Frihet att välja – ett ökat inflytande för universitet och högskolor när styrelseledamöter utses

Anf. 8 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Vi debatterar i dag den proposition om hur högskolors styrelser ska utses som regeringen har lagt på riksdagens bord, samtidigt som vi diskuterar högskolebetänkandet som bland annat behandlar alla de motioner som väcktes under den allmänna motionstiden. Jag vill i mitt inledningsanförande koncentrera mig på följande frågor. Först regeringens proposition om nya regler för val av högskolestyrelse, sedan den kommande utredningen om kårobligatoriet och sist, och viktigast, om behovet av fortsatta kvalitetssatsningar på högre utbildning och forskning samt intagningsreglerna till högre utbildning. Herr talman! Vi socialdemokrater anser att universitet och högskolor tjänar ett allmänt samhällsintresse. Staten måste kunna garantera en fri forskning och undervisning med hög kvalitet oberoende av externa intressen och finansiärer. Det är också anledningen till varför Sverige avsätter tiotals miljarder skattekronor varje år på grundläggande högskoleutbildning, forskning och forskarutbildning. Riksdag och regering fattar övergripande beslut om omfattningen och inriktningen på verksamheten. De enskilda lärosätena har sedan flera år tillbaka ansvaret att utforma till exempel utbildningsutbudet, högskoleutbildningens dimensionering och utbildningsinnehåll. Vi socialdemokrater tycker därför att det är högst rimligt att regeringen ska utse vilka som ska ingå i lärosätenas styrelser. Staten måste ta ansvar för de viktiga samhällsfunktioner som universitet och högskolor svarar för. Vi socialdemokrater är övertygade om att det är viktigt att olika perspektiv, till exempel politik och näringsliv, finns representerade i universitets- och högskolestyrelserna. På senare år har vi sett vilken enorm betydelse högskolor och universitet har också för den regionala utvecklingen och sysselsättningen runt om i Sverige. De regionala högskolornas betydelse som ett tillväxtnav kan inte överskattas. Därför är Socialdemokraterna emot de förändringar som föreslås i propositionen Frihet att välja , där regeringen avsäger sig rätten att utse flertalet av styrelseledamöterna och dessutom ändrar reglerna för hur det ska gå till. Signalen från regeringen är tydlig: Högskolornas tredje uppgift, att samverka med samhället utanför, blir mindre viktig. Risken med det är att kvaliteten i utbildningen drabbas. Herr talman! Efter att ha läst de remissvar som har inkommit till Regeringskansliet kan man undra vem som egentligen efterfrågar de förändrade reglerna. Det mest uppseendeväckande förslaget i propositionen är ändå att den borgerliga regeringen nu vill att rektor också ska kunna vara styrelseordförande på samma gång - detta trots att nästan samtliga högskolor vittnar om de positiva erfarenheterna av att ha en extern ordförande i högskolestyrelsen. Längst i kritiken av den borgerliga regeringens förslag går den oberoende Riksrevisionen, som i en artikel i Svenska Dagbladet skriver: "Leijonborgs högskoleförslag är rena snurren." Riksrevisionen ställer i artikeln ett antal relevanta frågor som ännu inte har besvarats. Vad händer om det förekommer problem eller misshushållning på en högskola där rektor och styrelseordförande är samma person? Var ska ansvar utkrävas? Vem bär det yttersta ansvaret? Är det styrelsen med styrelseordföranden, det vill säga med rektorn i spetsen, som ska ställa rektorn, det vill säga han själv, till svars? Men om styrelsen misslyckas, ska rektorn, som också är styrelseordförande, föreslå en ny styrelse? Det blir rena snurren av det förslaget. I näringslivet skulle ingen i dag komma på tanken att låta vd:n vara styrelseordförande på samma gång. Ingen verksamhet vinner på att ansvarsfördelningen och styrningen blir oklar. Vi socialdemokrater tror att denna förändring kan skada kvalitetsutvecklingen vid högskolor och universitet om den skulle komma att genomföras. Men nu verkar det som att inte ens regeringen tror på sina egna förslag. Läser man på s. 8 i propositionen står där följande: "Regeringen överväger att senare återkomma med ytterligare förslag i frågor kring organisation och ledning av universitet och högskolor. Då kan styrelsens sammansättning och formerna för utseendet av ledamöter i styrelserna återigen komma att tas upp." Herr talman! Om Lars Leijonborg inte har tänkt färdigt, om utbildningsministern inte riktigt vet vad han vill, eller om de fyra partierna i regeringen inte kan komma överens i framtidsfrågorna, varför inte vänta med att föreslå en lagstiftning till dess att man har tänkt klart? Det skulle kännas mer seriöst. Herr talman! Utbildningsminister Lars Leijonborg har uppenbarligen inte fått med de andra borgerliga partierna i regeringen på Folkpartiets vallöften om miljardsatsningar på högskolor och universitet. Studenterna blev också blåsta på löftet om höjda studiemedel. Däremot fick utbildningsministern i uppdrag att återigen utreda frågan om att avskaffa kårobligatoriet. Det är inte första gången man vrider och vänder på frågan. Att studenter ska vara med i en studentkår är principiellt omdiskuterat men har varit en viktig grund för att Sveriges studenter ska ha en stark röst runt om på Sveriges lärosäten. Frågan om kårobligatoriets vara eller icke vara har inte bara splittrat de politiska partierna utan också varit en vattendelare inom partierna både till höger och till vänster. Förra gången frågan diskuterades i denna kammare röstade en moderat och en folkpartist, båda från Uppsala, med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och bildade en majoritet för ett moderniserat kårobligatorium. Den socialdemokratiska regeringen tillsatte en utredning som kom fram till en rad olika förslag för att reformera systemet i syfte att stärka de enskilda studenternas inflytande, rättssäkerhet och legitimitet hos studentkårerna och nationerna liksom de särskilda studentföreningarna. Jag vet inte om regeringen har läst utredningen; det verkar inte alltid vara så. Herr talman! Vi socialdemokrater motsäger inte en ny utredning om kårobligatoriet. Vi har inget ideologiskt intresse av att försvara ett obligatoriskt medlemskap i studentkårer. Men vi drivs av en benhård vilja att slå vakt om studentinflytandet och garantera det studiesociala arbetet vid universitet och högskolor. Sverige har i dag inom ramen för vårt högskolesystem ett unikt studentinflytande på alla nivåer. Studenternas inflytande bidrar i stor utsträckning till att bevaka och utveckla kvaliteten i den högre utbildningen. Vi socialdemokrater kommer aldrig att medverka till en utveckling som leder till ett försvagat studentinflytande i högskolan. Jag vill passa på att rikta följande krav på de direktiv som Lars Leijonborg och regeringen nu filar på inför den utredning som enligt uppgift redan skulle ha varit tillsatt. Direktiven till den nya utredningen om kårobligatoriet måste slå fast följande: 1. Studentinflytandet på alla nivåer måste bevaras och legitimiteten för studentrepresentanterna värnas. 2. Studentkårer och nationer måste även i framtiden vara oberoende och fria gentemot högskolan. 3. Utbildningsbevakningen för att utveckla kvaliteten i utbildningarna måste fortsätta. 4. Det studiesociala arbetet och studenthälsan måste bibehållas och helst utvecklas ytterligare. Många studentkårer känner i dag en stark oro eftersom de har noterat att utbildningsministern har sagt att det går att avskaffa kårobligatoriet utan att det kostar pengar. Jag hoppas att utbildningsministern tar sig tid att inför riksdagen förklara hur denna ekvation går ihop. Kårobligatoriet ska slopas. Inga pengar ska skjutas till eller öronmärkas, men all viktig kårverksamhet ska bibehållas. Hur går det ihop? Jag vill också säga några ord om behovet av fortsatta kvalitetssatsningar på högre utbildning och om de kommande tillträdesreglerna. Vi socialdemokrater har bedrivit en målmedveten politik för att positionera Sverige i det nya globala kunskapssamhället. Fyra nya universitet har tillskapats, och över hundra tusen nya högskoleplatser har tillkommit. Vi har möjliggjort extra kvalitetspengar till högskolorna. Vi har gjort en kraftig forskningssatsning, och vi har en politik för att motverka snedrekrytering till högre utbildning. Satsningarna på universitet och högskolor måste nu fortsätta. Jag välkomnar att den borgerliga regeringen fullföljer den socialdemokratiska kvalitetssatsningen också med riktade satsningar till hum-sam som innebär en större peng som gör det möjligt med mer lärarledd tid och mindre undervisningsgrupper. Detta är viktigt. Men kvalitetssatsningen måste utvecklas ytterligare med bättre arbetslivsanknytning, ökad internationalisering, ett nytt och reformerat resursfördelningssystem med mer av samverkan och profilering, en mer systematisk utvärdering av hur det går för studenterna efter högskolan och en fortsatt satsning på forskning och utveckling för att uppnå enprocentsmålet. En av de här viktiga kvalitetsfrågorna för den högre utbildningen och forskningen är också att minska den sociala snedrekryteringen till högre studier. Sverige slarvar fortfarande bort kunskap och talang hos stora grupper av unga människor som väljer bort eller inte uppmuntras att studera vidare. Jag blev därför glad över att regeringen drog tillbaka sin aviserade proposition om nya tillträdesregler för högskolan. Kanske, kanske betyder det här att utbildningsministern är beredd att lyssna till den massiva kritik som har kommit mot förslagen. Förhoppningsvis kan en sådan tillnyktring också innebära att Leijonborg är beredd att backa från förslaget om att slopa 25:4:an som i dag ger vuxna med arbetslivserfarenhet en möjlighet till vidare studier. Som socialdemokrat tycker jag att det är viktigt att faktiskt öppna upp vägar till högskolan, att nå flera grupper som kan göra en utbildningskarriär och en utbildningsresa. Jag är tyvärr oroad över den borgerliga regeringens inriktning på detta område. Låt mig ge några exempel. Två av tre utbildningsvägar i framtidens gymnasieskola ska inte ge högskolebehörighet. Vidare handlar det om tusentals färre utbildningsplatser vid universitet och högskolor, ett stoppat intag via 25:4:an för vuxna med arbetslivserfarenhet och kraftiga nedskärningar på komvux parat med sämre ekonomiska villkor för vuxna studenter. Det är fyra konkreta förslag från den borgerliga regeringen som kommer att begränsa utbildningschanserna mest för dem som redan har minst. Herr talman! Avslutningsvis yrkar jag bifall till reservationen i betänkande UbU11.

Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Anf. 9 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservationen i betänkandet. Regeringen föreslår att högskolelagen ändras angående hur ledamöter utses till styrelser för universitet och högskolor. Lärosätena själva ska utse ett flertal av styrelseledamöterna, och rektor ska kunna vara ordförande i styrelsen. Avsikten med förändringarna är enligt regeringen att "avpolitisera" styrelserna och att värna den akademiska friheten. Universitet och högskolor är statliga myndigheter som till största delen finansieras av offentliga medel. En grundläggande demokratisk princip vid skattefinansierad verksamhet är att skattebetalarna ska ha möjlighet till insyn. Den nuvarande ordningen där regeringen utser en majoritet av ledamöterna i universitets- och högskolestyrelserna innebär att allmänheten får en viss insyn i och ett visst inflytande över verksamheten. De flesta universitet och högskolor är också mycket nöjda med det arbete som dessa representanter för allmänintresset har uträttat. Vänsterpartiet kan inte se att det nuvarande sättet att utse styrelseledamöter på något vis har hotat den akademiska friheten. För oss handlar akademisk frihet om att fritt få formulera problem, ställa frågor, publicera forskningsresultat, välja arbetsformer inom forskning och utbildning och så vidare. Med regeringens förslag finns däremot risken att endast personer som förespråkar samma intressen som lärosätet utses till ledamöter i styrelsen. Maktkoncentrationen inom lärosätet kommer då att öka, vilket kan begränsa friheten för studenter och anställda. Det är dessutom oklart vad som kommer att hända med student- och lärarrepresentationen i styrelserna eftersom det i propositionen aviseras ytterligare förändringar av styrelsernas sammansättning och av hur ledamöterna ska utses. Här är frågor rörande resurstilldelning av väsentligt större betydelse för den akademiska friheten, som vi i Vänsterpartiet definierar den. Det pågår för närvarande en utredning om resursfördelningssystemet för forskning. Det hade varit lämpligt att invänta resultatet av den utredningen innan regeringen föreslog förändringar som sägs påverka den akademiska friheten. Vänsterpartiet avvisar också förslaget om att ta bort det stycke i högskolelagen där det står att regeringen inte bör utse någon som är anställd vid en högskola till ordförande i samma högskolas styrelse. Det skulle innebära att rektor kan vara ordförande i styrelsen. Man frångår därigenom den allmänna principen i både offentlig och privat verksamhet att ha en tydlig rollfördelning mellan den verkställande ledningen och styrelsen. Det inte bara skapar en otydlighet vad gäller ansvarsfördelningen utan försvagar också styrelsens kontrollfunktion. Regeringen lyckas inte klargöra varför högskolorna måste ha en annan organisation än övriga myndigheter. Det finns heller ingen tydlig motivering om varför förändringen måste genomföras så snabbt. Herr talman! Förra veckan beslutade regeringen att klyva lärarutbildningen - detta samtidigt som man lägger fram förslag om betyg tidigare och flaggar för nationella prov i trean. Genom regeringens beslut har man slagit fast att de yngre barnens lärande är mindre viktigt än de äldres. En regering som har utgett sig för att vilja lägga krutet på grundskolan förbiser kvaliteten i skolan och elevernas bästa när den gör skillnad i läraruppdragets kvalitet. Då har jag inte ens nämnt yrkeslärarna och modersmålslärarna. Att det krävs ett större mått av ämnesinnehåll för att undervisa äldre elever är en sak, men nivåplacering handlar inte om det. Arbetet med yngre barn kräver lika stor självständighet och förmåga att utveckla verksamheten och yrket. Det är beklagligt att den borgerliga regeringen ignorerar det. Återigen tar regeringen beslut som saknar analys av konsekvenserna för utbildningen, för skolan och för eleverna. Herr talman! Vi har skrivit en del motioner där vi vill att det i vissa högskoleutbildningar ska ingå kunskap om HBT-personer, genus, arbetsmiljö och sex och samlevnad. Det är ett smått förbluffande svar man får från majoriteten. När det gäller kunskap om HBT-personer inom läkar- och lärarutbildningarna anser utskottsmajoriteten att detta skulle vara att peka ut en viss grupp. Man hänvisar till att det är tillräckligt att det i skolans styrdokument står att skolan ska sträva efter att varje elev ska respektera andra människors egenvärde och ta avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling. Verkligheten för de elever som söker sin könsidentitet eller redan har funnit den som homo-, bi- eller transsexuella är långt ifrån överensstämmande med de vackra ord som står i styrdokumenten. Skolverket kunde för inte så länge sedan konstatera att flera av skolans läroböcker beskriver HBT-personer som något utanför det normala, som något avvikande. Vi har också sett flera rapporter om elever som mår dåligt, och där återfinns en stor andel unga som är homosexuella eller bisexuella. Detta är inget som det talas om på lärarutbildningen. Ingenting! Det är dags att lyfta näsorna från papperen och se verkligheten. Dessa ungdomar far illa på grund av er nonchalans. Herr talman! Regeringens politik visar på punkt efter punkt att utbildning och kunskap inte ska vara för alla utan bara för några. I förra veckan debatterade vi frågan om studiestöd som är ett viktigt verktyg för att bredda rekryteringen. I dagens betänkande står 25:4-regeln på dagordningen. För att ytterligare beskära vägarna till högre utbildning har den borgerliga majoriteten beslutat att ta väck den regel som innebär att den som är 25 år och har arbetat i minst fem år får tillgodoräkna sig 0,5 poäng. Regeln är viktig för att öka mångfalden på högskola och universitet. Genom att ta bort den bygger borgarna fler hinder som förstärker den sociala och etniska snedrekryteringen. Jag vill understryka att 25:4-regeln på intet sätt innebär att dörrarna står helt öppna. Man måste utöver detta ha grundläggande behörighet och i vissa fall även särskild behörighet. Sökande med enbart arbetslivserfarenhet måste alltså komplettera med antingen komvux eller högskoleprov för att kunna komma in på de flesta utbildningar. Sveriges förenade studentkårer, SFS, har också kritiserat förslaget utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv. Att ersätta 25:4-regeln med bedömning av reell kompetens är både komplicerat och riskfyllt. Bedömningar av reell kompetens sker redan på flera lärosäten men inte utan problem. Dels är metoderna för sådana bedömningar väldigt olika på olika lärosäten, dels är de svåra att förstå för de sökande. Eftersom bedömningarna riskerar att bli subjektiva är det svårt att uppnå rättssäkerhet, och eftersom procedurerna är resurskrävande finns det risk för att vissa lärosäten försöker prioritera bort dem. Avslutningsvis vill jag ta upp frågan om kårobligatoriet. Det är en fråga där det ges en bild av att Vänsterpartiet skulle ha ändrat ståndpunkt. Vänsterpartiet har länge varit principiella motståndare till kårobligatoriet, men vi har också sett att det är en viktig förutsättning för att det studentfackliga arbetet ska fungera. Därför har vi inte kunnat se någon annan utväg än att obligatoriet kvarstår. Om den kommande utredningen om kårobligatoriet kan komma med andra modeller för att det studiesociala arbetet och studentinflytandet ska garanteras och stärkas och delaktigheten ökas välkomnar vi detta. Vi räknar med att detta blir en parlamentarisk utredning för att nå en bred samstämmighet. Jag kan dock i förväg för Vänsterpartiets räkning meddela att vi aldrig kommer att ställa upp på förslag som innebär att inflytandet för studenterna urholkas. Vi kommer att slå vakt om att studentorganisationer även i framtiden ska kunna vara oberoende och fria i förhållande till högskolan. Utbildningsbevakningen för att utveckla kvaliteten i utbildningarna måste fortsätta. Enskilda studenter måste kunna få hjälp och stöd från en oberoende aktör.

Peter Rådberg (Mp)

Anf. 10 Peter Rådberg (Mp)

Herr talman! Regeringen lägger nu fram en proposition till riksdagen med syfte att bland annat höja kvaliteten på våra högskolor och universitet genom att förändra sammansättningen i styrelserna. Det normala i både statlig och privat verksamhet är att ha en tydlig rollfördelning mellan den beslutande och den exekutiva funktionen. Risken är att det skapas otydlighet vad gäller den interna styrningen och kontrollen om rektor även är ordförande. Rektorn i en högskola bör ha en roll, medan styrelseordföranden bör ha en annan. För mig är det obegripligt att utbildningsminister Lars Leijonborg inte förstår att man inte kan sitta som rektor på en skola och samtidigt vara ordförande i styrelsen. Lars Leijonborg skriver att syftet är att utveckla utbildningen och forskningen på högsta internationella nivå, och att det är regeringens mening att skapa förutsättningar för att utveckla och behålla starka akademiska lärosäten med stor integritet samt att universitet och högskolor i grunden har uppgiften att vara en självständig kraft i samhällsutvecklingen. Vi är helt överens! Men menar Lars Leijonborg att man genom att tillsätta rektor som ordförande och ändra lite grann på styrelsens sammansättning uppnår detta mål? Om de svenska universiteten ska vara i världsklass, vilket säkert samtliga partier här inne ställer sig bakom, får du komma till riksdagen med helt andra förslag. Jag tror att vi är helt överens på den punkten. Det är fel väg att gå. Du löser inte problemet som jag talar om med just den här propositionen. I 2 kap. 4 § högskolelagen står det att regeringen ska utse ordförande i styrelsen, men det står också att den som utses till ordförande inte bör vara anställd på läroanstalten som uppdraget avser. Det betyder att regeringen har stora friheter att utse den ordförande som man finner mest lämplig för uppdraget. Regeringen har alltså alla möjligheter. Vad är egentligen själva grundproblemet? Regeringen försöker förklara sitt ställningstagande med att säga att rektorn även tidigare satt i styrelsen, så det blir inget större problem om han eller hon nu råkar vara ordförande. Men det är en väsentlig skillnad mellan att vara styrelseledamot och att vara ordförande för ett universitet eller en högskola. Det är en väsentlig skillnad mellan de två uppdragen! Det finns naturligtvis en del remissvar som ser positivt på förslaget, men det finns minst lika många - om inte fler - som har en helt annan uppfattning. Rossana var inne på en del av dem, och jag kan nämna att Statskontoret anser att det är olämpligt att en rektor med ansvar för den dagliga driften av verksamheten ska vara mottagare av revisionsrapporten avseende lärosätets verksamhet i det fall han eller hon är ordförande. Riksrevisionen framför liknande synpunkter. Lärosäten som Karlstads universitet, Högskolan Väst, Malmö högskola och Mälardalens högskola nämner också risken med otydlighet vad gäller intern styrning och kontroll om rektorn är ordförande. Kammarkollegiet anser också att ledningsformen för universitet och högskolor bör utvecklas i samklang med ledningsformerna för andra statliga myndigheter när det gäller ansvarsfördelningen mellan styrelsen och myndighetschefen samt med avseende på den interna kontrollen. Även Ekonomistyrningsverket anser att någon särreglering för universitet och högskolor inte är motiverad. Är inte dessa åsikter viktiga för statsrådet? När man lägger fram ett sådant här förslag måste man ju ha en otroligt stor majoritet bakom sig, vilket ni inte har i detta fall. Många av dem som är kritiska ska jobba i denna verksamhet. Herr talman! Jag vill också säga några ord om tillträdesregler till högskolan. Miljöpartiet vill även fortsättningsvis ge människor en andra chans i livet, och det är det som 25:4-regeln ger. Vi människor är olika. Vi mognar olika fort. Den borgerliga regeringen har nu som förslag att man ska kunna börja årskurs 1 vid olika tidpunkter. En del kan börja på hösten, och en del kan börja vid jultid. Vi vuxna är inte annorlunda än barn. En del kanske inte var mogna och motiverade när de gick i gymnasiet. Man kanske kommer på efter några år att man vill studera på äldre dagar. Det är någonting som de borgerliga partierna skulle kunna kalla för en frihetsreform. Nu vill ni ta bort möjligheten att ge en andra chans till människor som har fyllt 25 år och arbetat fyra år ute i samhället. Miljöpartiet vill att den möjligheten ska finnas kvar just för att vi är olika och just för att alla inte kan utbildas vid samma tidpunkt i livet. Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen i UbU11.

