två statssekreterare har alltså vid olika
tillfällen, utan något samband eller någon inbördes kontakt, träffat direktör
Wittlöv. Han har talat om företaget och om vissa problem i anslutning till
det. Jag tycker att det är väldigt ?besynnerligt? att två rätt erfarna - det
får man ändå förutsätta - statssekreterare drar samma slutsats om den här
informationen, nämligen att den inte var av den karaktären att den skulle
föras vidare.

Det kan ju finnas teoretiska och verkliga skäl till detta. Ett kan vara att
vi båda två ungefär samtidigt har drabbats av en sammanfallande tanklöshet
eller omdömeslöshet. Den andra förklaringen kan vara att vi på något sätt
skulle ha haft något eget intresse av att inte föra informationen vidare. Den
tredje förklaringen kan ju vara att informationen inte var av den karaktären
att det fanns skäl att vidta dylika åtgärder beträffande den. Jag är av
uppfattningen att det är det senare som gäller.

Anders Björck: Försvarsministern tog aldrig upp frågan med er? Han måste ändå
ha varit medveten om att det uppstår industriella problem om man minskar
antalet Viggendivisioner från 16 till 12. Försvarsministern var ju tidigare
industriminister. Aktualiserade han aldrig frågan inom departementet?

Lars Rekke: Han initierade försvarsindustrifrågor. Det budskap som gällde för
Försvarsdepartementet var alltså att alla frågor som rörde
sysselsättningsproblematik och liknande inte var frågor för
Försvarsdepartementet. Det var frågor för Näringsdepartementet eller
Arbetsmarknadsdepartementet. Vi diskuterade naturligtvis vid några tillfällen
försvarsmaterielfrågor. Det gjorde vi någon gång under våren. Jag nämnde också
för försvarsministern, i samband med en annan genomgång som vi hade kring
organisationsfrågor, att det kunde bli problem i Arboga. Men jag gjorde den
bedömningen då att det inte fanns någon anledning att vidta några speciella
åtgärder kring den här kunskapen.

Anders Björck: När vi hade Arne Wittlöv här menade han att den information som
han hade gett var av sådan karaktär att, som jag tror att han uttryckte det,
han trodde att både du och Peter Nygårds skulle ha förstått vad som avsågs och
vilka konsekvenserna kunde bli. Din uppfattning är att ni inte gjorde det?

Lars Rekke: När det gäller vilka konsekvenser det kunde bli är det klart att
man kunde dra den slutsatsen. Men när det gäller vilka konsekvenser det skulle
bli fanns ingen grund för att göra det.

Anders Björck: Bedömdes det inte som lämpligt, vid det här sammanträffandet
med Wittlöv, att be om att få in någon form av skriftligt underlag eller att
få förnyade sammanträffanden med Volvo Aero för att man skulle få en belysning
av tänkbara konsekvenser?

Lars Rekke: Nej, jag gjorde den bedömningen, och jag tycker att det är
?besynnerligt? att två ändå rätt erfarna statssekreterare drog samma slutsats
i just det avseendet. För mig finns det bara en förklaring till det.

Anders Björck: När ett sådant här ärende bereds i ett departement - vi har ju
fått information från Åkesson - är ganska många inblandade utifrån juridiska
aspekter men också utifrån rent försvarsindustriella, militära, aspekter och
annat. Det var en intern beredningsprocess innan det blev ett beslut; det
finns ju ett formellt regeringsbeslut. Fanns det enligt din uppfattning inte
anledning att ställa några frågor internt? Och vilka var inblandade? Jag tror
att det är viktigt att det finns med i protokollet.

Lars Rekke: I det avseendet vill jag gärna hänvisa till det underlag som
Försvarsdepartementet har lämnat in till utskottet. Där finns ju en utförlig
redovisning av hur det här gick till. I den föredragning som tjänstemännen
gjorde presenterades detta som ett rutinärende. Det handlade om ett medgivande
att teckna ett fortsatt motorunderhållsavtal och ingenting annat. Det
betecknades som ett rent rutinärende, som också framgår av det här underlaget.
Jag vill hänvisa till det.

Anders Björck: Men det finns ju ändå i en bilaga till skrivelsen från
Försvarets materielverk klart utsagt att det här skulle innebära en flyttning
från Arboga till Trollhättan. Den skrivelsen har vi här. Det är kristallklart
vad som står där. Din uppfattning är alltså att ingen på departementet hade
noterat detta?

Lars Rekke: Jag utgår självfallet från att någon på departementet hade noterat
detta. Men, som framgår av det underlag som har lämnats in till
konstitutionsutskottet i detta avseende, fördes den informationen inte vidare
till departementsledningen.

Anders Björck: Departementsledningen tog inte del av de tre olika skrivelser
som fanns i ärendet?

Lars Rekke: Nej, det är riktigt, eftersom det inte talades om att de fanns.

Anders Björck: Ni frågade inte efter dem heller?

Lars Rekke: Vi frågade om ärendets karaktär.

Anders Björck: Då fick ni ingen information om en flyttning?

Lars Rekke: Nej.

Anders Björck: Och det ringde inga klockor med tanke på vad som hade sagts
mellan er och Wittlöv?

Lars Rekke: Nej.

Anders Björck: Tycker du att detta är särskilt tillfredsställande? Det var ju
ändå många människor som drabbades.

Lars Rekke: Handläggningen i Försvarsdepartementet var inte
tillfredsställande. Det tycker jag inte.

Anders Björck: Var ligger felet?

Lars Rekke: Det finns en beskrivning av detta i handlingen. Jag tycker
naturligtvis att det var otillfredsställande att departementsledningen inte
fick veta detta, vad det nu kan bero på.

Anders Björck: Vems var felet?

Lars Rekke: Det kan jag inte bedöma. Jag vill inte gärna gå in på en sådan
bedömning. Vi har inte gjort någon samlad bedömning på det sättet av olika
ansvarsförhållanden. Såvitt jag vet har rutinerna inom departementet - jag har
ju slutat där nu - efter detta stramats upp betydligt. Bl.a. skall numera alla
koncept och liknande vara klara innan beredning för ledningen och
expeditionschefen sker. Så var det inte enligt de gamla föreskrifterna.

Anders Björck: Jag har en sista fråga. Avtalet är civilrättsligt bindande.
Fanns det, när den här historien exploderade, någon tanke på departementet och
i den politiska ledningen på att bryta avtalet?

Lars Rekke: Jag har sett avtalet men inte i detalj gått igenom det. Som
Anders Björck säkert känner till är det här ett mycket omfattande avtal. När
det en bit in i januari blev känt att det fanns ett dylikt avtal gjorde
departementsledningen bedömningen att man omedelbart skulle begära att JK
skulle klarlägga, som det står i regeringsbeslutet med uppdrag till
Justitiekanslern, innebörden av avtalet. Det gällde framför allt det s.k.
strukturavtalet men också avtalssituationen i övrigt.

Jag tror att det är ganska äventyrligt att ta upp eller överväga en sådan
diskussion kring att bryta ett avtal innan man riktigt är införstådd med vad
det innebär. Nu vet jag att JK:s bedömning kommer någon gång under maj månad.
Vad den innehåller kan jag inte yttra mig om.

Anders Björck: Är ni sura på Volvo Aero?

Lars Rekke: Det är litet svårt att vara sur på ett företag; jag vet inte hur
det skall gå till. Men jag är inte sur.

Anders Björck: Ingen annan heller?

Lars Rekke: Inte vad jag vet.

Anders Björck: Tack!

Ordföranden: Du sade tidigare att det vid den information som du fick i slutet
av augusti sades: Med de krav som ni - antagligen staten - ställer går det
inte att rädda Volvo Aero i Arboga. Sedan har du sagt att det kunde bli
konsekvenser. Det har du uppfattat.

Du deltog ju i beredningen på departementet, dels vid en överläggning den 13
december då ärendet föredrogs för dig, dels i den s.k. förveckoberedning som
Peterson har med statssekreteraren, planeringschefen och expeditionschefen.
Departementsledningen och den politiska ledningen är ju ofta ute och reser
väldigt mycket och snappar upp information som de föredragande tjänstemännen,
som mest sitter och bläddrar i papper, inte riktigt har.

Du ser att det handlar om Volvo Aero Corporation. Det handlar om underhåll
av flygmotorer, och det handlar om Arboga. Tycker du att det låter sannolikt
att någon klocka inte ringde om att man borde ställa en fråga: Hur långt har
man kommit med Arboga, kostnader, omstruktureringar osv.?

Lars Rekke: Som jag sade var jag bergfast förvissad om att Volvo, om och i så
fall när det skulle bli aktuellt att göra några bestämda ställningstaganden
från Volvos eller Volvo Aeros sida i den här frågan, skulle informera. Det var
min fasta övertygelse. Det finns naturligtvis ingen skyldighet för Volvo att
göra det, men det var min övertygelse att Volvo skulle göra det, med hänsyn
till de uppgifter som jag hade fått. När det här ärendet drogs kan jag bara
bekräfta att några klockor eller något annat ljud inte hördes i mina öron.

Det här föredrogs tillsammans med en lång rad andra ärenden, och det sades
att det var ett rent rutinärende. Det var bara ett medgivande för FMV att
träffa ett fortsatt underhållsavtal.

Birgit Friggebo: Det här ärendet har delvis varit en het potatis i politiken
från 1970-talet till i dag i samband med detta, och du nämnde själv början på
1980-talet. Har du inte med tanke på detta frågat dig själv efteråt om det
inte är konstigt att du inte reagerade på något sätt, när det handlade om just
flygunderhåll, Volvo Aero och Arboga?

Lars Rekke: Som jag sade har jag efteråt reflekterat över den här
besynnerligheten. Jag tycker att det framför allt är besynnerligt att två
statssekreterare skulle dra precis samma slutsats, oberoende av varandra.
Enligt min uppfattning beror detta på att den information vi hade fått inte
var av karaktären att den föranledde några sådana slutsatser. Jag kan bara
konstatera det.

Birgit Friggebo: Men du hade ju själv fått information från en tjänsteman på
FMV den 4 oktober om att dessa frågor skulle vara aktuella på Volvo i början
av 1997? Och trots det gjorde du ingen sammankoppling?

Lars Rekke: Nej, det gjorde jag inte.

Birgit Friggebo: Du säger att informationen från Volvo inte borde föras
vidare. Det är väl ganska normalt att Regeringskansliet inte går ut i pressen
med den typ av information du fick i augusti. Men uppfattar du det som att du
inte heller får vidarebefordra sådana samtal ens till statsrådet?

Lars Rekke: Hade jag bedömt att det fanns anledning att ta upp den här
informationen, dvs. att den var av den karaktären att den borde tas upp i
Regeringskansliet, så hade jag naturligtvis inte känt mig bunden av Wittlövs
önskemål om att det skulle hållas hemligt. Självklart inte. Önskemålet från
Wittlövs sida innebar för mig att det inte skulle föras vidare därför att
Volvo om och när det blev dags själva skulle informera de berörda om
sakförhållandena. Självfallet var jag inte bunden av någon sekretess i
förhållande till befattningshavare i departementet.

Birgit Friggebo: Regeringen fattade sitt beslut den 19 december. Fanns det då
full information inom Regeringskansliet om att en flyttning skulle ske från
Arboga till Trollhättan och om kostnaderna för den flyttningen?

Lars Rekke: Den information som fanns tillgänglig i departementet var den
handling som jag tror att utskottet också har. I den hemställer Försvarsmakten
om att ett medgivande att träffa avtal skall lämnas. Det fanns alltså en
handling som nu finns här i utskottet. Den informationen fanns i
departementet. Men den handlingen kände jag inte till den 13 december eller
den 19 december. Den fick jag höra talas om efteråt, en bit in i januari.

Birgit Friggebo: Men för medborgarna måste det väl vara intressant att veta
huruvida det fanns full information när regeringen fattade sitt beslut - i
Regeringskansliet och enkannerligen, när det gäller detta ärende, i
Försvarsdepartementet?

Lars Rekke: Av den handling som har lämnats in med en redogörelse för ärendets
handläggning framgår det att handlingen hade lästs av befattningshavare i
Försvarsdepartementet.

Birgit Friggebo: Vilka diskussioner fördes i departementet innan
departementschefen gick ut och sade att skattebetalarna inte skall betala en
krona för flyttningen av underhållet från Arboga till Trollhättan? Har du
deltagit i sådana diskussioner?

Lars Rekke: Jag har inte deltagit i några diskussioner kring den uppgiften.

Birgit Friggebo: Och du har inte heller efteråt deltagit i några diskussioner
om eventuella konsekvenser i den riktningen? Thage G Peterson gjorde ju ett
uttalande om att skattebetalarna inte skall stå för några flyttkostnader. Om
en departementschef gör ett sådant uttalande brukar man normalt inom
departementet börja diskutera hur det i sådana fall skall gå till, vad det
innebär osv.

Lars Rekke: Som jag sade har inte jag deltagit i någon ingående analys av det
här avtalet. Det var ett komplicerat och omfattande avtal. Innebörden
föreföll, sedan jag fick reda på huvuddragen i avtalet, oklar. Mitt
ställningstagande då var att Riksrevisionsverket eller JK borde göra en analys
av innebörden i det avtalet. Det blev sedermera JK som fick det uppdraget.

Birgit Friggebo: Men du har inte deltagit i några som helst diskussioner om
innebörden av Thage G Petersons uttalande, om hur man skall hantera det
uttalandet eller i några förberedelser i departementet för ett eventuellt
sådant agerande?

Lars Rekke: Nej.

Pär-Axel Sahlberg: Detta är ju en ganska klassisk bild av hur information
hanteras och inte hanteras och hur avlämnaren - i alla fall i efterhand -
beskriver hur tydlig informationen har varit. Men information består också av
hur den mottagits. Vi har berört en del av de här frågorna, så jag behöver
inte gå in ytterligare på det. Men jag har några frågor när det gäller den
förhandling som pågick mellan FMV och Volvo Aero. Hade du utöver den allmänna
informationen den 4 oktober, som du nämnde, några ytterligare kontakter med
FMV om den process som pågick mellan Volvo och FMV?

Lars Rekke: Ja, vid en annan tidpunkt, den 28 juni, träffade några andra
tjänstemän och jag tjänstemän från FMV. Vi diskuterade tidsplanen för när
dessa frågor skulle komma upp i departementet. Detta var den 28 juni, och då
hade FMV just fått ett bemyndigande av regeringen att rikta upphandlingen
exklusivt till Volvo Aero utan att gå ut med ett större anbudsförfarande -
detta med hänsyn till nödvändigheten av att ha kompetens för detta i Sverige.
Den 28 juni förekom en sådan förberedande information kring tidshorisonten.
Men i övrigt förekom inga sådana kontakter.

Samtidigt med den här processen pågick under sommaren också överläggningar
och förberedande upphandlingsprocedurer kring den tredje delserien av Gripen.
Jag deltog också i några möten i samband med den upphandlingen. Den tredje
delserien var ju den stora upphandlingsfrågan som var aktuell att behandla i
propositionen, vilket sedan också skedde, och sedermera i riksdagsbeslutet.
Men utöver det som jag har nämnt har det inte förekommit några kontakter där
jag varit med.

Pär-Axel Sahlberg: Kontakten den 28 juni var alltså en briefing om tidsplan
och annat. Jag har uppfattningen att Volvo redan då hade flaggat för att en
flytt från Arboga skulle komma att bli aktuell och föremål för förhandlingar
inom det här avtalet. Nämnde inte FMV någonting om detta för dig?

Lars Rekke: Nej.

Pär-Axel Sahlberg: Den fortsatta processen har du beskrivit som att det
begåtts olyckliga misstag. Du har sagt i en tidningsartikel att det har varit
en brist i hanteringen, och det är också den redovisningen vi har fått ifrån
departementet. Det skulle vara intressant att höra om det förekom några andra
kontakter mellan dig och försvaret - flygvapenledningen eller annat - som
aktualiserade den här frågan innan den blev ett ärende i Regeringskansliet.
Jag inser att ni hade många frågor på bordet i samband med hela
försvarsbeslutet. Men aktualiserades Volvo Aero-frågan någon gång i det
sammanhanget?

Lars Rekke: Före den 26 januari 1997 talade jag över huvud taget aldrig med
överbefälhavaren eller någon i försvarsledningen om motorunderhållsfrågor. I
ett avseende kan jag säga att jag gjorde det. Vid besöket den 30 augusti
deltog också chefen för flygvapenledningen, generallöjtnant Kent Harrskog. Han
hade dock hunnit lämna tillställningen när vi diskuterade de här motor-
underhållsfrågorna. Han var med när den allmänna informationen om företaget
lämnades, men han avvek sedan ifrån detta möte. I övrigt har jag inte över
huvud taget pratat med någon i militärledningen om detta.

Pär-Axel Sahlberg: Jag vill fråga hur du ser på den här förhandlingsprocessen,
som du var ganska nära och som du sedan dess naturligtvis har fördjupat dig i.
Den pågick mellan FMV och Volvo på två nivåer. I den tekniska frågan var det
folk från Arboga, och när det gällde strukturavtalet var det folk ifrån
Trollhättan. Är det enligt din uppfattning en vanlig struktur att man på det
här sättet i olika förhandlingsgrupper och också på olika nivåer i företaget
sköter en sådan här i sig sammanhållen förhandling, som ju resulterade i ett
avtal, om än i två delar?

Lars Rekke: Som framgick av min redovisning här tillträdde jag min befattning
som statssekreterare i Försvarsdepartementet i början av 1996, och jag känner
inte till rutinerna eller praxis när det gäller sådana här frågor inom just
försvarsindustrin. Däremot har jag själv en viss erfarenhet av näringslivet.
Jag har arbetat i ett privat företag. När man diskuterar stora och
komplicerade frågor är det vanligt att det sker på olika nivåer. Frågorna rör
ju ekonomi, teknik, strategiska saker och liknande, och i större sammanhang
sker detta ofta på olika nivåer och med olika kompetens i t.ex. arbetsgrupper
eller annat som skall förbereda ett avtal eller ett ställningstagande.

Pär-Axel Sahlberg: Att detta behöver hållas hemligt av säkerhetspolitiska och
affärsmässiga skäl är inte så förvånande, men det känns som om det varit
oerhört mycket hemlighetsmakeri i den här frågan, både inom Volvo - vilket vi
inte berör i det här sammanhanget - och tyvärr också inom den offentliga
förvaltningen. Är hemlighetsmakeriet ett problem från den här synpunkten?

Lars Rekke: Låt mig svara allmänt på frågan först. När offentlig förvaltning
och kommersiella intressen sammanstrålar i olika sammanhang, överläggningar
eller annat, är det klart att det ibland uppstår problem. Å ena sidan har man
den offentliga förvaltningens krav på offentlighet, å andra sidan har man
näringslivets ofta ganska bestämda krav på sekretess. I det här fallet
tillkommer dessutom försvarssekretessen och ibland utrikessekretessen. Jag
tycker att man i allmänhet hanterar de här frågorna på ett bra sätt inom
Regeringskansliet. Men ibland finns det i någon mån motsatta intressen - å ena
sidan de hårda kraven på företagssekretess som företaget kan ha, å andra sidan
de krav som den offentliga förvaltningen har på öppenhet och offentlighet. Det
kan finnas sådant.

I det här specifika fallet känner jag inte alls till hur förhandlingarna
mellan FMV och Volvo Aero gick till. Jag vet inte vilka tjänstemän som höll på
med förhandlingarna eller vilka arbetsgrupper osv. som upprättades. Men jag
vet ju att Wittlöv i den kontakt vi hade den 30 augusti var utomordentligt
bestämd i sina önskemål. Han hade ingen rätt att ställa krav, men han hade
önskemål om att den information jag fick absolut bara var till för mina öron
och ingen annans. Jag skulle inte föra den vidare av de skäl jag angav
tidigare.

Pär-Axel Sahlberg: Jag har en sista, hypotetisk fråga, som du kanske inte alls
vill svara på. Om du skulle få en av dagarna från förra året tillbaka sedd ur
ditt nuvarande perspektiv - vilken dag skulle det vara, och vad skulle du
vilja göra annorlunda i just den här frågan?

Lars Rekke: Det var bra att jag fick svara på den frågan. Det har jag
naturligtvis övervägt. Jag hann aldrig riktigt slutföra arbetet, eftersom jag
fick en annan uppgift i Regeringskansliet, men av allt detta drog jag
slutsatsen att kontakterna mellan Försvarsdepartementet och försvarsindustrin
måste stramas upp.

När någon tjänsteman, politiskt tillsatt eller inte, t.ex. åker på
företagsbesök eller sammanträffar med företrädare för försvarsindustrin -
sammanträffanden av ren tillfällighet går naturligtvis inte att göra någonting
åt - måste sådana möten noga förberedas. Företaget måste ordentligt klargöra
karaktären på den information som skall lämnas vid besöket eller
sammanträffandet. Det måste föras anteckningar om vad som sägs och informeras
om. Om viktig information i något avseende lämnas - kriterierna för viktig
information är naturligtvis svåra att bestämma - måste departementets
tjänstemän kräva att den informationen lämnas skriftligt. Innan jag slutade på
Försvarsdepartementet gav jag direktiv om att detta fortsättningsvis skulle
gälla där. En bestämd stramhet behövs alltså i umgänget med försvarsindustrin,
just för att missförstånd eller liknande inte skall uppstå.

Man kan säga att det i Regeringskansliet finns litet skilda intressen i
dessa avseenden, beroende på departement. När det gäller t.ex.
försvarsindustrin är ju försvaret, för vilket Försvarsdepartementet är
ansvarigt inom Regeringskansliet, upphandlare och har naturligtvis en allmän
skyldighet att se till att upphandlingen blir effektiv, billig och sker till
nytta dels för försvarskapaciteten, dels för skattebetalarna.
Regeringskansliet har också en skyldighet att bevaka sysselsättningsfrågor och
regionalpolitiska frågor, vilket ibland kan stå i strid med andra intressen.
Det finns säkert andra intressen som också är involverade.

Just av det skälet tror jag att det är viktigt att dessa kontakter i
fortsättningen stramas upp och formaliseras och att karaktären på den
information som skall lämnas klargörs ordentligt. Det var detta som mina
direktiv i Försvarsdepartementet gick ut på.

Birgitta Hambraeus: Det senaste du sade känns bra och viktigt. Jag utgår från
att det var en felsägning när du sade att du slutade i Försvarsdepartementet i
början av 1996.

Lars Rekke: Jag började i Försvarsdepartementet 1996 och slutade i början av
1997.

Birgitta Hambraeus: Det man efteråt tycker är så förunderligt är att detta
kunde betecknas som ett rutinärende. Av ett protokoll över vilka handlingar
som har utlämnats till en journalist framgår att själva flytten till Arboga
och det statliga stödet till strukturförändringarna inte var hemligstämplat.
Detta fanns som offentliga handlingar på ett tidigt stadium, vad jag förstår.
Eller frisläpptes det senare? Det kan vi kanske få klarlagt.

Jag antar att den slutsats vi kommer att kunna dra är att rutinerna här var
ofullständiga. Annars förefaller det helt osannolikt att man inte ansåg att
detta var en politiskt viktig fråga som borde diskuteras av regeringen. I
FMV:s papper står det alltså mycket klart både att flytten från Arboga till
Trollhättan skulle ske och att staten skulle betala
strukturomvandlingskostnaderna. Kan du berätta för oss hur det rent praktiskt
går till och vilka som finns med när man bestämmer vilka ärenden som skall
komma upp som diskussionsämnen i regeringen och vilka som blir B-ärenden?

Lars Rekke: Ja, det skall jag gärna göra. Jag vill först svara på den första
frågan om sekretessen på olika handlingar. Jag vill göra förbehållet att jag
kan minnas fel och att jag inte har alla handlingar med mig. Men min
uppfattning är att den handling med tillhörande bilagor som inkom från För-
svarsmakten med begäran om ett medgivande att få teckna avtal var försedd med
en sekretesstämpel, såväl från avsändaren som från Försvarsdepartementet.
Stämpeln har som bekant ingen självständig betydelse, utan ställningstagandet
görs när någon begär att få ut handlingen. Men det fanns alltså en stämpel.
Handlingen kom till allmänhetens kännedom när Försvarsmakten på begäran av
någon journalist lämnade ut den i januari. Så måste det har varit.

Det kan naturligtvis variera hur det går till när ett ärende bereds och tas
upp för ett regeringsbeslut. Jag kan berätta hur det går till i allmänhet.
Enskilda förvaltningsärenden, som det här var fråga om, anhängiggörs normalt
genom att det kommer in en skrivelse från någon enskild person, något företag
eller myndighet. Skrivelsen tas om hand av registratorn under överinseende av
expeditionschefen och lottas på någon av de sakenheter som finns på ett
departement. Sedan sker en beredning av ärendet. Skrivelsen, en ansökning
eller vad det kan vara, skickas kanske på remiss till andra myndigheter, eller
så bereder man enskilda möjlighet att yttra sig. I övrigt tas de sakuppgifter
fram som behövs för att man skall kunna avgöra ärendet. I allmänhet sker detta
alltså på enheten fram till dess att ärendet bedöms vara moget för beslut.
Självfallet har departementsledningen ett ansvar för att se till att ärendena
inte blir liggande för länge. Det sker regelbundna genomgångar av balanslistor
och sådant.

Sedan tas ärendet upp för expeditionschefen och i allmänhet också för
statssekreteraren. Man går igenom ärendet. Ofta är det varje vecka ett stort
antal ärenden inom ett visst departements verksamhetsområde som skall avgöras
av regeringen. Föredragningen sker naturligtvis mer eller mindre noggrant
beroende på ärendets karaktär. I allmänhet torde det också vara så att
statssekreteraren får en genomgång av ärendet innan det tas upp till beslut.
Så var det på Försvarsdepartementet.

Hela denna process sker vanligen muntligt. Beroende på ärendets karaktär
överlämnas ibland skriftligt material. Ibland, om ärendet är komplicerat,
skrivs föredragningspromemorior som man får läsa. Detta sker i allmänhet några
dagar innan det är dags att ta upp det för beredning med det statsråd som är
föredragande i regeringen. Det sker några dagar innan det aktuella
regeringssammanträdet. Vid den beredningen görs vanligen en muntlig
föredragning av ärendet, om inte komplexitetsgraden föranleder att man på de
berörda enheterna har skrivit en föredragningspromemoria av något slag. Sedan
upprättas en föredragningslista inför regeringssammanträdet. I vänsterspalten
står vad ärendet gäller, vem som skickat in ansökningen eller begärt någonting
av regeringen samt diarienummer. I högerspalten anges mycket kortfattat vilket
beslut som skall föreslås på regeringssammanträdet: bifall, avslag, delvis
bifall eller liknande formuleringar.

Birgitta Hambraeus: När man ser på bakgrundsmaterialet verkar det som om man i
sammanfattningar och i fokus tagit upp helt andra saker, nämligen undantag
från lagen om offentlig upphandling. Det är närmast det som poängteras. I det
som undertecknats av Thage G Peterson står det ingenting om att detta skulle
kunna gälla pengar till strukturomvandlingar osv. Detta understryker det du
sade förut, att det har skett en miss i föredragningen. Man har inte
poängterat det som var politiskt viktigt och som regeringen borde ta ställning
till i sammanhanget.

Lars Rekke: Det här ärendet avsåg ju medgivande att teckna avtal, och det är
väl så det står i beslutet också. Själva avtalet tecknades ju först senare,
den 20 december. Regeringens sammanträde var den 19 december. Avtalsförslag
eller utkast till avtal fanns ju inte bland handlingarna, och det var inte
meningen heller. Detta var ett medgivande för Försvarets materielverk att
teckna avtal. Det var det ärendet handlade om.

Birgitta Hambraeus: Men innehållet i avtalet, som ändå var känt då via
bilagor, framgår ju inte alls av det förslag som föredragande statsråd tog
upp.

Lars Rekke: Nej, det är riktigt.

Kenneth Kvist: Jag vill börja med en allmän fråga om relationerna mellan
statssekreterare och minister. På en skala mellan ett och tio, där tio är
fullständig - hur stor är förtroligheten mellan en statssekreterare och en
minister?

Lars Rekke: Det finns kanske flera här i salen som kan komplettera min bild.
Jag kände Thage G Peterson sedan länge. Jag arbetade som tjänsteman när han
var chef för Industridepartementet. Jag kände honom också från
partisammanhang. Jag är från Stockholms län, och han var ordförande för
Stockholms läns socialdemokratiska partidistrikt under en tid. Jag vill inte
inordna denna relation i någon skala, men Thage G Peterson och jag kände
varandra utomordentligt väl. Det var en gammal bekantskap.

Kenneth Kvist: En statssekreterare gör ett besök på en industri och ser en
varningsflagga som signalerar att det kan uppstå ett betydande problem för
företaget om regeringen agerar på ett visst sätt. När industriledaren så säger
att informationen bara är för dina öron - det var så jag uppfattade att du
berättade - betyder det inte att det inte är någonting som du skall gå ut till
allmänheten med? Men det betyder väl samtidigt att dina öron i det här fallet
är en förlängning av ministerns öron?

Lars Rekke: Det är ganska oväsentligt vad företagsledaren i fråga rent
formellt avser med sitt yttrande. Om en företagsledare säger på det sättet är
inte jag på något sätt bunden av det. Jag är bunden av offentlighetsprincipen
och sekretesslagstiftningen och ingenting annat, inte av något önskemål från
företagsledare eller andra. I det här fallet var det, som jag nämnde, en
tolkning från min sida, att den information jag fick var preliminär. Den avsåg
någonting som skulle kunna hända, men som man inte på något sätt hade bestämt
skulle hända. Det var en mycket allmän information.

Jag vill också säga, vilket jag tror att jag nämnde i min inledning, att det
här skedde när vi var på väg att gå därifrån. Det var inte någon ordnad
information, utan det var en mycket kortfattad sådan. Syftet med mitt besök
avsåg inte någon sådan information.

Att svårigheter fanns i försvarsindustrin, däribland när det gällde
motorunderhåll, var en allmän kunskap. Det var inget nytt. Vi visste, även om
det kanske inte berör motorunderhållet så mycket, att exportvolymerna var
svåra att ta hem på de marknader som var godkända eller kunde antas bli
godkända, eftersom man dragit ned försvarsanslagen ganska kraftigt i många
länder i t.ex. Västeuropa, särskilt på materielsidan. Det var en allmän
kunskap att det skulle kunna bli problem inom försvarsindustrin. Det var inget
nytt eller sensationellt att Volvo Aero brottats med problem av olika slag
alltsedan man övertog FFV:s verksamhet, och kanske tidigare också. Att det
skulle bli ytterligare problem när Gripen introducerades i det svenska
flygvapnet var också något jag skulle vilja beteckna som en allmänt känd
kunskap bland dem som var någorlunda initierade. Det var egentligen inte något
nytt som jag hade fått reda på, tyckte jag.

Men jag vill också understryka att försvarsministern och jag vid några
tillfällen naturligtvis hade samtal om försvarsindustrin. Det var även
tjänstemän med vid något tillfälle, tror jag.

Kenneth Kvist: Men du kunde inte utfärda några löften om att du inte skulle
föra den här informationen vidare till försvarsministern.

Lars Rekke: Absolut inte. Nej, sådana löften kunde jag naturligtvis inte ge.
Det var min bedömning att den här informationen inte gav anledning till det.
Jag har vid ett tillfälle nämnt för försvarsministern att det var svårigheter
i Volvo Aero och i Arboga. Ungefär med de ordalag som jag nu anger här.

Kenneth Kvist: Menar du att det inte var en information som tillförde något
konkret eller något som försvarsministern borde få reda på att de hade
berättat för dig?

Lars Rekke: Det är riktigt.

Kenneth Kvist: Vi kan gå framåt i tiden. Vad visste man den 19 december, när
regeringen bemyndigade Försvarets materielverk att teckna de här avtalen med
Volvo?

Lars Rekke: Jag visste inte mer än jag har berättat här i dag.

Kenneth Kvist: Och ministern visste inte ens det alltså?

Lars Rekke: Det går ju att fråga ministern. Han lär komma hit nästa vecka. Men
det finns också en skriftlig redogörelse för handläggningen av det här ärendet
från Försvarsdepartementet. (Kenneth Kvist: Jag vet.) Där står det alltså att
ärendena gicks igenom. På särskild fråga från försvarsministern angavs det att
detta var ett rent rutinärende. Det var vad han kände till om detta ärende.

Peter Eriksson: Kan du minnas när det var du pratade med försvarsministern om
att det var svårigheter vid Volvo Aero?

Lars Rekke: Jag nämnde för försvarsministern att företagsledningen hade pekat
på att det var svårigheter. Så uttryckte jag mig. Det var i början av
september.

Peter Eriksson: Hur kommenterade försvarsministern det?

Lars Rekke: Eftersom det här var en uppgift som jag lämnade mer i förbigående
kommenterades den inte särskilt.

Peter Eriksson: Med din långa erfarenhet från flera olika departement och som
statssekreterare, vad skulle du säga har brustit när ni har fått in det här
materialet från försvarsledningen och det ändå inte blivit en ordentlig
reaktion eller diskussion inom departementet? Är det bristande rutiner, är det
att det inte har getts några klara direktiv från ministern eller
statssekreteraren om hur det skall handläggas eller beror det på klantiga
handläggare? Vad handlar det om egentligen?

Lars Rekke: Jag har litet svårt att bedöma det. Jag vet att expeditionschefen
i Försvarsdepartementet har försökt att, i den skrivelse som
konstitutionsutskottet har fått del av, beskriva de omständigheter som förelåg
i samband med handläggningen av det här ärendet. Det framgår där att det var
sjukdom och sådant som också spelade in.

Jag saknar förutsättningar att närmare bestämt bedöma i vilket avseende som
rutinerna har brustit. Men jag tror att en förklaring kan vara att det ofta
händer att beslutskoncept, alltså förslag från tjänstemännen till regeringens
beslut, inte är riktigt klara vid den här beredningen. Enligt de anvisningar
som fanns i Försvarsdepartementet vid den här tidpunkten gällde att sådana
koncept i allmänhet skulle vara färdiga innan regeringen fattade beslut.

Jag känner nu till att den delen har stramats upp. Det skall föreligga ett
färdigt sådant koncept, med recit och beslutsmeningsförslag, redan vid
beredningen med expeditionschefen. Det är en sådan åtgärd som har vidtagits.
De gamla anvisningarna känner jag inte riktigt till när de utfärdades, men de
var från ett äldre datum.

Peter Eriksson: Men borde inte den här typen av information gå vidare ganska
automatiskt och direkt när det gäller så stora och akuta frågor som det här
var fråga om?

Lars Rekke: Det håller jag med om. Men det skedde alltså inte.

Peter Eriksson: Vem beror det på?

Lars Rekke: Jag kan inte bedöma vem det beror på. Jag konstaterar bara att så
inte skedde.

Jag berättade förut, på fråga av Birgitta Hambraeus, hur det gick till vid
en beredning och en förberedelse för framtagande av ett underlag för ett
regeringsbeslut. Någonstans där har det enligt min uppfattning brustit.

Peter Eriksson: Kan man säga att det är normalt och att det sker ofta att det
ingås så stora avtal som FMV nu diskuterar, med staten som ekonomisk
uppbackning, utan att berört departement har diskuterat saken innan?

Lars Rekke: I det här fallet hade FMV ett bemyndigande att i första ledet
förhandla med Volvo Aero. Det var ett bemyndigande man fick den 19 juni. Sedan
begärde man att få teckna ett avtal. Det bemyndigandet fick man. Regeringens
befattning med detta ärende handlade om bemyndigandet att träffa avtal med
Volvo Aero. Regeringen skulle inte granska avtalet eller ta ställning till
avtalets innehåll. Det var en uppgift för Försvarets materielverk.

Peter Eriksson: För mig känns det naturligt att regeringen blir informerad
under en sådan här avtalsprocess, när det handlar om så mycket pengar. Men det
normala är alltså att man får besked när avtalet är klart. Är det så?

Lars Rekke: Det beror på. I vissa fall har regeringen uttryckligen sagt att
det ankommer på regeringen att besluta om godkännande av avtal. Det gäller
t.ex. upphandlingen av tredje delserien av JAS. Där skall naturligtvis också
information lämnas till riksdagen. Men det här var inte ett sådant fall där
regeringen skulle teckna avtal eller godkänna avtal. Här var det fråga om ett
fall där FMV ville ha ett bemyndigande att träffa ett avtal.

Jag skulle vilja hävda att det är en allmän tendens i statsförvaltningen att
myndigheterna bemyndigas att ta ställning till mer och mer.

Anders Björck: Två mycket korta frågor. Den ena gäller det faktum att
regeringen har låtit justitiekanslern granska affären, eller vad vi skall
kalla den för, och därmed också, som det står, avtalet mellan Försvarets
materielverk och Volvo Aero Corporation, varför Materielverket anser sig
behöva sluta avtal och Materielverkets befogenheter därvidlag. Det är unikt
att regeringen ber att justitiekanslern skall granska underordnade myndigheter
och ta reda på vad de har för kompetenssfär i det här avseendet. Varför lät
man JK granska detta?

Upplevde Lars Rekke under sin tid att det fanns ett bristande förtroende
från departementets sida mot Försvarets materielverk?

Lars Rekke: Skälet till att det beslutet fattades var, som jag tror att jag
berörde tidigare, att när avtalet vid ett senare tillfälle presenterades för
mig och för försvarsministern ville vi ha innebörden av detta avtal, speciellt
strukturavtalet, fullständigt klarlagd. Det är huvudpoängen i det uppdrag som
JK har fått.

Vi ville också ha klarlagt vilka bevekelsegrunderna var för att det här
strukturavtalet träffades. Vi ville med hänsyn till det som står i regeringens
beslut också belysa huruvida FMV, på grund av det beslutet eller av andra
skäl, hade ett bemyndigande att träffa ett sådant avtal, alltså ett
strukturavtal. Vi tyckte att det var väsentligt att dessa frågor klarlades.
Jag uppfattar inte på något sätt att man skall se det som en kritik av FMV,
utan det är ett behov av ett klarläggande.

Anders Björck: Under den tid som Lars Rekke verkade i Försvarsdepartementet,
fanns det vid något annat tillfälle anledning att hysa undran eller misstro
mot Försvarets materielverk? Kände ni er någon tidigare gång i ett konkret
ärende illa informerade eller t.o.m. lurade?

Lars Rekke: På den senare frågan, om vi vid något tillfälle skulle ha känt oss
lurade, är svaret nekande. Jag försöker nu erinra mig om det fanns något fall
där det på något sätt skulle föreligga något missnöje, någon misstänksamhet
eller annat dylikt visavi FMV.

Jag kan inte på rak arm erinra mig något sådant fall där en sådan känsla
fanns. Det kan jag inte göra.

Anders Björck: Det blev efter Folk och Försvars konferens i Sälen i början av
året en icke obetydlig turbulens. Det talades om kampanjer från
försvarsindustrin och andra krafter mot regeringen. Vad är Lars Rekkes
uppfattning? Har han uppfattat att det har funnits någon kampanj mot
regeringens försvarspolitik från försvarsindustrin eller Försvarsmakten?

Lars Rekke: Jag förstår att Anders Björck syftar på ett uttalande av den
tidigare försvarsministern. Då vill jag klarlägga att förre försvarsministern
har berättat att han inte har använt de orden, och självfallet tror jag på den
uppgiften. Jag tycker inte att det finns någon anledning för mig att
kommentera det. Det har inte använts något sådant uttryck.

Anders Björck: Det råder litet delade meningar om vad som sades.

Får jag fråga Lars Rekke, som ändå har lång erfarenhet från kanslihuset och
ingalunda kom oförberedd till Försvarsdepartementet, om han under sin tid som
statssekreterare i Försvarsdepartementet upplevde att det fanns någon kampanj
från försvarsindustrin riktad mot regeringens försvarspolitik?

Lars Rekke: Jag uppfattade inte att det fanns någon sådan kampanj. Det är
heller ingen, vad jag vet, som har använt det uttrycket för att beskriva
situationen. Jag tycker inte att det finns anledning för mig att kommentera
den frågan på något sätt.

Birgit Friggebo: Du sade att du hade informerat förre försvarsministern i
början av september om att det rådde svårigheter i Arboga. Kan du vara litet
mer precis om vad du sade? Vad var det för typ av svårigheter?

Lars Rekke: Jag uttryckte mig precis så som jag sade. Jag nämnde för förre
försvarsministern att företagsledningen i Volvo Aero hade pekat på svårigheter
i underhållsverksamheten.

Birgit Friggebo: Ingenting mer?

Lars Rekke: Nej, det var ju det jag visste vid det tillfället.

Birgit Friggebo: Och förre försvarsministern frågade inte: Vad för
svårigheter?

Lars Rekke: Nej. Det här var ett yttrande jag fällde mer i förbigående i
samband med en diskussion om andra frågor. Och jag har förklarat varför. Jag
har inte uppfattat informationen från Volvo Aero på det sättet. Vi var två
stycken, jag och statssekreteraren i Näringsdepartementet, som hade samma
uppfattning om karaktären av informationen. Det må vara besynnerligt, men jag
har också förklarat hur jag tror att detta har inträffat.

Birgit Friggebo: Du har beskrivit att det ändå nämndes att det var risk för
förändringar i Arboga, dvs. att man skulle därifrån. Av vilken anledning
informerade du försvarsministern om att det förekom svårigheter utan att med
ett ord nämna vilken typ av svårigheter? Var det för många svårigheter över
hela landet, nedläggningar i snart sagt varenda kommun, som gjorde att man
inte behövde tala explicit om vilka bekymmer?

Lars Rekke: Som jag har förklarat förut vid några tillfällen var den
information som jag hade fått av Volvo Aero vid den tidpunkten av den
beskaffenheten att jag drog slutsatsen, att om och när det blev allvar skulle
Volvo återkomma med en formell och ordnad information kring dessa frågor. Det
är den förklaring jag har lämnat. Det är på precis samma sätt som andra har
uppfattat den informationen.

Birgit Friggebo: Jo, men om man är statsråd och det sägs åt en att det är
svårigheter någonstans i landet, borde man väl vara litet intresserad av
vilken typ av svårigheter det är fråga om. Den som lämnar informationen borde
möjligen med något ord säga vad det är för typ av svårigheter. Är det
pengabrist eller något annat?

Lars Rekke: Jag visste inte exakt vilken typ av svårigheter det var fråga om.
Jag visste att det var beläggningsproblem. Jag hade ingen närmare kännedom om
t.ex. utvecklingen av den civila marknaden för flygmotorunderhåll.

Birgit Friggebo: Nej, men du fick information. Du har själv sagt att du fick
informationen: Med de krav som ni ställer, går det inte att rädda Volvo Aero.

Lars Rekke: Vid den tidpunkten pågick förhandlingar mellan staten och Volvo
Aero om fortsatt motorunderhåll. Ett sådant yttrande, ?Med de krav ni
ställer?, uppfattade jag mer som ett inlägg i förhandlingsdiskussionen, som
vid den tidpunkten inte var en fråga för regeringen.

Birgit Friggebo: Du har tidigare sagt att det inte finns färdiga utkast till
beslut när olika förvaltningsärenden dras för expeditionschefen och inte
heller för statsrådet. Har du någon uppfattning om hur pass vanligt det var
tidigare att man inte hade utkast till beslut? Det är först då man börjar se
de juridiska och formella komplikationerna. Det är expeditionschefens uppgift
att sortera bort alla sådana formella problem. Det skall statsrådet inte
behöva göra. Har du någon uppfattning om hur pass vanligt det var att man inte
hade detta dokument?

Lars Rekke: Jag sade inte så. Jag sade inte att det inte fanns. Jag sade att
det fanns inte anvisningar om att det skulle finnas sådana handlingar färdiga.
Anvisningarna gick då ut på att det i samband med regeringens beslut, alltså i
allmänhet på torsdagen, borde finnas sådana handlingar. Det utesluter inte att
det i åtskilliga fall fanns sådana handlingar färdiga redan i ett tidigare
stadium. Det hände däremot att det inte fanns det. Jag kan inte riktigt bedöma
frekvensen av sådana fall. Enligt vad jag har erfarit har detta numera rättats
till i varje fall inom Försvarsdepartementet.

Birgit Friggebo: Jag begär inte att du skall veta omfattningen. Frågan bör
kanske närmast ställas till expeditionschefen.

Peter Eriksson: Jag måste ställa en fråga till kring avtals- och
förhandlingsprocessen mellan FMV och Volvo. Det är tydligen så att direktören
på Volvo, Wittlöv, förutsätter att regeringen, försvarsministeriet, har
kännedom om hur förhandlingarna mellan FMV och Volvo går. Jag måste fråga en
gång till: Har Försvarsdepartementet inte fått någon som helst information
från FMV om hur förhandlingarna går och hur de hanteras under pågående
förhandlingar? Finns det ingen information från FMV under den processen?

Lars Rekke: Försvarsdepartementet har fått den information som redogörelse har
lämnats för i den handling som jag tror att Peter Eriksson har tillgång till.
Jag hänvisar till den.

Sedan vill jag också klarlägga en sak. Här hade FMV ett bemyndigande att
förhandla. Jag tror att det inte hade varit att rekommendera ur
konstitutionell synpunkt att regeringen, efter att ha lämnat ett sådant
bemyndigande, skulle lägga sig i, utfärda anvisningar eller liknande för hur
förhandlingarna skulle bedrivas. Den formella gången är sådan, eftersom det
fanns ett bemyndigande.

Man kan naturligtvis alltid ifrågasätta om vi skall gå så långt i den
svenska statsförvaltningen, att myndigheterna på uppdrag självständigt skall
hantera sådana här viktiga frågor. Men nu är praxis den. Och det vore
felaktigt av regeringen, tror jag, att inkalla t.ex. tjänstemän från den
handläggande myndigheten för att på något sätt blanda sig i ärendehanteringen.
Det tror jag inte skulle vara riktigt korrekt.

Peter Eriksson: Jag tycker att det är mycket anmärkningsvärt om man i
Regeringskansliet anser att det vore okonstitutionellt att hålla sig
informerad om hur saker går till. Det är uppseendeväckande, måste jag säga.

Lars Rekke: Det är så här: I samband med regleringsbrev, instruktioner till
myndigheter, beslut i enskilda frågor där en myndighet får en uppgift ger
regeringen ofta i skilda avseenden direktiv om - i beslutet i fråga, i
regleringsbrevet eller i instruktionen - att myndigheten i fråga skall lämna
information på ett eller annat sätt. Det händer. I andra fall gör man det
inte.

Jag tycker nog att det är ganska viktigt att de spelregler som finns
iakttas. Om en myndighet som har ett självständigt uppdrag att genomföra en
uppgift vill ha en riktlinje, en begränsning eller en utvidgning av ett
bemyndigande eller något liknande, eller vill ha en vägledning för sitt senare
ställningstagande, är principen att man vänder sig till regeringen och begär
ett sådant klarläggande, tilläggsdirektiv eller något annat.

Peter Eriksson: Men det här handlar om en miljardaffär, där skattebetalarna
blir ansvariga för att betala en nedläggning av en industri. Det är liksom
inte vilket delegationsärende som helst.

Lars Rekke: Men min uppfattning är att antingen skulle denna fråga handläggas
av FMV eller också skulle frågan handläggas av regeringen. Det skulle inte
vara så att den handlades av FMV med underhandskompletteringar i uppdraget av
regeringen. Det tror jag att de flesta håller med om inte skulle vara en bra
ordning.

Man kan ifrågasätta om det borde ha funnits ett sådant här bemyndigande för
FMV att förhandla. Det kanske regeringen skulle ha gjort. Nu beslutade sig
regeringen för, efter övervägande, att överlämna denna uppgift till FMV, och
då var det FMV:s uppgift. Jag tror faktiskt att det vore olyckligt att
sammanblanda rollerna.

Peter Eriksson: Fanns det ingen gräns för bemyndigandet?

Lars Rekke: Nej, det fanns ingen gräns för bemyndigandet.

Jag vill när det gäller försvarsindustrin tillägga att den del av
försvarsanslaget som avser materiel för närvarande är i storleksordningen
15-17 miljarder kronor årligen. Ofta är det mycket stora affärer som handhas
av FMV på ett självständigt sätt, efter bemyndigande eller direktiv från
regeringen. Ibland finns det ett belopp angivet som gräns eller ett antal, om
det t.ex. gäller stridsvagnar eller något annat.

Kenneth Kvist: Jag vill försöka få litet hjälp med en sammanfattande bild av
avtalen på det här området. Enligt vad Wittlöv informerade utskottet om
bedrevs först förhandlingar i slutet av 80-talet om ett femårsavtal om
upphandling av underhåll av Viggenmotorerna. Det börjar löpa från 1991, om jag
förstår handlingarna rätt, genom att det då blir ett samägt företag i Arboga
som sköter underhållet.

Jag har också förstått att det i detta avtal, som Wittlöv skildrar det,
finns vissa statuter om att man skall hålla en viss standard. För att kunna
göra det har man vissa kostnader. Dem tar beställaren, dvs. Försvarets
materielverk, på sig.

Fanns det i det fallet någon nedläggningsklausul i det tidigare avtalet?
Studerade man avtalet i departementet sedan det var slutet? Hade man någon
kunskap om det i departementet, eller är det någonting som helt ligger som en
affär mellan FMV och leverantören?

Lars Rekke: 1991 års avtal? Jag känner inte till vad det står i det avtalet.

Kenneth Kvist: Sedan blev det ett avtal - jag ser i handlingarna att det är
delvis hemligstämplat, det är vitmålat - som gäller strukturposter. Jag
förstår att ersättningen för strukturposter är ersättning vid flytt.

Är inte det litet underligt? Om vi är osäkra på att det finns motsvarande
paragraf i avtalet från 1991, så finns det en sådan paragraf med i avtalet som
sluts angående regeringens bemyndigande den 19 december. Sedan säger Wittlöv
apropå nedläggningen att han inte vill släppa ut information om detta eftersom
det skulle kunna vara en provballong. Men det fasta underlaget för att kunna
fatta ett nedläggningsbeslut i Volvo erhålls den 19-20 december. Sedan sker
det en förankringsprocess under julhelgen, och därefter klipper man till med
nedläggningsbeslutet. Är den fasta grunden för nedläggningsbeslutet
garantierna för att få flyttningen finansierad av staten?

Lars Rekke: Jag kan inte bedöma vad som närmare bestämt de nödvändiga
förutsättningarna i alla avseenden för Volvo att träffa avtalet. En nödvändig
förutsättning var naturligtvis att motparten, i det här fallet FMV, hade ett
bemyndigande att träffa avtalet. Det var uppfyllt den 19.

Jag har också noterat vad direktör Wittlöv har sagt på den punkten. Jag
tycker att det belyser litet grand de andra förutsättningarna också.
Beläggningsvolymer osv. skulle föreligga först den 20 december eller i
anslutning till den 20 december. Det är åtminstone den bild jag får av
Wittlövs svar på frågor här i utskottet. Om detta är fallet finns det inte
förutsättningar för att kunna lämna sådan utförlig och fullständig information
som det påstås t.ex. redan den 30 augusti eller 16 oktober.

Frågan i övrigt från Kenneth Kvist belyser det riktiga i regeringens
ställningstagande att låta ordentligt utreda vad som är innebörden av avtalet.
Det är komplicerade saker som det inte är så lätt att få grepp om utan en
utförlig och kompetent analys av den förnämsta juridiska expertisen som vi har
tillgång till.

Kenneth Kvist: För oss är det ännu mer komplicerat när delar av avtalen är
vitmålade.

Har man inte från departementets sida vetat om att just den typen av
strukturkostnadsförsäkring - eller vad nu paragrafen kan kallas - var något
som FMV förhandlade med Volvo? Är inte det något som regeringen borde vara
underkunnig om? Det är ju ändå ett ganska väsentligt regionalpolitiskt beslut
som delegeras ut till Försvarets materielverk från regeringen.

Lars Rekke: Om vi antar att det finns en försvarsindustri som utför tjänster
av något slag åt den svenska försvarsmakten och den svenska försvarsmakten är
ende kund - vi säger så för enkelhetens skull - är det självklart att
försvarsmakten får, om man tycker att det är värt priset, betala alla
kostnader som är förenade med produktionen. Det gäller allt från anläggningar,
lokaler till transportkostnader. Om någon strukturbetingad åtgärd genomförs,
kommer den kostnaden förr eller senare på räkningen. Det kan inte vara en
nyhet. Så är det bara.

I fråga om de s.k. flyttkostnaderna vill jag påpeka att nyligen i samband
med MBL-förhandlingarna kring situationen i Arboga, har man låtit en
löntagarkonsult - det finns säkert andra konsulter som har tittat på det hela
också - granska avtalet för fackets räkning. Denna person har sagt att staten
betalar inget flyttstöd för förändringen. Jag tror att det är klokt att låta
sakkunnig expertis granska i lugn och ro med den grannlagenhet som måste
förutsättas i ett sådant fall om detta är rätt eller fel, hur avtalet närmare
bestämt är utformat och vad det innebär.

Därför tycker jag att regeringens beslut var väl övervägt i det avseendet
att låta JK titta på ärendet. När JK:s utredning är klar och rapporten
föreligger har vi alla svaren på de frågor som har ställts.

Hade jag haft de svaren hade jag inte rekommenderat att JK skulle granska
frågorna. Det hade varit onödigt. Men det har jag inte.

Birgit Friggebo: Skall vi tolka det senaste svaret att du tror på
löntagarkonsultens uppgifter om att avtalet inte innehåller några
flyttkostnader? Du har ändå sett avtalet under din sista tid i
Försvarsdepartementet. Är det din uppfattning att strukturavtalet inte
innehåller några flyttkostnader?

Lars Rekke: Mitt uttalande skall tolkas så att jag känner till att det finns
delade meningar om vad avtalet innebär.

Själv vill jag vara klok nog att avvakta vad expertisen säger på den
punkten.

Birgit Friggebo: Det finns öppna handlingar här, nämligen FMV:s och
försvarsmaktens skrivelser till regeringen, som kom in redan i november förra
året, där det talas om omstruktureringskostnader, flyttning från Arboga osv.
Vidhåller du att det råder oklarhet om huruvida strukturavtalet innehåller
flyttkostnader?

Lars Rekke: Jag har inte sagt att det är en oklarhet. Jag har sagt att det
finns delade meningar bland dem som har tittat på avtalet. Det är därför klokt
av regeringen att ha fattat beslut om att låta utreda just den frågan på ett
sakkunnigt sätt. Jag avstår från att göra bedömningar av vad avtalet innebär
till dess jag har fått del av analysen.

Birgit Friggebo: Men du vill antyda ändå att det kan sättas i fråga om avtalet
innehåller några flyttkostnader?

Lars Rekke: Jag vill inte antyda någonting. Jag kommer inte att göra det
förrän analysen är färdig. Jag nämnde detta som ett ytterligare skäl till
varför klokskapen i regeringens beslut att låta JK granska detta inte borde
ifrågasättas.

Anders Björck: Den förre försvarsministern har sagt att detta skall FMV få
betala. Så långt är det alldeles otvetydigt - såvida medierna har refererat
vad han sagt rätt.

FMV är numera en uppdragsstyrd myndighet. Finns det några pengar hos FMV för
FMV att betala med?

Lars Rekke: De medel som FMV använder för upphandling av materiel och tjänster
kommer från försvarsmakten - naturligtvis inte ursprungligen, det är
skattebetalarna som betalar - efter det att särskilt uppdrag har givits.

Anders Björck: Konstitutionellt sett tycker jag att detta är oerhört viktigt.
En uppdragsstyrd myndighet innebär att myndigheten får pengar för ett visst
besked. FMV har inga pengar. Det kan vi vara överens om. FMV har ingen budget
som ett ämbetsverk av traditionell typ har. ÖB eller någon annan gör en
beställning - gör det och det så får ni x miljoner för detta. Det finns ingen
baspott av pengar att ta från. Kan FMV betala?

Du har varit statssekreterare länge och har lång erfarenhet. Du vet vad en
uppdragsstyrd myndighet innebär. Finns det några pengar att ta, eller talar
förre försvarsministern om trolleri?

Lars Rekke: Jag tycker att det kan vara en bra fråga att ställa när förre
försvarsministern kommer hit. Jag tänker inte kommentera det.

Anders Björck: Vi är överens om beskrivningen av hur en uppdragsstyrd
myndighet fungerar. Den har alltså ingen egen resurs.

Lars Rekke: Med ett undantag. Det finns ett anslag på 1 000 kr. Men i övrigt
är det riktigt.

Anders Björck: Jo, man kallar ju dem också tusenkronorsmyndigheter. Men den
tusenlappen torde inte räcka till att betala flytten?

Absolut sista frågan. Du sade att vice ordföranden i försvarsutskottet,
socialdemokraten Britt Bohlin, kände till flytten. Vem hade informerat henne
om det?

Lars Rekke: Det är viktigt och korrekt att säga det jag sade. Jag sade att
Margareta Winberg till mig hade sagt att hon var en av de två som hade fått
viss information av Wittlöv. Vilken information som hade lämnats till henne
känner jag inte till. Huruvida hon var mer införstådd än någon annan känner
jag inte till. Jag refererade till ett yttrande jag hade hört. Jag har inte
frågat henne vad hon visste och inte visste.

Anders Björck: Men Försvarsdepartementet har såvitt du vet inte informerat
försvarsutskottets vice ordförande?

Lars Rekke: Försvarsdepartementet?

Anders Björck: Ja.

Lars Rekke: Nej.

Anders Björck: Det är du säker på?

Lars Rekke: Att någon sådan information, såvitt jag vet, inte har lämnats är
jag säker på.

Anders Björck: Tack.

Lars Rekke: Får jag förklara det sista? Det är ju inte så extremt förvånande
om en lokal riksdagsledamot med, som jag känner till, goda förbindelser med
industrin på orten kan ha kunskaper som inte finns t.ex. i Regeringskansliet.
Det torde tillhöra det vanliga. Jag tycker inte att det var konstigt.

Anders Björck: Jag har inte ifrågasatt det. Kunskaper är alltid bra att ha.
Men uppenbarligen har den information du har gett oss i dag visat att kretsen
av dem som kände till och förstod var något större än vad vi visste innan
sammanträdet började.

Birgit Friggebo: Jag har inte någon som vill ställa några fler frågor. För
klarhets skull vill jag meddela att för budgetåret 1997 har det s.k.
tusenkronorsanslaget tagits bort från statsbudgeten. Helt avgiftsfinansierade
myndigheter kommer därmed inte längre att tas med i statsbudgeten, vilket
härmed meddelas statssekreteraren i departementet.

Lars Rekke: Då saknas förutsättningar att betala flytten.

Birgit Friggebo: Vi ber att få tacka dig så mycket för att du har ställt upp
och velat svara på våra frågor. Tack.

Lars Rekke: Tack så mycket.

Statssekreterare Peter Nygårds

Ordföranden: Utfrågningen fortsätter nu i samma ärende, och det är
statssekreterare Peter Nygårds som skall svara på våra frågor.

Anders Björck: Jag skulle till att börja med vilja be dig beskriva din första
kontakt med ärendet.

Peter Nygårds: Den 16 oktober 1996 hade jag och Arne Wittlöv ett inbokat möte
i en helt annan fråga, som gällde den civila verksamheten i Volvo Aero. Det
var huvudfrågan, och det var den som vi diskuterade. I slutet av det mötet tar
Wittlöv upp ett resonemang om att det kommande försvarsbeslutet, eftersom det
kan få konsekvenser för volymerna på det militära flygmotorunderhållet, kan
innebära problem för verksamheten i Arboga.

Det var i stort sett det som han sade, och det var allmänt hållet. Det är
min första kontakt med ärendet.

Anders Björck: Hur reagerade du då?

Peter Nygårds: Jag noterade detta. Det var inte så mycket att reagera på. Det
var i oktober, i en ganska hektisk tid i diskussionen runt om i Sverige om
vad ett försvarsbeslut kunde innebära på det ena eller andra sättet, vad
gäller både regementen och försvarsindustri. Det var kanske inte överraskande
att om ett försvarsbeslut skulle innebära en neddragning av underhållet,
skulle det få konsekvenser i Arboga.

Anders Björck: Du har facklig bakgrund. Du reagerade inte mot att det här
kunde innebära att en massa människor antingen blir friställda eller får byta
jobb och flytta?

Peter Nygårds: Jag kunde inte exakt översätta detta till vad det skulle
innebära i Arboga. Vad det innebär att det blir problem i Arboga kan jag ju
inte ha en aning om förrän försvarsbeslutet är fattat och Volvo dragit
slutsatser av försvarsbeslutet.

Anders Björck: Ställde du några kompletterande frågor, då eller senare?

Peter Nygårds: Möjligen någon enstaka fråga. Jag kommer inte i detalj ihåg
det. Det var väldigt allmänt hållet.

Anders Björck: Wittlöv sade att han uttryckte sig, som han refererade det, så
att en normalbegåvad statssekreterare skulle förstå vad han menade. Delar du
den uppfattningen?

Peter Nygårds: Ja, jag förstår ju vad han sade, men jag kan ju inte hantera
den informationen på ett så särskilt mycket annorlunda sätt än vad jag gjorde,
dvs. lägga den på minnet. Jag får ju ganska ofta signaler från företagsledare
både här och där i Sverige om att om det eller det inträffar, blir det
problem, får vi inte regeringens stöd, får vi inte det bidraget, kan inte den
här kommunen göra si eller så, blir det ett politiskt beslut åt det här
hållet, höjs eller sänks inte skatter och avgifter, kan det bli problem. Det
händer ofta att jag i mitt jobb får den typen av information. Det går inte att
göra så mycket konkret av den typen av information. Det är för allmänt hållet.

Anders Björck: Men en konkret sak som man kan göra är väl att informera den
politiskt ansvarige, i det här fallet näringsministern. Gjorde du det?

Peter Nygårds: Nej, det gjorde jag inte.

Anders Björck: Borde du ha gjort det?

Peter Nygårds: Nej, det tycker jag inte. Informationen var inte av den
karaktären.

Anders Björck: Borde du ha lagt upp någon form av strategi för att få ökad
information och sedan återkoppla till den politiska ledningen på ditt
departement?

Peter Nygårds: Min strategi var att vänta på försvarsbeslutet, så att vi får
tolka vad det skulle innebära för försvarsindustrin samlat. Volvo Aero är
trots allt bara en av aktörerna.

Anders Björck: Hade du några kontakter med Lars Rekke och
Försvarsdepartementet?

Peter Nygårds: Inte kring den frågan.

Anders Björck: Ni har aldrig diskuterat det?

Peter Nygårds: Nej, inte vid den tidpunkten, alltså tidigt på hösten.

Anders Björck: Inte förrän regeringsbeslutet var fattat?

Peter Nygårds: Så kan man uttrycka det.

Anders Björck: Borde det ha varit gemensam beredning mellan
Näringsdepartementet och Försvarsdepartementet?

Peter Nygårds: I vilket skede?

Anders Björck: Inför beslutet som togs den 19 december. Det är ju ganska
vanligt att det är gemensam beredning av ärenden.

Peter Nygårds: Det är naturligtvis riktigt att det hade varit bra, om vi mera
gemensamt hade diskuterat också de näringspolitiska konsekvenserna av
försvarsbeslutet. Samtidigt får man komma ihåg att försvarsbeslutet inte skall
ta hänsyn till sysselsättning och industriutveckling, utan ett försvarsbeslut
handlar faktiskt om försvarsberedskapen och försvarspolitikens möjligheter
framöver. När det beslutet är fattat, måste man analysera konsekvenserna av
detta på flera politikområden och i förekommande fall också vidta åtgärder.

Anders Björck: Vem har enligt din mening huvudansvaret inom regeringskansliet
för sysselsättningsfrågorna i relation till försvarsindustriella beslut,
Närings- eller Försvarsdepartementet?

Peter Nygårds: Man kan ju i och för sig också fundera på
Arbetsmarknadsdepartementet. Jag tror att vi skall anse att det är
Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet som i huvudsak skall
jobba med de näringspolitiska och arbetsmarknadspolitiska konsekvenserna av
försvarsbeslutet.

Anders Björck: Det förekom ingen diskussion om att frågan skulle tas upp till
allmän beredning?

Peter Nygårds: På hösten?

Anders Björck: Ja.

Peter Nygårds: Nej.

Anders Björck: Var några av dina tjänstemän i departementet informerade om
problematiken? Fanns det där någon form av gemensam beredning eller samråd?`

Peter Nygårds: Ja, det har ju funnits en kartläggning av
försvarsindustriorterna, som såvitt jag vet gjordes i början av 1996 på
Arbetsmarknadsdepartementet, där man hade uppgifter om hur beroende de olika
orterna var av försvarsindustri. I den meningen fanns naturligtvis också
Arboga med.

Anders Björck: Innebär vad du säger att du anser att Näringsdepartementet
liksom också Arbetsmarknadsdepartementet skulle gå in först när
försvarsbeslutet var fattat?

Peter Nygårds: Ja, jag kan ju inte veta vilka konkreta beslut Volvo eller
andra företag inom försvarsindustrin ämnar fatta som en följd av
försvarsbeslutet. Jag tycker att det är en rimlig ansvarsfördelning att
företagen ansvarar för sin verksamhet och fattar beslut om den, medan
regeringen lägger ut ramarna bl.a. i form av försvarspolitiska beslut, och
att vi sedan, som vi nu har gjort i fallet Arboga, tillsammans med företaget
jobbar på ett bra sätt för att hitta lösningar som underlättar den omställning
som kommer.

Anders Björck: Så du menar även med facit i handen att det har varit en
tillfredsställande handläggning av det här ärendet i regeringskansliet?

Peter Nygårds: Med tanke på hur frågan har utvecklats och hur diskussionerna
har förts och att frågan också behandlats här och nu kan man nu säga att det
hade varit bra, om vi hade varit mer orienterade på att diskutera detta mellan
departementen.

Anders Björck: Hur skulle det ha gått till, och vem skulle ha tagit
initiativet?

Peter Nygårds: Det här blir så hypotetiskt. Min bedömning när den här
informationen lämnades var att den inte var tillräckligt konkret eller
relevant för att leda till diskussion om det här ärendet. Uppenbarligen har
Lars Rekke kommit fram till samma slutsats helt oberoende av mig. Vi har inte
haft några som helst diskussioner med varandra om detta. Men det är klart att
man kan tänka sig gemensamma arbetsgrupper mellan departementen för att
löpande följa sådana här frågor.

Anders Björck: Har du under din tid som statssekreterare deltagit i någon
sådan här gemensam arbetsgrupp eller överläggning som rör de specifika
försvarsindustriella problemen?

Peter Nygårds: Ja, det finns en sådan grupp numera.

Anders Björck: När kom den till? Före eller efter?

Peter Nygårds: Jag tror att den kom till ungefär i samma veva.

Anders Björck: Hade den behövts dessförinnan?

Peter Nygårds: Ja, den hade behövts. Jag tycker att det hade varit bra om en
sådan hade funnits under många år bakåt i tiden.

Ordföranden: Bara en enda fråga. Du nämnde att det hade gjorts en analys av
ett antal försvarsorter. Det där är väl en analys som fanns på våren 1996. Då
gjordes det en regionalpolitisk analys av elva orter, och Arboga ingick alltså
i den. Är det en öppen rapport, som har publicerats, eller är det bara ett
arbetsmaterial inom departementet?

Peter Nygårds: Det är ett arbetsmaterial.

