Friköp av historiska arrenden

Betänkande 1991/92:LU18

Lagutskottets betänkande 1991/92:LU18

Friköp av historiska arrenden

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1991/92
LU18

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet fem motioner om friköp av historiska
arrenden. Utskottet avstyrker bifall till motionerna. Reservation har avgetts
av ledamöterna från det socialdemokratiska partiet, särskilt yttrande av
ledamoten från Ny demokrati och meningsyttring av suppleanten från
Vänsterpartiet.

Motionerna

1990/91:L505 av Marianne Andersson (c) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att villkoren för
friköp av historiska arrenden skall ligga till grund för arbetet i kommittén
som arbetar med dessa frågor.

1991/92:L501 av Marianne Andersson och Ingbritt Irhammar (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att det förslag till lagstiftning om friköpsrätt
vid historiskt arrende som återfinns i arrendekommitténs betänkande (SOU
1991:85) Historiska arrenden Förslag till friköpslag omgående föreläggs
riksdagen i en proposition.

1991/92:L502 av Elisabeth Persson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag på grundval av
arrendekommitténs betänkande om friköpsrätt till historiska arrenden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bestämmande av ersättningsbelopp vid friköp av historiska arrenden.

1991/92:L505 av Tuve Skånberg (kds) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om lagfäst friköpsrätt vid
historiskt betingat arrende.

1991/92:L506 av Bengt Silfverstrand m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
beslutar att friköp av historiska arrenden skall genomföras i enlighet med
arrendekommitténs förslag.

Utskottet

Frågan om en friköpsrätt till s.k. historiska arrenden, varmed i huvudsak
menas arrenden som arrendatorn och hans släkt innehaft i ett par generationer,
har varit föremål för flera offentliga utredningar och vid åtskilliga
tillfällen behandlats av riksdagen.

Med anledning av en begäran från riksdagens sida (bet. LU 1982/83:27, rskr.
266) tillkallades år 1984 friköpsutredningen som avlämnade betänkandet (SOU
1986:52) Friköp vid historiskt arrende. Utredningen (majoriteten) avstyrkte att
det då stiftades en lag om friköpsrätt för innehavare av historiska arrenden
och angav en rad skäl för sin ståndpunkt såväl av mera allmän räckvidd som mer
specifikt lagtekniska. Utredningen var emellertid inte enig. En ledamot av
utredningen reserverade sig och ansåg att en lag borde införas som gav
friköpsrätt vid historiska arrenden. Vid remissbehandlingen av betänkandet
förklarade sig det övervägande antalet remissinstanser dela
utredningsmajoritetens uppfattning att en lagstiftning om friköpsrätt inte
borde införas.

Frågan aktualiserades därefter åter i riksdagen vid ett flertal tillfällen,
senast hösten 1989 med anledning av motioner i ämnet. I sitt av riksdagen
godkända betänkande 1989/90:LU6 framhöll utskottet till en början att de krav
på en friköpsrätt vid historiska arrenden som framförts under årens lopp måste
ses mot bakgrund av att det saknades generella regler som gav en
jordbruksarrendator rätt till ersättning för de investeringar som gjorts på
arrendestället. Utskottet ansåg -- med hänvisning till bl.a. tidigare översyn
av spörsmålet som inte lett till lagstiftningsåtgärder -- att frågan om ett
lagreglerat skydd för jordbruksarrendatorernas investeringar borde bli
föremål för en förnyad utredning. Det fick enligt utskottet ankomma på
regeringen att bestämma de närmare formerna för utredningsarbetets bedrivande
samt att därefter återkomma med ett lagförslag till riksdagen. I frågan om
friköpsrätt vid historiska arrenden pekade utskottet på ett antal
omständigheter som enligt utskottet utgjorde starka skäl för en sådan rätt och
framhöll att en friköpsrätt vid historiska arrenden således borde införas. Det
fick enligt utskottet ankomma på regeringen att utforma förslag till
lagstiftning och därefter återkomma till riksdagen. Vad utskottet anfört om
skydd för jordbruksarrendatorers investeringar och om friköpsrätt gav riksdagen
som sin mening regeringen till känna (rskr. 1989/90:39).

