Franchising, m.m.

Betänkande 2003/04:LU7

Lagutskottets betänkande2003/04:LU7

Franchising, m.m.

---

Sammanfattning
I betänkandet behandlar utskottet fyra motioner från den allmänna
motionstiden år 2003. Motionsyrkandena gäller franchising, avtalsvillkor mellan
näringsidkare och elektroniska signaturer.
Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, främst
med hänvisning till pågående utrednings- och beredningsarbete inom
Regeringskansliet.
I betänkandet finns tre reservationer.

Utskottets förslag till riksdagsbeslut

1. Franchising
Riksdagen avslår motionerna 2003/04:L230 och 2003/04:L259.
Reservation 1 (kd, v)

2. Avtalsvillkor mellan
näringsidkare
Riksdagen avslår motion 2003/04:L293.
Reservation 2 (kd, v)

3. Elektroniska signaturer
Riksdagen avslår motion 2003/04:N248 yrkande 16.
Reservation 3 (m)
Stockholm den 22 januari 2004
På lagutskottets vägnar
Inger René
Följande ledamöter har deltagit i beslutet: Inger
René (m) ,
Marianne Carlström (s) , Raimo Pärssinen (s) , Jan Ertsborn (fp) , Christina
Nenes (s) , Hillevi Larsson (s) , Yvonne Andersson (kd) , Tasso Stafilidis
(v) , Maria Hassan (s) , Bertil Kjellberg (m) , Rezene Tesfazion (s) ,
Martin Andreasson (fp) , Viviann Gerdin (c) , Anneli Särnblad Stoors (s)
, Henrik von Sydow (m) , Niclas Lindberg (s) och Johan Löfstrand (s)
.