Ordföranden: Finns det möjlighet för utskottet att få tillgång till den?

Peter Nygårds: Låt mig undersöka det. Jag kan inte svara på om det finns delar
i den som anses känsliga av säkerhetsskäl.

Pär-Axel Sahlberg: Det är ju många nyckelfrågor i det här, och en av dem är
hur man kan hävda att regeringen är informerad. När vi hade direktör Arne
Wittlöv här i början på veckan gjorde han ett rätt stort nummer av de två
statssekreterarinformationerna, den med dig var den 16 oktober, som något av
nyckelinformationstillfällena innan man tog beslutet den 7 januari. Är du
förvånad över att den information som du var en av mottagarna av nu har fått
den status som den fick i debatten i januari?

Peter Nygårds: Förvånad?, man blir luttrad i det här jobbet. Det är väl så
att jag blev litet överraskad när det hävdades sedan inriktningsbeslutet hade
tagits att regeringen var informerad. Den information som jag fick kan enligt
min uppfattning inte ligga till grund för en bedömning från min sida att jag
vet vad som skall hända i Arboga, att Volvo tänker fatta ett inriktningsbeslut
om att lägga ned verksamheten där. Någon sådan information har jag aldrig
fått, utan det var allmänt hållet. I den meningen blev jag alltså förvånad,
och jag tycker också att det hade varit bättre med en annan modell från Volvo.
När man närmade sig ett beslut om att verksamheten i Arboga var hotad och att
man avsåg att fatta ett inriktningsbeslut hade det varit bra med en kontakt,
och någon sådan kontakt togs aldrig.

Ordföranden: Det fanns ju en sådan information i regeringskansliet, och
försvarsministern har i något sammanhang sagt: Varför vänder sig ett privat
företag till FMV och Försvarsmakten? Man skall vända sig direkt till
regeringen. Är det din uppfattning att det skall gå till så att privata
företag inte skall kunna lita på att information som är lämnad till
Regeringskansliet också ligger som underlag för beslut?`

Peter Nygårds: Jo, det tycker jag naturligtvis att man skall lita på, om du
ställer frågan principiellt.

Ordföranden: Ja, och det innebär ju att Regeringskansliet som sådant hade den
här informationen om strukturförändringen redan i ett tidigt skede inför den
19 december.

Peter Nygårds: Det vet jag ingenting om.

Ordföranden: Om ingen ytterligare vill ställa frågor, ber jag att få tacka dig
för att du kommit hit och svarat på våra frågor.

Konstitutionsutskottet

1997-04-24

kl. 09.00-09.45

Offentlig utfrågning av Ulf Dinkelspiel angående regeringens hantering av en
GATT-rapport om svensk handelspolitik

Ordförande vid behandlingen av detta ärende: Kurt Ove Johansson

Ordföranden: Jag hälsar alla välkomna till denna dagens första KU-utfrågning.
Den här utfrågningen gäller GATT-rapporten om vissa konse-kvenser för svensk
handelspolitik efter ett EU-inträde.

Rapporten publicerades först efter folkomröstningen om ett svenskt
medlemskap i Europeiska unionen, trots att den var tillgänglig redan under
våren 1994. KU har beslutat att granska regeringarnas handläggning av detta
förhållande. Det är mot den bakgrunden som vi har bjudit in f.d.
utrikeshandelsminister Ulf Dinkelspiel till utskottet för att besvara frågor.

Ulf Dinkelspiel, du är varmt välkommen! Det känns på något sätt invant att
ha dig här. Du är väl förtrogen med vårt sätt att arbeta och får själv avgöra
hur vi skall börja - om du vill göra en inledning eller om du vill börja svara
på frågorna med detsamma.

Ulf Dinkelspiel: Tack, herr ordförande, för de välkomnande orden! Jag tror att
jag är beredd att direkt börja besvara frågor.

Ordföranden: Enligt den ordning som gäller hos oss skulle Kenneth Kvist börja.
Men eftersom han tydligen är litet försenad går ordet direkt till Peter
Eriksson. Var så god!

Peter Eriksson: Tack! Vi har fått ett ganska digert material från UD, som Ulf
Dinkelspiel säkert också har tagit del av, kring turerna inför den GATT-
rapport som sedermera publicerades i slutet av året.

Jag börjar bakifrån för att så småningom komma tillbaka till starten. Visst
var det väl så att den svenska regeringen egentligen ville stoppa hela den
granskning som GATT hade att ta itu med?

Ulf Dinkelspiel: Nej, såvitt jag förstått förhöll det sig inte på det sättet.
Jag skall som svar på frågan bara säga några ord om det, så som jag uppfattat
det.

Först till själva rubriceringen - Stoppad rapport - som förelåg redan våren
1994. Såvitt jag vet förelåg inte den här rapporten förrän ungefär en månad
före granskningen. Dessutom kan jag säga att om en sådan rapport förelåg
tidigare, så har inte jag tagit del av den. Jag har, precis som Björn von
Sydow, i efterskott satt mig in i det här ärendet. Första gången som jag hörde
om ett mörkande av en rapport eller liknande var när jag läste artikeln i
Dagens Nyheter. Jag läste den som hastigast och konstaterade att det här
uppenbarligen var något som hade ett samband med Mats Hellström och utgick
från att något mörkande inte hade varit aktuellt. Här finns nämligen vissa
rutiner, som jag dock inte kände till i detalj. När jag sedan studerat
handlingarna i ärendet har jag blivit helt övertygad om att så inte har varit
fallet.

Jag vet att man av praktiska skäl ifrågasatte, både på ett tidigt stadium
och alldeles i slutändan, om en sådan här granskning skulle göras; helt enkelt
därför att det var så förbaskat mycket annat. Ni kommer säkert ihåg att det
var både en GATT-proposition och en EU-proposition. UD:s handelsavdelning har
aldrig jobbat så hårt som under de här pågående förhandlingarna. Då är det
klart att den här frågan gavs lägre prioritet.

Peter Eriksson: I ett av de papper som vi har fått - i och för sig sent 1994,
så det kan Ulf Dinkelspiel inte göras ansvarig för - och det är ett papper
från svenska UD till delegationen i Genève med departementsrådet Lennart Alvin
som avsändare, står det så här: Därutöver har vi förstått att USA kräver en
skriftlig garanti, för att en fördjupad granskning av effekterna av EU:s
utvidgning skall kunna ske vid nästa granskning av EU, för att gå med på att
inställa den här granskningen.

Tydligen var i alla fall det här kravet, eller den här begäran, från Sverige
om att helst inställa granskningen internationellt väldigt känsligt i GATT.
Kan du hålla med om det?

Ulf Dinkelspiel: Jag har själv tagit del av hela skriftväxlingen, som jag fått
av KU. Jag förstår inte varför du inte tar upp hela den del som tas upp i det
här sammanhanget. Det finns ju en uppföljning där det konstateras att det var
inga frågetecken som restes kring detta. Amerikanerna ville ju dra in hela
frågan om granskning i rapporten i frågan om omförhandlingarna, de
omförhandlingar som kan följa på avtalet. Omständigheterna var tydligen
arbetsbelastning. Men, som sagt, det skedde efter min tid. Jag har bara
försökt att få en bild av detta efteråt.

När man fick klart för sig att folk ändå önskade den här granskningen var
det inga som helst problem. Man körde den - med begränsade personalresurser.
Men man körde den. Till bilden hör också att granskningen utmynnade i en
mycket positiv syn på svensk handelspolitik. Jag tror att alla de här sakerna
skall läsas i sina sammanhang, för annars kan de få just formen av ett
misstänkliggörande och det var säkert inte avsikten.

Peter Eriksson: Jag går nu tillbaka litet grand i historien. Det var ju från
början så att Sverige hade möjligheter att tidigt anlägga synpunkter på när
rapporten skulle offentliggöras. Då hade Sverige, den svenska regeringen, bara
önskemålet att det skulle ske under hösten 1994. Då sade man från GATT-
sekreterariatet att man ville ha offentliggörandet i september 1994. Men i
samband med den processen kom man från svensk sida fram till att det här kunde
kollidera med folkomröstningen, så publiceringen skedde före folkomröstningen.
Uppenbarligen tyckte man, åtminstone från UD, att det var väldigt olyckligt.

Det enda papper i vår hög här som är krypterat och som är ett
skiffertelegram som vi fått är ett papper, också det från departementsrådet
Lennart Alvin till delegationen i Genève, där det sägs att man från svensk
sida har talat med chefen för delegationen, direktör Peter Tulloch. De var
helt överens om att Sverigerapporten ej kunde distribueras förrän efter den
svenska folkomröstningen. Vidare sägs det i det här papperet: Jag har vidare
understrukit att granskningen definitionsmässigt skall avse dagens svenska
handelspolitik - alltså inte de ändringar som kan bli följden av ett svenskt
EU-medlemskap.

Det här var alltså viktiga frågor för UD - dels att rapporten skulle
offentliggöras efter folkomröstningen, dels att konsekvenserna av ett svenskt
EU-medlemskap inte skulle ingå i granskningen. Vem menar du har gett order
eller har ställt de här kraven från början? Eller är det ett initiativ direkt
från departementsrådet självt?

Ulf Dinkelspiel: Som jag sade var första gången som jag hörde om den här
rapporten och om diskussionen om tidpunkten när jag läste om de här
handlingarna. Jag har både läst handlingarna och talat med Lennart Alvin och
andra berörda. Jag har förstått att man gjorde den enligt min mening alldeles
riktiga bedömningen att det var en sådan arbetsbelastning under det tidigare
skedet att det fanns anledning att lägga genomgången till andra halvåret. Man
gjorde också bedömningen: Att släppa en rapport - vars innehåll man vid den
tidpunkten naturligtvis inte hade den minsta kännedom om, eftersom rapporten
inte förelåg och det var fråga om en tidtabell - mitt under pågående
folkomröstning, en rapport som den svenska regeringen hade haft möjlighet att
påverka, hade naturligtvis som allt annat, som varenda rapport gjorde, kunnat
misstänkliggöras; nu vill man styra. Den som läser rapporten och sätter den i
relation till det som sades om att det skulle bli en ?fästning Europa? osv.
kommer att säga: Ja, men det här är en lovsång till den svenska regeringen. Om
rapporten hade släppts före folkomröstningen skulle den med stor sannolikhet
ha tagits till intäkt, av vem vet jag inte, för att nu vill man påverka
folkomröstningen och för att den svenska regeringen använder sina egna
instrument på det här sättet.

Som sagt: Jag har informerat mig om det här i efterskott. Jag har frågat
tjänstemännen om det anmäldes för oss eller inte, dvs. för mig och den
politiska ledningen. De tror att det gjordes så. Jag kan inte påminna mig
detta, men för mig är det fullständigt ointressant i sammanhanget. Som
departementschef tar, och har, jag självklart det yttersta ansvaret för vad
som inträffar i mitt departement. Jag har alltså inte på någon punkt anledning
att ifrågasätta heller i sak den bedömning som har gjorts av tjänstemännen.

Peter Eriksson: Så kravet, eller begäran, från svenska UD till GATT-
delegationen om att skjuta på hela processen till efter folkomröstningen
dikterades enbart utifrån förhållandet att det var mycket att göra just under
det här året?

Ulf Dinkelspiel: Det var uppenbarligen huvudanledningen. Om ni visste hur det
jobbades, dag och natt. Vi har aldrig haft ett sådant jobb på
handelsavdelningen. Propositionen om EU och GATT-propositionen skulle ju fram.
Att då en sådan här granskning gavs lägre prioritet är alldeles självklart.
Att, jag upprepar detta, verka för att den inte publicerades några dagar före
eller mitt under pågående folkomröstningskampanj var ett naturligt uttalande
och en naturlig reaktion från deras sida. Själva grundtidpunkten, andra
halvåret 1994, bestämdes såvitt jag kunde se, redan 1993.

Peter Eriksson: GATT ville alltså ha publiceringen i september, några månader
tidigare. Just frågan om handelspolitiken var i själva verket en ganska
central fråga när det gällde hela EU-debatten och diskussionen om svenskt
medlemskap. Hade det inte varit naturligt för en demokrat att försöka visa upp
information, särskilt som den har kommit från en internationellt känd och
erkänt duktig institution som kan de här frågorna och att kunna visa på den
svenska regeringens politik, på den svenska handelspolitiken - gärna i
relation till vad som skulle hända i samband med ett svenskt medlemskap?

Ulf Dinkelspiel: Det är klart att det hade kunnat vara en fördel för
regeringen att göra det, men det hade omedelbart misstänkliggjorts. Jag vill
gärna säga att det också hade kunnat vara en mycket negativ rapport. Från
början visste vi inte hur den skulle vara. Det väsentliga är att man inte
ville släppa en sådan rapport.

Jag kanske får ta upp en annan av Peter Erikssons frågor som jag glömde att
komma tillbaka till, nämligen varför man inte ville ha en granskning av EU-
relationen. Det var alldeles självklart. Man skulle ju förhandla med
amerikanerna. EU skall förhandla, och vi förhandlade sedermera med
amerikanerna om detta. Det följer av GATT-reglerna att detta är en
omförhandling som man på intet sätt vill prejudicera dessförinnan.

Peter Eriksson: Förhandlingarna måste ju utgå från ett material, och det
materialet är det som GATT ville ställa samman. I efterhand kan man väl säga
att hade det här materialet funnits framme, så hade det på många sätt varit
förödande för ja-sidan sett till de oerhört många negativa effekterna för den
svenska handelspolitiken - att det blir mera inskränkt och höga tullar. Vidare
gäller det antidumpningsregler och kvoter, som skulle bli effekterna av ett
svenskt medlemskap. Det är nog svårt att hävda att det här inte skulle ha haft
någon större betydelse.

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Där har jag, med all respekt för Peter
Eriksson, en diametralt motsatt uppfattning. Vad vi konfronterades med under
folkomröstningskampanjen var argumenten om och om igen om ?fästning Europa? -
Europa skulle sluta sig och vi skulle minska handeln. Men redan den här
rapporten ger en helt annan bild. När det gäller sakförhållandet fanns det
grönböcker, vitböcker och sammanställningar som i detalj redovisade vad som
skulle hända på de olika områdena. Jag tycker att det förstärks av
fortsättningen. Här är det kunniga granskare som har kommit till slutsatsen
att Sverige kommer att fullfölja en liberal handelspolitik.

Senast i förrgår i Aktuellts A-ekonomi ställdes frågan om varför vår handel
med omvärlden ökar mera än handeln med EU. Det bara förstärker detta. Förvisso
fanns det problem i handelspolitiken. Jag var den förste att utåt kritisera
dem redan under folkomröstningskampanjen. Men totalbilden var mycket positiv
för svensk del, och det tycker jag att verkligheten också har visat.

Peter Eriksson: Den här lilla genomgången visar ganska fint på Ulf
Dinkelspiels förmåga att handskas med sanningen på många sätt. Jag såg på
Aktuelltinslaget där Ulf Dinkelspiel var med. Men frågan var ju varför handeln
med EU-länderna har minskat, inte varför handeln med de andra har ökat. Det är
liksom en litet annan situation.

Precis det som det talades om från bl.a. regeringen inför folkomröstningen
var ju att EU-medlemskapet var något som krävdes för att svensk handel med EU-
länderna skulle kunna fortsätta och för att vi inte skulle låsa in oss. Men
effekterna är i själva verket att vi har minskat handeln med EU-länderna.

I svaren från GATT-sekretariatet uttalar sig direktör Peter Tulloch den 25
juli 1994, då ju GATT:s preliminära material fanns och låg färdigt. Det
skickades till Sverige för kommentarer. De boxar finns med här som behandlar
konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i EU. Det sägs att man bara skall
stoppa in dem i texten om det blir ett ja till EU i folkomröstningen. Det
stycket avslutar Peter Tulloch med: As discussed in Stockholm we fully
recognize the present sensitivity of the Swedish authorities on this issue.
Alltså togs i Stockholm också frågan om att man inte ville ha en granskning av
konsekvenserna av ett EU-medlemskap upp. Peter Tulloch säger att den nuvarande
känsligheten från svenska myndigheter är lätt att förstå i den här frågan. Hur
vill du kommentera den skrivningen?

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! På precis samma sätt som tidigare. Det är
uppenbart att en rapport som kan tolkas från den ena eller den andra sidan är
känslig om den släpps mitt under folkomröstningskampanjen. Dessutom finns när
det gäller EU-aspekten även kopplingen till omförhandlingarna med USA och för
övrigt också med andra länder. Det är alldeles uppenbart att de konsekvenserna
förhandlas det om i en särskild förhandling i GATT. Där finns det ingen
anledning att prejudicera delar. Sakuppgifterna förelåg i en mycket mera
detaljerad form på andra sätt dessförinnan. Det här är enligt min mening en
alldeles riktig bedömning.

Peter Eriksson: Var du med i diskussionerna när ni återigen framförde begäran
från Sverige om att inte ta fram konsekvenserna av ett EU-medlemskap?

Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej.

Peter Eriksson: Det är ju under våren som besöket i Stockholm sker. Var du med
i någon förberedelse för det mötet över huvud taget?

Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej.

Peter Eriksson: Så du har över huvud taget inte engagerat dig i den här
frågan?

Ulf Dinkelspiel: Svaret är nej.

Peter Eriksson: Men du kan hålla med om att en sådan här sammanställning av
EU-medlemskapets handelspolitiska konsekvenser knappast förelåg för
allmänheten?

Ulf Dinkelspiel: Självklart förelåg inte den här rapporten. Den fanns ju inte.
Ett arbetsmaterial hade tydligen arbetats fram under sommaren här. Det hade
varit oerhört konstigt och ett brytande mot alla GATT:s regler och mot all
praxis om departementet hade gått ut och släppt delar av ett arbetsmaterial.
Då hade vi möjligen kunnat misstänkliggöras. Rapporten förelåg alltså ungefär
en månad före publiceringen, dvs. i november 1994. Hade den då släppts och i
synnerhet med det innehållet - nu var det väl efter folkomröstningen, men vi
kan säga att den hade släppts före folkomröstningen - skulle det ha
misstänkliggjorts. Det är jag övertygad om. Dessutom hade det varit ett brott
mot GATT:s praxis. Jag menar att Mats Hellström gjorde en alldeles riktig
bedömning. Det är väl intressant att konstatera att den här rapporten inte
efteråt heller väckte uppseende - det är fråga om ett och ett halvt år.

Jag vill inte svära på att det inte fanns någon blänkare om det i tidningen,
men jag såg inte och kände inte till den här rapporten förrän jag läste om den
i Dagens Nyheter bara ett år efteråt, eller något sådant. Observera att jag
mycket väl kan ha läst någon notis, men jag har inte uppmärksammat den.

Peter Eriksson: Slutsatsen måste alltså bli att det är den allmänna stämningen
på Utrikesdepartementet, att man skall försöka komma undan med obehagliga
fakta inför viktiga beslut.

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Den slutsatsen får vara Peter Erikssons
insinuation mot Utrikesdepartementet och tjänstemännen där. Jag tycker, med
förlov sagt, att det är oförskämt.

Peter Eriksson: Fakta kvarstår. Det behövdes ingen order från ledningen på
departementet för att driva den här linjen.

Ulf Dinkelspiel: Tjänstemännen är mycket kloka och de har, enligt min mening,
gjort en alldeles riktig bedömning. Hade de dragit det här ärendet för mig, så
hade jag säkerligen agerat på samma sätt. Jag tar det fulla ansvaret för vad
tjänstemännen har gjort, och jag tycker att de har gjort en riktig bedömning.
Jag upprepar: Det här är en lågt prioriterad övning, dvs. GATT-granskningarna.
Jämfört med propositionsskrivande beträffande GATT och EU och förhandlingar om
GATT och förhandlingar i EU har detta en betydligt lägre dignitet. Det var en
i grunden riktig bedömning som tjänstemännen gjorde. Den har inga politiska
övertoner. Som sagt: Den insinuationen tillbakavisar jag för tjänstemännens
räkning, och givetvis också för egen räkning.

Peter Eriksson: Jag för min del tycker att de här papperen visar att man
tyckte att det var utomordentligt känsligt och inte ville ha fram det här
materialet före folkomröstningen.

Därmed är jag färdig med mina frågor.

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag kanske får göra ett tillägg. Jag ber var
och en som har anledning att ta ställning till den här frågan att läsa GATT-
rapporten och utifrån den dra sina egna slutsatser.

Kenneth Kvist: Jag har bara ett par frågor utöver de frågor som Peter Eriksson
har ställt.

Av svaren här från Ulf Dinkelspiel drar jag slutsatsen att man betraktade
rapporten som känslig om den hade släppts under folkomröstningen. Så var det
väl?

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Nej, inte rapporten som sådan, för den
förelåg inte. Men man bedömde att det kunde vara känsligt att släppa en
rapport av det här slaget under folkomröstningskampanjen. Alltså ett år i
förväg gjorde man bedömningen att det är bättre att ha granskningen efter
folkomröstningen. Då hade man dessutom fördelen av att veta huruvida vi skulle
bli medlemmar i EU eller inte och om EU-boxarna skulle sättas in eller inte -
dvs. en redovisning av sakförhållanden.

Kenneth Kvist: Hade man inte gjort någon analys av vad EU-medlemskapet skulle
betyda så att säga för tullar och handel med omvärlden utanför EU?

Ulf Dinkelspiel: Jo, visst hade man gjort det. Min tes är just att det finns
över huvud taget ingenting i den här rapporten som i sak är nytt, utan det var
bedömningarna, och de är mycket positiva, som kom ut. Man visste ju inte på
förhand vilka bedömningar som skulle göras i den delen. Så fort regeringen
varit med i hanteringen är det klart att risker alltid uppstår för
misstänkliggörande och liknande.

Kenneth Kvist: Vi skall ju inte dra värderingar här. Det är kanske positivt
vad beträffar Sveriges dittillsvarande frihetliga handelspolitik, men jag
tycker att det låg något helt annat i Sveriges politik gentemot EU.

Du sade tidigare här att ni hade en väldigt hög arbetsbelastning på
departementet. Det var också en bidragande orsak till att rapporten inte
släpptes. Vilket merarbete skulle ett släppande av rapporten egentligen
innebära? Det är väl GATT som författar den.

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Då har jag uttryckt mig mycket illa. Vad jag
sade om arbetet med att genomföra hela den här granskningen är att det är
arbetskrävande. Man tillställer GATT-sekretariatet massor med material. De
kommer hit för granskning och möter en massa personer. En klart arbetskrävande
process är just hela förarbetet för det här, som också för övrigt framgår av
det materialet. Själva publiceringen är naturligtvis inte ett dugg
arbetskrävande. Men rapporten förelåg inte förrän i november och får inte -
det bör kanske för tydlighetens skull tilläggas, även om det framgår av
materialet - offentliggöras förrän efter granskningen. Det är så att den
rapporten skall föreligga en månad före granskningen, så att medlemsländerna
kan få del av den och noggrant sätta sig in i den. Den utgör ett underlag för
granskningen. Sedan offentliggörs materialet, efter det att granskningen är
avslutad. Det är den procedur som följs.

Kenneth Kvist: Din verklighetsbild är alltså att det egentligen inte fanns
någon teoretisk möjlighet att släppa rapporten före folkomröstningen i EU. Är
det så jag skall uppfatta detta?

Ulf Dinkelspiel: Så som det var lagt, med den tidtabell som fanns, fanns det
över huvud taget ingen möjlighet. Rapporten förelåg inte förrän i november.
Hade Mats Hellström då fattat beslutet att offentliggöra den, i strid med
GATT:s regler - inte på grund av sakinnehållet - hade det möjligen kunnat tas
till intäkt för att den ytterligt positiva värderingen av den svenska
regeringen gjordes i ett visst syfte. Jag säger inte att det har blivit så,
men jag vet att varenda rapport, varenda avvikelse från praxis och sådant
misstänkliggjordes som ett systematiskt led i folkomröstningskampanjen. En
generalorder hade utgått om att aldrig vidta någonting om vilket det på något
sätt kunde sägas att vi föregrep medlemskap eller liknande och som på något
sätt kunde misstänkliggöras. Det var hela vår ambition här, så att det skulle
bli absolut rent.

Kenneth Kvist: Om det inte förelåg möjligheter att publicera rapporten under
eller i inledningen av folkomröstningskampanjen, varför denna korrespondens
ganska sent på året om det olämpliga i att den publicerades då? Om det inte
var möjligt att publicera den, hade man väl över huvud taget inte behövt bry
sig, författa skrivelser, krypterade meddelanden osv.?

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Vi talar om två olika saker. Den ena är
tidpunkten för granskningen. Den bestämmer sedan tidpunkten för att ta fram
rapporten för publicering. Man kan aldrig skilja det ena från det andra. Givet
att granskningen ägde rum andra hälften av december, förelåg den inte förrän
andra hälften av november. Enligt praxis offentliggörs den inte förrän efter
granskningen.

Det är alldeles riktigt att den diskussionen är helt oväsentlig i fråga om
den procedur som fastlades här.

Därför är artikeln oerhört konstig. Jag läste frågorna till
konstitutionsutskottet: Varför offentliggjordes inte rapporten när den förelåg
redan i maj? Den förelåg inte i maj. Frågan är - alldeles riktigt - helt
irrelevant.

Kenneth Kvist: Ni säger att GATT-rapporten är lågprioriterat material. Det
förekommer alltså över huvud taget inte att handelsministrar är indragna i
vare sig förarbetena av materialutlämnande eller att få redovisningar av att
de är på gång? Det sker i stort sett helt på tjänstemannanivå utan
handelsministerns vetskap?

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Det sker på tjänstemannanivå. Om jag inte
minns fel - jag läser papperen här - leddes vi av delegationen på platsen,
inte av utsänd tjänsteman från departementet. Genomgångarna sker aldrig på
politisk nivå. Av programmet från besöket i Stockholm - som också finns med i
handlingarna - framgår det att det är alldeles uppenbart att de inte besökte
mig eller min statssekreterare Frank Belfrage.

Man är ute efter en sakgranskning. Man går runt till de olika departementen
och myndigheterna för att få en klar bild av det hela. Har jag fel, herr
ordförande, men det finns ett program för vilka som sekretariatet besökte?

Kenneth Kvist: Det är rätt.

Ulf Dinkelspiel: Det är riktigt. Där framgår att jag inte träffade någon. Jag
kontrollerade för säkerhets skull med Frank Belfrage. Jag ringde honom
häromdagen inför förhöret. Hans enda svar var: ?Inte en susning.?

Ordföranden: Det här är inte ett förhör utan en utfrågning.

Ulf Dinkelspiel: Jag tar tillbaka, herr ordförande. Det borde jag veta.

Kenneth Kvist: Jag har fått svar på mina frågor.

Axel Andersson: Jag har inte för avsikt att förlänga debatten. De bägge
tidigare frågeställarna har var för sig grundligt, efter deras utgångspunkter,
ställt frågor på basis av anmälan. Men jag har för tydlighets vinnande en
fråga som kan vara intressant för KU när det gäller ärendets gång.

Vi har nu fått reda på att du inte var med vid det tillfälle då GATT-
förhandlarna besökte Stockholm i början av mars 1994. En fråga som har
upptagit en stor del av tiden i dag är tidpunkten för granskningen, som du har
sagt i sin tur bestämmer tidpunkten för rapportens offentliggörande.

I den digra skriftväxling som vi har fått ta del av i materialet har mycket
handlat om när rapporten skall bli offentlig. Men den intressanta frågan är
när datum fastställdes för att granskning skulle ske. Det framgår inte riktigt
av handlingarna. Var det när GATT-förhandlarna var i Stockholm och samtalade
med de svenska rapportförfattarna och UD? Hur mottogs de svenska motiven, som
du har redogjort för, av motparten? Såg GATT några svårigheter från sin sida
att granskningen skulle ske i slutet på året - vilket var det svenska
önskemålet?

Ulf Dinkelspiel: Jag har enbart materialet som grund. Vi hade inte någon
diskussion om detta, och det kan bestyrkas av tjänstemännen. Det slutliga
beslutet - det blev en ändring alldeles i slutändan - fattades den 23 mars.
Det var ett förslag från GATT-sekretariatet. Det följde uppenbarligen på de
diskussioner som hade förekommit i samband med besöket i Sverige, den 7-11
mars. Det har uppenbarligen inte föranlett några som helst svårigheter. Det
finns ingen skriftväxling fram och tillbaka. Det passade uppenbarligen GATT-
sekretariatet väl.

Axel Andersson: No further questions.

Birgitta Hambraeus: Hade det varit möjligt för Sverige att få rapporten
tidigare om man så hade önskat?

Ulf Dinkelspiel: Säkert.

Birgitta Hambraeus: Jag tycker att det är ganska viktigt. Sverige har påverkat
den tidpunkt då vi skulle ha tillstånd att publicera rapporten. Det är samma
sak som att säga att vi har fördröjt publiceringen av rapporten. Vi hade
mycket väl kunnat få rapporten i t.ex. september.

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Det är fråga om när tidpunkten för
granskningen väl är fastställd. Den sker alltid i diskussioner mellan
länderna. Varenda granskning av denna typ bestäms av båda parter. När
tidpunkten väl är fastställd, kan man inte på något sätt påverka tidpunkten
för publiceringen av rapporten.

Birgitta Hambraeus: Det vi har lärt oss nu är alltså riktigt. Men man hade
kunnat påverka tidpunkten för själva granskningen och därmed publiceringen av
rapporten.

Ulf Dinkelspiel: Det följer av att om tidpunkten blir en annan blir
publiceringen av rapporten en annan. Det är alldeles riktigt.

Birgitta Hambraeus: Ulf Dinkelspiel sade att man inte kände till innehållet i
rapporten. Den hade kunnat gynna ja-sidan, och då hade regeringen anklagats
för att delta i debatten inför folkomröstningen. Det har framgått både av vad
vi har talat om här och av allt vårt material att regeringen hela tiden har
varit med i förhandlingarna och mycket väl visste vilka fakta som skulle komma
med i rapporten. Slutsatsen är en sak, men fakta i rapporten är regeringen
inte okunnig om.

Ulf Dinkelspiel: Självklart inte. Alla fakta var offentliga. De fanns i de
grönböcker som förelades riksdagen. Jag inbjuder var och en att göra en
jämförelse med de faktauppgifter som finns i rapporten och det offentliga
material som i ymnig mängd fanns tillgängligt och som jag är övertygad om att
Birgitta Hambraeus tog del av.

Birgitta Hambraeus: Det gjorde jag delvis. Nej-sidan argumenterade med
utgångspunkt i att medlemskap skulle innebära att import från tredje land
skulle bli mycket dyrare. Vi skulle bli tvungna att betala högre tullar för
kläder och skor osv. Vi drog våra slutsatser från ett ymnigt material, även
grönböcker. Men detta togs inte med som ett faktum av ja-sidan. Därmed kunde
detta misstänkliggöras.

Nu syns det klart och tydligt i boxarna på papperet från den berörda
internationella organisationen att detta är fallet. Det hade naturligtvis
varit viktig information att föra fram. Menar Ulf Dinkelspiel att detta inte
hade varit en bra, koncis information inför folkomröstningen?

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! All information om tullar och liknande
förelåg inför folkomröstningen. Jag tyckte att den var bra. Den visade att
förvisso fanns det i delar förändringar som skulle behöva vidtas i fråga om
handelspolitiken som var ovälkomna. Men de stod inte i någon som helst
proportion till nej-sidans tal om ?Fästning Europa?, att Sverige skulle
inneslutas osv. Sammanvägningen av de handelspolitiska för- och nackdelarna
gör att det är alldeles klart att slutresultatet är positivt.

Birgitta Hambraeus: Menar Ulf Dinkelspiel att den broschyr som UD gav ut
verkligen beskriver i klartext att det skulle bli fördyringar av
konsumentvaror på grund av medlemskapet.

Ulf Dinkelspiel: Jag kan inte säga precis vad det stod i de enskilda
broschyrerna. Då måste jag se i dem. Däremot menar jag att allt material
förelåg i detalj. Det gjordes konsekvensutredningar där parlamentariska
representanter ingick. Där framgick konsekvenserna av handelspolitiken och på
andra områden.

Jag deltog i många debatter. Om jag inte misstar mig deltog jag också i en
debatt med Birgitta Hambraeus. Jag kan inte gå i god för det, men däremot kan
jag gå i god för att ett stort antal representanter för nej-sidan inte bara
framförde detta. Om det åtminstone hade varit en saklig diskussion. Men det
blev mycket starka övertoner i den debatten.

Mitt stående argument var att jag är den förste som beklagar att
restriktionerna på textilsidan - handskar och en del andra saker - är en
negativ konsekvens. Den skall ställas mot de positiva. Men jag upprepar att
detta var en västanfläkt jämfört med de negativa konsekvenser som utmålades av
nej-sidan. Nog var svenska folket medvetet om att handelspolitiken var ett
viktigt element i folkomröstningen.

Sedan gjorde vi olika utvärderingar av det hela. Det ligger väl i själva
sakens natur.

Birgitta Hambraeus: Inga fler frågor, tack.

Håkan Holmberg: Bara för klarhets vinnande: Vi har nu hamnat på fastställande
av tidpunkten för granskningen. Finns det något slags rutiner för hur
processen går till? Det kan inte ha varit första gången. Det görs naturligtvis
med jämna mellanrum. Det måste vara en periodicitet - hur ofta? På vilket sätt
förbereds detta. Vet man hur lång tid en sådan granskning förväntas ta?

Ulf Dinkelspiel: Herr ordförande! Jag kan bara använda det material som jag
har läst. Jag kände inte till rutinerna tidigare. Uppenbarligen är det ungefär
var fjärde år. Procedurerna är i stort sett desamma. Jag utgår från det av det
enkla skälet att det annars skulle framgå av handlingarna att nya procedurer
och liknande håller på att fastställas. Det hade säkerligen framgått av
materialet. Det är allt jag kan säga. Jag har aldrig deltagit i en GATT-
granskning.

Herr ordförande! Jag har sysslat med handelspolitik i 30 år. Det är alltså
en relativt sällan förekommande relativt rutinmässig sak, men icke förty
mycket nyttiga övningar. GATT:s granskningar av denna karaktär är mycket
nyttiga. De klarlägger sakförhållanden. Jag vill inte nedvärdera karaktären av
dem.

Peter Eriksson: Jag vill återkomma med litet grand. GATT har inte funnits i 30
år. Detta var den andra granskningen.

Ulf Dinkelspiel: GATT har funnits sedan 1946.

Peter Eriksson: Men med dessa regelsystem med utvärderingar...

Ulf Dinkelspiel: Men granskningar har säkerligen förekommit på ett eller annat
sätt sedan 1946. Det är alltså inte riktigt att GATT inte har funnits i 30 år.

Peter Eriksson: Men det här var den andra granskningen som gjordes mot
Sverige.

Ulf Dinkelspiel: Ja, man kan ha haft andra procedurer. I den delen tar jag
gärna fasta på vad Peter Eriksson säger. Ingenting tyder på att proceduren
denna gång var en annan än tidigare.

Peter Eriksson: Det var inte det jag skulle diskutera egentligen.

Det blev en förvirrande diskussion om datumen. Därför vill jag gå tillbaka
till början. Är det här en riktig beskrivning? GATT gav möjlighet åt Sverige
att ge synpunkter på vilket datum granskningen skulle publiceras. Svenska
regeringen förklarade att hösten 1994 var lämplig. Steg nummer två: GATT ger
förslag på datum och säger att september vore lämplig. Men då reagerar svenska
UD och säger att publiceringen skall ske efter folkomröstningen. Då svarar
GATT och säger att det är okej för dem och att den skall tas efter
folkomröstningen.

Det är ungefär så jag tycker att man...

Ordföranden: Har du någon fråga?

Peter Eriksson: Ja. Jag har egentligen två frågor. Är detta en riktig
beskrivning? Diskussionen har varit ganska förvirrande.

Ulf Dinkelspiel: Jag uppfattade att Peter Eriksson först talade om rapport och
sedan om granskning. I fråga om tidpunkten för granskningen är beskrivningen
riktig. Jag bedömer utifrån precis samma material som Peter Eriksson har. Jag
har ingen ytterligare information i den delen. Vi har den information som
finns här och som finns i Björn von Sydows interpellationssvar. Jag har ingen
annan uppfattning i den delen.

Peter Eriksson: Då behöver det inte råda någon missuppfattning kring att det
var Sverige som drev linjen att rapporten skulle publiceras efter
folkomröstningen. Tack för det.

Ordföranden: Jag har inga fler anmälda.

Jag ber att få tacka Ulf Dinkelspiel för din medverkan och ditt bidrag till
granskningen i dag.

Ulf Dinkelspiel: Tack, herr ordförande.

Ordföranden: Överläggningen är avslutad.

Konstitutionsutskottet

1997-04-24

kl. 15.00-18.40

Offentlig utfrågning av statsrådet Thage G Peterson angående regeringens
handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo Aero
Corporation

Ordföranden: Jag ber att få hälsa Thage Peterson välkommen till dagens
utfrågning som skall handla om regeringens beslut om underhållsavtal och
affären i Arboga. Thage Peterson börjar med att inleda. Varsågod.

Thage G Peterson: Med hänvisning till vad som har sagts och skrivits om
Försvarsdepartementets och min egen roll i den s.k. Arbogaaffären vill jag
mycket kort slå fast följande:

För det första: Jag fick ingen information av Volvo. Varken direktör Wittlöv
eller någon annan från Volvo har ens försökt att informera mig om Volvos
beslut att lägga ned underhållsverkstaden i Arboga. Volvo lämnade vid två
tillfällen - dels från talarstolen vid Försvarsberedningens säkerhetspolitiska
seminarium den 24 april 1996, dels när ett företagsbesök i Trollhättan den 30
augusti 1996 höll på att avslutas - en mycket allmän och oordnad information
bl.a. till statssekreterare Lars Rekke.

Om jag hade fått reda på att Volvo skulle fatta beslut som innebar att 650
människor skulle förlora sina jobb i Arboga hade jag omedelbart tagit kontakt
med arbetsmarknads- och näringsministrarna.

För det andra: Regeringsärendet beskrevs som ett rent rutinärende. På
veckoberedningen den 17 december 1996 frågade jag uttryckligen om det fanns
några komplikationer i ärendet och fick till svar att det var ett rent
rutinärende. Det gällande underhållsavtalet löpte ut, och det var nödvändigt
att förnya det gamla avtalet.

För det tredje: Jag borde naturligtvis ha fått läsa brevet från Försvarets
materielverk. När jag sent omsider i mitten av januari fick läsa brevet tog
det mig 30 sekunder att förstå att det innehöll ett allvarligt budskap. Hade
jag fått läsa brevet hade det inneburit att jag och Försvarsdepartementet hade
börjat agera i frågan.

För det fjärde: Försvarsdepartementet fungerade ej i detta ärende.
Tjänstemännen skulle naturligtvis omedelbart ha visat handlingen för den
politiska ledningen och för departementets expeditionschef, men det gjordes
tyvärr inte.

Med facit i hand var det naturligtvis fel och vilseledande att beskriva
ärendet som ett rent rutinärende. Chefen för den militära enheten har tagit på
sig ansvaret för det skedda. Men det var jag som departementschef och ingen
annan som hade det yttersta ansvaret för departementets verksamhet.

Innan jag lämnade Försvarsdepartementet vidtogs vissa åtgärder för att
förhindra ett upprepande av fel och misstag i departementets handläggning av
ärenden.

För det femte: Regeringen har inte godkänt något strukturavtal eller
beviljat några flyttpengar till Volvo. Det har hävdats att regeringen skulle
ha fattat beslut om strukturavtalet och flytten. Det stämmer inte. I
regeringsbeslutet från den 19 december 1996 står det bara att FMV har rätt att
teckna underhållsavtal för flygplansmotorer, inget annat. Nu utreder JK på
mitt initiativ bl.a. om FMV hade rätt att teckna strukturavtalet. Jag är
medveten om att JK:s svar på den frågan kan bli antingen ja eller nej.

Det bör tilläggas att Volvos uttalanden i Arbogaaffären har varit
motsägelsefulla och svajiga.

Anders Björck: När fick Thage G Peterson först någon som helst kännedom om att
avtalet och det regeringsbeslut som han själv hade föredragit för regeringen
skulle innebära en flyttning från Arboga till Trollhättan?

Thage G Peterson: Först efter det att mediedebatten hade startat i januari.

Anders Björck: Så det beslut som regeringen fattade strax före jul på
föredragning av den dåvarande försvarsministern, det var ett beslut som Thage
Peterson inte hade tillräcklig aning om vad det innebar?

Thage G Peterson: Som svar på denna fråga vill jag redovisa hur ett ärende som
inkom till Försvarsdepartementet normalt hanterades.

Ärendet förbereddes på den enhet till vilken ärendet hörde. Registratorn
fördelade inkommande brev och skickade dem till enheten. Statssekreteraren och
statsrådet fick inte del av dessa ärenden förrän enheten ansåg att ärendena
var mogna för beslut, och då började den slutliga beslutsprocessen. Det är så
det går till i varje departement.

Ärendet föredrogs för statssekreteraren, och när det gällde den civila
enheten för planeringschefen. Därefter drogs ärendet för expeditionschefen.
Listor över veckoberedningens ärenden överlämnades normalt av
expeditionschefen till statsrådet som regel dagen före veckoberedningen.

Efter ett tag som försvarsminister införde jag en ny bit i
beredningsprocessen. På morgonen före veckoberedningen träffades statsrådet,
statssekreteraren, expeditionschefen och planeringschefen. Då lämnades
information till statsrådet om känsliga ärenden som statsrådet särskilt borde
uppmärksamma. Denna extra säkerhetsventil kom till eftersom varken
statssekreteraren eller planeringschefen normalt deltog i veckoberedningarna,
utan då skulle man nå statsrådet med budskap om det fanns något väsentligt i
ett ärende.

Sedan över till regeringsärendet den 19 december 1996, det som Anders Björck
frågar om. Enheten drog ärendet för såväl expeditionschef som statssekreterare
och statsråd som ett rent rutinärende. Inget nämndes till någon av dessa tre
om FMV:s skrivelse, och det hela presenterades endast som en fråga om fortsatt
motorunderhåll för Viggen och JAS. Arbogaärendet nämndes över huvud taget inte
vid morgonmötet med chefstjänstemännen den 17 december.

När jag sedan kom till veckoberedningen förklarade föredraganden på min
uttryckliga fråga att det rörde sig om ett rent rutinärende. Eftersom det
gällande underhållsavtalet gick ut den 31 december behövdes ett fortsatt
underhållsavtal.

Vid veckoberedningen den 17 december liksom också vid regeringssammanträdet
den 19 december var alla helt ovetande om att enheten låg på ett brev från
Försvarsmakten och Försvarets materielverk.

Anders Björck: Men för att återgå till frågan: Thage Peterson visste alltså
inte vad han beslutade eller föreslog att regeringen skulle besluta den 19
december. Får jag tolka det så?

Thage G Peterson: Nej, det skall tolkas så att jag visste om att beslutet
gällde det som enheten anmälde, nämligen ett ärende om fortsatt motorunderhåll
i verkstaden för Viggenmotorerna enligt den gamla modellen. Det fanns alltså
ingenting som hade uppgetts för någon i departementets politiska ledning eller
för expeditionschefen om att det var fråga om ett nytt avtal. Vid
säkerhetsventilen morgonmötet och på min uttryckliga fråga om det fanns något
kontroversiellt i detta ärende fick jag svaret att det var ett rent
rutinärende. Därför var jag helt klar över att det var ett okontroversiellt
ärende som jag förelade regeringen den 19 december.

Anders Björck: Och svaret på frågan är - om jag tolkar Thage Peterson rätt -
att du inte visste vad ni beslutade?

Thage G Peterson: Det är mycket klart att jag visste, därför att
regeringsbeslutet ju är mycket tydligt på denna punkt. Jag vill hänvisa till
regeringsbeslutet där det mycket klart står att det är fråga om ett fortsatt
motorunderhåll. Jag citerar regeringens beslut: ?Regeringen medger att avtal
tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna RM 8 och RM 12.? Det är en och
en halv rad, inte mer. Bakom detta dolde sig inget annat än ett fortsatt
motorunderhåll. Nu vet jag ju så mycket mer, när jag förstår vad enheten låg
på. Det var i det läget som jag på eget initiativ föreslog regeringen att ge
Justitiekanslern i uppdrag att utreda vad det var för fullmakt som Försvarets
materielverk hade haft för att sluta det s.k. strukturavtalet.

Anders Björck: Men sanningen är väl ändå att Thage Peterson och regeringen den
19 december inte visste vad man beslutade? I så fall skulle ju inte Thage
Peterson vara här.

Thage G Peterson: Regeringen visste att man beslutade om ett fortsatt
strukturavtal, precis enligt vad regeringsbeslutet klart och tydligt innebär.
Men om detta har det ju sedan rått delade meningar. Jag noterar naturligtvis
att det är därför som jag är här, därför att både Försvarsmakten och FMV har
lagt in en helt annan innebörd i regeringsbeslutet än vad jag och regeringen
har gjort. Det är ju på denna fråga som Justitiekanslern nu funderar. Som jag
sade i min lilla inledning kan Justitiekanslern komma att svara ja eller nej
på frågan.

Anders Björck: Det är alltid trevligt att ha Thage Peterson här - jag ser fram
emot många besök. Men nu fanns det faktiskt ett brev på departementet från
FMV. Det har inkommit till departementet och är diariefört. Det råder inget
som helst tvivel om saken. Det står ju: ?Volvo Aero har som följd av detta
informerat om att man avser att flytta flygmotorunderhållet från Arboga och
koncentrera verksamheten till Trollhättan.? Thage Peterson hänvisar till det
här brevet i regeringsbeslutet. Varför kände Thage Peterson inte till det
brevet?

Thage G Peterson: Svaret på den frågan är mycket enkelt. Jag fick kännedom om
att ett brev fanns lördagen den 12 januari 1997. Jag fick kännedom om att FMV
också hade tecknat ett strukturavtal tisdagen den 15 januari 1997. Men jag ber
ledamöterna i KU att observera att brevet inte innehöll någon information om
något konkret beslut om nedläggning. På grundval av det som jag fick veta tog
jag själv initiativet till ett regeringsbeslut om att uppdra åt
Justitiekanslern att granska FMV:s agerande och att pröva frågan om FMV var
behörigt att teckna strukturavtalet.

Anders Björck invände att regeringsbeslutet av den 19 december hade en
direkt hänvändelse till FMV-brevet. Ja, men hänvisningen till skrivelsen från
Försvarsmakten den 21 november, som finns med i regeringsbeslutet, är enbart
en uppgift om vem som har registrerat ärendet. Det är alltså ett rent
konstaterande av faktum, ingenting mer. Där tror jag också att jag kan få stöd
av en av mina företrädare på försvarsministerposten, nämligen Anders Björck.
Och det följande är mycket viktigt:

Missivet, dvs. konceptet till regeringsbeslutet, fanns inte till hands, vare
sig vid veckoberedningen den 17 december eller inför regeringsbeslutet den 19
december. Konceptet med hänvisningen till FMV:s skrivelse förelåg först några
dagar senare. Jag fick se den hänvändelsen först när det var dags för
undertecknande, och det kan ha varit den 30 december eller möjligen på
nyårsafton. Detta var i enlighet med de bestämmelser som jag övertog, men som
jag nu har ändrat på. Det är en av de saker som jag har ändrat på i
Försvarsdepartementet, att missivet - dvs. konceptet - skall föreligga när
beslutet fattas på veckoberedningen och av regeringen.

Det fanns alltså ingen möjlighet att gissa sig till att det fanns några
brev. Man kan inte bedriva ett departementsarbete genom att gissa sig till vad
tjänstemännen möjligen kan ha i sina lådor eller vad deras avsikter är.

Anders Björck: Så Arbogaaffären är mitt fel? Det är ju det som Thage Peterson
säger. Han skyller alltid på företrädarna.

Thage G Peterson: Nej, nu vill jag faktiskt skydda Anders Björck på den här
punkten ...

Anders Björck: Ja, men skydda dig själv först. Det är viktigare.

Thage G Peterson: Jag övertog väldigt många rutiner på samma sätt som Anders
Björck övertog rutiner från sin företrädare. Den enda skillnaden är att det
inte är säkert att Anders Björck råkade så illa ut. Ett olycksfall vet jag att
han råkade ut för och som var uppe för KU-granskning. Arbogaaffären var ett
olycksfall som jag råkade ut för. Därför införde vi den rutinen på
Försvarsdepartementet att innan ärendet tas upp på listorna skall
tjänstemännen komma med konceptet. Det skall föreligga klart. Sedan när
statsrådet har veckoberedning skall konceptet vara klart. Det är den nuvarande
expeditionschefen, som jag har till höger om mig, som har genomfört den
rutinen.

De ändringar som gjordes under Anders Björcks tid och som jag inte
kritiserar genomförde den dåvarande expeditionschefen 1992, dvs. Olof
Egerstedt. Då kunde konceptet presenteras några dagar senare. Men nu skall
konceptet vara med på veckoberedningen. Så jag skyller inte på Anders Björck i
den här frågan, men jag vill ändå svara utförligt på hans frågor.

Anders Björck: Jag välkomnar att man under Thage Petersons tid införde ett
antal extra spärrar och rutiner. Det hade säkert behövts mycket mera.

Thage G Peterson: Ja, det är tydligt att det hade behövts.

Anders Björck: Ja, men det beror ju på vem som sitter i departementet.

Thage G Peterson: Ja, det är möjligt.

Anders Björck: Den 12 april 1994 var jag kallad till konstitutionsutskottet.
Vi diskuterade JAS-planet som hade kraschat, vilket i och för sig inte var
något regeringsärende. Jag har tagit fram utfrågningen. Thage Peterson var då
utomordentligt bestämd på punkt efter punkt: Har en handling inkommit till
departementet så är det statsrådets plikt att känna till den, även om det inte
är ett regeringsärende. Gäller detta fortfarande, eller har det hänt någonting
sedan 1994?

Thage G Peterson: Nej, egentligen har det inte hänt någonting. Statsrådet har
det yttersta ansvaret för det som händer på ett departement. Om man vill gå
långt kan man säga att han har det yttersta ansvaret också för det som inte
händer, dvs. det som inte görs. Det ansvaret kan inte ett statsråd smita
ifrån, vare sig Anders Björck eller jag.

Vad diskussionen den gången handlade om var att information om
flyguppvisningar som fanns i departementet inte fördes vidare till
försvarsminister Anders Björck. Det har likheter med detta ärende.
Informationen som nu fanns i Försvarsdepartementet fördes inte vidare till
försvarsminister Thage Peterson. Där sitter vi liksom i samma båt.

Den gången förklarade konstitutionsutskottet att statsrådet inte skulle
behöva känna till alla handlingar i ett departement. Om jag möjligen uttryckte
mig litet spetsigt den gången var det närmast i formuleringen att statsrådet
har ansvaret för det som händer i ett departement. Men vi sitter i samma båt,
Anders Björck och jag. Vi hade var sin affär. Det fanns brev i departementet
som vi inte kände till.

Anders Björck: Då erkänner Thage Peterson att det här är en affär. Jag kommer
ihåg den utfrågningen. Jag har aldrig sett Thage Peterson så krigisk som den
gången. Synd att den stridsviljan inte fanns som försvarsminister.

Thage G Peterson: Jag är en fridens man, Anders Björck. Det är skillnaden
mellan oss två.

Anders Björck: Jag tycker nog att det har varit litet väl mycket slagsmål med
amiraler och generaler. Men skillnaden var ju den - och det är det som har
betydelse för KU:s granskning och det är därför som vi inte sitter i samma båt
- att detta inte var något regeringsärende. Flyguppvisningstillstånd ges av
polismyndigheten, inte av regeringen.

Thage Peterson kan väl ändå erkänna att han borde ha läst dessa handlingar.
Han hade ansvaret för att han inte tog reda på - Thage Peterson har varit
industriminister, och det här var en industrifråga - att detta skulle innebära
en förändring. Han informerade inte kamraterna i regeringen. Så är det väl
ändå?

Thage G Peterson: Ja, av det skälet att jag inte hade någonting att informera
om. Hade jag fått läsa brevet hade jag säkerligen lämnat utförligare
information. Jag bekräftar att jag inte fick läsa brevet. Jag bekräftar att
det är statsrådet som har det yttersta ansvaret.

När vi nu har kommit in på jämförelsen mellan min affär och Anders Björcks
affär vill jag bara säga att varje affär måste till sist ha en politiskt
ansvarig. Ponera att JAS-maskinen, som inte var färdig för att flyga i luften,
hade störtat direkt på Västerbron och hundratals, tusentals människor i
Stockholm hade dödats. Då hade diskussionen säkerligen blivit litet
annorlunda.

I en demokrati måste man kunna kräva ut ett yttersta ansvar av någon som har
det politiska ansvaret. Jag hade det som försvarsminister, och Anders Björck
hade det som försvarsminister. På det punkten råder det inga tvivel.

Anders Björck: Så de flygolyckor med tragiska dödsfall som har inträffat under
Thage Petersons tid är han alltså ansvarig för?

Thage G Peterson: Nja, på så vis att Flygvapnet liksom Försvarsmakten ligger
politiskt under försvarsministerns domäner. Varje ärende har just sitt
speciella innehåll. I det här fallet hade JAS-maskinen avsevärda brister i
styrsystemet. Flygplanet var alltså inte färdigt för att göra flyguppvisningar
över publik. Däri ligger skillnaden.

Sedan menar jag att det politiska ansvaret för den departementala
verksamheten är 100-procentigt när det gäller hantering av ärenden. KU kan
inte gärna utkräva ansvar av expeditionschefen eller av statssekreteraren. Det
är försvarsministern som fullt svarar för sina domäner, även om han inte
känner till alla uppgifter. Däri ligger likheten mellan mitt och Anders
Björcks ärende.

Anders Björck: Thage Petersons statssekreterare informerade inte honom. Varför
gjorde han inte det?

Thage G Peterson: Jag är mycket noga med mina datum. Jag måste ta fram litet
papper här. Jag har gått igenom alla mina anteckningar. Jag för anteckningar
om allting, också om mina möten, t.ex. om trevliga möten som jag har haft med
Anders Björck, men de skall inte komma med förrän i mina memoarer.

Borde Lars Rekke ha informerat mig om sina samtal med direktör Wittlöv? Nej,
jag tycker inte det. Den information som han fick var ytterst allmän. Det
framgår också av direktör Wittlövs uttalande här i KU. Jag citerar direktör
Wittlöv: ?Min avsikt var inte att informera honom om ett konkret
företagsbeslut, eftersom detta inte var fattat vid denna tidpunkt.? Och det
viktigaste av allt: Direktör Wittlöv sade att Volvo skulle återkomma med
konkret information om och när det skulle bli aktuellt. Men varken Rekke eller
jag fick någon sådan konkret information. Sedan kan jag, om Anders Björck
eller någon annan i KU vill det, mycket noga redovisa de samtal som jag har
haft med statssekreterare Rekke och försvarsindustrin under 1996.

Svaret på Anders Björcks fråga är alltså att informationen var så allmän
från Wittlöv och så motsägelsefull att jag ansåg att det var rätt av Rekke att
göra bedömningen att inte informera mig på den punkten.

Anders Björck: Men det innebär ju att Thage Peterson menar att det inte ringde
några klockor. Thage Peterson har varit industriminister. Han om någon borde
väl veta att när någon företrädare för en större industri säger så här till en
statssekreterare, då är det något på gång.

Thage G Peterson: Ursäkta om jag blir litet utförlig. När sades det någonting
från direktör Wittlöv till statssekreterare Rekke? Jo, första gången var vid
ett säkerhetspolitiskt seminarium - Wittlöv lämnade fel uppgift: han sade att
det var den 21 april, men det var den 24 april - från talarstolen då Rekke
satt på podiet och alla andra lyssnade. Sedan var det vid ett besök i
Trollhättan där det var en allmän information precis när besöket skulle
avslutas. Men det lämnades ingen information om något nedläggningsbeslut.

Det är här som det kommer in en hel del underligheter i Volvos
argumentation. Ibland sägs det att man sätter sig på två stolar. Jag tror att
Volvo här satte sig på flera stolar. Å ena sidan säger man att det var
regeringsbeslutet den 19 december som var anledningen till Volvos
nedläggningsbeslut. Å andra sidan - eller på andra stolen - säger man att det
var informationen om vad som skulle komma att lämnas till de båda
statssekreterarna Rekke och Nygårds i augusti respektive oktober. Det går inte
ihop.

Det verkar som att Volvo på något sätt i själva verket hade bestämt sig för
att flytta Arbogaverksamheten till Trollhättan tidigare. Det bekräftas av att
direktör Wittlöv i KU säger att man redan 1994 aktualiserade en flytt från
Arboga till Trollhättan.

Jag känner Lars Rekke sedan många år som en mycket duktig och minutiöst
noggrann person. Efter åren på Industridepartementet som förhandlingschef och
planeringschef är han väl förtrogen med företagsinformation och
företagskontakter. Om det hade varit fråga om en information om ett konkret
nedläggningsbeslut och direktör Wittlöv hade sagt att styrelsen tänkte besluta
att flytta Arbogaverksamheten är jag helt säker på att Rekke med sin
erfarenhet hade sagt: Den informationen tar jag inte emot. Ni skall gå till
Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.

Direktör Wittlöv är också en mycket erfaren industriledare. Jag är helt
säker på att han var fullt medveten om vilket departement som var ansvarigt
för industri- och arbetsmarknadsfrågor. Det tror jag är anledningen till att
direktör Wittlöv inte tog någon kontakt med mig. Han visste vilka departement
som har ansvaret för just regionalpolitik och arbetsmarknadspolitik.

Jag drar mig faktiskt till minnes att jag den 19 september 1995 hade en
träff med försvarsindustrins styrelse i Bonniervillan. Där markerade jag
mycket klart ansvarsområdena när det gällde försvarsfrågor och industrifrågor.
Jag har kvar mitt tal i mina samlingar, och jag har läst om det. Direktör
Wittlöv visste mycket väl vart han skulle gå med informationen. Han var alltså
en av de deltagande på den konferensen.

Det är någonting som jag inte förstår här. Det är motsägelser i Volvos
information. Man har alltså flyttat sin argumentation på olika sätt, vilket
tydligt har framgått när jag har tagit del av uttalanden och hans utfrågning
här i KU.

Anders Björck: Menar Thage Peterson på allvar att en statssekreterare som får
reda på att det skall bli en stor förändring i en sådan verksamhet som
flygindustrin, som ligger under Försvarsdepartementet, inte skall föra vidare
denna till det ansvariga statsrådet? Skulle han inte ha gjort det?

Thage G Peterson: Han fick inte reda på någonting.

Det intressanta är ju att detta var en allmän och oordnad information vid två
tillfällen som statssekreterare Rekke fick lyssna på. Han fick aldrig någon
information. Det förstärks ju av att Wittlöv - jag tror att det var här i KU,
men kolla den uppgiften, i varje fall har han sagt det - skulle återkomma om
och när det blev aktuellt med strukturförändringar. Men han återkom aldrig.
Och därför hade inte heller Rekke någonting att föra vidare.

Anders Björck: Så Peter Nygårds, Lars Rekke, Thage Peterson och alla har gjort
rätt och Volvo har gjort fel och Arboga kom emellan?

Thage G Peterson: Nja, det är en oerhörd förenkling som jag inte tror att
Anders Björck själv tror på. Det fanns naturligtvis inget formellt hinder för
Lars Rekke att ta emot en allmän information om läget i försvarsindustrin
eller om läget och beläggningen för Arbogaverkstäderna. Men det måste ändå
vara litet ordning och reda när det gäller en företagsinformation.

Är det någon i det här landet som är väl förtrogen med hur
företagsinformation skall gå till är det faktiskt jag, eftersom jag under sex
år satt som industriminister. Det var heta år, då jag tog emot allsköns
information ifrån industrin. Det var både varningar och mycket av, så att
säga, skrämselskott. Anders Björck! Direktör Wittlöv representerar faktiskt
ett företag som under mina sex år som industriminister var ett föredöme när
det gällde att hålla regering och myndigheter väl och korrekt informerade om
förändringar i företagets verksamhet. Det skedde alltid i ordnade former. Vi
fick alltid en förinformation om vad som skulle kunna hända. Man sade att när
tiden började närma sig för ett företagsbeslut skulle man återkomma. Sedan kom
styrelsens ordförande eller den verkställande direktören och sökte statsrådet,
och vi fick information före styrelsemötet. Om jag utgår från detta ärende,
Arbogaärendet, känner jag faktiskt inte igen Volvo från min tid som industri-
minister.

Sedan har den här historien, Arbogaaffären, en baksida. Jag menar att
regering och myndigheter måste dra lärdom av det skedda och fastställa ännu
klarare rutiner för kontakter med försvarsindustrin, vilket
Försvarsdepartementet för övrigt redan är i gång med. Som jag ser det bör
Försvarsdepartementet renodlas till ett rent kunddepartement hos svensk
försvarsindustri. Myndigheterna Försvarsmakten och Försvarets materielverk
måste bli ännu tydligare i sina roller, så att de här olika rollerna inte
blandas ihop. Jag tror att det finns vissa lärdomar som man måste dra av
någonting som har skett. Detta är en sådan lärdom, som jag tycker att
Försvarsdepartementets nuvarande ledning bör ta åt sig.

Anders Björck: Så när man informerar Thage G Peterson och hans medarbetare är
formen viktigare än innehållet? Detta skedde alltså inte på ett tillbörligt
sätt?

Thage G Peterson: Här har jag stöd av en annan person med stor erfarenhet av
företagskontakter, nämligen den nuvarande planeringschefen på
Näringsdepartementet, Hans Christer Olson. Han har tjänat socialdemokratiska
industriministrar, en folkpartistisk industriminister, en centerpartistisk
industriminister och en moderat industriminister. Han vet alltså vad han
pratar om. Han har mycket uttryckligen understrukit vad jag har sagt om att
när det gäller företagsinformation finns det alltid ett första led av hot.
Företagen säger: Blir det så här, kommer den här skatten eller den ändringen,
så lägger vi ned där och där. När sedan beslutet är fattat lugnar som regel
industrin och företagen ned sig, och sedan rinner mycket ut i sanden. Men det
som inte lugnar ned sig måste ändå ske i ordnade former - inte minst av en
anledning: Man riskerar att hamna i konstitutionsutskottet.

Därför måste en information ske under ordnade former. Det krävde jag som
industriminister, och det krävde jag som försvarsminister. Jag tog aldrig emot
information i restaurangvagnen på ett tåg eller om jag mötte en direktör på en
flygplats. Jag sade i stället: Välkommen till departementet! Jag tar med mina
tjänstemän och sedan framför ni ert budskap så vi får se vad som ligger i det.

Det måste alltså vara en ordnad information. Sedan är det naturligtvis
budskapet som är det viktigaste. Det tror jag att Anders Björck och jag är
fullkomligt överens om.

Anders Björck: Om man hade förstått på Försvarsdepartementet vad det här
handlade om hade man alltså från Volvo i ordnade former fått träffa Thage G
Peterson och Lars Rekke?

Thage G Peterson: De hade fått träffa mig i alla fall, men de begärde aldrig
det.

Anders Björck: Hade Thage G Peterson några samtal med ÖB eller chefen för
flygvapnet i det här ärendet?

Thage G Peterson: Inte någon gång i detta ärende, vad jag kan dra mig till
minnes. Med ÖB hade jag utmärkta relationer, och vi pratade ofta om det mesta
mellan himmel och jord. Vi pratade mest om det som rörde Försvarsmakten,
naturligtvis. Vi låg ofta händelserna i förväg när vi talade om saker och ting
som kanske skulle komma, men vi förde ingen ordnad diskussion på den här
punkten.

Anders Björck: Jag har ett antal frågor till, men jag börjar med
ansvarsfrågan. Om jag har förstått Thage G Peterson rätt medger han att han
hade ett politiskt ansvar men att han i sak inte hade något ansvar för det som
hände eftersom han inte kände till det.

Thage G Peterson: Jag har sagt - och jag upprepar det gärna - att
departementschefen, statsrådet, självfallet har ansvaret för att frågor enligt
grundlagen bereds på ett tillräckligt och noggrant sätt. Det ansvaret har jag,
och det ansvaret hade Björck och Friggebo som statsråd. Det har alla statsråd.
Det kan man inte smita ifrån.

Anders Björck: Men här bereddes det inte på ett tillbörligt och noggrant sätt?

Thage G Peterson: Nej, självfallet inte, om jag ser på resultatet. Hade jag
fått läsa brevet är jag en tillräckligt handlingskraftig person för att ha
börjat agera. Min första åtgärd hade varit att underrätta närings- och
arbetsmarknadsministrarna så de hade kunnat agera på sina områden. Men det är
klart att jag hade börjat agera själv när det gällde departementets
ansvarsområde. Det är självklart.

Anders Björck: Skall avtalet sägas upp?

Thage G Peterson: Detta är ett civilrättsligt avtal som har slutits mellan ett
företag och FMV. Jag vill inte gå händelserna i förväg. Det är JK som nu
granskar detta, och vi får vänta till dess att den utredningen är klar. Det
finns två alternativ: JK säger ja, eller JK säger nej. Regeringen får göra en
bedömning sedan, men jag vill inte gå djupare in i frågan.

Anders Björck: Men beslutet ligger på regeringen att fatta. JK kan ju bara
uttala sig i den rättsliga frågan. Skall avtalet sägas upp eller inte? Nu
talar jag om det materiella innehållet i avtalet.

Thage G Peterson: Min uppfattning är mycket bestämd: Det finns ett
civilrättsligt avtal. I avtalet regleras hur förändringarna skall ske. Det
viktigaste nu är att veta om FMV var behörigt att teckna avtalet eller inte.
JK kan komma fram till att FMV var behörigt, eller till att FMV inte var
behörigt. Skulle den senare frågan uppkomma får regeringen bedöma detta. Men
jag går inte in på den här frågan djupare i dag. JK har utredningsuppdraget.

Anders Björck: Lars Rekke sade när han var här att FMV var behörigt, och att
det låg på FMV att göra en sådan här upphandling och teckna ett avtal. Gick
han händelserna i förväg?

Thage G Peterson: Jag lade märke till den frågan och har därför förberett ett
mycket noggrant svar också på den punkten...

Anders Björck: Det tvivlar jag inte på.

Thage G Peterson: Detta beror helt enkelt på att vi kanske talar om två saker.
FMV var behörigt att teckna ett fortsatt underhållsavtal enligt den gamla
modellen. Jag, statssekreteraren och regeringen levde i den tron att det var
fråga om ett fortsatt underhållsavtal enligt den gamla modellen. Regeringen
bemyndigade - och jag läser upp beslutsmeningen igen - FMV att teckna ett
underhållsavtal för flygplansmotorerna RM 8 och RM 12. Hur detta fortsatta
underhållsavtal sedan skulle se ut kunde inte regeringen lägga sig i, som
Rekke sade här. Men i regeringsbeslutet - och detta är väldigt viktigt - står
det inte ett ord om att strukturavtal skall tecknas eller att hundratals
miljoner skall betala ut i flyttstöd till Volvo. I frågan om det s.k.
strukturavtalet menar både Rekke och jag att nu bör Justitiekanslern klara ut
FMV:s befogenheter på området. Jag vill alltså lugna alla oroliga på den här
punkten. Rekke och jag är fullkomligt överens i frågan.

Anders Björck: Det kostade flera hundra miljoner, sade Thage G Peterson. Han
har också sagt att FMV skall få betala det här. Hur skall det gå till?

