Franchising

Betänkande 2000/01:LU17

Lagutskottets betänkande 2000/01:LU17

Franchising

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motioner från allmänna
• Utskottets överväganden
• Utskottets förslag till riksdagsbeslut

2000/01

LU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två motioner från
den allmänna motionstiden år 2000 vari förordas
lagstiftning om franchising.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

I betänkandet finns en reservation.

Motioner från allmänna

motionstiden

2000/01:L902 av Tanja Linderborg m.fl. (v) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppdrag att i ett brett perspektiv se
över franchiseverksamheten.

2000/01:L910 av Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) vari
föreslås att riksdagen fattar följande beslut:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad i motionen anförs om behovet av lagstiftning om
franchising.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Utskottets överväganden

Lagstiftning om franchising

Utskottets förslag i korthet

Utskottet föreslår att riksdagen avslår två
motioner från allmänna motionstiden år 2000
med krav på lagstiftning om franchising.
Jämför reservation (v).

Allmän bakgrund

Franchising är en form av samverkan mellan två
näringsidkare, franchisegivaren och
franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett
franchiseavtal åt en eller flera franchisetagare
rätten att mot ersättning sälja varor eller tjänster
under visst namn och ett visst kännetecken som
tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising
utmärks av ett gemensamt uppträdande utåt från
franchisegivarens och hans franchisetagares sida.
Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget
namn och för egen räkning. Villkoren för
verksamheten regleras vanligen genom ett
standardavtal mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om att
regeringen borde utreda de frågor och problem av
juridisk natur som kan aktualiseras i samband med
franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen
(bet. NU 1983/84:3). År 1987 överlämnade utredningen
betänkandet (SOU 1987:17) Franchising - ett förslag
till lag om franchising. Regeringen beslutade hösten
1991 att lägga utredningen till handlingarna. Någon
lagstiftning i Sverige som direkt tar sikte på
franchising finns således inte.

Inom EU har endast ett fåtal länder infört
lagstiftning om franchising, Frankrike år 1989 och
Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas
lagstiftning om franchising på delstatsnivå, och i
USA finns sedan några år lagstiftning om franchising
i de flesta delstater. I Australien utvecklades på
1990-talet en frivillig reglering på området i form
av en uppförandekod (mandatory code of conduct), som
administrerades och upprätthölls av ett särskilt råd
med representanter från alla franchisesektorer.

I september 2000 företog lagutskottet en
studieresa till Australien. Ett av ändamålen med
resan var att få information om aktuella
lagstiftningsfrågor rörande franchising och om olika
erfarenheter rörande franchising. Utskottet kunde
därvid konstatera att genom en ändring år 1998 av
den federala konkurrens- och
konsumentlagstiftningen, the Trade Practises Act,
den australiska regeringen getts möjligheter att
förklara en uppförandekod bindande. Uppförandekoden
om franchising hade på detta sätt kommit att bli en
del av den federala lagstiftningen i Australien. Den
1 juli 1998 skärptes därigenom franchisegivares
skyldighet att lämna tydligare och mer omfattande
information vad gäller franchiseföretaget till redan
existerande franchisetagare. I ett andra steg senare
under året fick presumtiva franchisetagare samma
rättigheter.

Inom Unidroit, ett internationellt institut för
harmonisering av privaträtten, har sedan lång tid
pågått ett arbete med att utarbeta en handbok som
behandlar olika frågor vid internationell
franchising. Inom Unidroit övervägs också frågan om
att tillskapa en modellag för nationell lagstiftning
om franchising.

Franchising berörs av EG:s konkurrensrätt på så
sätt att för vissa grupper av avtal mellan företag
har i EG-rätten undantag gjorts från det generella
förbudet mot konkurrensbegränsande förfaranden.
Grunden för dessa undantag, som regleras i
förordningar, är att de avtal som avses i allmänhet
anses förbättra varudistributionen och utbudet av
tjänster samt ge även konsumenter och andra
slutanvändare en skälig andel av de fördelar som
uppnås. En sådan förordning om gruppundantag gäller
s.k. vertikala avtal. Franchiseavtal hör till denna
kategori.

De materiella konkurrensreglerna enligt EG-rätten
har stått som förebild för den konkurrenslag som i
Sverige gäller sedan den 1 juli 1993.
Konkurrenslagen (1993:20) innehåller sålunda bl.a.
principiella förbud mot konkurrensbegränsande
samarbete mellan företag. Vidare har med stöd av
konkurrenslagen i olika regeringsförordningar
meddelats gruppundantag som motsvarar de inom EG
gällande. Franchiseavtal omfattas därvid av
förordningen (2000:1193) om gruppundantag enligt 17
§ konkurrenslagen (1993:20) för vertikala avtal, som
trädde i kraft den 1 januari 2001 och som gäller
till utgången av december månad år 2005. Med
vertikala avtal avses enligt förordningen avtal som
ingås mellan två eller flera företag vilka, inom
ramen för avtalet, är verksamma i olika led i
produktions- eller distributionskedjan, och som
avser villkoren för parternas inköp, försäljning
eller återförsäljning av vissa varor eller tjänster.
Enligt en övergångsbestämmelse till förordningen
2000:1193 skall intill utgången av år 2001 den
tidigare gällande förordningen (1996:369) om
gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen (1993:20)
för franchiseavtal under vissa förutsättningar
fortfarande tillämpas på äldre franchiseavtal.

