Förvaltningspolitiska frågor

Betänkande 1996/97:FiU17

Finansutskottets betänkande 1996/97:FIU17

Förvaltningspolitiska frågor

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer
• Innehållsförteckning

1996/97
FiU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet ett antal motioner från allmänna
motionstiden om diverse förvaltningspolitiska frågor. I olika avsnitt
behandlas
- användningen av kontokort i staten,
- servicecheckar,
- ansvaret för bilregistret och handelsregistren,
- offentlig affärsverksamhet samt
- förslag om en ny förvaltningspolitik.
Utskottet avstyrker samtliga motioner.
Till betänkandet har fogats tre reservationer.

Motionerna

1996/97:Fi910 av Ulf Kristersson och Per Bill (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att staten bör
avskaffa alla kreditkort där staten bär betalningsansvar.

1996/97:Fi914 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en svensk servicecheck-modell,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av förtydligade direktiv till RSV angående framtagandet av
en svensk servicecheck-modell.

1996/97:Fi916 av Carl-Johan Wilson (fp) vari yrkas att riksdagen hos
regeringen begär en redovisning av huruvida ekonomisk besparing blivit följden
av flyttning av bilregister och handelsregister från länsstyrelser till
Vägverket respektive Patent- och registreringsverket.

1996/97:Fi919 av Ola Karlsson (m) vari yrkas att riksdagen hos regeringen
begär förslag till lagstiftning i enlighet med vad som anförts i motionen.

1996/97:Fi920 av Per Bill och Ulf Kristersson (m) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att avveckla
offentlig affärsverksamhet.

1996/97:Fi921 av Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av en ny förvaltningspolitik.

1996/97:Fi924 av Lena Sandlin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av en ny
statlig förvaltningspolitik.

Utskottet

Användningen av kontokort i staten

Motionen
Ulf Kristersson och Per Bill (m) föreslår i motion Fi910 att staten skall
avskaffa alla kreditkort där staten bär betalningsansvar. Motionärerna pekar
på att missbruk av kreditkort har förekommit och menar att kreditkorten är
onödiga. Om en tjänsteman eller annan betalar med ett eget kreditkort och
lämnar in kvittot, ersätts vederbörande från myndigheten innan fakturan till
kreditkortsföretaget skall betalas. Motionärerna menar emellertid att det bör
vara öppet för de statliga arbetsgivarna att stå för årsavgiften för
kreditkort som arbetstagarna är betalningsansvariga för, givet att de behövs i
tjänsten.