Thage G Peterson: Det blir nog ganska svårt, om man inte vill gå ut på gatan
och samla in pengar förstås.

Anders Björck: Det finns inte mycket att samla in i det här landet längre.

Thage G Peterson: Jodå. Det är bara det att den halva av svenska folket som
har mycket pengar inte är så benägna att ge pengar till välgörande ändamål.

Det här var fråga om en lördagsintervju i Ekot med Arenander och Hempel. Jag
menade att regeringen aldrig kommer att skjuta till några extra pengar för
flytten, inga regionalpolitiska medel eller försvarspropositionens extra medel
för teknologisatsningar inom svensk försvarsindustri. Det är 550 miljoner per
år, som Anders Björck väl känner till, som skall kunna användas för detta
ändamål. Detta gjorde jag fullkomligt klart, eftersom det hade ställts många
frågor på den punkten. Inte minst hade det ställts oroliga frågor från min
egen riksdagsgrupp. Men jag sade i samma intervju att det finns ett
civilrättsligt avtal, och att jag inte ville gå händelserna i förväg och
uttala mig om vad som kommer att ske med detta avtal i framtiden. Det får
Justitiekanslern titta på.

Anders Björck: Men FMV är ändå uppdragsmyndighet. Hur kan FMV betala
någonting?

Thage G Peterson: FMV har inte ett nickel, inte ens en tusenlapp kvar. Det
betyder att FMV kan sluta ett civilrättsligt avtal, men inte räkna med att få
extrapengar. FMV kan alltså inte räkna med att ta de pengar som fanns i
försvarspropositionen för detta.

Jag vill upprepa att min uppfattning - men det är inte säkert att JK har
samma uppfattning - är att det faktiskt är tveksamt om FMV har rätt att teckna
ett sådant här avtal och betala ut skattepengar för att flytta
underhållsverkstaden från Arboga till Trollhättan. Men detta får JK nu
granska, och säga ja eller nej. Kommer JK fram till att FMV hade denna rätt så
är det så. Kommer JK fram till att FMV inte hade denna rätt så får regeringen
fundera på vad som skall göras. Men det civilrättsliga avtalet ligger fast
under alla förhållanden.

Anders Björck: Men Thage G Peterson sade faktiskt gång på gång att FMV skulle
få betala det här, och att det inte skulle bli några nya pengar. Hur skall FMV
kunna betala detta, om nu JK kommer fram till att verket var bemyndigat?

Thage G Peterson: Då får FMV inga nya pengar.

Anders Björck: Pengar har ju avsatts i flygunderhållsavtalet.

Thage G Peterson: Ja, det kan man inte ändra på.

Anders Björck: Nej, och då får ändå FMV betala.

Thage G Peterson: Ja visst, men diskussionen rörde om FMV skulle få extra
pengar till flytten, eller om man skulle få använda teknologisatsningarna.
Inte en krona...

Anders Björck: Men hur skall FMV få extra pengar? I avtalet ligger ju 550
miljoner. Man har väl inte begärt 550 miljoner till?

Thage G Peterson: Nej, men det lär finnas ett tak i avtalet. Jag har inte läst
det. Som Anders Björck vet kommer det ganska ofta överraskningar när man är
försvarsminister. JAS blir dyrare, ubåtar blir dyrare och allting verkar bli
dyrare. Som industriminister hade jag en sektor där allting blev dyrare - det
var varven. Där fanns en total respektlöshet för pengar. Som försvarsminister
är det materielsidan. Det mesta blir dyrare. Jag menar att avtalet får gälla,
och att man sedan får förhandla sig fram i det läget. Men några extra pengar
kan inte FMV räkna med.

Anders Björck: Det var alltså det som Thage G Peterson syftade på när Hempel
och Arenander intervjuade honom - extrapengar?

Thage G Peterson: Ja, och teknologisatsningarna.

Anders Björck: Och detta missförstods?

Thage G Peterson: Ja, det råkar ju politiker ut för då och då.

Anders Björck: En del oftare än andra.

Thage G Peterson: Det är möjligt. De som håller tyst och inte säger någonting,
de som inte är aktiva, råkar inte ut för någonting. Men om man vill handla,
förändra samhället och bryta gamla mönster är det annorlunda. Jag är helt
säker på att om jag hade följt mina företrädares linje, bara ökat på i
försvarsbudgeten och sagt ja till generalerna varje gång de ville ha fyra nya
miljarder så hade mitt porträtt hängt på varenda officersmäss landet runt. Men
nu blev jag den första försvarsministern som ville spara och dra ned på
försvaret. Det är klart att man i det läget inte sade några vackra ord om
försvarsministern. Jag mötte kritiken från norr till söder och från öster till
väster. Det var samma ordval och samma kritik. Jag är alltså litet luttrad vid
det här laget.

Anders Björck: Det finns andra massmedieuttalanden. Jag vill avsluta med några
frågor kring dessa. Det gäller en kampanj mot försvaret och försvarsministern
etc. Även där har tydligen Thage G Peterson blivit litet missuppfattad. Hur
kommer det sig?

Thage G Peterson: Det undrar jag också. Jag måste säga att jag har svårt att
förstå den uppståndelsen. Jag tyckte att den debatt som rasade för några
veckor sedan inte gällde mig, eftersom den utgick från uttalanden som jag inte
hade gjort. Dessutom känns det faktiskt litet konstigt att en avgående
president i USA, Dwight Eisenhower, kan varna för det försvarsindustriella
komplexet i USA, men att det blir ett herrans liv om en svensk avgående
försvarsminister varnar för att blanda ihop rollerna i Sverige. Kritiken vänds
mot den som har kommit med varningen.

Jag kan säga att jag, liksom alla andra som deltog i den inledande debatten,
har ett ansvar för att den blev litet het. Jag sade också i riksdagsdebatten
att jag ville föra tillbaka diskussionen till huvudfrågan: Hur blir det med
jobben i Arboga? Men jag själv använde aldrig orden konspiration och
organiserad kampanj. Men jag vill medge inför KU, precis som jag gjorde inför
riksdagen, att jag skulle ha varit mer tydlig, svarat direkt på redaktör
Gummessons fråga och sagt att det inte var någon organiserad kampanj. Men det
är lätt att vara efterklok. I en följande fråga, tre meningar senare, sade jag
dock att det kanske inte var fråga om detta. I TV:s Aktuellt på kvällen var
jag mycket tydlig och sade att jag inte hade använt de här orden.

Anders Björck! Livet har lärt mig - och det gäller kanske fler ledamöter i
KU - att ibland blossar debatter upp kring ordval. Jag tror inte att jag är
ensam om att ha uttryckt mig klumpigt ibland. När jag var KU:s ordförande
stred jag faktiskt mot mina egna partikamrater och medlemmar av ett par andra
partier i KU, som ville fälla ett statsråd för ett uttalande. Jag tyckte att
vi måste, även om vi är statsråd, ibland få säga ett och annat utan att behöva
prickas i konstitutionsutskottet.

Anders Björck: Ordförande! Vi måste ändå reda upp det här. Vi har fått en
utskrift till KU. Jonas Gummesson frågade ordagrant: Menar du alltså att
försvaret, ÖB, FMV m.fl. har satt i gång en organiserad kampanj mot
regeringen? Då svarade Thage G Peterson: Ja, jag menar faktiskt det. Och nu är
man ute för att angripa regeringens försvarspolitik. Så lyder den utskrift vi
har fått ordagrant. Kan det tolkas på mer än ett sätt?

Thage G Peterson: Detta har jag beklagat. Men om Anders Björck läser två rader
till ser han att jag säger så här: Jag vet inte om det är en kampanj. Jag har
också utskriften, därför att jag inte ville gå till KU utan att ha alla
utskrifter med mig. Men jag beklagar det första. Jag skulle ha varit mycket
mer vaksam. Men inte mer än tre timmar senare sade jag i TV:s Aktuellt - den
utskriften har jag också med mig - att jag tillbakavisar att jag har använt
orden kampanj eller organiserad kampanj, och framför allt har jag aldrig
använt ordet konspiration.

Anders Björck: Vi kan alltså konstatera att Thage G Peterson anser att någon
kampanj, konspiration eller annat mot honom och regeringen icke har ägt rum?
Nu finns det anledning att lätta sitt hjärta och tala ut.

Thage G Peterson: Absolut. Ordet konspiration har jag aldrig använt.

Anders Björck: Kampanj, då?

Thage G Peterson: Kampanj har jag nog sagt, men inte organiserad kampanj. Jag
sade till Anders Björck i ett tidigare svar att jag om någon har väl fått löpa
gatlopp i det här landet för minskningen av försvarsutgifterna. Det var ganska
roligt, därför att om jag så var i norr eller söder, öster eller väster fick
jag mot mig nästan exakt samma ordval i kritiken av regeringen, i kritiken av
Centerpartiet och i kritiken av mig själv. Jag har många förda anteckningar om
sådana samtal. Ibland frågade jag mig: Hur lyckas man få samma ordval i Skåne
som man har i Norrbotten? Varför är angreppen för att vi har anpassat oss till
en säkerhetspolitisk situation som innebär att freden är alternativet, och
inte kriget, så oresonliga? Om någon har förföljts för sin säkerhetspolitiska
uppfattning, Anders Björck, så är det väl jag. Jag kan faktiskt hänvisa till
vad jag har mött av olika uttryck.

Anders Björck: Vi måste ändå klara upp det här med Volvo-Arboga-affären. Det
övriga kan vi måhända lämna därhän. Varje statsråd får uppleva att man utsätts
för kritik och annat. Det ingår i jobbet. Har det eller har det icke
förekommit någon organiserad eller oorganiserad kampanj mot Thage G Peterson
och regeringen från industrins, från ÖB:s eller från Materielverkets sida när
det gäller Volvo-Arboga-affären?

Thage G Peterson: Jag har aldrig hört talas om att någon skulle ha drivit en
kampanj mot mig i Arbogaaffären, eftersom jag inte visste om den förrän i
mitten av januari.

Anders Björck: Och inte efter det heller?

Thage G Peterson: Nej.

Anders Björck: Har Thage G Peterson förtroende för den nuvarande
överbefälhavaren?

Thage G Peterson: Det har jag uttalat mig om flera gånger, och jag vill uttala
mig om igen. Jag har haft ett mycket bra samarbete med Owe Wiktorin. Vissa
saker skall man komma med i sina memoarer, men vi har haft mycket lätt att
prata med varandra. Jag har varit där dagen före julafton, då han har bjudit
på en egenhändigt lagad utmärkt paj. Vi har suttit och resonerat om livet och
säkerheten. En sommarsöndag ute på hans sommarställe lagade han också själv
maten medan jag satt och inspekterade på stolen bredvid och kommenterade både
det ena och det andra. Vi har alltså umgåtts nära som människor. Men det har
icke påverkat mig en enda gång, Anders Björck. Jag har alltid veta vilken roll
jag hade och vilken roll Owe Wiktorin hade. Det är frågan om två självständiga
personer med hög integritet.

Det har kanske retat en och annan i Owe Wiktorins omgivning att jag hela
tiden har sagt att det är de demokratiska institutionerna i ett demokratiskt
land som avgör omfattningen av försvarets organisation och mycket mer. De
besluten skall fattas av riksdagen och med regeringen som förslagsställare.
Där har jag varit omutlig. Jag har hela tiden hävdat att detta är politikernas
uppgifter. Anders Björck kommer väl ihåg hur jag kritiserades för att jag
ville ändra i ÖB:s försvarsmaktsplan, och hur jag fick löpa gatlopp för detta.
Men jag hävdade de folkvaldas rätt. Jag betraktar Owe Wiktorin som en
personlig vän, och vår goda vänskap har icke påverkat oss så att vi inte har
kunnat hävda våra roller - och det är väldigt viktigt.

Anders Björck: Men alldeles frånsett pajerna och ert gastronomiska samarbete -
har Thage G Peterson i tjänsten haft anledning att hysa bristande förtroende
för ÖB?

Thage G Peterson: Svaret är nej.

Anders Björck: Tack.

Birgit Friggebo: Kan vi vara överens om att det i Försvarsdepartementet, som
du var chef för, fanns information om att flygmotorunderhållet skulle flyttas
ifrån Arboga till Trollhättan när regeringen fattade beslutet den 19 december?

Thage G Peterson: Svaret är ja. Det fanns brev som kom i november. De fanns
både vid beslutstillfället och vid beredningstillfället. Men de visades aldrig
för statsrådet.

Birgit Friggebo: Volvo fattade sitt inriktningsbeslut, som det har kallats
för, den 7 januari. Det var väl påbörjan på processen att flytta. Min fråga
är: Vad hade blivit bättre för Arboga om Volvo hade ringt dig i början av
januari och informerat i ordnade former om det konkreta företagsbeslutet?

Thage G Peterson: Jag har så mycket papper här... Det hade varit i ett sent
skede, men det intressanta här är Volvos olika sitsar. Man säger så många
saker i samma fråga. Men om jag hade fått läsa skrivelsen - och det här är
intressant - som kom in den 21 november hade jag börjat agera. Som svar på fru
ordförandens fråga vill jag säga vad jag säkert hade gjort. Det tog mig 30
sekunder att läsa brevet och inse att det här var ett brev med ett allvarligt
budskap. Om sedan mitt agerande hade förändrat eller påverkat slutresultatet
och Volvos beslut är svårt att avgöra. Jag har erfarenhet av detta som
industriminister - ibland lyckas man, och ibland inte.

Men en sak är helt klar, och jag vill vara tydlig på den punkten: Hade jag
blivit informerad om att FMV hade för avsikt att teckna ett strukturavtal med
den innebörd som det fick så hade jag försökt att stoppa det genom ett
regeringsbeslut. Jag skulle ha gjort följande fyra saker:

För det första skulle jag ha informerat närings- och
arbetsmarknadsministrarna om skrivelsens innehåll om Arboga, eftersom det var
deras bord. Det handlade om regional- och sysselsättningspolitik.

För det andra skulle jag ha bett min statssekreterare att genast meddela
Volvo att man skall informera rätt departement, dvs. Arbetsmarknads- och
Näringsdepartementen, om detta inte redan var gjort.

För det tredje skulle jag ha meddelat, själv eller via statssekreteraren,
Försvarsmakten och FMV att det inte är deras uppgift att ta emot och förmedla
företagsinformation om företagsnedläggningar till regeringen. Jag har varit
mycket klar i riksdagen på den här punkten; det är icke Försvarsmaktens eller
FMV:s uppgift att vara ombud eller budbärare för försvarsindustrin. Det borde
man ha gjort klart för företaget.

För det fjärde hade jag orienterat mig om FMV:s avsikter med det s.k.
strukturavtalet och sedan förberett ett regeringsbeslut med ett tydligt
uppdrag till FMV att teckna ett avtal med en annan innebörd.

Fru ordförande! På denna punkt vill jag inte utesluta att regeringen i det
läget hade övertagit ansvaret från FMV för förhandlingar med Volvo. Ett sådant
övertagande skedde 1991 i en avtalskonstruktion som visserligen var litet
annorlunda, men jag utesluter inte att regeringen hade övertagit
förhandlingarna.

Detta skulle ha varit sitsen om jag hade läst novemberbrevet. Därför blir
det litet hypotetiskt att svara på fru ordförandens fråga om vad som hade
gällt i början av januari. Det blir också hypotetiskt därför att jag inte fick
någon information. Ingen sökte mig vid det tillfället heller. Det var först
senare som jag fick kännedom om brevet och strukturavtalet.

Birgit Friggebo: Men Thage G Peterson har ju gjort en stor sak av att man
skulle ha informerat om just precis det konkreta företagsbeslutet. Vi har
varit överens om att all information av substans när det gäller flytt från
Arboga till Trollhättan fanns inom Regeringskansliet och Försvarsdepartementet
när regeringen fattade sitt beslut den 19 december. Volvos inriktningsbeslut
om att lägga ned i Arboga var beroende av de avtal man träffade med FMV. Det
avtalet var också beroende av regeringens beslut den 19 december. Min fråga
kvarstår: Vad hade blivit bättre för Arboga om Volvo i början av januari inför
sitt inriktningsbeslut hade informerat om det konkreta företagsbeslutet?

Thage G Peterson: Fru ordförande! Vi får skilja på två saker: FMV:s skrivelse
med vissa uppgifter fanns på departementet vid regeringsbeslutstillfället. Den
kom in i november, och där fanns vissa uppgifter. Men det fanns ingen uppgift
i någon skrivelse om någon konkret nedläggningsbeslut. Volvos
nedläggningsbeslut var alltså inte fattat då, och vi hade ingen information om
detta. Någon uppgift om ett nedläggningsbeslut kom aldrig till
Försvarsdepartementet från Volvo. Det är det intressanta. Den informationen om
det konkreta beslutet har alltså uteblivit från Volvo. Vad hade
försvarsministern och regeringen kunnat göra om vi hade fått läsa brevet? Jo,
då hade vi kunnat börja agera från november och framåt. Då hade situationen
kunnat bli annorlunda. Men jag kan inte bergfast säga att den hade blivit
annorlunda. Beslutat att lägga ned verkstaden i Arboga är nämligen inget
regeringsbeslut, utan ett företagsbeslut. Det är företaget som har fattat det
beslutet.

Birgit Friggebo: Jag förstår inte vad det över huvud taget har för betydelse
när informationen om det konkreta företagsbeslutet kom, eftersom hela
informationen om att man avser att flytta flygmotorunderhållet från Arboga och
koncentrera verksamheten till Trollhättan finns i underlagsmaterialet. Thage
Peterson säger visserligen att han inte kände till det. Men vad har det
konkreta företagsbeslutet över huvud taget med denna fråga att göra? Det
viktiga var väl att det fanns information hos regeringen och i Regeringskan-
sliet om att detta var konsekvenserna av det medgivande som man gav till FMV
att teckna avtal?

Thage G Peterson: Det är riktigt som fru ordföranden säger att någon
information om Volvos avsikter inte fanns hos den politiska ledningen. Den
hade stannat på tjänstemannanivå, som jag har sagt tidigare. Någon information
om ett konkret företagsbeslut fanns ju över huvud taget inte på
Försvarsdepartementet. Jag vet inte om det har kommit ens i dag. Det är jag
inte informerad om.

Om ledningen för ett företag kommer upp till regeringen och säger att
styrelsen avser att göra si och så nästa fredag, har ju regeringen att
antingen ta emot informationen och låta det bero eller ge företagsledningen
ett budskap där man vädjar till dem i olika frågor, eller också be att få
återkomma när man har tänkt igenom situationen. Då kan man återkomma med olika
förslag. Det var så jag levde åren som industriminister. Vissa försök
misslyckades, men andra försök lyckades mycket bra till följd av denna dialog
mellan regeringen och företaget i fråga.

Jag ber att få fästa fru ordförandens uppmärksamhet på Volvos agerande här.
Volvo försökte aldrig komma i direktkontakt med regeringen. Volvo tog inga
kontakter med statsråden. Vi har en uppgift från FMV:s ledning som jag tror
att statssekreteraren nämnde. FMV:s ledning sade att Volvo hela hösten
försökte lägga Arbogaproblemet i FMV:s knä. Sedan säger man att
försvarsbeslutet är orsaken till Volvos nedläggningsbeslut. Det är snarare
tvärtom. Försvarsbeslut 96 innebar en liten ljusning för Arboga. Där föll den
argumentationsgrunden.

Sedan gällde det helt plötsligt beslutet den 19 december. De säger att de
har informerat Rekke och Nygårds. Det nämndes här i KU att det var information
för att höja statssekreterarnas beredskap i stället för allmän information,
och den skulle var hemlig och fick inte yppas för någon. I nästa läge säger
man att Volvo själv återkommer om och när det blir aktuellt med förändringar.
Det var inte så rasande lätt, fru ordförande, för någon att få en substans i
den information som var mycket motstridig och svajig ifrån Volvoledningen.

Birgit Friggebo: Jag återkommer till vilken information som fanns på ett
tidigare stadium i Regeringskansliet.

Jag vill återigen ta upp frågan om vad det konkreta inriktningsbeslutet och
informationen om det direkt, personligen, till försvarsministern,
näringsministern eller arbetsmarknadsministern över huvud taget har för
betydelse för regeringens beslut. I Regeringskansliet fanns ju all information
om konse- kvenserna av medgivandet att teckna avtal.

Thage G Peterson: Nej, fru ordförande, det fanns ingen information i
Regeringskansliet om något konkret nedläggningsbeslut. Den informationen fick
aldrig regeringen. Jag är tveksam om regeringen har fått den ännu. Den
informationen kom aldrig. I FMV:s brev står ingenting om något konkret
nedläggningsbeslut. Men brevet från november, om jag hade fått läsa det, var
tillräckligt starkt för att jag då hade börjat att agera. Jag uppgav ju de
fyra vägarna som svar på fru ordförandens tidigare fråga.

Om jag hade fått information vid en ordinär uppvaktning, kanske tillsammans
med närings- och arbetmarknadsministrarna, inför Volvos slutliga beslut, hade
jag haft en chans att diskutera med Volvo om inte den civila verksamheten
kunde ha lämnats kvar eller om det fanns andra delar som Volvo kunde förlägga
till Arboga. Regeringen fick ju aldrig den möjligheten.

Birgit Friggebo: Men hur skulle Volvo kunna ha fattat ett konkret
företagsbeslut om de inte hade ett avtal med FMV? Det är ju grunden för
besluten om var flygunderhållet skall ligga någonstans. Hur är det möjligt?
Skall ett företag fatta konkreta företagsbeslut innan det över huvud taget har
några avtal som säkerställer ekonomin och annat för framtiden? Hur skall det i
så fall gå till?

Thage G Peterson: Det slutfördes ju förhandlingar mellan FMV och Volvo om
någonting som sedan visades sig vara ett omfattande strukturavtal. Så fort
Volvo hade fått FMV:s namnteckning på avtalet kunde de ju agera vidare. Det är
ställt bortom allt tvivel. Men i samma stund kan jag konstatera att Volvo har
använt olika grunder för att motivera detta beslut. Ett tag har det gällt
frågan att vi fick ett strukturavtal, i nästa ärende har det varit att det var
försvarsbeslutet från december som var orsaken. Jag menar att det inte alls
var så. Försvarsbeslutet i december var tvärtom en liten ljuspunkt för Arboga
genom att det blev 13 flygdivisioner och inte 12 som skulle underhållas.
Därför faller detta redan på det konstaterandet.

Jag känner inte riktigt till Volvos strategi när det gäller förspelet till
företagsbeslutet mer än vad som framgår av Wittlövs egna svar här i KU. Han
säger att man redan 1994 hade aktualiserat frågan om en flytt från Arboga till
Trollhättan. Det låg väl i luften. Det kom kanske inte som en överraskning för
många. De fackliga organisationerna och kommunen uppvaktade ju
näringsministern den 16 oktober, så de var i alla fall medvetna om att
någonting var på gång.

Birgit Friggebo: Du har sagt här tidigare att regeringen har medgivit FMV att
teckna ett underhållsavtal. Sedan har du sagt att regeringen inte har fattat
beslut om något strukturavtal. Då vill jag fråga dig vad det avtal som FMV har
tecknat i själva verket heter.

Thage G Peterson: Jag har regeringsbeslutet framför mig. Det har också KU:s
ledamöter. Det är från den 19 december. Det är en och en halv rad. Det står:
Regeringen medger att avtal tecknas för produktstöd till flygplansmotorerna RM
8 och RM 12.

Det var klart vid veckoberedningen och inför regeringsbeslutet att det inte
fanns någon dramatik i ärendet. Det var ett rent rutinärende. Det var fråga om
ett fortsatt flygplansunderhåll enligt den gamla modellen.

I januari månad fick vi reda på att det var ett strukturavtal. Jag vet inte
hur många delar det är, men det är ett omfattande avtal. Det går under
benämningen strukturavtal rörande hantering av vissa kostnader till följd av
minskat underhållsbehov för motor RM 8. Och det var regeringen helt ovetande
om.

Birgit Friggebo: Det är det som du kallar ett strukturavtal. Det heter alltså
att det är avtal mellan FMV och Volvo Aero rörande hantering av vissa
kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8.

Det är alltså ett underhållsavtal, eller hur?

Thage G Peterson: Det är ett helt nytt avtal, fru ordförande. Det är en helt
ny konstruktion där man går in på hur kostnader skall delas etc. Det är alltså
inte det traditionella underhållsavtalet som gällde och som jag utgår ifrån
att det var Anders Björck som slöt under sin tid. Det är detta JK nu tittar
på. Jag hänvisar till JK:s granskning när det gäller hela den här
avtalshistorien.

Birgit Friggebo: Men du säger att ni inte har medgivit något strukturavtal
utan ett avtal om underhåll. Det här avtalet heter ju just så - vissa
kostnader till följd av minskat underhållsbehov för motor RM 8. Det är ju
Viggenmotorerna.

Var du inte medveten om att det skulle bli ett minskat underhåll när det
gäller Viggendivisionerna i Arboga?

Thage G Peterson: Det avtal som FMV slöt var en nyhet för mig, för den
politiska ledningen och för regeringen. Vi utgick ifrån att det skulle vara
ett vanligt underhållsavtal enligt den gamla modellen, och regeringsbeslutet
är också utformat så. Det står ingenting i regeringsbeslutet om något
flyttstöd, och det står ingenting om orter - Arboga eller Trollhättan. Det är
bara ett rent bemyndigande att teckna ett fortsatt avtal. Det var helt klart.

Birgit Friggebo: Det här innebär ju att det som Thage Peterson kallar ett
strukturavtal är ett underhållsavtal. Det handlar om minskat underhåll för
Viggenmotorerna.

Thage G Peterson: Men det är ett annat avtal än vad regeringen beslutade om.
Men det får väl JK komma fram till sedan. Jag vill inte gå inte på den frågan.
Men jag vet vad regeringen avsåg och det måste jag tala om för KU.

Birgit Friggebo: Thage Peterson säger att det var ett uppdrag att teckna avtal
enligt den gamla modellen. Var framgår det någonstans?

Thage G Peterson: Det framgår inte ordagrant. Det brev som jag sedermera fick
läsa och som fanns på departementet är ju utförligt med en mängd olika
beskrivningar. Hade regeringen känt till brevet och velat ge ett godkännande
på alla dessa delar hade det varit ett ganska vittgående regeringsbeslut där
man i så fall hade måst nämna ortsdiskussionen, flyttstödet, pengar och mycket
mer. Ingenting av detta nämndes i regeringsbeslutet. Det utformades bara kort
och gott som ett fortsatt underhållsavtal.

Vid veckoberedningen ville jag försäkra mig om att det inte var någon
dramatik i detta ärende. Jag frågade uttryckligen, trots att jag vid den
veckoberedningen hade 45 eller 46 ärenden. Detta var ett av dessa 46 ärenden.
Jag ställde uttryckligen frågan och fick då till svar att detta var ett rent
rutinärende. Det gällde ett fortsatt underhåll av motorerna.

Både fru ordföranden och Anders Björck har ju erfarenheter av
veckoberedningar och hur de går till. Man kan inte sitta och ha KU-förhör i
varje ärende. Det finns ingen möjlighet till det. Man måste lita på
tjänstemännen i sådana avseenden.

Birgit Friggebo: Du har själv i många sammanhang sagt att ni var helt klara
över situationen i försvarsindustrin. Arbogas problem kom inte som någon
överraskning för regeringen. Det har varit känt länge osv. Det här är ett
refererat från frågestunden i riksdagen den 30 januari.

I början av september informerade Lars Rekke dig om att företagsledningen
hade pekat på att det fanns svårigheter och att det kunde bli problem i
Arboga. Ni hade ingen fördjupad diskussion om det. Jag tolkar det så att du
var väl insatt i problematiken när det gällde underhållet av motorerna och
Arbogas bekymmer och att du alltså redan i början av september förstod vad det
handlade om.

Thage G Peterson: Regeringen kände naturligtvis rent allmänt till tillståndet
i försvarsindustrin. Jag som var gammal industriminister gjorde det t.o.m.
mycket väl. När jag kom till Försvarsdepartementet konstaterade jag att jag
som industriminister hade besökt alla de företag som fanns i skriften om
svensk försvarsindustri. Jag hade varit ute på golvet och gått igenom alla
dessa företag.

Arbogaverkstädernas framtid hade varit föremål för uppvaktningar, bl.a. från
kommunen och facken, på Näringsdepartementet under hösten. Problemen var
knappast någon nyhet för någon. Alla berörda visste ju att Viggen skulle utgå
ur det svenska flygvapnet. Beslutet om att JAS 39 Gripen skulle ersätta Viggen
fattades ju för övrigt redan 1981/82. Jag kommer ihåg den diskussionen mycket
väl. Sedan beslutade Volvo någon gång 1993-1994 - Anders Björck kan säker ange
exakt när det var - att underhållet av JAS-motorerna skulle ske i Trollhättan.

Volvo har sedan inte informerat berörda statsråd om att de tänkte lägga ned
i Arboga. Jag vill understryka detta. Det hänger också samman med att de inte
varnade statsråden om situationen i Arboga. Jag har flera gånger framhållit
att brevet inte visades för den politiska ledningen. Av brevet framgick inte
heller att Volvos styrelse skulle fatta beslut om flyttningen från Arboga.

Under arbetet med försvarsbeslutet hade jag och statssekreteraren vid flera
tillfällen mött industriföreträdare som i allmänna ordalag hade talat om vilka
stora omställningskonsekvenser det skulle bli om försvarsbudgeten minskades
med 10 %. Jag har mött fler än en på Arlanda flygplats som försökt skrämma upp
mig och sagt att om vi genomförde detta skulle så och så många personer bli
arbetslösa. Jag levde med detta. Men det är de faktiska besluten som är
avgörande, inte allmänna ordalag.

Jag har också redovisat för KU hur en information om företagsnedläggelser
bör gå till. Rätt departement för sådan information är alltså
Näringsdepartementet och Arbetsmarknadsdepartementet.

Om då regeringen visste om läget rent allmänt i försvarsindustrin, som fru
ordföranden säger, och om jag var medveten om att flygmotorunderhållet i
Arboga var hotat efter dessa förändringar i flygvapnet, varför gjorde då
regeringen ingenting?

På det vill jag svara följande: Naturligtvis kände regeringen till att det
militära flygunderhållet förr eller senare kommer att fasas ut när JAS
ersätter Viggen. JAS-motorerna skulle ju underhållas i Trollhättan, inte i
Arboga. Det kan vara värt att notera att Volvo faktiskt har haft som en egen
målsättning att det civila motorunderhållet skall kunna öka så pass mycket att
det skulle gå att rädda kvar verksamheten i Arboga. Den informationen fick jag
faktiskt redan som industriminister, eftersom man tänkte långsiktigt i Volvo.
Jag tillbringade en kväll med Volvoledningen. Jag tror att det var Gunnar L.
Johansson på Volvo Flygmotor som vid det tillfället sade att man måste rädda
Arboga med civil produktion eller genom att JAS-maskinen får underhållas där.

Nu har Volvo fattat sitt beslut. Jag har sagt att om jag hade fått chansen
att läsa brevet, hade jag kunnat agera. Jag fick inte den möjligheten. Det har
sagts att riksdagsbeslutet 1996 var den utlösande faktorn. Det var det inte
alls. Det beslutet kan inte ha haft någon negativ betydelse för Arboga, utan
tvärtom en liten positiv betydelse. Inriktningsbeslutet i försvarsbeslut 95
var ju faktiskt 12 flygdivisioner, men beslutet 1996 innebar 13
flygdivisioner. Jag kan inte säga att det skulle vara en avgörande dramatisk
förändring för Arboga, men det innebar ändå en viss ljus förändring, tvärtemot
vad Volvoledningen har sagt. Man kan alltså inte använda försvarsbeslut 96 som
argument för nedläggningsbeslutet i Arboga.

Det här var den allmänna bakgrunden till att det inte fanns utrymme för
något konkret hanterande efter den allmänna information som det var fråga om.
Det går ofta till så att industrin och företagen talar om för regeringen vilka
svårigheter de har. Det kan vara svårigheter att få EU-stöd, för att få pengar
till det ena och det andra osv. Detta gör man för att få fördelar eller för
att skrämma upp regeringen. När det inte lyckas kommer de fram till ett
slutligt beslut. I nio fall av tio blir det inget beslut, utan man knåpar
vidare. Jag har förstått att försvarsindustrin i stort sett är nöjd med
försvarsbeslut 96. Nu möter jag bara nöjda direktörer i försvarsindustrin som
tycker att det har blivit ett ganska hyggligt beslut.

Birgit Friggebo: Min erfarenhet som statsråd är att en av de viktigaste
uppgifterna är att sköta samordningen. Man träffar väldigt mycket folk från
organisationer och företag och sina kolleger på andra departement medan
tjänstemännen sitter på sina enheter och är inriktade på sina sektorer. Det
gör ju att en av statsrådens viktigaste uppgifter just är att göra en
koordination mellan olika signaler och informationer som man får.

Det är alltså uppenbart att flera i regeringen har varit mycket väl
informerade om att fanns risk för att flygunderhållet i Arboga kraftigt skulle
gå ned, och det gäller framför allt volymerna. Det handlade alltså om ett nytt
treårigt avtal mitt i ett försvarsbeslut som var mycket turbulent. Det var
mycket diskussioner om nedläggningar. Den här koordinationsförmågan fungerade
uppenbarligen inte hos den politiska ledningen i denna fråga.

Thage G Peterson: Jag håller med fru ordföranden i beskrivningen av hur
viktigt det är med samordning och kontakter. Men jag vill tillbakavisa
slutsatsen att det inte fungerade i det här ärendet. Det är klart att
regeringen och dess ledamöter vid luncher främst pratar om problem man har
mött ute på orter och vid företagsbesök. Det är mycket viktigt.

Vi på Försvarsdepartementet var också mycket noga med att informera två
andra departement om våra diskussioner. Vi hade en sittning den 10 januari,
jag har också klockslaget om fru ordföranden önskar det, där vi gick igenom
vad det kan bli för konsekvenser om det blir besparingar på olika nivåer. I
min kamp med finansministern använde jag också företagarnas hotspråk. Jag
accepterade en besparing på 4 miljarder, men det fanns ju starka krafter som
ville spara 8 miljarder. Då sade jag att 8 miljarder skulle betyda att
följande förband får stryka på foten. Det betyder mindre beställningar till
Bofors, Örnsköldsvik och Karlskrona. Det har jag ju själv levt med och använt
som argument för att få kollegerna att tänka till ännu mer. Jag är inte beredd
att säga att detta inte fungerade.

Därför vill jag återigen återföra till Volvo. Hade vi fått tydligare
signaler från Volvo att man avsåg att flytta verksamheten i Arboga och blivit
orienterade om att ett flyttningsbeslut var nära förestående, hade vi
naturligtvis agerat.

Birgit Friggebo: Ägde den här diskussionen om olika konsekvenser rum i
februari 1996?

Thage G Peterson: Den 10 januari gick jag tillsammans med mina medarbetare på
Försvarsdepartementet igenom arbetet inför försvarspropositionen. Då var Lars
Rekke ny statssekreterare. Det var den 10 januari 1996.

Vi fick försvarsbeslut 1 i december, och arbetsmyra som jag är använde jag
en del av julhelgen för att starta arbetet med försvarsproposition nr 2, som
sedan kom i december 1996. Den 10 januari gick vi igenom den svenska
försvarsindustrin. Vi diskuterade rollfördelningen mellan
Försvarsdepartementet och Närings- och Arbetsmarknadsdepartementen.
Statssekreteraren skulle hålla kontakten med dem. Efter hand meddelades de
orter som vi skulle komma att föra in i diskussionen på Försvarsdepartementet.
De skulle bli aktuella när överbefälhavaren hade lagt sin försvarsmaktsplan i
början av mars. Det var alltså mycket väl förberett hur det ena och det andra
gick till.

Birgit Friggebo: Du sade tidigare att om du hade fått information inför det
här regeringsbeslutet hade du kontaktat Näringsdepartementet och
Arbetsmarknadsdepartementet. Det finns ett arbetsmaterial från
Arbetsmarknadsdepartementet som är daterat den 31 maj 1996. Det heter:
Regionalpolitisk analys och bedömning av elva orter med försvarsindustri.

Där har man tittat på elva orter och tittat på konsekvenser. Man har något
som man kallar för problempoäng. Arboga kommer på fjärde plats av de elva när
det gäller problem. Det finns en tabell i det här materialet som beskriver
analys av sysselsättningseffekter i vissa kommuner och arbetsmarknadsregioner
med försvarsindustri. Där står det: Direkt berörda arbetstillfällen i Arboga
minus 500 arbetstillfällen. Det skulle utgöra 7,9 % av arbetskraften i Arboga
och 2,5 % av arbetskraften i regionen. Är du informerad av
arbetsmarknadsministern om förekomsten av den här analysen?

Thage G Peterson: Låt mig först rätta till en sak om hur jag hade agerat om
jag hade fått läsa brevet. Jag hade alltså tagit kontakt med näringsministern
och arbetsmarknadsministern och frågat om de hade nåtts av detta budskap. I
kontakter med Volvo hade jag frågat om de hade informerat Arbetsmarknads- och
Näringsdepartementen. Det var för att hålla den rågång öppen mellan
försvarsfrågor och industrifrågor som jag hela tiden har hävdat som
försvarsminister.

Den handling som fru ordföranden nu nämnde är upprättad inom
Arbetsmarknadsdepartementets regionalpolitiska enhet och alltså inte på
Försvarsdepartementet. Jag har ögnat igenom den i dag på morgonen. Jag ser
inget dramatiskt eller nytt i handlingen. Jag hörde talas om den i ett TV-
inslag tidigare. Det var en medarbetare som heter Claes Åkerblom som var med i
TV som kommenterade den. Handlingen har tydligen inte kunnat lämnas ut
tidigare. Det har berott på att juristerna på Näringsdepartementet har
betraktat den som en intern arbetshandling. Både Friggebo och Björck vet ju om
att det är så man gör.

För min egen del tillstyrkte jag klart i dag på morgonen att den här
handlingen skulle lämnas ut till KU. Eftersom det här är
Arbetsmarknadsdepartementets handling och inte Försvarsdepartementets vill jag
inte närmare gå in på den. Det var ingen handling som påverkade
försvarsbeslutet eller vårt försvarspolitiska arbete.

Birgit Friggebo: Men det här handlar ju om att försöka se vilken information
som fanns i Regeringskansliet innan regeringen fattade ett kollektivt beslut
att medge FMV att skriva ett avtal. Där har vi varit överens om att det
egentligen fanns full information. Det var inte bara den tjänsteman som Thage
G Peterson nu har pekat ut som syndabock som hade den informationen. Den fanns
ju uppenbarligen spridd runt om i Regeringskansliet, inklusive
Arbetsmarknadsdepartementet, vars chef ju har sagt att allting slog ner som en
blixt från klar himmel. Här finns ett papper från maj 1996 som visar att det
skulle bli minus 500 arbetstillfällen i Arboga och att det är den fjärde
värsta orten i Sverige av elva som har försvarsindustri.

Det är fortfarande väldigt svårt att förstå att den sammantagna
informationen på flera departement och hos flera statsråd över huvud taget
inte påverkade det beslut som regeringen fattade.

Thage G Peterson: Jag har inte pekat ut Claes Åkerblom som syndabock. Jag har
pekat ut honom som författare till handlingen. Det är en väldigt stor
skillnad. Handlingen är inte upprättad på Försvarsdepartementet utan på det
dåvarande Arbetsmarknadsdepartementet som Näringsdepartementet sedan har tagit
över. Rent formellt är det inte jag som skall svara på den frågan. Jag kan
tillägga att denna handling inte har påverkat försvarsbeslutet eller
försvarspropositionen.

Sedan vill jag fästa fru ordförandens uppmärksamhet på en annan sak. I
försvarspropositionen, som riksdagen behandlade och godkände, finns det på s.
159 en mycket klar skrivning om att strukturförändringar i industrin är
industrins sak och att man skall bemöta arbetsmarknadskonsekvenser och
konsekvenser i övrigt med hjälp av arbetsmarknadspolitik och regionalpolitik.
Jag var alltså oerhört noggrann med att hålla rågången öppen mellan
försvarspolitik å ena sidan och arbetsmarknads- och näringspolitik å den andra
sidan. Det underrättades riksdagen om i propositionen, och riksdagen har
ställt sig bakom detta.

Jag kan varken ta ansvar för eller kommentera en handling som har upprättats
på ett annat departement. Det är ett arbetsmaterial. Jag vill säga en sak till
KU:s ledamöter: Om ni visste hur många promemorior och handlingar som skrivs i
Regeringskansliet. KU skulle inte få ha vare sig semester eller julledighet,
utan ni skulle få sitta och granska dessa promemorior från morgon till kväll.

Birgit Friggebo: Lars Rekke sade när han var här att om den svenska
försvarsmakten är den enda kunden, är det självklart att Försvarsmakten får
betala alla kostnader som är förenade med produktionen om man tycker att det
är värt priset. Om någon strukturbetingad åtgärd genomförs kommer den
kostnaden förr eller senare på räkningen. Det kan inte vara någon nyhet - så
är det bara.

Delar du den uppfattningen?

Thage G Peterson: Ja, det gör jag. Jag tror att jag har medhåll från Anders
Björck på den punkten. Om FMV inte hade slutit strukturavtalet, om FMV inte
hade gett sig in på flyttstöd, hade FMV fått betala ett högre styckepris för
motorunderhållet i stället. Det kan jag tycka hade varit bättre. Det hade
varit renare. Möjligen hade det varit dyrare, det vet jag inte något om. Men
då hade vi inte fått en diskussion om att staten hjälper till att flytta jobb
från Arboga till Trollhättan. Jag och Rekke är fullkomligt överens på den här
punkten. Företaget måste ju ha betalt för sina kostnader. Företaget måste
kunna ge en hög kvalitet på underhållet. FMV:s uppgift är att få ett bra avtal
till hög kvalitet och till lägsta pris. Hade man inte slutit det nya
strukturavtalet hade det blivit ett dyrare underhållsavtal. Det är helt
säkert.

Birgit Friggebo: Hur man än vrider och vänder sig får alltså skattebetalarna
förr eller senare betala strukturförändringar på grund av minskade volymer av
underhållet.

Thage G Peterson: Dess värre är det nog så, ja.

Birgit Friggebo: Varför då denna oerhörda upphetsning från förre
försvarsministern? Han börjar tala om att det är orimligt att FMV skall
använda skattepengar för en flyttning som gör 550 personer arbetslösa. FMV får
självt skrapa ihop pengarna om det visar sig vara nödvändigt på grund av
avtalet med Volvo. Vad du nu säger visar ju att du inser att förr eller senare
kommer strukturkostnaderna att betalas. Då är det bara en taktisk fråga att
medborgarna inte skall förstå att det finns en uppdelning på de olika
kostnaderna som gör det hela tydligare.

Thage G Peterson: Jag vet inte om jag ensam svarar för upphetsningen. Den som
har följt debatten under senare tid, där jag har legat mycket lågt och inte
deltagit, kan nog inte dela det som fru ordföranden nu säger. Upphetsningen
har kommit från många andra håll.

Däremot vill jag gärna att det skall vara klara besked och raka rör. Jag
tror att det är bättre att berätta för människor vad saker och ting kostar än
att delta i beräkningar där det är svårare att förklara för medborgarna. I det
här fallet innebar dessutom strukturavtalet enligt uppgift - jag säger enligt
uppgift, för jag har inte läst avtalet och inväntar JK - att man fått betala
för att flytta jobb. Därmed kom den frågan, om Arboga, också in. Sedan var det
ett hemlighetsmakeri från Volvos sida som jag har väldigt svårt att förstå,
oerhört svårt att förstå. Man lämnade en viss information till
statssekreterare Nygårds och Rekke, men sade: Ni måste hålla det hemligt,
förtroligt. Ni får inte tala om det för någon.

Birgit Friggebo: Så sade man inte. Jag tycker kanske inte att vi skall
recensera andra.

Thage G Peterson: Det har ett visst intresse. Jag tror att det på Sahlbergs
fråga till Wittlöv sades att inte ens Arbogaledningen fick veta någonting. De
hade julfest i glädje utan att känna till vilket beslut man hade fattat i
Trollhättan. Det var inte så vackert.

Birgit Friggebo: Men själv tycker Thage Peterson att det är bra om staten
ägnar sig åt hemlighetsmakeri och försöker dölja flyttkostnader i
styckepriset?

Thage G Peterson: Nu förstår jag inte ordförandens påstående. Det är alldeles
precis tvärtom. Jag vill ha det öppet. Det hade varit bättre om man hade fått
betala ett högre styckepris, än att så att säga dölja det i ett avtal. Men vi
får se vad JK kommer att säga. För mig är det tvärtemot fru ordförandens
sammanfattning.

Birgit Friggebo: Har man ett särskilt avtal där man talar om flyttkostnader
och strukturkostnader vet man ju precis vilka effekterna av det blir. Har man
ett särskilt avtal där man tar med löpande priser, styckepriser som är normala
på marknaden, blir det väl öppnare och tydligare än om man försöker dölja det
i styckepriset?

Thage G Peterson: Men fru ordföranden vet ju att det mesta där är
hemligstämplat. Åren som industriminister har lärt mig att så fort en uppgift
kommer från ett företag begär man alltid företagssekretess på den. Då får
ingenting lämnas ut. Hade det varit ett öppet underhållsavtal där man öppet
redovisar styckepriset är jag inte säker på - det vill jag gärna ha sagt - att
det hade blivit billigare. Det är möjligt att strukturavtalet, den här
lösningen, är billigare. Det vet jag ingenting om. Jag har i varje fall läst i
tidningarna att det ingår strukturkostnader och flyttkostnader. Det kan man
diskutera. Det får bli en efterdebatt när JK väl har kommit med sin utredning.
Jag vet att de fackliga organisationerna har mycket synpunkter på just detta.

Birgit Friggebo: Så över till den s.k. organiserade kampanjen. Nu har vi här
fått höra att de där orden inte har använts osv. Jag skulle vilja fråga: Vad
handlade hela den där cirkusen om egentligen? Hur vill Thage Peterson i dag
beskriva vad det handlade om? Jag skall inte använda något ordval. Då får man
ju inte något svar på sina frågor.

Thage G Peterson: Jodå, jag vill gärna svara på allt. Det är nog ingen som kan
beskylla mig för att vara kort i svaren. Jag har nog velat svara på alla
frågor. Jag sitter gärna kvar här i kväll för att svara på frågor. Jag vill
inte ha ord om mig att jag inte svarar på frågor.

Som jag sade i mitt svar till Anders Björck förstod jag till slut inte vad
debatten handlade om. I varje fall tyckte jag att det inte rörde mig. Det
handlade om uttryck som jag inte hade använt. Det räcker för mig att säga
detta. Det liksom bara rullade på. Jag kunde bara vara åskådare. Efter hand
får vi uppleva - det har gällt både Anders Björck, Birgit Friggebo och mig
själv - att ibland rullar en diskussion bara på. Jag förstod till slut inte
vad det hela rörde sig om. Det var - det har jag läst efteråt - en massa
oförskämda ledare som skrevs i tidningarna. De ledarna har jag klistrat upp
och dem skall jag skriva om i mina memoarer, men inte förr.

Birgit Friggebo: Men det var väl ändå uppenbart att Thage Peterson var
irriterad över någonting. Vad var Thage Peterson irriterad över?

Thage G Peterson: Likt den avgående presidenten Eisenhower tyckte jag att jag
kunde gå till historien genom att varna för det försvarsindustriella komplexet
- som finns också i Sverige, det garanterar jag Friggebo - och för att inte
blanda ihop sina roller. En representant för ett liberalt parti borde ju i
stället hylla mig för att jag vågade sticka ut huvudet och säga att i regel
går personer igen i de olika delarna. Två och ett halvt år som
försvarsminister har ändå lärt mig en del. Jag har gjort en hel del
iakttagelser. Den debatten försvann. Den startade aldrig, utan det startade en
debatt om konspiration. Vem som har kommit på det ordet vet jag fortfarande
inte. Det har gjorts vissa uppriktiga försök att kartlägga detta, men jag har
inte förstått det än. Det kommer nog någon doktorsavhandling på den här
punkten så småningom.

Birgit Friggebo: Jag vet nog vad kampanjer och annat kan innebära. Jag har
jobbat för eller emot bostadsmaffian en gång i tiden.

Det här ledde ju till att överbefälhavaren kände sig tvingad att gå till
statsministern och begära en förtroendeförklaring. Det är något mycket
ovanligt i vårt land och kanske också i andra länder, inte minst när det rör
en så mycket central och viktig post som just överbefälhavarens. Så det kan ju
inte ha varit en liten västanfläkt som bara blåste förbi. Det kända referatet
i TV 4 har här lästs upp gång på gång. Men eftersom Thage Peterson förnekar
att han använde orden organiserad kampanj - det har vi förstått - får vi väl
ta ett annat referat:

Regeringen är fullt klar på en sak, att det gäller inte bara Arboga, utan nu
gäller det angrepp på den socialdemokratiska försvarspolitiken. Man förlorade
processen inför försvarsbeslutet och nu vill man ta revansch. Nu går man till
våldsamt angrepp, samlat angrepp, mot regeringens försvarspolitik. Det måste
vara någon här som samlar ihop någonting.

Sedan frågar Gummesson om försvaret, ÖB och FMV - alltså statliga
myndigheter - har en organiserad kampanj. Då svarar Thage Peterson med de
berömda orden: Ja.

Hur vill Thage Peterson beskriva det här i dag? Vad var det som var på gång?

Thage G Peterson: Först tycker jag att fru ordföranden skall fråga ÖB själv om
varför han gick till statsministern. Det kan jag inte svara på. Vad jag
däremot vet är att statsministern gav dubbla lojalitetsförklaringar. Han gav
en lojalitetsförklaring för överbefälhavaren och han gav en mycket stark
lojalitetsförklaring för mig. Det finns och går inte att bortdiskutera.

Jag vet också att överbefälhavaren svarade på frågor och kommenterade orden
organiserad kampanj och konspiration, alltså ord som jag inte hade använt.

Jag kan bara tillägga en sak, eftersom vi nu kommer in på den politiska
frågan. Det här är ju inte någon konstitutionell fråga, fru ordförande, utan
en politisk fråga som egentligen borde avgöras i en valdiskussion och inte i
en KU-utfrågning. Som sagt, jag svarar gärna på frågor.

Jag vill säga att livet har lärt mig att det ibland blossar upp debatter
kring ordval. Jag tror att jag också, i likhet med fru ordföranden, ibland har
uttryckt mig litet klumpigt. Det var faktiskt för fru ordföranden jag slogs,
för att inte fru ordförandens uttryck om kosovoalbanerna skulle innebära en
prickning. Fru ordföranden läser upp texter från olika urklipp. Jag har här
vad fru ordföranden sade om kosovoalbanerna. Jag skall inte läsa upp det. Men
om någon vill skall jag göra det. Jag tycker att ett statsråd i utsatta
intervjusituationer ibland måste få använda ett och annat ordval, utan att det
skall hamna hos konstitutionsutskottet. Den linjen förde jag när jag var KU:s
ordförande. Det är extra tråkigt, tycker jag, när ord som konspiration,
sammansvärjning och allt som har sagts läggs i min mun. Men vad skall jag göra
åt det? Jag har inte använt uttrycken, och jag har inte heller möjlighet att
slå tillbaka på bred front.

Det är litet en fråga, fru ordförande, om generositet. Kräver man av alla
politiker att de måste uttrycka sig exakt enligt Svenska akademiens ordbok,
som man måste ha i fickan eller väskan, blir livet outhärdligt och
rekryteringen till politiska uppdrag väldigt svår. I en demokrati är debatten
det mest fina. Men då får vi också finna oss i ett och annat övertramp. Fru
ordföranden gjorde ett övertramp som jag slogs för att fria henne för. Jag har
gjort övertramp i efterdiskussionen till Sälen. Det erkände jag i riksdagen,
och det kan jag gott erkänna också i konstitutionsutskottet.

Birgit Friggebo: Jag tror att mycket av det politiska livet skulle tjäna på en
större generositet. Men då tror jag också att det krävs att man har en viss
ödmjukhet. Thage Peterson kommer dragandes med gamla granskningar i
konstitutionsutskottet. Jag bad om ursäkt timmen efter det att jag hade gjort
det uttalandet. Det tror jag kanske bidrog till att jag heller inte blev
prickad av konstitutionsutskottet. Men ÖB satt och väntade när frågestunden
var i kammaren den 30 januari på att få något slags förklaring till hela den
här affären som hade blossat upp - på något slags ursäkt eller ödmjukhet. Han
fick inte det och tvingades gå till statsministern.

Detta är inte en fråga som är intern för regeringen. Det har mycket stort
allmänt intresse om en generaldirektör eller en ledare för en stor myndighet
för första gången i historien tvingas gå förbi sitt eget statsråd och begära
förtroende hos statsministern. Men det tycks vara helt omöjligt att ens i dag,
två och halv månad efteråt, få någon som helst uppfattning om vad Thage
Peterson var irriterad över, vad det egentligen var. För att använda hans egna
ord: Man vill ta revansch, nu går man till våldsamt angrepp, samlat angrepp,
mot regeringens försvarspolitik.

Thage G Peterson: Jag måste få kommentera detta. Det är en oerhörd skillnad
mellan mitt uttalande och fru Friggebos uttalande. Jag beskylldes för
uttalanden som jag inte hade gjort. Jag har aldrig sagt organiserad kampanj
och aldrig konspiration. Men fru Friggebo sade faktiskt: Uppenbarligen finns
det någon tradition eller någonting annat som gör att de - dvs.
kosovoalbanerna - är mer benägna att snatta, stjäla cyklar och tvätt än andra
flyktinggrupper. Det sade fru Friggebo. Men jag sade icke det andra. Däri
ligger skillnaden. Den är avsevärd.

Så frågan om man skall be om ursäkt eller inte. Jag har faktiskt i min väska
väldigt många tidningsurklipp där man hävdar att det inte är försvarsministern
som borde ha bett om ursäkt, utan ÖB som borde ha bett försvarsministern om
ursäkt för att ha polemiserat med ord som han inte har använt, nämligen orden
konspiration och organiserad kampanj. Men jag har inte gjort någon sak av
detta. Jag vill ge ÖB samma möjlighet att ibland göra förhastade kommentarer
som både jag och fru Friggebo har gjort i olika sammanhang. Jag tycker att den
här diskussionen nu har förts till en nivå där vi inte frågar konstitutionellt
utan grälar politiskt.

Birgit Friggebo: Dagens Nyheter skrev efter frågestunden i riksdagen att Thage
Peterson ägnade sig åt ett ovärdigt ordvrängeri. Det är egentligen det som vi
nu diskuterar. Hur hanterar man saker som går snett, missförstånd eller annat
sådant? Försöker man då att förklara det hela, göra det begripligt för
människor, eller försöker man att på alla sätt fly undan, peka ut fiender?

Jag kommer nu att sluta min frågeomgång, men jag kommer senare tillbaka till
det jag skulle vilja kalla för Thage Petersons rörmokeri och ordvrängeri. Det
är kanske mer inom den sfären som det här ligger.

Thage G Peterson: Det är betecknande att när fru ordföranden väljer en tidning
så är det Dagens Nyheter. Det är Birgit Friggebos husorgan. Men jag har ju
läst tidningar och har ganska många tidningsurklipp från tidningar som står på
min sida och inte har gjort sådana definitioner som fru Friggebo nu går till
DN för att ta fram. Jag skulle vilja varna för tron att det som står i en
huvudstadstidning är det som gäller för landet. Jag har mött oerhört mycket
förståelse när jag har varit på möten för att jag har hävdat demokratin också
i försvarssammanhang. Jag måste säga att det är viktigare för mig som
socialdemokrat att jag möter respekt ute hos vanligt folk, hos elever på Åker
Runö, som tycker att de har en försvarsminister som har vågat säga ifrån. Det
är viktigare för mig än vad som står på Dagens Nyheters eller Svenska
Dagbladets ledarsida. Detta är igen den politiska kommentaren. För mig har det
varit väldigt betydelsefullt att jag har haft ett så starkt stöd i mitt eget
parti. Jag har haft starkt stöd i centerkretsar, det vet jag, men också hos
många andra som inte skildras i storstadspressen. Om man tror att allt som
exempelvis står på DN:s ledarsida är lag och det rätta har man kommit väldigt
fel i terrängen, fru ordförande.

Birgit Friggebo: Jag kan ta tillbaka det och stå för den formuleringen själv.
Det intressanta är att Thage Peterson nu säger att han har fått mycket
uppskattning för att han vågar säga ifrån. Då är frågan, som jag har försökt
få fram: Om vad? Vari bestod detta samlade angrepp? Vad är det för något?
Thage Peterson säger: Jag har sagt ifrån. Om vad? Vi får inte något svar på
den frågan.

Thage G Peterson: Jodå, fru ordförande. Jag har svarat på Anders Björcks
fråga. Jag har sagt ifrån. Det är de demokratiska institutionernas rätt att
spara på försvaret. De har rätten att avgöra var regementen skall ligga
någonstans, dvs. rätten att avgöra försvarets organisationsplan. Tvärtemot vad
många hävdade, nämligen att jag inte fick ändra ett kommatecken i
försvarsmaktsplanen, gjorde jag det därför att jag vill hävda riksdagens och
partiernas rätt. Jag hävdade länge och envist att det måste vara riksdagen och
dess partier som skall avgöra fördelningen mellan militärt och civilt och
mycket mer. Det var mot detta som jag mötte kritik. Det var samma ordval från
norr till söder, öster till väster. Jag skulle faktiskt kunna skriva en egen
doktorsavhandling om den kritik jag mötte. Jag vågade som försvarsminister
faktiskt säga att riksdagspartierna icke bara är ett stödkompani eller
trampkompani som skall acceptera det som högkvarteret, generalerna, säger.
Riksdagen måste också ha en chans att ha kontroll över det militära försvaret.
Det är oerhört viktigt i en demokrati. Om inte fru ordföranden står bakom de
principerna har vi en avgrund oss emellan.

Pär-Axel Sahlberg: Jag hoppas att vi inte sliter ut statsrådet. Vi har hört
frågor under en timme och tre kvart. En del har faktiskt handlat om det som
var anmält till KU, nämligen händelseförlopp, beslut och uttalanden, även om
vi i slutet har ägnat oss mer åt ödmjukhet och ursäkter.

Jag skulle vilja gå tillbaka till själva beredningsfasen, som kanske är den
del som jag tycker att vi i någon mån har slarvat över så här långt i den här
delen av utfrågningen. Arne Wittlöv har tidigare, liksom också Birgit Friggebo
i dag, gjort stor sak av Volvos beslut den 7 januari. Det är naturligtvis en
nyckelfråga. Dessförinnan fanns det inget beslut. Men beredningen var ju
beroende av en lång rad frågor som låg före detta. Det har visat sig att man
på Volvo för ganska länge sedan var klar över att en neddragning skulle kunna
komma att bli aktuell när Viggenflygplanen efter hand togs ur drift. Det
skulle kunna komma att medföra en förändring. Det har vi hört, och vi har
också läst om det.

Vi vet också att under våren aktualiserade Volvo Aero frågan om flytt inför
förhandlingarna med FMV. Vi vet att under hela hösten förhandlade Volvo och
FMV om det avtal som nu finns, som bl.a. innehöll den del som rör flytten och
som går under olika rubriker. Jag skall komma tillbaka till det.

Min fråga till statsrådet är: I vilket skede hade det varit rimligt att
Volvo hade informerat något lämpligt departement i den här frågan?

Thage G Peterson: Om jag svarar så här: Eftersom direktör Wittlöv hade
information från talarstolen till försvarsberedningens ledamöter den 24 april
- även om det var en allmän information - hade det varit lämpligt av Volvo att
ganska snabbt därefter komma upp för att ge en information till
statssekreteraren i ordnade former eller till statsrådet. Så redan i april, då
vi för första gången fick reda på att Volvo började tänka i olika banor, borde
de ha kommit. De kom inte.

Pär-Axel Sahlberg: Det stämmer ju rätt väl med när man flaggade upp frågan i
förhandlingar med FMV. Men det visar också att Volvo hade en ganska god
beredskap för de förändringar som olika beslut kom att innebära. I det här
fallet kanske man kan säga att det är JAS-beslutet som fört fram det här. Man
hade självfallet också en diskussion kring försvarsbeslutet. Hur såg
motsvarande beredskap ut i Försvarsdepartementet och i övrigt i
Regeringskansliet för den här typen av konsekvenser, som skulle kunna komma
att följa av de JAS-beslut som nu höll på att genomföras och även av
försvarsbeslutet i december 1996?

Thage G Peterson: På Försvarsdepartementet var vi väl förberedda. Jag sade på
fru ordförandens fråga att jag den 10 januari hade en genomgång med
statssekreteraren och mina medarbetare om försvarspropositionen. Jag
informerade även om den underhandsinformation jag hade fått av
överbefälhavaren på olika frågor. Han kom ju sedan den 4 mars och lämnade sin
för- svarsmaktsplan. Då var jag också angelägen, den 10 januari, om att vi
skulle förmedla löpande information till de andra departementen som var
berörda. Det var Arbetsmarknads- och Näringsdepartementen. Lars Rekke fick som
statssekreterare uppgiften att sköta informationen. Jag bad honom också att
han skulle nämna de olika orter som efter hand fördes in i diskussionen. Men
jag kan inte svara på vilken beredskap man sedan hade på de departementen. För
mig var det väsentligt att få en ordentlig genomgång av vad som behövdes inför
försvarspropositionen. Jag hade en stark rågång mellan försvarsfrågor och
industri-, regional- och sysselsättningspolitik. Mitt område var
försvarspolitiken. Jag ville ha så mycket pengar som möjligt till
organisationen och till den nya tekniken. Försvarsberedningen hade pekat ut
fem teknikområden där vi måste behålla kompetensen. Vi lyckades också avdela
mycket pengar till detta.

Så på Försvarsdepartementet var vi väl förberedda. Vi hade ett väl
organiserat arbete. Hur det var på de andra departementen vet jag inte, men de
fick löpande information av oss.

Pär-Axel Sahlberg: Då har vi enligt statsrådets uppfattning en mycket god
beredskap dels från Volvos sida, dels från regeringens sida. När det gäller
den kontakt som fanns däremellan har vi fått ganska väl klarlagt och kartlagt
vad den innebar, när och på vilken nivå den skedde och vilken eventuell
hemligstämpel som informationen hade.

Men det fanns ju en öppen kanal hela vägen till det som Volvo möjligen
skulle kunna uppfatta som en kontakt med statsmakterna i någon sorts vid
mening. Det var i den förhandling som pågick med FMV. Tror du att Volvo
uppfattade att den information som man då gav och delade med FMV också kunde
uppfattas som en information in i regeringen och Försvarsdepartementet?

Thage G Peterson: Jag utesluter inte att Volvo hade den uppfattningen. Därför
uttalade jag också här att hade jag fått läsa brevet hade vi omedelbart
meddelat Försvarsmakten och FMV att det inte är deras uppgift att ta emot och
förmedla företagsinformation om företagsnedläggelse till regeringen. Det är
inte myndigheternas uppgift att vara budbärare åt industrin, utan industrin
måste ha en direktkontakt med departementen.

Det andra jag vill upprepa är att jag har litet svårt att förstå Volvo,
eftersom direktör Wittlöv är en erfaren företagsledare. Han visste mycket väl
hur arbetsfördelningen i Regeringskansliet är. Han deltog också i den träff
jag hade med Försvarsindustriföreningens styrelse den 19 september 1995, där
jag klart meddelade Försvarsindustriföreningens styrelse vilka departement de
hade att gå till. Vid det sammanträdet var för övrigt statssekreterare Nygårds
med och också representanter för UD/H eftersom det gäller exportfrågor och
mycket mer. Jag ville vara den som öppnade upp gentemot försvarsindustrin, men
markerade oerhört tydligt vilka de olika rollerna var.

Som svar på frågan måste jag säga att jag inte kan utesluta att Volvo ville
använda Försvarsmakten och FMV för att föra in information i
Regeringskansliet. Men jag har litet svårt att förstå det, eftersom direktör
Wittlöv själv var en så erfaren industriledare. Han representerar också ett
företag, som jag nämnde, som var så oerhört noggrant med att informera åt rätt
håll. När jag var industriminister tog jag emot oerhört mycket information,
uppvaktningar och resor från försvarsindustrins sida. Det var jag som
industriminister som hade industrikontakterna. Volvo var kanske de som var
bäst på att informera om förändringar i verksamheten också inför slutliga
beslut. Därför känner jag inte riktigt igen Volvo om jag utgår från det här
ärendet.

Pär-Axel Sahlberg: Det här förvånar ju även oss en del. Volvos sätt att
hantera informationen även internt talar ju för att det var en mycket komplex
bild. Men det är inte det vi utreder. Vi utreder inte heller i vad mån FMV
kunde uppfattas som regeringen. Däremot är det viktigt för oss att förstå hur
informationsflödet ändå kanske på något sätt har försökt att slå in i
departementet. Volvo lyckades inte och FMV hade kanske inte direkt ansvaret
för det. Men kan man ändå ställa frågan om det finns något att erinra mot hur
FMV hanterade det här? Skulle de under höstens förhandling mera tydligt i
någon riktning flaggat upp frågan mot t.ex. departementet?

Thage G Peterson: Jag kan inte svara på frågan i vilken mån man har flaggat
upp mot enheten och tjänstemännen. Däremot skedde det ingen uppflaggning mot
mig. Mot statssekreteraren skedde det vid ett tillfälle, jag tror det var den
3 eller 4 oktober, då statssekreteraren mer i förbifarten träffade en FMV-
tjänsteman och fick viss information. Jag tror inte ens att man satt vid ett
bord, utan man bara möttes i en korridor. Men tjänstemännen kan mycket väl ha
fått information av FMV. Jag förstod sedan av brevet, när jag väl fick läsa
det, att FMV hade mycket information, men jag fick aldrig någon påringning.
Jag besökte också FMV under den perioden, då vi hade många andra saker att
diskutera. Då satt vi runt bordet och det var ordnade förhållanden - men
ingenting nämndes om den här frågan.

Pär-Axel Sahlberg: Jag har väl inga kvalifikationer för att jobba på FMV. Men
om jag hade haft det, om jag hade suttit i förhandlingar med Volvo och i de
tekniska frågorna förhandlat med chefer och tekniker från Arboga och det
sedan, när vi gick över till själva strukturförhandlingen, kom nytt folk från
Trollhättan - då hade jag blivit litet förundrad över själva
informationsflödet. Jag kan ju inte instruktionen för FMV, men det hade då
naturligtvis ur mer allmän, mänsklig synpunkt funnits behov av att föra
informationen vidare. Sker det i andra sammanhang? Finns det sådana här öppna
kanaler som också slår in i den politiska sfären från FMV:s sida?

Thage G Peterson: Jag vill inte svara på den frågan av det skälet att jag inte
vet vilken information som tjänstemännen på departementet fick. Jag kan bara
säga att jag som statsråd inte fick några signaler från Försvarets
materielverk i något avseende när det gäller den här frågan.

Pär-Axel Sahlberg: Vi håller ju också på och värderar hur det här skulle ha
sett ut. Skulle FMV kunna ha haft ett ansvar för en litet tydligare politisk
flaggning i den här frågan?