Oskar Öholm (M)

Anf. 11 Oskar Öholm (M)

Herr talman! Politik handlar väldigt ofta om att måla upp en vision, berätta vad man vill för någonting och peka ut vägen framåt. Det handlar om nya tankar och nya funderingar. Vi har ju utbildningsministern sittande här i kammaren i dag, och han är uppsatt på talarlistan. Jag tycker att han ofta brukar göra detta på ett föredömligt sätt när det gäller just utbildningsfrågorna. Jag tänker framför allt på när utbildningsministern brukar resonera om hur trevligt och bra det skulle vara om några av de Nobelpris som delas ut några kilometer härifrån någon gång stannade kvar i Sverige och vad det i så fall skulle krävas i form av högre utbildning och forskning i det här landet för att det ska bli så. Jag tycker att det är ett väldigt bra sätt att närma sig de här frågorna som vi ska diskutera i dag. Det handlar om att måla upp bilden att vi ska bli bäst i världen. Vi ska ha en högre utbildning som håller världsklass och en forskning som är så spännande och så nydanande att den blir internationellt uppmärksammad och kanske till och med belönad. Det är, herr talman, inga dåliga visioner. Jag tycker att när vi diskuterar högre utbildning i allmänhet finns det alltid två lika viktiga sätt att närma sig frågan på. Det ena är just det som alliansens utbildningsminister brukar göra, nämligen att beskriva hur Sverige som nation ska lyckas att nå framgång, att beskriva hur Sverige som land kan växa om vi gör rätt prioriteringar och om vi fattar rätt beslut som just leder oss i den riktningen och kanske hela vägen mot ett eller ett par svenska Nobelpris. Det andra sättet handlar såklart om hur människor som vill skaffa sig en högre utbildning känner att man får möjlighet att förverkliga sig själv och sina drömmar genom att den högre utbildningen står öppen för alla. Att som politiker få vara med i det perspektivet och bidra till att människor får förverkliga sina idéer är naturligtvis inte fy skam det heller. Jag skulle vilja påstå att båda dessa perspektiv, både det samhälleliga och det kanske mer individuella, är lika viktiga när vi diskuterar frågor som rör högskolan. Herr talman! Så här långt tror jag också att vi är ganska överens över partigränserna här i kammaren. Det här är ett politikområde som i väldigt hög grad präglas av höga ambitioner och goda intentioner. Men vi är uppenbarligen inte helt överens om hur man sedan går framåt, särskilt inte i ett läge där fler och fler menar att vi kanske också halkar efter. Vi kan till exempel ta den proposition som vi i dag har på bordet och som gäller sammansättningen av högskolornas styrelser. Här ser vi en del av lösningen för att nå fram till en högskola som lever upp till den självständighet och akademiska frihet som vi oftast bara hör talas om i de fina högtidstalen. Här ligger också en del av lösningen för att komma bort från känslan av att högskolan ibland präglas mer av partipolitiska hänsyn än av akademiska och vetenskapliga. Vi har i dag ett system där ledamöter av högskolornas styrelser ibland utses på mandat som i praktiken är just partipolitiska. De förändringar som vi i dag ska besluta om handlar naturligtvis om att minska den politiska styrningen av högskolan, men de ska naturligtvis också ses som ett led i regeringens generella reformering av utnämningsmakten. Herr talman! Vi har tyvärr en situation i Sverige där allt fler frågar sig om utnämningsmakten verkligen lever upp till de där vackra formuleringarna i regeringsformen. Ni vet det där där man säger att vid tillsättning av statlig tjänst ska avseende fästas endast vid sakliga grunder såsom förtjänst och skicklighet. Det finns dessutom en mängd granskningar som bekräftar just den här bilden och den här känslan som människor har. Det gäller alltifrån hur generaldirektörer med partipolitisk bakgrund har ökat de senaste 30 åren till utnämningar av andra toppositioner i staten. På högskolans område gick det till och med så långt att riksdagen efter en granskning i konstitutionsutskottet gett regeringen i uppdrag att se över öppenheten vid tillsättningen av ledamöter i högskolornas och universitetens styrelser. Det säger en del om hur långt vi har diskuterat den här frågan och vad bakgrunden är. I högskolans värld är det särskilt angeläget att komma till rätta med de här problemen och minska politiseringen av styrelserna. Visst kan det ibland finnas förtjänstfulla politiker som kan bidra i en styrelse, men att på allvar hävda att man bara för att man är politiker per automatik skulle ha något slags företräde rimmar ganska illa med hur vi brukar diskutera frågor om akademisk frihet och självständighet. Det rimmar dessutom ganska illa med just de här honnörsorden om att bara ta hänsyn till förtjänst och skicklighet. De förändringar som vi nu ska besluta om bidrar på ett högst påtagligt sätt till att faktiskt öka högskolornas självständighet. Genom det här beslutet ger vi också större möjligheter till lokalt anpassade lösningar där det inte behöver se exakt likadant ut överallt. Det nämndes tidigare här att högskolorna runt om i Sverige har olika uppfattningar om hur det bör fungera. Det är utmärkt. Vill man även fortsättningsvis arbeta med en styrelse där ordföranden är extern får man lokalt möjlighet att bestämma att det ska vara på det sättet. Ser man däremot på andra ställen att det skulle vara till gagn för dem och nyttigt om den som är ansvarig också är den som är ordförande får man möjlighet att arbeta på det sättet. Det är på samma sätt när vi diskuterar övriga styrelseledamöter. Nu får man möjlighet att själv föreslå lämpliga personer. Det kan säkerligen finnas en och annan person med partipolitisk erfarenhet och bakgrund bland dem. Men utgångspunkten blir att hitta de personer som man tror har den kompetens och den erfarenhet som behövs. Avpolitiseringen av styrelserna bidrar i sig till att öka självständigheten, och det är angeläget. Men den viktiga poängen, herr talman, är naturligtvis att styrelsen också får en stark förankring i den lokala verksamheten och därmed också i samhället runt omkring. Det tror jag att alla tjänar på. Det är i sammanhanget, tycker jag, också viktigt att understryka att de förändringar som nu sker inte på något sätt innebär att staten eller i förlängningen skattebetalarna avsäger sig inflytandet över högskolan. Man ökar måttet av självbestämmande, men det finns fortfarande regleringsbrev. Det finns fortfarande instruktioner och förordningar. Det finns fortfarande beslut om anslag. Beslutet att utse styrelserna är i det här sammanhanget bara en del av den styrningen. Herr talman! Utöver beslut om förändrade rutiner för att utse högskolornas styrelser ska vi i dag också fatta beslut om utbildningsutskottets betänkande nr 4 om högskolan. I det här betänkandet återfinns precis alla de goda intentioner och höga ambitioner som jag nämnde inledningsvis. Motionsyrkandena rör stort och smått, men de har nästan den här goda viljan gemensamt allihop. Jag är glad över att Sverige har fått en ny regering som har en sammanhållen politik för hur man vill gå vidare och utveckla högskolan. En del i det arbetet handlar om att stärka högskolans status i det uppdrag man har. Mot bakgrund av detta ser jag till exempel också fram emot propositionen om nya tillträdesregler där till exempel krav på minst Godkänd i matematik, svenska och engelska är ett bra sätt att ge människor rimliga förutsättningar att klara av den högre utbildningen. Samma sak gäller extra meritpoäng som ett incitament för att inse värdet av att faktiskt studera från början och fördjupa sig redan på gymnasiet och därmed också förbereda sig för de, med rätta, höga krav som ska ställas. Det är naturligtvis också glädjande att vi äntligen närmar oss ett avskaffande av kårobligatoriet. Jag tycker att även den här frågan anknyter ganska väl till detta med självständighet och frihet även om det blir det på ett väldigt påtagligt sätt för många människor. Det är, som en av de moderata motionärerna påpekar, ingen tillfällighet att föreningsfriheten är en av de mest grundläggande fri- och rättigheterna i en demokrati. Vi rör oss nu i riktning mot en högskola där samhället fortsätter att lägga stora resurser på högskolan men där kvalitet får gå före kvantitet. De resurserna finns avsatta i budgeten. Resurserna för grundutbildningen ökar med nästan 150 miljoner och resurserna för forskning med 200 miljoner, och det fortsätter på det sättet. Jag tycker att det finns en röd tråd, eller möjligtvis en orange tråd, i alliansregeringens politik kring detta. Det är en satsning på kvalitet, och det syftar till en högskola med stora mått av självständighet och frihet. Herr talman! Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Anf. 12 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Det går bra för Sverige. Det går bra för svensk ekonomi. Fler människor har ett arbete, vilket ger självkänsla och större frihet att forma sitt eget liv. Trots det finns det alltför många människor som är kvar i ett utanförskap som leder till isolering och motsatsen. Det samhällsbygge som vi deltar i här måste utgå från ett helhetsperspektiv på hållbar utveckling både vad gäller ekonomi, miljö och sociala aspekter. Det gäller också vår syn på hållbar utbildning. Den måste utgå från en helhetssyn på individen satt i sitt sammanhang, nämligen vad det omgivande samhället har behov av för att utvecklas till ett land som ligger i framkant på många sätt och hur den enskilda människan kan bli en del av detta utifrån kunskap och kompetens. I en tid när kunskap är vår viktigaste konkurrensfördel måste vi vara med och utveckla hela utbildningssystemet och stärka dess kvalitet. Det gäller på alla nivåer och på många olika sätt. Vi måste som politiker våga vara med och prioritera, våga ta bort en del saker, våga tänka nytt och komma med starka förslag. Centerpartiet har varit med och byggt ut den högre utbildningen så att det nu finns högskolor i hela Sverige. Varför har det då varit så viktigt? Vi tror på att hela Sverige ska leva, och då bör det finnas tillgång till kunskapsbildning för den enskilda människan men också för det omgivande samhället, i hela landet. Denna utbyggnad till fler högskoleorter men också distansutbildningarna har varit viktiga insatser för att också social utjämning ska ske. I ett samhälle där kunskaper är den viktigaste grunden för ekonomisk utveckling är lika tillgång till utbildning en avgörande rättvisefråga. För oss i Centerpartiet är det viktigt att utbildningen finns tillgänglig i hela landet. Det är också viktigt för utbildningens kvalitet att varje högskola bedriver forskning och att högskolan samspelar med det omgivande samhället. Herr talman! Vi ser nu behov av att också stärka kvaliteten i utbildningen för att kunna konkurrera på en global arena med kompetens, nytänkande och smarta idéer. Det är med oro som vi har sett hur en del utbildningar har mycket låg lärartäthet. Senast i går framfördes kritik på detta område. I budgetpropositionen för 2007 tillfördes därför flera hundra miljoner för att stärka grundutbildningen. Vi går nu vidare med denna satsning men ser också över resursfördelningssystemet för att hitta indikatorer för att också här stärka kvaliteten. Andra åtgärder för att ta till vara kunskap och kompetens är en översyn av effektiviteten i den validering som görs i dag av utländska examina vad gäller både kvalitet och effektivitet. Har högskolor och universitet varit drivande när det gäller den tredje uppgiften, och har det i så fall lett till ökad regional utveckling? Ja, jag är övertygad om att det har haft betydelse, men det kunde ha hänt betydligt mer. Vi har alla en roll att spela i det samhällsbygge vi kallar Sverige, och det gäller politiken, näringslivet, akademin, den sociala ekonomin och den enskilda människan. När det gäller den tredje uppgiften finns det goda exempel på den så kallade trippelhelix, där akademi, näringsliv och det offentliga arbetar tillsammans för regional utveckling. Men det går för trögt och det finns ibland en tendens till att det också kan uppfattas som frivilligt. Herr talman! Vi diskuterar nu ett betänkande som heter Frihet att välja - ett ökat inflytande för universitet och högskolor när styrelseledamöter utses . Det är ett sätt att öka friheten. Det öppnar upp för att det kan bli samma sammansättning av en del styrelser som i dag, men det kan också se ut på andra sätt. Vi vill inte likriktning utan mångfald. Regeringens verktyg är att styra med mål och inte onödiga regleringar som kringgärdar möjligheten vid styrelsesammansättningar. Det finns fortsatt goda möjligheter för regeringen att ge de riktlinjer för verksamheten som kan vara rimliga utifrån samhällsintresset och att säkerställa insyn och kontroll vad gäller hur man använder de offentliga medlen. Vi är inte rädda för att styrelsesammansättningen ska påverkas i negativ riktning och att högskolestyrelserna skulle sluta sig, utan tror att de skulle fortsätta att spegla kompetens- och utvecklingskraft i än högre grad. Vi diskuterar nu också en del av de motioner som finns i nästa betänkande. Föregående talare har varit inne på en hel del av dem vad gäller kårobligatoriet, den studiesociala utredningen och så vidare. Vad jag vill säga är att vi från Centerpartiets sida fäster oerhört stor vikt vid att stärka studenternas inflytande, att öka delaktigheten, men att också våga ta bort en del gamla strukturer. Centerpartiet yrkar bifall till utskottets förslag till beslut i utbildningsutskottets betänkande UbU11.

Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Anf. 13 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Ulrika Carlsson sade i sitt anförande att lika tillgång till utbildning är en viktig rättvisefråga för Centerpartiet. Det säger hon i samband med att hon talar om att man har varit med och ökat antalet högskolor. Men det är inte tillräckligt att man ska kunna se en högskola från sitt fönster, utan det handlar också om att kunna ha vägarna in till högskolan. I det sammanhanget är bland annat studiemedlen som vi diskuterade förra veckan en viktig fråga. Det handlar också om nedskärningarna på komvux, som minskar möjligheterna att komma in på en högre utbildning och vidareutbilda sig, och det som vi har uppe här i dag, 25:4-regeln, som ni har varit med och tagit bort. På vilket sätt, Ulrika Carlsson, tycker du att man ska ha lika tillgång till utbildning?

Anf. 14 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Som jag nämnde i mitt anförande är det viktigt att högskolor finns i hela landet, men självklart har du en poäng i att vägen in till högskolan är oerhört viktig, likaså vägen ut, som en del i samhällsbygget som jag nämnde. När det gäller 25:4-regeln står det i betänkandet att regeringen överväger att ersätta den med en bedömning av den reella kompetensen. En individuell bedömning ska ske av den sökandes kompetens och faktiska meriter. Vi tar inte ställning till om den ska avskaffas eller inte i dagens betänkande, utan vi vill se om vi kan våga använda nya sätt att göra en större individuell prövning för att man ska få tillgång till en högre utbildning.

Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Anf. 15 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Jag nämnde i mitt anförande den kritik som bland SFS, Sveriges Förenade Studentkårer, har anfört angående att bedömningarna av den reella kompetensen inte är tillräckligt rättssäkra och att de ser väldigt olika ut där man i dag redan gör dessa bedömningar. På vilket sätt vill ni göra det här mer rättssäkert? Och på vilka sätt ska ni bredda vägarna in till högskolan? Det vi ser i majoritetens förslag och i majoritetens texter är att ni hela tiden bygger upp fler och fler hinder. Ni skär ned på komvux och minskar därmed möjligheterna för människor att vidareutbilda sig för att kunna komma in på en högskoleutbildning. Vi pratar om rekryteringsbidraget, vi pratar om studiemedlen, och nu är det 25:4-regeln. Det handlar inte alltid om kompetens enbart från ett yrkesområde. Om man till exempel ska arbeta som lärare kan det vara viktigt att ha erfarenheter av andra arbeten, inte nödvändigtvis bara som lärare. Att ta bort 25:4-regeln är ett sätt att sätta upp ytterligare ett hinder för människor att ta vägen in till högskolan.

Anf. 16 Ulrika Carlsson i Skövde (C)