Utskottets ställningstagande
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.
Under senare år har det förekommit en intensiv debatt om oegentligheter i
samband med användandet av kontokort. Kontokort, där staten eller kommunerna
bär betalningsansvaret, har i flera uppmärksammade fall missbrukats. En fråga
som därvid aktualiseras är i vad mån förekomsten av oegentligheter kan hindras
genom att staten i allt högre grad använder kontokort med personligt
betalningsansvar. Utskottet noterar att Riksrevisionsverket år 1994 tog ett
initiativ till att upphandla särskilda avropsavtal. För företagskort med
privat betalningsansvar, vilket kan användas i såväl tjänsten som privat,
gäller följande regler enligt avropsavtalet:
- myndigheten utser vem/vilka som tilldelas betalkort,
- myndigheten står för årsavgift,
- samtliga övriga fakturor tillställs kortinnehavaren,
- betalkortet kan användas för såväl tjänsteutlägg som privata utlägg,
- kortinnehavaren ansvarar fullt ut för fakturan oavsett om utlägget är att
hänföra till tjänsten eller privat, utan något som helst garantiåtagande från
myndighetens sida,
- för tjänsteutläggen fakturerar kortinnehavaren myndigheten mot reseräkning,
- kortinnehavaren förmånsbeskattas för kortet (om inte särskilt avtal om att
inte använda kortet privat upprättas).
Dessa bestämmelser ligger enligt utskottets bedömning väl i linje med det som
motionärerna efterlyser.
De särskilda bestämmelser för kontokort, redovisning av resor, m.m. som
tillämpas i staten varierar mellan olika myndigheter. Av Regeringskansliets
förvaltningskontors föreskrifter om betalkort (RFF 1995:1) jämte RFK:s
allmänna råd framgår att arbetsgivaren bör vara restriktiv med att
tillhandahålla betalkort som arbetsgivaren är betalningsansvarig för (Allmänna
råd till 3 §) och att det måste föreligga särskilda skäl för att
tillhandahålla ett sådant kort (3 §). Av reglerna framgår även att kortet
endast får användas för sådana utgifter som arbetsgivaren skall stå för, t.ex.
i samband med en tjänsteresa (4 §). Endast om en privat utgift inte kan
särskiljas från betalning av utgift i tjänsten får kortet användas för detta
ändamål. Regeringskansliets regler är i princip tillämpbara för hela den
statliga förvaltningen.
Det kan emellertid anföras skäl även för att använda betalkort där staten
har betalningsansvaret, t.ex. för anställda som ofta gör stora utlägg för
arbetsgivarens räkning och det därför inte framstår som rimligt att en enskild
tjänsteman skall stå för stora likviditetsåtaganden gentemot arbetsgivaren.
Det vore därför enligt utskottets uppfattning att gå för långt om man helt
skulle förbjuda andra kontokort än företagskort med personligt
betalningsansvar.
Risken med betalkort är att de kan missbrukas, men samtidigt finns det
fördelar för staten när de används på avsett sätt. Syftet med betalkort är att
underlätta myndigheternas betalningsförmedling, effektivisera
ekonomiförvaltningen genom att avskaffa eller väsentligt minska antalet
förskott, minimera kontantkassorna, omstrukturera och samtidigt nedbringa
fakturahanteringen, effektivisera resehanteringen samt komprimera
myndigheternas utbetalningar.
Det finns enligt utskottets mening anledning att understryka att kraven att
specificera och verifiera utgifter inte är lägre för utgifter betalade med
betalkort med statligt betalningsansvar än för kort med personligt
betalningsansvar eller om förskott utbetalats. I regel är det inte korten i
sig som skapar problemen. Dessa är i stället i huvudsak kopplade till brister
i utformningen av reglerna, felaktig användning av korten eller otillräcklig
interkontroll.
Justitiekanslern redovisade den 4 mars i år studien Förstärkt skydd mot
oegentligheter i offentlig förvaltning. I rapporten framhåller han bl.a. att
det viktigaste kontrollsystemet för att motverka oegentligheter inom statlig
och kommunal förvaltning är det som förekommer inom själva myndigheten, dvs.
den interna kontrollen. Statliga och kommunala myndigheter är enligt
författning skyldiga att ha en fungerande intern kontroll av verksamheten, men
Justitiekanslern menar i sin rapport att reglerna om intern kontroll i
verksförordningen och kommunallagen bör förtydligas och preciseras.
Justitiekanslern framhåller vidare att särskilda överväganden behöver göras i
förhållande till kontrollen av myndighetschefen, eftersom denna eller denne
inte har någon inom myndigheten som är överordnad och i åtskilliga hänseenden
inte omfattas av den interna kontrollen. Med anledning av de oegentligheter
som har uppmärksammats i kommuner och landsting vill Justitiekanslern
förbättra effektiviteten av kontrollsystemen i kommunal förvaltning.
Justitiekanslern understryker behovet av en översyn av den kommunala
revisionen, även om han anser att grunderna för systemet därmed inte behöver
ändras. Vidare påpekar Justitiekanslern att uppgifter som han fått under
kartläggningsarbetet tyder på att okunnighet om regelsystemen i flera fall kan
ha bidragit till att de oegentligheter som har förekommit inte upptäckts och
påtalats tidigare. Initiativ till information och utbildning kan därför vara
en lämplig åtgärd.
Det är enligt utskottets mening utomordentligt viktigt att kontrollsystemen
i staten fungerar på ett sådant sätt att statens medel används på avsett sätt
och att alla oegentligheter upptäcks, beivras och rättas till. Det finns
därför anledning av noga överväga de förslag till förstärkning av kontrollen
som Justitiekanslern har föreslagit. Däremot vore det, som utskottet redan
ovan anfört, inte ändamålsenligt att helt förbjuda kontokort med staten som
betalningsansvarig. Motion Fi910 (m) avstyrks därför.

