God man och förvaltare

Betänkande 1998/99:LU20

Lagutskottets betänkande 1998/99:LU20

God man och förvaltare

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan

1998/99

LU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från
den allmänna motionstiden år 1998 som gäller
bestämmelserna om god man och förvaltare.

Motionsyrkandena avstyrks med hänvisning till
pågående arbete inom Justitiedepartementet.

Motionerna

1998/99:L411 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om att utvärdera
tillämpningen av reglerna om god man och förvaltare.

1998/99:L422 av Kia Andreasson och Thomas Julin (mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om en
översyn av gällande skydd mot otillbörligt
utnyttjande för gruppen förståndshandikappade,
personer med traumatiska hjärnskador och psykiskt
sjuka.

Utskottet

Inledning

Bestämmelser om god man och förvaltare finns i
föräldrabalken (FB). Av bestämmelserna i 11 kap.
framgår att god man kan förordnas i olika
situationer för att företräda personer som av skilda
anledningar inte i full utsträckning kan
representera sig själva. Om någon på grund av
sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd
eller liknande förhållande behöver hjälp med att
bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja
för sin person skall rätten besluta att anordna
godmanskap för honom eller henne, om det behövs (4
§). Ett sådant beslut får inte meddelas utan
samtycke av den för vilken godmanskap skall
anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar
att hans eller hennes mening inhämtas. När rätten
meddelar beslut att anordna godmanskap skall rätten
samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget.
Om det därefter blir aktuellt att exempelvis byta
god man eller förordna flera gode män, är det
däremot överförmyndaren som skall meddela beslutet.

Det finns även andra typer av godmanskap som dock
är mer begränsade. Sådana godmanskap avser ofta
vissa speciella uppgifter, t.ex. att bevaka
bortavarandes eller okända arvingars eller
testamentstagares rätt vid utredningen av ett dödsbo
(1-3 §§). I dessa fall är det överförmyndaren som
skall förordna god man. Väcks en familjerättslig
talan mot en person som det inte går att få tag på
är det dock rätten som skall förordna god man för
den bortavarande (3 a §).

Om någon, beträffande vilken det föreligger en
sådan situation som sägs i 11 kap. 4 §, är ur stånd
att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta
att anordna förvaltarskap för honom eller henne.
Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är
tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den
enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får
hjälp. När rätten meddelar ett sådant beslut skall
rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra
uppdraget. Om det efter beslutet att anordna
förvaltarskap blir aktuellt att förordna förvaltare
är det, på motsvarande sätt som gäller för god man,
däremot överförmyndaren som har att fatta beslutet
(7 §). Kännetecknande för förvaltarskapet är att den
för vilken förvaltare förordnas, till skillnad från
vad som gäller vid godmanskap, förlorar sin
rättshandlingsförmåga helt eller delvis och att
förvaltaren i motsvarande utsträckning får rätt att
ingå rättshandlingar för sin huvudmans räkning.

Till god man eller förvaltare skall utses en
rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller
kvinna. Den som är underårig eller som själv har
förvaltare får inte vara god man eller förvaltare
(12 §). En god man eller förvaltare som gör sig
skyldig till missbruk eller försummelse vid
utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på
ekonomiskt obestånd och på grund av detta är
olämplig för uppdraget eller som av någon annan
orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget,
skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av
överförmyndaren (20 §).

Bestämmelser om gode mäns och förvaltares
verksamhet finns i 12 kap. Gode män och förvaltare
skall, i den mån det följer av deras förordnanden,
bevaka rätten för de personer som de företräder,
förvalta deras tillgångar och sörja för deras person
samt omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och
alltid handla på det sätt som bäst gagnar den
enskilde (2 och 3 §§). Därutöver finns bestämmelser
om hur den enskildes medel får användas, skyldighet
att föra räkenskaper samt om samrådsskyldighet, m.m.
(4-8 §§). Gode män och förmyndare är skyldiga att
lämna överförmyndaren de upplysningar om sin
verksamhet som överförmyndaren begär (9 §).

Gode mäns och förvaltares verksamhet står under
tillsyn av överförmyndaren. Närmare bestämmelser om
tillsynen finns i 16 kap. Vid tillsynen skall
överförmyndaren särskilt se till att den enskildes
tillgångar i skälig omfattning används för hans
eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är
placerade så att tillräcklig trygghet finns för
deras bestånd och så att de ger skälig avkastning (1
§). Tillsynen utövas av överförmyndaren för den
kommun där den som har god man eller förvaltare har
sitt hemvist (2 §). Därutöver finns närmare
bestämmelser bl.a. om hur tillsynen skall utövas
(3-14 §§).