Herr talman! Vägen in till högskolan handlar om att ha ett bra skolsystem hela vägen upp till högskolan. En bra kvalitet i grundskolan och en bra kvalitet i gymnasieskolan rustar människor på olika sätt och ger dem kompetens att välja en inriktning mot högskoleutbildning. Vi har fört fram många olika inslag i den nya politiken för mer kunskap, därför att vi ser att det redan i dag är alltför många som stängs ute till exempel av att de i dagens gymnasieskola inte i tillräcklig grad får tillgång till den kunskap som behövs. Jag återkommer till att det i dagens betänkande står att regeringen överväger att ersätta 25:4-regeln med en individuell bedömning. Du frågar hur vi ska kunna garantera att det finns en rättssäkerhet. Det blir på olika sätt. När vi tittar på ett nytt system finns givetvis frågan med på vilket sätt vi kan garantera att det utifrån objektiva kriterier görs en individuell bedömning av den kunskap som man faktiskt har. Jag instämmer med dig, Rossana, att det är viktigt att lärare har annan erfarenhet än enbart som lärare. Men vid en individuell bedömning finns det ju möjlighet att tillgodoräkna sig det.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 17 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Universitet och högskolor har genom historien haft en unik roll i samhället. Vi kan konstatera att det är just fria och obundna universitet som har visat sig vara helt överlägsna de universitet som har varit politiskt eller religiöst styrda. För mig är det självklart att universitet och högskolor ska fungera som en samhällets självkritiska spegel och vara fria och ställa de frågor de vill inom forskningen och så vidare. Därför ska varken utbildningen eller forskningen vara beroende av olika politiska trender, och därför ska regeringen inte heller kunna använda högskolestyrelserna som sin förlängda arm. Den gamla socialdemokratiska regeringen förde under många år en politik i rakt motsatt riktning. Den införde systemet med att regeringen utser majoriteten i styrelserna och också ordföranden. Det finns alltid en risk för att politiska utnämningar gynnar personer som har samma ideologiska kopplingar som makthavarna. Undersökningar som gjordes för några år sedan visade att 90 procent av ordföranden med politisk bakgrund var socialdemokrater. Det var någon enstaka folkpartist, vänsterpartist och moderat, men annars var det socialdemokrater. Jag ska vara ärlig och säga att jag tror att det finns en risk att det blir så här oavsett vilken regering vi har. Jag vill inte att någon regering, oavsett politisk färg, ska ha den här möjligheten att styra utnämningarna. Därför välkomnar jag regeringens proposition om att flytta själva nomineringsprocessen från regeringen till de olika lärosätena. Förslagen ska nu komma från lärosätena, och regeringen ska i normalfallet utse dem som har föreslagits. Jag har varit på flera högskolor, herr talman, och jag har uppfattat att man nu när man har börjat förbereda sig för detta har haft en väldigt öppen diskussion. Studenter, lärare och personal har varit med, och det har blivit en öppenhet i nomineringsprocessen som inte har förekommit tidigare. En riksdagsmajoritet har också förra året efter konstitutionsutskottets granskning gett ett tillkännagivande till regeringen där man påpekar att det behövs en större öppenhet när det gäller styrelserna i högskolorna. Herr talman! Som liberal har jag alltid tyckt att det är en väldigt viktig fråga att värna om universitetens självständighet och den tradition som vi har med framgångsrika universitet. Det är en självständighet som började växa fram i Europa redan under medeltiden, under renässansen, och den stärktes under upplysningstiden. På många håll i Europa i dag är universitetens autonomi säkrad i lag. I USA, som är världsledande inom forskning, är det direkta politiska inflytandet minimalt. Därför tycker jag att det är väldigt positivt att regeringen, förutom dagens förslag, har deklarerat att man ska gå vidare och pröva hur högskolornas självständighet kan stärkas på fler sätt än bara när det gäller styrelserna. Jag är övertygad om att det höjer kvaliteten i utbildning och forskning. Herr talman! När det gäller högskolan i allmänhet får man väldigt olika bilder när man pratar med studenter. Det är väldigt många som tycker att det är stimulerande och roligt att studera och är nöjda med utbildningen. Men det är också väldigt många som är missnöjda med att det är lite undervisning - en humanist har i snitt tre fyra timmars undervisning i veckan - att det är grupptentor, hemtentor, dåliga examinationer och så vidare. När vi nu diskuterar högskolan är det viktigt att komma ihåg hur verkligheten ser ut för många studenter, som faktiskt satsar rätt mycket med några år med dålig privatekonomi på en högre utbildning. Det är ändå en stor risk att låna så mycket pengar som man gör för en oviss framtida arbetsmarknad. Därför är studenten verkligen värd den allra bästa undervisningen. I realiteten har våra högskolor de senaste åren kämpat i en mycket hård verklighet. Antalet studenter har ökat explosionsartat, men med den gamla regeringens politik har resurserna tyvärr inte ökat explosionsartat utan tvärtom urholkats. Samtidigt har också de fasta resurserna till forskning tunnats ut. Vi ser hur universitetslärarna har fått slitas mellan att antingen dra ned på forskningen eller dra ned på undervisningen. Naturligtvis har mycket i utbyggnaden varit positivt, men det har varit väldigt negativt att det har skett på bekostnad av kvaliteten. Förra året konstaterade Högskoleverket i sin årsrapport: I reala termer har kostnaden per student minskat under de senaste åren. Man konstaterade också att antalet studenter per lärare ökat kraftigt under de senare åren. Socialdemokraterna hade ett mål om att 50 procent av en årskull skulle gå på högskolan. Jag tycker att det var feltänkt att ställa upp ett sådant kvantitativt mål. Det är klart att alla som har intresse och fallenhet ska kunna studera vid högskolan. Det är verkligen inget självändamål att just 50 procent ska göra det, framför allt inte om det sker till priset av en lägre kvalitet och sänkta förkunskapskrav. Den nya regeringen gör nu en kursändring och har sagt nej till den fortsatta utbyggnaden så länge man inte kan garantera resurser och säkra kvaliteten. I stället sätts kvalitet före kvantitet. Därför har regeringen inlett en process för att resurserna per student ska höjas, den så kallade prislappen, så att det blir möjlighet till mera undervisning, mera handledning och färre grupptentor. Samtidigt måste vi också, när vi talar om högskolans utbyggnad, vara medvetna om att alla inte vill bli akademiker. Det är dags att få ordentliga eftergymnasiala yrkesutbildningar, något som den gamla regeringen har försummat. Herr talman! Kvaliteten i högskolan och förkunskaperna hos dem som kommer in på högskolan har bevisligen sjunkit bara på fem sex år. Vi konstaterar att det inte är bra när gymnasiet "grundskolifieras", när högskolan "gymnasifieras" och när högskolan behöver anordna ett antal repetitionskurser i gymnasieordning. Regeringen förbereder nu ett förslag till nya tillträdesregler. Mikael Damberg sade felaktigt att den propositionen hade dragits tillbaka, men vi kan förvänta oss den inom kort. Där kommer man att föreslå extra meriter för dem som har valt svåra långa kurser i språk och som har valt kvalificerade kurser i matematik. Det blir ett tydligt budskap till de gymnasieelever som börjar gymnasiet i höst att man ska satsa på viktiga ämnen om man planerar att plugga på högskolan. Samtidigt avskaffas, i varje fall enligt remissförslaget, 25:4-regeln och ersätts av att ge högskolorna en större möjlighet att själva besluta om urvalskriterier, och de får i uppdrag att stärka valideringen. Jag tycker inte att detta är en kontroversiell fråga. Jag tycker att det är mycket märkligt att man har en generell regel att favorisera dem som har råkat fylla 25 år och råkat arbeta med vad som helst i fyra år. Det kan vara en merit om det är ett arbete som har betydelse för utbildningen, men det behöver inte alls vara en merit. Så 25:4-regeln har enligt mitt sätt att se varit orättvis och gett fel budskap till dem som går ut gymnasiet i 20-årsåldern. Herr talman! Vi diskuterar också kårobligatoriet, skyldigheten att betala avgift och vara medlem i en studentkår. Det har känts som ett föråldrat inslag i en högskola där alla annars slår vakt om att den ska vara avgiftsfri för i alla fall alla svenska medborgare. Samtidigt är vi principiellt överens om att rätten att inte tillhöra en intressesammanslutning är grundläggande i vårt samhälle. För mig har det länge varit självklart att även studenter ska få välja vilka föreningar de vill vara medlemmar i. Därför borde kårobligatoriet avskaffas. Nu ställer, oavsett vad som sägs i kammaren, ett enat utbildningsutskott upp på den här tanken. Det finns ingen reservation i betänkandet när det gäller att avskaffa kårobligatoriet. Samtidigt är jag och vi alla i alliansen naturligtvis väl medvetna om att studentkårerna gör ett väldigt viktigt arbete och att studentinflytandet är betydelsefullt. Jag bor själv i Lund och känner väl till studentnationernas arbete i Lund och Uppsala, som är unikt. Det finns ingen i alliansen som på något sätt vill förstöra den här verksamheten hos kårer och nationer. Därför är det viktigt att den utredning som regeringen aviserat och som redan tillsatts ska belysa ett antal viktiga frågor om studenternas inflytande, om representation i olika organ inom högskolan, om fortsatt bra utbildningsbevakning, bevakning av studenternas rättigheter och naturligtvis även de ekonomiska förutsättningarna för kårer och nationer samt inte minst den viktiga studiesociala verksamhet som väldigt många av kårer och nationer bedriver. Allt detta förväntar vi oss ska belysas grundligt i utredningen. Avslutningsvis, herr talman, fortsätter nu arbetet med att utveckla en högskola med kvalitet, och som sagt: Den som satsar några år på en utbildning ska ha rätt att förvänta sig en undervisning och en utbildning på hög nivå med forskningsanknytning. Den studenten har rätt att förvänta sig att träffa lärare och att få bra handledning. Nu, med den nya utbildningspolitiken, talar vi inte bara om hur många som kommer in på högskolan, utan vi talar mera om hur många som går ur högskolan med bra kunskaper och avklarad examen. Med de orden, herr talman, vill jag också samtidigt yrka bifall till förslaget i betänkande nr 11.

Anf. 18 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag slogs av att om man lyssnar till Folkpartiet och Ulf Nilsson låter det som om det finns ganska låga ambitioner på utbildningsområdet. Man har liksom inte ambitionen både att satsa på kvalitet och att ge unga människor som växer upp och går i gymnasieskolan i dag en möjlighet att studera vidare. Det känns lite futtigt för en visionär utbildningspolitik. Det blir lite provocerande att höra Ulf Nilsson säga att det inte har skett någon explosionsartad satsning på kvalitet i högskolan under Socialdemokraternas år. Det må vara sant, men det känns ju inte riktigt som om den borgerliga regeringen har startat någon explosionsartad satsning på kvalitet i högskolan heller. Ulf Nilsson går över på nästa debatt, som gäller att det inte handlar om att alla ungdomar ska skaffa sig en högskoleutbildning utan att man måste satsa på gymnasiesidan också, på yrkesutbildningen. Ja, men vad har den borgerliga regeringen gjort? Nu har Ulf Nilsson sagt det, och borgerliga företrädare brukar säga det i den här talarstolen. Vad har ni gjort på yrkessidan i gymnasieskolan nu för att förbereda de här ungdomarna? Ni har stoppat GY 07. Det är väl det enda konkreta beslutet ni har tagit: att stoppa en reformering av gymnasieskolan som skulle ge en vässad gymnasieexamen, som skulle innebära en satsning på yrkeslinjerna, som skulle innebära en modern lärlingsutbildning, vilket innebär nej till ämnesbetyg och nej till höjda kvalitetskrav på gymnasiearbetena. Para det med de kraftiga besparingar som Folkpartiet nu ställer upp på i vuxenutbildningen och i studiemedelssystemen och som slår stenhårt mot de grupper som har sämst utbildning. Vad är det för utbildningspolitik för ett modernt samhälle, Ulf Nilsson?

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 19 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! Vi och regeringen har just tillsatt en gymnasieutredning som kraftigt kommer att reformera gymnasieskolan och som innebär att vi för första gången på mycket länge får en seriös satsning på yrkesutbildningar, något som har försummats inte minst av det parti som kallar sig arbetarparti, där man på något sätt har tyckt att alla ska bli studenter för att räknas. Den lärlingsutbildning som ni tidigare talade om var bara en kosmetisk förändring av de gamla utbildningarna. Nu är det ett tydligt mål att vi ska få yrkesutbildningar i nära samarbete med branscherna där företag, hantverkare och branschorganisationer går in och tar ett medansvar. Nu ser vi att ett arbete har startat med att öppna möjligheter för en helt annan typ av yrkesutbildning som ger mycket större möjlighet till inträde på arbetsmarknaden. Den gymnasiereform som är på väg att genomföras, som samtidigt innebär en kravhöjning för de studieförberedande programmen, är mycket ambitiös. När det gäller utbyggnaden citerade Mikael Damberg mitt ord "explosionsartat". Ja, det är ju så att resurserna har urholkats explosionsartat. Enligt alla utredningar - Högskoleverket, Sulf, var vi än tittar - räknar man med att prislappen per student har minskat med mellan 15 och 25 procent, lite beroende på hur man räknar. Sanningen är ju att er högskolesatsning inte var fullt ut finansierad, och därför har kvaliteten sjunkit. Därför klagar mina samhällsvetarstudenter, som jag känner väl, i Lund, där jag är inspektor i samhällsvetarkåren, över att de bara har grupptentor och hemtentor. De känner att de inte blir sedda av sina handledare.