Som en följd av riksdagens beslut tillkallade regeringen 1990 års
arrendekommitté (Ju 1990:06) med uppgift att se över vissa regler inom
arrendelagstiftningen. Kommitténs huvuduppgifter är att utforma förslag till
regler som dels skyddar en jordbruksarrendators investeringar på
arrendestället, dels ger arrendatorn vid historiskt arrende rätt att friköpa
arrendestället. Enligt direktiven skulle friköpsfrågan behandlas med förtur.

Arrendekommittén har behandlat friköpsfrågan i delbetänkandet (SOU 1991:85)
Historiska arrenden -- förslag till friköpslag. I betänkandet, som nyligen
avlämnats, föreslås en särskild lag om friköpsrätt vid historiska arrenden.
Enligt förslaget skall en arrendator till ett historiskt arrende under vissa
förutsättningar ha rätt att lösa in den fasta egendom som omfattas av arrendet.
Ett historiskt arrende skall anses föreligga när det är sannolikt att den helt
övervägande delen av ett arrendeställe inte sedan den 1 januari 1900 varaktigt
brukats av fastighetens ägare. Friköpsrätten begränsas enligt förslaget till
att avse vissa jordbruksarrenden och bostadsarrenden. I fråga om
jordbruksarrenden föreslås att friköp skall få ske om huvuddelen av
arrendestället sedan minst 40 år före den dag då talan om friköp väcks
innehafts och stadigvarande bebotts av arrendatorn eller någon honom
närstående. Motsvarande förutsättningar föreslås gälla även beträffande
bostadsarrenden. Här är emellertid friköpsrätten begränsad till sådana
upplåtelser som på visst sätt kan härledas ur ett tidigare jordbruksarrende i
släkten. Förslaget innehåller en s.k. jordägarventil; friköp skall inte få ske
om det av särskilda skäl skulle vara oskäligt mot jordägaren.

När det gäller den ersättning som skall erläggas för det friköpta området
följer den föreslagna lagen regleringen i expropriationslagen. Gäller friköpet
en hel fastighet skall arrendatorn alltså som huvudregel betala löseskilling
med belopp som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Vid bestämmandet av
värdet skall bl.a. bortses från sådana förbättringar av fastigheten som beror
av att arrendatorn lagt ned arbete eller kostnad utöver vad som ålegat honom.
Också från sådana åtgärder som vidtagits av jordägaren i uppenbar avsikt att
höja ersättningen vid ett friköp skall bortses.

I motion 1990/91:L505 av Marianne Andersson (c) redovisas ett antal villkor
som enligt motionären bör vara förenade med en rätt till friköp av historiskt
arrende. När det gäller motionerna 1991/92:L501, 1991/92:L502, 1991/92:L505 och
1991/92:L506 är det gemensamma önskemålet att regeringen lägger fram ett
lagförslag på grundval av arrendekommitténs betänkande. I motionen 1991/92:L502
framställs även vissa synpunkter på hur ersättningen vid friköp skall
bestämmas, vilka enligt motionärerna bör beaktas när regeringen utformar
lagförslaget om friköp.

Utskottet vill erinra om att arrendekommitténs förslag till friköpslag för
närvarande bereds inom regeringskansliet. Regeringens ställningstagande till
förslaget bör inte föregripas genom att riksdagen nu gör något uttalande i
frågan. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet bifall till motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande friköp av historiska arrenden
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:L505, 1991/92:L501, 1991/92:L502,
1991/92:L505 och 1991/92:L506.
res. (s)
s.y. (nyd)
men. (v)

Stockholm den 27 februari 1992

På lagutskottets vägnar
Holger Gustafsson

I beslutet har deltagit: Holger Gustafsson (kds), Per Stenmarck (m),
Margareta Gard (m), Owe Andréasson (s), Bengt Harding Olson (fp), Inger Hestvik
(s), Bengt Kindbom (c), Bengt Kronblad (s), Gunnar Thollander (s), Lars
Andersson (nyd), Lena Boström (s), Stig Rindborg (m), Carin Lundberg (s),
Lennart Fridén (m) och Hans Stenberg (s).