Thage G Peterson: Nej, inget verk och ingen myndighet har ju till uppgift att
driva politik. I det här fallet fick FMV den 19 juni ett uppdrag om att bortse
från förordningen om offentlig upphandling och sluta detta fortsatta
underhållsavtal. Inom ramen för det har myndigheterna sina befogenheter, och
det var ju det som Lars Rekke svarade på. Jag tycker att han svarade helt
korrekt.

Pär-Axel Sahlberg: Sedan kommer frågan formellt in till departementet och
handläggs på vederbörlig avdelning. Då kommer den fråga som egentligen ligger
i botten på själva beredningsfrågan, nämligen vilka system man har för att
värdera de politiska, och i det här fallet också övriga, konsekvenserna av ett
förslag. Kan du säga något om vilka rutiner som fanns för att på det här
sättet värdera en sådan dokumentation som då kom in till departementet?

Thage G Peterson: Som jag svarade på en fråga: När ett ärende, ett brev eller
en framställan, kommer in går det till den enhet som handlägger frågan. Då
skall det enligt grundlagen beredas på ett sådant sätt att alla synpunkter och
aspekter kommer fram. Det finns i departementen en ganska noggrann procedur
för hur det skall gå till. Statsrådsberedningen har utverkat särskilda
beredningsanvisningar, och dessutom fanns det i Försvarsdepartementet
vedertagna principer om hur ärenden skulle beredas. Men sedan fann jag, när
jag väl fick reda på både det ena och det andra, att det hade gjorts misstag
på Försvarsdepartementet. Därmed har jag svarat på Anders Björcks fråga: Här
har det gjorts fel på Försvarsdepartementet, och de felen har inneburit att
statsrådet inte fick chans och möjlighet att agera.

Linjeorganisationen i ett departement är oerhört tydlig. Det finns en chef
för en enhet som har ansvaret, och enligt departementsförordningen har
huvudmannen, dvs. chefen för enheten, en föreskriven skyldighet att till
departementschefen och chefstjänstemännen anmäla frågor som är av principiell
betydelse eller annars av större vikt. Det står uttryckligen i
departementsförordningen. Det som skett här har inte, som jag ser det,
inneburit något konstitutionellt fel, och det strider inte heller mot
regeringsformen eller annan lagstiftning. Däremot har departementsförordningen
inte följts i det här avseendet. Då började vi genast se vilka åtgärder vi
måste vidta för att förhindra ett upprepande och för att få in den nya synen i
departementet.

Pär-Axel Sahlberg: Så gick då frågan till regeringsbeslut, och det här är
naturligtvis själva nyckeln i det här fallet. Regeringens beslut är det som du
har läst upp, och det ger klartecken för att teckna produktstöd. I själva
brödtexten hänvisas till att det kommit in en skrivelse, och så används det i
det här läget litet olyckliga ordet ?produktstödsavtal?. Avtalet har så att
säga inget förnamn, utan det heter bara avtal och inkluderar dels hela den
tekniska sidan, dels det som vi nu här har kommit att tala om som en
strukturfråga. Här har man inte använt den litet klurigare mening som finns i
ÖB:s följebrev till FMV:s skrivelse, där det talas om produktstödsavtal enligt
av Försvarets materielverk föreslagen inriktning. En nyckelfråga, kan man
säga, är just den här föreslagna inriktningen, då den lyfter upp och
aktualiserar FMV-handlingen.

Om man tittar mer generellt och principiellt på det här finner man att några
enstaka ord i ett sådant här läge plötsligt blir oerhört avgörande. Det är väl
närmast detta som JK skall tolka och beskriva, såvitt jag förstår. Men kan du
litet grand beskriva proceduren runt det här? Vi har hört att man fattade
besluten mest på muntlig basis, att det först efter hand kom fram
dokumentation för dem och att denna ordning nu är uppgraderad och förändrad.
Men här sker det faktiskt en politisk händelse när den här formuleringen
ändras, den formulering som sedan alltså blir föremål för regeringsbeslut. I
det här fallet har det varit mycket allvarligt med tanke på de konsekvenser
det har fått - även om man kan fundera över vilka konsekvenser det annars
skulle kunna ha fått, dvs. om man hade varit medveten om det här. Har du någon
synpunkt på att regeringsbeslutet faktiskt i det här avseendet har en
väsentligt annorlunda formulering än de underliggande handlingarna?

Thage G Peterson: Svaret är mycket enkelt. Det var ingen formulering som
ändrades, av det skälet att vi inte kände till ÖB:s och Försvarets
materielverks skrivelse och vad som stod däri. I regeringsbeslutets följebrev
är konceptet formulerat som ett fortsatt underhållsavtal på de här 1½ raderna
som jag nämner. Expeditionschefen visar mig vad som står på beredningslistan
inför regeringssammanträdet då det här dras inför statsrådet. Då står det om
ärendet: Avtal för produktstöd för flygplansmotorerna RM8 och RM12 får
tecknas. Det är därför som jag med kraft har kunnat säga att i
regeringsbeslutet står det ingenting om några orter, ingenting om kostnader,
ingenting om flyttstöd och ingenting om inriktningen av det beslut man hade
begärt från FMV:s sida. Det är ett oerhört viktigt påpekande, och det är detta
som Justitiekanslern nu får titta på.

En viktig fråga i sammanhanget är den nya rutinen på Försvarsdepartementet.
Den gamla rutinen från 1992 var att konceptet till beslutet som statsrådet
sedan skulle skriva på inte behövde företes för expeditionschefen eller för
statsrådet förrän några dagar efter beslutet. Jag tror att det står så här:
Konceptet till regeringsbeslutet bör föreligga så snart som möjligt efter
regeringssammanträdet. Koncept behöver dock inte finnas hos mig före
regeringssammanträdet. Detta är utfärdat av expeditionschefen Egerstedt den 30
juni 1992. Den expeditionschef jag har till höger om mig har nu ändrat på det
här. Från mitten av januari skall konceptet föreligga hos expeditionschefen
vid den förberedande beredningen och, naturligtvis, föreläggas statsrådet vid
veckoberedningen så att man har ytterligare en möjlig varningsklocka om det
skulle bli någonting sådant. Det här var också ett rutinärende. Jag övertog
rutinen; Anders Björck övertog den säkerligen från sin företrädare. Så har det
varit i Försvarsdepartementet. Men det är ändrat på den punkten nu.

Pär-Axel Sahlberg: Det välkomnar vi i hög grad när vi ser ett sådant här
exempel. Men det är en sak om man fattar ett beslut i enlighet med den
förberedelse som finns. I det här fallet kan dock beslutet tolkas som att man
inte gick på ÖB:s förslag, dvs. att avtalet inte hade den räckvidd som FMV
förmodade. Man skulle möjligen kunna kalla det för ett avslagsbeslut i en del.
Har ärendena i sådana lägen hanterats på ett annat sätt än när de så att säga
rullar igenom maskineriet?

Thage G Peterson: I detta ärende fanns det liksom ingenting att avslå,
eftersom tjänstemännen förteg att det fanns en särskild framställan. Här var
det bara ett beslut om ett fortsatt underhållsavtal och ingenting mer. Jag var
ovetande om att det fanns ett brev; jag var ovetande om att Försvarsmakten och
FMV hade framställt önskemål om inriktningen av beslutet och mycket mer. Den
delen kände vi inte till, och därför blev regeringsbeslutet utformat såsom det
blev, nämligen ett fortsatt underhållsavtal för de båda flygplansmotorerna. Om
brevet hade varit känt hade konceptet, enligt både min och expeditionschefens
uppfattning, sett helt annorlunda ut. Då hade det blivit ett annat
regeringsbeslut. Och framför allt, som jag sade i samband med en fråga här,
hade det blivit en annan händelseutveckling. Jag hade då nämligen börjat agera
den 21 november.

Pär-Axel Sahlberg: Jag har två avslutande frågor. Det har funnits en uppgift i
luften, och vi har även kunnat citera den ur Volvos koncernnämnds protokoll
från mars i år. Uppgiften har också förekommit i pressen. Så här står det i
protokollet - det är alltså Wittlöv som relaterar Volvofrågorna: Ett
kompletterande avtal gick till regeringen för beslut den 19 december 1996.
Thage G Peterson valde då att själv fatta beslut å regeringens vägnar utan
information till övriga departement. Så var citatet. Vi vet ju nu att det här
var alldeles fel, men hur ser du på att en sådan här uppgift har kommit att
spridas i den här frågan - dels att det fanns ett kompletterande avtal, dels
att Thage G Peterson själv har fattat beslut utan att informera övriga
departement?

Thage G Peterson: Det där är en av flera uppgifter som har varit i svang. Man
kan icke bemöta dem alla. Det är helt omöjligt. Det här får stå för att
direktör Wittlöv inte känner till grundlagarnas bestämmelser om
regeringsbeslut eller arbetet i Regeringskansliet. Ett regeringsbeslut är ju
fattat av regeringen som kollektiv. När man för in allmän beredning är det för
att få ett forum för en förberedande diskussion av ett regeringsbeslut som kan
vara av principiell betydelse och vikt eller gälla större frågor. Utifrån den
information som den politiska ledningen på Försvarsdepartementet hade fanns
det ingen anledning att begära allmän beredning av ett fortsatt
underhållsavtal. Allmän beredning sker bara vid ett fåtal ärenden. Det stora
flertalet är inte föremål för allmän beredning utan bereds på respektive
departement. Den här uppgiften hänför jag till att direktör Wittlöv i det här
avseendet inte visste bättre.

Pär-Axel Sahlberg: Ännu allvarligare är möjligen att han talar om ett kom-
pletterande avtal, som i det här fallet inte ens fanns.

Thage G Peterson: Nej. Jag såg det också.

Pär-Axel Sahlberg: Sista frågan gäller själva avtalshanteringen, som möjligen
har förvillat litet grand här. Förra gången Volvo skrev det här avtalet med
staten ingick det också en sammanslagning eller en ombildning - man har talat
om det i olika termer - där man också tog över FFV:s verksamhet. Då låg frågan
på regeringsbordet under nästan två år och tycktes i sig vara seg i det
sammanhanget. Men nu var det alltså en fråga för FMV. Har du några synpunkter
på varför de här två avtalen i formskedet hanterats så oerhört olika? Det ena
var ett tvåårigt regeringsärende, och det andra var ett femminutersärende som
FMV hade hand om.

Thage G Peterson: Det finns en skillnad. I det första beslutet 1991 handlade
det om affärsförhandlingar mellan Förenade fabriksverken, FFV, och Volvo, och
Volvo övertog då verksamheten. Det var ju en stor affärstransaktion, och det
var något som växte fram. I det andra fallet var det så att det gällande
underhållsavtalet gick ut den 31 december 1996. Det var nödvändigt att sluta
ett nytt avtal, och därför var december en deadline för regeringens beslut.
Det var en av de uppgifter jag fick av den föredragande tjänstemannen - att
det var nödvändigt att ta det här nu, eftersom det var en fortsättning på det
gamla underhållsavtalet som skulle gå ut. I det första fallet var det fråga om
principdiskussioner och mycket mer.

Kenneth Kvist: Det är kanske litet svårt att ha några helt nya frågor när vi
har hållit på så här länge. Jag vill ta upp något som anknyter till det sista
här. Den enda information om innehållet i avtalet som försvarsministern har
haft är alltså att det var en fortsättning på det gamla avtalet, en
framskrivning av ett avtal som håller på att gå ut och som skall ersättas med
ett nytt. Var det den information som fanns?

Thage G Peterson: Ja, det kan man säga. Det första var ju beslutet den 19
juni. Då beslöt regeringen att FMV skulle få sluta ett underhållsavtal utan
att rikta upphandlingen, dvs. utan att behöva göra en offentlig upphandling.
Där var det så att vi ville ha underhållet i Sverige. Sedan fick jag ingenting
mer veta om det här avtalet förrän den 17 december på veckoberedningen. På den
veckoberedningslistan stod de här korta orden om att det var fråga om ett
avtal. Jag ställde uttryckligen frågan: Är det någon dramatik i ärendet?
Svaret blev: Nej, det är ett rent rutinärende. Det är ett fortsatt avtal. Så
det är korrekt.

Kenneth Kvist: Hade inte tjänstemännen i departementet heller en aning om vad
avtalet innehöll?

Thage G Peterson: Det är troligt, eftersom de ändå fick läsa brevet den 21
november - i varje fall vad avtalet var på väg att innehålla.

Kenneth Kvist: Nu granskar vi ju inte de enskilda departementstjänstemännen,
men ändå! Vi har ju fått avtalet - visserligen med hemligstämpel på, så jag
kan inte citera ur det - och det finns en bilaga 1 som måste vara
framförhandlad långt före den 7 januari då det fanns ett konkret
industribeslut. Där står det uttryckligen skrivet om nedläggning av verksamhet
i Arboga och uppbyggnad av motsvarande verksamhet i Trollhättan. Är det inte
litet egendomligt att tjänstemännen ser detta bara som en uppföljning av
tidigare avtal?

Thage G Peterson: Jo. Jag har frågat mig detta många gånger; det kan jag lova.
Jag vill gärna säga följande. Försvarsdepartementet är ju ett gammalt
departement, känt för noggrannhet. Jag har varit samordningsminister och kunde
gradera departementen redan i början av 70-talet, så jag visste att
Försvarsdepartementet har varit känt för noggrannhet. Det fanns dugliga
försvarsministrar också före mig som har tillämpat de rutiner och den
kunnighet och kompetens hos tjänstemännen som jag övertog när jag blev
försvarsminister. Och jag måste säga till KU att jag före Arbogaärendet inte
hade någon anledning att ifrågasätta att departementet och dess enheter
fungerade. Men det fanns uppenbarligen allvarliga brister, både i rutinerna
och i den sakliga hanteringen av detta ärende.

Det som skedde beträffande hanteringen av FMV:s brev är oförlåtligt och kan
inte skylas över. Tjänstemännen har sedan tagit på sig handläggningsansvaret,
och chefen för den militära enheten generallöjtnant Folke Rehnström har själv
begärt att det även utåt skulle sägas att han som enhetschef bar ansvaret för
att den politiska ledningen inte informerades om brevet från FMV och
Försvarsmakten och att man inför ett regeringsbeslut angav det här som ett
rent rutinärende. Men jag vill upprepa igen det jag sade inledningsvis: Det är
jag som departementschef och ingen annan som har det yttersta ansvaret för att
Försvarsdepartementet fungerar. Det ansvaret har jag enligt grundlagen.

Vad har jag då gjort? Jag ville förstås undvika att ett statsråd eller en
departementschef varenda fredagskväll måste gå runt i varje rum och öppna
skrivbordslådor för att se om det möjligen ligger något brev där, kanske öppna
dokumentväskor och t.o.m. göra hembesök för att kontrollera att medarbetarna
inte går omkring och bär på brev som statsrådet inte har fått se. Allt detta
är ju orimligt. Därför har det nu på den militära enheten från den 15 januari
bl.a. införts vissa nya krav på motläsning och kontroll av korrekt
expediering. Expeditionschefen har också, som jag sade, från den 16 januari
infört nya rutiner för hanteringen av koncept. I dag gäller att för ärenden
som skall tas upp på veckoberedningen skall konceptet vara upprättat och
signerat av såväl handläggare som huvudman och överlämnat till
expeditionschefen senast vid den förberedande beredningen. Det konceptet skall
sedan överlämnas till statsrådet, och det skall alltså finnas vid
veckoberedningen. Det ökar statsrådets arbetsbörda, men det ger också
möjlighet för statsrådet att se: Finns det någonting här som jag behöver fråga
om?

Den 1 februari 1997, samma dag som den nye försvarsministern tillträdde,
infördes det nya rutiner, nämligen att vid varje besök eller möte där
försvarsindustrin är representerad skall det föras protokoll, företagens
uttalanden skall framgå av protokollet, och när det väl har godkänts av den
som är ansvarig för mötet skall en kopia sändas till Näringsdepartementet.
Expeditionschefen och statssekreteraren på Försvarsdepartementet har meddelat
mig att man inom Försvarsdepartementet överväger ytterligare åtgärder för att
säkerställa en god ärendeberedning på departementet och att just relationerna
med försvarsindustrin dokumenteras på ett helt annat sätt än tidigare.

Här har alltså genomförts en massa åtgärder, och det har varit väldigt
viktigt för mig att få berätta det för konstitutionsutskottet.

Kenneth Kvist: Låt mig fråga ett par saker till. Är det rätt uppfattat att
Försvarets materielverk sluter avtal med en försvarsindustri för statens
räkning?

Thage G Peterson: Ja. Materielverket är ju till för det. Materielverket är
myndigheten för att sköta upphandlingar.

Kenneth Kvist: Och här har regeringen bemyndigat. Varför fattar man inte ett
beslut om en gräns för hur stora avtalen får vara?

Thage G Peterson: Materielverket är ju i och för sig en stor myndighet som det
skulle vara ganska omöjligt att klavbinda. Verket fick ett uppdrag den 19 juni
att frångå upphandlingsförordningen. Man skulle göra ett avtal, sade att nu
vill vi ha bemyndigande att sluta avtalet, och sedan fattades
regeringsbeslutet som om det vore ett rent underhållsavtal. Men man kan inte
utöka Försvarsdepartementet med fler tjänstemän för att sköta sådana här
affärer. Det är FMV som är myndigheten. FMV skall sluta förmånliga avtal för
att få bra kvalitet till lägsta möjliga priser.

Kenneth Kvist: Men hur står det här avtalet rent ekonomiskt - i generella
termer, så att vi inte går in på några detaljer och hemligheter - i
förhållande till det förra avtalet? Såvitt jag förstår av bilagorna tillkommer
det nya kostnadsposter som betingar ett värde av nära 600 miljoner kronor.

Thage G Peterson: Kvist får inte ut mig på galejan här. Det här är två olika
avtal. Det här är ett nytt sätt och nya poster. Jag har inte läst avtalet. Jag
var nyfiken och tänkte: Vad är det här för någonting? Det måste vi titta på.
Jag ville dock inte göra det själv, utan JK fick uppdraget. Nu vill regeringen
avvakta justitiekanslern. Justitiekanslern kan komma med två alternativ. Han
kan säga att FMV inte hade fullmakten, men han också säga att FMV hade
fullmakten. Då får det bli så.

Kenneth Kvist: Är det alltså så att när en myndighet, i det här fallet FMV,
bemyndigas att sluta avtal kan kostnadsramen för avtalen öka med belopp i
halvmiljardsklassen utan att man för den skull har några rutiner för att
informera den politiska ledningen om sådana kostnadsfördyringar för staten?

Thage G Peterson: I vissa fall när det gäller materielbeställningar är det så
att Försvarsmakten inkommer med en framställan. Där anges att Försvarsmakten
t.ex. önskar köpa viss materiel från Bofors till en kostnad av ett visst
belopp. Jag hade ett sådant ärende som gällde det nya ytstridsfartyget 2000.
Där kom det in en framställan om att regeringen skulle medge Materielverket
att förhandla om dem. Då sattes det en gräns; då var det alltså fråga om att
man fick köpa dessa YS 2000 till ett visst högsta belopp. Det hade manglats
fram; det var finansärenden och mycket mer. Men här var det fråga om ett
fortsatt avtal om att underhålla motorerna. Sedan fördes det in nya bitar i
detta, t.ex. strukturavtalet som jag nämnt flera gånger, så det här blev litet
annorlunda. Men normalt finns det belopp angivna som FMV får röra sig med.

Sedan finns det ett antal ärenden där Försvarsmakten och FMV får sluta avtal
- jag tror att beloppet är 100 miljoner - där de bara behöver anmäla detta.
Har vi ingen erinran sluter de avtalet.

Kenneth Kvist: Men det här är ju ett avtal som dels innehåller en del som är
produktservice under en tid, dels innehåller en strukturdel som är flera
gånger större än det beloppet.

Thage G Peterson: Jo, men skillnaden är att när det gäller de andra avtalen är
det alltså anskaffning av materiel. Det här är en nödvändig åtgärd. Vi måste
ju underhålla flygmotorerna. De måste underhållas. Det är kostnaden för detta
underhåll som FMV har förhandlat om.

Kenneth Kvist: Men om kostnaden då sexdubblas ...

Thage G Peterson: Ja, men det kanske är ett bra avtal ekonomiskt som FMV har
träffat. Det har jag inte uttalat mig om. Det är möjligt att det här avtalet
är förmånligare än att sluta ett styckeprisavtal. Det vet jag inte. Det kan
jag inte ha någon uppfattning om.

Kenneth Kvist: Ja, men om någon bemyndigas att sluta ett avtal för någon, får
ett visst avtal godkänt och sedan sluter ett nytt avtal som innebär att det
blir flera gånger dyrare än tidigare - bör man då inte informera huvudmannen?

Thage G Peterson: Jag upprepar igen: Jag vet inte hur mycket information som
har gått till tjänstemännen.

Kenneth Kvist: Men bör inte huvudmannen hållas informerad?

Thage G Peterson: Jo. Visst.

Peter Eriksson: Jag skall försöka hålla mig kort. Som ledamot i
konstitutionsutskottet får man faktiskt en hel del intressanta erfarenheter,
måste jag säga.

Thage G Peterson: Ja, det var den roligaste biten av mitt politiska liv. De
tre åren som KU-ordförande var de bästa hittills.

Peter Eriksson: Det har ju talats om en kampanj mot försvarsministern och
regeringen. Av Thage G Petersons svar i dag tycker jag snarare att man får
intrycket att det har bedrivits en kampanj mot honom från det egna
departementet. Vi har brev som kommer in men som aldrig kommer till
departementschefens kännedom, trots att det handlar om hundratals människor
som blir av med jobbet. Vi har tjänstemän som säger att det är ett
rutinärende, trots att det handlar om 500 miljoner kronor eller mer för
skattebetalarna. Vi har avtal som sluts av en myndighet under departementet
och som handlar om enorma summor utan att det över huvud taget tycks komma
till ledningens kännedom. Och när beslutet skall fattas i regeringen är det
fel rubrik på det, vilket innebär att varken ministern eller övriga
regeringsledamöter känner till vad de avtal regeringen beslutar om egentligen
handlar om. Är det inte litet för många felkällor i just det här ärendet för
att ansvaret skall kunna ligga så långt ned som Thage G Peterson vill göra
gällande?

Thage G Peterson: Ansvaret ligger högst upp hos departementschefen. Det har
jag aldrig förnekat. Det yttersta ansvaret för allt på Försvarsdepartementet
har jag, dvs. under min tid som försvarsminister. Det är ingen diskussion om
den saken.

Sedan har jag också svårt att förstå varför det blev så här. Det har jag
grubblat över väldigt många gånger, i synnerhet då jag tidigare inte märkt
någonting som tydde på att vi inte skulle ha bra rutiner och bra kompetens på
Försvarsdepartementet. Det var ingen rolig upplevelse att plötsligt bli klar
över att det brast både i rutinerna och i den sakliga hanteringen av detta
ärende.

Jag kan inte förklara detta. Försvarsdepartementet är ett gammalt
departement, känt för noggrannhet, och jag vet helt enkelt inte varför det
blev så här. Jag är inte färdig med ett svar på det. Jag måste få fundera på
detta litet längre. Hurdana kontakterna var mellan departementets enhet, FMV
och Volvo Aero och omfattningen av dem känner jag heller inte till. Jag
konstaterar bara att det blev så här och att det är jag som har det yttersta
ansvaret för det.

Peter Eriksson: Det här återkommer du till: Du har det yttersta ansvaret. Det
är ju ingenting unikt med den här situationen. I dag på förmiddagen hade vi en
utfrågning med en f.d. minister, och han sade också att han inte visste
någonting om vad som hade hänt på departementet under en lång tid, men att han
tar på sig det yttersta ansvaret.

Jag skulle vilja fråga Thage G Peterson som har levt ett långt liv i
politiken, både i konstitutionsutskottet och inte minst som minister: Vari
konkret tycker han egentligen att detta ansvar ligger? Vari konkret finns
ansvaret, om det är så att han tar på sig det yttersta övergripande ansvaret?
Eller är detta bara en formel?

Thage G Peterson: Jag tycker att det har blivit mycket mera komplicerat att
regera. De här regeringsåren har varit de tyngsta och jobbigaste, och det
beror på att allting har blivit mera internationaliserat. Vi får ta ansvar för
frågor som avgörs i Bryssel eller någon annanstans i den finansiella världen,
och det är svårare att påverka ett händelseförlopp. Det var oerhört mycket
lättare när jag steg in i regeringen i början av 1970-talet, därför att då
kunde man besluta om åtgärder och konjunkturpaket som rättade till en felaktig
utveckling, och vi fick se resultatet av detta. Nu får vi inte se dessa
resultat, därför att några krafter påverkar varje nation. Jag läste någonstans
i en artikel att statsråden i regeringarna i Europa känner på ungefär samma
sätt. Det är väldigt svårt ibland att veta hur ett händelseförlopp sker. Det
är det ena.

Det andra är att lobbyisterna, de som påverkar, har blivit mycket mera
sofistikerade i sitt sätt att lobba. Därför vet man inte, när man läser
argument eller promemorior, vem som egentligen har skrivit dessa promemorior
och vilka argument som används. Det beror mycket på att lobbyisterna och de
internationella organisationerna ju har personalresurser som inte ett statsråd
har. På Försvarsdepartementet finns 125 personer, både för det militära och
det civila försvaret och för alla andra åtgärder, medan de som försöker köra
in sin uppfattning och komma in med sina krav är mycket starkare, mer
välorganiserade och väloljade. Där finns det nog anledning att kanske tala om
både kampanjer och annat.

Det har alltså blivit oerhört mycket svårare att regera. Det gör att man
måste ha mer utbildning av departementstjänstemän, och kanske också mer
omsättning så att man får folk som kan hålla dessa grupper stången mycket mer.
Det fordras mycket mer chefsutbildning och annat. Jag har funderat oerhört
mycket på det här. Jag tror att det hjälper mer.

Det är klart att jag lät expeditionschefen och rättschefen, som svar på
Erikssons fråga, se efter om tjänstefel hade begåtts, på vilket sätt detta
hade skötts illa osv. Detta kan man komma åt så att säga i detta ärende, men
det är ingen garanti för att komma åt utvecklingen och situationen över huvud
taget i Regeringskansliet. Det gäller oavsett vilken färg det är på
regeringen. Jag kan tänka mig att framtidens konstitutionsutskott kommer att
få mycket mer att göra än dagens konstitutionsutskott, därför att man kan
ifrågasätta mycket mera.

Vi har naturligtvis också en mycket mera alert mediasituation och mycket
mera debatt- och granskningsprogram än vi har haft någonsin tidigare, och det
leder till att frågor förs upp på bordet på ett helt annat sätt än tidigare.
Den enda lösningen är att få mera kompetenta och mera i sak självständiga
tjänstemän som håller emot sådana här grupper, men som också kan få
informationen att fungera.

Jag skulle kunna lägga ut texten mycket här. Detta är en av de frågor som
jag har funderat och funderar väldigt mycket på.

Peter Eriksson: Ja, men nu var det inte riktigt det jag frågade om, tyckte
jag, utan det var de konkreta frågorna. Det kommer in viktiga handlingar till
ett departement, och det skall beslutas om viktiga avtal i regeringen, som
departementschefen är ansvarig inför. Det konkreta ansvaret för detta bör
ligga på departementschefen, det är vi överens om, men vari består det? Skall
vi i konstitutionsutskottet bara tänka: Jaha, han visste ingenting, och det
var den saken - nu tar vi nästa ärende? Riksdagen kan inte riktigt nöja sig
med det. Vad har du själv för åsikt i den frågan efter ett långt liv i
politiken?

Thage G Peterson: Man får ändra i grundlagarna om man skall nå längre ned i
organisationen. Konstitutionsutskottet måste ju ha förhör eller utfrågning med
någon, och det måste vara ledamoten i regeringen som har detta ansvar. Det är
ju därför jag sitter här. Sedan får man på departementet försöka få en sådan
organisation och en sådan kompetens och kunskap hos tjänstemännen att de
håller måttet. Min uppgift, om jag fortfarande vore försvarsminister, vore att
gå tillbaka och säga att för att jag skall slippa en tre timmar lång
utfrågning får ni sköta er bättre. Men det finns också en gräns för hur långt
man kan gå. Skall jag gå varje fredag med ficklampa och titta i lådorna om det
ligger några handlingar och brev där som inte jag har fått information om? Det
finns en gräns också där.

Jag förstår fortfarande inte varför detta ärende hanterades på så sätt. Det
tog mig 30 sekunder att läsa detta brev och förstå att det innehöll viktig
information som den politiska ledningen måste få ta del av för att kunna
agera. Som departementschef - det kan säkert både Friggebo och Björck instämma
i - får man del av mycket information. En hel del utgörs av ärenden som gör
att man undrar varför tjänstemännen inte handlägger ärendet själva utan kommer
springande och säger: Jag har fått ett brev om det och det, och vad skall jag
göra? Men i det här fallet fick vi ingenting veta.

Anders Björck: Tiden lider och vi med den. Får jag fråga Thage G Peterson:
Hade du behövt gå runt med ficklampa och läsa i skrivbordslådor och annat? Var
inte skrivelsen inregistrerad hos registrator? Om den var det behöver man inte
gå i några lådor.

Thage G Peterson: Där tror jag att Anders Björck är klar över en sak: Man
måste i så fall läsa alla skrivelser från Försvarsmakten, och det är ju sida
upp och sida ned i den veckovisa sammanställning man får. Det står att
skrivelsen kommer från Försvarsmakten och sedan ett diarienummer.

Anders Björck: Jo, men detta var ingen hemlig handling i den meningen att den
var undanhållen och låg i någon låda. Den fanns väl hos registrator? Den var
väl upprättad och inregistrerad?

Thage G Peterson: Jo, men poängen är inte den som Anders Björck pekar på nu,
utan poängen är: Skall ministern eller statsrådet i fråga utgå ifrån att
tjänstemännen sköter sitt jobb och så att säga handlägger ärendet, eller skall
han utgå ifrån att skrivelsen har blivit liggande någonstans? Det hade ju inte
hjälpt om jag på den här diarielistan över inkommande post hade prickat för
fyra ärenden som jag måste ställa frågor om: Vad är det där? Var ligger det
brevet någonstans? Vad innehåller det?

Anders Björck: Men Thage Peterson antydde ju att han t.o.m. skulle göra
hembesök. Skrivelsen var alltså inkommen, och den var registrerad. Han hade
bara behövt gå till registrator, icke göra några hembesök, icke titta i några
skrivbordslådor och icke gå runt, eller hur?

Thage G Peterson: Men det är inte rätt, Anders Björck. Det är så här: Det görs
sammanställningar och listor över vilka brev som kommer in och som diarieförs.
Men från Försvarsmakten kommer en skrivelse om varje överste man skall utnämna
och annat, och det är ofta sida upp och sida ned från Försvarsmakten. För att
komma åt ett visst ärende måste statsrådet i så fall diarieföra själv och läsa
alla inkommande brev. Listorna är inte av intresse. Av intresse är: Handlägger
man detta brev så att departementsledningen blir informerad om det eller inte?
Det vet man inte förrän man får tillbaka det inför en veckoberedning. I det
här fallet fick vi inte veta att brevet hade kommit in och ingenting om hur
det handlades.

Anders Björck: Thage Peterson säger att han inte fick veta. Men var skrivelsen
inkommen? Fanns den hos registrator eller inte? Det kan väl Åkesson svara på.

Thage G Peterson: Jo, det är klart att den var inkommen. Den är stämplad. Jag
förstår att Anders Björck tror att han har kommit på någon finess här. Det är
det inte alls fråga om. Brevet har kommit in, diarieförts och fördelats till
enheten, och enheten har sedan börjat agera. Men hur skulle statsrådet i detta
fall veta om ett ärende hade börjat behandlas på ett korrekt sätt? Däri ligger
frågan.

Anders Björck: Jag skulle aldrig drömma om att konkurrera med Thage G Peterson
om intellektuella finesser.

Det nu gällande produktstödsavtalet - jag vill bara rätta en sak - slöts
inte under min tid, utan under Roine Carlssons tid, den 8 mars 1991, och sedan
prolongerades det.

När jag var försvarsminister införde jag en ordning som Kenneth Kvist, tror
jag, frågade om, nämligen att över en viss beloppsgräns fattar regeringen
beslut och under denna gräns fattar FMV beslut. Det var jag som införde det.
Finns den bestämmelsen kvar?

Thage G Peterson: Är det den som gäller materielanskaffning?

Anders Björck: Ja.

Thage G Peterson: Ja.

Anders Björck: Den finns kvar, ja. Och den tillämpas?

Thage G Peterson: Ja.

Anders Björck: Då var det en liten sakupplysning om hur konstitutionen
fungerar. På grund av den bestämmelsen hade vi inga sådana olyckor.

Thage G Peterson nämnde Eisenhower på tal om historien. Nåja, ni kommer väl
att gå till historien av något olika skäl. Men han varnade mycket riktigt för
det militärindustriella komplexet. Menar Thage Peterson att det i amerikansk
mening finns ett militärindustriellt komplex i Sverige?

Thage G Peterson: Jag varnade för att blanda ihop sina roller, och jag tycker
att både Anders Björck och Birgit Friggebo skulle kunna ge mig stöd i den
uppfattningen. Det är farligt om man i en demokrati blandar ihop sina roller
och sätter sig på två stolar. Det är väl ingen diskussion om, Anders Björck,
att det här finns ett problem som vi ändå bör lyfta fram, nämligen att
personer i en position återkommer ganska snabbt i en annan position inom det
s.k. militärindustriella komplexet. Sverige är inte en större nation än att
jag vet vad detta innebär. Det tänker jag inte avslöja i KU, men väl i mina
memoarer så småningom.

Anders Björck: Vi skall inköpa en större upplaga skulle jag tro.

Thage G Peterson: Jag kommer att ge Anders Björck ett exemplar personligen!

Anders Björck: Tack! Utgör detta komplex något hot?

Thage G Peterson: Jag är inte beredd att säga något om ett hot och placera det
på en skala - det har jag nog inte sagt - men jag sade det som en varning för
att man skulle se upp med att blanda ihop sina roller. Jag känner oerhört
mycket duktiga personer som jag betraktar som mina personliga vänner och som
sitter i olika delar av organisationen. Men sammantaget menar jag att man inte
skall bortse från riskerna.

Anders Björck: För en stund sedan sade Thage Peterson att han numera bara
träffade nöjda direktörer från försvarsindustrin.

Thage G Peterson: Ja, i stort sett.

Anders Björck: Och då är de inget hot, om de är nöjda?

Thage G Peterson: Nej, de är nöjda med min försvarspolitik, men det visste jag
inte för ett par tre månader sedan. Men nu ser de vad den innebär, och nu vill
de bjuda på middag, men den tänkte jag inte gå på.

Anders Björck: Det skall jag inte kommentera, men jag har frågor om pengar.
Thage Peterson sade: ?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för
en flyttning som gör 550 personer arbetslösa. FMV får själv skrapa ihop
pengarna om det visar sig nödvändigt på grund av avtalet med Volvo.? Han sade
vidare: ?Det är helt klart att inga försvarspengar skall få gå till flytten.?
Detta är ordagranna citat.

Kommer några pengar nu att gå till flytten?

Thage G Peterson: Jag har Ekots intervju med Thomas Hempel och Inger Arenander
framför mig. Jag börjar kunna de här formuleringarna.

Vad jag menade var att regeringen aldrig kommer att skjuta till några extra
pengar till flytten, alltså regionalpolitiska medel eller
försvarspropositionens extra medel för teknologisatsningar inom svensk
försvarsindustri, dvs. de 550 miljoner som finns per år. Det gjorde jag klart
därför att det kom väldigt många frågor om detta, inte minst i min egen
riksdagsgrupp. Men jag sade i samma intervju, som Anders Björck kan se, att
det finns ett civilrättsligt avtal och att jag inte ville gå händelserna i
förväg och uttala mig om vad som skulle komma att ske med avtalet i framtiden
eftersom Justitiekanslern skulle göra en utredning. Eftersom det är ett
civilrättsligt avtal ligger naturligtvis de pengar som finns där fast, och FMV
får se till att de räcker till. Men några extra pengar som är öronmärkta för
flytten kommer inte den nuvarande regeringen att ge, om det skulle bli
aktuellt.

Anders Björck: Men, ordförande, den 25 januari 1997 säger Thage Peterson: ?Det
är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en flyttning som gör 550
personer arbetslösa.? Vad är det för pengar som nu skall användas då? Är det
inte skattepengar i det här produktstödsavtalet?

Thage G Peterson: Jo visst, och jag upprepar mitt svar till Birgit Friggebo:
Jag har fortfarande den uppfattningen att det är litet stötande att staten
medverkar med flyttpengar för att flytta jobb från Arboga till Trollhättan och
att jag för min del hellre hade sett ett rent avtal där man hade betalat
styckepris för underhållet av flygplansmotorerna. Då hade man kunnat redovisa
det. Nu finns det i avtalet, har jag förstått - jag har inte läst avtalet -
pengar som skall underlätta strukturförändringarna, dvs. strukturkostnader och
flyttpengar. Omfattningen av det och storleken på beloppen känner jag inte
till. Där får vi gå till JK-utredningen. Men min uppfattning som jag uttalade
den 25 januari och som jag fortfarande har kvar är att jag hellre hade valt en
ren lösning med underhåll på styckepriset.

Anders Björck: Men nu har Thage Peterson ändå, som föredragande i regeringen,
den 19 december lagt fram ett förslag, som regeringen har antagit, som innebär
att 550 miljoner kommer att gå till bl.a. flytten. Detta är som Thage Peterson
säger ett civilrättsligt bindande avtal. Samtidigt har Thage Peterson den
25 januari sagt: ?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en
flyttning som gör 550 personer arbetslösa.? Innebär icke det beslut som Thage
Peterson och regeringen har fattat att 550 miljoner av skattepengar går just
till detta?

Thage G Peterson: Svaret är nej. Jag bestrider Anders Björcks sammanfattning
av vad regeringsbeslutet den 19 december innefattade. Regeringens beslut den
19 december innebar inte något godkännande av strukturavtalet och innebar
heller inte något ställningstagande till pengar. Regeringens beslut den
19 december innebar endast att regeringen medger att avtal tecknas för
produktstöd till flygplansmotorerna RM8 och RM12. Jag och regeringen hävdar
att regeringsbeslutet den 19 december inte innehöll någonting av det som
Anders Björck nu säger att det innehåller. Från FMV:s och Försvarsmaktens sida
hävdar man att man fick klartecken till allt det man begärde i brevet, men det
är en orimlighet, därför att avtalet inte fanns den 19 december. Regeringen
kände inte till det över huvud taget. Regeringsbeslutet innebar bara ett
fortsatt underhållsavtal. Det är väldigt viktigt att man inte kommer med
missledande information här.

Anders Björck: Vi försöker igen. Om avtalet icke rivs upp, kommer då icke
550 miljoner att gå till just det som Thage Peterson sade under inga
omständigheter skulle ske, oavsett om han kände till det, begrep det, förstod
det, fattade det eller om regeringen var informerad eller inte? Kommer eller
kommer inte nu, om inte avtalet rivs upp, 550 miljoner att gå till precis det
som Thage Peterson säger under inga omständigheter skulle ske?

Thage G Peterson: Jag upprepar igen att Anders Björck här blandar ihop två
saker. Om det civilrättsliga avtalet, som förvisso enligt uppgift - jag har
inte läst det - innehåller ett visst flyttstöd på ett antal miljoner - jag
känner inte till beloppet - ligger fast, så ligger det fast, och de pengarna
får skattebetalarna betala. Min ståndpunkt i intervjun, och det jag har
försökt säga här gång på gång, är att FMV inte kan räkna med några extra
pengar för flytten om inte pengarna räcker till och inte heller till
teknologisatsningarna. Det är alltså två olika saker som vi talar om.

Anders Björck: Vi har haft statssekreterare Rekke här, och detta avtal är
civilrättsligt bindande, dvs. skulle man riva upp det kommer lagen om
skiljemän att tillämpas, och det är Stockholms handelskammare etc. som skall
utse skiljemän. Men om avtalet nu inte rivs upp, Thage G Peterson, och det har
ingen hävdat, utgår ett antal pengar till flytt. Och Thage Peterson har sagt:
?Det är orimligt att FMV skall använda skattepengar för en flyttning som gör
550 personer arbetslösa. FMV får själv skrapa ihop pengarna om det visar sig
nödvändigt på grund av avtalet med Volvo.?

Om nu avtalet ligger fast, vem kommer då att betala?

Thage G Peterson: Ligger det civilrättsliga avtalet fast får ju FMV dela upp
det här, och det blir skattebetalarna som får betala den delen. Det är ju helt
säkert. Det är inte mycket att fråga om på den punkten, därför att det
civilrättsliga avtalet ligger ju fast. Även om JK kommer att säga att FMV inte
var behörigt - även om JK kommer att landa där - kommer ju ändå det
civilrättsliga avtalet att ligga fast. Men det jag markerade mycket tydligt i
den här Eko-intervjun var att några extrapengar för flytten, om pengarna inte
skulle räcka till, inte kommer i fråga.

Anders Björck: Nu läser jag upp en replik från den 26 januari: ?Det är helt
klart att inga försvarspengar skall få gå till flytten.? Detta säger alltså
Thage Peterson den 26 januari.

Thage G Peterson: Ja, det gäller teknologipengarna.

Anders Björck: Nej, det talas ingenting om teknologipengar. Jag läser
ordagrant: ?Det är helt klart att inga försvarspengar skall få gå till
flytten.? Om det inte är försvarspengar som går till flytten, vad är det då?

Thage G Peterson: Men det var teknologipengarna, de 550 miljonerna, som
diskussionen gällde då.

Anders Björck: Men här talas faktiskt inte om några teknologipengar.
Teknologipengar är försvarspengar också. ?Det är helt klart att inga
försvarspengar skall få gå till flytten?, säger Thage G Peterson.

Thage G Peterson: Nej, men diskussionen gällde teknologipengarna. Dessa
550 miljoner kommer att gå till spetsteknologi och de områden vi behöver för
att bevara svensk kompetens i försvarsindustrin. Jag är klar över vad som
ligger i det civilrättsliga avtalet. Jag vet inte vilket dokument Anders
Björck läser ifrån, men jag har Eko-intervjun här. Sedan skrev tidningarna
mycket, och det blandades ihop väldigt mycket frågor om de här pengarna, på
samma sätt som Anders Björck nu blandar ihop det.

Anders Björck: Nej, jag läser TT-intervjuer som inte har dementerats. Den 25
januari sade Thage Peterson: ?Det är orimligt att FMV skall använda
skattepengar (- - -)?, och dagen därpå hade han ändrat terminologin till
förvarspengar. Om det inte är skattepengar eller försvarspengar, vad är det då
som kommer att betala flytten?

Thage G Peterson: Om jag skulle ha dementerat allt som skrevs i olika medier
hade jag inte kunnat komma hit i dag, för då hade jag fått fortsätta dementera
all snedvridning som ägde rum i den här debatten. Jag kan inte stå för vad man
i medier, t.o.m. vanligtvis seriösa TT, kan ha skrivit.

Men hela tiden har det varit för mig fullkomligt klart att det var det
debatten gällde, både i min egen riksdagsgrupp och i andra sammanhang,
nämligen om man skulle ta dessa 550 miljoner till flyttpengar. Jag har då
sagt: Aldrig! Till detta skall de inte användas, och heller inte några extra
pengar. Det skall däremot det som slogs fast i FMV-avtalet, därför att de
pengarna hade gått åt i alla fall. Om man hade valt alternativet styckepris
hade det ju kostat pengar. Så det är inte säkert att det hade funnits en enda
krona att spara där.

Anders Björck: Men detta är Thage Petersons egna ord vid två olika tillfällen
då han säger att inga skattepengar och inga försvarspengar skall få användas
till flytten.

Thage G Peterson: Om mina egna ord i Eko-intervjun och det jag har redovisat
finns det inte någon tveksamhet. Vilka egna ord som finns i andra medier kan
jag inte svara på.

Anders Björck: Men nu kommer alltså skattepengar att gå till flytten?

Thage G Peterson: Inga extrapengar och inga teknologipengar, som jag ser det.

Anders Björck: Nej, inga extrapengar eller teknologipengar, men pengar,
skattepengar, kommer att gå till flytten, eller hur?

Thage G Peterson: Man behöver inte vara så klurig för att notera att avtalet
ju innehåller pengar till strukturkostnader. Det var därför jag för en stund
sedan sade att jag tycker att det är en sämre väg att betala
flygplansunderhåll, att ge flyttpengar och att svara för strukturkostnader än
det hade varit att betala ett högre styckepris.

Anders Björck: Men det är just det som nu kommer att ske, eller hur:
Skattepengar och försvarspengar kommer att gå till flytten, tvärtemot vad
Thage Peterson sade den 25 och 26 januari.

Thage G Peterson: Ja, möjligen står det så i avtalet, och det beklagar jag i
så fall.

Anders Björck: Jag har en enda fråga till. Det papper som vi i dag har fått
från Arbetsmarknadsdepartementet upprättades alltså den 31 maj 1996. Hela
s. 11 handlar om Arboga kommun, och där står: ?Ett bortfall av ca 500
arbetstillfällen inom t.ex. försvarsindustrin i kommunen berör (- - -)? Det är
alltså det antal som nu är aktuellt. Det måste väl ändå innebära att man på
Arbetsmarknadsdepartementet hade varit i kontakt med Försvarsdepartementet för
att få fram just denna siffra. Den stämmer ju på pricken med vad som sedermera
har blivit aktuellt. Det här var då, som jag sade, den 31 maj, drygt ett
halvår tidigare.

Thage G Peterson: Jag kan svara igen. Jag upplever inte detta papper som
dramatiskt, framför allt eftersom det inte är någon nyhet i det, eftersom det
hade förekommit i någon TV-kanal tidigare. Detta papper är upprättat i
Arbetsmarknadsdepartementet, och jag vill inte svara för produkter som har
upprättats där. Däremot var vi från Försvarsdepartementet måna om att andra
departement som var berörda, Arbetsmarknads- och Näringsdepartementen, skulle
få all information från Försvarsdepartementet om vårt hanterande och vårt sätt
att bedriva arbetet. Vi får väl ändå inte utgå ifrån att de på
Arbetsmarknadsdepartementet inte skulle kunna ta fram någon information
själva. Det är klart att man på Arbetsmarknadsdepartementet vet hur många som
jobbar på olika företag inom försvarsindustrin. Det är ju inte så svårt för
dem att ta fram det tal som de behöver för att skriva en promemoria. Jag
tycker att Anders Björck underskattar den kompetens som finns i detta
departement.

Anders Björck: Men hade Thage Peterson och regeringen känt till vad som
sedermera kommit fram hade det blivit ett annorlunda beslut om Arboga än det
som fattades den 19 december, eller hur?

Thage G Peterson: Det är fullt klart att det hade blivit det, men det hade det
blivit om jag hade fått läsa brevet den 21 november också. Då hade jag börjat
agera. Helt klart. Jag kan vara mycket tydlig på den punkten. Då hade det
blivit ett annorlunda beslut, och jag utesluter inte att regeringen hade
övertagit förhandlingarna med Volvo när det gällde underhållsavtalet. Om det
sedan hade förändrat Volvos beslut eller inte, det vet jag inte. Jag sade i
god tid när frågestunden började här att jag inte kunde uttala mig om det,
därför att Arbogabeslutet är ett rent företagsbeslut. Det är Volvo som har
ansvaret för det, det är inget regeringsbeslut. Om det alltså hade ändrats vet
jag inte. Men jag upplever min egen industriministertid ändå så nära att jag
vet att jag i vissa fall kunde vara mycket framgångsrik i diskussionerna med
företagsledningarna. När jag väl fick konkret information ledde det till att
industrin funderade ett varv till och i vissa fall avskrev sina planer. Men
jag vet inte om det hade kunnat gälla i det här fallet.

Jag vill säga helt klart, så att ingen kan missförstå det svaret: Hade jag
blivit informerad i november så hade jag börjat agera, och då hade vi kanske
också kunnat vidta en och annan åtgärd som vi inte hade chans att vidta till
följd av att vi inget fick veta.

Henrik S Järrel: Fru ordförande! Man beslutade sig ju efter övervägande från
regeringen att överlämna tecknandet av avtalet till FMV. Det var alltså FMV:s
uppgift. Då frågar jag Thage G Peterson: Fanns det någon gräns för
bemyndigandet till FMV att teckna det här avtalet?

Thage G Peterson: Är det det bemyndigande som gjordes i juni 1996 som Järrel
tänker på?

Henrik S Järrel: Ja, det är det.

Thage G Peterson: Regeringen beslutade med stöd av lagen om offentlig
upphandling att FMV fick rikta denna upphandling mot Volvo Aero Corporation
och Industrigruppen JAS, dvs. man fick göra en riktad upphandling och behövde
inte gå ut på marknaden. Det var då ett uppdrag att förhandla om ett fortsatt
underhållsavtal eftersom det gällande gick ut den 31 december 1996. Det var
myndigheten som fick detta, och det gällde fortsatt underhåll. I detta ligger
att FMV som den myndighet som Försvarsdepartementet har skulle teckna fortsatt
underhåll till högsta kvalitet och till bästa priser. När de sedan var färdiga
med denna procedur kom skrivelsen, och sedan kom regeringsbeslutet den
21 december i vilket regeringen bemyndigade FMV att teckna detta avtal med den
formulering som jag har läst upp här flera gånger.

Henrik S Järrel: Enligt statssekreterare Lars Rekke fanns det egentligen inga
så att säga materiella gränser i bemyndigandet.

Thage G Peterson: Nej, det är nog rätt, eftersom det var fråga om ett fortsatt
underhåll och inte om någon anskaffning. Då gäller de regler som finns, som
Anders Björck påpekade. Där har det inte gjorts några förändringar.

Henrik S Järrel: Man gav alltså FMV i princip fria händer att teckna det bästa
avtalet med Volvo Aero?

Thage G Peterson: Ja, och då finns det en annan kontrollinstitution.
Riksrevisionsverket kollar om man har gjort på bästa sätt osv.

Henrik S Järrel: I och med att det var ett fritt bemyndigande fick man räkna
med möjligheten att Volvo - med tanke på att också RM 8-underhållet skulle
dras ned gällande Viggen - var tvunget att dra de företagsekonomiska
slutsatser som en neddragning av försvarsanslagen kort och gott kunde få för
företagets fortbestånd när det gällde delar av verksamheten i Arboga?

Thage G Peterson: Jo, Arbogabeslutet är alltså ett företagsbeslut. Det är
Volvo som lägger ned och inte regeringen, även om man har försökt att få det
till att det är regeringen som har lagt ned och bär ansvaret. Det är fråga om
ett rent företagsbeslut. Volvo har gjort sina företagsekonomiska kalkyler, och
det bekräftade direktör Wittlöv här genom att säga att det var aktuellt för
Volvo redan 1994 då man började att fundera på och aktualisera frågan om att
flytta från Arboga till Trollhättan. Så det låg väl där.

Rapporten om hur förhandlingarna hade gått fick ju Försvarsdepartementet i
brevet den 21 november. Det var där som misstaget skedde, att det inte visades
för mig och för de andra i departementets ledning.

Henrik S Järrel: Men med tanke på de stora nedskärningar som förestod i
förslaget till försvarsbeslut 1996 måste väl ändå dåvarande försvarsministern
ha räknat med möjligheten att detta skulle komma att drabba t.ex. delar av
flygmotorunderhållet. Här skulle läggas ned ett antal förband, regementen, en
flottilj i Söderhamn osv.

Det låter på Thage Peterson som att det var en väldig överraskning att Volvo
plötsligt tvingades till inskränkningar i Arboga till följd av en neddragning
av anslaget för viss del av flygmotorunderhållet.

Thage G Peterson: Det förhåller sig faktiskt så att försvarsbeslutet 1996 var
en liten ljuspunkt för Arboga i jämförelse med försvarsbeslutet 1995.
Försvarspropositionen lades fram den 19 september med en bred politisk
majoritet bakom. Volvo fick signaler redan tidigt på hösten om att
försvarspropositionen skulle gå igenom och att man ökade antalet
flygdivisioner från 12 till 13. Det som hände i och med försvarsbeslutet är ju
faktiskt någonting positivt för Arboga, tvärtemot vad Volvo har hävdat i sin
argumentation om att det var försvarsbeslutet som innebar att man fick stänga
Arboga. Så var det inte alls. Försvarsbeslutet 1996 innebar en ljuspunkt för
Arboga. Det inrättades ytterligare en flygdivision som man kunde beräkna
underhållet på.

Henrik S Järrel: Ja, såvitt gäller JAS-Gripen, men det skulle samtidigt dras
ned på Viggenunderhållet med RM 8-motorer.

Thage G Peterson: Nej, det är inte korrekt, utan det var antalet
flygdivisioner som skulle öka från 12 till 13. I förhållande till 1995 innebar
det en ljusning för Arboga, tvärtemot vad Volvo har hävdat.

Henrik S Järrel: Det kommer ju hur som helst att kosta skattepengar. Det som
förvånar mig litet är att Thage Peterson blir upprörd över det faktum ...

Thage G Peterson: Jag tror inte att jag har blivit upprörd en enda gång.

Henrik S Järrel: ... över det faktum att Volvo Aero tvingas säga upp personer
och flytta sin verksamhet när konsekvenserna av försvarsbeslutet i många andra
delar av landet medför sådana sysselsättningsproblem. Jag kan nämna sådana
orter som Söderhamn och ett antal regementsorter. Det är något förvånande att
försvarsledningen under hela beredningsprocessen tycks vara så litet observant
på att detta också kan komma att drabba delar av det militära flygunderhållet.

Thage G Peterson: Nu talade Henrik Järrel om försvarsledningen.

Henrik S Järrel: Jag menade Försvarsdepartementets ledning.

Thage G Peterson: All right, men jag blev litet överraskad över uttrycket. Det
brukar nämligen inte komma kritik mot det hållet från er.

Nja, det är inte så märkvärdigt. Under hela vårt arbete med
försvarspropositionen fördes på Försvarsdepartementet en diskussion om de
förbandsorter som skulle påverkas. Det visste vi direkt med adressat
Försvarsdepartementet. På den försvarsindustriella sidan är det endast ett
företag som Försvarsdepartementet äger, och det är Muskövarvet. För övrigt
består hela försvarsindustrin av privat kapital. Så detta var vi oerhört väl
medvetna om.

På s. 159 i propositionen redovisade jag mycket utförligt hur dessa frågor
skulle hanteras. Industrin tar konsekvenserna för sina strukturomvandlingar,
men arbetsmarknads- och regionalpolitiska medel kan användas - dock inte medel
ur försvarsbudgeten.

Den diskussionen förde jag, inte minst mot mina egna partikamrater ute i
landet som menade att jag måste ta ansvar för försvarspolitiken. Då sade jag:
Det regionalpolitiska ansvaret är det särskilda ministrar och departement som
har hand om. Jag tar ansvaret för försvarspolitiken och säkerhetspolitiken och
naturligtvis för det företag som staten ägde - i det här fallet gällde det
Muskövarvet. För övrigt rör det sig om den privata industrin, låt vara att
staten har en ganska stor aktiepost i Celsius - jag tror att det är 25 %.

Så det hela var inte så märkvärdigt. Vi hade den här arbetsfördelningen. Vi
från Försvarsdepartementet var mycket noga med att hålla
Arbetsmarknadsdepartementet och Näringsdepartementet informerade. Det var
efter denna information som man på Arbetsmarknadsdepartementet skrev den
promemoria som här i dag har omnämnts. Det är inte mer dramatiskt än så.

Henrik S Järrel: Avslutningsvis konstaterar jag att Thage Peterson tar på sig
ansvaret för att det i den här frågan blev fel i handläggningen inom
departementet.

Thage G Peterson: Det behöver man inte upprepa. Det är alltså samma grundlag
som gäller för Anders Björck och Birgit Friggebo som gäller för mig som
statsråd.

Henrik S Järrel: Ja, det är nog inte bara för er som den gäller. Grundlagen
gäller väl för alla medborgare i Sverige, gissar jag.

Thage G Peterson: Jo, men i det här avseendet är det väl ändå så.

Henrik S Järrel: Slut.

Ordföranden: Det har ju varit litet diskussion om beslutsgången och
ärendegången i departementet. Om jag har fattat rätt kom Rehnström tillbaka
den 16 december - det måste ha varit en måndag. Det är han som nu utpekas som
syndabock. Han hade varit sjuk i flera veckor. Då hölls en föredragning för
expeditionschefen inför veckoberedningen med försvarsministern den 17
december, som är en tisdag. Jag har ingen almanacka, men jag utgår ifrån att
det är så, eftersom den 19 december förmodligen var en torsdag.

Departementen är litet olika organiserade. En del har expeditionschefer,
andra har bara rättssekretariat. Expeditionschefens uppgift är ju att
kontrollera att alla regeringsbeslut är juridiskt korrekta och att de är
riktiga och sakliga. Rättssekretariatets uppgift är ofta att ta det juridiska
ansvaret för propositioner, alltså ett mer framåtsyftande arbete.

Då vill jag fråga: När ser expeditionschefen konceptet till beslutet för
första gången? När han granskar utkastet till regeringsbeslutet, har han då
inte akten med sig så att han kan gå igenom och kontrollera utkastet till
beslut mot de uppgifter som finns i ärendet?

Thage G Peterson: Fru ordförande uttrycker sig så drastiskt. Hon säger att
Folke Rehnström utpekas som syndabock. Jag har inte utpekat någon som
syndabock. Jag har utpekat mig själv som ytterst ansvarig för
Försvarsdepartementet. Jag tycker att det är lågmärke att säga att Thage
Peterson skyller ifrån sig och utpekar syndabockar. Det har jag faktiskt inte
gjort.

Däremot har jag förklarat för KU att Folke Rehnström har påtagit sig
ansvaret. Han begärde att det skulle framgå av ett pressmeddelande också utåt
att han var ansvarig för att enheten inte fungerade.

Den 17 december hade jag morgonsittning med expeditionschef,
statssekreterare och planeringschef. Ingen pekade på detta ärende av det
skälet att de inte hade fått några varningar om det. Trots att det var uppsatt
på listan som ett ärende om fortsatt produktstöd ställde jag ändå frågan om
det var något dramatiskt i detta ärende. Jag fick då svaret: Nej, det är ett
rent rutinärende. Det nuvarande avtalet går ut den 31 december och ett nytt
avtal måste slutas.

Sedan hölls regeringssammanträdet på samma underlag. Vid tillfället för
föredragningen för expeditionschef, statssekreterare och för statsrådet eller
vid tillfället för regeringsbeslutet - alltså vid fyra tillfällen - fanns
inget koncept framme. Det berodde på att tjänstemännen tillämpade de rutiner
som gällde på Försvarsdepartementet, som min företrädare accepterade och som
dåvarande expeditionschefen Olof Egerstedt fastställt 1992. I de rutinerna
ingick att konceptet inte behövde föreligga förrän efter regeringsbeslutet.
Detta har nu ändrats. Konceptet skall numera föreligga före i så god tid att
det finns med i den förberedande beredningen med expeditionschefen,
statssekreteraren och statsrådet.

Det regeringsbeslut som jag undertecknade, antingen den 30 december eller på
nyårsaftonen - jag var på departementet under båda dagarna - grundades på ett
koncept som hade förekommit först senare. Expeditionschefen har alltså
uppgivit för mig att enligt de rutiner som fanns på Försvarsdepartementet
förelåg inte konceptet klart. Därför kunde inte heller någon reagera på
konceptet. Hänvisningsmeningen var alltså inte med vid något av dessa
tillfällen. Den fanns alltså med först när beslutet skulle undertecknas. Så
enkelt är det.

Ordföranden: Men detta var ju ett beslut som det var bråttom med. Avtalet gick
ut vid årsskiftet. Den 19 december fattade regeringen beslut. Den 20 december
träffade FMV avtalet. Det måste innebära att man på något sätt har informerat
FMV om regeringens beslut. Då undrar jag: Har man gått utanför departementet
och informerat om beslutet utan att ens ha ett koncept till beslut?

Det brukar ju heta att ett ärende skall vara rent när det kommer till
statsrådet, dvs. man skall ha rensat bort alla juridiska och tekniska problem
och kontroller av vad saker och ting kostar osv., så att statsrådet har att ta
ställning till det som är politiskt viktigt och kan göra de stora
övervägandena. Då undrar jag: Hur kan man fatta ett sådant politiskt beslut om
ärendet inte är rent när det kommer till statsrådet? När det gäller just det
här ärendet undrar jag: När var utkastet färdigt och när spreds informationen
utanför Regeringskansliet? Avtalet tecknades ju dagen efter regeringsbeslutet.
Exakt hur gick det till och vad är rutinerna för hur expeditionschefen
granskar beslut, om han inte har akten till städes, för att kunna motkolla?

Thage G Peterson: Helt klart är att när FMV undertecknade avtalet den 20
december hade man inte regeringsbeslutet i sin hand. Helt klart är att
konceptet till detta regeringsbeslut inte förelåg när beredningen ägde rum
eller när beslutet fattades, och det var i linje med rutinerna på
Försvarsdepartementet. Helt klart är att det säkerligen dröjde en bra bit in i
januari - med hänsyn till nyårshelgen och trettonhelgen - innan FMV och Volvo
fick del av regeringens beslut formellt. Expeditionschefen säger att det
expedierades den 8 januari 1997.

Så FMV tecknade avtalet utan att ha papperet i sin hand. Men jag har en
uppgift om att någon från FMV hade ringt till den föredragande tjänstemannen
och frågat om regeringsbeslutet. Jag vet inte vad innehållet kan ha varit i
det samtalet eller vilka befogenheter som vederbörande tjänsteman hade att ge
detta besked.

Men jag vill alltså öppet och ärligt svara på den frågan. Det lär ha
förekommit en telefonkontakt mellan FMV och den föredragande tjänstemannen
efter regeringsbeslutet. Eftersom KU sysslar med formalia är det alltså helt
klart: Konceptet förelåg icke vid regeringssammanträdet och icke vid
beredningarna. Konceptet förelåg först senare. Jag skrev under
regeringsbeslutet omkring den 30-31 december, och sedan expedierades ärendet
den 8 januari. Den formella gången är alltså helt solklar.

Birgit Friggebo: Hur går det till när expeditionschefen kollar av utkastet
till ett beslut? Finns akten tillgänglig, så att man över huvud taget kan
kontrollera vad beslutet går ut på?

Thage G Peterson: I fortsättningen, med de ändringar som vi gjorde på
Försvarsdepartementet och som den nuvarande expeditionschefen svarade för...

Birgit Friggebo: Men nu granskar vi det som har varit, och inte framtiden.

Thage G Peterson: Efter hand, när facit är klart, kan jag se en brist i
rutinerna också här. Det var de rutiner som genomfördes 1992 av den dåvarande
försvarsministern. Jag kan läsa upp dem eftersom de är viktiga, fru
ordförande. Så här står det skrivet av expeditionschefen Olof Egerstedt, och
jag ser Anders Björcks stil här uppe: ?Konceptet till regeringsbeslut bör
föreligga så snart som möjligt efter regeringssammanträdet. Koncept behöver
dock inte finnas hos mig före regeringssammanträdet. I alla händelser kommer
jag inte att signera ett koncept förrän efter det att regeringen beslutat i
saken.?

Detta är nu upphävt. Vid tillfället för det här ärendet fanns det inget
koncept. Det fanns inte den 17 december och inte den 19 december. Det dröjde
sedan ett antal dagar. Jag fick regeringsbeslutet på mitt bord för
undertecknande någon gång den 30 eller 31 december. Det kan inte ha kommit
tidigare, eftersom jag vet att jag var på departementet dessförinnan, i
mellandagarna. Däremot expedierades det sedan den 8 januari.

Birgit Friggebo: Jag undrar om expeditionschefen när han motkollar utkastet
till beslut har akten tillgänglig, för att över huvud taget kunna göra en
motkoll av att alla uppgifter stämmer i utkastet till ett regeringsbeslut.

Thage G Peterson: Den frågan vågar jag inte svara på. Jag vet inte hur det går
till.

Birgit Friggebo: Om det skall vara någon mening med att ha en expeditionschef
och en juridisk granskning måste man väl göra en sådan koll?

Thage G Peterson: Som fru Friggebo vet har expeditionschefen en viktig syssla
på ett departement. Men jag kan inte gärna säga hur de gör, och vilka
handlingar de har. Det är huvudmannen som upprättar konceptet och förslaget. I
det här fallet var det generallöjtnant Folke Rehnström som var ansvarig för
det koncept som upprättades. Sedan lämnades det ned till expeditionschefen.
Men vilket papper som expeditionschefen hade tillgång till och hur det följdes
upp kan jag inte svara på.

Birgit Friggebo: Vi behöver inte gå vidare med det. Det är ändå chefen för
departementet som naturligtvis är ansvarig för vilka rutiner som finns, och
att man vet att ärendet är tillräckligt berett innan man själv tar ställning.

Thage G Peterson: Just det. De rutiner som tillämpades och signerades av den
dåvarande chefen Anders Björck 1992 tillämpade även jag. Jag tyckte att de var
bra, eftersom det var en klok karl som hade gjort dem. Men jag fann efter hand
att de inte räckte till, och därför har det nu införts nya rutiner.

Birgit Friggebo: Du har sagt här flera gånger att du har det yttersta
ansvaret. Vilka konsekvenser drar du av det ansvaret?

Thage G Peterson: Jag har genomfört ett antal åtgärder på
Försvarsdepartementet för att rätta till fel och brister i handläggningen. Min
uppfattning är att departementstjänstemännen, sakligt och formellt, gjort det
felet att de inte informerade departementsledningen om FMV-skrivelsens
innehåll. Därför gavs ledningen inte möjlighet att agera i enlighet med sina
intentioner på ett viktigt politikområde. Jag fick inte möjlighet att agera
politiskt. Huvudmannen för ärendet har alltså, som jag har sagt förut, inte
fullgjort sin i departementsförordningen föreskrivna skyldighet att som
departementschef och chefstjänstemän anmäla frågor som är av principiell
betydelse och i övrigt av större vikt. Men jag kan inte finna att det är något
konstitutionellt fel i detta. Regeringsbeslutet strider, som jag ser det, inte
mot regeringsformen eller annan lagstiftning.

Sedan har frågan om tjänstefel aktualiserats. Rättschefen och
expeditionschefen har undersökt saken, men fann snart att brottsbalkens
bestämmelser om ansvar för tjänstefel inte var tillämplig. Som fru ordförande
vet är de tillämpliga endast då det är fråga om myndighetsutövning, och det
var det inte i detta fall.

Birgit Friggebo: Du känner ju till att Sten Wickbom avgick därför att han inte
kände till att papper seglade runt på departementet. Du vet också att Mats
Hellström på sin tid tvingades lämna posten som handelsminister och i stället
blev jordbruksminister därför att han hade bort informera riksdagen bättre om
innebörden av ett regeringsbeslut som handlade om vapenexport. Detta har du
kanske inte alls funderat över?

Thage G Peterson: Jag kommer inte att ge mig in i den diskussionen av följande
skäl, fru ordförande: De konstitutionella frågorna bedömer
konstitutionsutskottet. I Wickbomsfallet var det så att Wickbom fattade sitt
beslut, oberoende av KU. I fallet med i JAS-kraschen fanns det information på
Försvarsdepartementet, men den fördes inte vidare till Anders Björck. Därmed
lät sedan KU-majoriteten det hela bero. I fallet om uttalandet som dåvarande
statsrådet Friggebo gjorde har jag förklarat att jag som KU:s ordförande den
gången menade att det inte borde leda till någon prickning som skulle ha
tvingat Friggebo att avgå.