Anf. 20 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag håller helt med om behovet av mer kvalitetssatsningar på högskolan. Det visar sig ju att Folkpartiet och regeringen inte har en krona mer än Socialdemokraterna i kvalitetssatsningar på högskolan, så på något sätt har vi tagit första steget gemensamt. Jag tror att det behövs ytterligare steg för att garantera kvaliteten. Mycket av de problem med kvaliteten vi har i högskolan hänger samman med det resursfördelningssystem högskolorna har i dag. Då kan vi lägga på oss skulden och säga att vi inte har förändrat det tillräckligt snabbt, även om vi tillsatt en utredning, men det var ju inte heller vi som hittade på det här resursfördelningssystemet en gång i tiden. Lite balans måste det vara i kvalitetsdiskussionen. Sedan blir det lite futtigt, tycker jag, att höra en folkpartist säga: Det räcker nog med att en tredjedel av ungdomskullen kanske går vidare till högre utbildning i ett globalt kunskapssamhälle. Det är vad Sverige ska möta framtiden med, när vi ser hur andra länder i hela världen expanderar. Vi måste klara båda delarna: kvalitet och att unga människor faktiskt har möjlighet att studera vidare vid högskola och universitet - annars blir Sverige fattigare framöver. Det borde vi kunna enas om i den här kammaren. Sedan måste jag konstatera när det gäller gymnasieskolan att Ulf Nilsson och Folkpartiets skolminister har helt olika bilder. Jag har hört alliansens skolminister säga att det fanns flera inslag i GY 07 som var bra, till exempel lärlingsutbildningen, höjda kvalitetssatsningar på yrkessidan och gymnasieexamen. Nu skjuter man det på framtiden. Det är min poäng. Ni säger nej till förslag som ni säger är bra därför att ni vill utreda dem under ett antal års tid. Det är inte seriöst om man säger att man vill satsa på yrkesutbildningarna. Ulf Nilsson vägrar återigen att kommentera de stora neddragningarna inom komvux och vuxenutbildningen, vilket är, tycker jag, det stora liberala sveket av den här borgerliga regeringen, nämligen att man tar bort var tredje krona till vuxenutbildningen och nekar människor en chans att komma igen. Sedan spiller det också över i reglerna för tillträde till högskolan, som vi ska diskutera här igen längre fram. Jag hoppades verkligen att Folkpartiet tog intryck av den massiva kritik som har kommit mot de förslag som har presenterats, men när man lyssnar på Ulf Nilsson verkar det inte så, och det beklagar jag.

Ulf Nilsson (Fp)

Anf. 21 Ulf Nilsson (Fp)

Herr talman! När det gäller vuxenutbildningen gör den borgerliga regeringen precis som den socialdemokratiska regeringen: Den anpassar sig i viss mån efter efterfrågan, söktryck och arbetsmarknad. Vi har en rekordökning, som Mikael Damberg vet, av arbetstillfällen i Sverige, och trycket på vuxenutbildning minskar. Därför är det naturligt att något minska på anslagen till vuxenutbildningen. Däremot förbereder regeringen en lag som ska stärka rätten till vuxenutbildning för dem som har valt bort högskoleförberedande studier i gymnasieskolan, någonting som vi har motionerat om i många år. Vi räknar alltså med att vuxenutbildningen kommer att ha en viktig roll inom överskådlig tid i Sverige. Mikael Damberg talade om att det räcker med att en tredjedel går till högskolan. Det har jag aldrig sagt. Jag tycker inte alls att vi ska fixera några tal. Vad jag däremot vet av erfarenhet är att det är många som hellre väljer en mer yrkesinriktad eftergymnasial utbildning än en traditionell akademisk utbildning, och att vi i Sverige mest av alla länder i Europa har försummat detta intresse för fackutbildningar och yrkesutbildningar. Om vi talar om en tredjedel tycker jag att Mikael Damberg som socialdemokrat borde vara lite ödmjuk. Om jag ska tolka honom på samma elaka sätt som han försöker tolka mig kan jag säga att Mikael Damberg tydligen tycker, när det gäller gymnasieskolan, att man ska vara nöjd med att över en tredjedel inte når gymnasieskolans mål och att över en tredjedel varken är förberedda för yrkeslivet eller för högskolan. Det vill vi ändra på. När det gäller resurser till högskolan det här första budgetåret kan vi konstatera att forskningen får 200 miljoner mer och under en treårsperiod 900 miljoner - ja, om man räknar med borttagandet av högskolemomsen så blir det över 1 miljard kronor mer på tre år till forskning. Till grundutbildningen har resurserna det här första året höjts med 136 miljoner, och jag utgår från att regeringen går vidare i höstbudgeten med det.

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 22 Eva Johnsson (Kd)

Innan vi går vidare i debatten känner jag ett behov av att påminna om att debatten handlar om utbildningsutskottets betänkande nr 11, Frihet att välja - ett ökat inflytande för universitet och högskolor när styrelseledamöter utses . Jag vill bara påminna om det inför fortsättningen av debatten.

Anf. 24 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära replik, men det sades sådant som nog kräver en del förtydliganden. Jag kan börja med att konstatera att den borgerliga alliansen levererat många siffror på antalet socialdemokratiska politiker eller vänsterpolitiker i högskolestyrelser. Från början av debatten var det nio av tio, sedan var det sex av tio. Om de får fortsätta ett tag till kanske det bara är tre av tio. Det går väl åt rätt håll. Det är dock inte själva poängen, utan det handlar i stället om att högskolor ofta har en regional karaktär och vill därför ha med politiker från regionen, från landstinget och från ledande kommuner. Före förra valet styrde Socialdemokraterna i ganska många kommuner och landsting runt om i Sverige, och därför fanns det väl också en naturlig koppling till ledande politiker regionalt. Jag sitter tillsammans med Karin Pilsäter från Folkpartiet i styrelsen för Södertörns högskola. Högskolan ser det som en stor fördel att de har politiska företrädare från både opposition och majoritet i styrelsen. Så kan det alltså se ut. Det var dock inte anledningen till att jag begärde ordet, utan jag konstaterar bara att utredningen om hur många socialdemokrater som finns i högskolestyrelserna verkar ge olika besked. Eva Johnsson frågar ifall vi ändrat uppfattning om avgifter i högskolan. På intet sätt! Vi socialdemokrater öppnade för en diskussion om att kunna ta ut avgifter för internationella studenter, men samtidigt sade vår utbildningsminister klart och tydligt att vi vill se om det går att förändra högskolelagen genom att förbjuda avgifter för svenska studenter så att detta inte blir socialt segregerande i den svenska högskolesektorn. Min fråga till Eva är om ni är beredda att ställa upp på en lagstiftning som innebär att vi ändrar högskolelagen och förbjuder avgifter i högre utbildning.

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 25 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Jag tycker att Mikael Damberg är en oerhört kompetent och duktig politiker. Jag har full förtröstan på att de nya högskolestyrelserna, och framför allt de nya förslagen, kommer att belöna duktiga och kompetenta politiker om de behövs, oavsett partifärg. Mikael Damberg kan säkert även fortsättningsvis känna sig trygg. Men den kraftiga majoriteten och dominansen av socialdemokrater i de olika högskolestyrelserna tycker jag inte går att försvara, just med hänvisning till kompetens, oavsett om man har politisk majoritet eller inte. Vi har understrukit att det är oerhört viktigt att kompetensen är avgörande och att de olika utbildningssätena ska ha friheten att själva avgöra om det är viktigt att ha en lokal förankring eller om man vill ha koppling till näringslivet eller något annat. Vi känner till skillnad från Socialdemokraterna stark förtröstan och tillit. Högskolorna och universiteten kan själva avgöra vilken kompetens som behövs inom de olika styrelserna. Avgifterna kommer vi att se över. Det är något som finns med i vårt betänkande och i vår utredning. Vi kommer att titta på detta, för vi tycker inte att det är rimligt att man ska kunna studera i Sverige utan att ha några avgifter.

Anf. 26 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Först måste jag konstatera att samhället satsar enorma summor skattepengar på universitet och högskolor. Vi tycker att det är rimligt att staten har möjlighet att utse representanter till högskolestyrelserna, som styr mycket av utbildningsdimensioneringen och högskolornas prioriteringar, vilka är viktiga för hela utbildningssektorn och inte minst för sysselsättningen och företagen regionalt runt om i Sverige. I den här debatten har de borgerliga partierna framfört att de vill använda andra styrmedel, med regleringsbrev och centraliserade direktiv till högskolan. Det är möjligt att man kan styra högskolan på det sättet, men jag är inte säker på att det är bättre. Jag har också stor tillit till att högskolan kommer att välja att ha en bred sammansättning i styrelserna även i framtiden. Det visar remissvaren. Om man läser dem förvånas man över att lagändringen behöver göras, eftersom det finns en sådan enighet om att man ska ha en bred sammansättning. Mitt problem är att jag tycker att den borgerliga regeringen skickar ut signalen att den tredje uppgiften, samverkan med det omgivande samhället, både med politik och med näringsliv, är mindre viktig. Det blir mer en intern fråga innanför fyra väggar på universitet och högskolor. Det tror jag är skadligt för kvaliteten i svensk högskola. Tyvärr är jag inte nöjd med svaret att ni ska se över frågan om avgifter i Sverige. Jag vill ha ett besked om ni är beredda att ändra lagen och förbjuda avgifter för svenska studenter på Sveriges universitet och högskolor.

Eva Johnsson (Kd)

Anf. 27 Eva Johnsson (Kd)

Herr talman! Jag vill gärna understryka för Mikael Damberg det som står i betänkandet, nämligen att tillsättningen av styrelserna kommer att föregås av samråd inom och utom lärosätena. De fyra väggarna är väldigt vida, stora och höga. Några mystiska överläggningar i enrum tror jag inte att vi behöver vara rädda för, och någon antydan till konspirationsteori beträffande de kommande styrelserna tror jag inte att vi alls behöver fundera över. Det kommer att vara ett öppet samråd, som kommer att förbereda de förslag som så småningom plockas fram. Jag känner stor och full tillit till att detta kommer att ske på ett klokt och övervägt sätt. Jag ser fram emot de nya förslagen och är övertygad om att de kommer att innebära en förbättring av de nuvarande sammansättningarna och också en breddning. När det gäller avgifterna återkommer vi.

