Franchising och rättsligt fel vid köp

Betänkande 1995/96:LU19

Lagutskottets betänkande 1995/96:LU19

Franchising och rättsligt fel vid köp

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservation

1995/96
LU19

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet två
motioner, som väckts under den allmänna
motionstiden år 1995. I den ena motionen
begärs tillkännagivande om lagstiftning
om franchising. I den andra motionen
yrkas att riksdagen skall besluta om
ändring i köplagens bestämmelse om
rättsliga fel.

Utskottet avstyrker bifall till båda
motionerna.

Till betänkandet har fogats en
reservation (v).

Motionerna

1994/95:L901 av Lennart Hedquist (m)
vari yrkas att riksdagen beslutar om
sådan ändring i 41 § köplagen att även
rättsliga fel i immaterialrättsligt
avseende skall anses vara rättsliga fel
i köplagens mening.

1994/95:L907 av Kurt Ove Johansson och
Lars-Erik Lövdén (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om
behovet av en lagstiftning om
franchising.

Utskottet

Franchising

Franchising är en form av samverkan
mellan två näringsidkare,
franchisegivaren och franchisetagaren.
Den förstnämnde upplåter genom ett
franchiseavtal åt en eller flera
franchisetagare rätten att mot
ersättning sälja varor eller tjänster
under visst namn och ett visst
kännetecken som tillhandahålls av
franchisegivaren. Franchising utmärks av
ett gemensamt uppträdande utåt från
franchisegivarens och hans
franchisetagares sida. Franchisetagarens
verksamhet bedrivs dock i eget namn och
för egen räkning. Villkoren för
verksamheten regleras vanligen genom ett
standardavtal mellan parterna.

Med anledning av ett riksdagsbeslut om
att regeringen borde utreda de frågor
och problem av juridisk natur som kan
aktualiseras i samband med franchising
(bet. NU 1983/84:3) tillsattes år 1984
Franchiseutredningen. Utredningen
presenterade i betänkandet Franchising
(SOU 1987:17) ett förslag till lag om
franchising. Lagförslaget innehöll en
definition av vad som avses med
franchising samt vidare bestämmelser om
bl.a. uppsägningstidens längd,
informationsskyldighet i förhållande
till tredje man och
förhandlingsskyldighet för
franchisegivaren. Regeringen har hösten
1991 beslutat att lägga utredningen till
handlingarna. Någon lagstiftning som
direkt tar sikte på franchising finns
således inte. Vissa konkurrensrättsliga
regler finns dock i förordningen
(1993:79) om gruppundantag enligt 17 §
konkurrenslagen (1993:20) för
franchiseavtal.

Genom bildandet av Svenska
Franchiseföreningen har s.k.
egenåtgärder kommit till stånd.
Föreningen är en ideell sammanslutning
med uppgift att sprida kunskap om
franchising och att verka för att
franchising bedrivs på ett klanderfritt
sätt. Föreningen, som har såväl
franchisegivare som franchise-tagare som
medlemmar, har utarbetat etiska regler
för franchising. Föreningen är vidare
huvudman för en etisk nämnd som skall
verka för upprätthållande och
vidmakthållande av god affärssed inom
svensk franchising. Nämnden fullgör sin
uppgift genom uttalanden och den utgörs
av ordförande, vice ordförande och
ytterligare fyra ledamöter. Ordföranden
och vice ordföranden skall vara jurister
med erkänd kompetens, fristående från
huvudmannen men med kännedom om
franchising. De övriga ledamöterna skall
hämtas från föreningens medlemsföretag,
två från givare- och två från
tagaresidan. Samtliga ledamöter utses av
huvudmannen. Nämnden kan ta upp ett
ärende efter framställning från
myndighet, företag, organisation eller
enskild person som har ett berättigat
intresse av frågan. Nämnden kan också ta
upp ett ärende på eget initiativ.