Birgit Friggebo: Jag körde faktiskt inte i väg kosovoalbaner, men era beslut
innebär att man kör i väg folk från Arboga. Jag beklagar...

Thage G Peterson: Jag protesterar! Beslutet om att lägga ned i Arboga är inte
regeringens beslut. Det är ett rent företagsbeslut. Det är alltså Volvo som
har fattat beslutet. Jag beklagar att jag inte fick läsa brevet, vilket skulle
ha inneburit att jag kunde ha börjat agera.

Birgit Friggebo: Tillbakavisar du att konsekvenserna av regeringens beslut den
19 december inte är att verksamheten flyttar från Arboga till Trollhättan?

Thage G Peterson: Jag förstår inte frågan.

Birgit Friggebo: Är inte flyttningen från Arboga till Trollhättan en konse-
kvens och en följd av regeringens beslut den 19 december?

Thage G Peterson: Absolut inte. Det är ett rent företagsbeslut. Det förklarade
ju också direktör Wittlöv här mycket noga. Det är företagets beslut att man
vill flytta från Arboga till Trollhättan.

Birgit Friggebo: Beslutet som regeringen har fattat har alltså inga konse-
kvenser och inga följdeffekter.

Thage G Peterson: Beslutet den 19 december hade ingen ortsbundenhet. Det
talades varken om Arboga eller Trollhättan i beslutet. Det var fråga om ett
fortsatt underhållsavtal och ingenting annat. Regeringen tog inte ställning
till att man skulle flytta verksamheten från Arboga till Trollhättan.

Birgit Friggebo: Vi började utfrågningen med att vara överens om att hela
informationen om konsekvenserna fanns hos Försvarsdepartementet när regeringen
fattade beslut, låt vara att Thage G Peterson inte ansåg sig vara informerad.
Ändå förnekas detta nu, och han säger att detta har inga som helst följder
beträffande lokaliseringen. Menar Thage G Peterson det?

Thage G Peterson: Ja, i högsta grad. Det fanns nämligen ingen information på
Försvarsdepartementet om att Volvo hade fattat ett beslut om att flytta från
Arboga till Trollhättan. Det fanns ingen sådan information i FMV:s skrivelse.
Någon sådan information fanns över huvud taget inte. Wittlöv förklarade ju
också här att man inte fattat något sådant beslut. Först i januari fattades
ett princip- eller ledningsbeslut. Det är alltså helt klart på den punkten:
Det är företagets beslut att flytta från Arboga till Trollhättan. Det är inte
regeringens beslut.

Birgit Friggebo: Förstår Thage G Peterson vad han håller på med nu?

Thage G Peterson: Jag svarar på fru ordförandes frågor, även om jag tycker att
de är litet egendomliga.

Peter Eriksson: Jag har en restfråga. Jag tycker att det finns mycket som man
kan acceptera i det som Thage G Peterson säger. Men det finns också mycket
märkliga saker. En sådan sak tycker jag är avtalet mellan FMV och Volvo. Det
hade ju arbetats fram under lång tid. Regeringen fattade ett beslut den 19
december. Jag får intrycket av att det verkar som att avtalet, eller utkastet
till det, inte fanns på departementet när regeringsbeslutet fattades. Så är
det väl ändå inte?

Thage G Peterson: Avtalet fanns inte på departementet. Det fanns ju inte då,
utan det slöts först dagen efter. Strukturavtalet slöts först den 20 december,
så den 19 december fanns det inget avtal och heller inget utkast på
departementet.

Peter Eriksson: Så när regeringen fattade beslut den 19 december hade den
ingen aning om vad beslutet innebar? Det fanns inget utkast att grunda
beslutet på, utan det fattades bara i blindo?

Thage G Peterson: Nej, inte i blindo och inte utan någon aning. Regeringen
fattade ett visst beslut om att medge att avtal tecknas för produktstöd till
flygplansmotorerna M 8 och M 12. Regeringen fattade ett alldeles klart beslut
på den fullmakt man hade.

Peter Eriksson: Men innebörden av det beslutet är oklart. Även om det hade
varit så att alla tjänstemän på departementet varit friska och alla handlingar
kommit fram finns det alltså ingen konkret innebörd, som någon bör känna till?

Thage G Peterson: Det var just därför som jag tog initiativet till att JK
skulle titta på det här. Det finns olika uppfattningar. Jag och regeringen
anser att det är klart vad beslutet innehöll, medan däremot FMV och
Försvarsmakten säger att beslutet innehöll ett godkännande av de riktlinjer
för avtalet som framgår av ett brev den 21 november. Det finns alltså olika
uppfattningar om detta, och JK måste nu få chansen att säga sitt.

Peter Eriksson: Vad jag förstår finns det bara ett enda avtal. Det finns inget
annat avtal som ministern kan hänvisa till.

Thage G Peterson: Nej, det som var ett produktionsavtal blev ett
strukturavtal. Sedan finns det specialavtal för Viggen och JAS etc.

Peter Eriksson: Ja, men det är ju bara det här avtalet det handlar om. Det
fanns inget annat avtal på departementet som man trodde att man beslutade om?

Thage G Peterson: Nej, det hoppas jag inte.

Peter Eriksson: Tack.

Henrik S Järrel: Fru ordförande! Jag har några kompletterande frågor. När det
gäller beslutskoncepten i departementen måste jag säga att när man läser
utfrågningen med Lars Rekke får man fram uppgifter som delvis går på tvärs mot
vad Thage G Peterson här uppger. På s. 16 framgår nämligen enligt Rekke att
enligt de anvisningar som fanns på Försvarsdepartementet vid den här
tidpunkten gällde att sådana koncept i allmänhet skulle vara färdiga innan
regeringen fattade beslut. Jag känner nu till att den delen har stramats upp.
Om det redan fanns anvisningar som inte tillämpades, vem tar ansvaret för att
man inte sköter handläggningen i enlighet med de anvisningar som redan tycks
ha existerat, i varje fall enligt dåvarande statssekreteraren?

Thage G Peterson: Jag har inte exakt noterat vad statssekreterare Rekke sade
på den här punkten. Däremot vet jag vilka rutiner som gällde. De är alltså
tagna av expeditionschef Olof Egerstedt under Anders Björcks tid. Där hade
ingen ändring skett. Jag vill läsa upp den bestämmelsen en gång till...

Henrik S Järrel: Nej, det behövs inte. Det har vi fattat. Här går alltså
uppgifterna isär mot vad som uppgavs tidigare från Thage G Petersons sida. Det
fanns redan anvisningar, om man får tro Rekke, om att sådana här
beslutskoncept i allmänhet skulle vara färdiga innan regeringen fattade
beslut.

Thage G Peterson: Det är möjligt att Rekke därvid avsåg det som gällde på
Socialdepartementet, där han kom ifrån. Detta skiljer sig möjligen från
departement till departement. Jag kan bara redovisa vad som gällde på
Försvarsdepartementet.

Henrik S Järrel: Vidare konstaterar jag, eftersom ordföranden hade en fråga,
att det här var en stor nyhet för regeringen. Det fanns inga uppgifter om att
Volvo hade för avsikt att flytta. Rekke svarar på en tidigare fråga att han
vid ett tillfälle nämnt för försvarsministern att det var svårigheter i Volvo
Aero och i Arboga. Om det nu har uppgivits av statssekreteraren inför
ministern att det var bekymmer, måste han väl ändå ha frågat sig vilken form
av bekymmer och vad de skulle kunna resultera i. Men det gjorde tydligen
aldrig Thage G Peterson.

Thage G Peterson: Detta var information den 2 september, då vi gick igenom
organisationsfrågor inför försvarspropositionen. Jag frågade då
statssekreterare Rekke vad som framkommit vid hans besök i Trollhättan under
fredagen. Han förklarade då litet i förbifarten att man bl.a. tagit upp
problem i Arboga. Men det var ingenting dramatiskt, och det som sedan sades
innehöll ingen ny information. Detta berodde på deras syn. Men vi visste
alltså redan den 2 september att förhållandena för Arboga inte skulle bli
sämre, utan bättre, till följd av att vi ökade antalet flygdivisioner från
tolv till tretton. Det var alltså en information i förbifarten, som jag
bekräftar. Rekke omnämnde besöket i Trollhättan, och hans ordval var mycket
kort, kanske bara några sekunder,om Arboga just den 2 september.

Henrik S Järrel: Längre fram i utfrågningen med Rekke framgår det att det
kanske inte bara rörde sig om organisationsproblem. Han säger som svar på en
fråga: ?Jag visste inte exakt vilken typ av svårigheter det var fråga om. Jag
visste att det var beläggningsproblem.?

Det var alltså fråga om beställning av flygmotorunderhåll. Kan man tolka det
så?

Thage G Peterson: Det är ett korrekt svar. Det beror på två saker. Rekke fick
aldrig någon konkret information. Det har ju Wittlöv betonat här i utskottet.
Det var en allmän information. Dessutom har direktör Wittlöv sagt att
beläggningssituationen kunde klarna först i och med försvarsbeslutet. Då är
det helt fel att säga att Rekke fick något besked den 30 augusti om
beläggningssituationen vid försvarsbeslutet. Direktör Wittlöv säger här i KU
att det kunde han få besked om först vid beslutet i riksdagen. Det är
någonting som inte stämmer här.

Henrik S Järrel: Fru ordförande! Jag är ledsen att jag behöver uppta er tid,
men faktum är att Rekke mycket tidigare i utfrågningen säger att det var
allmänt känt sedan flera år tillbaka att det var bekymmer med
flygmotorunderhållet. Det var inga nyheter. Det sägs här på s. 14: Svårigheter
fanns i försvarsindustrin, däribland när det gällde flygmotorunderhåll. Det
var en allmän kunskap. Att det skulle bli ytterligare problem när Gripen
introducerades i det svenska flygvapnet var också något jag skulle vilja
beteckna som en allmänt känd kunskap bland dem som var någorlunda initierade.

Då kan man ju fråga sig om inte försvarsministern är initierad, vem skall då
vara det utom militärledningen i övrigt.

Thage G Peterson: Jag var mycket väl initierad. Jag var aktiv i diskussionen
1981-1982 när vi skulle övergå till JAS. Jag visste mycket väl att Viggen
skulle utgå ur det svenska flygvapnet. Jag visste också att det fattades ett
beslut någon gång 1993-1994 - jag tror att det var under Anders Björcks tid -
om att flygunderhållet för JAS skulle läggas i Trollhättan. Jag var fullt
medveten om allt detta. Alla var medvetna om det, t.ex. facken och kommunen
som uppvaktade.

Det intressanta är situationen hösten 1996. Situationen för Arboga
försämrades inte till följd av försvarsbeslutet, utan det blev en liten
ljusning. I förhållande till försvarsbeslut 95 som talade om tolv
flygdivisioner, blev det i försvarsbeslut 96 tretton divisioner.
Beläggningssituationen blev bättre för Arboga till följd av försvarsbeslut 96.
Det var alltså fråga om beläggningssituationen.

Henrik S Järrel: Då är det uppenbart att Volvo inte kan räkna
företagsekonomiskt. Annars skulle de ju ha blivit kvar om det var bättre
villkor.

Thage G Peterson: De kan nog räkna företagsekonomiskt, men jag är inte säker
på att de har räknat rätt om antalet flygdivisioner.

Kenneth Kvist: På fru ordförandens fråga svarar Thage Peterson att
nedläggningen i Arboga var ett rent företagsekonomiskt beslut. Det är ju helt
klart att det inte är regeringen som har fattat det beslutet. Men
förutsättningen för beslutet var ju avtalet. Det sade direktör Wittlöv från
Volvo. Först när man hade fått undertecknandet av det här beslutet från FMV
kunde man starta processen inom företaget. Sedan förankrade man detta på
diverse nivåer i företaget och i januari är det här beslutet klart.

Men om jag har förstått saken rätt lämnar regeringen ett godkännande för FMV
att skriva på avtalet den 19 december. Då frågar jag: När träder egentligen
regeringsbeslutet i kraft? Är det den 7-8 januari när en skrivelse har lämnat
Regeringskansliet och gått till Försvarets materielverk med tillstånd att
skriva på avtalet eller träder beslutet i kraft redan när man, antagligen på
någon informell väg, har fått reda på regeringsbeslutet? Försvarets
materielverk måste väl vara förankrat i verkligheten på något sätt när man
skriver på avtalet den 20 december, annars kan ju undertecknarna bli
personligen ansvariga för avtalet. Med dessa summor måste det i så fall vara
ganska starka personer ekonomiskt sett.

Thage G Peterson: Det var bra att Kenneth Kvist ställde den första frågan.
Volvos argumentering går inte ihop. Först säger man att det var aktuellt att
flytta från Arboga till Trollhättan redan 1994. Det upprepade ju direktör
Wittlöv här i KU. Det fanns i Volvos planer.

Birgit Friggebo: Så står det inte i utfrågningen i alla fall. Om det skall
refereras till personer som inte kommer hit igen och inte har möjlighet att
svara, bör det refereras riktigt ur protokollen.

Thage G Peterson: Vi får kolla det. Vad står det då, fru ordförande?

På s. 8 i utfrågningen står det: ?Vi har ju själva gjort en intern studie
under slutet av 1994 och tidigt 1995 just med tanke på den stora strukturella
förändring som skedde i hela branschen. Resultaten av studien visar att
Arbogas verksamhet inte är dimensionerad? osv.

Jag menar att de hade aktualiserat frågan 1994.

Birgit Friggebo: Men Thage Peterson sade att det låg i Volvos planer att lägga
ned, och det är inte riktigt vad som står här.

Thage G Peterson: Det är ju strid om ord.

Birgit Friggebo: Det är precis Thage Petersons bästa gren.

Thage G Peterson: Jag vill inte bli beskylld för citatförfalskning. På s. 8
står det faktiskt att man har aktualiserat frågan själv 1994.

Sedan är det faktiskt så att försvarsbeslut 96 inte var till nackdel för
Arboga. Försvarsbeslut 96 innebar en ökning av antalet flygdivisioner. Därför
håller inte Volvos argumentation.

Normalt sett fattas ett regeringsbeslut, och sedan träder det i kraft när
statsministern har förklarat listorna godkända på ett regeringssammanträde.
Men sedan tar expedieringen en tid innan man får det i sin hand. Detta ärende
expedierades den 8 januari. Det dröjde kanske ytterligare ett par dagar innan
de fick det i sin hand. Men genom att vidga uppdraget till JK att titta på
allt detta, har JK också fått i uppdrag att se om Försvarsmakten och FMV har
gått händelserna i förväg. Jag vill gärna avvakta JK:s besked även här för att
inte gå händelserna i förväg.

Kenneth Kvist: Regeringen fattade ett beslut om att FMV fick teckna ett
underhållsavtal. Detta underhållsavtal innehåller då betydande pengar - och
det vet alltså inte regeringen ännu - dels för nedmontering i Arboga, dels för
uppmontering av ersättningsverksamhet för verksamheten i Arboga i Trollhättan.
Då har regeringen alltså med andra ord fattat ett beslut utan ett
beslutsunderlag.

Thage G Peterson: Det är fel. Regeringen fattade ett korrekt beslut enligt
grundlagen, nämligen att man skulle låta FMV teckna ett fortsatt
underhållsavtal. Regeringen ansåg att FMV hade detta som uppdrag. Först senare
fick regeringen veta att FMV hade tecknat ett strukturavtal som innehöll
flyttning av verksamhet och flyttpengar. Då kom JK in i bilden. Regeringen
fattade ett beslut på det underlag som behövdes för att fatta det beslutet,
men med facit i hand kan vi se att beslutet skulle ha blivit annorlunda om vi
hade fått alla uppgifter.

Kenneth Kvist: Men regeringen kan väl inte ha fattat ett beslut på ett korrekt
underlag när det, med facit i hand, visar sig att det är ett annat avtal som
man har godkänt än det avtal man tror att man godkänner? Då är det väl en
brist i det underlagsmaterial som regeringen har till sitt förfogande.

Thage G Peterson: Det är en brist i hanteringen av ärendet.

Birgit Friggebo: Då finns det inte någon mer som vill ställa någon fråga. Då
ber jag att få tacka er för att ni har kommit hit och velat besvara våra
frågor.

Konstitutionsutskottet

1997-04-25

kl. 09.00-09.45

Offentlig utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén angående regeringens
information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende

Birgit Friggebo: Jag hälsar alla välkomna. Ämnet för dagens utfrågning är
regeringens information till Utrikesnämnden om ett visst spionärende. Jag
hälsar utrikesminister Lena Hjelm-Wallén välkommen. Hon biträds av
departementsrådet Staffan Carlsson. Utrikesministern har bett att få inleda.
Varsågod.

Lena Hjelm-Wallén: Tack! Fru ordförande, ledamöter! Jag vill ta tillfället i
akt att ge utskottet en mer fullständig bild än vad de skriftliga svaren på
frågorna har givit angående den aktuella frågan, eventuella utrikespolitiska
aspekter på gripandet av en svensk medborgare i Sankt Petersburg i februari
förra året. Låt mig först understryka att den här regeringen precis som
tidigare regeringar anser att Utrikesnämnden är ett utomordentligt viktigt
forum för information och samråd i utrikesfrågor. Det är av stort värde för
mig och för regeringen att Utrikesnämndens ledamöter hålls väl informerade om
viktiga internationella frågor och deras betydelse för landet. Samtidigt bör
inte Utrikesnämndens sammanträden upptas av andra frågor än de verkligt
betydelsefulla. Om ärendet med den gripne svensken i Sankt Petersburg och
händelseförloppet därefter skulle ha pekat mot att det kunde uppstå störningar
i våra relationer till Ryssland hade jag självfallet tagit upp frågan i
Utrikesnämnden. Men en entydig bedömning inom UD och av mig själv var dock att
så inte var fallet.

Jag vill också klargöra att forum för att redovisa underrättelseärenden är
den parlamentariskt sammansatta nämnd som kallas Försvarets
underrättelsenämnd. Det ankommer på Försvarsmakten att ge information till
Underrättelsenämnden. Underrättelsefrågor tillhör inte utrikesministerns
ansvarsområde.

Så till händelseförloppet. Det var alltså den 23 februari som en svensk
greps i Sankt Petersburg. Enligt medieuppgifter var han misstänkt för olovlig
underrättelseverksamhet. Mannen släpptes efter förhör och utvisades. Tiden
närmast därefter framkom ingenting som tydde på att man från rysk sida ansåg
att det inträffade skulle belasta relationerna till Sverige. I mitten av mars
framkom att ryska UD önskade att en svensk diplomat vid vår ambassad i Moskva
skulle lämna Ryssland. Det var uppenbarligen det ryska svaret på incidenten i
Sankt Petersburg. Samtidigt framhölls från rysk sida att man inte ville att
det inträffade skulle påverka våra relationer negativt. Låt mig inflika att
det är ganska vanligt att stora länder använder sig av sådana här åtgärder,
s.k. retaliering, i dessa sammanhang för att visa sitt missnöje med en viss
händelse.

Inför mitt sedan länge planerade besök i Moskva och samtal med min ryska
kollega, Primakov, den 28-29 mars 1996 beslutade jag mig för att själv ta upp
frågan om den svenske diplomaten direkt med utrikesminister Primakov. Det
gjorde jag för att visa mitt stora förtroende för en svensk tjänsteman som är
oförvitlig och som oförskyllt hade blivit indragen i det här som en bricka i
ett spel. I mitt samtal med Primakov bekräftades det intryck vi hade fått
veckorna före mitt samtal, nämligen att den ryska ledningen ansåg att Sankt
Petersburg-incidenten inte fick påverka relationerna mellan våra länder
negativt. Det stod dock klart att den ryska sidan var mycket bestämd i sin
inställning till att den svenske diplomaten skulle lämna landet. Här måste man
ha klart för sig, det är ett nytt inflikande, att om ett land vill förklara en
diplomat icke önskvärd är det en ensidig åtgärd som den sändande staten inte
kan stoppa. Det är alltså stationeringslandet som helt avgör detta. Det krävs
heller ingen motivering för att man vill sända hem en diplomat.

Efter samtalet med min ryska kollega var det uppenbart att den svenska
diplomaten inte kunde fortsätta sin tjänstgöring i Moskva. I det här läget
beslutade vi en månad senare att förflytta honom till en annan post som hade
blivit ledig där hans kompetens väl passade. Jag ville genom det här beslutet
demonstrera mitt förtroende för den aktuelle diplomaten och undvika att en
oskyldig person förklarades icke önskvärd. Jag kunde alltså efter mitt samtal
med utrikesminister Primakov konstatera att incidenten i Sankt Petersburg inte
skulle få några utrikespolitiska konsekvenser. Primakov och jag var också
uttryckligen överens om att frågan var utagerad genom vårt samtal. Våra
utrikesförvaltningar lade därmed denna fråga till handlingarna. Jag gjorde den
självklara bedömningen att detta inte var ett ärende att redovisa vid
Utrikesnämndens sammanträde den 23 april.

Jag vill också nämna att jag den 13 maj i Bryssel informerade Carl Bildt om
mitt samtal med Primakov. Jag gjorde det inför ett besök som Bildt skulle göra
i Moskva. Även om frågan inte hade betydelse för Sveriges förhållande till
Ryssland bedömde jag det som värdefullt att Bildt fick den här
bakgrundsinformationen. Om jag hade haft kännedom om att någon annan
partiledare varit på väg att träffa någon högt uppsatt person i den ryska
utrikesförvaltningen i det här skedet hade jag naturligtvis också givit
informationen till denne partiledare.

Det här, fru ordförande, var det jag inledningsvis önskade redovisa, och det
för att ge en helhetsbild åt ärendet.

Peter Eriksson: Till att börja med vill jag tacka för inledningen. Det har
varit ovanligt svårt den här gången, och det vill ju inte säga så litet, att
få fram allt material från Utrikesdepartementet. Jag vill tacka för att vi nu
fick en litet bättre redogörelse.

Det finns en del som jag tycker är motsägelsefullt i det som
utrikesministern tar fram här. Hon säger att det här inte har påverkat
relationerna mellan Sverige och Ryssland. Men samtidigt har en svensk diplomat
tvingats lämna Ryssland på grund av det som hände med den svenske medborgaren
efter den svenska spionaffären, som ju diskuteras. Intrycket måste ändå var
att det här har påverkat relationerna mellan Sverige och Ryssland. Visst måste
man i ett utrikespolitiskt perspektiv se det som att relationerna till
Ryssland är av största vikt för Sverige?

Lena Hjelm-Wallén: Fru ordförande! Det är självklart att relationerna med
Ryssland är av utomordentligt stor vikt för Sverige. Vi kan också konstatera
att vi under det senaste året inte minst har haft mycket goda
grannskapsrelationer. Utbytet har varit osedvanligt stort och hjärtligt,
skulle jag vilja säga. Alla som har följt utrikespolitiken kan konstatera att
vi har mycket goda relationer mellan våra länder. Incidenten i Sankt
Petersburg har inte på något sätt påverkat detta.

Peter Eriksson: I den svenska grundlagen, i regeringsformen, står det ju om
kraven på regeringen att informera Utrikesnämnden i viktiga frågor. Frågan är
om det här är ett ärende av vikt, av en sådan betydelse att man behövde
informera Utrikesnämnden. Den information som utrikesministern ger här är
väldigt motsägelsefull. Vad sade Primakov under samtalet mellan er två? Jag
menar inte ordagrant, men på vilket sätt tog han upp frågan?

Lena Hjelm-Wallén: Som riksdagens ledamöter säkert vet kan jag inte citera vad
en annan utrikesminister i samtal har sagt. Det var jag som tog upp frågan om
den svenske diplomaten. Jag tog alltså inte upp frågan om Sankt Petersburg-
händelsen, utan jag tog upp den svenske diplomatens situation. Det gjorde jag
som högste arbetsgivare och i omsorg om en svensk diplomat. Det är min ingång
i det här ärendet. Om detta hade vi ett samtal och när båda parter hade fått
säga sitt enades vi om att den här frågan skulle läggas till handlingarna.
Eftersom utfallet blev sådant kan jag bara konstatera att det här inte på
något sätt har skadat våra relationer. Frågan är utrikespolitiskt inte heller
av den större vikt för landet som gör att den behöver tas upp i
Utrikesnämnden.

Peter Eriksson: Hur ofta har svenska diplomater tvingats lämna Ryssland?

Lena Hjelm-Wallén: Det kan jag inte ge någon bild av. Nu blev det aldrig fråga
om någon persona non grata-förklaring. Det påskyndade en förflyttningskedja
för vår del, men det var alltså inte något alldeles onaturligt som hände.

Peter Eriksson: Hur ofta har Ryssland utvisat svenska medborgare och anklagat
dem för spioneri? Vet ni det?

Lena Hjelm-Wallén: Frågor om underrättelseverksamhet ligger utanför mitt
ansvarsområde, men tack och lov är den typen av incidenter utomordentligt
ovanliga.

Peter Eriksson: Kan man inte också säga att det är utomordentligt ovanligt att
en svensk diplomat tvingas lämna Ryssland?

Lena Hjelm-Wallén: Att andra länder har synpunkter på våra diplomater är
naturligtvis ingenting som man tycker är bra. Vad man som utrikesledning då
har att göra är att se till att den person som oförskyllt drabbas i ett sådant
här läge får den upprättelse som är möjlig. Det var det jag såg till skedde
här. Jag tror att det är samma sak för alla utrikesledningar.

Peter Eriksson: Lena Hjelm-Wallén har ju varit utrikesminister sedan 1994. Har
det hänt i något annat fall under den här tiden att en svensk diplomat har
tvingats lämna ett land på grund av att regeringen där har ansett honom
obehaglig eller velat bli av med honom?

Lena Hjelm-Wallén: Inte vad jag kommer ihåg.

Peter Eriksson: Så det här är det enda fallet under den tid då du har varit
utrikesminister?

Lena Hjelm-Wallén: Det är det enda fall där vi har haft en sådan här
diskussion med ett annat land. Men fortfarande: Även om det är en ovanlig
situation har det alltså inte påverkat våra utrikesrelationer med Ryssland.
Det var inte en fråga av utrikespolitiskt större vikt för landet.

Peter Eriksson: Carl Bildt blev i alla fall informerad. Det hade att göra med
att han skulle träffa Primakov. Det fanns alltså enligt utrikesministerns
bedömning stor risk för att den ryske utrikesministern skulle ta upp frågan
med Carl Bildt under det mötet. Stämmer det?

Lena Hjelm-Wallén: Nej, det stämmer inte. Någon, som Peter Eriksson säger,
stor risk för detta var det definitivt inte. Men jag menade ändå att det var
lämpligt att ge Carl Bildt den här bakgrundsinformationen när han ändå skulle
träffa den person som jag hade fört ett ingående samtal med om de här sakerna.

Peter Eriksson: Hade det inte varit lämpligt att ge den informationen till
alla andra partiledare, till hela oppositionen?

Lena Hjelm-Wallén: Det här är huvudsakligen ett personalärende inom UD. Jag
tycker att den typen av ärenden skall hållas inom en mycket liten krets för
att skydda personerna som det handlar om.

Peter Eriksson: Om svenska diplomater tvingas lämna ett av våra viktigaste
grannländer anser alltså utrikesministern att det är ett rent personalärende
på UD?

Lena Hjelm-Wallén: Det är det, om det hanteras skickligt. Om det hanteras
oskickligt, så att det förstör eller försämrar våra relationer med det andra
landet, kan det bli en fråga av utrikespolitiskt större vikt. Men så skedde
inte i det här fallet.

Peter Eriksson: Har utrikesministern någon uppfattning om varför
Underrättelsenämnden inte blev informerad?

Lena Hjelm-Wallén: Som jag sade inledningsvis är underrättelsefrågor inte mitt
ansvarsområde. Jag kan precis som nämndens ledamöter bara konstatera att det
finns olika uppgifter om hur nämnden blev informerad. Om det inte har fungerat
i nämnden har jag bara att beklaga det. Men det är ett ansvarsområde som jag
inte närmare känner till.

Peter Eriksson: Har utrikesministern någon åsikt om, någon bild av, varför vi
i regeringsformen har den här paragrafen som säger att Utrikesnämnden skall
informeras vid händelser av större vikt eller vid beslut av större vikt?

Lena Hjelm-Wallén: Det är mycket tydligt. Det är huvudsakligen regeringen som
för utrikespolitik. Men för att den skall ha en ordentlig förankring hos
svenska folket och i riksdagen måste man ha en kontinuerlig information om
alla betydelsefulla frågor. Men jag hävdar fortfarande att de måste vara
betydelsefulla. Det går inte att dra in Utrikesnämnden i den dagliga hantering
som utrikesförvaltningen ägnar sig åt.

Peter Eriksson: Men nu visade det sig att det här var den enda gången som
detta inträffade under hela den tid som Lena Hjelm-Wallén har varit
utrikesminister. Så man kan knappast säga att det här var ett dagligt ärende.

Lena Hjelm-Wallén: Fortfarande: Det skall vara utrikesärenden av större vikt
för riket, och detta var inte en sådan fråga.

Peter Eriksson: Vi får väl se om det händer några saker av större vikt under
nästa mandatperiod.

Catarina Rönnung: I motsats till Peter Eriksson tycker jag att vi har fått en
bra skriftlig dokumentation och en bra redogörelse av ärendet, och egentligen
skulle den här utfrågningen vara tämligen onödig.

Jag skulle vilja veta litet grand om Lena Hjelm-Walléns sammanträffande med
Primakov, utan att hon går in på det som kan anses vara hemliga eller
sekretessbelagda överläggningar. Kan du berätta litet grand om hur stämningen
var er emellan, vilka politiska överväganden ni gjorde gemensamt och berätta
något runt mötet i slutet av mars?

Lena Hjelm-Wallén: Det var första gången jag träffade utrikesminister
Primakov. Han hade ganska nyligen tillträtt då. Det var ett besök då vi tog
upp alla tänkbara frågor mellan våra länder. Det var inte särskilt många. Det
var hur vi såg på olika kriser och konflikter ute i världen, utvecklingen
säkerhetspolitiskt och så. Det var det stora temat. Sedan hade vi alltså under
en mycket kort stund ett särskilt samtal om denna fråga, och såväl de stora
viktiga samtalen som den här mindre frågan fördes i mycket god anda.

Catarina Rönnung: Enligt regeringsformen skall Utrikesnämnden informeras i
händelser av stor vikt för landet. Har det funnits någon utomstående politisk
kommentator som har bedömt den här spionaffären som en händelse av större
vikt?

Lena Hjelm-Wallén: Det är alldeles uppenbart att vi själva tror att det är en
väldigt stor affär, när en svensk grips på det sättet. Jag frågade bara några
veckor efteråt om det här hade uppmärksammats i internationell press, och det
hade det ju nästan inte alls. Tittar man på debatten i Ryssland i denna fråga
kan man konstatera att det var väldigt få från ansvarigt håll som yttrade sig
i denna fråga. När frågan blev känd i september kommenterade vice
utrikesminister Ivanov frågan. Han konstaterade då att det var en episod, en
incident. Han sade att vår utgångspunkt är att detta inte skall hindra våra
goda, djupa, vänskapliga relationer att fortsätta utvecklas positivt. Det är
egentligen den enda kommentar utåt från en rysk ansvarig politiker eller
tjänsteman som vi har. Det säger något om tonen i det här, som inte alls är
särskilt uppskruvad oss emellan.

Catarina Rönnung: Finns det någon kommentar som har betraktat det här som en
händelse av större vikt?

Lena Hjelm-Wallén: Jag kan inte påminna mig det, och jag tror att jag ändå har
läst det mesta om detta.

Catarina Rönnung: Även om det för Sverige var litet uppmärksammat att en
svensk diplomat utvisades så erinrar jag mig att det händer ganska ofta att
man från svensk sida utvisar diplomater och att även ryska diplomater och
sådana som har ertappats med t.ex. industrispionage utvisas. Hur vanligt är
det?

Lena Hjelm-Wallén: Det kan ske på flera sätt. Det kan ske genom att ett land
vill persona non grata-förklara en diplomat, dvs. förklara att han icke är
önskvärd. Det gör vi också vid tillfällen. Då handlar det om något uppenbart
brott eller om något olovligt som vederbörande har sysslat med. Det händer.
Svenska diplomater sköter sig. Att man verkligen har utvisat någon för något
som är en händelse kan jag inte påminna mig. Jag har inte så väldigt lång
erfarenhet, men jag kan inte påminna mig något sådant över huvud taget.
Däremot används det som en retaliering, alltså som ett svar på en annan
händelse. Det händer litet då och då. Jag minns i nutid - inte under den tid
som jag har varit utrikesminister, men under tid som jag kommer ihåg - flera
fall där våra tjänstemän har blivit ombedda att lämna ett land därför att man
ville visa ett missnöje.

Anders Björck: Fru ordförande! Den här granskningen gäller ju inte den
militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Denna sköttes ju vid den tiden
av min gamle vän Thage Peterson, såsom ansvarig. Granskningen gäller i stället
den utrikespolitiska dimensionen, den konstitutionella dimensionen av det
hela. Huruvida det är en fråga av större vikt eller inte bör ju kunna framgå
av hur motparten reagerar. Lena Hjelm-Wallén sade att man ansåg, efter det
samtal ni hade med Primakov, frågan som avslutad. Då måste jag för ordningens
skull fråga: Har det sedan detta samtal förekommit några officiella eller
inofficiella ryska démarcher i ärendet till svenska ambassaden i Moskva eller
via den ryska ambassaden här i Stockholm?

Lena Hjelm-Wallén: Det har inte förekommit någonting av detta. Det har inte
tagits upp efter vårt samtal med ett undantag, kan man säga, för de dagar då
frågan genom en läcka offentliggjordes i Ryssland. Det var i det sammanhanget
som vice utrikesminister Ivanov gick ut och sade det här. I det sammanhanget
är jag ganska säker på att vår ambassad frågade utrikesdepartementet i Moskva
vad det här var för något. Frågan var ju utagerad. Man frågade vad det var som
hade hänt. Då visste utrikesdepartementet ingenting om vad som hade hänt.
Läckan kom någon annanstans ifrån än från utrikesdepartementet, det var
alldeles klart.

Anders Björck: Det behöver väl för ordningens skull konstateras att någon
officiell rysk protest till svenska ambassaden i Moskva eller från den
härvarande ryska beskickningen till Utrikesdepartementet alltså inte har
lämnats?

Lena Hjelm-Wallén: Nej, ingen protest på något sätt. För att återigen hänvisa
till ett offentligt uttalande från rysk sida: Vice utrikesminister Ivanov sade
att ingen svensk har blivit persona non grata-förklarad under den här tiden.

Anders Björck: Har frågan tagits upp med utrikesministern av några företrädare
för Ryssland sedan den här affären inträffade?

Lena Hjelm-Wallén: Nej, inte på politisk nivå på något vis.

Anders Björck: Inte på annan nivå heller?

Lena Hjelm-Wallén: Inte förutom i september, då frågan kom ut i medierna. Då
frågade vår ambassadör i Moskva vad det var för någonting och varför frågan
kom ut i medierna. Han fick då svaret att det inte hade skett från
utrikesministeriet.

Anders Björck: Så deras uppfattning var att andra krafter än de officiella
företrädarna för ryska utrikesministeriet hade läckt ut det här?

Lena Hjelm-Wallén: Ja, det var ju alldeles uppenbart. Det sades ju både
offentligt genom Ivanovs uttalande och direkt till oss.

Anders Björck: Beklagade man att det hade läckt ut?

Lena Hjelm-Wallén: Jag kommer inte ihåg ordvändningarna. Jo, säger Staffan
Carlsson, som känner till hur det var.

Håkan Holmberg: Jag är för klarhetens skull intresserad av på vilka grunder
man gör bedömningen att t.ex. en sådan här händelse inte kan antas ha några
utrikespolitiska konsekvenser att tala om. Du har ju angett de officiella
kontakterna som gav detta vid handen.

Det här var ju under våren 1996. Det var under upptakten till det ryska
presidentvalet, när de som ville återställa så mycket som möjligt av den gamla
ordningen trodde att de hade en verklig möjlighet att göra det och förmodligen
kunde antas vara beredda att ta till ganska ovanliga metoder i ett jämnt läge.
Funderade du över möjligheten att den här affären skulle kunna dyka upp som
någon propagandagrej, hur betydelselös i sak den än var? Så kan det ju fungera
i politiken. Gjordes det överväganden av det slaget över huvud taget?
Funderade man över risken att en eventuell ny regim i Ryssland för något
ändamål skulle finna det lämpligt att blåsa upp detta?

Lena Hjelm-Wallén: När man får försäkringar i direkta samtal om hur frågan
skall hanteras och när sedan alla kontakter, allt det som verkligheten visar,
stämmer överens med det som har sagts, går man inte omkring med någon
konspirationsteori och väntar på att problemen nästa dag ändå skall dyka upp.
Jag kan inte riktigt säga att jag trodde att den här frågan skulle ställa till
stora problem. Att det däremot var en mycket skakig tid i Ryssland och att man
måste vara varse alla händelser och hela det politiska spelet i Ryssland, det
är en annan sak, och det var vi också varse. Men jag tyckte inte att det fanns
någon anledning att blåsa upp den här frågan, i synnerhet som ryssarna själva
inte alls gjorde det.

Håkan Holmberg: Jag tycker inte att man måste vara särskilt konspiratorisk för
att fundera i sådana banor. Det läckte ju ut i september, uppenbarligen med
medverkan från andra krafter än de som officiellt hade något inflytande över
det här. Så det hände ju, om än inte då.

Jag undrar alltså: Är innebörden av det du säger att det inte görs något
slags allmänpolitisk bedömning av situationen i det land där en sådan här
incident inträffar, utan att man praktiskt taget helt och hållet går på de
officiella kontakterna, de budskap som de officiella kontakterna förmedlar?

Lena Hjelm-Wallén: Nej, det är självklart att varje utrikesdepartement,
åtminstone vi, gör en allmänpolitisk bedömning av ett land där man inte bara
lyssnar på vad de officiella kanalerna säger utan också ser till skeendet i
hela landet. Det är en självklarhet. Men det fanns ändå, tyckte vi, inte
anledning att tro att den här frågan skulle ha den digniteten. Det fanns
ingenting som talade för att den skulle ha det. Det hände mycket större saker
i Ryssland under den här tiden än den här incidenten i Sankt Petersburg, också
på underrättelseområdet.

Håkan Holmberg: Det är jag helt övertygad om att det gjorde. Men jag tycker
ändå att det här är en intressant frågeställning, och eftersom det faktiskt
läckte ut senare tycker jag inte att man bara a priori kan sortera bort risken
att det tidigare hade kunnat bli någonting. Men jag accepterar svaret så
långt.

Sedan har vi det här med Carl Bildt. Jag tycker att det verkar mycket
rimligt, när vi nu har fått hela bilden - det fick vi ju tyvärr inte i början
- av varför Carl Bildt fick information och inte någon annan. Nu sade du att
om du hade vetat att någon annan partiledare skulle ha något likartat möte med
ryska företrädare hade den personen också fått den här informationen, och det
verkar ju också rimligt. Men då undrar jag ändå: Givet den litet skakiga
bakgrunden i Ryssland, även om man nu inte går så långt som jag gjorde i min
förra fråga, hade det inte varit rimligt att ge en bredare information i t.ex.
Utrikesnämnden? Det är ju inte så att man bara träffar höga ryska företrädare
i förutsägbara, officiella sammanhang; det kan också ske under andra
omständigheter. Är det inte rimligt att en sådan här sak är känd av åtminstone
någon i vart och ett av de partier som är representerade i Utrikesnämnden?

Lena Hjelm-Wallén: Frågan kan sorteras i olika fack. Vad är det man skulle ha
lämnat information om? Att en svensk greps i Sankt Petersburg som, enligt
medieuppgifter, var misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet är en fråga
som inte skall tas upp i Utrikesnämnden. Det finns en särskild ordning för
det, nämligen Underrättelsenämnden. Sedan vet vi att det var bristfälliga
rutiner i den nämnden vid det här tillfället, men det kan vi lämna åt sidan
här. Det kände inte vi i regeringen till, utan det var något som uppdagades
först i september.

Det andra, det som man så att säga kan lägga i den andra korgen, är en
svensk diplomats situation i det här läget. Där tycker jag, återigen, att man
får lov att väga omsorgen om den här personen, som oförskyllt har råkat ut för
det här, och fundera på i hur hög grad denna information skall spridas. Det är
den bedömningen man har att göra. Och det är klart; skulle det här leda till
utrikespolitiska förvecklingar - om vi på något vis skulle tro det - då får
omsorgen om individen falla undan. Då skall nämnden självfallet ha
information. Då vill regeringen att nämnden skall veta om det, för det behöver
vi alla veta. Men i en situation där vi inte bedömde att det hade någon
utrikespolitisk komplikation tyckte jag som högste arbetsgivare att omsorgen
om den anställde fick väga tyngre.

Håkan Holmberg: Jag uppskattar den attityden. Vad det handlar om är väl att
man kan göra olika bedömningar av risken för att det här på inte officiellt
godkända vägar ändå blev en historia på den ryska sidan.

Jag har en fråga till, och det har att göra med Försvarets
underrättelsenämnd. Det har anförts i det material vi har fått att en
förklaring, eller åtminstone en bidragande faktor, till att Utrikesnämnden
inte informerades var att man trodde att det hade skett en information till
Försvarets underrättelsenämnd. Om vi nu bortser från att det var fel och att
det kom först långt senare, är det normalt att Utrikesnämnden undanhålls
information som Underrättelsenämnden får? Vore det inte rimligt - vilket man
kan tycka som den nybörjare på området som jag definitivt är - att dessa två
organ hade samma information? Om det är så pass känsligt att Försvarets
underrättelsenämnd anses böra vara informerad, även om den nu inte var det,
borde då inte Utrikesnämnden också vara informerad?

Lena Hjelm-Wallén: Utrikesnämnden skall få del av sådant som är av större vikt
för landet utrikespolitiskt. Det faktum att man har en underrättelsenämnd som
normalt hanterar underrättelsefrågor hindrar dock inte att man tar upp en
fråga i Utrikesnämnden om den kan få stor betydelse för landet, dvs. är en
normal utrikesnämndsfråga. Det tycker jag nog är självklart. Men kriteriet för
Utrikesnämnden måste vara det utrikespolitiskt betydelsefulla för landet, inte
underrättelsefrågan i sig. Denna skall normalt hanteras av
Underrättelsenämnden. Det här är alltså nämnder av olika typ. När jag har
forskat bakåt i det här har jag sett att det är mycket ovanligt att frågor av
underrättelsekaraktär tas upp i Utrikesnämnden. För att hitta en svensk sådan,
dvs. en som utifrån svenska utgångspunkter är av underrättelsekaraktär, får vi
gå mycket, mycket långt tillbaka.

Håkan Holmberg: Jag inser att det är olika typer av nämnder. Förvisso är det
så. Det man kan diskutera här, och det som jag känner mig litet tveksam till
hur det har handlagts, är att givet att det här skedde i Ryssland och under
denna period hade det kanske varit motiverat att bedöma att ett
underrättelseärende i detta fall hade en potential - även om det inte blev så
- för någon form av utrikespolitisk komplikation. Men det är en
bedömningsfråga, så jag har ingen annan fråga.

Lena Hjelm-Wallén: Nej, och där gjorde jag en annan bedömning. Utvecklingen
visar också att min bedömning var den riktiga.

Håkan Holmberg: Ja, det kom ju fram i september. Det är väl mer en fråga om
tid i så fall.

Lena Hjelm-Wallén: Jo, men det har fortfarande inte fått någon negativ
betydelse för våra relationer, och det var det jag hade att avväga - inte om
det skulle komma ut eller inte.

Håkan Holmberg: Nej, men hade det kommit ut i april hade det kanske varit
annorlunda.

Peter Eriksson: Utrikesministern säger att ett argument för att inte ta upp
det här i Utrikesnämnden var hänsyn till den person på svenska ambassaden i
Moskva som tvingades lämna landet. Jag har litet svårt att se att det skulle
vara ett vägande skäl. Är det så att utrikesministern inte har förtroende för
Utrikesnämndens ledamöter utan tror att det skulle kunna läcka ut? Är det
detta som är skälet?

Lena Hjelm-Wallén: Nej, när Utrikesnämnden sammanträder förväntar jag mig
naturligtvis att frågor skall hållas sekreta, dvs. de som skall vara det. Det
är någonting som vi från regeringens sida måste utgå från, även om det inte
alltid är fallet. Det vill jag gärna säga. Men i en personalfråga måste man
ändå alltid se till omsorgen om individen och väga den mot nyttan eller
behovet av att många människor får veta hur händelseförloppet var. Eftersom
jag inte såg något behov av information till nämnden, då frågan inte var av
den arten att den skulle kunna leda till utrikespolitiska förvecklingar, hade
det också varit att belasta nämnden med en fråga som egentligen inte hörde
dit, såsom läget var.

Utrikesnämndens sammanträden är bemängda med viktiga frågor. Dagordningen är
ganska lång, och jag tvingas ständigt göra ett urval av vad jag skall ta upp
på dagordningen. Jag kan i och för sig förstå att man kan diskutera huruvida
den ena eller den andra frågan skall upp, men samtidigt är det så att när man
har suttit några timmar pustar nämnden en aning och tycker kanske att man tar
upp för många frågor. Det är alltså också en praktisk fråga hur mycket man
skall ta upp, och jag vill inte belasta nämnden med frågor som inte är av
utrikespolitiskt större vikt. Det var det ena, och det andra var alltså
omsorgen om individen.

Peter Eriksson: Nu var det ju så att utrikesministern tvingades ?belasta?
Utrikesnämnden med den här frågan i alla fall, fast i ett senare skede. Först
blev Utrikesnämnden informerad via rysk TV och sedan via utrikesministern i
Utrikesnämnden. Kan man inte nu i efterhand som utrikesminister erkänna att
det här var ett missgrepp, att man borde ha informerat tidigare och att det är
mycket olyckligt att den svenska oppositionens partiledare blir informerade
via ryska medier i stället för via Utrikesdepartementet och den svenska
utrikesministern?

Lena Hjelm-Wallén: Jag kan bara konstatera att när jag i mars gjorde
bedömningen att den här frågan inte skulle leda till några utrikespolitiska
komplikationer för våra relationer med Ryssland var det en bedömning som sedan
visade sig vara riktig. Jag har fått det i ord i privata samtal, och det har
sagts utåt av ryska företrädare: Det har inte på något sätt inneburit problem
i våra relationer. Verkligheten, med de många besök som har varit och
hjärtligheten i dessa besök, visar också att jag hade rätt i min bedömning.

Peter Eriksson: Då får jag väl önska fortsatt hjärtlighet i relationerna.

Catarina Rönnung: Underrättelsenämnden är ju en parlamentariskt sammansatt
nämnd som är den gängse informationskanalen när man meddelar sig om
spionärenden. De här spionärendena kan ju ibland få utrikespolitiska
konsekvenser. Borde man då inte överväga att Underrättelsenämnden inte bara
sorterade under Försvarsdepartementet utan också under UD?

Lena Hjelm-Wallén: Nej, det tycker jag inte. Det är faktiskt väldigt viktigt i
alla länder att utrikesförvaltningen håller sig långt ifrån
underrättelseverksamheten. Det skall vara en väldigt tydlig gräns däremellan.

Anders Björck: Just den fråga som här ställdes utreds nu av en nyligen
tillsatt utredning under ordförandeskap av Hirschfeldt. Så upplysningsvis: Vad
göras skall är redan gjort. Det finns en avdömningsutredning på gång.

Lena Hjelm-Wallén: Ja, och det kan ses som ett uttryck för att regeringen inte
tycker att allting fungerade på ett riktigt sätt i den här frågan vad gäller
Underrättelsenämnden. Men det berodde också på - som försvarsministern sade då
han tillsatte utredningen - att underrättelseväsendet då och då behöver
genomlysas ordentligt.

Det är ju Försvarsmakten som hanterar underrättelsefrågor och ingen annan.
Det görs inte politiskt på något sätt. I sin hantering av underrättelsefrågor
måste dock Försvarsmakten naturligtvis också ta in utrikespolitisk kompetens
och utrikespolitiskt tänkande, men det är en annan sak. Politiskt vill vi från
utrikessidan definitivt inte ha någon direkt påverkan på detta. Det vore
olämpligt, och här tror jag alla regeringar har samma klara gränsdragning.

Ordföranden: Då har jag ingen ytterligare som vill ställa någon fråga. Vi får
tacka utrikesministern för att du har velat komma hit och svara på våra
frågor. Tack så mycket. Vi återupptar förhandlingarna kl. 10.30.

Konstitutionsutskottet

1997-04-25

kl. 10.30-12.40

Offentlig utfrågning av kulturminister Marita Ulvskog angående regeringens
beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i Göteborg

Ordföranden: Då går vi vidare, och vi skall då ha en utfrågning beträffande
museiflytt till Göteborg. Jag hälsar kulturminister Marita Ulvskog välkommen.
Som bisittare har hon statssekreteraren i Kulturdepartementet Ann-Christin
Nykvist. Kulturministern har bett att få inleda. Var så god.

Marita Ulvskog: Eftersom jag har en röst med något begränsad kapacitet i dag
skall jag göra en mycket kort inledning, men ändå.

I den kulturproposition som presenterades den 18 september förra året ingick
ett förslag på museiområdet som sönderföll i tre delar. För det första
innehöll det ett förslag om att Etnografiska museet i Göteborg skulle få
statligt huvudmannaskap från den 1 januari 1999. För det andra innehöll det
ett förslag om att Etnografiska i Göteborg skulle föras samman med Folkens
museum i Stockholm, Östasiatiska museet i Stockholm, som i dag sorterar under
Statens konstmuseer, samt Medelhavsmuseet i Stockholm, som i dag sorterar
under Historiska museet. Detta var alltså ett förslag om en ny, omstrukturerad
museimyndighet med enheter i såväl Göteborg som Stockholm. För det tredje
innehöll det ett förslag om att den nya myndigheten, dvs. ledningen för
samtliga museienheter, skulle förläggas till Göteborg.

I budgetpropositionen, som presenterades två dagar senare, föreslogs också
att Etnografiska i Göteborg i väntan på det statliga huvudmannaskapet skulle
få ett statsbidrag för att täcka sin verksamhet redan från den 1 januari 1997
på 3 750 000 kr. I budgetpropositionen markerades också att medel avsatts för
det nya museet och den nya myndigheten i Göteborg fr.o.m. den 1 januari 1999.
Sammanlagt handlade det om 29 miljoner kronor i nya permanenta medel.

Dessa förslag, som alltså inte handlade om några museiflyttningar,
föremålsflyttningar i miljardformat eller flyttningar av museienheter till
Göteborg, grundade sig på ett osedvanligt digert utredningsmaterial. Under
flera år hade kultursektorn och museisektorn varit föremål för stora
parlamentariskt sammansatta utredningar, dvs. Museiutredningen och
Kulturutredningen. Här fanns ett mycket grundligt analysmaterial rörande bl.a.
museiområdet, dess struktur, organisation, innehåll och geografiska
koncentration. Alla dessa förslag och analyser hanterades på sedvanligt sätt,
dvs. de remissbehandlades. Kulturutredningen kompletterades dessutom med en
osedvanligt djupgående process som har kallats för en resanderemiss, vilken
helt enkelt innebar att en grupp tjänstemän från Kulturdepartementet reste
över hela landet och förde samtal med kulturarbetare, kulturinstitutioner och
i övrigt kulturintresserade och verksamma inom denna sektor. Allt detta finns
redovisat i den särskilda remissammanställningen, men också i särskilda min-
nesanteckningar från resanderemissen som hålls samlade i Kulturdepartementet.
Till detta kom som vanligt ett betydande antal uppvaktningar under 1995 och
1996 av ett flertal organisationer, intressegrupper och förstås myndigheter,
bl.a. flera centrala och regionala museer.

Den 1 juli 1995 anställdes förre krigsarkivarien Leif Gidlöf i
Kulturdepartementet för att på heltid ägna sig åt just museifrågorna i
kulturpropositionen. Han kom att fungera som en intern utredare och kom med
sin breda och djupa expertkunskap ur kulturarvssektorn att få utgå från det
samlade material som fanns att tillgå, dvs. utredningarna, remissvaren,
resanderemissen och uppvaktningarna. Han tog också kompletterande kontakter,
framför allt med Folkens museums chef och styrelseordförande med utgångspunkt
från det remissvar som lämnats därifrån på Kulturutredningen men också med
Göteborgs kommun, bl.a. med utgångspunkt från det remissvar som lämnats
därifrån på Kulturutredningen. Till detta kan läggas att det togs en del
kompletterande kontakter med Statens fastighetsverk.

Den nya myndighetens uppdrag, som det fördes en diskussion kring, var att
museiverksamheten skulle bedrivas utifrån i ett tvärvetenskapligt perspektiv i
nära samverkan med Göteborgs universitet men självfallet också med universitet
utanför Göteborg. Det skulle skapas förutsättningar för oprövade former för
exponering av föremål, publikkontakter och andra aktiviteter, det skulle
bedrivas ett mycket intensivt samarbete med i första hand universitetet men
också med andra kulturinstitutioner och med organisationslivet. I rollen som
ansvarsmuseum skulle museet utveckla ett mycket vidsträckt samarbete där
ansvaret för hela landet skulle komma till uttryck. Det talades också i det
här skedet om ett samarbete om vandringsutställningar med Riksutställningar
och dessutom om att detta museum mycket aktivt skulle använda sig av ny
teknik.

Sammansättningen av den nya myndigheten, alltså den omstrukturering som
innebar att det arbetades med ett förslag om att Medelhavsmuseet skulle brytas
ur Historiska museet och att Östasiatiska skulle brytas ur Statens
konstmuseer, byggde på att Folkens museum i Stockholm och Etnografiska i
Göteborg har stora samlingar som kompletterar varandra. Tillsammans är de i
världsklass. Detta byggde också på att Folkens museum och Östasiatiska museet
delvis kompletterar och delvis överlappar varandra när det gäller samlingarna.
Medelhavsmuseet är intressant framför allt genom de arkeologiska samlingarna,
och genom den islamiska avdelningen finns här en viktig kontaktyta mot de
många islamiska kulturer som är representerade i Folkens museums samlingar.
Detta hänger alltså ihop, trots att det spänner över så till synes vitt skilda
discipliner som konstvetenskap, etnografi, antropologi, arkeologi,
religionshistoria osv. I Göteborg finns också ett mycket gott klimat för
tvärvetenskaplig forskning, inte minst vid Institutionen för kulturvård med
konservering, museikunskap och byggnadsantikvarisk inriktning, men också vid
en rad andra institutioner. Några utmejslade förslag på denna punkt lades dock
inte fram, även om detta var något som vår interne utredare Leif Gidlöf
sysslade med. Det vi aviserade i kulturpropositionen var i stället att det
vidare arbetet skulle överlåtas på en organisationskommitté och att vi skulle
komma tillbaka till riksdagen under 1997 för att den skulle få ta ställning
till den eventuella fortsatta hanteringen.

Den 5 september 1996 delades förslaget inom Regeringskansliet, och i övrigt
har ni i den sammanställning som vi lämnat över också fått tidpunkter för när
statssekreterare Ann-Christin Nykvist informerade berörda myndighetschefer,
den information som gavs personligen av departementsrådet Kristian Berg till
de anställda vid Folkens museum den 18 september och den s.k. MBA-R-
information som gick ut per fax till de centrala fackförbunden.

Inger René: Jag skulle först vilja ta upp frågan om flyttens omfattning. I
kammardebatten den 10 oktober talade statsrådet om att det här handlade om att
flytta tre av ca 60 museer som finns i Stockholm, men att det inte handlade om
att flytta vartenda föremål utan att viss verksamhet skulle vara kvar eftersom
det finns en publik även här. I ett radioprogram ungefär samtidigt sades att
utställningsytan sannolikt kommer att bli kvar fast i begränsad omfattning i
Stockholmsområdet. Då undrar jag: Kan man ur propositionen eller i de samtal
som representanter från departementet hade när man hade de s.k.
resanderemisserna på något sätt ana att det var den här omfattningen som
skulle bli resultatet av överläggningarna efter remissens intentioner?

Marita Ulvskog: Det som behandlas i propositionen är ju inget av detta.
Propositionen behandlar de tre frågor jag berörde inledningsvis, dvs. statligt
huvudmannaskap för Etnografiska i Göteborg, en sammanläggning och
tillskapandet av en ny museimyndighet och att ansvarsmuseidelen skall ligga i
Göteborg.

Sedan har det förts en partipolitisk debatt som har handlat om hur en
organisationskommitté skulle kunna arbeta, alltså om de direktiv som icke
fanns formulerade. Anledningen till att en diskussion har kommit upp över
huvud taget om de tre berörda Stockholmsmuseerna är att det sannolikt inte
kommer att vara möjligt att med de 29 nya miljoner som avsätts från den
1 januari 1999 skapa den nya museimyndigheten i Göteborg. Vi vet att
verksamheten vid de tre befintliga museerna i Stockholm kostar ungefär
50 miljoner kronor per år, och man kan ganska lätt räkna ut att det kommer att
behövas ytterligare 10, 20 eller 30 miljoner per år - hur mycket vet inte jag
- för att verksamheten vid den nya museimyndigheten skall vara högkvalitativ.
Detta är ju ett uppdrag som organisationskommittén har att titta på. Det
skulle alltså inte handla om någon föremålsflytt annat än den ordinarie
omflyttning som hela tiden sker mellan museer i landet, särskilt i samband med
litet större utställningar.

Däremot blir det sannolikt nödvändigt med en viss omfördelning av befintliga
resurser. I motsats till vad som har kunnat framskymta i debatten handlar det
ju inte om någon oerhört kostsam ny satsning, utan det handlar om 29 nya
miljoner. I övrigt handlar det om det som är det plågsammaste av allt,
nämligen att omfördela befintliga resurser.

Inger René: Det innebär alltså, om jag förstår det rätt, att det man gör i de
skrivelser som vi har fått från Statsrådsberedningen, dvs. hänvisar till
propositionen och resanderemisserna beträffande att man har informerat
människor ute i landet, inte stämmer. I det sammanhanget hade nämligen inte
diskussionerna om den litet större förändringen - för att inte säga mycket
större förändringen - vuxit fram. Den delen kunde man alltså inte ta ställning
till utifrån propositionen eller diskussionen under resanderemisserna.

Marita Ulvskog: Jag har inte uppfattat skrivelsen från Statsrådsberedningen på
det viset. Jag uppfattade att det däri gavs en sammanfattning av det samlade
material som har utgjort en grund för de förslag som sedan finns i
propositionen, dvs. förslag om det statliga huvudmannaskapet, sammanläggningen
och tillskapandet av en ny museimyndighet med centrala ansvarsfunktioner i
Göteborg.

Inger René: I våra papper upptar detta ungefär hälften av
Statsrådsberedningens beskrivning av ärendet. Det står i samband med ärendets
beredning, så det är lätt att tro att man menar att det här är ett underlag
som människor ute i landet kan ta ställning till när det gäller museiflytten.
Men så är alltså inte fallet?

Marita Ulvskog: Det var ärendets beredning jag försökte redogöra för i min
inledning. Det handlar om ett osedvanligt digert utredningsmaterial bestående
av Kulturutredningen, Museiutredningen, remissvaren på dessa utredningar,
resanderemissen, uppvaktningar och de kompletterande upplysningar och
kontakter som vår interne utredare Leif Gidlöf har haft med bl.a. Folkens
museum i Stockholm utifrån dess remissvar på Kulturutredningen och Göteborgs
kommun utifrån dess remissvar på Kulturutredningen. Det är alltså hela det
sammantagna materialet som man får räkna in här.

Inger René: Ja, jag inser att statsrådet menar det, men just museiflytten har
inte behandlats i propositionen.

Marita Ulvskog: Museiflytten - ja, i så måtto att det handlar om att lägga
samman och skapa en ny museimyndighet där man flyttar, i en myndighetsmening,
museer som i dag tillhör Statens konstmuseer och Historiska museet till en ny
museimyndighet som ibland går under arbetsnamnet Världskulturmuseet i
Göteborg. Det kommer sannolikt att heta något helt annat när det väl är klart.
Det är naturligtvis en flyttning. Man flyttar ut dem från de
organisationsstrukturer inom vilka de i dag vilar och skapar en ny som vi
menar mera slagkraftig museistruktur på detta område. Det är museiflytten. Det
handlar inte om att flytta människor eller föremål.

Inger René: Jaha, men statsrådet sade själv i en debatt i kammaren att viss
verksamhet kommer att finnas kvar i Stockholm och att det finns ca 60 museer i
Stockholm, så om man flyttar tre borde det inte vara hela världen. Det tyder
ju ändå på att det inte bara är organisatoriska eller institutionella frågor
som skall flyttas från Stockholm, utan också rent fysiska föremål.

Marita Ulvskog: Det kan säkert handla om enstaka föremål som kan behöva
komplettera den oerhört digra föremålssamling som redan finns i Göteborg, men
det handlar om föremål som inte kommer att vara fler än vad man i vanliga fall
flyttar i stort sett dagligen över hela landet och utom landet när det handlar
om att skapa nya större utställningar. Framför allt handlar det naturligtvis
om att det i slutändan, som jag sade, kommer att kräva en omfördelning av
ekonomiska resurser. Det kan komma att få konsekvenser för de befintliga
museerna i Stockholm. Samtidigt - men då går jag händelserna i förväg - finns
det ju nu direktiv, och en organisationskommitté som arbetar efter dem, där
det står, inte att en viss del av verksamheten skall vara kvar, utan att en
betydande del av verksamheten skall vara kvar.

Inger René: Statsrådet och jag har tydligen olika värderingar av ord.
Statsrådet har också sagt så här i ett radioprogram: (- - -) utställningsyta
som sannolikt kommer att bli kvar, fast i begränsad omfattning i
Stockholmsområdet.

Marita Ulvskog: Ja, du får byta ut ordet ?begränsad? mot ?betydande?. De som
vi har talat med när vi har diskuterat direktiven för organisationskommittén
har en mer optimistisk syn, och dessutom har vi valt att vidga omfördelningen
av ekonomiska resurser från museisektorn i Stockholm till Göteborg till att
inte bara omfatta de tre museer från Stockholm som skall ingå i den nya
museimyndigheten. Vi skriver också att detta kan gälla museiområdet i stort,
och det är klart att man då fördelar behovet av pengar på litet fler vilket
gör att man får ändra på ordet till ?betydande? i stället för ?begränsad?.

Inger René: Statsrådet brukar berömma sig av, och jag tycker också att det är
viktigt, att vara mycket klar. Säger man ?begränsad omfattning? är det nog i
de flestas öron ett mycket klart ställningstagande.

Marita Ulvskog: Mitt ställningstagande var mycket klart, och jag ville vara
tydlig och ärlig och säga att om det skall kunna bli ett högkvalitativt nytt
museum i Göteborg kommer det att krävas omfördelningar från de tre befintliga
museerna i Stockholm som kommer att märkas. Jag ville inte ge intryck av att
vi skall genomföra denna omfördelning utan att någon får betala ett visst
pris. Men i den uppgörelse som vi gjorde med Vänsterpartiet när vi förde
resonemang kring direktiven enades vi om att vi inte skulle lägga bördan på
bara de tre museer som är berörda av den här strukturförändringen. Om det blir
nödvändigt skall det i så fall, vilket framgår av direktiven, vara något som
fler museer i Stockholm får vara med och dela på. Det gör naturligtvis att
verksamheten inom de tre direkt berörda museerna i Stockholm inte behöver
påverkas på samma sätt.

Inger René: Så här i efterhand: Tycker statsrådet att det var ett bra sätt att
skicka ut den här försöksballongen så att säga, som ändå skapade en hel del
oro och problem inom museivärlden?

Marita Ulvskog: Svaret på frågan är att jag inte tycker att det var olämpligt.
Jag tycker att det var en riktig metod. Jag tror att det är bra att vara
tydlig och att inte försöka linda in förslag för att sedan överraska människor
i efterhand. Museiområdet har diskuterats under en lång tid. Ett antal
utredningar har arbetat med museiområdet. Det har funnits en rad förslag som
inte har gått att realisera. Här har vi lyckats få en politisk majoritet i
riksdagen för att göra en förändring på en viktig del av museiområdet. Jag
tycker att det var bra att vi kunde komma överens med Vänsterpartiet - vi har
också fått sympatier från andra partier i efterhand - om att inte lägga
omfördelningsbördan så tungt på bara de tre museer i Stockholm som berörs av
att ingå i den nya museimyndigheten.

Inger René: Då går jag över till ett annat område, nämligen upplysningar och
yttranden.

I 7 kap. 2 § i regeringsformen står det att vid beredning av
regeringsärenden behövliga upplysningar och yttranden inhämtas från berörda
myndigheter. I den omfattning som behövs skall tillfälle lämnas
sammanslutningar och enskilda att yttra sig. Det finns också ett avtal om
informationen till de fackliga organisationerna.

Är det inom Kulturdepartementet kutym att personal vid myndigheter som lyder
under departementet informeras om regeringsbeslut som berör dem, som det här
beslutet gjorde, så sent att möjligheterna att yttra sig är praktiskt taget
obefintliga?

Marita Ulvskog: Vi i Kulturdepartementet arbetar som inom hela
Regeringskansliet i övrigt, dvs. vi följer det regelverk som gäller. Vi
arbetar mycket ambitiöst och försöker vara ute i god tid. Som framgår av de
regler som gäller för s.k. MBA-R-information finns det också en särskild
skrivning om att man i de fall man helt enkelt inte hinner informera kan avstå
helt från att informera eller göra det i ett sent skede. Det är alltså inte
ett regelbrott, men det är klart att vi har väldigt höga ambitioner. I det här
fallet klarade vi att informera innan förslaget offentliggjordes.

Man kan ha en låg ambitionsnivå eller en hög ambitionsnivå. Man kan om man
inte hinner med det helt avstå från att informera. Vi valde att informera.

Inger René: Hur lång tid före presskonferensen informerade man de fackliga
organisationerna?

Marita Ulvskog: Det var drygt en timme före presskonferensen.

Inger René: Hur ofta händer det inom Kulturdepartementet att man kommer med de
fackliga informationerna med sådan kort tidsfrist?

Marita Ulvskog: Jag kan inte svara på det. Det är inte så ofta vi lägger fram
den typen av förslag som kräver någon mer omfattande information. Men det är
inte ovanligt i Regeringskansliet, och där skiljer sig inte
Kulturdepartementet från andra departement, att det i vissa lägen kan bli sent
med informationen.

Inger René: Har det hänt tidigare under statsrådets 2 ½ år i regeringen?

Marita Ulvskog: Det är inte statsrådet självt som trycker på knappen så att
säga när det gäller MBA-R-informationen, utan det finns rutiner för det. Jag
kan inte svara för exakt när de tjänstemän som har att sköta dessa frågor har
informerat vid andra tillfällen. Men Kulturdepartementet skiljer sig icke från
några andra departement vad gäller rutinerna på det här området.

Inger René: Med det här ärendet i bakhuvudet: Avser statsrådet att ta upp en
diskussion om information till de fackliga organisationerna?