Motionerna

I motion L902 av Tanja Linderborg m.fl. (v)
framhålls att franchisetagarna ofta intar en
underlägsen ställning i förhållande till
franchisegivarna. Franchiseavtalen är många gånger
ensidigt utformade till franchisetagarens nackdel.
Beroendeförhållandet liknar, anför motionärerna, det
som förekommer vid anställnings-, arrende- och
hyresförhållanden och motiverar därför ett liknande
skydd för franchisetagaren. Motionärerna framhåller
att franchisegivaren bör vara skyldig att informera
om sitt företags ekonomiska ställning och visa att
han eller hon kan uppfylla sina förpliktelser enligt
avtalet. Franchisegivaren bör också vara skyldig att
ge en korrekt och sanningsenlig information om det
affärskoncept, som avtalet grundas på, och om andra
relevanta uppgifter, som är av vikt för
franchisetagarens beslut att ingå avtal. Vid
internationell franchising, där
huvudfranchisegivaren finns utomlands, är enligt
motionärerna franchisetagarens möjligheter att få
information i dag ytterst begränsade. Motionärerna
pekar också på att franchiseavtal ofta innehåller en
s.k. skiljeklausul, men franchisetagarna är allmänt
sett inte medvetna om de kostnader som är
förknippade med ett skiljedomsförfarande. Enligt
motionen kan den självsanerande verksamheten inom
branschen inte betraktas som oberoende och
fristående. Mot nu redovisad bakgrund anser
motionärerna att det är hög tid att franchising som
företagsform åter blir allsidigt belyst i en
utredning. Det finns därvid skäl att överväga en
särskild juridisk reglering av företeelsen som
syftar till en mer jämnbördig relation mellan
parterna. I motionen begärs sålunda att regeringen
tillsätter en utredning med uppdrag att i ett brett
perspektiv se över franchiseverksamheten.

Även Lena Sandlin-Hedman m.fl. (s) anser i motion
L910 att franchiseavtal allmänt sett kännetecknas av
en stark ensidighet till franchisegivarens förmån på
bekostnad av den svagare parten, franchisetagaren.
Det är, enligt motionärerna, allvarligt eftersom
franchising är en samverkansform som på senare tid
vuxit kraftigt i Sverige, inte minst inom
tjänstesektorn. Motionärerna pekar på att det inte
heller förekommer något förtroendefullt samarbete
mellan organiserade intressen på området till
skillnad från exempelvis förhållandena i
hyressektorn. Vidare framhålls i motionen att den
självsanerande verksamheten ensidigt kontrolleras av
franchisegivarna och inte är fristående och
oberoende. Med hänsyn till det anförda anser
motionärerna att lagstiftning om franchising skulle
vara ett viktigt skydd för franchisetagarna. En
sådan lagstiftning skulle kunna bygga på
Franchiseutredningens förslag från 1987. I motionen
yrkas ett tillkännagivande i enlighet med det
anförda.

Utskottets ställningstagande

Utskottet vill erinra om att motioner med yrkanden
om lagstiftning om franchising varit föremål för
behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen
sedan början av 1980-talet. Hösten 1992 behandlades
sådana motioner utförligt i lagutskottets betänkande
1992/93:LU2. Utskottet ansåg därvid att någon
lagstiftning om franchising inte borde införas och
erinrade om att en relativt noggrant reglerad
självsanerande verksamhet uppkommit med inslag av
bl.a. uppföranderegler och förekomsten av en etisk
nämnd med uppgift att verka för god affärssed på
området. Några olägenheter till följd av denna
ordning syntes inte ha framkommit. Enligt utskottets
mening borde emellertid utvecklingen följas
uppmärksamt, och inte minst borde förhållandena
utomlands studeras närmare. Utskottet framhöll också
att som utgångspunkt måste gälla att frågan skall
hanteras i Sverige på ett sätt som står i
överensstämmelse med den internationella
utvecklingen. Skulle mot den bakgrunden
förhållandena påkalla lagstiftningsåtgärder får
regeringen på nytt överväga behovet av sådana
åtgärder och eventuellt förelägga riksdagen förslag
i ämnet. Med det anförda avstyrkte utskottet bifall
till de då aktuella motionerna. Riksdagen följde
utskottet.