Servicecheckar

Motionen
I motion Fi914 av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter (fp) föreslås att
riksdagen till regeringen uttalar dels att det finns ett behov av en svensk
service- check-modell (yrkande 1), dels att det behövs ett förtydligat
direktiv till Riksskatteverket angående framtagandet av en svensk
servicecheck-modell (yrkande 2). Bakgrunden till förslagen är att motionärerna
tror att det går att skapa nya arbetstillfällen inom tjänstesektorn. Ett
hinder för nya jobb är de byråkratiska svårigheter som det innebär att vara
arbetsgivare. För att underlätta för dem som vill anställa någon för
tjänstgöring i det egna hushållet, och som vill uppfylla alla sina lagliga
åligganden såsom arbetsgivare, menar motionärerna att det finns behov av
servicecheckar efter fransk förebild.

Utskottets ställningstagande
Utskottet behandlade ett folkpartistiskt förslag om servicecheckar senast i
betänkandet om utgiftsramar hösten 1996 (bet. 1996/97:FiU1). Service- checkar
ingick som ett moment i partiets förslag till riktlinjer för den ekonomiska
politiken, vilka utskottet emellertid avstyrkte. Utskottet finner inte
anledning att ändra sitt tidigare ställningstagande till det förslag som
framfördes i motionen, varför yrkande 1 i motionen avstyrks.
Utskottet kan vidare konstatera att yrkande 2 i motionen har förlorat
aktualitet eftersom den utredning vars direktiv motionärerna vill ändra har
genomfört sitt arbete. Riksskatteverket lämnade under hösten en promemoria
till regeringen (RSV Rapport 1996:5 Redovisning av privata tjänster) med
kartläggning och förslag om förenklingar av redovisningen och betalningen av
skatter och avgifter. Utredningen lämnade även synpunkter på hur en eventuell
subvention bör utformas.
Skatteutskottet har nyligen (bet. 1996/97:SkU15) behandlat en annan motion
av Isa Halvarsson och Karin Pilsäter med ett innehåll som i viss mån
överensstämmer med den här aktuella (mot. 1996/97:Sk352). I den motionen begär
de att direktiven till Utredningen (Fi 1996:10) om förutsättningarna för
tjänstesektorns utveckling ändras. Utredningen bör enligt motionärerna få i
uppdrag att föreslå ett system med servicecheckar och att
arbetsgivaravgifterna inom hushållssektorn avskaffas. Skatteutskottet
avstyrker denna och andra motioner i samma ämne med motiveringen att
resultatet av de överväganden som pågår rörande dessa frågor bör avvaktas.
Riksdagen avslog sedermera motionen den 5 mars 1997.
Utskottet avstyrker mot denna bakgrund motion Fi914 (fp).

Ansvaret för bilregistret och handelsregistren

Motionen
Ansvaret för Sveriges bilregister har flyttats från länsstyrelserna till
Vägverket och handelsregistren från länsstyrelserna till Patent- och
registreringsverket. I motion Fi916 föreslår Carl-Johan Wilson (fp) att
riksdagen hos regeringen begär en redovisning av hur stor den eventuella
ekonomiska besparingen för staten visat sig vara av det ändrade
huvudmannaskapet. Eftersom motiveringen till förändringen var att besparingen
skulle bli betydande, menar motionären att det skulle vara värdefullt att
kontrollera om besparingen motsvarade förväntningarna från den kalkyl som låg
till grund för beslutet.