Utskottets överväganden
Franchising
Utskottets förslag i korthet
Motionsyrkanden med krav på lagstiftning om franchising bör avslås.
Utskottet hänvisar till pågående utredningsarbete inom Regeringskansliet.
Jämför reservation 1 (kd, v).
Inledning
Franchising är en form av samverkan mellan två näringsidkare, franchisegivaren
och franchisetagaren. Den förstnämnde upplåter genom ett franchiseavtal
åt en eller flera franchisetagare rätten att mot ersättning sälja varor
eller tjänster under ett visst namn eller ett visst kännetecken som
tillhandahålls av franchisegivaren. Franchising utmärks av ett gemensamt
uppträdande utåt från franchisegivarens och franchisetagarens sida.
Franchisetagarens verksamhet bedrivs dock i eget namn och för egen räkning.
Villkoren för verksamheten regleras vanligen genom ett standardavtal
mellan parterna.
Med anledning av ett riksdagsbeslut om att regeringen borde utreda de
frågor och problem av juridisk natur som kan aktualiseras i samband med
franchising tillsattes år 1984 Franchiseutredningen (bet. NU 1983/84:3).
År 1987 överlämnade utredningen betänkandet (SOU 1987:17) Franchising.
Betänkandet innehöll ett förslag till lag om franchising. Regeringen
beslutade hösten 1991 att lägga utredningen till handlingarna.
Någon lagstiftning som direkt tar sikte på franchising finns således inte
i Sverige.
Förhållandena i andra länder m.m.
Inom EU har endast ett fåtal länder infört lagstiftning om franchising,
Frankrike år 1989 och Spanien år 1996. I Kanada och USA handhas lagstiftning
om franchising på delstatsnivå, och i USA finns lagstiftning om franchising
i de flesta delstater (se Redogörelse för lagutskottets studieresa till
Island, Kanada och USA den 24 juni-10 juli 1997). I Australien finns numera
federal lagstiftning om franchising (se Redogörelse för lagutskottets
delegationsresa till Australien och Nya Zeeland den 25 augusti-10 september
2000).
Inom Unidroit, ett internationellt institut för harmonisering av privaträtten,
har under lång tid pågått ett franchiseprojekt. I september 1998
publicerades en handbok som behandlar olika frågor vid internationell
franchising,
Guide to International Master Franchise Arrangements. Därefter var arbetet
inriktat på utarbetandet av en modellag för nationell lagstiftning om
franchising. I september 2002 antog Unidroits generalförsamling en sådan
modellag, Model Franchise Disclosure Law. Modellagen är avsedd att vara
en inspirationskälla för de länder som överväger att införa lagstiftning
om franchising. Modellagen är en s.k. disclosure law, dvs. den reglerar
endast vilken information som en franchisegivare skall ge en tilltänkt
franchisetagare i syfte att göra det möjligt för franchisetagaren att
fatta ett välinformerat beslut om han eller hon skall ingå ett franchiseavtal
eller inte. Däremot innehåller modellagen inte några bestämmelser om själva
franchisingförhållandet, såsom rätten att häva avtalet och verkningarna
därav.
Franchising och konkurrensrätten
Konkurrenslagen (1993:20) innehåller bl.a. förbud mot konkurrensbegränsande
samarbete mellan företag. EG:s konkurrensregler har stått som förebild
för den svenska konkurrenslagen. Franchising berörs av konkurrensrätten
på så sätt att det för vissa grupper av avtal mellan företag görs undantag
från det generella förbudet mot konkurrensbegränsande samarbete. Grunden
för dessa undantag är att de avtal som avses i allmänhet anses förbättra
varudistributionen och utbudet av tjänster samt ge även konsumenter och
andra slutanvändare en skälig andel av de fördelar som uppnås. Ett sådant
gruppundantag finns för s.k. vertikala avtal. Franchiseavtal hör till
denna kategori.
Med stöd av konkurrenslagen har i olika regeringsförordningar meddelats
gruppundantag som motsvarar dem som gäller inom EU. Franchiseavtal omfattas
av förordningen (2000:1193) om gruppundantag enligt 17 § konkurrenslagen
(1993:20) för vertikala avtal, som trädde i kraft den 1 januari 2001 och
gäller till utgången av december 2005. Med vertikala avtal avses i
förordningen avtal som ingås mellan två eller flera företag vilka, inom ramen
för avtalet, är verksamma i olika led i produktions- eller distributionskedjan
och som avser villkoren för parternas inköp, försäljning eller återförsäljning
av vissa varor eller tjänster.
Motionerna
Yvonne Andersson (kd) anför i motion L230 att franchising rätt använd är
en bra samverkansform mellan företag. Varje enskild franchisetagare är
dock, enligt motionären, alltid en svag part i förhållande till
franchisegivaren. Motionären anser att det krävs lagstiftning som skyddar den
svagare parten för att företagsformen franchising skall fungera
tillfredsställande. En sådan lagstiftning bör ge franchisetagare en
förhandlingsrätt
gentemot franchisegivaren. Vidare behöver lagstiftningen innehålla
bestämmelser om bl.a. informationsskyldighet för franchisegivare, avtals
upphörande och kostnadsfördelningen vid ett skiljedomsförfarande. I
motionen yrkas ett tillkännagivande om behovet av lagstiftning på detta
område.
Liknande synpunkter förs fram i motion L259 av Börje Vestlund (s). I
motionen betonas att franchising rätt använd är en företagsform som är väl
lämpad för den som utan alltför stor kapitalinsats vill bli egenföretagare
men att franchiseavtal ofta kännetecknas av en stark ensidighet till
franchisegivarens fördel. Motionären anser att den grupp av småföretagare
som är franchisetagare har en sådan beroendeställning som motiverar att
de bör få ett minimiskydd i lagstiftningen. En sådan lagstiftning bör
innehålla bestämmelser om bl.a. förhandlingsrätt för franchisetagare,
informationsskyldighet för franchisegivare och regler för uppsägning av
franchiseavtal. Beträffande skiljeklausuler anser motionären att ett
minimikrav bör vara att franchisegivaren skall betala hela eller större
delen av kostnaderna vid ett skiljeförfarande. I motionen yrkas ett
tillkännagivande i enlighet med det anförda.
Utskottets ställningstagande
Motioner med yrkanden om lagstiftning om franchising har varit föremål
för behandling av riksdagen vid åtskilliga tillfällen sedan början av
1980-talet. När utskottet våren 2002 behandlade motioner med krav på
lagstiftning om franchising var de frågor som togs upp i de då aktuella
motionerna föremål för en omfattande remissbehandling. I betänkande
2001/02:LU12 ansåg sig utskottet inte ha någon anledning att frångå sina
tidigare ställningstaganden och avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen
följde utskottet. I betänkandet framhöll utskottet emellertid vikten av
att regeringen har en beredskap för att överväga lagstiftning och att
spörsmålet i Sverige hanteras på ett sätt som står i överensstämmelse med
den internationella utvecklingen. Utskottet anförde vidare att det kunde
vara lämpligt att regeringen, så snart det då pågående arbetet inom
Unidroit med en modellag för franchising är färdigt, överväger frågan om
svensk lagstiftning på området.
Motioner med krav på lagstiftning om franchising behandlades senast våren
2003 i betänkande 2002/03:LU4. Utskottet hänvisade då till ett aviserat
utredningsarbete inom Regeringskansliet.
Enligt vad utskottet erfarit har Justitiedepartementet hösten 2003 gett
en sakkunnig person i uppdrag att biträda departementet med att göra en
analys av modellagen och utreda i vilken utsträckning en lag av det slag
som tagits fram inom Unidroit bör införas i Sverige och hur den i så fall
närmare bör vara utformad. I arbetet ingår även att bedöma behovet av
ytterligare åtgärder för att stärka franchisetagarnas ställning. Arbetet
skall vara slutfört senast den 31 oktober 2004.
Utskottet ser med tillfredsställelse på det arbete som nu inletts inom
Justitiedepartementet. Resultatet av pågående arbete bör inte föregripas
genom några uttalanden från riksdagens sida. Med det anförda föreslår
utskottet att riksdagen avslår motionerna L230 och L259.
Avtalsvillkor mellan näringsidkare
Utskottets förslag i korthet
En motion med krav på en utredning som skall lägga fram förslag som ökar
möjligheterna att jämka avtal mellan näringsidkare bör avslås. Jämför
reservation 2 (kd, v).
Avtalslagen
Enligt 36 § avtalslagen (1915:218), som är en s.k. generalklausul, får
avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende om villkoret är oskäligt
med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst,
senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Vid prövningen
skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av
konsument eller annars intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet.