I motion L907 av Kurt Ove Johansson och
Lars-Erik Lövdén (båda s) framhålls att
det är en allvarlig olägenhet att
franchising inte är lagreglerad. Enligt
motionärerna är nämligen de avtal som
träffas mellan franchisegivare och
franchisetagare oftast ensidigt
utformade till franchisetagarnas
nackdel. Franchiseföreningen har såväl
franchisegivare som franchisetagare som
medlemmar och har, enligt motionärerna,
den sammansättningen för att förhindra
förhandlingar med Franchisetagarnas
Riksorganisation (FRO). Denna
organisation är den enda som tillvaratar
franchisetagarnas intressen gentemot
franchisegivarna när det gäller villkor
i avtalen mellan parterna samt fackliga
och sociala frågor i övrigt. En
lagstiftning om franchising behövs som
skydd för den ofta mycket utsatta grupp
av småföretagare som franchisetagarna
utgör. Den lagstiftning som krävs bör,
enligt motionärernas mening, bygga på
förslagen i Franchiseutredningens
betänkande. Däremot bör
franchisetagarnas ställning i förenings-
och förhandlingshänseende bli föremål
för utredning.

Utskottet kan konstatera att frågan om
lagstiftning om franchising senast
behandlades av riksdagen hösten 1994 (se
bet. 1994/95:LU2). I det sammanhanget
erinrades om att frågan hösten 1992
varit föremål för en utförlig behandling
i det av riksdagen godkända betänkandet
1992/93:LU2. Utskottet, som därvid ansåg
att någon lagstiftning om franchising
inte borde införas, erinrade om att en
relativt noggrant reglerad
självsanerande verksamhet uppkommit med
inslag av bl.a. uppföranderegler och
förekomsten av en etisk nämnd med
uppgift att verka för god affärssed på
området. Några olägenheter till följd av
denna ordning syntes inte ha framkommit.
Utskottet konstaterade vidare att
regeringen inte funnit skäl att lägga
fram förslag om franchising på grundval
av Franchiseutredningens betänkande.
Utskottet fann för sin del inte skäl
till annan bedömning av behovet av
lagstiftning på området. Enligt
utskottets mening borde emellertid
utvecklingen följas uppmärksamt, och
inte minst borde förhållandena utomlands
studeras närmare. Utskottet framhöll
också att som utgångspunkt måste gälla
att frågan skall hanteras i Sverige på
ett sätt som står i överensstämmelse med
den internationella utvecklingen. Skulle
mot den bakgrunden förhållandena påkalla
lagstiftningsåtgärder får regeringen på
nytt överväga behovet av sådana åtgärder
och eventuellt förelägga riksdagen
förslag i ämnet.

När det gäller frågans behandling
internationellt kan utskottet konstatera
att UNIDROIT, som är ett internationellt
institut med uppgift att verka för
harmonisering av privaträtten, har en
arbetsgrupp som studerar olika frågor
som har samband med franchising.
Arbetsgruppen håller för närvarande på
att ta fram en handbok som behandlar
olika problem vid internationell
franchising. Därefter skall
arbetsgruppen överväga hur institutets
vidare agerande på området skall läggas
upp. Även inom Europarådet har frågan om
franchising tagits upp, men enligt vad
utskottet har erfarit kommer man att
avvakta resultatet av det arbete som nu
bedrivs inom UNIDROIT.

Utskottet vidhåller sin tidigare
redovisade uppfattning och anser således
att någon lagstiftning om franchising nu
inte bör införas. Utskottet förutsätter
dock att regeringen följer den
internationella utvecklingen, framför
allt förhållandena inom EU, och, om det
skulle visa sig att det uppkommer ett
behov av lagstiftning om franchising,
förelägger riksdagen erforderliga
förslag. Utskottet avstyrker därmed
bifall till motion L907.

Rättsligt fel vid köp

Den nya köplagen (1990:931) antogs av
riksdagen våren 1990 och trädde i kraft
den 1 januari 1991 (prop. 1988/89:76,
bet. 1989/90:LU34, rskr. 299). Lagens
bestämmelser är dispositiva, vilket
innebär att de sätts ur kraft genom
avtal. Enligt särskild föreskrift skall
lagens bestämmelser inte heller
tillämpas om annat följer av praxis som
har utbildats mellan parterna eller av
handelsbruk eller annan sedvänja som
måste anses bindande för parterna.