Marita Ulvskog: Vi har följt de regler som gäller, och det är det viktiga.

Inger René: Det tycker inte de fackliga organisationerna. Det står också i
avtalet att de skall ha möjlighet att yttra sig, och det är lätt att förstå
att det på en timme och tio minuter före en presskonferens är svårt att hinna
med att göra ett yttrande.

Jag går vidare. Vilka ansträngningar gjordes för att informera
myndighetscheferna?

Marita Ulvskog: Även detta har konstitutionsutskottet fått skriftlig
information om. Den 17 och 18 september, före offentliggörandet informerade
statssekreterare Ann-Christin Nykvist per telefon myndighetschefen Olle
Granath på Statens konstmuseer som alltså berördes av Östasiatiska museets
omstrukturering, museichefen Jan Wirgin på Östasiatiska museet och museichefen
Bengt Peterson på Medelhavsmuseet om förslaget om att inrätta en ny
etnografisk museimyndighet i Göteborg. Myndighetschefen Erik Wegræus på
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer gick inte att nå.
Myndighetschefen Per Kåks på Folkens museum - etnografiska var tillika med den
myndighetens styrelseordförande Christer Hallerby väl införstådd med
förslaget. Personalinformationen har jag berört tidigare.

Inger René: Detta innebär alltså att myndighetscheferna i det här fallet
informerades kvällen före presskonferensen - de som då gick att nå - är det
rätt uppfattat?

Marita Ulvskog: Ja.

Inger René: Tycker statsrådet att detta känns tillfredsställande i dagsläget?

Marita Ulvskog: Ja, jag tycker att det är tillfredsställande, eftersom hela
kulturområdet och hela museisektorn under en lång tid hade varit noggrant
utredd. Det fördes en intensiv diskussion kring förändringar och
omstruktureringar av olika slag. Mot den bakgrunden tycker jag att vi
uppfyllde de krav som kunde ställas i det läget.

När det gäller personalinformationen vill jag också gärna säga att det i
MBA-R, dvs. avtalet om medbestämmande vid beredningen av regeringsärenden,
sägs att information inte behöver lämnas om ärendet är särskilt brådskande. De
yttranden som sedan gavs från de fackliga organisationerna efter den 18 har vi
sedan kunnat ta hänsyn till när direktiven till Organisationskommitténs
uppdrag har formulerats.

Inger René: Vad var det som gjorde att just detta ärende var så särskilt
brådskande att man inte kunde ringa en vecka eller några dagar innan för att
informera om detta?

Marita Ulvskog: Det enskilda ärendet var inte så brådskande. Men det var
sammantaget en väldig press på Regeringskansliet. Vi befann oss för första
gången i en situation där vi skulle presentera en budgetproposition den 20
september i stället för i januari. Vi hade en invandrarpolitisk proposition,
en försvarsproposition och en kulturproposition som skulle presenteras dagarna
före. Det var en anspänning på hela Regeringskansliets apparat. Det var inget
som enbart gällde Kulturdepartementet utan det gällde generellt.

Inger René: Så det var alltså inte så särskilt brådskande?

Marita Ulvskog: Nej, men vi hade likväl inte möjlighet att hinna med att
informera de fackliga organisationerna förrän samma dag.

Inger René: Skall jag då tyda detta så, att det från statsrådets sida möjligen
är viktigt att informera men att inhämta ett yttrande, som det också står i
avtalet att man skall göra, i det här fallet och i en del andra fall inte är
så väsentligt?

Marita Ulvskog: Informationen är viktig och yttrandena är viktiga. Detta har
vi också kunnat hantera i de direktiv som ju inte skulle formuleras då. De
förslag som propositionen behandlade var nämligen inte av den karaktären att
yttrandena särskilt berörde dessa, utan de berörde framför allt de direktiv
som skulle formuleras för den i propositionen aviserade organisationskommittén
vars förslag vi senare skulle återkomma till riksdagen med.

Ordföranden: Bakgrunden till bestämmelserna i regeringsformen om att man skall
inhämta synpunkter och att ärendena skall beredas är ju att det skall vara en
öppenhet i hur förslag växer fram, men framför allt att man skall känna till
konsekvensen av de förslag som läggs fram. Dels skall riksdagen veta vad den
fattar för beslut, dels skall berörda myndigheter och organisationer samt
medborgarna förstå konsekvenserna av besluten. Jag vill då börja med att fråga
om du själv kände till konsekvenserna av den proposition som du lade fram
beträffande museiflytten.

Marita Ulvskog: Det kunde jag inte säkert veta, eftersom uppdraget skulle ges
till en organisationskommitté som sedan skulle återkomma till riksdagen vid
flera tillfällen. Konsekvenserna kommer ju att vara avhängiga de beslut av de
majoriteter som skapas i riksdagen för de förslag som organisationskommittén
har att komma med. De konsekvenser som jag kunde överblicka var att det skulle
skapas en ny omstrukturerad museimyndighet som vi bedömde som museipolitiskt
oerhört viktig. Det skulle ge ett slagkraftigt, låt oss för enkelhetens skull
kalla det för etnografiskt, museum. Det skulle finnas permanenta
verksamhetsmedel från den 1 januari 1999 för denna nya museimyndighets
verksamhet. Om det var så att man ville ha högre kvalitetsambitioner med den
nya museimyndigheten, skulle inte de 29 miljonerna förslå. Men dessa
avgöranden låg ju så att säga i riksdagens händer beroende på vad den
organisationskommitté som jag aviserade skulle komma med för förslag och
beroende på vilka majoriteter som kunde formas för dessa förslag, och så långt
kunde jag inte överblicka.

Ordföranden: I den diskussion som fördes i riksdagen den 10 oktober sade du:
Jag vill säga att det handlar om att flytta tre museer till Göteborg och att
lägga samman deras verksamhet med Etnografiska museet där. På ett annat ställe
i protokollet står det: Här handlar det om att flytta tre av de 60 museer som
finns i Stockholmsområdet. På ett tredje ställe står det: Det handlar om att
flytta tre museer från Stockholm och att lägga samman dem med Etnografiska
museet i Göteborg.

Jag utgår från att Marita Ulvskog tolkar sina egna uttalanden precis som jag
gör, dvs. att det är tre museer som skall flytta till Göteborg. I direktiven
till Organisationskommittén står det att en stor del av verksamheten skall
vara kvar i Stockholm. Visste Marita Ulvskog själv vad det var för förslag hon
lade fram? I dag talar ju Marita Ulvskog nämligen om någonting helt annat när
hon beskriver propositionen än det som hon sade i riksdagen den 10 oktober.

Marita Ulvskog: Om detta står det ju ingenting i propositionen, till att börja
med. I propositionen står det att det skall bildas en ny, omstrukturerad
etnografisk museimyndighet, att Etnografiska museet i Göteborg skall ha
statligt huvudmannaskap från den 1 januari 1999 och att sätet för den nya
museimyndigheten, alltså det centrala ansvarsmuseet, skall ligga på Göteborgs-
enheten.

Jag kan inte gå i god för vartenda ord och varenda formulering som jag
väljer vid de icke förberedda frågestunderna i riksdagen. Men jag har hela
tiden varit fullständigt klar över vad det har handlat om, nämligen en
museiverksamhet i Stockholm och en museiverksamhet i Göteborg. Däremot har jag
haft kravet att försöka att åstadkomma en omfördelning av pengar från
Stockholmsmuseerna till Göteborgsmuseet för att det skall få en så hög
kvalitativ verksamhet som möjligt. Detta uppdrag var ju inget som vi över
huvud taget gick in på i detalj i propositionen, eftersom det skulle ligga i
en organisationskommitté. Det är de förslag som denna kommitté lägger fram,
och som riksdagen sedan har att besluta om, som kommer att avgöra om det blir
på det viset.

Jag hade fullständigt klart för mig att det icke skulle flyttas tre museer
till Göteborg, utan det handlade om att skapa en museimyndighet som arbetade
mer tematiskt, helt i enlighet med de förslag som Museiutredningen bl.a. lade
fram.

Ordföranden: Jag kan ha stor förståelse för att man vid de muntliga
frågestunderna kan slinta med tungan en gång, men Marita Ulvskog upprepade tre
gånger att det handlade om flyttning av tre museer från Stockholm till
Göteborg. Dessutom finns det ju en rad pressklipp, uttalanden och
radiointervjuer - jag har en tjock bunt - som visar att Marita Ulvskog med
frenesi har argumenterat för en sådan lösning. Har Marita Ulvskog alltså
ljugit för riksdagen?

Marita Ulvskog: Jag har varken sluntit med tungan eller ljugit för riksdagen
eller någon annan. Trots att den upphetsade debatten har försökt att
framställa det som en gigantisk museiflyttning, en gigantisk
föremålsflyttning, har jag dock aldrig talat om annat än att det skall
omfördelas resurser och framför allt att man skall flytta ledningen för denna
nya museimyndighet till Göteborg. I så måtto handlar det om en flyttning, men
inte i de andra avseendena som, tyvärr, en ganska vulgariserad debatt har
lyckats skapa en bild av.

Ordföranden: Nu tolkar Marita Ulvskog sin egen proposition i dag. Hon har
själv missuppfattat förslaget, eftersom hon under en hel månads tid har
påstått att det är fråga om flyttning av tre museer. Det var också så som
många uppfattade det hela. Det står också i propositionen: Den 1 januari 1999
sammanförs Etnografiska museet i Göteborg samtidigt med Folkens museum -
etnografiska, Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet till ett samlat
etnografiskt centralmuseum. Längre ned i texten talas det om nyetablering i
denna form, ny lokallösning osv., osv.

Dessutom har jag ett brev från museidirektören på Östasiatiska museet, där
han refererar till den information som han fick av statssekreterare Ann-
Christin Nykvist den 17 september kl 18.15, dagen före presskonferensen. Han
skriver följande: ?Vid våra samtal med statssekreteraren framgick det mycket
klart att departementets förslag innebar en fysisk flyttning av museerna och
ej enbart en förändring av huvudmannaskapet.?

Är det så att Marita Ulvskog inte ens själv förstod vad det var för förslag
som hon hade förordat regeringen att fatta beslut om?

Marita Ulvskog: Jag kan bara återigen säga att jag självfallet inte har
missuppfattat min egen proposition. Däremot kan möjligen Jan Wirgin ha
missuppfattat den information han fått.

På något ställe i propositionen använder vi uttrycket ?sammanförs? och
uttrycket ?lägga samman?. I stället för att Medelhavsmuseet skall vara
sammanfört med Riksantikvarieämbetet och Historiska museet och i stället för
att Östasiatiska museet skall vara sammanfört med Statens konstmuseer
sammanförs de rent strukturellt med den nya museimyndigheten. Denna skall
arbeta på detta tvärvetenskapliga sätt, så att olika kulturer inte separeras
från varandra utan läggs parallellt. I stället för att ha den strikta
uppdelningen i det som rör konsthistoria, arkeologi eller etnografi blir detta
ett sätt att för publik och för forskning arbeta mer tematiskt, helt i
enlighet med museiutredningen.

Det är alldeles självklart att vi också talar om en ny lokallösning. Det är
också därför som vi redan i årets budgetproposition har markerat att det
kommer att finnas ytterligare 29 miljoner kronor för den nya museimyndigheten
i Göteborg. Det nuvarande Etnografiska museet kan självfallet inte fungera som
centralt ansvarsmuseum för de tre museerna i Stockholm med den omfattning och
de resurser som detta museum har i dag. Men det behöver inte betyda att
Etnografiska museet skall ha ytterligare resurser - utöver de uppbokade 29
miljonerna från 1999. Frågan ligger i Organisationsutredningens uppdrag, och
jag hoppas att den kommer att föreslå en omfördelning av resurser också från
Stockholm. Det kommer nämligen att garantera att det blir en mycket
högkvalitativ verksamhet där.

Ordföranden: Vi har ju fått en PM från Kulturdepartementet som beskriver
beredningen av detta ärende. I denna PM börjar man med att tala om
Museiutredningens förslag, Minne och bildning. Denna utredning finns inte
omnämnd i kulturpropositionen mer än i inledningen, där det står att det har
funnits en museiutredning. Den har i övrigt inte alls berörts i propositionen.
Det andra är att det har gjorts resanderemisser i landets samtliga län. Vi har
från Kulturdepartementet fått protokoll från resanderemissen till Göteborg.
Där nämns inte ett ord om museiflyttar. Däremot talas det om museerna. Vidare
står det om uppvaktningar. Nu säger statsrådet att Leif Gidlöf har sysslat med
dessa frågor. Var i detta omfattande beredningsmaterial finns förslagen
skissade om museiflyttningar eller omstruktureringar eller vad det nu är fråga
om - det vet vi ju inte riktigt? Finns det något papper på det?

Marita Ulvskog: Jag börjar med Museiutredningen Minne och bildning. Att den
inte finns omnämnd på annat sätt än så som Birgit Friggebo beskriver det har
att göra med att den överlämnade sitt material, sin analys och sina förslag
till Kulturutredningen för vidare hantering.

När det gäller resanderemisser ger i och för sig de minnesanteckningar som
fördes en mycket hårt sammanfattad bild av de långa diskussioner som fördes -
diskussioner som i hög grad handlade om de nationella uppdrag och de
nationella institutioner som Göteborg som kulturstad ansåg sig kunna bära.

När det gäller de mer utmejslade förslagen har Leif Gidlöf haft att utgå
från Göteborgs kommuns och Folkens museums remissvar på Kulturutredningen.

Ordföranden: Jag vill då upprepa frågan litet grand. Finns det något
arbetsmaterial, något papper eller några handlingar som kan likna någon form
av utredning just beträffande de etnografiska museerna?

Marita Ulvskog: Det finns inget skriftligt material, utan det som finns är det
samlade material som jag har redogjort för, alltså Museiutredningen,
Kulturutredningen, remissvaren, resanderemissen, de kompletterande
uppvaktningarna, de kompletterande kontakterna som Leif Gidlöf och även andra
tjänstemän har haft under hand, framför allt med chefen och med
styrelseordföranden för Folkens museum i Stockholm samt med Göteborgs kommun.

Ordföranden: Det betyder alltså att det inte finns något samlat papper som
utgör underlag för propositionstexten som sådan?

Marita Ulvskog: Det samlade materialet är det som jag nu redogjorde för.

Ordföranden: Då går vi över till nästa del i departementets PM till oss. Där
står det att det bör påpekas att propositionen inte innehåller något förslag
till flyttning av museer från Stockholm, vilket felaktigt hävdats. Men den
frågan har vi ju redan gått igenom.

Vi kommer sedan till frågan om delningarna. Propositioner sprids ju ut till
andra departement och även till berörda myndigheter etc. innan regeringen tar
slutlig ställning. Detta är ju för att förslagen skall vara väl förankrade och
genomlysta. Det står här att avsnittet om etnografisk myndighet i Göteborg
delades separat den 5 september 1996 inom Regeringskansliet. Jag skulle då för
det första vilja fråga vad som menas med separat. Delades den inte tillsammans
med hela kulturpropositionen? För det andra: Hur gick den s.k. externdelningen
till, alltså den delning som sker utanför Regeringskansliet?

Marita Ulvskog: Som jag redogjorde för tidigare var det under denna period ett
väldigt tryck på Regeringskansliet, eftersom vi skulle realisera den nya
budgetprocessen genom att presentera en budgetproposition i september.
Dessutom skulle flera viktiga särpropositioner läggas fram dessförinnan eller
i omedelbar anslutning till budgetpropositionen. Detta innebar för vår del att
vi gjorde några mindre, separata delningar av vissa avsnitt i
kulturpropositionen. Vi gjorde en första delning i slutet av augusti, om jag
minns rätt. Den innehöll huvuddelen av materialet. Vi återkom sedan med - jag
skulle tro att det handlade om två tre eller möjligen fyra - ytterligare
delningar av mycket små avsnitt. En av dessa delningar handlade om
Sjöhistoriska museet i Stockholm och en handlade om den nya etnografiska
museimyndigheten i Göteborg. Jag tror också att det var ytterligare något
material som delades separat. Det är ju inte särskilt ovanligt att det under
vissa perioder förekommer att man inte kan dela allting. Man är inte riktigt,
riktigt klar, och för att inte försena processen delar man huvudmaterialet.

Vad avses med den externa delningen? Är det delningen utanför
Regeringskansliet?

Ordföranden: Ja.

Marita Ulvskog: Den externa delningen skedde på sedvanligt sätt när det gällde
huvuddelen av propositionen. När det gällde t.ex. den del som handlade om den
nya etnografiska museimyndigheten i Göteborg fattades ett beslut om att den
skulle delas till Justitiedepartementet, Finansdepartementet och
Statsrådsberedningen. Beslutet att dela förslaget i denna form och omfattning
fattades av rätts- och expeditionschefen, nuvarande regeringsrådet, Marianne
Eliason, efter en överenskommelse med Statsrådsberedningen. Det skedde alltså
den 5 september 1996.

Ordföranden: Internt i Regeringskansliet delades den då till tre departement -
Justitiedepartementet, Finansdepartementet och SB - den 5 september. Var då
bara denna fråga utbruten? Hade den stora delningen skett tidigare?

Marita Ulvskog: Ja, och den delades också på sedvanligt sätt externt. Men
valet att dela externt kan man ju göra själv.

Ordföranden: Men kulturpropositionen delades väl externt?

Marita Ulvskog: Ja, huvuddelen så när som på några avsnitt som då inte var
färdiga. Jag kan inte ge ett exakt svar på hur många det var. Men jag skulle
tro att det handlade om tre fyra extra, mindre delningar som gjordes något
senare.

Ordföranden: Det talas ju om några utrivna sidor. Var just dessa sidor utrivna
när propositionen delades liksom när delningen till Finansdepartementet skedde
första omgången?

Marita Ulvskog: Ja, och detta har jag redogjort för i kammaren. Vid den stora
delningen av huvudparten av kulturpropositionen upptäcktes det att det avsnitt
som behandlade Sjöhistoriska museet i Stockholm var en gammal version. Det var
helt enkelt någon som hade tryckt på fel knapp på sin dator och därmed fått ut
den gamla versionen, som sedan hade kopierats och fanns med i den stora bingen
av papper. I stället för att makulera upplagan valde vi att manuellt riva ur
dessa sidor. När sidorna om Etnografiska museet skulle infogas i propositionen
råkade de olyckligt nog få en paginering som överensstämde med de utrivna
sidornas, vilket har gett underlag för diverse konspirationsteorier. De sidor
som var utrivna handlade alltså om Sjöhistoriska museet. Det var ett
inaktuellt förslag. Den rätta versionen delades på annat sätt något senare.

Ordföranden: Det faktum att Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet inte har
fått någon delning beror alltså på att Sjöhistoriska museet var felbehandlat?

Marita Ulvskog: Nej, men det var en förklaring till att sidorna var utrivna.
Det handlade inte om att censurera något som handlade om den nya etnografiska
museimyndigheten, utan det handlade om en felaktig version av förslagen som
gällde Sjöhistoriska museet. De skulle ju inte delas, eftersom vi inte hade
för avsikt att lägga fram dessa förslag. Vi återkom senare med de rätta
förslagen i de små separata delningarna.

Ordföranden: Varför var det då så angeläget att informera de olika
museicheferna strax före presskonferensen? Om detta bara var ett förbiseende,
varför ägnades då så stor kraft åt att inför presskonferensen informera de
olika museicheferna om just detta förslag?

Marita Ulvskog: Jag förstår inte vad som skulle ha varit ett förbiseende. Det
var ett förbiseende att vi i den stora delningen av kulturpropositionens
huvudavsnitt hade fått in en felaktig version av det som gällde Sjöhistoriska
museet. I stället för att makulera hela upplagan valde vi av besparingsskäl
att riva ut dessa två sidor manuellt. Men det har ju ingenting med frågan om
Etnografiska museet att göra.

Ordföranden: Varför fick då inte dessa berörda museer propositionen på delning
och därmed möjligheter att lämna synpunkter på förslagen?

Marita Ulvskog: Det hade att göra med den beredningsprocess som rådde. Vi hade
helt enkelt inte möjlighet att informera dem förrän vid det tillfälle då de
också informerades.

Ordföranden: Men det skedde ju en separat delning av detta förslag den
5 september. Varför fick de inte tillgång till denna delning då?

Marita Ulvskog: Detta var ett beslut som fattades av vår rätts- och
expeditionschef, som hade att göra med den press som Regeringskansliet befann
sig under just då. Det var ett beslut som fattades om att delning skulle ske i
den ordningen.

Ordföranden: Kulturområdet karakteriseras av att det finns massor av olika
myndigheter. Har de inte heller fått kulturpropositionen på delning?

Marita Ulvskog: De har fått kulturpropositionen på delning, ja.

Ordföranden: Varför har inte just dessa myndigheter, som är djupt berörda av
ett förslag som över huvud taget inte är berett, fått chansen att bli
informerade i hygglig tid, att sätta sig in i förslagen och möjlighet att
lämna delningssynpunkter?

Marita Ulvskog: Beredningen var icke avslutad. Det var skälet. I stället har
ju dessa berörda myndigheter fått spela en stor roll vid utformandet av
direktiven för den organisationskommitté som nu arbetar. De är också
representerade som experter i denna.

Ordföranden: Nu talar vi alltså om beredningen innan förslaget skickades till
riksdagen, och det är riksdagen som fattar beslut i detta rike. Du säger att
det inte fanns tid och att det inte var färdigberett. Men den interna
delningen i Regeringskansliet skedde alltså den 5 september. Den 12 september
fattade regeringen sitt beslut. Delningen skedde alltså en vecka före.
Presskonferenserna ägde ju rum den 17 och 18 september, vilket är ytterligare
en och en halv vecka senare. Fanns det under tiden från den 15 september fram
till den 17-18 september över huvud taget ingen möjlighet att informera de
berörda enheterna?

Marita Ulvskog: Nej.

Ordföranden: I PM:n står det att riksdagen beslutade i enlighet med
regeringens förslag den 19 december 1996. I en artikel den 26 november 1996
säger Bjälkebring och Kaaling från Vänsterpartiet respektive
Socialdemokraterna här i riksdagen: ?Det har faktiskt hänt någonting i
kulturutskottet. Men många fortsätter att debattera som om ingenting har hänt
i kulturutskottet och låtsas fortfarande som om det handlar om att flytta tre
museer och miljontals föremål från Stockholm till Göteborg.?

De presenterade det som en stor händelse att man nu hade lyckats komma
överens och fått till stånd en kompromiss. Men i de papper som skickades till
oss för granskning av regeringens beredning säger man att beslut fattades helt
i enlighet med regeringens förslag. Vidhåller Marita Ulvskog att det är en
riktig beskrivning som görs i PM:en?

Marita Ulvskog: Självfallet, eftersom våra förslag handlade om att från den 1
januari 1999 förstatliga Etnografiska museet i Göteborg och att sammanföra de
museer som vi nu har talat om till en ny omstrukturerad etnografisk
museimyndighet med ställning som central- och ansvarsmuseum med säte i
Göteborg. Detta ställde sig en betydande majoritet av riksdagen bakom. Man
ställde sig dessutom bakom vårt förslag att i väntan på det statliga
huvudmannaskapet från den 1 januari 1997 bevilja Etnografiska museet ett
statsbidrag på ca 4 miljoner kronor för att täcka verksamheten. Det var helt i
enlighet med regeringens förslag.

Ordföranden: På nästa sida i PM:en står det att det utöver den information som
har redovisats enligt ovan företogs följande åtgärder: Den 17 och 18 september
1996, före regeringens beslut, informerades en rad myndighetschefer. Det är en
direkt felaktig uppgift, eftersom regeringens beslut fattades den 12
september. Detta var några minuter före en presskonferens där man skulle
presentera regeringens beslut. Dessutom sade Marita Ulvskog tidigare vid
utfrågningen att man klarade att informera innan det beslutades.

Marita Ulvskog: Innan det redovisades.

Ordföranden: Den uppgift vi har fått är alltså fel?

Marita Ulvskog: Den är fel. Beslutet fattades självfallet den 12 september.

Ordföranden: När det gäller information till personalen finns det ett avtal om
hur det skall gå till. Där står att den skall informeras då det sker
förändringar beträffande anställningstrygghet och stationeringsort på grund av
större verksamhetsförändringar. Huvudorganisationerna skall då få information
i samband med delningen inom Regeringskansliet, vilken uppenbarligen skedde
den 5 september. Sedan skall huvudorganisationerna få lämna sina skriftliga
synpunkter inom fem arbetsdagar från mottagandet av den information som
regeringen lämnar.

Nu har vi fått en uppgift om att huvudorganisationerna per fax fick del av
informationen på morgonen innan presskonferensen skulle hållas. Marita Ulvskog
sade tidigare att man har följt de regler som gäller. Anser Marita Ulvskog det
fortfarande?

Marita Ulvskog: Ja, det anser jag. I reglerna står det att informationen skall
lämnas så tidigt som möjligt, men någon information behöver inte lämnas om
ärendet är särskilt brådskande. Sedan står det att en strävan skall vara att
information i regel lämnas i samband med delningen inom Regeringskansliet. Det
är alltså inte ovillkorligt så att den måste lämnas då. Informationen sker i
regel genom att skriftligt material lämnas över. Det finns alltså ett utrymme
för avvikelse från detta. Vi har lämnat information. Jag anser att vi har
gjort det i enlighet med vad reglerna medger.

Jag uppfattade inte riktigt inledningen av frågan, men det gällde stora
personalförändringar och liknande. Det fanns inga förslag om någonting sådant
i propositionen. Det skulle möjligen kunna få konsekvenser för personalen om
Organisationskommittén kommer med sådana förslag, som sedan vinner riksdagens
majoritets gillande. Därför finns det särskilt skrivet om hur dessa frågor
skall hanteras i direktiven till Organisationskommittén.

Ordföranden: Det låter på Marita Ulvskog som om regeringen över huvud taget
inte har lagt fram något förslag inför riksdagen annat än om att en
organisationskommitté skall titta på denna fråga. Har de förslag som
regeringen lade fram ingen betydelse?

Marita Ulvskog: De förslag som regeringen lade fram och som finns i
propositionen, vilka jag inledde min inledning med - det material som KU har
fått sig tillställt - redogör i detalj för vad det handlar om. Det handlar
inte om den propagandistiska debatt som har förts i denna fråga, utan det
handlar om statligt huvudmannaskap för Etnografiska i Göteborg från den 1
januari 1999. Riksdagen har sagt ja till detta. Det handlar om att sammanföra
tre Stockholmsmuseer med ett befintligt museum i Göteborg och skapa en ny
museimyndighet som skall arbeta på ett annat sätt. Det handlar om att det
centrala hjärtat i denna museimyndighet skall finnas i Göteborg. Detta har
också en betydande majoritet ställt sig bakom. Det handlar också om att i
budgetpropositionen ställa upp med ett statligt verksamhetsstöd som täcker
verksamheten från den 1 januari 1997. Det är förslagen. Det är detta riksdagen
har haft att ta ställning till. Det är detta som riksdagen har godkänt.

Sedan har hela diskussionen handlat om hur direktiven till en
organisationskommitté, som skall återkomma med förslag till riksdagen vid
senare tillfälle, skall utformas. Sådan ser ju partipolitiken ut. Det är klart
att det handlar om det. Men det regeringen har haft att föreslå, och det
riksdagen har haft att ta ställning till och också tagit ställning till och
ställt sig bakom, är det som jag inledde med.

Ordföranden: Marita Ulvskog frestar mig att ta en omgång till beträffande
uttalandena om definitiva flyttningar av tre museer från Stockholm till
Göteborg, men jag avstår från det.

Marita Ulvskog: Det är en definitiv flyttning därför att det handlar om att
för första gången skapa ett central- och ansvarsmuseum utanför
Stockholmsområdet, ett museum som skall vara ansvarigt för tre befintliga
museer i Stockholm. Det handlar om en ganska radikal perspektivförskjutning
och om en flyttning av perspektivet. Det är alldeles självklart.

Ordföranden: MBL och därmed sammanhängande överenskommelser presenterades av
den dåvarande statsministern som den största demokratiska reformen i Sveriges
historia under 1900-talet. Jag skulle vilja fråga vad det var som gjorde att
ni bestämde er för att avvika från denna demokrati när det gällde information
till personalen just i denna fråga.

Marita Ulvskog: Som jag redogjorde för tidigare var beredningsläget sådant att
vi inte hade möjlighet att ge information förrän vid genomförandet. Det
lämnades personlig information via departementsrådet Kristian Berg till
personalen på Folkens museum - Etnografiska museet i Stockholm. I övrigt var
det skriftlig information.

Ordföranden: Det finns ett avtal mellan Statens arbetsgivarverk och
Statsanställdas förbund, SACO-SR och TCO. Det är från 1987, så det är inga
nyheter. Socialdemokrater brukar lägga viss vikt vid MBL och annat. Vad var
det som gjorde att man kunde avvika när det gäller information till
huvudorganisationerna just i denna fråga?

Marita Ulvskog: Vi har följt det avtal som Birgit Friggebo redogör för.
Dessutom fick vi synpunkter från Statstjänstemannaförbundet den 24 september.
De hade den karaktären att de kunde omhändertas i direktiven till
Organisationskommittén.

Ordföranden: Så Marita Ulvskog anser att ni även uppfyller andan i avtalet
mellan arbetsgivaren och de fackliga organisationerna när det gäller
information?

Marita Ulvskog: Jag anser att vi uppfyller avtalet, eftersom avtalet är så
formulerat att man i regel skall göra på ett visst sätt. Det finns ett utrymme
för att göra precis som vi har gjort utan att för den skull kunna beskyllas
för att inte ha följt avtalet.

Ordföranden: Vi ställde tre frågor från utskottets sida till departementet. De
två första är de vi nu har tragglat igenom här. Den tredje var följande: Om
inga upplysningar eller yttranden inhämtades, varför skedde inte detta? Vi får
ett snorkigt svar om att det av svaren på de två första frågorna följer att
den avslutande frågan inte är aktuell. Jag skulle vilja fråga vilka det är som
har haft möjlighet att yttra sig över förslaget om museerna.

Marita Ulvskog: Jag har försökt att redogöra för det oerhört omfattande
samlade material som har legat till grund för detta förslag, men också för en
rad andra avväganden som vi gör i kulturpropositionen på museiområdet. Det har
handlat om Museiutredningens förslag och analyser som överlämnades till
Kulturutredningen. Det har handlat om Kulturutredningens förslag och
avväganden och remissvaren på dessa förslag. Jag har särskilt pekat ut två
remissvar - det från Göteborgs kommun och det första remissvaret från Folkens
museum i Stockholm. Det har varit ett betydande antal uppvaktningar. Det har
också tagits kompletterande kontakter med Göteborgs kommun och med Folkens
museum av förre krigsarkivarien, som på heltid har haft att internt utreda hur
en sådan myndighetsomstrukturering skulle kunna se ut.

Ordföranden: Marita Ulvskog har tidigare här i dag sagt att det inte ens finns
något arbetsmaterial om förslaget i departementet. Hur har det då varit
möjligt för någon att yttra sig över just detta förslag? Min undran är
fortfarande om det finns någon som har haft möjlighet att yttra sig över just
det förslag som vi diskuterar.

Marita Ulvskog: Förslaget har i hög grad diskuterats med framför allt Folkens
museum i Stockholm och, i viss mån, med Folkens museum i Göteborg samt med
Göteborgs kommun.

Ordföranden: Men det finns inget papper, inte ens ett arbetsmaterial. Normalt
sett, om några personer samlas och diskuterar, brukar det finnas litet för
mycket papper. Det brukar ändå finnas något papper som man har som
utgångspunkt. Strukturer visar sig ju först när man börjar skriva ned på ett
papper. Finns det inga sådana?

Marita Ulvskog: Man kan säga att det inte har varit någon brist på papper och
texter när det har gällt museisektorns förändringar. Man har haft att utgå
från hela detta jättelika samlade material. Sedan har Leif Gidlöf formulerat
de texter som återfinns i kulturpropositionen.

Ordföranden: Jag håller med om att Bengt Säve-Söderberghs utredning om
museerna var mycket omfattande och bra, men den har inte spelat någon som
helst roll i detta ärende.

Marita Ulvskog: Det måste jag få invända mot. Grundtankarna om att arbeta
tematiskt och dela upp museer på just det sätt som vi nu föreslår har sitt
direkta ursprung i Museiutredningen.

Ordföranden: Marita Ulvskog sade att det hade tagits kontakter med Göteborgs
kommun och politikerna där. Har det tagits några kontakter mellan
kommunledningen i Göteborg och den politiska ledningen av departementet? Har
man diskuterat hur man skulle kunna tillfredsställa Göteborg? När ägde i så
fall sådana kontakter rum, och vad innehöll de?

Marita Ulvskog: Det är Leif Gidlöf som har haft kontakt med Göteborgs kommun.
Det har väl framför allt handlat om dem som sysslar med kulturfrågor i
Göteborg. Jag hade såvitt jag kan påminna mig inte någon politisk kontakt med
kommunledningen i Göteborg förrän förslaget skulle presenteras.

Peter Eriksson: Det har varit en lång diskussion redan, men jag har några
kortare frågor kvar. En sak som jag funderar litet grand på är MBL-
förhandlingen. Den skedde strax före presskonferensen. Det har varit olika bud
om vad förslaget egentligen innebär. En fråga som jag funderar på är vad ni
egentligen förhandlade om.

Marita Ulvskog: Något tvång att förhandla regeringsförslag finns ju inte. Det
är informationsfrågorna som det avtal som jag sammanfattar med
bokstavsförkortningen MBA-R handlar om. Det finns regler för hur man skall
göra i regel.

Peter Eriksson: Vad informerade ni om?

Marita Ulvskog: Den muntliga informationen till Folkens museum var
naturligtvis något fullödigare. När det gällde de övriga museerna var det helt
enkelt det förslag som finns redogjort för i kulturpropositionen.

Peter Eriksson: Något senare i riksdagsdebatten säger statsrådet att förslaget
innebär en flytt av museerna från Stockholm till Göteborg i stor utsträckning.
Var det detta man informerades om, eller gällde det gruppen som skulle
tillsättas för att fundera vidare på frågan?

Marita Ulvskog: Det facket fick information om var propositionstexten.
Eftersom det inte handlar om någon föremålsflytt eller museiflytt vet jag inte
hur de tolkade det, men det handlar ju om att flytta dessa museer ut ur de
myndigheter i vilka de i dag finns till en myndighet med säte i Göteborg. Jag
kan inte veta hur de uppfattade den information de fick, men det de fick var
helt enkelt propositionstexten med de förslag som vi lade fram.

Peter Eriksson: Statsrådet har ju haft något olika synpunkter och inriktningar
under diskussionen i dag. I inledningen sade hon att påståendet att det skulle
ske en flytt egentligen var en partipolitisk vinkling. Senare har hon också
talat om propagandistiska inslag. Hur kommer det sig att statsrådet kunde bli
så förledd av oppositionens propagandistiska inslag att hon själv började
prata om en flytt i riksdagen?

Marita Ulvskog: Jag blev inte förledd. Om detta får vara en personlig
bekännelse skall jag säga att jag däremot tror att det absolut svåraste man
kan ge sig in på är att omfördela befintliga resurser. Min övertygelse är
fortfarande, även om detta inte ligger i mina utan i Organisationskommitténs
händer, att det måste ske en viss omfördelning av resurser från Stockholms
museer till Göteborg. Omfördelning är svårt, och att i ett läge när
kulturpolitiken i så hög grad har kommit att präglas av regionala
motsättningar föreslå en flyttning av ekonomiska resurser och även ansvar från
Stockholm till Göteborg är att göra det väldigt svårt för sig. Samtidigt vet
vi att det är svårt för icke Stockholmsbaserade medier att få ett genomslag i
debatten.

Det är inte jag som är förledd, men jag hade säkert kunnat vara ännu bättre
på att tala om vad förslaget faktiskt handlade om. Det handlar om att skapa en
helt ny museimyndighet som innebär att man flyttar ut tre Stockholmsmuseer ur
de myndigheter där de nu vilar till en helt ny museimyndighet med ett något
annorlunda uppdrag, en myndighet som skall ha sitt säte i Göteborg.

Peter Eriksson: Det blev en väldigt hätsk debatt.

Marita Ulvskog: Det tror jag har att göra med den regionala frågan.

Peter Eriksson: Det vi i första hand granskar i konstitutionsutskottet är
beredningen av ärendet, som man kan diskutera. Man får med förlov sagt säga
att den har varit väldigt begränsad. Tror du inte att det även vad gäller
sakfrågan hade varit mycket bättre om man hade gjort en ordentlig beredning
och givit de berörda möjlighet att yttra sig? Hade det inte varit bättre om
man hade försökt arbeta med de berörda människorna i stället för mot dem?

Marita Ulvskog: Jag kan inte ställa upp på beskrivningen att det skulle ha
varit en begränsad beredning. Jag tror inte att kultur- och museiområdet har
varit så genomlyst och penetrerat på decennier som det har varit de senaste
åren genom den enorma utredningsverksamhet som har lagts ned på detta område.
Det har funnits en debatt. Väldigt många människor har varit inblandade i
detta arbete. Det har varit ett mycket omfattande remissarbete kring det.

De förslag som vi lade fram och som regeringen har ställt sig bakom, som
handlar om det statliga huvudmannaskapet för Etnografiska i Göteborg, den nya
museimyndigheten och att sätet skall vara i Göteborg, är förslag som väl täcks
av den beredning som har förevarit - en mycket omfattande beredning med ett
stort samlat material.

Sedan är vi inne i nästa steg, där vi bereder en eventuell fortsättning på
detta. Det sker i Organisationskommitténs form, vilket vi aviserade i
propositionen. Den kommer att återkomma vid inte mindre än tre tillfällen till
riksdagen för att denna skall kunna ge sina synpunkter. De berörda museerna i
den nya museimyndigheten finns med i denna kommitté som experter.

Jag kan inte finna att det skulle vara en begränsad beredning. Jag tycker
att det är en mycket noggrann sådan. Det läggs fram många förslag i riksdagen,
förslag som inte alls föregås av en så genomgripande analys och diskussion som
de som finns med i kulturpropositionen när det gäller museisektorn. Det är min
uppfattning.

Peter Eriksson: En timme och en kvart före presskonferensen! Det finns alltså
andra förslag som bereds betydligt sämre än så?

Marita Ulvskog: Det tror jag säkert att det finns. Det läggs fram förslag där
utredningstiden varit mycket knapp och där det inte funnits tid för en analys
av denna typ. Detta är utredningar som suttit i åratal och som haft en mycket
utdragen remisstid. Vi vet hur det är i dag. Ibland måste förslag fram snabbt.
Det är en särskild utredare, förkortad remisstid osv. Det har inte gällt för
kulturområdet, där det har varit ett mycket gediget utredningsarbete och
efterarbete.

Peter Eriksson: Men sammanslagningsfrågan var ju över huvud taget inte med i
utredningsarbetet.

Marita Ulvskog: Det fanns förslag om detta i remissvaren. Vi utgick ifrån dem
och kompletterade dem genom att ta fördjupade kontakter med Göteborgs kommun
och med Folkens museum för att sedan återkomma till riksdagen med det konkreta
förslaget.

Peter Eriksson: Jag tror inte att vi kommer längre.

Nikos Papadopoulos: Jag hade en första fråga angående
Statstjänstemannaförbundets skrivelse från den 27 november 1996. Jag skall
inte gå igenom hela här. På slutet skriver man att personalen på de berörda
museerna inte alls informerades. Eftersom vi har fått en mycket klar och
tydlig information av statsrådet behöver jag inte ta upp denna fråga igen, men
jag har en annan fråga.

Det har skrivits så mycket. I massmedierna framstod regeringens förslag om
flyttning av otaliga föremål från Stockholm till Göteborg som ytterst
kostsamt. Det skrevs t.o.m. att föremålen var magasinerade och färdiga att
flyttas till Göteborg. Min fråga är konkret följande: Hur stämmer
massmediernas bild med vad förslaget verkligen innebär?

Marita Ulvskog: Jag vill inte recensera medierna, men som framgått av det jag
har sagt här spreds det mycket snabbt en bild som jag tyvärr inte klarade av
att rucka på. Den handlade om att det skulle vara en gigantisk
föremålsflyttning från Stockholm till Göteborg. Sådant kan man göra satir på.
Det skulle handla om mångmiljardbelopp. Med tanke på att det tydligt fanns
uttryckt, bl.a. i budgetpropositionen, att de extra resurser som fanns avsatta
för detta var 29 miljoner kronor från den 1 januari 1999 är jag förvånad över
att en del seriösa debattörer ägnade sig åt denna typ av skräckmålning.

Det handlade alltså icke om någon stor föremålsflytt. Det handlade inte om
pengar i mångmiljardklassen. För oss i Kulturdepartementet är 29 miljoner till
det nya museets verksamhet från den 1 januari 1999 mycket pengar att avsätta.
Vi tycker att det är stora pengar. Men de en, två eller tre miljarderna som
det ibland talades om var rena absurditeterna. Tyvärr lyckades jag inte komma
ut med korrekta fakta. Det beklagar jag.

Nikos Papadopoulos: Så till nästa fråga. Av propositionen framgår det att det
krävs en förändring av museernas sätt att arbeta för att de skall kunna bli en
viktigare del i diskussionen om det mångkulturella samhällets möjligheter och
frågor. Sverige har kommit med i EU. Göteborg, som ligger i södra delen av
landet, har blivit en mycket mer strategisk plats gentemot omvärlden. Inte
bara i norra delen av Sverige utan också där nere är samhället mycket
mångkulturellt.

Min korta fråga gäller vilka förändringar kulturministern anser krävs för
att man skall kunna genomföra detta.

Ordföranden: Får jag bara erinra om att vi granskar beredningsarbetet.
Självfallet skall Marita Ulvskog svara på frågan, men det är inte innehållet i
museipolitiken som är intressant.

Marita Ulvskog: Jag skall därför svara väldigt kort. Det är naturligtvis
Organisationskommitténs uppdrag att titta närmare på detta, men den diskussion
vi förde i departementet handlade just om det mer tvärvetenskapliga arbetssätt
där man inte bara tittar på en kultur ur t.ex. en arkeologisk eller
antropologisk synvinkel utan för samman och försöker göra den historiska och
kulturella utvecklingen mer begriplig och inte snuttifierad. Det finns ett
stort antal tillfälliga utställningar som arbetar på det sättet. Romerska
speglingar, som kommer till Stockholm inom kort och som har varit på Malmö
museer, är ett exempel på en utställning där man arbetat på just det sättet.
Men vi har inget museum som i sin permanenta utställningsverksamhet arbetar på
detta sätt.

Nikos Papadopoulos: De flesta, om inte alla, statligt finansierade museer
ligger i Stockholm. Alla ansvarsmuseer och alla centralmuseer ligger i
Stockholm. Kan förslaget om ett världsmuseum i Göteborg vara ett sätt att
bryta ned dominansen för metropolen?

Marita Ulvskog: Motivet för förslaget är museipolitiskt. Vi ser det som ett
viktigt sätt att få till stånd en dynamisk utveckling inom museisektorn, där
man inte ger det minsta avkall på den vetenskapliga och kvalitativa nivån på
verksamheten, utan tvärtom höjer den, och också får en publik verksamhet som
kanske lockar nya grupper till museerna. Man kan alltså använda kulturarvet
och museerna mer i den tid vi lever i i dag, så att de t.ex. faktiskt kan vara
en viktig del av samhällsdebatten och av det som påverkar vår framtid.

Samtidigt är det naturligtvis störande att museiområdet, tror jag, är det
område där snedfördelningen är som allra störst om man tittar på det i termer
av Stockholm jämfört med övriga landet. 82 % av de statliga museimedlen går
till museiverksamhet i Stockholm, medan övriga landet delar på 18 %. Det finns
i dag ett enda helstatligt finansierat museum utanför Stockholm, och det är
fjällmuseet, samemuseet i Jokkmokk, Ájjte. Det kommer att bli ytterligare
några, och det kan möjligen på marginalen ske en förändring här. Samtidigt
sitter det nu en särskild utredare, även det på mitt uppdrag, som sysslar med
att studera etablerandet av ett Nobelmuseum i Stockholm. Jag vet inte om det
här kommer att förändras. I så fall tror jag säkert att det kommer vara ganska
marginellt.

Däremot tror jag att det kan vara spännande för museilivet att få en ny
infallsvinkel, ett nytt perspektiv där man sitter i Göteborg, utanför
Stockholmsregionen, och har ansvar för ett så viktigt museum som det här
kommer att handla om. Men Stockholm kommer även fortsättningsvis att ha en
mycket stor del av våra nationella kulturinstitutioner. Jag skulle önska att
vi kunde åstadkomma en något bättre fördelning på museiområdet, men jag kan
inte lova att det, när vi sitter med facit om tio år, har blivit så där
våldsamt stora förändringar. Jag har i alla fall ambitionen.

Kenneth Kvist: Det är en litet oklar bild vi får av förslagets framväxt. Är
det inte så att statsrådet tidigare hade uppfattningen att det skulle ske en
utflyttning av museer från Stockholm, och att denna flytt så småningom sedan
fick kompromissas bort? Det slutgiltiga förslaget är ju produkten av en
kompromiss mellan partier.

Marita Ulvskog: Nej, någon utflyttning av museer har inte varit aktuell. Men
eftersom jag, som jag sade tidigare, vill att det nya museet verkligen skall
ha en högkvalitativ verksamhet, tror jag inte att det räcker med de 29
miljoner som vi har avsatt från den 1 januari 1999 för verksamheten. Vi får se
vad organisationskommittén kommer med, men jag tror att det måste ske
omfördelningar från befintliga Stockholmsmuseer till Göteborg.

Kompromissen med Kenneth Kvists parti innebar att perspektivet vidgades. Det
var inte så att man med nödvändighet skulle behöva lägga bördan, och därmed
eventuella neddragningar i verksamheten bara på de tre museer som var berörda
av omstruktureringen. Det finns en mening i direktiven som handlar om att man
kan fördela bördan på hela museiområdet. Dessutom har vi fört in eventuella
inkomster från annat håll för att stötta verksamheten. Därför finns det också
en mycket tydlig formulering om att betydande delar av den befintliga
verksamheten kommer att kunna bli kvar i Stockholm. Det handlar alltså inte om
någon förändring i grunden, utan det handlar om att Vänsterpartiets medverkan
gjorde att perspektivet breddades. Det blev mer ?lagom?.

Kenneth Kvist: Om jag tolkar ministerns uttalande rätt, betyder det att det
inte med nödvändighet är så att Stockholmsmuseerna kommer att få stå för
kostnaderna, men det kan bli så.

Marita Ulvskog: Jag kan egentligen inte alls föregripa Organisationskommittén.
Jag vet faktiskt inte vad den gör, hur långt den har kommit och hur
diskussionerna har gått i den. Är det så att det inte blir några extrapengar,
att vi alltså bara skall hantera de 29 miljoner som Kulturdepartementet har
makten över, då blir det ett bra museum i Göteborg. Men det blir inte, tror
jag, ett så bra museum som jag skulle önska att det blev, och som jag tror att
många inom museisektorn skulle vilja se. Då krävs det en omfördelning, för
några nya pengar kommer jag inte att kunna avstå inom kulturbudgeten. Då kan
den omfördelningen, om man följer Organisationskommitténs direktiv, ske inom
museisektorn i Stockholm i stort, eftersom den ju får en så stor del av de
statliga medlen. Vi har också fört in formuleringar som gäller sponsring och
liknande efter de diskussioner som har förts med Vänsterpartiet. Säkert kan
ett väl utvecklat samarbete med universitetet i Göteborg också ha en del
ekonomiska konsekvenser.

Kenneth Kvist: Du sade tidigare att ni eftersträvade att få till stånd ett
slagkraftigt etnografiskt museum. Hur skulle du vilja beteckna Folkens museum
i Stockholm?

Marita Ulvskog: Det där med att vara slagkraftig är ju något som Folkens
museum i Stockholm lyfte fram i sitt remissvar till Kulturutredningen. Man ser
en möjlighet att bli bättre genom att både Folkens museum i Stockholm och
Folkens museum i Göteborg har unika samlingar. Tillsammans skulle de bli så
heltäckande att de verkligen blev något världsunikt. Om vi dessutom tillför de
här andra delarna, som jag redogjorde för tidigare, som ligger inom
Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet, blir det en mycket slagkraftig enhet.

Kenneth Kvist: Nu förstår jag inte riktigt. Menar ni att museipubliken så att
säga skall pendla mellan Göteborg och Stockholm? Hur kan det bli en
slagkraftig enhet? Stockholm får på sikt sannolikt minskade resurser. Om det
museum som finns i Göteborg är mycket mindre och får litet mer och det i
Stockholm får mycket mindre, hur kan det då bli ett slagkraftigare museum?

Marita Ulvskog: Man kan samarbeta när det gäller föremålssamlingarna. Man
kanske kan intensifiera utbytet av föremål något. Man kan bygga upp
basutställningar där kunskaper och föremål som finns på samtliga de museer som
skall ingå i den nya museimyndigheten får visas tillsammans i ett sammanhang i
stället för att vara uppdelade i tårtbitar så att det blir den där
snuttifierade bilden av den historiska utvecklingen. Då får man slagkraftigare
utställningsverksamhet. Sedan är det ju så, som också har nämnts tidigare, att
ny teknik gör att museer numera inte är lika bundna till att ha gigantiska
föremålssamlingar som de visar upp. Man använder bilder och andra typer av
medier för att ge en bild av en historisk utveckling. Det handlar alltså inte
om något gigantiskt turnerande mellan Göteborg och Stockholm. Ett problem inom
museisektorn, som Museiutredningen i hög grad uppehöll sig vid, var att
samarbetet mellan olika museer inte alltid fungerar helt smärtfritt. Man
använder t.ex. inte i alla lägen varandra för gemensamma, slagkraftiga
utställningar på det sätt som man skulle kunna göra.

Kenneth Kvist: Jag vill fråga litet mer, fast jag tycker att kamraterna - höll
jag på att säga, men då kanske de tar illa upp - i utskottet har frågat ganska
utförligt och bra om detta. Det här förslaget skulle, har du sagt, vara väl
genomlyst genom alla utredningar på kulturområdet. Men förslaget har alltså
inte förekommit i någon av utredningarna, utan det har dykt upp i ett
remissvar på någon av utredningarna, är det rätt uppfattat?

Marita Ulvskog: Man kan säga att alla grundtankar finns redovisade i det
basmaterial, det gigantiska grundmaterial, som finns i Museiutredningen och
Kulturutredningen. Det handlar om ett tvärvetenskapligt arbetssätt, om
samarbete, om att arbeta tematiskt och om att arbeta i större block.
Museiutredningens förslag var, om man våldsamt sammanfattar dem, att med hjälp
av bl.a. en ny myndighet, ett museiverk, försöka åstadkomma det här samarbetet
och det här tematiska arbetssättet. Vårt förslag, bl.a. grundat på remissvar
och på uppföljning och bearbetning av de myndigheter som lämnat remissvaren,
har blivit att i stället för att bygga upp en ny byråkrati, skapa en
museimyndighet av ett antal befintliga museer, som får uppdraget att så att
säga realisera de tankar och förslag som fanns i bl.a. Museiutredningen.

Kenneth Kvist: Men det konkreta förslaget har alltså ingen yttrat sig om?

Marita Ulvskog: Det konkreta förslaget har arbetats fram. Man har fått yttra
sig i de fortlöpande kontakter som Leif Gidlöf, vår interne utredare, har haft
med olika myndigheter, framför allt med chefen och styrelseordföranden för
Folkens museum och med Göteborgs kommun. Detta har varit en vidareförädling av
de förslag som de själva har haft.

Kenneth Kvist: Då skall jag bara gå in ytterligare litet grand på det här med
informationen till personalen. Det har ju också berörts utförligt, men jag
vill ta upp några kompletterande saker. Enligt mina noteringar från
frågestunden svarade du efter en stund att det här ärendet inte var särskilt
brådskande, stämmer det?

Marita Ulvskog: Förlåt, jag uppfattade inte.

Kenneth Kvist: Ärendet var inte särskilt brådskande. Du ville inte beteckna
det som ett särskilt brådskande ärende.

Marita Ulvskog: Jag uppfattade inte frågan innan du kom fram till det.

Kenneth Kvist: Tidigare under utfrågningen i dag, när det gällde informationen
till personalen, sade du efter en stund att det här ärendet egentligen inte
var särskilt brådskande, och att det mer var beroende på den hårda
ansträngningen på Regeringskansliet att informationen blev sen.

Marita Ulvskog: Den sammantagna pressen på Regeringskansliet var sådan att
ärendet blev brådskande. Vi hade svårt att processa saker och ting i
Regeringskansliet. Vi hade en process som innebar att vi samtidigt som vi tog
fram ett antal särpropositioner också hade att hantera budgetpropositionen. I
praktiken gjorde det att det här blev brådskande. Det var så att säga den
allmänna pressen på hela Regeringskansliet som bidrog till situationen.

Kenneth Kvist: Är inte det en litet konstig definition på ett brådskande
ärende? Det blir brådskande om man inte hinner bereda det i tid utan bereder
det för sent. Då blir ärendet brådskande.

Marita Ulvskog: Ja, vi var inte färdiga med vår beredning.

Kenneth Kvist: Och då behöver man alltså inte informera. Det är ju en ganska
bra definition egentligen för att slippa informera. Eller?

Marita Ulvskog: Som jag har sagt tidigare: De förslag som finns i
propositionen handlar om huvudmannaskapet för Etnografiska museet i Göteborg.
Det handlar om att skapa en ny museimyndighet. Det handlar om att den skall ha
sitt säte i Göteborg. Vi klarade inte att bereda ärendet i slutskedet när ett
antal särpropositioner och budgetpropositionen skulle fram på två tre dagar
och presenteras i september. Därmed lades informationen fram vid de tidpunkter
då de lades fram. Men information gavs till facket. De yttranden facket har
haft att komma med senare, som inte egentligen rörde de förslag som fanns i
propositionen, utan helt andra saker, har tillgodosetts i de direktiv som
Organisationskommittén arbetar efter.

Kenneth Kvist: Vi har ju berört det avtal om det här som finns mellan fackliga
organisationer och regeringen. Det innehåller tre undantag när det gäller
information. Ett sådant - jag börjar nedifrån - är om parterna vid en
genomgång av propositionsförteckning eller annars är överens om att
information inte behövs. Här har man inte kunnat se förslaget i någon
förteckning, så det villkoret är inte uppfyllt.

Marita Ulvskog: Kulturpropositionen har ju funnits med i en
propositionsförteckning.

Kenneth Kvist: Kulturpropositionen ja, men där framgår ju inte det här.

Marita Ulvskog: Det finns ju 110 olika förslag i den.

Kenneth Kvist: Ja, jag menar det. På den punkten har inte facket kunnat komma
överens. Ett annat undantag är om arbetstagarsidan redan har fått tillräcklig
information på lokal eller central nivå. Det villkoret är ju inte heller
tillgodosett. Sedan har vi det första, alltså om ärendet är särskilt
brådskande. Det har det då blivit i och med att det helt enkelt har blivit
sent. Så är alltså gången i det hela. Jag har ingen mer fråga.

Inger René: Jag har några små frågor kvar. En fråga rör också MBA-R-avtalet.
På s. 8 står det: Huvudorganisationerna får inom fem arbetsdagar från
mottagandet av informationen skriftligen lämna synpunkter om inte
arbetsgivaren och organisationerna enas om någon annan frist. Då undrar jag:
Hade man överläggning med organisationerna om hur man skulle hantera avtalet i
det här fallet?

Marita Ulvskog: Nej, vad som står i detta avtal är ju på flera ställen mycket
klart. I regel är det så här man skall göra - i regel, men inte alltid. Det
kan alltså vara så att man i brådskande lägen, när man inte hinner, helt
enkelt inte gör så.

Inger René: Statsrådet svarade på min fråga för snart två timmar sedan att det
här var ett vanligt förfarande. Det var inte ovanligt att man hanterade MBL-
frågor på det här sättet?

Marita Ulvskog: Jag kan egentligen inte uttala mig om hur det går till. Det är
ju inte statsrådet själv som trycker på knappen och säger att nu skall vi
informera om detta. Det här är rutiner som sköts på en annan nivå i
departementen. Jag föreställer mig att det inte är ovanligt att man hamnar i
en sådan tidspress, antingen på grund av att man själv är pressad eller på
grund av att hela organisationen i Regeringskansliet är pressad, att denna
situation uppstår. Jag kan inte i detalj redogöra för hur det har varit i
Kulturdepartementet eller i andra departement vid olika tillfällen, men utgår
jag från det arbetstempo som råder inte bara i riksdagen utan även i
Regeringskansliet, så bör det förekomma situationer där tidspressen är sådan
att man i regel visserligen gör det här, men att det också finns tillfällen då
man helt enkelt inte hinner.

Inger René: Den brådska statsrådet har talat om här, har vi full förståelse
för. Men det måste ju innebära att man gör en prioritering. Då prioriterar man
ned - eller bort, hur man nu vill säga - just den här typen av frågor, inte
sant?

Marita Ulvskog: Jag gör ingen prioritering. Det här var ett förslag som vi
inte hann informera om förrän i ett sent skede.

Inger René: Då har jag en fråga kvar. Det rör vilket samarbete
Kulturdepartementet har haft med finansen när det gäller frågan om
museiflytten. Den 19/12 sade Marita Ulvskog i en debatt i kammaren att man
inte bara flyttar litet nålpengar till Göteborg, utan man bygger upp en
helstatligt finansierad institution. Då undrar jag: Har man i det sammanhanget
haft kontakter med finansutskottet eller Finansdepartementet?

Marita Ulvskog: Det är alldeles självklart att det ingår i Regeringskansliets
beredning. I förre krigsarkivarie Leif Gidlöfs uppdrag har det ingått att ha
nära kontakter med Fastighetsverket om det framtida museets kostnader för
själva byggnaderna. Det är samma procedur som äger rum, och som har ägt rum,
när det gäller uppförandet av Moderna museet, även om jag är fullständigt
övertygad om att museet i Göteborg inte kommer att få kosta lika mycket som
Moderna i Stockholm. Det är helt enligt de regler som gäller. Det är
självfallet berett med Finansdepartementet.

Inger René: Men chefen för Statens fastighetsverk säger i en tidningsintervju
att det inte finns några pengar, att det inte finns några medel avsatta för
den här verksamheten - eller byggnationen, skall jag säga - i Göteborg.

Marita Ulvskog: Det finns en investeringsram som är öronmärkt för ett
världskulturmuseum, om vi använder det arbetsnamnet, i Göteborg. Det tror jag
har framgått mycket tydligt när Fastighetsverkets chef har varit hos
kulturutskottet och talat om detta. Självfallet är denna investeringsram helt
garanterad för detta. Det har gjorts ett antal studier för vår räkning av
olika alternativ för vad ett sådant museum skulle kunna kosta.

Inger René: Och de är?

Marita Ulvskog: Det finns fem sex olika tentativa alternativ. Det lägsta tror
jag var 118 miljoner kronor. Sedan var det en stigande skala.
Organisationskommittén hanterar dessa tentativa räkneexempel helt fritt och
väljer själv att komma med förslag - naturligtvis i nära samarbete med
Fastighetsverket. Det är sådant som kommer tillbaka till riksdagen för beslut.
Det är klart att när det gäller de 29 miljoner som för 1999 finns avsatta för
verksamheten, handlar det om att betala av kostnaderna för själva huset. Det
är därför jag tror att det kommer att behövas ytterligare medel om
verksamheten i detta hus sedan skall ha en hög kvalitativ nivå. Samtidigt står
det mycket tydligt i direktiven till Organisationskommittén att man i första
hand skall titta på ombyggnadsaltenativ. Men även här har
Organisationskommittén stor frihet. Det är riksdagen som beslutar när
förslagen kommer tillbaka dit.

Inger René: Det innebär alltså att kulturministern och chefen för Statens
fastighetsverk har olika åsikter om huruvida det finns medel avsatta?

Marita Ulvskog: Vi har fullständigt överensstämmande åsikter. Jag är förvånad
över att ett lösryckt citat i en artikel tas som intäkt för att vi inte skulle
vara fullständigt ense på denna punkt.

Inger René: Om ett citat av den här digniteten, särskilt när det gäller ett
ärende som är så omdebatterat som detta, inte stämmer, så brukar det tas
tillbaka på det ena eller andra sättet.

Marita Ulvskog: Jag förstår att det möjligen krävs erfarenhet av hur
Regeringskansliet arbetar för att förstå att inget förslag i någon proposition
är möjligt att lägga fram om det inte finns en fullständig överensstämmelse
mellan fackdepartmentet och Finansdepartementet om att medel finns för att
genomföra förslaget. Det finns det i det här fallet.

Inger René: Det var precis därför jag ställde min fråga.

Ordföranden: Marita Ulvskog sade tidigare att man har tagit hänsyn till de
fackliga organisationernas synpunkter när det gäller att skriva direktiv till
Organisationskommittén. Om jag har förstått det hela rätt, så har de fackliga
organisationerna lagt stor vikt vid att det skulle vara en utredning. Det
kulturutskottet säger är att det handlar om att förbereda sammanförandet och
att den här frågan alltså skall återkomma till riksdagen innan man går vidare.
Men i direktiven talar man om att man skall genomföra etableringen. Man skall
vidta verkställighetsåtgärder. Det verkar inte vara en utredning utan en
exekutivkommitté. Med anledning av det, och eftersom Marita Ulvskog själv har
fört in det här med att ni har tagit hänsyn till personalorganisationerna,
vill jag fråga: Vad är det som gäller? Kommer det ett förslag under 1997 där
riksdagen har full frihet att fatta sina beslut i den här frågan?

Marita Ulvskog: Med de beslut som riksdagen fattade den 19 december, alltså
att Etnografiska i Göteborg skall få statligt huvudmannaskap och att det skall
vara ett central- och ansvarsmuseum i vilket också tre museer som i dag finns
i Stockholm skall ingå, har man ju fattat ett beslut om något nytt i Göteborg.
Det är klart att det etnografiska museum som finns i Göteborg i dag inte kan
bära en sådan uppgift. Det är ju fullkomligt uppenbart. Det är ett museum som
i dag har en budget på 3,7 miljoner eller vad det handlar om. Det kan inte
bära verksamheten för t.ex. tre museer i Stockholm som tillsammans i
verksamhetsbidrag kostar 50 miljoner kronor årligen. Det är därför vi också
från den 1 januari 1999 har avsatt de nya medlen.

Det är alltså inte konstigt att det här är en organisationskommitté för att
genomföra detta. Hur stort museet skall bli och hur stora medel det skall få
till sitt förfogande, dvs. hur hög kvalitet det skall vara på verksamheten i
museet, kommer att hanteras i Organisationskommittén, som kommer att återkomma
med förslag till riksdagen. Det finns en bred representation i expertgruppen.
Om vi håller oss till enbart de ekonomiska frågorna, så skall
Organisationskommittén redovisa förslag till ramanslag och låneram för den nya
myndigheten för 1999, preliminära anslagsberäkningar för år 2000 och år 2001
och förslag till medel av engångskaraktär. Som framgår av direktiven kommer
Organisationskommittén att komma tillbaka till riksdagen vid tre olika
tillfällen.

Ordföranden: Det betyder att det kommer ett förslag som riksdagen skall ta
ställning till under 1997 i den första fasen i utredningen?

Marita Ulvskog: Det kommer att komma ett förslag under 1997 som rör
lokalfrågan i Göteborg.

Ordföranden: Så man får inte ta ställning till projektet? Marita Ulvskog har
själv beskrivit problemen, nämligen att det finns så litet pengar för den här
stora nyetableringen. Det finns 29 miljoner, och alla vet ju att det inte
räcker särskilt långt. Då handlar det ju om att göra prioriteringar, dels i
fråga om museiverksamheten - de berörda museerna - här i Stockholm, dels i
fråga om kultursektorn i stort. Detta var ju inte riktigt genomarbetat när
kulturutskottet hade uppe frågan förra gången. Därför är frågan: Handlar det
om en utredning - där frågan ses över i sin helhet - som kommer tillbaka till
riksdagen, så att man får ta ställning, eller handlar det om att få fram olika
förslag, först litet pengar till en lokalfråga och sedan litet andra saker?

Vi i utskottet har egentligen inte med detta att göra. Vi granskar inte det.
Men Marita Ulvskog förde in detta med att man hade tagit hänsyn till de
fackliga organisationernas uppfattningar när direktiven skrevs - ni hade ju
inte gjort det tidigare. Ni hade inte informerat dem. Det var viktigt för dem
att det skulle vara en förutsättningslös utredning och inte en exekutiv och
genomförande kommitté.

Marita Ulvskog: Det kan ju inte vara en förutsättningslös utredning när
riksdagen har fattat beslut den 19 december om att etablera en ny
museimyndighet, ett central- och ansvarsmuseum i Göteborg.

Ordföranden: Nej, men jag refererar till personalorganisationerna och deras
önskemål. Marita Ulvskog säger att ni har tillgodosett deras önskemål.

Marita Ulvskog: Ja, de önskemål som de hade som överlämnades till
departementet den 24 september.

Ordföranden: Vi kan ju kolla det, eftersom de finns på papper. När det gäller
beredningsarbetet har Marita Ulvskog flera gånger kommit tillbaka till att
remissinstanserna har fört fram det här förslaget. Det skulle på något sätt då
vara tillräckligt när det gäller beredningen. Folkens museum har den 24
september diskuterat den här frågan, dvs. efter det att förslaget blev känt.
Man säger att man är mycket positiv till att Etnografiska museet i Göteborg
samordnas med Folkens museum och får statligt huvudmannaskap. Sedan säger man:
Det innebär dock inte att vi är beredda att förorda vare sig en sammanslagning
med Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet eller en flyttning till Göteborg.

Vi kan lämna flyttningsfrågan därhän, eftersom vi har gått igenom den så
mycket. Men man säger sig här inte alls vara beredd att förorda någon
sammanläggning med Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet. Har Folkens museum
ändrat sig sedan dessa diskussioner, som pågick under våren och sommaren?
Eller var det departementets eget påhitt? Hur bereddes just frågan om att
Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet skulle ingå i det här?

Marita Ulvskog: Det här nämndes, som sagt, i det remissvar som Folkens museum
hade när det gällde Kulturutredningen. Det har förekommit andra skrivelser
från just Folkens museum där man har poängterat hur verksamheten överlappar,
hur den kan kombineras och hur den kan användas på ett slagkraftigt sätt. Jag
tror inte att Folkens museum har ändrat sig. I det pressmeddelande som Birgit
Friggebo läser ur står det så här: Det innebär inte att vi i dag är beredda
att förorda.

De vill se vad Organisationskommittén har att föreslå, men både
styrelseordföranden och chefen för Folkens museum har på ett mycket
konstruktivt och - det vill jag säga - drivande sätt agerat för att vi skall
få till stånd denna nya museimyndighet, denna nya slagkraftiga etnografiska
museimyndighet.

Ordföranden: Jo, men i deras remissvar handlade det väl om att få en
ansvarsmyndighet? Och det handlade om de etnografiska museerna, eller hur?

Marita Ulvskog: I de uppvaktningar som styrelseordföranden och museichefen har
gjort i departementet vid ett flertal tillfällen har funnits mycket utmejslade
förslag till en museimyndighet av ungefär det slag som Organisationskommittén
nu arbetar med. Sedan får vi se om det blir så.