Från vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie ledamot i
utskottet, har suppleanten John Andersson (v) närvarit vid den slutliga
behandlingen av ärendet.

Reservation

Owe Andréasson, Inger Hestvik, Bengt Kronblad, Gunnar Thollander, Lena
Boström, Carin Lundberg och Hans Stenberg (alla s) anser

dels att utskottets yttrande på s. 3 som börjar med "Utskottet vill
erinra om" och slutar med "till motionerna" bort ha följande lydelse:

Som framgår av redogörelsen ovan har spörsmålet om en friköpsrätt vid
historiskt arrende utretts ordentligt vid flera tillfällen, och
arrendekommittén har nu, sedan frågan behandlats med förtur, presenterat ett
detaljerat och välmotiverat förslag till en friköpslag. Enligt utskottets
mening är det angeläget att förslaget nu leder till lagstiftning. Det kan
visserligen hävdas att friköpsrätten har samband med arrendekommitténs andra
huvuduppgift, frågan om skyddet för arrendatorns investeringar i allmänhet, och
att en lagstiftning därför bör anstå i avvaktan på kommitténs fortsatta arbete.
Skälen för en friköpsrätt är emellertid så starka att omedelbara
lagstiftningsåtgärder är påkallade. På grund av det anförda anser utskottet att
regeringen, sedan delbetänkandet remissbehandlats, snarast möjligt bör
förelägga riksdagen ett förslag till friköpslag. Något särskilt uttalande
rörande den i motion 1991/92:L502 upptagna frågan avseende ersättning vid
inlösen finner utskottet däremot inte motiverat. Regeringens ställningstagande
till det spörsmålet bör inte föregripas. Vad utskottet sålunda anfört bör
riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:L505 och 1991/92:L502 samt med
bifall till motionerna 1991/92:L501, 1991/92:L505 och 1991/92:L506 som sin
mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan bort ha följande lydelse:

beträffande friköp av historiska arrenden

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:L505 och 1991/92:L502 samt
med bifall till motionerna 1991/92:L501, 1991/92:L505 och 1991/92:L506 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Lars Andersson (nyd) anför:

Frågan om friköp av historiska arrenden är mer komplicerad än det till synes
enkla ställningstagandet att ett mångårigt arrende skall ge arrendatorn
möjlighet att köpa den egendom han och hans familj brukat i årtionden kan ge
vid handen. Det handlar också om äganderätten, som äntligen är på väg att
skrivas in i grundlagen.

Själva förfarandet att i vissa lägen göra förändringar i ägarförhållandena
för jordbruksfastigheter är inte främmande för Sverige och andra västeuropeiska
länder. Det är Ny demokratis uppfattning att äganderätten skall upprätthållas
och grundlagsfästas. Partiet gick till val på detta. Åtgärder som under vissa
omständigheter påverkar eller begränsar äganderätten måste därför ha starkt
stöd i lagstiftningen.

Historiska arrenden handlar om att modernisera förhållanden som i dag verkar
otidsenliga. Ny demokrati kan tänka sig friköp av historiska arrenden men
endast under förutsättning att entydiga och konsekventa lagar stiftas. Dels
måste rätten att begära friköp utvecklas via domstol, dels måste rätten att få
ett korrekt och marknadsmässigt pris -- en grundläggande princip i försvaret av
äganderätten -- bevakas av domstol, dels ock måste en återköpsrätt garanteras
för det fall att det ändamål för vilket fastigheten brukas ändras.

Eftersom bakgrunden är historisk, antalet aktuella rättsfall begränsat och
rättsläget väl definierat bör lagens varaktighet kunna begränsas till tio år.
Vi anser att dessa aspekter måste beaktas i lagtexten och att friköpen
därigenom kan ske utan intrång i äganderätten. Motionerna uppfyller inte dessa
krav även om de förespråkar en rätt till friköp.

Meningsyttring av suppleant

Meningsyttring får avges av suppleant från vänsterpartiet, eftersom partiet
inte företräds av ordinarie ledamot i utskottet.

John Andersson (v) anför:

Jag ansluter mig till den reservation som avgetts av ledamöterna från det
socialdemokratiska partiet.