I den juridiska litteraturen har uppfattningen framförts att en skiljeklausul
i avtal mellan näringsidkare bör jämkas endast i extrema fall (Grönfors,
Avtalslagen, tredje uppl., 1995, s. 242).
Rättspraxis
Frågan om jämkning av avtal mellan näringsidkare har varit föremål för
avgöranden av Högsta domstolen.
Avgörandena i rättsfallen NJA 1987 s. 639 och 1992 s. 290 gällde båda
jämkning av skiljeklausuler. I det förstnämnda rättsfallet konstaterade
domstolen att skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och konsument
ofta kan väcka betänkligheter. Detta beror, anfördes det, främst på att
kostnaderna för skiljeförfarandet, vilka inte omfattas av rättshjälpssystemet,
kan utgöra en tung börda för konsumenten som i regel är den ekonomiskt
svagare parten. Med hänsyn till risken att åsamkas stora kostnader kan
konsumenten se sig mer eller mindre nödsakad att avstå från att göra sin
rätt gällande. I fråga om skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare
som är jämställda bör, uttalade Högsta domstolen vidare, enligt förarbetena
till 36 § avtalslagen jämkning som regel inte komma i fråga. Beträffande
det aktuella avtalet mellan parterna (ett avtal om handelsagentur)
konstaterade domstolen att avtalet skiljer sig väsentligt från ett avtal
mellan jämställda näringsidkare; snarare framträdde vissa likheter med
ett anställningsförhållande. Den underlägsne parten i förhållandet ansågs
av Högsta domstolen ha varit i behov av samma skydd som en konsument mot
ett skiljeavtal med åtföljande kostnadsrisker, och skiljeklausulen borde
därför såsom oskälig lämnas utan avseende.
I 1992 års rättsfall, som gällde fråga om jämkning av skiljeklausul i ett
franchiseavtal, uttalade Högsta domstolen att det inte föreligger skäl
att generellt lämna en skiljeklausul i franchiseavtal utan avseende. Som
regel bör därför en vanlig skiljeklausul anses innebära rättegångshinder.
Ett annat ställningstagande kan emellertid enligt domstolen vara påkallat
i vissa fall, t.ex. om avtalet har likheter med ett anställningsförhållande
eller då en resurssvag franchisetagare behöver samma skydd som en konsument
mot kostnadsriskerna med ett skiljeavtal. Vad som framkommit i målet om
avtalets tillkomst och innehåll eller vad som upplysts om franchisetagarens
förhållanden kunde emellertid enligt Högsta domstolen inte anses utgöra
tillräckliga skäl att frångå regeln om skiljeklausuls giltighet.
Motionen
I motion L293 hänvisar Yvonne Andersson m.fl. (kd) till det skydd som
lagstiftningen i många avseenden ger en konsument som den svagare parten
i ett avtalsförhållande. Motsvarande skydd finns inte för småföretagare.
Dessa kan emellertid ofta befinna sig i en underlägsen position i ett
mellanhavande med ett större företag eller en koncern. I motionen framhålls
att en kostsam juridisk process är ett betydligt större problem för
småföretagaren än för den stora koncernen med helt andra ekonomiska
förutsättningar. Det leder många gånger till att småföretagaren tvingas avstå
från att processa om ett berättigat krav. I motionen konstateras vidare
att avtal mellan näringsidkare ofta innehåller en skiljeklausul. Till
nackdelarna med ett skiljedomsförfarande hör att det är en dyr process,
vilket drabbar småföretagaren. Det hör till ovanligheterna att domstol
jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan näringsidkare. Det bör, enligt
motionärerna, domstolarna ges större möjlighet till. Motionärerna anser
att bruket av skiljeklausuler och det faktum att oskäliga avtal inte jämkas
i någon större omfattning visar att spelreglerna mellan större och mindre
företag inte fungerar. I motionen begärs att regeringen skall tillsätta
en utredning med uppgift att lägga fram förslag till åtgärder för att öka
möjligheterna att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.
Utskottets ställningstagande
Utskottet har behandlat liknande motionsyrkanden vid ett flertal tillfällen,
senast våren 2003 i betänkande 2002/03:LU4. Utskottet har avstyrkt bifall
till motionsyrkandena, och riksdagen har beslutat i enlighet med utskottets
förslag. Utskottet har nu, liksom tidigare uttalats, en viss förståelse
för de synpunkter som förs fram i motionen. Vad som framkommit i ärendet
utgör emellertid inte tillräckliga skäl att nu förorda bifall till motionen.