Anf. 28 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Jag har kommit hit framför allt för att delta i en diskussion om förslagen i propositionen Frihet att välja . Jag tycker att det är bra att företrädare för både oppositionen och regeringssidan här i kammaren har satt in förslaget i ett bredare sammanhang. Det är klart att detta bara är en pusselbit i en högskolepolitik som har ett vidare syfte. Det är kunskap som är och förblir den viktigaste konkurrensfaktorn i vår tid och framöver. Det politiska systemet i både Sverige och andra länder formades på 1800-talet i en motsättning mellan arbete och kapital, men det är otroligt viktigt att komma ihåg att vad som nu gäller är att kunskap är den viktigaste konkurrensfaktorn. De länder där kunskapsinnehållet i produktionen blir så stort som möjligt blir vinnare. Det är bara om man satsar mycket på kunskap - spjutspetskunskap i forskningen och breddkunskap i utbildningssystemet - som man lyckas väl i globaliseringens tid. Frågan är hur styrelsesammansättningen i högskolan passar in i det perspektivet. De som säger att det förslag som har lagts fram i propositionen är obegripligt och snurrigt bör erinra sig att systemet där styrelserna framför allt är företrädare för lärosätet har gällt i hundratals år och gäller på många högskolor och universitet runt om i världen ännu i dag. Det är en relativt ny tanke att universitetsstyrelser ska vara företrädare för statsmakten. Det var en socialdemokratisk tanke som bröt igenom på 1960-talet, då en del andra förändringar av utbildningssystemet bröt igenom, som inte har varit särskilt lyckosamma. Nu är motsättningen mellan oss egentligen ganska liten, därför att det förslag som vi har lagt fram öppnar för en långtgående representation från det omgivande samhället i högskolestyrelserna. Jag är inte beredd att hålla något brandtal för att rektorn ska vara ordförande. Jag tror att det i praktiken knappast kommer att bli så på särskilt många ställen. Än en gång vill jag dock påminna om att det systemet länge var det gängse och fortfarande är det gängse på många universitet runt om i världen. I ett historiskt och internationellt perspektiv är det inte alls något udda system. Att den som vunnit sina kollegers förtroende som rektor är den främsta företrädaren för lärosätet är ett system som mycket väl kan försvaras. Från oppositionssidan har det förekommit två paralleller. Mikael Damberg säger att en vd inte är styrelseordförande. Han hämtar parallellen från affärslivet. Vem har sagt att man ska göra det? Någon annan frågade varför högskolan inte ska styras som vilken myndighet som helst. Svaret från alliansen är att vi inte ser ett universitet vare sig som ett aktiebolag eller som vilken myndighet som helst. Vi ser akademin som en självständig kraft i samhällsutvecklingen, och det är otroligt viktigt att slå vakt om den akademiska friheten. Det är varken någon affärsverksamhet eller vilken myndighet som helst. Jag besöker mycket ofta högskolor. Det gör mig mycket optimistisk när det gäller hur den här förändringen kommer att falla ut. Jag möter entusiasm för den möjlighet som nu har givits högskolan att i praktiken själv utse de styrelser som ska leda verksamheten. Högskolan är till överväldigande del finansierad med offentliga medel. Därmed finns det naturligtvis styrsystem som ser till att medlen används på ett rimligt sätt. Det talas här om att internrevisionen lämnas till styrelsen och att rektor kanske i vissa fall kommer att sitta som ordförande där. Man ser framför sig hur revisionsrapporten kommer att smugglas undan och inte komma till allmän kännedom eller leda till åtgärder. Så kommer det naturligtvis inte att bli. Vi talar om saker som är offentlig handling. Detta är ett system som redan finns. Rektor sitter redan i högskolans styrelse, och ordföranden har ingen annan möjlighet än vilken annan ledamot som helst att sopa detta under mattan. Det förekommer också annan revision av högskolor än internrevisionen. Skulle revisionen av högskolan upptäcka några oegentligheter ska det naturligtvis rapporteras till statsmakterna. Det är ingen risk för att detta kan leda till att några oegentligheter kan sopas under mattan. Jag menar att motsättningarna mellan oss egentligen inte är så stora som retoriken på ömse håll ibland kan ge sken av. Men jag vill ändå ansluta mig till dem som påpekar att när socialdemokrater talar om att styrelserna ska ha representation från det omgivande samhället har de en något begränsad syn på vad det omgivande samhället är. I praktiken har det omgivande samhället i ert system i mycket hög grad blivit det omgivande socialdemokratiska samhället. Som ni vet kunde reformen inte träda i kraft den 1 januari, utan vi har fått skjuta på det till 1 maj. Det innebar att jag fick skriva under regeringsbeslut på att förlänga de hittillsvarande styrelserna i fyra månader. Jag skrev under drygt 40 papper där jag förlängde dessa styrelsers mandatperiod. För mig blev det visuellt en väldigt påtaglig påminnelse om vad vi nu gör. När jag skrev på och ögnade igenom namnlistorna stod det väldigt tydligt för mig att det är en mycket kraftig socialdemokratisk överrepresentation. Om det är sex av tio eller nio av tio kan jag inte säkert säga, men det var väldigt många. Det var långt utöver det antal som kunde vara rimligt med tanke på de siffror Socialdemokraterna uppnår i de allmänna valen. Vill man ha en bred representation, och framför allt en representation som högskolorna själva uppfattar som en representation som stärker dem, måste systemet reformeras. Det är det som nu sker. Jag är mycket optimistisk om möjligheten att på det här sättet få bättre och starkare styrelser. Innan jag slutar vill jag också kort beröra ett par andra frågor som har tagits upp här i debatten. Vi avstår inte från att lägga fram en proposition om ändrade tillträdesregler. Tvärtom jobbar vi stenhårt med den. Jag är övertygad om att det kommer att bli ett system som stärker högskolan, inte bara när det gäller hur många som kommer in utan framför allt när det gäller hur många som kommer ut med de kunskaper som de väntas ha, det vill säga att vi får studenter som verkligen klarar högskolestudier. Vi ska också jobba med frågor om en breddad rekrytering. För min del är jag övertygad om att just kvaliteten med till exempel lärarledd undervisning kommer att öka möjligheterna för studenter från hem med svag studietradition. Jag vill också säga att jag ser fram emot resultatet av utredningen av kårobligatoriet. Jag är glad för den uppslutning som nu finns. Jag har förhoppning om att utredningen ska kunna bibehålla det som är bra. Vi är alla intresserade av att kårernas sociala verksamhet består och att studentinflytandet kan bestå. Jag tror att utredningen kommer att lägga fram förslag så att denna enighet kan bestå.

Anf. 29 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Jag vill först slå fast att akademisk frihet är oerhört central för svensk forskning och utbildning. Om detta råder inte någon som helst tvekan. Men låt oss inte degradera begreppet akademisk frihet till att låta det innebära vad som helst. Om staten på olika sätt finansierar en offentlig verksamhet och utbildning och forskning med 300 000 helårsstudenter och kanske 40 miljarder i sammanlagda intäkter måste staten naturligtvis vara med och ta ansvar och påverka verksamheten. Detta borde vi kunna vara överens om. Därför tycker jag att det är bra att utbildningsministern säger att han inte vill hålla några brandtal för att göra rektor till ordförande i högskolestyrelserna. Problemet är att lagstiftningen primärt öppnar upp för att man ska kunna göra det. Du har inte riktigt svarat på frågan vad som är poängen med det här. Vad är det som är så bra med att rektor och ordförande är samma person, och hur svarar du på kritiken från Riksrevisionen, som frågar vem man ska utkräva ansvar av om styrelseordförande och rektor är samma person? Ska då rektor, styrelseordföranden, föreslå en ny styrelse, eller ska han eller hon rikta kritik mot sig själv? Detta måste vi reda ut, för det blir väldigt märkligt. I den här debatten försvarar Socialdemokraterna regeringens rätt att utse en majoritet av ledamöterna i högskolestyrelserna. Vi är väl medvetna om att vi i dag har en borgerlig regering. Vi har inga förvirrade tankar om att ni kommer att utse 60, 70 eller 90 procent socialdemokrater i högskolestyrelserna. Dock slår vi fast en princip att staten har att slå vakt om allmänintresset, både med näringsliv och med politik, för att detta ska fungera bra. Jag tycker att utrikesministern hoppade över lite. Han sade att han hade förhoppningar på utredningen om kårobligatoriet. Det är väl du som minister som skriver direktiv till utredningen? Hur blir direktiven? Finns dessa krav med i direktiven för den kommande utredningen?

Anf. 30 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Det är helt självklart att kraven finns med. Jag skulle tro att de klubbas på regeringssammanträdet i morgon, då vi också utser en utredare. Det här är de förutsättningar som finns för att vi ska gå vidare med reformen. Det är i lagens mening inte någon sådan skillnad mellan ordföranden och andra ledamöter i en högskolestyrelse som ni gör gällande. Alla ledamöter har samma ansvar, till exempel när det gäller hur man hanterar en kritisk internrevisionsrapport. Det uppstår inte en sådan skillnad som ni nu ställer frågor om. Styrelsen i högskolan har inte den roll som styrelsen i ett aktiebolag har, det vill säga att man har det fulla ansvaret gentemot ägarna. Om svensk forskning havererar är det utbildningsministerns ansvar. Om en högskola missköter kvaliteten har Högskoleverket att överväga indragen examinationsrätt. Det finns alltså en rad kontrollsystem inbyggda i vårt högskoleväsen. Styrelsen har en viktig uppgift. Men det är inte bara styrelsen som avgör vad som händer med en högskola. Jag vill helt kort säga något i diskussionen om avgifter. Det är lite märkligt att det parti som har öppnat för avgifter i högskolan kräver av oss att vi ska säga att det inte ska bli några avgifter i högskolan. Jag är helt emot avgifter för svenska studenter, och det står alliansen bakom. Det tror jag att Mikael Damberg vet, men det är inte vi som har öppnat för diskussionen.

Anf. 31 Mikael Damberg (S)

Herr talman! Vi har inte öppnat för en diskussion om avgifter för svenska studenter. Det borde utbildningsministern veta. Vi sade att det finns internationella dimensioner i detta som vi måste titta på. Det handlar om att det är helt rimligt att alla internationella studenter som kommer från hela världen ska få gratis högskoleutbildning i Sverige. Det ville vi titta på, och vi öppnade för en sådan diskussion. Vi sade i samma andetag att vi vill gå vidare och också skärpa högskolelagen så att vi garanterar avgiftsfriheten i Sverige för att inte hamna på något sluttande plan. Om regeringen inte kan ge tydliga besked om att ni är beredda att genomföra en sådan lagändring är vi inne på det sluttande planet. Då är jag orolig för vart svensk högskolepolitik är på väg när det gäller snedrekrytering till högre utbildning. Man kan fråga sig om det finns en juridisk skillnad mellan att vara styrelseordförande och styrelseledamot i en högskolestyrelse. I någon juridisk mening finns det väl inte det. Men alla som vet hur en verksamhet fungerar i en styrelse vet att styrelseordföranden har ett mycket större ansvar och är långt mer inne i processerna i en högskola än en vanlig styrelseledamot. Då blir den stora frågan: Vad är poängen med att öppna för att styrelseordförande och rektor ska vara samma personer? Hur utkrävs ansvar? Det kan väl inte vara så att ansvarsutkrävandet bara ska ske i efterhand när verksamheten havererat och Högskoleverket måste gå in och granska verksamheten, eller att du som utbildningsminister måste göra något generalingrepp i högskolan? Högskolans styrelse har ett ansvar för den kontinuerliga verksamheten. Här blir det dubbla stolar och otydliga roller. Det är något som Riksrevisionen och flertalet högskolor varnar för i de remissvar som finns. Varför inte lyssna på den kritiken och inte skapa ett väldigt otydligt system? Avslutningsvis vill jag säga något när det gäller tillträdesreglerna. Jag förstod av utbildningsministern att ni kommer med ett förslag, och det är väl bra. Jag hoppas att ni lyssnar på den kritik som har varit. Jag hoppas också att ni med sans och måtta funderar på om inte 25:4-regeln borde få vara kvar. Det blir lite provocerande när man både skär ned vuxenutbildningen och begränsar de vuxnas möjlighet till inträde till högskolan. Det blir sammantaget inte bra politik.