Jag kan väl också säga att även Medelhavsmuseets chef har varit inne på
behovet av att skapa en ny museimyndighet av det här slaget med en
slagkraftigare struktur.

Ordföranden: I själva verket är det alltså Folkens museum och Medelhavsmuseet
som har åstadkommit hela den här turbulensen?

Marita Ulvskog: Självfallet inte. Birgit Friggebo känner som tidigare
kulturminister naturligtvis till att det under en mycket lång tid har förts en
intensiv diskussion inom museisektorn om hur man skall kunna bryta upp gamla
strukturer och skapa någonting nytt och om hur man skall kunna arbeta mindre
revirbegränsande. Det har funnits mängder av förslag, bl.a. i
Museiutredningen, som sedan överlämnade sina förslag till Kulturutredningen.
På denna mycket långvariga debatt och på dessa mycket djupgående analyser har
vi sedan byggt detta förslag.

Nikos Papadopoulos: I förslaget betonas alltså det nya arbetssättet inom
informationsteknik och behovet av tvärvetenskaplig kunskapsbyggnad i nära
kontakt med universitetet och högskolan. I Göteborg finns en positiv miljö för
vetenskapliga ämnen, t.ex. inom socialantropologin, antikens kultur och
samhällsliv och konstvetenskap samt ett betydande publikunderlag. Min konkreta
fråga är: Var avsikten med förslaget att man skulle bilda en ny plattform för
ett sådant här arbete - och, i så fall, på vilket sätt?

Marita Ulvskog: Ja, man kan säga att det handlar om detta. Det är därför jag
talar om det här regionala perspektivet. Jag upplever att det är stötande att
de statliga medlen är så orättvist fördelade på just museiområdet, men det är
ändå det museipolitiska som är det avgörande - det allt överskuggande motivet
- för att vi lägger fram det här förslaget. Det gör vi just för att åstadkomma
det som du beskriver.

Ordföranden: Det finns inte någon ytterligare som vill ställa frågor på denna
punkt. Då går vi över till nästa fråga som handlar om beredningen när det
gäller Norra länken. Vi har fått en PM från Miljödepartementet om hur den
beredningen har gått till. Vi vill bara ha en mycket enkel, kompletterande
upplysning, eftersom denna PM avslutas med meningen: Inför ärendets avgörande
så föredrogs ärendet för statsrådet Marita Ulvskog som också var föredragande
statsråd vid regeringens beslut den 29 februari 1996.

Av vad som tidigare har sagts framgår att det först var vid denna föredragning
som Marita Ulvskog hade tagit del av ärendet. Vi skulle vilja ha en närmare
beskrivning av när den här föredragningen skedde, vem som höll den och hur
lång den var.

Marita Ulvskog: Fru ordförande! Vi har ju ett ersättarsystem i regeringen som
innebär att en ersättare, när ett statsråd av något skäl är frånvarande eller
är jävig i någon fråga, träder in i hans eller hennes ställe. Vid det här
tillfället var jag civilminister. Jag var ersättare för Anna Lindh som var
jävig i den här frågan. Det som rent konkret inträffade var att rätts- och
expeditionschefen i Miljödepartementet, Fredrik Damgren, och tjänstemannen
Ivar Frostenson bokade in en tid för att föredra detta ärende.

Jag kan inte säga exakt hur lång tid det tog. Det var en grundlig
föredragning, i alla fall med regeringskanslimått mätt. Jag skulle tro att det
handlade om drygt en timme med mycket utförliga kartgenomgångar och också
genomgångar av naturresurslagen i just det här ärendet.

Ordföranden: Jag har bara en liten uppföljande fråga. Betyder det att
statsrådet Ulvskog kände sig helt ansvarig för den här frågan och hade en
sådan kunskap om ärendet att hon kunde göra de avvägningar som ett statsråd
bör göra inför beredningen inför regeringen? Av det här papperet fick vi
nämligen intrycket att det var statssekreterare Måns Lönnroth som egentligen
höll i ärendet.

Marita Ulvskog: Den fortlöpande beredningen har ju skötts av statssekreteraren
i Miljödepartementet, Måns Lönnroth, eftersom det fanns ett jävigt statsråd.
Men det är alldeles självklart att man som föredragande statsråd måste vara
väl insatt i frågan för att t.ex. kunna svara på frågor från kolleger under
själva regeringssammanträdet.

Ordföranden: Frågan är ju om det var en information inför
regeringssammanträdet eller om det var en föredragning för ställningstagande.
Det var ju ett ganska omfattande ärende. Det är ganska kort tid att på en
timme dels sätta sig in i ärendet, dels kunna lämna förslag till beslut.

Marita Ulvskog: Jag vill inte sätta någon rubrik på vad det var. Vi höll på en
god stund och gick igenom ärendet noggrant.

Ordföranden: Och det var ingen information utan ett föreläggande för
ställningstagande?

Marita Ulvskog: Ja, det var självfallet ett ställningstagande.

Ordföranden: Från din sida?

Marita Ulvskog: Ja.

Ordföranden: Det finns ingen mer som vill ställa frågor. Vi ber att få tacka
dig, Marita Ulvskog, särskilt med tanke på din hals, för att du har velat
komma och svara på våra frågor.

Konstitutionsutskottet

1997-04-29

kl 11.00-13.40

Offentlig utfrågning av statsminister Göran Persson angående visst uttalande i
Lettland, inbjudan av Kinas president till Sverige samt regeringens
utnämningspolitik

Ordföranden: Jag ber att få hälsa statsminister Göran Persson välkommen till
utfrågning i konstitutionsutskottet. Det handlar om tre olika gransknings-
ärenden. Det första ärendet gäller ett visst uttalande i Lettland av
statsministern. Det andra gäller statsministerns inbjudan till Folkrepubliken
Kinas president till Sverige. Det tredje gäller regeringens utnämningspolitik.
Som bisittare har statsministern Lars Danielsson. Vi följer alltså nämnda
ordning av ärendena och går nu direkt in på utfrågningen.

Ola Karlsson: Jag skulle vilja börja med att fråga hur uttalandet om stöd
bereddes i regeringskretsen och vilka reaktionerna blev i statsrådskretsen när
stöddiskussionen fördes.

Göran Persson: Det uttalande som åsyftas fälldes på en presskonferens. Det var
sammansatt med den klassiska formuleringen att vi stöder varje lands rätt att
självt bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Letterna har valt NATO-
medlemskap. Vi respekterar detta beslut. Sedan lade jag till att vi skall göra
vad vi kan för att stödja dem i deras process. Det sistnämnda är ju heller
inte särskilt märkligt eller konstigt. NATO-utvidgningen är en pågående
process. Den kommer att rymma en lång rad avvägningar inom NATO.

Vi har från svensk sida uttryckt uppfattningen att denna process skall vara
öppen, transparent. Vi har uttryckt uppfattningen att den skall vara open
ended, att man i och med det första beslutet inte skall komma till en ände så
att säga. Vi har också uttryckt uppfattningen att den skall baseras på
objektiva kriterier. Det skall alltså vara anständiga beslut som fattas. Vi
tycker nämligen att också småstater i den typen av process skall behandlas på
ett korrekt sätt.

Detta har vi från svensk regerings sida gett uttryck för i en lång rad
sammanhang, och det ligger också bakom den uppfattning som jag uttryckte i
Lettland. Till detta med NATO-utvidgningen skall också läggas att balterna i
övrigt, precis som vi, är inne i en utvecklingsprocess i hela regionen, där en
gemensam säkerhet kopplad till Europa byggs successivt. Jag tänker då på EU-
utvidgningen naturligtvis, deras medlemskap i Europarådet, de bilaterala
ansträngningarna Sverige-Lettland på handelsområdet och när det gäller
folkligt utbyte, den regionala aktiviteten i form av Visbykonferensen m.m.,
m.m. Balterna är inne i en process som vi är djupt inblandade i, där NATO-
utvidgningen är en del. Av kända skäl påverkar vi inte direkt denna process,
utan vi ger dem vårt stöd för att de skall behandlas på ett anständigt och
rimligt sätt. Jag tycker inte att detta på något sätt är konstigt.
Uppfattningen är väl kopplad till svensk linje och är naturligtvis beredd i
Regeringskansliet. Jag ser heller inga konstigheter i att förankra den i
Utrikesnämnden. Jag ser inte att detta är en partiskiljande fråga och är
egentligen litet förvånad över att den är föremål för den här typen av
granskning.

Ola Karlsson: Nu är det ju inte en utfrågning om utrikespolitiken i sig, utan
om hur frågan har beretts i regeringskretsen.

Statsministern sade att det började med det klassiska uttalandet, vilket
sedan följdes av det tillägg som nu är föremål för diskussion. Skall jag tolka
detta som att tillägget inte var berett enligt den vanliga ordningen?

Göran Persson: Vänd på det. Lägg till ett inte framför tillägget. Ola Karlsson
ser väl vad det är som han försöker att göra politisk sak av. Låt säga att jag
hade sagt det motsatta, att vi inte stöder letterna i den processen, var hade
vi då hamnat någonstans? Jag har uttryckt en självklarhet, en politisk
uppfattning som de i Sverige som står på balternas sida delar.

Ola Karlsson: Ett alternativ är ju att inte säga någonting alls, om man tror
att det kan vara tveksamt. Jag får väl upprepa min fråga: Skall jag tolka det
så att tillägget inte var berett på sedanligt sätt?

Göran Persson: Som jag sade alldeles nyss är det inget konstigt med detta
uttalande. Det stämmer väl överens med svensk linje, uttryckt i en lång rad
sammanhang. Att i särskild ordning bereda denna självklarhet har jag inte sett
något som helst behov av. Det är ju känt att vi har ett starkt engagemang i
Östersjöfrågan. Jag har själv gjort den till en av regeringens viktigaste
frågor. Jag tror att det är en oerhörd möjlighet i detta samarbete.

Att vi inte skulle stödja våra grannländers rätt att själva besluta om sin
säkerhetspolitiska linje vore ju en sensation. Det vore också en sensation att
inte ha uppfattningen att vi skall stödja den process som för deras del leder
fram till att deras beslut verkställs och kommer till punkt.

Ola Karlsson: Innebär det att vi skall tolka uttalandet ?Vi skall göra vad vi
kan för att stödja Lettland i den processen? att det är den lettiska
beslutsprocessen som vi skall stödja, inte processen att Lettland vill bli
medlem i NATO?

Göran Persson: Det pågår ju, som jag alldeles nyss sade, en stor process i
denna region för ett gemensamt säkerhetsbyggande, där NATO-medlemskapet är en
del. Vår uppfattning är att de baltiska staterna har rätt att själva välja sin
linje, och det respekterar vi. Det är en del i den processen, och vi stöder
naturligtvis denna process. Svårare än så är det inte.

Vad jag inte begriper är att vi skall föra en politisk diskussion om den här
saken, för jag tror att det är få saker som är så väl förankrade i svenska
folkets uppfattning som just denna hållning. Jag menar att det inte är något
konstigt med det som jag har sagt, utan det är i allra högsta grad väl berett
och väl förankrat i Utrikesnämnden. Jag tror inte att man kan hitta någon i
Sveriges riksdag som inte skriver under den uppfattningen.

Ola Karlsson: Får jag då fråga hur uttalandet om att vi skall stödja Lettland
i den här processen har tagits upp i Utrikesnämnden?

Göran Persson: När jag beskriver vad det handlar om går allt ut från den
tydliga ståndpunkten att varje land självt har rätt att bestämma sin
säkerhetspolitiska linje. Där startar det hela, och det är utomordentligt väl
förankrat i Utrikesnämnden och i Sveriges riksdag. Det är en självklarhet.
Detta går tillbaka till dåvarande ESK:s slutsatser och det går tillbaka till
svensk utrikespolitisk linje sedan många, många år tillbaka. Vi respekterar
varje lands rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitiska linje. I denna
process är letterna inne och där är esterna, litauerna och polackerna inne.
Det är klart att vi stöder den processen. Det är inte svårare än så.

Ola Karlsson: Jag tror att det finns litet nyansskillnader i denna diskussion.
När man läste uttalandena fick man ju det bestämda intrycket att det var
Lettlands process för att försöka bli medlem i NATO som Sverige skulle stödja
och att det var NATO-medlemskapsprocessen som statsministern uttalade sig om,
inte själva beslutsprocessen inom Lettland. Skälet till att jag frågar hur
detta har hanterats i Utrikesnämnden är att vi på fråga till Regeringskansliet
har fått beskedet att det vid Utrikesnämndens sammanträde den 23 april fördes
en relativt ingående diskussion om NATO-utvidgningen, om de baltiska ländernas
situation och om hur Sverige borde förhålla sig till utvidgningsprocessen. Den
konkreta frågan om huruvida Sverige skulle stödja Lettlands medlemskapsansökan
i NATO diskuterades dock inte.

Det var just detta intryck som vi fick när vi läste uttalandet från
statsministern. Därför vill jag återigen fråga: Hur har detta hanterats? Har
frågan om att stödja Lettlands medlemskap i NATO tagits upp i Utrikesnämnden
någon gång före uttalandet av statsministern?

Göran Persson: Eftersom Ola Karlsson tycks göra sak av vad jag sade och tolkar
in någonting annat i det, vill jag nog läsa in till protokollet vad det är jag
har sagt i sin helhet. Då framstår Ola Karlssons hela uppläggning som mycket
underlig. Jag har sagt så här: Varje land har rätt att självt bestämma om sin
säkerhetspolitik. Sverige har valt sin väg sedan många år. Det har fungerat
bra för Sverige. Lettland måste välja sin väg. Det är Lettland som måste göra
valet. Det kan ingen annan göra. Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i
NATO. Vi respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland
i den processen.

Sätt in detta i sitt sammanhang, Ola Karlsson! Alla som följer denna
utfrågning måste fråga sig vad det är Moderaterna och Ola Karlsson, i det här
fallet, är ute efter. Detta är den svenska linjen sedan lång tid tillbaka. Är
det så att det förbereds något slags byte av linje från moderat håll, så säg
det då i stället för att misstänkliggöra regeringen. Vi håller fast vid den
svenska linjen.

Ola Karlsson: Nu är ju detta en diskussion om hur beredningsprocessen har gått
till. Det är alldeles självklart att man skall informera Utrikesnämnden om
viktiga utrikespolitiska ställningstaganden. Därför tycker jag att det är
litet anmärkningsvärt att detta inte togs upp i Utrikesnämnden den 23 april,
när man diskuterade NATO-utvidgningen och de baltiska ländernas situation samt
vårt förhållningssätt till detta.

Om uttalandet återgav de exakta orden eller i alla fall en svensk
översättning av de engelska orden, skulle jag ändå vilja fråga om dessa ord
var förankrade i regeringskretsen innan uttalandet gjordes. På vilket sätt
hade just dessa ord diskuterats med utrikesministern?

Göran Persson: Det går ju inte till så att presskonferenser förankras med
regeringen i förväg. Det är vissa stater som har försökt sig på den typen av
umgänge med pressen, och det har inte gått så bra. Vi avstår från detta.
Presskonferensen är ett fritt möte där man sammanfattar en uppfattning. Den
uppfattning som jag har gett uttryck för finns det ingen konstighet i.

Jag håller däremot med Ola Karlsson om att man naturligtvis skall informera
om och samråda med Utrikesnämnden om viktiga förändringar av den
utrikespolitiska linjen. Ett sådant tillfälle hade vi 1993, när en av mina
företrädare talade om hur han såg på neutralitetspolitiken. Detta var
naturligtvis en sådan sak som skulle ha tagits upp i Utrikesnämnden. Att jag
slår fast den klassiska uppfattningen, vilken vi alla förhoppningsvis delar,
om den svenska säkerhetspolitiken och vår syn på balternas situation, är
ingenting som behöver förankras i Utrikesnämnden, för jag utgår från att vi
har samma uppfattning. Protestera annars, Ola Karlsson, för det som rimligen
måste vara basen för utfrågningen är väl att det finns en kritik mot vad jag
sade i sak. Finns det ingen sådan kritik i sak, är det ju faktiskt den linje
som vi alla har som jag uttrycker. I så fall förstår jag inte granskningen.

Ola Karlsson: Presskonferenser på vilka budskapet inte har förankrats innan
har inte alltid varit så lyckade heller.

Göran Persson: Menar Ola Karlsson att vi skall ha presskonferenser där vi i
förväg har bestämt exakt hur dialogen skall föras? Är det så jag skall tolka
yttrandet? Det andra som är intressant för mig att veta är vad det finns för
kritik i sak av det som jag har sagt. Är det där som Moderaterna skjuter in
sig? Om det finns en saklig kritik, lyft då upp den på bordet. I så fall
förstår jag kanske bättre varför vi skulle ha tagit upp denna självklarhet i
Utrikesnämnden.

Ola Karlsson: Får jag då fråga hur länge det har varit en självklarhet att vi
aktivt skall stödja Lettlands process för medlemskap i NATO?

Göran Persson: Jag har svarat på vad uttrycket innebär. Det är kopplat till
den första delen, som ju Ola Karlsson väljer att inte läsa upp och som handlar
om varje stats rätt att själv bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Jag har
gjort klart hur jag ser på detta, och jag har fått frågan förut av Ola
Karlsson. Det finns ingen anledning att upprepa svaret.

Däremot är jag nyfiken på att få veta vari den materiella kritiken består
mot det sakliga innehållet. Det är en poäng med denna reflektion, därför att
om det är så att det inte finns någon kritik av det sakliga innehållet utan
detta är vad vi alla tycker, då faller också den formella kritiken från Ola
Karlsson, att jag inte har tagit upp diskussionen i Utrikesnämnden. Men om det
är så att Ola Karlsson och Moderaterna har uppfattningen att man inte stöder
balterna i den här processen, finns det grund för kritiken därför att då har
vi olika uppfattning i sak och då borde frågan ha tagits upp i Utrikesnämnden.

Ola Karlsson: Jag konstaterar att frågan om stödjandet av Lettlands medlemskap
i NATO inte har varit uppe i Utrikesnämnden och att jag inte har fått svar på
hur tillägget kommunicerades med övriga i Regeringskansliet och i
regeringskretsen. Det är möjligt att jag inte får något svar på frågan, därför
att det inte skedde något samråd på denna punkt. Jag hoppas att statsministern
annars kan ge ett tydligt besked: Skedde det något samråd om det som
statsministern själv kallar för tillägget?

Göran Persson: Jag tror att jag har svarat på denna fråga tre gånger redan. Vi
kommer inte ytterligare framåt. Jag blir klarare i mitt svar bara om jag får
besked om att vi har en saklig meningsskiljaktighet oss emellan. Är det på det
viset, då kommer frågan i ett helt nytt läge. Då har jag gjort en
missbedömning. Det är klart att om det finns en stor fraktion i Moderata
samlingspartiet i Sveriges riksdag som inte tycker att vi skall ge balterna
stöd i processen för ökat säkerhetsbyggande i vår del av Europa, så skall det
redovisas. I så fall har jag gjort en felbedömning. Då borde vi ha gått till
Utrikesnämnden och där konfronterat Moderaterna med den klassiska svenska
linjen, så att de då hade fått ge en avvikande mening. Men jag har inte hört
någon sådan protest. Från Moderaternas utrikespolitiske talesman Lennmarker
hörde jag snarare uppskattande ord i anslutning till vad jag sade. Därmed
faller ju också den ingången i frågan. Då återstår det för min del ingenting
annat än att konstatera att jag just nu är föremål för en utfrågning om
någonting som egentligen känns ganska märkligt.

Kurt Ove Johansson: När statsministern svarade på Ola Karlssons första fråga
var han ju principiellt inne på hur han ser på NATO-utvidgningen i
Östersjöområdet. Jag skulle vilja fråga om statsministern har någon förståelse
för den oro som har kommit till uttryck i Ryssland över att ett antal nya
demokratier i Öst- och Centraleuropa blir medlemmar i NATO.

Göran Persson: Vår uppfattning är uttryckt också kring den aspekten.
Utvidgningen får inte ske på ett sådant sätt att nya skiljelinjer skapas i
Europa. Detta är oerhört viktigt för oss i den del av Europa som vi lever i.
Med tanke på hur samtalen, senast i Helsingfors, utföll ser det ut som om
NATO-utvidgningsprocessen också i detta avseende kan komma att gå framåt med
ett gott resultat.

Kurt Ove Johansson: Skulle ett medlemskap i NATO av ett baltiskt land eller
flera baltiska länder vara en fördel för svensk säkerhetspolitik?

Göran Persson: Jag har ingen anledning att värdera detta. De har valt sin
linje. Förändras deras ställning så att de blir medlemmar i exempelvis NATO,
så är det ett nytt läge. Jag tror inte att detta i grunden skulle påverka
Sveriges situation. Men det är en helt annan fråga än det som granskningen
gäller och kräver nog litet djupare analys innan ett definitivt svar kan ges.

Kurt Ove Johansson: Jag har nog en annan uppfattning än statsministern om vad
granskningen gäller. Men om det är så att man tycker att man skall stödja en
process i ett land i ett närområde, kan det väl inte vara oväsentligt att
svara på frågan om ett sådant inträde skulle vara till fördel för svensk
säkerhetspolitik.

Göran Persson: Vi har sagt att vi stöder deras rätt att själva välja sin
säkerhetspolitiska linje. Det har de gjort, och i den processen är de inne.
Svårare än så är inte konstaterandet. Att vi plötsligt skulle säga att de inte
skall välja en linje därför att det drabbar Sverige eller att de skall välja
en annan linje därför att det gynnar Sverige, vore att bryta mot den
grundläggande uppfattningen. De har rätt att välja. De väljer. Vi stöder deras
rätt att välja. Så ser resonemanget ut.

Kurt Ove Johansson: Det är ju en sak vad statsministern säger att han avser,
men det som är intressant är ju hur ett uttalande från statsministerns sida
uppfattas. Det råder väl ingen tvekan om att det finns de som har tolkat
statsministern på ett helt annat sätt i fråga om stödet för denna process.

Göran Persson: Om de tolkar, så får de tolka. Men som jag förut sade till
kollegan i utskottet är ju det grundläggande vilken linje vi har uttryckt, var
vi står och om det finns en skiljaktig uppfattning om denna linje i Sveriges
riksdag. Det senare har jag ännu inte upptäckt.

Kurt Ove Johansson: Men det var ju ändå så, Göran Persson, att när uttalandet
blev offentligt var din egen utrikesminister i Berlin. Hon blev ju också
konfunderad, så det fanns väl egentligen anledning att ifrågasätta vad du
avsåg med uttalandet.

Göran Persson: Nu tror jag att Kurt Ove Johansson gör ett vårdslöst referat.
Den intervju som Lena Hjelm-Wallén gav - jag tror att det var för
Ekoredaktionen - har jag läst in extenso. Hon har ingen annan uppfattning och
ingen annan linje än den som jag har uttryckt. Däremot fanns det tjänstemän i
utrikesförvaltningen som fladdrade litet. Men det kan jag inte göra mycket åt.

Kurt Ove Johansson: Men det fanns tydligen de som kunde misstolka vad Göran
Persson sade.

Göran Persson: Det tycker jag rimligen inte att det borde ha funnits. Men det
fanns en del som uppenbarligen var litet snabba med sina reaktioner, dock icke
utrikesministern, som uttryckte sig mycket klart.

Kurt Ove Johansson: Du har ju som statsminister besökt Ryssland och träffat
ledarna där. Var det inte så att de med skärpa gjorde klart att de inte
önskade att Lettland skulle upptas som medlem?

Göran Persson: Det har aldrig diskuterats på så sätt med de ryska ledarna.

Kurt Ove Johansson: Så du redovisade inte heller någon ståndpunkt i frågan om
NATO-utvidgningen kring Östersjön när du träffade de ryska ledarna?

Göran Persson: Vid de två tillfällen som jag har mött Tjernomyrdin har jag
som första punkt gjort klart att den svenska uppfattningen kring
säkerhetspolitiken är att varje land har rätt att självt bestämma sin egen
linje. Detta har gällt för Sverige. Det har varit gynnsamt för oss. Vi har
valt vår linje under många, många år. Det gäller också för de baltiska
staterna. Detta uttrycks klart och tydligt.

Kurt Ove Johansson: Men statsministern kan naturligtvis inte ha undgått att
se, höra och läsa att man i Ryssland känner oro över att ha NATO-medlemmar
inpå knutarna. Innebär då inte detta att Sveriges säkerhetspolitiska läget
blir litet osäkrare?

Göran Persson: Vi har ju också sagt att NATO-utvidgningsprocessen måste
bedrivas på ett sådant sätt att inte nya skiljelinjer skapas i Europa. Det är
denna process som vi just nu är inne i. Var den slutar någonstans återstår att
se. Men i den processen har de baltiska staterna sagt att de vill blir
medlemmar i NATO. Vi stöder deras rätt att välja. Det är oerhört viktigt att
detta faktiskt understryks, så att vi inte hamnar i en situation där vi
plötsligt börjar att överpröva deras situation med svenska taktiska argument.
Om någon skulle göra så för Sveriges räkning, skulle vi bli oerhört uppbragta.
Det är fråga om självständiga stater. De gör sina bedömningar, de har sina
demokratier, de har kommit fram till sitt ställningstagande. Deras process är
värd respekt. Vi stöder deras rätt att faktiskt hantera denna process.

Kurt Ove Johansson: Statsministern deltog för några dagar sedan i ett SAMAK-
möte i Mariehamn. Där framhöll deltagarna från den ryska duman att NATO-
utvidgningen är en fortsättning på det kalla kriget. Tycker statsministern mot
denna bakgrund att det var klokt att för mindre än ett år sedan uttrycka sig
på det sätt som han gjorde på presskonferensen?

Göran Persson: Ja, det tycker jag. Det är dessutom på det viset att
utvecklingen sedan dess definitivt har understrukit vikten av att vi är
tydliga på den här punkten. De baltiska staterna har rätt att välja, och de
har rätt att bli behandlade på samma sätt som andra som ansöker om medlemskap
i NATO. Vi är inte inne i den processen. Vi tillhör inte NATO. Men det är
viktigt att vi nu inte får en utveckling där dessa stater kommer i kläm,
därför att de skulle vara små eller därför att de skulle vara baltiska eller
av något annat skäl. De har samma rätt som andra att välja sin
säkerhetspolitiska linje.

Att det sedan i rysk debatt uttrycks denna uppfattning är självklart. Det är
ingen nyhet eller sensation. Men man får väl luta sig mot de samtal som har
förts mellan president Jeltsin och president Clinton. Uppenbarligen är det så
att utfallet av Helsingforssamtalen antyder att NATO-utvidgningsprocessen
fortsätter. Sedan får vi se var den ändar någonstans. Men det skulle vara
märkligt om vi nu skulle börja säga att exempelvis Ryssland har uttryckt
kritik och att vi därmed skall vara försiktiga med vår uppfattning att varje
land har rätt att självt bestämma sin säkerhetspolitiska linje.

Kurt Ove Johansson: Men om detta nu var så viktigt för statsministern att säga
i Lettland den 3 juni 1996, varför sade då statsministern ingenting om detta i
exempelvis Mariehamn? Där talades det tydligen bara om något slags mjuk
säkerhet, vad det nu kan vara för något.

Göran Persson: Då tror jag nog att Kurt Ove Johansson skulle ha deltagit i
hela seminarieövningen. Det var ett omfattande seminarium, där min uppgift var
att tala om säkerhetspolitiska frågor utifrån handel, mellanfolkligt utbyte
och den svenska strategi som vi har presenterat i så många sammanhang, det
bilaterala umgänget, det regionala umgänget, NATO-utvidgningen som en viktig
byggsten, EU-utvidgningen som en annan viktig byggsten och dialogen och
relationen med Ryssland. Det är de komponenter som finns i resonemanget och
dessa återupprepade jag också i Mariehamn. Jag tror att jag dessutom har fört
fram dem vid ett 20-30-tal tillfällen sedan vi träffades i Riga förra året.
Första gången som detta sätt att beskriva det hela presenterades tror jag var
när jag träffade president Clinton. Jag upplever att vi är överens om detta i
Sverige. Det är ingenting konstigt med detta. Det vore snarare underligt om vi
fick en situation i Sverige där vi skulle börja säga: Vi skall nog vara litet
försiktiga med stödet till balterna att själva välja, därför att det kanske
retar Ryssland. En sådan utveckling vore utomordentligt farlig. Jag varnar för
den.

Kurt Ove Johansson: Enligt 10:6 i regeringsformen skall regeringen bl.a. i
alla utrikesärenden av större vikt överlägga med Utrikesnämnden. Kan
statsministern ge exempel på ärenden av större vikt där överläggningar bör ske
i Utrikesnämnden före ett regeringsavgörande?

Göran Persson: Om jag exempelvis skulle gå ut och hålla ett tal och säga att
Sverige inte skulle förhålla sig neutralt till en eventuell konflikt i vårt
närområde, skulle jag betrakta det som en stor utrikespolitisk
positionsförskjutning värd en diskussion i Utrikesnämnden.

NATO-utvidgningen är naturligtvis en fråga som vi har samrått om i
Utrikesnämnden. Jag har inte upplevt att vi har haft några olika
uppfattningar. Situationen i Ryssland har vi också samrått om. Men det pågår
en löpande dialog i Utrikesnämnden som är mycket omfattande. Senast vid ett
sammanträde i går var dessa frågor uppe till diskussion. Så det råder inte
brist på samrådsmöjligheter. Det är min bestämda uppfattning.

Kurt Ove Johansson: Betyder det som statsministern nu sade att vi är överens
om att frågor som rör hur Sverige bör förhålla sig till NATO:s
utvidgningsprocess i vårt närområde är av sådan vikt att de bör behandlas i
Utrikesnämnden?

Göran Persson: De har behandlats i Utrikesnämnden. Någonting annat vore en
sensation. Dessutom har uppfattningen att varje stat själv har rätt att välja
sin säkerhetspolitiska linje självfallet också behandlats i Utrikesnämnden.

Kurt Ove Johansson: Om nu statsministern hade för avsikt att uttrycka sig på
det sätt som han gjorde i Lettland den 3 juni 1996 hade han väl bort pröva den
tesen när Utrikesnämnden ändå var samlad den 23 april?

Göran Persson: Hade det varit så, fru ordförande, att det hade legat någon
positionsförflyttning i tesen hade jag självklart tagit upp och prövat den.
Men det jag har uttryckt är en uppfattning som jag tror att alla är överens
om. Varje stat har rätt att själv bestämma. När dessa små stater går in i sin
utvidgningsprocess på NATO-sidan är det dessutom viktigt att den processen
bedrivs på ett sådant sätt att de behandlas anständigt och rättvist. Jag tror
inte att det är någon som har någonting att invända mot det.

Kurt Ove Johansson: Jag tror mig ändå känna statsministern ganska väl. Jag vet
att han innan han åker någonstans själv brukar gå och fundera på hur han skall
uttrycka sig. Utrikesnämnden är samlad den 23 april - några dagar innan resan
går till Lettland. Sannolikt hade statsministern redan vid den tidpunkten
tankar på att han skulle uttrycka sig på det sätt som han gjorde vid
presskonferensen. När det var ett sådant bra läge att testa om Utrikesnämnden
stödde denna process, som uttrycket föll sig, tycker man att Göran Persson
skulle ha utnyttjat den möjligheten.

Göran Persson: Ja, om det hade varit så att jag hade uppfattat att det i
uttrycket ligger någon som helst annan linje än den som diskuterades vid
Utrikesnämnden den 23. Det är den svenska uppfattningen att vi stöder dessa
staters rätt att själva bestämma. Vi har också uttryckt gång efter annan att
vi förutsätter att utvidgningsprocessen bedrivs på ett sådant sätt att den är
öppen, att det inte finns någon deadline - open-ended, som vi säger - och att
den sker på objektiva kriterier. Det har vi uttryckt när vi har träffat NATO-
stater. Det har vi uttryckt när vi har träffat de baltiska staterna. Det har
vi uttryckt i Sverige. Det är inget konstigt i detta. Hade jag avvikit från
denna uppfattning, vilket i så fall hade varit en sensation, skulle jag
självfallet ha tagit upp det i Utrikesnämnden. Men det hade jag inget som
helst behov av.

Kurt Ove Johansson: Nog måste väl ändå statsministern hålla med om att det är
ganska märkligt. Den 23 april är det utrikesnämnd. Det är en lång diskussion,
såvitt jag kan förstå av de handlingar vi har fått, om NATO-utvidgning och de
baltiska staterna. Här diskuterar man tydligen fram och tillbaka, enligt de
promemorior som vi har sett. Men just det som vi nu diskuterar kom Göran
Persson aldrig på att nämna när Utrikesnämnden sammanträdde. Det förefaller
väl litet märkligt?

Göran Persson: Om Kurt Ove Johansson påstår att jag har gjort en
positionsförflyttning är det märkligt. Men vari består i så fall
positionsförflyttningen i förhållande till Utrikesnämnden? Det är samma fråga
som jag ställde till Ola Karlsson.

Kurt Ove Johansson: Utrikesnämnden för ju en lång diskussion om de baltiska
staterna och NATO:s utvidgning. Det som är viktigt i sammanhanget, dvs. det
som KU granskar, gäller innebörden av orden om att stödja den lettiska
processen och medlemskap i NATO. Nog är det väl då ganska märkligt att Göran
Persson, om han hade uttalandet i sitt huvud, inte testade det på
Utrikesnämnden när den ändå var samlad.

Göran Persson: Jag säger ingenting annat än det Utrikesnämnden har sagt, Kurt
Ove Johansson. Det är det som är min poäng. Läs uttalandet som jag nyss läste
upp en gång till. Jag kopplar ju processen till den klassiska svenska
uppfattningen. Att säga det omvända vore märkligt. Därför ligger detta helt i
linje med resonemanget i Utrikesnämnden. Om någon inte tycker att detta är i
linje med Utrikesnämndens uppfattning är jag beredd att ta en debatt om det.
Då kommer saken i ett nytt läge. Men vi har uppfattningen att vi från svensk
sida stöder små staters rätt att själva bestämma och att processen, när
staterna går in i den, skall vara just, ärlig och anständig för deras del.
Processen rymmer utöver NATO-medlemskapet dessutom hela det säkerhetsbyggande
arbete vi nu sysslar med i Östersjöregionen. Det vore en sensation att säga
att vi inte skulle stödja den typen av utveckling och den typen av
rättigheter.

Diskussionen blir egentligen meningsfull först om det är så att vi inte är
överens om den grundläggande uppfattningen. Är vi överens om den grundläggande
uppfattningen, vilket jag tror att vi är - det vore konstigt annars - hamnar
vi i ett läge då man kan undra varför man skall förankra det som man redan är
överens om dubbelt. Det är så jag uppfattar det hela.

Kurt Ove Johansson: Jag kan fråga så här i stället: Kan statsministern erinra
sig att någon annan i ansvarig ställning före honom fällt uttrycket ?Vi skall
göra vad vi kan för att stödja Lettland i den processen??

Göran Persson: Om jag bara hade sagt detta och inte det första som jag läste
upp så hade det kanske varit litet märkligt. Men jag läser det i samband med
den klassiska uppfattningen. Jag tror inte att det är någon som tycker att det
är märkligt.

Kurt Ove Johansson: Kan statsministern erinra sig att någon före honom i
ansvarig ställning har fällt detta uttalande?

Göran Persson: Det har jag inte ens haft anledning att forska efter. Jag
uppfattar nämligen uttalandet som tämligen självklart. Det intressanta är väl
att i så fall försöka hitta någon i ansvarig ställning som nu inte tycker att
det är en vettig uppfattning. Jag tror att det blir svårt att hitta en sådan
person i Sverige i dag. Därmed är diskussionen, tycker jag, mycket märklig.

Kurt Ove Johansson: Nog får det väl anses litet märkligt ändå att det som
statsministern här säger är en sådan självklarhet att ingen annan har givit
uttryck för samma sak innan.

Göran Persson: Det kan mycket väl vara så att någon har sagt det före mig. Med
tanke på att man inte lägger självklarheter på minnet kan det ha seglat förbi.

Poängen i mitt svar är återigen följande: Är det så att det jag sade inte
uppfattas vara i överensstämmelse med svensk linje, då är läget nytt. Då bör
vi ha en diskussion i Utrikesnämnden. Jag har levt i uppfattningen och tron
att vi är överens om denna hållning. Små stater har själva rätt att bestämma.
I den process de ger sig in i skall de hanteras på ett anständigt sätt. Där
har de vårt stöd. Svårare än så är det inte.

Kurt Ove Johansson: Har inte Sveriges hållning fram till statsministerns besök
i Lettland den 3 juni varit att inte direkt uttala att Sverige aktivt skulle
stödja en ansökan om medlemskap i NATO?

Göran Persson: Du lyssnar inte på vad jag säger.

Kurt Ove Johansson: Jag gör så gott jag kan.

Göran Persson: I så fall får du kanske lyssna en gång till. Jag uttalar mig om
den principiella rätten för varje land att själv välja sin säkerhetspolitiska
linje. Balterna är inne i utvidgningen just nu. Detta är inget konstigt. Jag
har, tror jag, svarat på frågan två eller tre gånger förut.

Kurt Ove Johansson: Jag tycker inte heller att det är några märkligheter i
dessa uttalande. Jag försöker bara komma fram till huruvida någon i
statsministerns omgivning eller närhet har uttryckt något liknande förut. Jag
skall gärna erkänna att jag har gjort så många efterforskningar som jag har
kunnat göra, men jag har icke funnit att någon ansvarig i statsministerns
omgivning har uttryckt sig på detta sätt.

Göran Persson: Tänk om det då är så lyckligt, fru ordförande, att jag har sagt
någonting för första gången. Jag står för uttalandet och tycker att det är
rätt. Det är riktigt. Det är en bra svensk linje. Jag tycker att den är i
överensstämmelse med vad vi har sagt i Utrikesnämnden. Finns det en annan
uppfattning i sak är jag beredd att ta den debatten.

Kurt Ove Johansson: Jag vill komma tillbaka till Samakkonferensen. Delar
statsministern den danske försvarsministern Hans Hækkerups uppfattning när det
gäller Baltikum, dvs. att den yttersta säkerheten bara kan garanteras av NATO?

Göran Persson: Jag har inte hört att han hart fällt det uttalandet över huvud
taget.

Kurt Ove Johansson: Så det är fel i tidningsreferaten?

Göran Persson: Jag vet inte. Jag vill nog passa innan jag värderar vad andra
nordiska statsråd har sagt.

Kurt Ove Johansson: Men statsministern läser väl tidningar han också, som jag
gör?

Göran Persson: Det händer nog, Kurt Ove Johansson, att jag till skillnad från
dig inte är en så flitig tidningsläsare. Jag läser definitivt inte alla de
tidningar som du håller dig med.

Kurt Ove Johansson: Så statsministern har alltså inte sett detta uttalande?

Göran Persson: Nej, jag har inte ens reflekterat över det. Jag har ingen
värdering av det.

Kurt Ove Johansson: Statsministern var ju på konferensen.

Göran Persson: Kurt Ove Johansson har säkert också bevistat en och annan
konferens där han inte har snappat allt som har sagts från talarstolen. Det
var väl det som hände i detta fall också. Jag tycker inte att jag har någon
anledning att kommentera vad danskarna säger.

Kurt Ove Johansson: Så statsministern känner inte heller till att Hækkerup
talade om att det i första omgången skulle räcka med NATO-kontor och NATO-
flagga i de tre baltiska länderna?

Göran Persson: Jag har ingen anledning att som svensk statsminister ha någon
uppfattning om det. Den dimensionen av frågan har jag för min del inte ens
reflekterat över. Hur det rent materiellt skall gå till har jag inte tänkt på.
Jag har den principiella uppfattningen att balterna har rätt att själva
bestämma. Sverige har uttryckt den uppfattningen klart. Balterna är inne i en
process. Den processen skall bedrivas på ett sådant sätt att de hanteras
anständigt. Det är viktigt. Mot den bakgrunden har vi givit dem stöd i deras
rätt att själva välja och delta i denna process. Svårare än så är det inte.

Kurt Ove Johansson: Tack!

Håkan Holmberg: När uttalandet gjordes uppfattades det som sades inte som
någon självklarhet. Jag tror för min del inte att problemet låg i
Utrikesnämnden, utan snarare i så fall i det socialdemokratiska partiet. Man
fick tidigare intrycket att Thage Peterson, t.ex., menade att det skulle vara
negativt för Sveriges säkerhet om de baltiska länderna blev medlemmar i NATO.
Eftersom nu statsministern uttryckte sig på detta sätt uppskattade vi
åtminstone inom mitt parti att det gjordes ett erkännande av den
säkerhetspolitiska förändring som har ägt rum i Europa.

Därför vill jag fråga vad uttalandet syftade till. Att säga att man stöder
processen ger ändå intrycket att något rätt påtagligt skall göras. Vad syftade
det till mera precist?

Göran Persson: Fru ordförande! Först vill jag säga att det inte är någon ny
linje. Jag har uttryckt den linje som är förankrad i Utrikesnämnden. Jag har
varit tydlig på den punkten. Jag har också talat om NATO-utvidgningsprocessen.
Den är mycket komplicerad. Den kan bli långdragen. Den är laddad politiskt på
många sätt. Vi har i många sammanhang uttryckt uppfattningen att de som går in
i processen skall behandlas på ett sådant sätt att det är objektiva kriterier
som fäller utslaget, att man kan följa processen - transparens - och att det
inte finns något slut då man stänger processen. Den är open-ended, som man
uttrycker det. Dessutom har vi uttryckt uppfattningen att den bör bedrivas på
ett sådant sätt att inte nya skiljelinjer skapas i Europa. Det är principer
för en NATO-utvidgning som vi vill hävda, och det överensstämmer naturligtvis
också med svenska intressen att den bedrivs på ett sådant sätt. Det har vi
sagt i flera sammanhang. Jag har tagit upp det när jag har mött motparter i
andra länder - inte minst i NATO-länder - och sagt att vi förutsätter att
processen bedrivs på ett sådant sätt. Det är både en omtanke om balterna, en
omtanke om att vi inte skapar en situation där nya spänningar med Ryssland
dyker upp och naturligtvis därmed också en omtanke om Sveriges
säkerhetspolitiska läge.

Håkan Holmberg: Utskottet granskar ju inte hur olika partier internt och olika
företrädare för dem har förhållit sig till den förändrade säkerhetspolitiska
situationen, men jag tror att alla mycket väl minns hur infekterad denna fråga
var några månader innan uttalandet i Riga gjordes. Därav min reflektion.

Jag vill återkomma till frågan. Vad betydde uttalandet mera precist? Hade
letterna uttryckt några önskemål om svenskt agerande, eller gjordes det några
utfästelser vid samtalen?

Göran Persson: Inga alls. Det gäller precis det jag nyss refererade, dvs. hur
vi ser på utvidgningsprocessen och de kriterier jag pekade på. Det gäller
öppet slut, transparens, objektivitet. Det är det vi syftar på. Det gäller
framför allt att det inte skall bli några nya skiljelinjer i Europa.

I den processen är balterna inne. Vi ger dem vårt stöd därför att de har
rätt att själva välja. Så ser resonemanget ut.

Håkan Holmberg: Man skulle annars ha kunnat tänka sig en rad olika områden som
hade kunnat vara föremål för diskussion med den lettiske premiärministern,
t.ex.: Sveriges möjlighet att framföra synpunkter på frågan inom ramen för
PFF, möjligheten att framföra synpunkter på tanken att Sverige och Finland
skulle uppträda som något slags alternativ till NATO för att garantera
säkerhet eller att vi bilateralt med olika NATO-länder skulle framföra
synpunkter på frågan. Ingenting sådant togs alltså upp?

Göran Persson: Nej. Det är oerhört klart deklarerat att Sverige och Finland
inte är i ett läge där vi kan ge säkerhetsgarantier. Någon sådan situation
kommer inte att existera framöver heller. En sådan diskussion tror jag inte
ens att balterna vill ta upp. Det faller på sin egen orimlighet.

Som jag erinrar mig samtalen var de av det slag som de i regel är när man
träffas en timme två statsministrar emellan. Jag bad honom redogöra för hur
han såg på NATO-medlemskapet och hur processen gick, och därefter sade jag att
vi hade vår uppfattning. Vi stod utanför. Jag beskrev hur vi såg
säkerhetsbygget i Europa. De ställde inga krav på svenskt agerande.

Håkan Holmberg: Statsministern säger nu att frågan ställdes mer allmänt om hur
man i Lettland såg på NATO-medlemskapet. Gjordes det någon precisering?
Försökte du få någon direkt reaktion på någon tänkbar delfråga?

Göran Persson: Nej. Det var om jag inte missminner mig Skeles och mitt första
bilaterala egna möte. Vi hade träffats i Visby. Vid en första sådan träff
brukar man vara väldigt allmän. Han frågade om jag inte missminner mig först
om den svenska EU-opinionen. Där kom vi in i diskussionen. Jag gick igenom det
statsfinansiella läget i Sverige, och sedan kontrade jag med att fråga om hur
han såg på NATO-utvidgningen, allt utifrån samtalspunkter som i förväg är
beredda på Statsrådsberedningen och UD.

Håkan Holmberg: NATO-frågan har naturligtvis figurerat vid andra tillfällen
efter detta sammanträffande. Har statsministern gjort någon mer konkret
uppföljning av uttalandet? Att säga att man vill stödja Lettland i processen
ger ändå ett intryck av att man engagerar sig på något sätt. Det uppfattades i
Sverige och av många som hörde det i Lettland, skulle jag tro, som någonting
litet mer påtagligt. Kan du nämna något konkret?

Göran Persson: Nej, vi har inte gjort något som gäller NATO-utvidgningen
specifikt. Vad vi sysslar med är en allmän säkerhetsfrämjande arbetsinsats i
regionen. Det bilaterala samarbetet betyder oerhört mycket för säkerhet,
mellanfolkligt utbyte och ekonomisk integration. Vi har nyligen fått en
viseringsfrihet. Vi har klarat av att stötta dem i deras gränsbevakning. De
har hittat system för den typen av handlande. Det har naturligtvis skett mot
bakgrund av att vi har sett viseringsfrågan framför oss. Vi har inte gjort
något specifikt kopplat till NATO-frågan. Det har gällt den allmänna
sammanflätning som vi vill få till stånd i regionen därför att vi tror att vi
hör ihop och tjänar mycket på att samarbeta med varandra.

Håkan Holmberg: Om det finns det nog inga delade meningar. Vad jag undrar är
alltså om uttalandet om att stödja Lettland i processen skulle tolkas som
något konkret substantiellt eller om det var ett allmänt uttryckssätt.

Göran Persson: I så fall skulle jag naturligtvis ha gått till Utrikesnämnden
och sagt att vi från svensk sida nu vill ge assistans av ett visst slag till
Lettland för att man skall få en bättre situation när man förhandlar om NATO-
medlemskap. Då hade det varit någonting att gå till Utrikesnämnden med, för då
hade det varit en helt ny linje. Det är det inte. Det är den linje vi har
diskuterat.

Håkan Holmberg: Efter uttalandet sände Maria Leissner ett brev till
statsministern med precis det förslaget, dvs. att det skulle hållas ett
sammanträde med Utrikesnämnden så att man skulle kunna diskutera på vilket
sätt uttalandet om att stödja Lettland i den processen skulle kunna
konkretiseras. Det var alltså en total missuppfattning. Det var aldrig
avsikten att det skulle företas någonting konkret, utan det var bara ett
allmänt uttryckssätt.

Göran Persson: Jag har redogjort för innehållet i resonemanget vid flera
tillfällen tidigare i dag. Jag har sagt att jag har beskrivit vår hållning.
Varje land har själv rätt att bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Letterna
har gjort det. De går nu in i en process - NATO-utvidgningen. De finns i EU-
utvidgningsprocessen. De finns i vår gemensamma process i Östersjöregionen. Vi
stöder dem i den processen, men det är deras egen rätt att själv välja som det
handlar om, och den är kärnan i resonemanget.

Att utifrån detta allmänt hållna resonemang dra slutsatserna att vi skall
göra det ena eller det andra är någonting annat. Det var inte aktuellt vid det
tillfället.

Håkan Holmberg: Man kan tänka sig att många i Lettland eller i de baltiska
länderna över huvud taget gärna hade sett en något mer konkretiserad svensk
linje. Kan du se att det har skapats ett intryck av att vi från svensk sida
vill ge ett stöd i en för balterna mycket utsatt politisk situation, men sedan
inte riktigt velat leva upp till detta?

Göran Persson: Nej, det tror jag inte. Jag tror att det finns en annan risk.
Att uttalandet på detta sätt granskas kan skapa ett uttryck av att vi inte i
ett programmatiskt perspektiv är överens om denna hållning. Det är rimligen
den slutsats man måste dra. Om det uttalande som jag fäller är av sådant slag
att det ägnas denna typ av djup granskning måste det någonstans i botten
finnas skilda uppfattningar i sak. Vore jag analytiker på andra sidan
Östersjön skulle jag snarare ställa mig den frågan. Det tycker jag vore synd.
Det skulle skada vår sak, och det skulle skada deras sak.

Håkan Holmberg: Om sakfrågan tror jag det hade gått att få en mycket betydande
enighet i Sverige, i synnerhet om statsministern hade velat lägga något mer
substantiellt i uttalandet om stöd. Det hade inte varit något sakligt problem.

Göran Persson: Fru ordförande! Får jag bara säga att hela vår Östersjöpolitik
är ett uttryck för att vi också med mellanfolkligt utbyte och regionalt
samarbete bygger någon form av säkerhet. Det är en huvudprioritering för
regeringen. För min egen del kan jag säga att det är en av de frågor som jag
är djupast engagerad i. Det är en historisk uppgift vi har. Det är en
historisk möjlighet.

Till det kommer sedan det hårdare säkerhetspolitiska resonemanget om hur man
ser på den militära dimensionen. Där har vi vår begränsning, men det
självklara är att vi håller fast vid varje nations - särskilt små nationers -
rätt att själv bestämma sin linje. Balterna är inne i en svår process. Den
kommer att vara påfrestande för dem. Det gäller EU-utvidgningen, NATO-
utvidgningen och Östersjösamarbetet. I den processen vill vi ge dem stöd,
därför att de har rätt att själva bestämma.

Håkan Holmberg: Just därför frågar jag om det konkreta innehållet. Jag har
inga fler frågor nu.

Kenneth Kvist: Jag har egentligen bara en ytterligare fråga. Vi är helt
överens om de delar som statsministern talar om nu. Varje stat har rätt att
välja sin politiska linje. Denna rätt skall naturligtvis understödjas. Det
uppfattar jag som helt okontroversiellt. Jag uppfattar det som helt riktigt.

Man kan tolka den sista satsen i statsministerns yttrande som ett stöd för
NATO:s utvidgning. Då inställer sig frågan om det är en alliansfri stats
uppgift att söka befordra att en viss militärallians utvidgas och därigenom
förstärks. Frågan är om det finns tidigare uttalanden från Sveriges sida som
går i den riktningen. Har man uttalat sig för att en viss militärallians på
det viset vidgas eller förstärks? Frågan är om det inte här finns en nyans av
ny hållning.

Vad gäller att varje stats rätt att välja sin politiska linje skall
understödjas är vi fullständigt överens.

Göran Persson: Fru ordförande! Uttalandet handlar inte om NATO:s utvidgning,
utan det handlar om Lettlands rätt att själv bestämma. Det är detta det
gäller. Nu har man i Lettland bestämt sig för att man vill vara medlem i NATO.
Vi respekterar deras beslut.

Om vi hade vänt på det hela och sagt att svenska regeringen har
uppfattningen att NATO-utvidgningen skall bedrivas på ett visst sätt och att
exempelvis Lettland därvid bör bli medlem hade det varit en sensation. Vad jag
har sagt är att Lettland har bestämt sin linje. Vi respekterar det valet. Det
är deras rätt. Den rätten tillkommer också en liten stat. Det är så det skall
uppfattas.

Kenneth Kvist: Men sista satsen i statsministerns uttalande går ju ändå ut på
att vi stöder dem i processen, dvs. NATO-utvidgningsprocessen. Statsministern
kommer också i dagens utfrågning tillbaka till att NATO-utvidgningen är en
viktig byggsten. Det är återigen ett påhejande av en militärallians
förstärkning. Statsministern uttrycker också i denna utfrågning att det är en
viktig byggsten. Är det egentligen vår uppgift som alliansfri stat att ta
ställning för eller positivt understödja att en militärallians förstärks i vår
närhet genom att fler länder tillkommer, samtidigt som det uppenbarligen finns
andra länder som upplever denna förstärkning som negativ för deras säkerhet?
Har jag uttryckt frågan klart?

Göran Persson: Ja då. Kenneth Kvist uttrycker den konflikt som finns i frågan.
Om vi skall börja döma vad som i något slags saklig mening är det rätta och
riktiga i processen hamnar vi i en överprövning av vad andra stater själv
beslutar om sin säkerhetspolitiska linje. Jag kan inte tänka mig att Sverige
skall säga att NATO-utvidgningen är olycklig och felaktig och att balterna
sorgligt nog har bestämt sig för att gå med i NATO och att vi inte tycker om
det. Det är en helt hopplös uppfattning. Den grundläggande inställningen är
att varje land självt har rätt att bestämma sin säkerhetspolitiska linje.
Balterna har gjort det. Vi respekterar deras sätt att välja.

Om de sedan dessutom dras in i processen och den blir komplicerad och svår
har vi sagt att processen skall bedrivas på ett sådant sätt att den är öppen,
objektiv och open-ended. I den processen har de naturligtvis vårt stöd. Så ser
resonemanget ut. Så fort man försöker komma in från ett annat håll i
resonemanget får det väldiga konsekvenser.

Tillämpa resonemanget på Sverige! Om någon annan skulle ha uppfattningar om
vilken säkerhetspolitisk linje vi skulle välja skulle vi bli rasande. Nu har
dessa baltiska stater valt sin linje, och de har rätt att välja. Vi
respekterar deras rätt.

Kenneth Kvist: Om deras rätt att välja, att deras rätt skall understödjas och
att vi skall uttala oss skarpt kritiskt mot länder som går emot deras rätt att
själva välja linje är vi fullständigt eniga. De har obetingat den rätten.
Frågan gäller ju att det finns ett spänningsförhållande när det gäller
alliansfriheten om vi uttrycker oss värderande om en militärpakts utvidgning
och förstärkning. Det är därför, tror jag, som uttalandet har väckt en
diskussion. Det har tolkats så.

När man ser uttalandet i sitt sammanhang och i sin helhet är det kanske
begripligt. Vi har också fått en uttolkning av det. Men jag tror ändå att
statsministern kan förstå varför det har väckt en viss diskussion. Det kan
tolkas som att landets statsminister uttalar sig för en
miltärpaktsförstärkning.

Göran Persson: Fru ordförande! Jag har alltså aldrig uttalat mig för en
militärpaktsförstärkning. Jag uttalar mig för de baltiska staternas rätt att
själva välja. Blir sedan slutresultatet att man får den utvecklingen får vi
förhålla oss till det då. Det är deras rätt.

Hade vi haft materiellt sett skilda uppfattningar i denna fråga i Sveriges
riksdag och i Utrikesnämnden skulle jag kanske haft större förståelse för
diskussionen, men eftersom vi tycks vara överens i sak och ingen säger emot
mig kring bordet - det är den uppfattning vi har - tycker jag nog att jag har
uttryckt den linje som de flesta av oss ställer sig bakom. Därmed är det väl
frid och fröjd. De har rätt att välja.

Ola Karlsson: Tidigare under utfrågningen beskrev statsministern samtalen med
Lettlands premiärminister och sade att Andris Skele beskrev
medlemskapsprocessen gentemot NATO under samtalen och att han inte ställde
några krav på ett svenskt agerande. Statsministern sade också att de
diskussioner som fördes var väl beredda i Statsrådsberedningen.

Om det hade varit väl berett i Statsrådsberedningen att vi skulle stödja
Lettland i processen för att bli medlemmar i NATO, hade det då inte varit
naturligt att föra upp det i diskussionen direkt med premiärministern när
frågan var uppe?

Göran Persson: Fru ordförande! Det är samma fråga som kommer tillbaka
återigen. Det jag har kopplat ihop processen med är ju det självklara
grundläggande uttalandet om varje lands rätt att själv bestämma och välja. Det
är det som det handlar om. Jag menar att vi rimligen sakligt inte har olika
syn på detta. Jag efterlyser i så fall en signal om att vi skulle ha olika
syn. I så fall blir det vi just nu går igenom begripligt för mig. Finns det en
sådan skillnad oss emellan är det ett läge som naturligtvis borde diskuteras i
Utrikesnämnden. Men har vi samma uppfattning i sak allihop tycker jag att det
känns litet märkligt.

Skeles och mitt samtal var mycket avspänt och egentligen inte särskilt
djuplodande i sak. Det var mer den typ av samtal som man har vid ett första
möte på en timme. Dessutom tror jag att det var med tolk, som ju tar sin tid.
Det var alltså inga större utsvävningar.

Ola Karlsson: Statsministern återkommer till att uttalandet egentligen bara
handlar om Lettlands rätt att välja, men diskussionen handlar om en mening som
finns i mitten. Det hade varit alldeles självklart om statsministern bara hade
sagt: Lettland måste välja sin väg, och Lettland måste göra valet. Det kan
ingen annan göra. Vi respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att
stödja Lettland i den processen.

Det hade inte föranlett någon som helst reaktion eller frågeställning. Men
nu sköt ju statsministern in en mening i det här: Lettland måste välja sin
väg, och det är Lettland som måste göra valet. Det kan ingen annan göra.

Sedan kommer det: Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i NATO. Vi
respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland i den
processen.

Det handlar alltså om processen när det gäller medlemskap i NATO snarare än
om Lettlands rätt att välja.

Jag vill ändå komma tillbaka till detta. Om medlemskapsprocessen är uppe
till diskussion i mötet mellan premiärministern och statsministern, och
premiärministern från Lettland beskriver processen undrar jag varför Göran
Persson, om nu detta stöd för medlemskapsprocessen är väl förberett och har
diskuterats i Statsrådsberedningen, inte tar upp det direkt i diskussionen.

Göran Persson: Fru ordförande! Vi kommer återigen tillbaka till hela
utfrågningens punkt, nämligen att det jag beskriver är den självklara rätt som
Lettland har att själv fatta sitt beslut. Jag ser också framför mig en process
där Lettland går in i NATO-utvidgningen, EU-utvidgningen och i samarbetet
kring Östersjön. I det samarbetet kommer vi av och till att jobba intimt
tillsammans med Lettland. När det gäller NATO-utvidgningen har vi ju en annan
position. Där kommer vi att stå utanför beslutsprocessen. Vad gäller hela det
arbete som nu ligger framför letterna är det en process som de är inne i, och
i den har de vårt stöd.

Man kan vända på det och säga att jag hade sagt att de i den processen inte
har vårt stöd. Ibland kan man ju pröva utsagors karaktär genom att skjuta in
en negation. Gör det här! Då framstår det som fullständigt absurt.

Ola Karlsson är frågeställaren. Återigen undrar jag om det från Ola
Karlssons sida finns en saklig kritik mot det som jag påstår. I så fall kommer
hela situationen i ett nytt ljus. Då förstår jag frågan, men om det inte finns
en saklig kritik mot vad jag har påstått och vi tycker så här allihop förstår
jag inte utfrågningen.

Ordföranden: Får jag erinra om att granskningen handlar om huruvida en
ståndpunkt har varit förankrad och beredd i Utrikesnämnden. Det handlar inte
om en granskning om uttalandet i sak var rätt eller fel. Det handlar just om
förankringsprocessen.

Göran Persson: Fru ordförande! Om jag hade upplevt att det i sak fanns skilda
meningar partierna emellan i fråga om det jag sade hade jag haft en rimlig
skyldighet att gå till Utrikesnämnden och ta upp diskussionen. Det är poängen
i mitt resonemang. Jag tycker inte att vi har skilda uppfattningar i sak, utan
vi tycker likadant i den här frågan i Sveriges riksdag. Därav blir ju kravet
på en beredning i Utrikesnämnden någonting som faller på sin egen orimlighet.
Om en statsminister inte skulle kunna uttrycka en svensk uppfattning som delas
av partierna i Sveriges riksdag i ett grannland utan att först förankra den i
Utrikesnämnden vore det konstigt. Men Ola Karlsson kanske kan kasta ljus över
den delen i frågan.

Ola Karlsson: Det är möjligt. Utfrågningen ger ju ett litet märkligt intryck.
Ibland får vi höra att statsministern inte har sagt något annat än vad som har
sagts i Utrikesnämnden, och där har frågan om stöd för medlemskapsprocessen
när det gäller NATO icke varit uppe före juni, enligt de handlingar som vi har
fått. Som svar på fråga från Kurt Ove Johansson säger statsministern att han
kanske för en gångs skull har sagt något för första gången. Det ger ju intryck
av att vi som funderar över om detta kanske aldrig har beretts vare sig i
Utrikesnämnden eller i riksdagen har rätt.

Jag skulle till sist vilja ställa frågan: När har stödjandet av ett NATO-
medlemskap varit uppe i den svenska riksdagen, och när har riksdagen uttalat
att Sverige skall ge ett stöd för medlemskapsprocessen?

Göran Persson: Fru ordförande! Jag tror att jag har svarat åtskilliga gånger
på detta. Jag tycker att Ola Karlsson har en felaktig utgångspunkt för sin
fråga. Om Ola Karlsson uppfattar att jag har uttryckt mig specifikt om NATO-
utvidgningen och om att vi aktivt skulle gå in i den processen kan jag till
nöds förstå frågan. Men så har jag ju inte uttryckt mig. Det har klart
framgått av vad jag har sagt. Det jag har sagt om den här uppfattningen är att
den uttrycker en svensk linje som är känd sedan tidigare. På det här sättet
har jag gett uttryck för den i Lettland.

Ola Karlsson! Säg till om Moderaterna har en annan uppfattning! Då får vi ta
en hård politisk diskussion om det, kanske i ett lämpligare forum än
konstitutionsutskottet - här handlar det ju trots allt om en granskning. Men
det blir meningsfullt och begripligt för mig om vi faktiskt skiljer oss åt i
sak. Då förstår jag upplägget av frågan. Men jag måste säga att det, om vi har
samma uppfattning i sak, är svårt att följa vad Ola Karlsson egentligen är ute
efter.

Ordföranden: Jag vill ställa en fråga så här på slutet: Anser statsministern
numera att vi skall stödja Lettland i processen för att bli NATO-medlem och ge
ett aktivt stöd på något sätt?

Göran Persson: Nu vidgar plötsligt fru ordföranden diskussionen våldsamt. Hon
talar om ett aktivt stöd för att Lettland skall bli medlem i NATO. Så har jag
självfallet aldrig uttryckt mig. Jag har uttryckt Lettlands rätt att välja och
att bli anständigt behandlat i den processen. Lettland har vårt stöd i den
processen. Det handlar om öppet slut, objektiva kriterier och transparens. Där
ligger den svenska hållningen. Den är ingen sensation. Den är uttryckt vid
många tillfällen, och jag uttrycker mig på samma sätt i dag som för ett år
sedan.

Ordföranden: Det betyder alltså att statsministern aldrig har sagt det som
alla andra har uppfattat, dvs. att Sverige skall ge ett stöd i processen när
det gäller att Lettland skall bli medlem i NATO?

Göran Persson: Jag har naturligtvis sagt exakt det som framgår av utskrifterna
från intervjun. Jag har här i dag klarat ut vad det betyder. Det är inget
konstigt om man läser hela uttalandet i sitt sammanhang. Men om man sliter
loss en mening och bara börjar bygga upp någonting kring den blir det rätt
märkligt.

Ordföranden: Man skall alltså inte förstå det här på det sätt som alla andra
som har läst vad som står här har gjort?

Göran Persson: Jag tror nog att fru ordföranden överdriver när hon säger ?alla
andra?. Den som läser den här texten - och jag har läst in den till
protokollet - förstår mycket väl vad som ligger bakom den. Det är den
klassiska svenska linjen, nämligen att vi försvarar varje lands rätt att själv
bestämma sin säkerhetspolitiska linje. Letterna har valt medlemskap i NATO. De
går in i en process. Den processen är känslig. Samtidigt sitter de i en
process som gäller EU-utvidgningen och i en process som gäller regionen. Vi
stöder dem i dessa processer.

Ordföranden: Sveriges utrikespolitiska linje är alltså inte att stödja
Lettland i processen för att bli medlem i NATO?

Göran Persson: Vi uttrycker oss ju inte så. Vi stöder Lettlands rätt att själv
välja och att bli behandlat på ett anständigt sätt i den processen. Det är
sedan länge väl kända svenska ståndpunkter.

Ordföranden: Om man läser här ser man att det för det första står att Lettland
har rätt att välja. Sedan står det: Nu vet vi att Lettland vill bli medlem i
NATO. Vi respekterar det, och vi skall göra vad vi kan för att stödja Lettland
i den processen.

Göran Persson: Ja.

Ordföranden: Det betyder alltså inte att vi skall stödja Lettland i processen
att bli medlem i NATO?

Göran Persson: Nej, men jag har sagt till flera NATO-premiärministrar att vi
förutsätter att processen bedrivs på ett sådant sätt att den är öppen, grundad
på objektiva kriterier och open-ended - det är oerhört viktigt för de baltiska
staterna - och att den inte skapar nya gränslinjer i Europa samt att den sker
i dialog med Ryssland. I den processen och i det sammanhanget har vi varit
mycket tydliga och haft ett sätt att uttrycka oss som har varit väl
genomarbetat.

Ordföranden: Tidigare har statsministern sagt att han trodde att alla var
överens om det han sade och att det var en svensk uppfattning. Uppenbarligen
finns det partier som uppfattar det här som att man på något sätt skall stödja
Lettland i landets vilja att bli medlem i NATO. Det måste ju betyda att det
inte råder någon enighet i den här frågan.

Göran Persson: Jag tror nog att man måste starta i hela uttalandet, fru
ordförande, och inte bara ta en del av det. Mitt resonemang bygger på varje
stats rätt att själv bestämma. Också små stater har den rätten. De har valt.
Vi respekterar deras sätt att välja. De går in i en process. Vi tycker att de
skall behandlas anständigt i processen. Vi ger dem stöd. Herregud, om det inte
skulle vara en gemensam svensk uppfattning har vi ett problem som vi behöver
klara ut i Utrikesnämnden. Men jag tror att det här är en gemensam svensk
uppfattning. Därför blir det som vi just nu sitter och går igenom litet
märkligt, och det kanske skapar en del frågetecken runtomkring oss, inte minst
i de baltiska staterna.

Ordföranden: Statsministern har flera gånger sagt att han har upplevt att det
är en enig svensk uppfattning, men uppenbarligen är det inte så, eftersom
vissa partier vill att man skall vara mer aktivt stödjande när det gäller
deras möjligheter att bli medlemmar i NATO. Det betyder då att statsministern
har missuppfattat enigheten i svensk utrikespolitik vad gäller den här frågan.
Hade det då inte varit bra att ta upp frågan mer explicit i t.ex.
Utrikesnämnden?

Göran Persson: Jag har inte i Utrikesnämnden mött något parti som har krävt
att vi skall gå in aktivt i den process som exempelvis de baltiska staterna är
inne i när det gäller NATO-utvidgningen. Jag kan inte erinra mig något sådant
förslag. Om fru ordföranden känner till något sådant förslag skulle det vara
intressant att höra det framfört i Utrikesnämnden.