Ställningstagandet innebär inte att frågan om förändringar när det gäller
möjligheterna att jämka avtal mellan näringsidkare därmed en gång för
alla skulle vara avgjord. Möjligtvis kan det finnas skäl att återkomma
till spörsmålet när det i föregående avsnitt redovisade utredningsarbetet
rörande franchising har avslutats.
Med det anförda föreslår utskottet att riksdagen avslår motion L293.
Elektroniska signaturer
Utskottets förslag i korthet
Ett motionsyrkande med begäran om avskaffande av formkrav i lagstiftningen
som omöjliggör användandet av elektroniska signaturer bör avslås. Utskottet
hänvisar till pågående arbete inom Regeringskansliet. Jämför reservation
3 (m).
Bakgrund
I såväl civilrättslig som annan lagstiftning anges i vissa fall s.k.
formkrav. De kan avse krav på att ett dokument eller meddelande skall ha
en viss form eller tillkomma på ett visst sätt för att få en viss rättsverkan.
Som exempel kan nämnas krav på namnteckning eller undertecknande.
Formkrav kan hindra att elektronisk kommunikation eller dokumentation
används, genom att uttryckligen utesluta elektroniska rutiner eller genom
att det råder osäkerhet om hur de skall tillämpas på elektroniska rutiner.