Anf. 32 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Metaforen med en aktiebolagsstyrelse faller av det skälet att det inte är högskolestyrelsen som utser rektor. Det är styrelsen som utser vd i ett aktiebolag. Men högskolestyrelsen utser inte rektorn. Därför uppstår inte den konflikt som ni här målar upp. Om en rektor missköter sig finns det ett annat system i samhället. Det är i första hand Högskoleverket och ytterst regeringen som har ansvar för att då ingripa mot den myndighetschefen. Jag ser inga risker för att systemet skulle leda till att vi får någon misskötsel i systemet. Det finns mekanismer som hanterar sådana frågor. Vi ska lyssna till kritiken, säger Mikael Damberg. Jag har en mer positiv livssyn. Jag lyssnar också till allt det beröm och det stöd som vi har fått för tanken att vi ska göra om tillträdesreglerna. Nu talar vi om högskolan. Sanningen är att tillträdesreglerna till högskolan väldigt mycket påverkar gymnasiet. Där är det ett problem att vi genom de regler som nu gäller har fått en överströmning till lokala kurser vilkas värde för högskolestudierna inte är särskilt stort. Jag ser i remissvaren och i den allmänna samhällsdebatten ett mycket starkt stöd för att uppmuntra gymnasister att i högre grad välja språk och matematik framför lokala kurser.

Anf. 33 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Det finns en risk för att det jag säger kanske blir en upprepning av replikskiftet. Utbildningsministern talar om att man vill slå vakt om den akademiska friheten. Han känner att det kanske behövs en definition av begreppet akademisk frihet. Akademisk frihet för oss i Vänsterpartiet handlar om att fritt få formulera problem, ställa frågor, publicera forskningsresultat och välja arbetsformer inom forskning och utbildning. Vi slår också vakt om att i en verksamhet som är skattefinansierad bör ordningen vara den att allmänheten också har insyn. På vilket sätt kommer Lars Leijonborg att slå vakt om allmänhetens insyn i högskolorna? Den andra frågan som utbildningsministern lyfter upp och där jag beklagar beskedet gäller kårobligatoriet. Han meddelade nu att det blir en ensamutredare. Det hade varit fint om han kunnat säga att det blivit en parlamentarisk utredning för att kunna nå en bred samstämmighet. Jag antar att regeringen precis som tidigare när den har presenterat utredningar har en ganska klar bild av hur man vill se till exempel kårobligatoriet framöver eller hur man garanterar studentinflytandet i framtiden. Jag skulle vilja att Lars Leijonborg talade om för oss: Hur kommer man att garantera studentinflytande i framtiden? På vilket sätt kommer man att slå vakt om kårernas studiesociala arbete? Hur ska vi kunna garantera utbildningsbevakningens verksamhet?

Anf. 34 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Den första fråga som Rossana Dinamarca tar upp är: Vad är akademisk frihet? Den frågan är oerhört intressant och viktig. Den bör vi ständigt återkomma till. Det är så lätt för oss alla att säga att vi tror på akademisk frihet. Men den utmanas hela tiden. Det gäller faktiskt oss alla. Rätt vad det är blir en sak politiskt väldigt het. Man önskar intensivt en lösning av ett problem. Då kliar det i fingrarna på oss politiker att använda akademin för ett väldigt bestämt syfte. Ibland får det förstås bli så att man upptäcker ett arbetsmiljöproblem. Då vill vi att olika institutioner ska hjälpa till att lösa just det. Det kan vara att undvika användningen av ett giftigt medel i en produktion eller vad det kan vara. Jag kan som exempel ta en mycket större sak. Det kan handla om att minska oljeanvändningen i det svenska samhället. Regeringen kommer att satsa mer på energi- och miljöforskning framöver. Då är det otroligt viktigt att det i normalfallet inte är politiker som definierar problemet. När man definierar problemet snävar man också in sökandet efter lösningar. Mycket handlar det förstås om anslagstilldelning. Vi hanterar anslagstilldelningen i konkurrens och i akademiska miljöer snarare än i politiska. Det är väldigt mycket av min definition. Jag vill rikta en liten varning. Det är jättefint när Vänsterpartiet säger: Vi har alltid i princip varit emot kårobligatoriet, men i praktiken har vi alltid varit för det. Ni har ibland slirat lite i frågor som gäller frihet och demokrati. Det vill till att ni inte fortsätter att göra det här. Jag uppskattar att ni säger: Vi är i princip emot. Är vi alla i princip emot borde vi väl ändå kunna hitta lösningar så att vi också i praktiken kan vara emot.

Anf. 35 Rossana Dinamarca (V)

Herr talman! Jag vet inte riktigt om jag fick någon definition av utbildningsministern av akademisk frihet, utan han gjorde en massa andra utsvävningar. Återigen till frågan om kårobligatoriet. Vänsterpartiet har i sitt utbildningspolitiska program skrivit att vi är principiella motståndare till kårobligatoriet. Men vi skriver också att vi ännu inte har funnit någon annan modell som kan garantera det som jag räknade upp med studentinflytande, det studiesociala arbetet, utbildningsbevakningen och så vidare. Det är därför jag frågar utbildningsministern: Vilka idéer har utbildningsministern och regeringen om på vilket sätt man ska garantera detta? I alla andra utredningar som ni har lagt fram har ni haft en väldigt klar bild om hur vägen till de olika målen är. Därför vill jag veta från utbildningsministern: På vilket sätt kommer ni att slå vakt om detta?

Anf. 36 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Det är nog så att akademisk frihet är något som vi ständigt måste arbeta med. Det finns alltid lockelser att ha en mer instrumentell syn på högskola och forskning. Man inrättar institutioner och anslår pengar för att uppnå ett väldigt bestämt syfte. Det kan vara motiverat, men som huvudprincip bör gälla att forskningsmedel ska sökas i konkurrens, att problem ska formuleras av akademin och att det politiska inflytandet ska begränsas. Varje gång det där verkligen har ställts på sin spets har jag en känsla av att Vänsterpartiet snarare har tillhört dem som inte har hyllat den akademiska friheten i så högt tonläge. Kanske man hellre bör bedriva ett träget arbete i vardagen än att ha en välformulerad definition för att i praktiken verkligen slå vakt om denna frihet. Jag övergår nu till obligatoriefrågan. Det är inte så imponerande att säga: I princip är vi för frihet och demokrati, men i praktiken hittar vi ingen väg att uppnå det och därför är vi för ofrihet och obligatorium. Jag tycker att vi ska lämna ett utrymme för den utredare som vi nu utser att hitta så bra lösningar som möjligt. Jag tror att det är fullt möjligt. Det är på samma sätt med fackföreningarna. De spelar en viktig roll i vårt samhälle. Men det är ingen som förespråkar obligatoriskt medlemskap i fackföreningar. Alla förutsätter en bra social arbetsmiljö, men det uppnår vi utan obligatoriska fackföreningar. Om det går i arbetslivet så borde det gå på universitet och högskolor.

Peter Rådberg (Mp)

Anf. 37 Peter Rådberg (Mp)

Herr talman! Jag tänkte hålla mig kvar vid ordförande- och styrelsefrågan. Lars Leijonborg slirar lite grann på orden, tycker jag. Det här är en pusselbit, sade han. Det är vanligt i Europa att rektorn är ordförande - underförstått att om alla andra kan ha det så kan väl vi ha det. Det är ingen skillnad mellan att vara ordförande och att sitta i en vanlig styrelse. Man sitter ju tillsammans, menade han också. Detta är inte sant! Det är en väsentlig skillnad mellan en ordförande i en styrelse och en vanlig ledamot. Jag blir lite upprörd när jag hör att du säger så, Lars Leijonborg. Ser du inga faror med förslaget? Du säger att du inte tror att det kommer att bli så många ordförande, utan att man kommer att lösa det här själv. Men det öppnar ju dörren, precis som Mikael Damberg sade. Och vad är själva poängen med att man gör detta? Du har fortfarande inte svarat på den frågan. Det måste ju finnas en poäng. Om man vill genomföra någonting så har man väl en tanke. Kan du inte förklara den tanken för oss? De som är kritiska, Riksrevisionen och ett antal lärosäten som Karlstad universitet, Högskolan Väst, Högskolan i Malmö och så vidare, ser en fara med detta. Men du säger bara att det här löser sig och ordnar sig. Tar du inte kritiken på allvar?

Anf. 38 Lars Leijonborg (Fp)

Herr talman! Jag har läst remissvaren, men jag tycker inte att motargumenten är så starka. Tänk er att man någonstans lokalt tror på att ens högskola skulle gynnas mest av att den person som har sina kollegers stöd och som har utsetts till rektor av statsmakterna också leder styrelsens arbete. Då tycker inte jag att vi centralt i Stockholm ska säga att det är en vansinnig tanke. Riskerna med ett sådant förfaringssätt är inte särskilt stora. Man kanske lokalt bedömer att detta har en stor fördel och att lärosätet har en företrädare, det vill säga rektor, som också leder styrelsens arbete. Det har varit det vanliga i historien. Det är det vanliga på många håll i andra länder. Om någon vill pröva det på sitt lärosäte så tycker inte jag att jag är mannen eller att utbildningsutskottet är utskottet att säga att det är en vansinnig tanke. Jag vet att många lärosäten har vant sig vid ett dubbelkommando och ser fördelar med ett sådant. Då vill inte jag förbjuda det heller. Propositionen heter Frihet att välja . Det gäller också här. Ni vill stänga en möjlighet; jag vill hålla båda möjligheterna öppna. Det är skillnaden.

Peter Rådberg (Mp)

Anf. 39 Peter Rådberg (Mp)

Herr talman! Lars Leijonborg säger att detta är vanligt i historien. Men i den svenska historien är det precis tvärtom. Den historia du beskriver är det som är vanligt i den europeiska historien. Men i den svenska historien finns det andra rötter i just den här frågan. Återigen vill jag säga att det finns oerhört många remissinstanser som pekar på faran i det här. De lyfter upp detta. Det är en klar majoritet av de människor som ska jobba i den här verksamheten som ser den fara som vi pekar på. Lars Leijonborg säger hela tiden att det här säkert kommer att lösa sig eftersom den frihet de ska få säkert kommer att bli något bra till slut. Jag är lite bekymrad över att du tar så lätt på den kritik som finns.