I köplagen har tagis in flera
vägledande bestämmelser för bedömningen
av om en vara skall anses felaktig. I
enlighet med lagens dispositiva karaktär
föreskrivs att varan skall stämma
överens med vad som följer av avtalet.
För de fall när avtalet inte ger besked
om hur en vara skall vara beskaffad
anges vissa grundkrav som måste vara
uppfyllda. En vara som avviker i något
av de angivna hänseendena eller i något
annat avseende från vad köparen med fog
kunnat förutsätta skall anses som
felaktig. Vidare föreskrivs att fel
skall anses föreligga om varan inte
överensstämmer med information om varan
som köparen har erhållit före köpet. För
varor som har sålts i befintligt skick
gäller att varan skall anses felaktig om
den inte uppfyller en viss
minimistandard. Om varan är felaktig får
köparen göra vissa påföljder gällande,
om inte felet beror på köparen eller
något förhållande på hans sida. De
påföljder som kan komma i fråga är
avhjälpande, omleverans, prisavdrag
eller hävning. Köparen kan dessutom
kräva skadestånd och även hålla inne
betalningen. I fråga om rätten till
skadestånd gäller att köparen i princip
har rätt till ersättning för den skada
han lider genom att varan är felaktig,
om inte säljaren visar att felet beror
på ett hinder utanför hans kontroll som
han inte skäligen kunde förväntas ha
räknat med vid köpet och vars följder
han inte heller skäligen kunde ha
undvikit eller övervunnit. S.k. indirekt
förlust ersätts inte. Om felet eller
förlusten beror på försummelse på
säljarens sida eller om varan vid köpet
avvek från vad säljaren särskilt har
utfäst har dock köparen alltid rätt till
ersättning.

I köplagen finns en särskild
bestämmelse om säljarens ansvar för s.k.
rättsligt fel (41 §). Ett rättsligt fel
föreligger om tredje man äger varan
eller har panträtt eller någon annan
liknande rätt i den. För rättsliga fel
som föreligger vid köpet är säljarens
skadeståndsskyldighet strikt och utan
annat undantag än för det fall köparen
kände till eller borde känt till felet.
Säljaren har med andra ord ett
garantiansvar för sådana rättsliga fel,
om inte något annat avtalats. Detta
betyder också att
skadeståndsskyldigheten kommer att
omfatta all förlust utan åtskillnad
mellan direkt och indirekt förlust. I
övrigt gäller i princip samma
bestämmelser för rättsliga fel som för
andra fel.

Uttrycket liknande rätt i 41 § är
avsett att begränsa bestämmelsens
räckvidd. Bestämmelsen om rättsliga fel
är inte avsedd att tillämpas om varans
användning eller vidareförsäljning
skulle strida mot tredje mans patent-
varumärkes- eller upphovsrätt
(immaterialrättsliga fel). I samband med
köplagens tillkomst uttalades att frågan
vilken inverkan som tredje mans
immaterialrätt skall ha på förhållandet
mellan säljare och köpare får bedömas
enligt allmänna regler (prop. 1988/89:76
s. 142).

I motion L901 av Lennart Hedquist (m)
begärs att köplagen ändras så att
bestämmelsen om rättsligt fel i 41 §
görs tillämplig även på
immaterialrättsliga fel. Motionären
anför som exempel att den som köpt ett
parti jeans, som med orätt bär ett känt
varumärke, bör ha en självklar rätt att
returnera partiet. Köplagen bör i detta
avseende bringas i överensstämmelse med
den i Europa normala rättsregeln köpmän
emellan.