Motionen
Bo Lundgren m.fl. (m) anser i motion N248 att lagstiftningen på några
områden behöver anpassas eller förtydligas för att främja IT-utvecklingen.
I motionen begärs ett tillkännagivande om att regeringen skall lägga
fram förslag om att anpassa lagstiftningen och avskaffa sådana formkrav
som omöjliggör användandet av elektroniska signaturer (yrkande 16).
Utskottets ställningstagande
Utskottet erinrar om att regeringen den 24 januari 2002 beslutade att
Regeringskansliet departementsvis skulle se över gällande formkrav i lagar
och förordningar och överväga behoven av förändringar i syfte att undanröja
onödiga hinder för elektronisk kommunikation och elektronisk dokument-
och ärendehantering (Ju2002/462). För att samordna arbetet inrättades
inom Regeringskansliet en arbetsgrupp, i vilken departementen företrätts
av chefstjänstemän eller chefer för rättssekretariaten. Arbetsgruppen
antog namnet FORMEL-gruppen. Resultatet av översynen presenterades den 15
april 2003 i departementspromemorian (Ds 2003:29) Formel - Formkrav och
elektronisk kommunikation. I promemorian lämnas underlag för regeringens
ställningstaganden till det vidare arbetet. När det gäller de formkrav
som, enligt den bedömning som gjorts i promemorian, bör ändras anförs att
det är av vikt att arbetet inte avstannar. Arbetet bör även fortsättningsvis
ske i respektive departement utifrån de prioriteringar och förutsättningar
som råder på varje område, men det bör finnas någon mekanism för samordning
mellan departementen. I promemorian anförs vidare att regeringen bör
överväga om, och i sådant fall i vilken form, de generella ställningstaganden
som görs utifrån bedömningar som redovisas i promemorian bör underställas
riksdagen. Det betonas att det är viktigt att nya formkrav utformas i
kontakt med berörda myndigheter och parallellt med att nya elektroniska
tjänster utvecklas. Vad som redovisats i promemorian bör också beaktas
inom ramen för det arbete med regelförenkling som sker i Regeringskansliet
och på myndigheterna. I promemorian anförs vidare att varje departement
på lämpligt sätt bör uppmärksamma sina pågående kommittéer och utredningar
på innehållet i rapporten och att nya hindrande formkrav inte bör införas
på något område om det inte är särskilt motiverat.
Promemorian har remissbehandlats. Remisstiden gick ut den 27 oktober 2003.
Beredningen fortsätter nu inom Regeringskansliet.
Mot bakgrund av vad som sålunda redovisats kan utskottet konstatera att
det för närvarande inom Regeringskansliet pågår arbete i linje med
motionsönskemålet. Utskottet anser att detta arbete inte bör föregripas genom
något uttalande från riksdagens sida och föreslår att motion N248 yrkande
16 avslås.

Reservationer

1. Franchising, punkt 1 (kd, v)
av Yvonne Andersson (kd) och Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 1 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 1. Därmed bifaller riksdagen motionerna 2003/04:L230
och 2003/04:L259.
Ställningstagande
Vi anser att franchising är en bra samverkansform mellan företag om den
används på rätt sätt. Varje enskild franchisetagare är dock en svag part
i förhållande till franchisegivaren. Franchiseavtal kännetecknas ofta av
en stark ensidighet till franchisegivarens fördel. Det krävs därför
lagstiftning som skyddar den svagare parten för att företagsformen franchising
skall fungera tillfredsställande. En sådan lagstiftning bör innehålla
bestämmelser om bl.a. förhandlingsrätt för franchisetagare,
informationsskyldighet
för franchisegivare, avtals upphörande och kostnadsfördelningen vid ett
skiljedomsförfarande.
Unidroits generalförsamling antog i september 2002 en modellag för nationell
lagstiftning om franchising. Justitiedepartementet har nu gett en sakkunnig
person i uppdrag att biträda departementet med att utreda i vilken
utsträckning en lag av det slag som tagits fram inom Unidroit bör införas i
Sverige och hur den i så fall närmare bör vara utformad. Vi anser det
vara helt klart att lagstiftning om franchising behövs i Sverige och att
det därför saknas skäl att närmare överväga om lagstiftning bör införas.
Regeringen bör utan onödig tidsutdräkt utifrån Unidroits modellag lämna
förslag till riksdagen om lagstiftning som syftar till att skydda
franchisetagarna i ett franchiseförhållande och att göra parterna mer
jämbördiga.