Bestämmelserna om överförmyndare återfinns i 19
kap. Överförmyndare väljs i regel en för varje
kommun (1 §). Kommun kan dock besluta att i stället
för överförmyndare inrätta en överförmyndarnämnd (2
§). Överförmyndare eller överförmyndarnämnd väljs av
kommunfullmäktige (5 §). Länsstyrelsen utövar
tillsyn över överförmyndares och
överförmyndarnämnders verksamhet (17 §).

De nuvarande reglerna om god man och förvaltare är
i vissa delar resultatet av en reform som
genomfördes år 1995 (prop. 1993/94:251, bet.
1994/95: LU3). Reformen innebar bl.a. att
behörigheten att förordna förvaltare och god man i
många fall flyttades från tingsrätterna till
överförmyndarna och att tillsynen över
överförmyndarna överfördes från tingsrätterna till
länsstyrelserna. Ändringarna var ett led i det
fortgående arbetet att renodla domstolarnas
verksamhet innebärande att frågor av
förvaltningskaraktär lyfts bort från tingsrätterna
för att handläggas av förvaltningsmyndighet.

I lagstiftningsärendet framhöll utskottet bl.a. att
överflyttningen av flertalet förmynderskapsärenden
till överförmyndarna innebar att ett ökat ansvar
lades på överförmyndarna, och utskottet underströk
vikten av att förändringarna följdes upp och
utvärderades relativt snart. Utskottet underströk
också betydelsen av de kompetenshöjande insatser
som, med anledning av överförmyndarnas utvidgade
uppgifter, kunde bli erforderliga. Även
överflyttandet av ansvaret för tillsynen över
överförmyndarna till länsstyrelserna borde enligt
utskottet följas upp och utvärderas. Utskottet
utgick från att en sådan uppföljning och utvärdering
skulle komma till stånd genom regeringens försorg.

Motionerna

I motion L411 anför Tanja Linderborg m.fl. (v) att
tillämpningen av reglerna om god man och förvaltare
medfört oönskade konsekvenser. Enligt motionärerna
förekommer det att förvaltare och gode män inte
motsvarar kravet i 11 kap. 12 § FB att vara
rättrådiga, erfarna och i övrigt lämpliga. Det har
exempelvis förekommit att personer som tidigare
dömts för bedrägeri utsetts till gode män och
förvaltare. Vidare anför motionärerna att god man
och förvaltare inte förordnas i sådana fall där så
erfordras. Som exempel nämns i motionen fall där god
man eller förvaltare inte förordnats trots att en
fullmakt missbrukats och fullmaktsgivaren på grund
av sjukdom, psykisk störning eller försvagat
hälsotillstånd själv inte kunnat återkalla den
utfärdade fullmakten. Motionärerna anser att den
uppföljning och utvärdering som utskottet förordade
i betänkande 1994/95:LU3 nu bör komma till stånd. I
motionen yrkas att riksdagen som sin mening ger
regeringen till känna vad i motionen anförts om att
utvärdera tillämpningen av reglerna om god man och
förvaltare.

Kia Andreasson och Thomas Julin (båda mp) anför i
motion L422 att det finns mindre samvetsgranna
personer som ägnar sig åt att grovt utnyttja
förståndshandikappade människor, och i motionen
redovisas exempel på sådana fall. Vanligtvis,
framhåller motionärerna, har en förståndshandikappad
en god man, men en sådan har emellertid inte rätt
att fatta beslut utan huvudmannens samtycke. Det nya
begreppet social omsorg med ansvar att sörja för
person bör, enligt motionärernas mening, innebära
att att en god man respektive förvaltare skall se
till att huvudmannen har bra levnadsförhållanden.
Motionärerna menar att det är oklart om den gode
mannens uppgifter är att se till att huvudmannen
inte råkar i dåligt sällskap och blir utnyttjad.
Psykiskt störda personer med eget boende behöver,
anför motionärerna, ett utökat skydd, utan att man
för den skull behöver gå så långt att förvaltare
utses. I motionen yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
en översyn gällande skydd mot otillbörligt
utnyttjande för gruppen förståndshandikappade,
personer med traumatiska hjärnskador och psykiskt
sjuka.