Utskottet konstaterar att den
omständigheten att köplagens
bestämmelser om påföljder vid rättsliga
fel inte är avsedda att omfatta
immaterialrättsliga fel inte betyder att
det saknas regler för säljarens ansvar
för sådana fel. Om inte köpeavtalet ger
ledning för bedömningen huruvida ett
immaterialrättsligt fel föreligger och
detta inte heller kan avgöras med stöd
av praxis, handelsbruk eller annan
sedvänja, får bedömningen ske mot
bakgrund av lagens allmänna felregler.
Om ett immaterialrättsligt fel hindrar
köparen från att använda varan för det
avsedda ändamålet eller i övrigt medför
att varan avviker från vad köparen med
fog kunnat förutsätta innebär dessa
regler att varan skall anses vara
behäftad med köprättsligt fel och
köparen har rätt att göra gällande
påföljder, inklusive skadestånd. När det
gäller skadeståndets omfattning blir i
dessa fall ersättningen begränsad till
direkt förlust, såvida det inte kan
visas att säljaren varit försumlig.
Detta är i och för sig en skillnad i
förhållande till rättsliga fel, där
skadeståndsansvaret i regel omfattar
även indirekt förlust. Denna
köprättsliga skillnad mellan rättsliga
och immaterialrättsliga fel torde i
praktiken, såvitt utskottet kan bedöma,
inte innebära några olägenheter. Det rör
sig dessutom om två artskilda feltyper
där det strängare skadeståndsansvaret
för de rättsliga felen motiverats av att
det som regel är omöjligt för en köpare
att vid en undersökning fastställa ett
sådant fel. Det har för övrigt också i
den juridiska litteraturen gjorts
gällande att det vid tillämpningen av
köplagen inte kan antas att säljaren
generellt svarar för immaterialrättsliga
begränsningar på grund av tredje mans
rätt i likhet med vad som gäller för
rättsliga fel (Ramberg, Köplagen, 1995,
s. 258).

I sammanhanget kan erinras om att
frågan om säljarens ansvar för
immaterialrättsliga fel var föremål för
behandling i samband med köplagens
tillkomst. Sålunda övervägde den
nordiska arbetsgruppen för
köplagstiftning huruvida köparen borde
få göra gällande påföljder av rättsligt
fel också i de fall varan gör intrång i
annans immaterialrätt. Arbetsgruppen
avvisade emellertid tanken på en sådan
reglering. Att inom ett rimligt omfång -
med den pregnans som krävs av en lagtext
- utarbeta regler för de mångskiftande
fall då intrång i annans immaterialrätt
kan aktualiseras, skulle enligt
arbetsgruppen möta stora svårigheter (NU
1984:5). Mot bakgrund av de överväganden
som sålunda gjordes valde man att inte
behandla de immaterialrättsliga felen i
en särregel.

Med hänsyn till det anförda kan
utskottet inte på föreliggande underlag
finna skäl att förorda en särskild
reglering för denna typ av fel.
Utskottet avstyrker med det anförda
bifall till motion L901.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande franchising

att riksdagen avslår
motion1994/95:L907,

res. (v)

2. beträffande rättsligt fel

att riksdagen avslår motion1994/95:L901.

Stockholm den 5 mars 1996

På lagutskottets vägnar

Agne Hansson

I beslutet har deltagit: Agne Hansson
(c), Anita Persson (s), Bengt Kronblad
(s), Rolf Dahlberg (m), Carin Lundberg
(s), Rune Berglund (s), Stig Rindborg
(m), Karin Olsson (s), Henrik S Järrel
(m), Bengt Harding Olson (fp), Tanja
Linderborg (v), Sven-Erik Österberg (s),
Yvonne Ruwaida (mp), Birgitta Carlsson
(c), Eva Persson Sellin (s), Anders
Ygeman (s) och Marietta de Pourbaix-
Lundin (m).

Reservation

Franchising (mom. 1)

Tanja Linderborg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande
som på s. 2 börjar med Utskottet kan
och på s. 3 slutar med motion L907
bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening en
allvarlig olägenhet att Sverige i dag
saknar lagstiftning som direkt tar sikte
på franchising. De avtal som träffas
mellan franchisegivare och
franchisetagare är nämligen oftast
ensidigt utformade till
franchisetagarnas nackdel, och
franchisetagarna befinner sig inte
sällan i en beroendeställning i
förhållande till franchisegivarna.

En lagstiftning om franchising behövs
därför som skydd för den ofta svårt
utsatta grupp av småföretagare som
franchisetagarna utgör. Något
ytterligare utredningsarbete torde inte
behövas, utan den lagstiftning som krävs
bör, enligt utskottets mening, bygga på
de förslag som finns i
Franchiseutredningens betänkande.

Riksdagen bör med anledning av motion
L907 begära förslag från regeringen i
enlighet med vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under 1
bort ha följande lydelse:

1. beträffande franchising

att riksdagen med anledning av motion
1994/95:L907 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet
anfört.

Gotab, Stockholm 1996