Vad som anförts i reservationen bör enligt vår mening riksdagen, med bifall
till motionerna L230 och L259, som sin mening ge regeringen till känna.

2. Avtalsvillkor mellan näringsidkare, punkt 2 (kd,
v)
av Yvonne Andersson (kd) och Tasso Stafilidis (v).
Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 2 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 2. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:L293.

Ställningstagande
Konsumenter är, i egenskap av svagare part i avtalsförhållanden, i många
avseenden skyddade genom lagstiftning. Motsvarande skydd finns emellertid
inte för småföretagare som ofta kan befinna sig i en underlägsen position
i ett mellanhavande med ett större företag eller en koncern. En kostsam
juridisk process är ett betydligt större problem för småföretagaren än
för den stora koncernen med helt andra ekonomiska förutsättningar. Detta
leder många gånger till att småföretagaren tvingas avstå från att processa
om ett berättigat krav. Vi kan vidare konstatera att avtal mellan
näringsidkare ofta innehåller en skiljeklausul. Till nackdelarna med ett
skiljedomsförfarande hör att det är en dyr process, vilket särskilt drabbar
småföretagare. Skiljeklausuler anses allmänt oskäliga i avtal mellan en
näringsidkare och en konsument. Däremot hör det till ovanligheterna att
domstol jämkar en skiljeklausul i ett avtal mellan näringsidkare. Vi anser
att domstolarna skall ges möjlighet att i större utsträckning än i dag
jämka skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare. Bruket av skiljeklausuler
och det faktum att oskäliga avtal inte jämkas i någon större omfattning
visar att spelreglerna mellan större och mindre företag inte fungerar.
Småföretagare kan bli i det närmaste rättslösa i en tvist med en stor
koncern. Därför är det viktigt att det utreds vilka åtgärder som krävs
för att stärka mindre företags ställning vid tvister. Vi begär att regeringen
skall tillsätta en utredning med uppgift att lägga fram förslag till
åtgärder för att öka möjligheterna att jämka oskäliga avtal mellan
näringsidkare.
Vad som anförts i reservationen bör enligt vår mening riksdagen, med bifall
till motion L293, som sin mening ge regeringen till känna.

3. Elektroniska signaturer, punkt 3 (m)
av Inger René (m), Bertil Kjellberg (m) och Henrik von Sydow (m).

Förslag till riksdagsbeslut
Vi anser att förslaget till riksdagsbeslut under punkt 3 borde
ha följande lydelse:
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som
anförs i reservation 3. Därmed bifaller riksdagen motion 2003/04:N248
yrkande 16.
Ställningstagande
I likhet med motionärerna anser vi att lagstiftningen behöver anpassas
för att främja IT-utvecklingen. Det är en av de åtgärder som behövs för
att skapa ett bättre företagsklimat och undanröja hinder för företagande.
Som ett led i arbetet med regelförenkling bör regeringen lägga fram
förslag om att anpassa existerande lagstiftning och avskaffa formkrav som
omöjliggör användandet av elektroniska signaturer.
Vad som anförts i reservationen bör enligt vår mening riksdagen, med bifall
till motion N248 yrkande 16, som sin mening ge regeringen till känna.

Bilaga
Förteckning över behandlade förslag
Motioner från allmänna motionstiden hösten 2003
2003/04:L230 av Yvonne Andersson (kd):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om behovet av lagstiftning vad gäller franchising.
2003/04:L259 av Börje Vestlund (s):
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs
om en lagstiftning som reglerar franchiseverksamheten i Sverige.
2003/04:L293 av Yvonne Andersson m.fl. (kd):
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att
komma med förslag till åtgärder för att stärka mindre företags möjligheter
att jämka oskäliga avtal mellan näringsidkare.
2003/04:N248 av Bo Lundgren m.fl. (m):

16. Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om
att
anpassa existerande lagstiftning och avskaffa formkrav som omöjliggör
användandet av elektroniska signaturer i enlighet med vad som anförs i
motionen (avsnitt 5.5.4).