Ordföranden: Det finns ju skrivna brev till statsministern med förslag om hur
man på ett bättre sätt skulle kunna stödja Lettlands inträde som medlem i
NATO.

Göran Persson: Men, fru ordförande, hela utfrågningen baseras ju på att vi i
Utrikesnämnden den 23 april - tror jag att det var - hade en diskussion
omkring detta. Jag har tolkat diskussionen på mitt sätt, och jag kan från den
utfrågningen inte erinra mig något parti som ville gå längre än den
uppfattning som regeringen då gav uttryck för. Det är sant att det efteråt har
kommit brev från en partiledare som inte var med i Utrikesnämnden. Men när jag
gjorde mitt uttalande i Riga - och det är ju det som vi granskar - hade jag
ett sammanträde i Utrikesnämnden bakom mig där det inte hade förts fram några
sådana uppfattningar. Det är mycket märkligt.

Ordföranden: Uppenbarligen har ju statsministern inte tagit upp och rest den
frågan i Utrikesnämnden. Det står i våra papper här.

Göran Persson: Nej, men det hade nog varit en sensation om något parti i
exempelvis Utrikesnämnden hade tyckt att Sverige skulle driva en mer aktiv
linje för att direkt intervenera i processen med hjälp och stöd. Jag tror inte
att man vid en närmare granskning ens i dag skulle finna att det är något
partis linje att alliansfria Sverige skall gå in och aktivt arbeta tillsammans
med ett annat land för att möjliggöra det landets inträde i exempelvis NATO.
Det skulle kännas mycket märkligt, och jag tvivlar på att det finns något
parti som skulle vilja driva den linjen. Men om det finns får vi ta den
diskussionen.

Ordföranden: Med tanke på att statsministern fjärmar sig från den sista delen
av sitt uttalande undrar jag om jag får tolka honom som att han mer eller
mindre uttryckte en artighetsfras när han var i Lettland.

Göran Persson: Man kan tala om artighet eller inte. Det är viktigt att säga
att jag inte fjärmar mig från det jag har sagt. Jag kopplar ihop det och
sätter in det i dess helhet. Det är viktigt för mig. Lösryckt ur sitt
sammanhang kan det se märkligt ut. Men om man läser det tillsammans med det
inledande uttalandet finner man att det är logiskt och riktigt.

Det här var en presskonferens. Det var ett samtal som fördes med duktiga
journalister, och i stort sett sammanfattades i korthet den svenska
positionen. Jag är beredd att stå för den sammanfattningen också i dag. Den är
ganska lätt att försvara och förklara. Som jag sade förut kan man vända på det
och fråga vem som inte tycker att det här är en rimlig linje. Jag tror nog att
den skaran blir ganska liten. Jag skulle knappast tro att något riksdagsparti
vill mäla sig ur den gemenskapen.

Ordföranden: Statsministerns slutsats är alltså att man inte skall uppfatta
det som statsministern har sagt så som det har uppfattats i vida kretsar?

Göran Persson: Nu är det nästintill metafysik. Det finns alltid spekulationer
kring saker och ting. Det finns en del som hårdrar uttalanden osv. Jag tyckte
att Lena Hjelm-Wallén direkt när hon mötte en radioreporter som genast
förvanskade mitt uttalande och begärde en kommentar av henne faktiskt,
återigen, träffade precis samma linje som jag gjorde. Jag tycker nog att detta
på många sätt har blåsts upp till orimliga proportioner. Jag är litet ängslig
över att det kan skapa intryck av att vi inte är överens om att stödja
balterna i deras rätt att själva välja sin säkerhetspolitiska linje. Det är
jag mest ängslig för.

Ordföranden: Att den här frågan har väckt en sådan uppmärksamhet beror ju på
att utrikespolitik i stort sett handlar just om uttalandepolitik. Till
skillnad från många andra politikområden där man fattar beslut om pengar
handlar utrikespolitiken om positionering via uttalanden. Det är därför som
orden blir väldigt viktiga.

Göran Persson: Den uppfattningen kan jag dela. Inte heller mot den bakgrunden
finns det anledning att ångra det som har sagts.

Ordföranden: Det finns inte någon ytterligare som vill ställa frågor i detta
ärende.

Inbjudan av Kinas president till Sverige

Då går vi över till nästa fråga som handlar om statsminister Göran Perssons
inbjudan till folkrepubliken Kinas president att komma till Sverige.

Anders Björck: Fru ordförande! Herr statsminister! Det officiella
besöksutbytet på det internationella planet handlar ju väldigt mycket förutom
om den politiska substansen om symboler och ceremoniel. Det är olika
ceremonier. Det är gåvoutväxling och en rad andra saker. Formerna spelar en
icke obetydlig roll i dessa sammanhang. Det är mot den bakgrunden som den här
frågan har kommit upp i konstitutionsutskottet.

Utrikesnämnden behandlade före Göran Perssons resa till Kina frågan om nivån
på besöksutbytet med folkrepubliken Kina. Kände Göran Persson till den
diskussionen och vad Utrikesnämnden kom fram till?

Göran Persson: Ja, fru ordförande, jag deltog, så det var ingen nyhet. Vi hade
olika uppfattningar efter samrådet i Utrikesnämnden. Regeringen hade en
uppfattning och oppositionen hade en annan. Det skilde sig visserligen
partierna emellan i fråga om motivering. Vi hade bestämt att vi ville ha det
här besöksutbytet på den nivå som statsministernivån representerade.

I enlighet med vad som nu är linjen i, tror jag, alla EU-länder - möjligen
med undantag av Danmark - valde Sverige den vägen. Vi hade en diskussion och
kom fram till att vi inte var överens. Vi såg olika på saken. Därmed gick vi
vidare och fullföljde besöksutbytet.

Anders Björck talar om ceremoniel. Det finns naturligtvis med tanke på
frågan anledning att påpeka att en statsminister inte inbjuder till något
statsbesök, utan det är ett officiellt besök. Officiella besök är ju inte
ovanliga ens när inbjudan riktar sig till en president, en statschef, i ett
annat land.

Anders Björck: Göran Perssons uppfattning om vad som skedde på Utrikesnämndens
sammanträde var alltså att man inte uppnådde konsensus om vilken nivå besöken
skulle vara på?

Göran Persson: Ja, definitivt. Det är en klar skillnad i uppfattning mellan
åtminstone delar av oppositionen och regeringen. Det var också känt före
Utrikesnämndens sammanträde via medieuppgifter. Så det var ingen sensation ens
när vi satt kring bordet.

Anders Björck: Det framgår alltså av Utrikesnämndens protokoll att regeringen
och Socialdemokraterna hade en annan uppfattning?

Göran Persson: Ja, vi redovisade att jag tänkte resa till Kina. Och den
diskussionen skedde, tror jag, i Utrikesnämnden efter en begäran av Lars
Tobisson. Sedan förde vi ett resonemang för och emot, och vi såg att vi inte
nådde varandra. Vi nådde inte konsensus. Vi skildes efter det här samtalet.

Anders Björck: Nu förstår jag bättre. Vi talar förbi varandra. Det kan
möjligtvis vara mitt fel. Jag talar om det sammanträde som ägde rum tidigare i
Utrikesnämnden där man diskuterade och såvitt jag kan komma ihåg - jag råkade
vara med - enhälligt kom fram till att besök icke skall ske i folkrepubliken
Kina på högre nivå än vice statsminister-nivå. Kommer Göran Persson ihåg det
beslutet?

Göran Persson: Ja, men då pratar vi om två skilda saker.

Anders Björck: Ja, jag är ledsen. Det kan vara mitt fel.

Göran Persson: Det är säkert inte alls Anders Björcks fel. Det skulle förvåna
mig mycket. Det är troligen någon annans.

Det sammanträde som jag åberopar och erinrar mig är det som jag själv deltog
i. Det andra sammanträdet, som Björck talar om, ligger minst något år
dessförinnan i tiden, skulle jag tro.

Anders Björck: Kände statsministern till det sammanträdet och vad som
konkluderades där? Vi har ju fått ta del av detta i konstitutionsutskottet.
Vad avser formuleringarna är det ju sekretessbelagt, men om jag minns rätt och
enligt den information som vi har fått var det enighet. Ingen protesterade mot
att besök skulle ske i folkrepubliken Kina på vice statsminister-nivå och
lägre.

Göran Persson: Vi pratar förbi varandra. Björck pratar om ett tidigare
sammanträde än den 5 september. Jag vet inte när det var. Kan det ha varit
något år dessförinnan?

Anders Björck: Nja, det var på våren, om jag minns rätt. Men jag är litet
osäker på det. Det var i alla fall tidigare.

Göran Persson: Var det sommaren 1995?

Anders Björck: Ja, kanske.

Göran Persson: Jo, den hållningen kände vi till. Sedan det beslutet träffades
hade ju Europa glidit iväg. Den linje som förut var gemensam i Europa,
nämligen att man inte hade utbyte på den här nivån, hade övergivits. Då
signalerade vi från svensk sida att vi också avsåg att göra det. Därefter kom
en diskussion upp i Utrikesnämnden. Vi gav och tog argument, och vi kom inte
fram till någon gemensam uppfattning.

Anders Björck: Nej, men det var väl så att det här mötet i Utrikesnämnden där
vi kom överens, om man får använda det uttrycket ...

Göran Persson: Nja, kom överens ...

Anders Björck: Ja, det riktades ingen invändning från något partis sida mot
detta den gången. Vi har ju tittat på det här.

Under tiden mellan det sammanträdet och det sammanträde som Göran Persson
resonerar om beslutade sig Göran Persson för att resa till Kina. Sedan kom det
upp en debatt i Utrikesnämnden. Så långt är vi väl överens?

Göran Persson: När det gäller frågan om att komma överens eller inte komma
överens i Utrikesnämnden vill jag säga att det inte är något beslutsfattande
organ.

Anders Björck: Nej.

Göran Persson: Det är ett samrådsorgan under ledning av majestätet. Man
lyssnar av varandra. Sedan den överläggningen hade det då skett en väldig
utveckling i Europa. I stort sett samtliga statsministrar, premiärministrar
och statschefer besökte Kina. Inte minst var Kohl och Chirac i spetsen. Vi
tyckte då att också vi borde försöka påverka den kinesiska statsledningen
genom dialog och inte genom att i stort sett som ensamt land kvarstå vid den
gamla uppfattningen. Vi började föra den diskussionen och började framföra de
synpunkterna. Det blev så småningom en diskussion i Utrikesnämnden som jag
lyssnade av mycket noga. Inga av de synpunkter som framfördes där gav mig
anledning att justera mina planer. Efter att ha lyssnat på argumenten tyckte
nog jag att uppfattningen att jag borde resa, att vi borde ha ett utbyte på
den nivån, var starkare än uppfattningen att vi skulle avstå. Jag har lyssnat
noga på Utrikesnämnden mot bakgrund av det tidigare ställningstagandet.

Anders Björck: Men Göran Persson säger att det efter det tidigare
ställningstagandet förekom en glidning. Hade det då inte varit lämpligt att ta
upp frågan igen i Utrikesnämnden innan statsministern beslutade sig för att
resa och gjorde detta officiellt?

Göran Persson: Jag beslutade inte sist och slutligen. Om jag i samtalet i
Utrikesnämnden hade kommit fram till att det var en dålig idé är det klart att
det inte hade blivit någon resa. Utrikesnämnden är ett viktigt forum att
lyssna med. Sedan kan man diskutera hur saker och ting läcker ut och hur
planering och sådant sker. Det hade definitivt varit mycket trevligare att få
börja diskussionen i Utrikesnämnden utan att den först hade läckt via
medierna.

Anders Björck: Men hade Göran Persson inte kunnat ta upp det i Utrikesnämnden?

Göran Persson: Jo, och det gjordes ju också den 5 september.

Anders Björck: Ja, men då var ju resan redan utannonserad.

Göran Persson: Ja, men inte av mig, såvitt jag vet.

Anders Björck: Hade Göran Persson tänkt ta upp det?

Göran Persson: Ja, jag hade naturligtvis mot bakgrund av frågans karaktär haft
anledning att samråda med Utrikesnämnden. Det gjorde vi också.

Anders Björck: När Göran Persson skulle åka till Kina var det alltså sagt till
kineserna att han skulle komma under förutsättning att Utrikesnämnden sade ja?

Göran Persson: Så diskuteras det självfallet inte. Dessutom är det ju, vilket
alla begriper, en självklarhet att man, om vi efter ett samråd partierna
emellan kommer fram till att det inte är lämpligt, avvaktar och skjuter på
det. Man gör det vid ett senare tillfälle eller inte alls. Den friheten hade
vi definitivt.

Anders Björck: Hur väl kände Göran Persson till det tidigare beslutet om att
det skulle vara på nivån vice statsminister och under? Meddelade
Utrikesdepartementet eller Statsrådsberedningen Göran Persson att det fanns
konsensus inom Utrikesnämnden - det fanns faktiskt det?

Göran Persson: Ja, det är ett allmänpolitiskt känt faktum för de flesta som
har följt svensk politik under de senaste 4-5 åren att så är fallet. Det är
också ett allmänt känt faktum för dem som följer europeisk politik att det
också var Europas hållning fram till någon gång i början av 1995. Då gled man
successivt bort från den hållningen. Vi upplevde 1996 att Sverige i stort sett
var det enda land som inte hade påbörjat utbytet på den nivån. Mot den
bakgrunden fanns det ju anledning att påbörja en sådan diskussion. Självfallet
kände jag till det här resonemanget i Utrikesnämnden. Det följdes också av ett
till.

Anders Björck: Det kom alltså inga varningar från Utrikesdepartementets eller
Statsrådsberedningens sida om att det fanns konsensus i Utrikesnämnden och att
det, om den skulle brytas, kanske borde tas upp i samma forum?

Göran Persson: Det var inga varningar som uttrycktes på det sättet. För min
del handlade det helt enkelt om en allmänpolitisk bedömning om det här var
lämpligt eller inte lämpligt. Vi har kanske olika uppfattningar om det här.
Skall man trots detta resa? Den typen av diskussion förs naturligtvis alltid.
Det är en lämplighetsbedömning. Detta kom ju också så småningom upp i
Utrikesnämnden den 5 september för diskussion, efter det att jag - tror jag -
under sommaren hade talat med Lars Tobisson om det direkt på telefon.

Anders Björck: Tog man kontakt med några andra partier förutom att man tog
kontakt med Lars Tobisson?

Göran Persson: Jag kan inte just nu erinra mig hur det gick till. Det har jag
inte på rak arm någon minnesbild av. Det är möjligt att också andra
informerades. Men jag törs inte säga det.

Anders Björck: Delade statsministern från början, innan det här besöket kom
upp, uppfattningen om vilken nivå som var lämplig?

Göran Persson: Vad avser frågan nu? Handlar det om nivån när det gäller
inbjudan till Sverige?

Anders Björck: Nej, det handlar om nivån på det utgående besöket. Vi kommer
till inbjudan senare.

Göran Persson: Ja, detta skedde mot bakgrund av den utveckling som hade skett
i Europa. I stort sett samtliga kolleger hade besökt eller var i färd med att
besöka Kina och hade i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens namn,
kanske man kan säga, börjat försöka påverka Kina med en dialog i stället för
med isolering. Det var naturligtvis bakgrunden till att vi fick upp
diskussionen också i Sverige.

Anders Björck: Den förändrade uppfattningen var alltså relaterad till
strömningarna i Europa och inte till utvecklingen i Kina?

Göran Persson: Ja, och strömningarna i Europa är väl i sin tur, precis som i
Sverige, relaterade till utvecklingen i Kina. Det finns ett läge då man så
småningom får bestämma sig för om det är isolering eller dialog som är det
mest verkningsfulla instrumentet. Jag har fullt förtroende för mina kolleger
ute i Europa, som var minst lika djupt engagerade som vi i avståndstagandet
från Kinas sätt att agera på Himmelska fridens torg och dess sätt att hantera
de mänskliga rättigheterna. Det är samma opinion i de flesta europeiska
länderna. Vi är inte särskilt unika. De tolkade det då som att det var dags
att sätta ned foten och göra klart att det inte blev något besöksutbyte på
denna nivå. Man höll den linjen. Sedan övergår det så småningom i en ny fas,
och man säger: Okej, här sker en öppning. Här finns en vilja till dialog. Låt
oss utnyttja det tillfället. Låt oss föra fram våra synpunkter direkt. Jag
tror att det har varit många goda tillfällen då europeiska politiker på plats
i Kina har haft tillfälle att uttrycka sin avsky över det sätt som exempelvis
de mänskliga rättigheterna har hanterats på. Någon gång kommer det en punkt då
man säger att nu är isoleringens tid slut. Nu är det dialog som gäller. Det
var väl det valet som skedde i Europa och som också kom att påverka oss.

Anders Björck: Men upptrappningen i den svenska besöksutbytesnivån var inte
relaterad till någon särskild händelse i Kina eller till någon analys av
utvecklingen där?

Göran Persson: Nej, det handlade om den gemensamma bedömning som i praktiken
har skett i Europa. Vi tillhör ju den gemenskapen numera, och vi lyssnar ju av
och till på stämningar också i den typen av sammanhang. Det är klart att när
alla utom Danmark hade gjort bedömningen att det nog var dags att börja uppta
utbyte på denna nivå, så var det en signal. Jag tror, och är fortfarande
övertygad om, att det var rätt att göra så. Det gav oss ett tillfälle att
framföra våra uppfattningar direkt till de kinesiska ledarna.

Anders Björck: Vid Utrikesnämndens sammanträde den 5 september var det ju
redan klart att Göran Persson skulle resa dit, och besöket hade börjat
planeras. Hur uppfattade Göran Persson diskussionen i Utrikesnämnden? Anser
han att han fick stöd, och att det var ett starkt stöd, för att han skulle
åka?

Göran Persson: Nej, och det behöver kanske inte ens Anders Björck fråga om.
Det var ju en känd uppfattning redan innan nämndens sammanträde att vissa
partier tyckte att det här var fel. Vi samråder. Vi lyssnar på argumenten. Det
finns naturligtvis alltid vid sådana tillfällen en möjlighet att påverka. Det
kan komma fram nyanser, aspekter som förut inte är beredda. Det var ett
viktigt sammanträde för oss. Jag är en öppen person, och jag hade naturligtvis
mycket väl kunnat låta mig övertygas om att det var fel val vid det
tillfället. I så fall hade samrådet resulterat i att jag hade sagt att okej,
vi skjuter på det här. Samrådet resulterade nu i uppfattningen att detta inte
övertygade mig. Den linje vi nu väljer är besöksutbyte. Sedan fattade
regeringen beslutet.

Anders Björck: Det finns naturligtvis inga formella regler för det här, men en
strävan i den här typen av kontakter har ju varit att det skall råda så stor
konsensus som möjligt. Här har vi alltså en utveckling från det att
Utrikesnämnden utan protester säger att vi inte skall åka på statsministernivå
och till nästa sammanträde där den här frågan behandlades, där ett antal
partier i nämnden säger till statsministern: Åk inte! Är det en riktigt lyckad
utveckling av hanteringen?

Göran Persson: Det är naturligtvis något man kan diskutera, och det är en
intressant diskussion. Det är ju, som Anders Björck säger, så att det inte
finns några formella regler. Det här är ett samrådsorgan under ledning av
majestätet. Därmed också sagt att det naturligtvis inte är ett beslutsorgan.
Vi träffas och diskuterar det här i övliga former. Det innebär inte att ett
veto är etablerat om inte konsensus nås. Det vore ju en konstig situation om
man tolkade samrådet på det sättet. Det är en bedömning som varje regering
måste få göra. Hur långt är vi beredda att gå på den här linjen? Hur långt
skall vi lyssna? Jag har den bestämda ambitionen att vilja gå mycket långt i
samrådsförfarandet och vara mycket öppen för synpunkter. Men ibland är det så
i politiken att vi inte har samma uppfattning. Vi gör olika bedömningar. Då
måste vi också ha rätt att göra dem. Ytterst är det naturligtvis regeringen
som fattar beslutet.

Anders Björck: Är det lyckligt att vi har fått en stark polarisering i svensk
politik om våra officiella relationer med ett Kina?

Göran Persson: Nej, det tror jag inte är lyckligt. Å andra sidan är det ju
inte säkert att det vore lyckligare att en felaktig linje fick gälla bara för
att man skulle uppnå konsensus.

Anders Björck: Och den felaktiga linjen var alltså att man inte skulle ha
besök på statsministernivå och högre?

Göran Persson: Ja, att vi gått ut i en egen fålla i Europa och sagt att när
världen i övrigt, med USA och EU i spetsen, satsar på dialog, så kör Sverige
linjen med isolering och tror att det har den största inverkan på utvecklingen
av mänskliga rättigheter i Kina. Jag tror att det hade varit en felaktig
bedömning. Det är viktigt som sakligt konstaterande. Efter samrådet, efter
avvägningen, håller jag och regeringen fast vid den uppfattning som vi har
kommit fram till.

Anders Björck: Men det är väl inte fel med en dialog med Utrikesnämnden heller
- innan beslut fattas?

Göran Persson: Nej, och Utrikesnämnden hade definitivt vid det tillfället med
goda argument kunnat inhibera resan. Det är jag helt klar över. Där finns det
ingen anledning, tycker jag, att tveka. Vad det handlar om är egentligen
bedömningen i sak. Var det fel bedömning regeringen gjorde? Skulle Sverige ha
gått isoleringens väg - som enda nation i Europa i praktiken? Eller gjorde vi
rätt bedömning; att vi skulle gå med de andra i en utökad dialog och med de
svenska kompetenser vi kunde ställa till förfogande, exempelvis Raoul
Wallenberg-institutets arbete för mänskliga rättigheters

hävdande? Vi valde den vägen, och jag är övertygad om att det kommer att visa
sig vara rätt väg. Sedan kan man beklaga att vi inte nådde enighet, konsensus,
i beredningen. Det hade varit bättre, och det hade varit en styrka. Men, som
jag sade förut: Om konsensus skall tillåtas bli det överordnade, kan det lätt
utvecklas en vetosituation. Det är inte heller lyckligt.

Anders Björck: Kommer Göran Persson ihåg vem som tog upp frågan om hans
Kinaresa den 5 september?

Göran Persson: På nämnden tror jag att det togs upp av utrikesministern. Det
var under punkten ?Eventuellt? om jag inte missminner mig.

Anders Björck: Det var alltså inte förtecknat på föredragningslistan?

Göran Persson: Nej, men det var mot bakgrund av en diskussion som hade förts.
Det var inte särskilt svårt att förutse att det skulle komma upp. Jag tror att
alla närvarande partier gjorde ganska genomarbetade inlägg som finns
redovisade i Utrikesnämndens protokoll.

Anders Björck: Då vill jag övergå till frågan om den inbjudan av Kinas
president som statsministern framförde i samband med sitt besök i Kina. Hade
inte den frågan varit lämplig att ta upp i Utrikesnämnden?

Göran Persson: Jo, det kan man tycka. Men jag hade inget hopp om att vi, efter
att vi blivit oense om att jag skulle åka, skulle kunna komma överens om att
vi, när väl besöksutbytet var på denna nivå, skulle kunna hitta enighet om att
jag skulle bjuda in någon ur den kinesiska statsledningen. Egentligen var väl
också den ståndpunkten därmed känd. Vi hade naturligtvis olika uppfattningar
också i den frågan.

Anders Björck: Så det förhållandet att, vilket jag inte betvivlar,
statsministern gissade rätt, alltså att det inte skulle bli någon acceptans i
Utrikesnämnden för inbjudan av Kinas president, föranledde att inte ens
informera om ärendet? Visste statsministern om att han tänkte inbjuda Kinas
president vid Utrikesnämndens sammanträde?

Göran Persson: Jag hade då inte samtalspunkter och sådant framför mig. Det var
inte alls så långt framme i beredningen. Det där sköttes mellan
Statsrådsberedningen och UD inför besöket. När väl beslutet att jag skulle
resa var fattat, hör det ju till i ett sådant sammanhang att man också ger en
inbjudan att komma till Sverige. Att president Jiang Zemin bjöds in, var ju
efter att utrikesförvaltningen och Statsrådsberedningen gjort bedömningen att
det bäst skulle gynna våra förhållanden.

Anders Björck: Men visste statsministern om detta den femte?

Göran Persson: Nej, det kan jag inte påstå att jag gjorde. Det här var inte så
långt framme i planerna. Då, den femte, handlade det mer om att åka eller inte
åka. Det var alldeles tydligt, när beslutet så småningom blev att vi åker, att
detta följde som en konsekvens. Jag hade inget hopp om att vi skulle ha kunnat
få någon konsensus om den delen heller.

Anders Björck: Men när statsministern åkte visste han ju uppenbarligen om att
han skulle bjuda in Kinas president.

Göran Persson: Då är vi framme i november.

Anders Björck: Ja.

Göran Persson: Då har jag en försvarlig packe samtalsunderlag med mig, och i
dem framgår att jag bör bjuda in Kinas president till Sverige. Det har beretts
på sedvanligt sätt i Regeringskansliet, och det är egentligen inte särskilt
konstigt med tanke på att vi valde att göra besöksutbytet.

Anders Björck: Då var det inte fråga om ett statsbesök?

Göran Persson: Nej, statsbesök sköts på ett helt annat sätt. Då är hovet
inblandat. Då ställs det upp hederskompanier som skall inspekteras och allt
sådant som Anders Björck väl känner till. Då sker hela ceremonielet. Vid ett
officiellt besök är det regeringen som är värd, och om kungaparet har chans
att ta emot vederbörande så gör de det. Sådana har vi haft ganska många de
senaste åren. Jag tror att vi räknade till inemot ett tjugotal sedan 1984 där
utländska statsöverhuvuden har besökt Sverige på regeringens inbjudan. Det
sker på samma sätt som när man bjuder in en premiärminister eller en
statsminister.

Anders Björck: Men hade det ändå inte varit lämpligt, med tanke på den
turbulens som blev redan när det blev känt att statsministern skulle åka, att
man hade tagit någon form av kontakt utanför Regeringskansliet, t.ex. med de
politiska partiernas ledare, gruppledare eller vad det nu kan vara? Funderade
aldrig Göran Persson över detta?

Göran Persson: Vad som är lämpligt och inte lämpligt kan naturligtvis alltid
diskuteras. Det är klart att det kanske hade kunnat göras på annat sätt. Men
utgången av ett sådant samråd var ju ganska lätt att förutse med den situation
vi hade. I och med att besöksutbytet valdes, och vi gjorde det, föll också
denna dimension av frågan ut på det här viset. Det är en ganska logisk följd
av besöksutbytet.

Anders Björck: Göran Persson har alltså den filosofi som listiga barn har:
Fråga aldrig föräldrarna om någonting, för då blir det nej. Lika bra att göra
det ändå.

Göran Persson: Ja, om det nu är så att man uppfattar oppositionen som
föräldrar så kanske strategin kan beskrivas på så sätt. Men det är inte
riktigt det som är tanken. Det måste också vara någon praktisk rim och reson i
politiken. Det var lätt förutse vad som skulle komma ut av detta. Jag hade ju
sett att min norska kollega varit i Kina, med svarsbesök av den kinesiske
presidenten. När man väljer ett utbyte på den här nivån, blir det också förr
eller senare svarsbesök. Det bjuds in till detta. Annars skall man inte ha ett
utbyte länder emellan. Det var egentligen där beslutet fattades. Sedan är den
andra diskussionen vem i ledningen det är lämpligt att bjuda in. Där kunde man
kanske ha haft en kontakt, men jag tvivlar på att de partier som var starka
motståndare till att jag reste, skulle ha varit konstruktiva i den dialogen
och sagt: Vi tycker inte om att du reser, men när du ändå är där, så passa på
att bjuda in den här personen, för den personen är intressant. Det hade nog
varit ganska orealistiskt.

Anders Björck: Men nog var väl ändå Göran Persson litet av ett olydigt barn?
Det hade blivit nej i Utrikesnämnden, och då gjorde han den, säkert riktiga,
bedömningen att det är lika bra att gå vidare själv - det är ingen idé att
chansa på att fråga.

Göran Persson: Nej, Anders Björck har fel. Jag tror att dagens barn är litet
mer väluppfostrade än så. Det gäller också i våra relationer med
Utrikesnämnden. Beslutet var fattat. Det var de facto fattat i och med att vi
hade haft vår genomgång i början av september. Sedan hade det varit
utomordentligt märkligt om jag hade rest till Kina utan att lämna en inbjudan
att komma till Sverige. Hela resonemanget byggde ju på att vi ville ha till
stånd en dialog; ett utbyte av åsikter och värderingar. Det utbytet sker ju
inte enbart enkelriktat. Det är dubbelriktat. Det ena följer av det andra. Jag
tycker inte att det handlar om någon chansning. Vi hade en rejäl diskussion,
en ordentlig diskussion där vi redovisade olika bedömningar av läget. Därmed
hade vi valt var sin linje. Sedan följde vi vår linje, och andra följde sin.
Det slutade så småningom med en förtroendeomröstning i riksdagen som vi kan
erinra oss.

Anders Björck: Varför blev det statsöverhuvudet och inte Göran Perssons
motpart statsministern? Vilka överväganden låg bakom det?

Göran Persson: Jag vet inte exakt vilka överväganden som låg bakom. Det var
väl en bedömning av vad som bäst gagnade våra relationer som framför allt
gjordes av UD.

Anders Björck: Så nivån bestämdes de facto av UD? Det var deras
rekommendation?

Göran Persson: Ja, naturligtvis. UD och Statsrådsberedningen gör en mycket
noggrann beredning av utrikes resor och möten. Det är ett ganska ordentligt
underlag som tas fram. Kompetensen är hög. Jag följer regelmässigt deras råd.

Anders Björck: Framfördes det något särskilt skäl till statsministern varför
det just skulle bli så här?

Göran Persson: Nej, det gjordes det inte.

Anders Björck: Och statsministern ifrågasatte inte detta?

Göran Persson: Nej, det gjorde jag heller inte.

Anders Björck: Slutligen vill jag fråga: När inbjudan nu framfördes, var det
klart och otvetydigt att det gällde ett besök på - skall vi säga -
regeringsnivå, och att det alltså inte var ett officiellt besök på
statschefsnivå?

Göran Persson: Jag tror att ett utdrag ur mina samtalsanteckningar är översänt
till utskottet. Där står att statsministern framförde slutligen en inbjudan
till presidenten att besöka Sverige som regeringens gäst. Då sade Jiang Zemin
att han tackade. Han såg fram mot ett besök i Sverige vid lämpligt tillfälle.
Han konstaterade att möten ledare emellan ger mycket för ömsesidig förståelse,
och att det, så länge man håller sig fakta, inte är fel att ha olika åsikter.
Det är det sista han säger till mig. Det var naturligtvis efter en diskussion
där vi hade uttryckt den svenska uppfattningen om mänskliga rättigheter och om
hur de hanteras i Kina. Så gick det till, och det var otvetydigt att det var
ett officiellt besök. Något annat hade varit omöjligt. Jag hade inte haft
möjlighet att göra något annat.

Anders Björck: Vill Göran Persson läsa upp vad som står sedan?

Göran Persson: Jag vet inte vad det står sedan. Om det är så att vi till
konstitutionsutskottet skall läsa in handlingar som är av det här slaget, så
kommer vi kanske i konflikt när det gäller det som skall hemligstämplas och
inte hemligstämplas, men jag avslöjar väl ingen större hemlighet om jag säger
att det handlar om Konfucius och ett ganska filosofiskt resonemang om livet.
Det var en mycket intressant person att träffa i det avseendet, en person med
djup bildning och djupa insikter - inte minst omkring litteratur. Det handlade
samtalet om, och jag tog in mänskliga rättigheter i sammanhanget.

Anders Björck: Men det är väl ingen större hemlighet att han, enligt Göran
Perssons papper, sedan sade att det skall bli trevligt att få komma till
Sverige. Han sade: Jag är van att träffa kungar. Sedan räknade han upp alla
kungar han har träffat. Det kan väl inte tolkas på något annat sätt än att han
trodde att det var kungen som var mottagare.

Göran Persson: Nej, det tror jag inte alls. Han såg också fram emot att få
möta andra i Sverige. Det var ett långt samtal av det slaget. Det är en totalt
felaktig bild. Han var regeringens gäst. Det var klart uttryckt. Hur han
uppfattade det, får väl han svara för. Jag har gjort vad jag skall göra enligt
protokollet.

Anders Björck: Men om man faktiskt läser, som vi har gjort i KU, så är det
alldeles otvetydigt att det uppfattas som att det är svenska kungen som är
värd. Det talas ju om flera andra kungar som han känner.

Göran Persson: Men återigen: Jag tror att vid alla de tillfällen då Ingvar
Carlsson och Carl Bildt har bjudit in ett statsöverhuvud till officiellt besök
i Sverige, och det har varit många sådana - inte minst under Bildts tid - har
man i regel också haft en lunch eller ett möte med kungaparet eller kungen. De
har haft det tillfället också vid dessa besök. Det är möjligt att det var
något sådant som föresvävade Jiang Zemin, det vet jag inte. Jag gjorde vad jag
skulle göra. Jag gav en inbjudan till ett officiellt besök som regeringens
gäst i Sverige, ingenting annat.

Anders Björck: Vad som föresvävade honom kan vi ju bara spekulera om. Läser
man vad han sade, så tolkar åtminstone jag det som att det föresvävade honom
att han nu minsann skulle få ett besök på konungslig nivå.

Göran Persson: Jag tror att Anders Björck är litet för dragen till det
ceremoniella, faktiskt. Den lockelsen tror jag möjligen inte föresvävade den
kinesiske presidenten. Det handlade om ett besök som regeringens gäst. Det
uttrycktes tydligt, och han tackade för det. Sedan filosoferar han möjligen
och tänker högt om olika saker, men det har jag ingen anledning att värdera.
Jag har möjlighet att bjuda in till ett officiellt besök, och det gjorde jag.

Anders Björck: När blir besöket av?

Göran Persson: Det har jag ingen aning om.

Anders Björck: Har vi fått något svar?

Göran Persson: Nej.

Anders Björck: Tänker Göran Persson stöta på?

Göran Persson: Jag har en kalender som är ganska hårt pressad, och jag har
inte ens tänkt på den saken förrän jag nu ser Anders Björk och kommer på att
det kanske är en fråga som man rent av kan få. Jag har inte tänkt på det.

Anders Björck: Tack.

Ordföranden: Jag har ytterligare några som är anmälda och vill ställa frågor,
men vi gör nu en liten paus på en kvart.

Ordföranden: Vi fortsätter utfrågningen om statsministerns inbjudan av Kinas
president. Håkan Holmberg har ordet.

Håkan Holmberg: Tack. Statsministern har redogjort för förändringar i den
europeiska attityden till Kina, som han menar har ägt rum mellan det tidigare
sammanträdet i Utrikesnämnden och det senare. Vilka förändringar kan
statsministern peka på i Kina under denna period vad gäller bedömningen av
situationen för demokrati och mänskliga rättigheter?

Göran Persson: Fru ordförande! Det var inte attityden till Kina som hade
förändrats i Europa utan det europeiska ledarskapets metod att uttrycka sin
uppfattning om situationen i Kina. Det framhöll jag noga. Det var den som hade
påverkat oss. Vi är fortfarande djupt kritiska till det som pågår i Kina:
massavrättningar, det som har skett på barnhemmen och det som sker i
behandlingen av oliktänkande. Det är en situation som inger djup oro.

Mot den bakgrund att Europa i övrigt väljer strategin dialog framför
isolering har också vi gjort det. Utvecklingen i Kina har i det sammanhanget
inte varit av sådant slag att det har inneburit att vi skulle ha dämpat vår
kritik eller mildrat den. Vi har skaffat oss ett annat sätt att föra fram den:
dialog i stället för isolering. Det tror jag också är den samfällda europeiska
bedömningen.

Håkan Holmberg: Vad som sedan fördes fram är en annan fråga som har
ventilerats i andra sammanhang. Men vad statsministern här säger är att han
uppfattar det som att det i princip är samma situation i Kina som rådde när
man tonade ned utbytet med Kina från Sveriges och en rad andra länders sida,
dvs. efter händelserna på Himmelska fridens torg.

Göran Persson: Det är svårbedömt, naturligtvis. Men det är ingen situation i
Kina som avgörande har förändrats. Möjligen är det en glidning åt rätt håll,
men det är fortfarande värt att kritisera och värt att angripa. Metoden att
göra det, isolering eller dialog, är vad det har handlat om och inte någon
större förskjutning i sak.

Håkan Holmberg: Skulle man kunna uttrycka det som att statsministern anser att
det är en allmän regel att inställningen i Europa till nivån på besöksutbyte
är viktigare än bedömningen av sakförhållandet i landet, eller i
diktaturstater generellt?

Göran Persson: Det är en för snabb slutsats att dra. Det får avgöras från fall
till fall. I det här fallet var det nog en tämligen kraftfull, samordnad
europeisk signal. Jag tror att den svenska rösten hade blivit mindre stark om
vi hade valt isoleringen i stället för dialogen, men det får man avgöra från
fall till fall.

Håkan Holmberg: Från fall till fall. I det här fallet hade vi att göra med
världens största diktaturstat. Kan det möjligen vara så att storleken på
diktaturstaten är avgörande? Hade det handlat om någon annan stat hade
Sverige, även om Europa i övrigt hade förhållit sig annorlunda, avstått från
den här typen av utbyte?

Göran Persson: Frågan är snarast insinuant, fru ordförande, och kan
naturligtvis inte alls besvaras. Det är en bedömning från fall till fall. Vi
har en lång tradition i Sverige att föra fram synpunkter när det gäller
kränkningar av mänskliga rättigheter. Det har skett när svenska statsministrar
har mött kinesiska ledare förut, med något undantag, skall sägas. Till den
traditionen har jag anslutit mig.

Det handlar på inget sätt om att bedöma nationens storlek eller inte. Det
handlar om kränkning av människors rätt, och den diskussionen är universell.
Den gäller oavsett om det är ett stort eller litet land.

Håkan Holmberg: Jag uppskattar det. Jag vill också ställa en fråga om inbjudan
till Kinas president. Om vi nu utgår från den europeiska attityden att ha
utbyte på högre nivå, vilka andra länder i Europa har Jiang Zemin besökt?

Göran Persson: Det vet jag inte. Jag har bara en minnesbild av att han var i
Oslo, men jag törs inte säga vilka andra länder i Europa han har besökt. Om
det är så att besöksutbytet inte har varit så frekvent med Europa i övrigt är
det möjligen så att inte Sverige står överst på hans önskelista. Jag har ingen
kunskap om hur det ser ut.

Håkan Holmberg: Vi kanske då är överens om verklighetsbilden att det i varje
fall inte är särskilt många länder i Europa som har bjudit in Jiang Zemin?

Göran Persson: Nu får jag en lapp här från Danielsson där det står att han har
besökt Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien och dessutom har varit på
statsbesök i Norge. Det är inte precis så att vi plogar. Det kan man inte
påstå.

Håkan Holmberg: Nej. Men det är inte heller så att den genomgående situationen
är att vartenda europeiskt land har bjudit in Kinas president.

Göran Persson: Jag skulle tro att en sådan inbjudan finns. Varje land som är
medlem i EU, med undantag av Danmark, har haft sin
statsminister/premiärminister på besök i Kina. Kohl har varit där vid flera
tillfällen, Chirac vid flera tillfällen, och Vranitzky har varit där vid två
tillfällen, såvitt jag kommer ihåg. Med den typen av besöksutbyte finns också
regler förknippade, en inbjudan att göra ett återbesök. Det ligger säkert en
försvarlig bunt inbjudningar hos den kinesiske presidenten. Någonstans i den
högen ligger väl också en från Sverige.

Håkan Holmberg: Givet den syn på detta som statsministern naturligtvis visste
fanns i andra partier, som ledde till att just den frågan inte togs upp i
Utrikesnämnden, är det verkligen rimligt, förutom att man bryter en tidigare
konsensus om att hålla sig på en lägre nivå än statsministernivå när man från
Sverige besöker Kina, att också utan hörande av Utrikesnämnden gå ett steg
till och trappa upp det hela utan att förankra det? Det är vad som sker.

Göran Persson: Holmberg menar inbjudan?

Håkan Holmberg: Ja.

Göran Persson: Det har jag redan svarat på. Jag gjorde det också indirekt
alldeles nyss. När man väl har valt besöksutbyte på den här nivån följer
därmed också ett svarsbesök. Då får man göra en bedömning av vilken inbjudan
man skall överlämna: det man tror bäst gagnar saken. Det är mot den bakgrunden
det sker.

Hade vi rest till Kina för att föra en dialog, och därigenom kraftfullare
föra fram vår uppfattning, och sedan inte fullföljt det hela, utan bara gjort
det åt ena hållet och inte utfärdat en inbjudan, hade det säkert sett mycket
konstigt ut. När vi någon gång i september väljer att fullfölja besöket
innebär det i praktiken också ett svarsbesök. När det kommer vet vi inte. Men
de hänger så att säga ihop. Logiken bjuder detta.

Håkan Holmberg: Det är klart att det ligger i logiken att det skall vara ett
svarsbesök. Men frågan är: På vilken nivå?

Göran Persson: I och med att statsministern reser till Kina är det
naturligtvis på nivån vice premiärminister, premiärminister, president. I den
kretsen gör man en bedömning av vad som bäst gagnar utbytet.

Håkan Holmberg: Här nämner statsministern nu två andra möjligheter förutom
statsöverhuvudet. Hade inte det logiska varit, med tanke på att många i
Utrikesnämnden var skeptiska till att över huvud taget uppta utbytet på den
här nivån, att åtminstone avstå från att bjuda statsöverhuvudet, och i så fall
lägga sig på en mer rimlig nivå? Det var inte Sveriges statsöverhuvud som
reste till Kina.

Göran Persson: Nej. Men som jag alldeles nyss har utvecklat bjuds statschefer
som har en politisk bas in på offentliga besök i Sverige. Den saken är
utklarad i utfrågningen. Sedan är inte jag så alldeles säker på att en
inbjudan till premiärministern hade uppfattats som mindre kontroversiell, om
jag uttrycker mig så.

Håkan Holmberg: Det är en debatt som förs i annat sammanhang. Nu är frågan om
själva denna inbjudan i sig. Statsministern gjorde inga invändningar och
funderade inte över den här aspekten att det kunde uppfattas som att man
trappade upp nivån ytterligare ett steg utöver den upptrappning som redan hade
skett?

Göran Persson: Nej. Det valet gör man när man bestämmer sig för ett utbyte på
den här nivån. Att bestämma sig för ett utbyte på den här nivån och ta den
diskussion vi hade då i Sverige om detta, och sedan inte fullfölja med
svarsbesök, är naturligtvis att uppträda ologiskt.

Håkan Holmberg: Tror statsministern att kineserna hade uppfattat det som
egenartat eller oartigt att bjuda in premiärministern?

Göran Persson: Det vet jag inte. Vi gjorde vår bedömning av hur inbjudningarna
skulle se ut. Det gjordes, som jag sade alldeles nyss till Anders Björck,
efter en ordentlig beredning i UD. Jag följde förvaltningens förslag.

Håkan Holmberg: Förekom någon form av sonderingar om vilken nivå som från
kinesisk synpunkt vore den riktiga nivån?

Göran Persson: Inte vad jag vet. Jag skulle knappast tro att det går till på
det viset.

Håkan Holmberg: Då konkluderar jag att det var en valsituation. Det fanns tre
tänkbara val, och man valde ett, som jag ser det, som innebar en upptrappning
av besöksutbytet ett steg utöver det som redan hade skett. Jag har inte någon
mer fråga på det temat.

Ordföranden: Då kan vi gå vidare till nästa ämne, som är regeringens
utnämningspolitik.

Regeringens utnämningspolitik

Anders Björck: Fru ordförande! Det här är en fråga som konstitutionsutskottet
har granskat i ganska många år. Jag anser personligen att det är en viktig
uppgift för utskottet att följa upp olika regeringars utnämningspolitik. Om vi
får bra eller dåliga chefer för statliga förvaltningar eller företrädare för
Sverige utomlands betyder faktiskt väldigt mycket för hur vi kan klara av de
gemensamma problemen i landet.

Jag har en fråga till att börja med till Göran Persson, men jag hade inte
tänkt att vi skulle ha så mycket namnexercis i dag som vi kanske har haft
ibland. Har någon förändring skett i regeringens syn på hur man skall
rekrytera och utnämna höga chefer, män och kvinnor, under Göran Perssons tid
jämfört med under Ingvar Carlsson, som vi frågade ut om detta för något år
sedan?

Göran Persson: Nej, fru ordförande. Det har inte skett någon förskjutning i
sak. Jag läste utfrågningen med Ingvar Carlsson. Det är en ganska intressant
läsning.

Det som nu pågår är att det i Regeringskansliet sker ett arbete med en
successiv utveckling av rekryteringen av nya chefer. Det finns ett
chefsrekryteringsprogram antaget. Det ligger snarare i den delen att man
förfinar och utvecklar våra metoder, men inte utifrån en ny inriktning. Här
ligger de gamla kriterierna fast om förtjänst och skicklighet och att vi söker
oss fram till personer som är lämpliga.

Anders Björck: Regeringsformen 11:9 stadgar: Vid tillsättning av statlig
tjänst skall avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och
skicklighet. Om man då tittar på de politiska rekryteringarna: Anser Göran
Persson att den mix av politiker - säkert många förträffliga män och kvinnor -
som i dag bekläder olika statliga ämbeten på högsta nivå är en bra bild av
kompetensen i de olika partierna, eller den totala kompetensen på detta område
inom politikerkretsen?

Göran Persson: Det är naturligtvis en mycket svår fråga att svara på. Eftersom
urvalet sker efter förtjänst och skicklighet är det rimligen så att man under
processen har försökt att hitta de bästa. Då är det en bild av hur det står
till i partierna.

Å andra sidan skall vi ha en slutlig uppfattning om det när vi kommer fram
till mandatperiodens slut. Det pågår en ständig diskussion om
utnämningsfrågorna. Jag för min del är väldigt angelägen om att ha en rimlig
balans. Men balanskravet får aldrig ta över kravet på förtjänst och
skicklighet.

Anders Björck: Har vi en rimlig balans i dag?

Göran Persson: Det är svårt att säga. Jag har inte slagits av att det skulle
finnas någon obalans i den meningen att jag upplever att jag springer på för
många folkpartister eller socialdemokrater. Det kan jag inte påstå. Jag
upplever att vi har en kår av ämbetsmän och chefer som utmärks av just att de
är valda utifrån förtjänst och skicklighet.

Anders Björck: Under den regering som Göran Persson har suttit i har
åtminstone tre personer lämnat regeringen och omedelbart fått höga poster. Det
är Sten Heckscher, som har blivit rikspolischef, Mats Hellström, som har
blivit ambassadör i Bonn, en av våra absolut viktigaste ambassadposter, och
Anna Hedborg, som har blivit chef för Riksförsäkringsverket.

Berodde dessa utnämningar på att det ansågs att de var duktigare på att
sköta dessa poster än att sitta i regeringen?

Göran Persson: Först och främst: Att sitta i en regering kan vara en lycka
som är kort, som en del har upplevt. Det går och kommer statsråd. Det är en
aspekt på det. Det vägs inte in om någon har suttit i regeringen eller inte
när man bestämmer vem som skall vara chef för en statlig myndighet, utan där
utgår man från förtjänst och skicklighet.

När det gäller de tre personer du nämner är det mycket enkelt att försvara
deras skicklighet i sammanhanget, deras ådagalagda skicklighet. Anna Hedborgs
förtrogenhet med socialförsäkringssystemet och hennes insatser i samhällslivet
i övrigt är utomordentliga meriter. Heckscher granskades redan föregående år i
samtal mellan frågeställaren och dåvarande statsministern. Mats Hellströms
förtrogenhet med utrikespolitik och hans kunskap om Europa och EU är en mycket
väl dokumenterad skicklighet.

Det kan vara så, som också Ingvar Carlsson sade, att det kan finnas en bias
här. Det blir fler socialdemokrater inte därför att de är socialdemokrater
utan därför att de står till förfogande. Det är ofta så att begåvningar, inte
minst inom högern, söker sig till näringslivet och att urvalskretsen därmed
inte blir så stor när det handlar om att rekrytera till offentlig tjänst och
offentligt chefsskap, medan det däremot ofta på vänsterkanten är så att man
går till politiken eller förvaltningen. Det finns en sådan värdering i botten.
Det kan göra att kretsen att välja ur är något begränsad på högerkanten.

Å andra sidan får det sägas att vi också där hittar bra personer. Nyligen
gällde det Joakim Ollén, tidigare kommunalråd i Malmö och Kommunförbundets
ordförande, som nu är utnämnd till generaldirektör i Lantmäteriverket. Det är
en rekrytering som jag själv är mycket glad över att vi lyckades göra. Det är
en bra person som naturligtvis trots att han har en politisk bakgrund har
ådagalagt stor skicklighet i sin samhällsgärning och som ledare.

Jag känner inte när vi pekar på dessa tre namn att vi på något sätt har
anledning att darra på manschetten. Det är förtjänst och skicklighet det
handlar om.

Anders Björck: Låt oss hålla oss till dessa tre. De är litet extra
konstitutionellt intressanta, eftersom de satt i regeringar. Man hittade dem
inte ute i samhället, utan de satt i den regering som utnämnde dem. Så
förhåller det sig. Det är ganska unikt. Jodå, så är det faktiskt!

Blev de chef för Rikspolisstyrelsen, ambassadör i Bonn och chef för
Riksförsäkringsverket därför att de inte platsade i regeringen eller därför
att de platsade extra bra på dessa tre poster?

Göran Persson: Frågan är fel ställd, och inte så litet illvilligt ställd
heller. Den motsats som Anders Björck målar upp finns inte. De lämnade
regeringen. Två av dem lämnade den gamla Carlssonregeringen, Hellström och
Hedborg, och fick sin utnämning av den nytillträdda regeringen under mitt
statsministerskap. Heckscher däremot tror jag faktiskt utnämndes av samma
regeringskrets som han själv satt i. Detta sagt bara för att få den saken
utklarad.

När de har lämnat statsrådsskapet står de till förfogande. Det är
utomordentliga kapaciteter. Det är klart att man ger ett erbjudande om man då
har en lämplig arbetsuppgift. Det är inget konstigt med det. De är skickliga
och har ofta också lång erfarenhet av samhällsarbete. Det har inte någonting
att göra med att man lämnar en uppgift. De får erbjudandet därför att de är
kompetenta.

Anders Björck: De fick alltså inte erbjudandet därför att de borde lämna
regeringen?

Göran Persson: Definitivt inte. Det är insinuant att påstå det. Det kommer att
ske fler avgångar framöver av människor från aktiv politisk verksamhet där de
går direkt från en politisk gärning som de står mitt uppe i över till
exempelvis landshövdingstjänst eller tjänst som generaldirektör. Det är inget
konstigt med det. Dem skall vi inte peka ut och säga: Du har fått gå därför
att du inte var kompetent i den uppgift du hade. De har fått ett erbjudande
därför att man vill ha dem på den posten eftersom de har en skicklighet de har
visat genom åren, och också förtjänst.

Anders Björck: Jodå. Jag har också läst vad Tage Erlander skrev om sådana här
saker och hur man ändrar på regeringssammansättningar. Men då är vi inne på
memoarhistoria, och det skall vi kanske inte ta upp utskottets tid med.

Ser statsministern något problem i att en regering sätter sina egna på
viktiga tjänster, av typen rikspolischef? Det är ändå en i hög grad känslig
post när man kommer direkt från en partipolitiskt sammansatt regering och
utnämns av denna regering till ett jobb som rikspolischef. Finns det inget
principiellt knepigt i detta?

Göran Persson: Om det vore så att det inte var förenat med förtjänst och
skicklighet skulle det vara utomordentligt farligt och allvarligt. Då skulle
vi i praktiken ha börjat en väg mot ett spoil system. Det har vi inte i
Sverige, och vi kommer inte heller att hamna där. Vi håller hårt på kravet på
förtjänst och skicklighet.

Sedan måste man vända på det. Det vore märkligt om det inte bland den stora
grupp förtjänta samhällsmedborgare som har valt att ägna sitt liv åt att
förbättra och utveckla samhället, politikernas skara, fanns en och annan som
skulle passa som chef i en offentlig verksamhet. Dessutom kan ingen regering
rimligen vara så omdömeslös att man placerar en person som inte är förtjänt
eller skicklig på en framträdande chefspost. Det är någonting som omedelbart
avslöjas och som då inte enbart träffar personen i fråga utan än mer den som
utsåg honom.

Hittills måste jag säga att erfarenheterna av att använda tidigare politiker
som myndighetschefer nästan undantagslöst har varit goda. Det finns ju en och
annan som har misslyckats i den kretsen också. Men det finns ingen grund att
påstå att erfarenheterna är sådana att vi inte skulle ha anledning att anta
att man har utgått från förtjänst och skicklighet när de valdes ut.

Anders Björck: Det har varit vällyckade politiska utnämningar, enligt
statsministerns uppfattning. Det är inte så att några stora ämbetsverk har
problem i dag på grund av att de har politiker som chefer i stället för
ämbetsmän eller folk från näringslivet?

Göran Persson: Jag kan nog se att det kan finnas problem på ett och annat
håll, men de fördelar sig rätt jämnt mellan olika typer av bakgrund hos
chefspersonerna. Jag har ingen anledning att tro att vi skulle hamnat i något
läge där vi har mismanagement i vår organisation därför att vi skulle ha
övergivit förtjänst och skicklighet. Det har vi inte gjort.

Anders Björck: Jag ställde en fråga till Ingvar Carlsson förra året som rör
rekryteringen från journalistkåren till pressråd, pressattachéer och andra
sådana tjänster. Jag pekade på att det finns ett antal socialdemokratiska
ledarskribenter som har blivit pressråd och pressattachéer. Jag kan som
exempel ta Sture Stiernlöf, som nu är ambassadör, Torsten Nilsson, Sören
Thunell, etc. som kommer från A-pressen och nu sitter som pressråd eller
motsvarande.

Kan Göran Persson ge ett exempel på någon med borgerlig bakgrund som sitter
på sådana poster i UD? Eller kan de inte skriva på borgerligt håll?

Göran Persson: Det är klart att jag hittar en och annan moderat i
utrikesförvaltningen om jag anstränger mig, för att uttrycka mig försiktigt.
Så är det ju. Det vet vi alla om. Det är inte direkt en förvaltning som är
helt befriad från moderat representation i den meningen. Men jag har aldrig
kommit på tanken att börja titta på våra pressråd och andra utifrån
utgångspunkten partipolitisk bakgrund. Jag känner dem inte på så sätt.

Jag har bara ett stenhårt krav på dem. När jag dyker upp, eller någon annan
dyker upp från regeringen, eller när de agerar för Sveriges räkning skall de
fungera och göra ett bra jobb. Det skall ske på ett sådant sätt att de
faktiskt ger skäl för den ersättning de har. De namn du räknade upp alldeles
nyss är väl alla goda exempel på personer som faktiskt sliter hårt och gör ett
gott jobb.

Jag tycker att det bär mig emot, särskilt som du talar om förtjänst och
skicklighet, att börja att kategorisera folk och säga: Den där är nog moderat,
eller har en moderat bakgrund. Den har jobbat på Barometern eller Svenska
Dagbladet. Eller är det fel? Det är förtjänst och skicklighet som gäller. Det
är ett gott betyg i och för sig åt socialdemokratin att det är inom våra led
det har funnits människor av det snitt som du beskriver. Det finns säkert
också sådana inom Moderaterna, Folkpartiet, Vänsterpartiet och andra partier.
De blir väl också så småningom föremål, när förtjänst och skicklighet vägs
ihop, för en utnämning. Jag ser inget konstigt eller märkligt i det.

Anders Björck: Så det är inte konstigt att de allra flesta i UD rekryteras
från den minst framgångsrika pressgruppen i Sverige?

Göran Persson: Om det hade varit så enkelt skulle naturligtvis Folkpartiet,
med den mest framgångsrika pressen bakom ryggen, ha varit ett jätteparti i
dag. Den slutsatsen är inte särskilt politiskt gångbar, har aldrig varit det
och blir det förhoppningsvis aldrig heller.

Anders Björck: Det var bara en enkel, oskyldig fråga, och jag dessutom en
mycket oskyldig person.

Göran Persson: Jag vet hur det känns, Anders!

Anders Björck: Göran Persson tog upp det här med moderater. Kan Göran Persson
nämna någon ambassadör som har en partipolitisk bakgrund i Moderaterna?

Göran Persson: Återigen - jag har inte ens tänkt i de termerna. Men om du
pressar mig att reflektera så här snabbt, innan jag kommer på någon annan,
tänker jag förstås på Yngve Holmberg. Han slutade som generalkonsul. Det är
ett exempel på en moderat som har gått den vägen. Men jag har över huvud taget
inte tänkt på så sätt. Det gör man inte. Utomlands möter jag många
ambassadörer som verkar hysa moderata sympatier. Men jag har aldrig upplevt
att de någonsin i något sammanhang har låtit sig påverkas av detta i jobbet.
Det gör inte heller de som har en socialdemokratisk bakgrund. De företräder
Sverige och utrikesförvaltningen, och de gör det på ett utomordentligt gott
sätt. Den dagen de inte gör det utan börjar väga in andra typer av lojaliteter
är det klippt.

Så jag skjuter detta ifrån mig. Jag tänker faktiskt inte på det när jag
möter människor. I utnämningspolitiken - och särskilt när det gäller
landshövdingar - brukar vi däremot vara mycket försiktiga och se till att vi
har en vettig balans.

Anders Björck: Det är säkert alldeles förträffligt. Med all respekt för Yngve
Holmberg, så var han för det första generalkonsul, och för det andra var det
väl 25 år sedan. Frågan gällde om statsministern kunde nämna någon moderat med
partipolitisk bakgrund som i dag är ambassadör. Jag kan gärna kvittera med en
mängd socialdemokrater.

Göran Persson: Visst, men peka i sådana fall på några socialdemokrater som
inte utmärks av förtjänst och skicklighet! Det är det som är poängen, Anders
Björck. Det är en fullständigt vriden - och farlig - ingång i diskussionen att
börja kategorisera folk efter partipolitisk tillhörighet. Vi lever i ett land
där man har rätt att inneha statlig tjänst oavsett vilken bakgrund man har,
och det är 11 kap. 9 § i regeringsformen om förtjänst och skicklighet som
avgör. Ta t.ex. människorna i utrikesförvaltningen, Ferm, Thunborg och andra.
Vem skulle komma på tanken att hävda att de inte utmärks av förtjänst och
skicklighet? Jag tycker att diskussionen är felaktig och inte så litet farlig.
Det drar oss bort från förtjänst- och skicklighetskriteriet om vi fortsätter
att nysta i den ände som Björck nu nystar i.

Anders Björck: Har socialdemokrater mer förtjänst och skicklighet eftersom
proportionerna - om man tittar på namn, vilket vi inte skulle göra - ibland
brukar vara fem-ett till socialdemokratisk favör?

Göran Persson: Som jag sade förut tror jag att den typen av snedfördelning, om
den finns, kanske kan bero på att ganska många begåvningar i den borgerliga
gruppen söker sig vidare till näringslivet. Det kan man se inte minst efter
regeringsskiften. På vänstersidan är däremot offentlig förvaltning och politik
något som man dröjer sig kvar vid. Så kanske är urvalsgruppen på högerkanten
något decimerad. Men därmed skall ingen skugga tillåtas falla över de
socialdemokrater som vill tillägna staten sina tjänster och som utväljs därför
att de uppvisar förtjänst och skicklighet.

Anders Björck: Nej, ingen skugga faller över dem, även om jag tycker att
slumpens skördar ibland sker i en alldeles speciell riktning.

Göran Persson: Herrens vägar äro outgrundliga. Det vet du, Anders!

Anders Björck: Jag tycker nog inte att de är så outgrundliga här.
Statsminister Göran Persson är ju en filosofiskt lagd man, som säkert hört
talas om den tyske filosofen Kant. Hans kategoriska imperativ gick ut på att
man alltid skulle handla så att ens eget handlande skulle kunna upphöjas till
allmän lag. Anser Göran Persson att den utnämningspolitik som hans regering
och Ingvar Carlssons regering har bedrivit när det gäller urval och annat
skulle kunna upphöjas till norm även för kommande regeringar av annan
partifärg? Det vore bra att veta.

Göran Persson: Ja. Något annat än förtjänst och skicklighet enligt 11 kap. 9 §
i regeringsformen får inte gälla. Sedan kan personer vara miljöpartister,
socialdemokrater eller moderater. Det är trots allt så att vi i Sverige har
rätt att ha den partipolitiska uppfattning som vi själva väljer. Det är ett
demokratiskt land. Om människor uppfyller kraven på förtjänst och skicklighet
skall de inte diskrimineras för att de råkar vara socialdemokrater eller
moderater. T.o.m. när man åberopar Kant är jag beredd att stå för
utnämningspolitiken, och jag tycker att den är rimlig och riktig.

Anders Björck: Så Göran Persson skulle tycka att det var bra om det någon gång
i framtiden efter ett regimskifte plötsligt skulle vara fem gånger så många
t.ex. moderater, folkpartister eller centerpartister som socialdemokrater i
utnämningslistorna, förutsatt att de var kompetenta och skickliga?

Göran Persson: Ja, om det inte hade funnits andra kandidater som visat
motsvarande förtjänst och skicklighet. Det återstår ju faktiskt att visa att
de socialdemokrater som Björck pekar på tog jobbet från någon annan, som var
bättre skickad. Det är där vi befinner oss i diskussionen. Det är förtjänsten
och skickligheten som avgör. Jag struntar i partipolitiken. Så länge vi håller
oss till förtjänst och skicklighet undviker vi också ett spoil system, som ju
skulle bli konsekvensen av det resonemang som Anders Björck drar i väg mot.
Man känner nästan att detta lurar runt hörnet och nästan är en önskad
utveckling. Det tycker jag vore mycket olyckligt.

Anders Björck: Förtjänst och skicklighet avgör, säger Göran Persson. Men vem
avgör vad som är förtjänst och skicklighet?

Göran Persson: Det avgör naturligtvis den som fattar beslutet. Ytterst avgörs
det så småningom av den som innehar tjänsten, av om den personen lever upp
till den bedömning som beslutsfattaren gjorde. Jag menar att det inte finns
någon regering som tar risken att utse en person till en chefstjänst om man
inte tror att vederbörande uppfyller kraven på förtjänst och skicklighet. Det
faller på sin egen orimlighet. Jag är inte beredd att löpa gatlopp för en
utnämning av en person som inte håller måttet. Det är självklart så.

Anders Björck: Så det är alltså regeringen - den nuvarande såväl som
eventuellt kommande - som avgör detta med förtjänst och skicklighet enligt
11 kap. 9 § i regeringsformen? Och detta görs utan appell?

Göran Persson: Det granskas naturligtvis. Beslutet fattas av regeringen, som
ju har utnämningsmakten. Regeringen är underställd grundlagen - det är ingen
tvekan om den saken.

Anders Björck: Tycker Göran Persson att det är en bra ordning?

Göran Persson: Ja, jag tycker att det är rimligt att regeringen har
utnämningsmakten och att det i botten finns en grundlagsreglering som talar om
vad man skall utgå ifrån. Jag anser att systemet hittills har fungerat bra och
på ett sätt som väckt respekt.

Anders Björck: Men om det skulle vara så att vi har fått en snedvridning och
personer inte uppfyller kraven på förtjänst och skicklighet - tycker Göran
Persson att en nytillträdande regering har rätt att med grundlagen i ryggen se
till att personer byts ut så att det blir förtjänst och skicklighet? Det avgör
också den regeringen, eller hur?

Göran Persson: Ja, varje regering är ju fri att hantera sin situation,
naturligtvis med iakttagande av de lagar som gäller. Att skiljas från en chef
som inte har misskött sin uppgift är också något som finns reglerat i lagen.
Om en borgerlig regering vill börja med något slags spoil system och
amerikanisera den svenska förvaltningen skulle jag tro att man kommer att
stöta på en del bekymmer vad gäller arbetsrättslagstiftning och sådant. Det är
den regeringens val, men det är trots allt grundlagen som gäller, och det är
förtjänst och skicklighet vi utgår ifrån.

Mats Berglind: Jag har bara en fråga. Det spekuleras kanske litet mer kring
vissa utnämningar än kring andra. Jag tänker på utnämningen av landshövdingar.
Hur ser statsministern principiellt på utnämningar av landshövdingar?

Göran Persson: Det är på sätt och vis ett specialfall. Av tradition har vi
haft ett ganska stort partipolitiskt inslag. När vi kom tillbaka i
regeringsställning tror jag att 12 av 18 landshövdingar med politisk bakgrund
hade en borgerlig sådan. Det var den regeringens sätt att välja, och där fanns
en liten obalans. Men det fanns kanske skäl för det. Det var deras val.

Vi sitter ständigt med den här typen av diskussioner. De allmänna intressena
i samhället bör ju finnas företrädda i landshövdingskåren. Den ideella sektorn
bör naturligtvis finnas där. Förvaltningen bör kanske också finnas där.
Näringslivet bör finnas där, och fackliga organisationer bör ha någon typ av
representation. Sedan är det de politiska partierna, och där är vi mycket
noggranna. Nu har det gjorts en utnämning i Halland. Det var en centerpartist
som utnämndes och en folkpartist som gick. I nästa förestående utnämning i
Jönköping är det en centerpartist som kommer att lämna posten, och då är det
inte särskilt svårt att gissa att det blir en folkpartist som tillträder. Det
beslutet ligger strax framför oss. På det här sättet går det till hela tiden.
Man gör mycket noggranna avvägningar.

Birgit Friggebo: Därmed var utfrågningen av statsministern avslutad. Vi tackar
för att han har kommit hit och svarat på våra frågor.

Innehåll

Bilagorna B 1-B 9

B 1 Offentlig utfrågning av krigsmaterielinspektör Staffan Sohlman angående
praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet samt
regeringens beslut om krigsmaterielexport till Indonesien
1

B 2 Offentlig utfrågning av statsrådet Leif Pagrotsky angående
praxisutvecklingen i fråga om följdleveranser på krigsmaterielområdet,
beslut om krigsmaterielexport till Indonesien samt krigsmaterielexport till
de s.k. Gulfstaterna
30

B 3 Offentlig utfrågning av direktör Arne Wittlöv angående regeringens
handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal med Volvo
Aero Corporation
68

B 4 Offentlig utfrågning av statssekreterarna Lars Rekke och Peter Nygårds
angående regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att
teckna avtal med Volvo Aero Corporation
88

B 5 Offentlig utfrågning av Ulf Dinkelspiel angående regeringens hantering
av en GATT-rapport om svensk handelspolitik
116

B 6 Offentlig utfrågning av statsrådet Thage G Peterson angående
regeringens handläggning av ärendet om medgivande för FMV att teckna avtal
med Volvo Aero Corporation
128

B 7 Offentlig utfrågning av utrikesminister Lena Hjelm-Wallén angående
regeringens information till Utrikesnämnden om ett underrättelseärende
186

B 8 Offentlig utfrågning av kulturminister Marita Ulvskog angående
regeringens beredning av frågan om ett samlat etnografiskt centralmuseum i
Göteborg
197

B 9 Offentlig utfrågning av statsminister Göran Persson angående visst
uttalande i Lettland, inbjudan av Kinas president till Sverige samt
regeringens utnämningspolitik
227