Utskottets ställningstagande

I likhet med motionärerna har utskottet noterat att
det under senare tid i olika sammanhang framförts
kritik mot gode män och förvaltare. Kritiken har
framför allt gällt att gode män visat bristande
engagemang och har otillräckliga kunskaper. I
sistnämnda hänseende har särskilt framhållits att
många utvecklingsstörda behöver hjälp av den gode
mannen exempelvis med att utverka beslut om det stöd
och den service som de är berättigade till enligt
bl.a. lagen (1993:387) om stöd och service till
funktionshindrade. Diskussionen har också handlat om
hur många uppdrag en god man högst bör ha. Det har
vidare gjorts gällande att socialnämnder och
länsstyrelser, som misstänker att sjuka och
handikappade behandlas illa av sina gode män, enligt
sekretesslagen (1980:100) skulle vara förhindrade
att anmäla detta till överförmyndaren.

Frågor kring gode män har också varit föremål för
uppmärksamhet inom Nordiska ministerrådet. I en
forskningsrapport Overgrep mot eldre (Nord 1994:2),
som överlämnats till rådet har rekommenderats att
reglerna ses över vad gäller tillsättande av gode
män, villkoren för att bli god man och
överförmyndarnas kontroll över hur den ekonomiska
förvaltningen sköts.

Enligt utskottets mening finns anledning att ta den
framförda kritiken på allvar, och utskottet anser
för sin del att det är hög tid att bestämmelserna om
god man och förvaltare, i enlighet med vad utskottet
uttalade år 1995, nu blir föremål för en grundlig
uppföljning och utvärdering. Utskottet har också med
tillfredsställelse noterat att man inom
Justitiedepartementet påbörjat ett sådant arbete.
Som ett led i arbetet med att få kunskap om vilka
problem som uppkommer i den praktiska tillämpningen
och vilka lagändringar som kan behöva göras
anordnade departementet den 25 mars 1998 en hearing
med deltagande av bl.a. företrädare för
överförmyndarnämnder, överförmyndare, länsstyrelse,
Svenska Kommunförbundet, Socialstyrelsen, Sveriges
advokatsamfund och handikapporganisationer. Enligt
vad som framgår av en inom Justitiedepartementet
inför hearingen upprättad diskussionspromemoria be-
handlades bl.a. frågor om hur godmansinstitutet
fungerar, rekryteringen av gode män, behovet av
utbildning och information, hur kontrollen av gode
män och förvaltare kan förbättras samt om det bör
införas en skyldighet för förvaltare och gode män
att samråda med sociala myndigheter och släktingar.

I sammanhanget bör vidare nämnas att
justitieministern i ett skriftligt frågesvar om
godmansinstitutet den 10 februari 1999 (svar på
fråga 1998/99: 314) uttalat att hon delade
frågeställarens uppfattning att det i vissa
avseenden finns anledning att se över reglerna om
god man. De aktuella spörsmålen hade, fortsatte
justitieministern, aktualiserats inom
Justitiedepartementet under den pågående
utvärderingen av 1995 års förmynderskapsreform, och
frågorna och deras fortsatta beredning övervägdes
inom departementet.

Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats
konstaterar utskottet att motionsspörsmålen är
uppmärksammade inom ramen för det påbörjade arbetet
inom Justitiedepartementet, och utskottet finner
inte skäl att för närvarande förorda några initiativ
från riksdagens sida med anledning av de nu aktuella
motionerna. Med det anförda avstyrker utskottet
bifall till motionerna L411 och L422.

Även om utskottet således inte är berett
att förorda bifall till motionsyrkandena är
det enligt utskottets mening angeläget att
det arbete som påbörjades i början av år
1998 snarast mynnar ut i ett
ställningstagande i Regeringskansliet om
hur den fortsatta uppföljningen och
utvärderingen rörande 1995 års
förmynderskapsreform skall bedrivas, och
att en tidsplan för arbetet fastställs.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande god man och förvaltare

att riksdagen avslår motionerna 1998/99:L411 och
1998/99:L422.

Stockholm den 13 april 1999

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

I beslutet har deltagit: Tanja Linderborg (v),
Marianne Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune
Berglund (s), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m),
Nikos Papadopoulos (s), Elizabeth Nyström (m),
Marina Pettersson (s), Christina Nenes (s), Tasso
Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd), Berit Adolfsson
(m), Viviann Gerdin (c), Raimo Pärssinen (s) och
Anne-Katrine Dunker (m).