När frågan beträffande lagstiftning om franchising
behandlades senast våren 1999 med anledning av
liknande motioner som de nu aktuella (se bet.
1998/99:LU7) kunde utskottet konstatera att arbetet
inom Unidroit med en handbok om internationell
franchising var slutfört och att handboken (Guide to
International Master Franchise Arrangements)
publicerats i september 1998. Utskottet noterade
vidare att Unidroits franchiseprojekt i
fortsättningen var inriktat på utarbetandet av en
modellag för nationell lagstiftning om franchising.
Mot denna bakgrund framhöll utskottet, i likhet med
vad utskottet gjort våren 1998, på nytt vikten av
att regeringen har en beredskap för att överväga
lagstiftning om franchising och att frågan i Sverige
hanteras på ett sätt som står i överensstämmelse med
den internationella utvecklingen. Utskottet utgick
från att regeringen agerade i enlighet med det
anförda utan att något formellt tillkännagivande
därom från riksdagens sida behövde komma till stånd
och avstyrkte bifall till de då aktuella motionerna.

Utskottet anser sig nu inte ha någon anledning att
frångå sina tidigare ställningstaganden. När det
gäller arbetet inom Unidroit vill utskottet peka på
att en studiegrupp nyligen utarbetat ett förslag
till modellag för nationell franchising. Förslaget
skall ligga till grund för vidare arbete inom
Unidroit som utförs av en kommitté bestående av
experter som företräder de nationella regeringarna.
Kommitténs första möte kommer att äga rum i Rom i
slutet av juni 2001.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till
motionerna L902 och L910.

Reservation

Lagstiftning om franchising

av Tanja Linderborg och Tasso Stafilidis (båda v).

Förslag till riksdagsbeslut

Vi anser att utskottets förslag borde ha följande
lydelse:

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin
mening vad som anförts i reservationen. Riksdagen
bifaller därmed motion 2000/01:L902 samt delvis
motion 2000/01:L910.

Ställningstagande

Franchisetagarna intar ofta en underlägsen ställning
i förhållande till franchisegivarna.
Franchiseavtalen är många gånger ensidigt utformade
till franchisetagarens nackdel. Beroendeförhållandet
liknar, enligt vår mening, det som förekommer vid
anställnings-, arrende- och hyresförhållanden och
motiverar därför ett liknande skydd för
franchisetagaren. Franchisegivaren bör vara skyldig
att informera om sitt företags ekonomiska ställning
och visa att han eller hon kan uppfylla sina
förpliktelser enligt avtalet. Vidare bör
franchisegivaren vara skyldig att ge en korrekt och
sanningsenlig information om det affärskoncept, som
avtalet grundas på, och om andra relevanta
uppgifter, som är av vikt för franchisetagarens
beslut att ingå avtal. Vid internationell
franchising, där huvudfranchisegivaren finns
utomlands, är franchisetagarens möjligheter att få
information i dag ytterst begränsade. Ett annat
förhållande som måste uppmärksammas är att
franchiseavtal ofta innehåller en s.k.
skiljeklausul. Franchisetagarna är emellertid
allmänt sett inte medvetna om de kostnader som är
förknippade med ett skiljedomsförfarande. Vi vill
också framhålla att den självsanerande verksamheten
inom branschen inte kan betraktas som oberoende och
fristående.

Mot nu redovisad bakgrund anser vi att det är hög
tid att franchising som företagsform åter blir
allsidigt belyst i en utredning. Det finns därvid
skäl att överväga en särskild juridisk reglering av
företeelsen som syftar till en mer jämbördig
relation mellan parterna. Samtidigt vill vi betona
att lagstiftningen inte får försvåra
franchisesystemets möjligheter för företagande. Det
får ankomma på regeringen att tillsätta en utredning
med uppdrag att i ett brett perspektiv se över
franchiseverksamheten.

Vi föreslår alltså, med bifall till motion L902
och med delvis bifall till motion L910, att
riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening
vad vi nu har anfört.

Bilaga

Förteckning över behandlade förslag

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

Med hänvisning till de motiveringar som framförs
under Utskottets överväganden föreslår utskottet att
riksdagen fattar följande beslut:

Lagstiftning om franchising

Riksdagen avslår motionerna 2000/01:L902 och
2000/01:L910.
Reservation 1 (v)

Stockholm den 22 mars 2001

På lagutskottets vägnar

Tanja Linderborg

Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Tanja
Linderborg (v), Rolf Åbjörnsson (kd), Marianne
Carlström (s), Stig Rindborg (m), Rune Berglund (s),
Karin Olsson (s), Henrik S Järrel (m), Elizabeth
Nyström (m), Marina Pettersson (s), Christina Nenes
(s), Tasso Stafilidis (v), Kjell Eldensjö (kd),
Berit Adolfsson (m), Anders Berglöv (s), Raimo
Pärssinen (s) och Agne Hansson (c).