Utskottets ställningstagande
Finansutskottet har senast i sitt yttrande till justitieutskottet
(1996/97:FiU2y) uttalat sig i generella termer om krav på underlagen för
besparingsbeslut. Där påpekar utskottet bl.a. att riksdagen vid ett flertal
tillfällen framhållit vikten och betydelsen av att propositionerna innehåller
genomarbetade konsekvensanalyser av de förslag som föreläggs riksdagen. Krav
finns att regeringen bl.a. skall redovisa bedömningar av statsfinansiella
konsekvenser och samhällsekonomiska effekter av sina förslag. Även förslag
till ny lagstiftning bör innehålla genomarbetade konsekvensanalyser (se t.ex.
bet. 1993/94: KU30). Finansutskottet framhåller i sitt yttrande att ekonomiska
konsekvensanalyser kan vara ett värdefullt hjälpmedel inför beslut där olika
handlingsalternativ övervägs. Utskottet anser emellertid inte att det är
meningsfullt att ställa generella krav på hur ekonomiska konsekvensanalyser
skall utformas (s. 6-7).
Förslag till uppföljning och revision av det slag som väcks i motionen kan,
på grund av sin detaljeringsnivå, bedömas höra hemma i andra sammanhang än i
ett riksdagsbeslut till regeringen. Motion Fi916 (fp) avstyrks.

Offentlig affärsverksamhet

Motionerna
I motion Fi919 efterlyser Ola Karlsson (m) åtgärder för att komma till rätta
med de störningar i konkurrensen som kan uppstå när myndigheter och offentliga
företag bedriver näringsverksamhet. När de producerar och säljer varor och
tjänster som helt eller delvis subventioneras med skattemedel uppstår stora
problem för det privata näringslivet. Livskraftiga företag kan slås ut och
jobb därigenom försvinna. Ett annat problem utgör kommuner och landsting som
gynnar sina egna förvaltningar och bolag vid upphandlingar. Enligt motionären
är nuvarande lagstiftning inte tillräcklig för att förhindra den
konkurrensstörning som offentlig näringsverksamhet kan leda till och han
föreslår därför att riksdagen ger regeringen i uppdrag att komma med förslag
till skärpt lagstiftning i detta syfte. Regeringen bör i det sammanhanget
beakta de förslag som Underprissättningsutredningen (SOU 1995:105 Konkurrens i
balans) lagt fram.
Även Per Bill och Ulf Kristersson (m) är i sin motion Fi920 kritiska mot
offentlig affärsverksamhet. De menar att det är hög tid att stoppa den
offentliga affärsverksamhet som trots kommunallagen, konkurrenslagen och
kritik från Konkurrensverket tycks fortsätta i oförminskad omfattning.
Motionärerna föreslår att en avvecklingsplan för den offentliga
affärsverksamheten upprättas. En sådan plan bör innehålla tre steg. I ett
första steg bör all ny kommunal affärsverksamhet förbjudas. I ett andra steg
bör kommuner och landsting förbjudas att sälja icke primära tjänster till
såväl privatpersoner som föreningar och andra offentliga arbetsgivare. I det
tredje steget bör all offentlig affärsverksamhet avvecklas eller försäljas.
Planen bör vara genomförd till utgången av år 1999. Detta bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande
Utskottet har vid flera tillfällen, bl.a. i betänkandena 1995/96:FiU15 (s. 88-
89) och 1994/95:FiU22 (s. 7), behandlat frågan om vad staten bör göra och i
vilken form verksamheten bör bedrivas. Mer specifikt har utskottet i dessa
sammanhang även behandlat frågan om vilka regler som gäller för kommunal
näringsverksamhet avseende bl.a. upphandling, vilket är en av de aspekter som
motion Fi919 (m) tar upp.
Att helt avskaffa offentlig affärsverksamhet, som föreslås i motion Fi920
(m), kan enligt utskottets mening inte komma i fråga. Offentlig verksamhet kan
och bör bedrivas i olika former, och även om förvaltningsmyndigheter oftast är
den bäst ägnade formen, är affärsverks- och företagsformen många gånger att
föredra. Staten skall även fortsättningsvis ha möjlighet att bedriva sin
verksamhet genom affärsverk och företag.
Motionerna Fi919 (m) och Fi920 (m) avstyrks.

Förslag om en ny förvaltningspolitik

Motionerna
Sonja Fransson och Anders Nilsson (s) anser i motion Fi921 att det finns behov
av en ny förvaltningspolitik. Motionärerna menar att den politik som bedrivits
de senaste åren i första hand har präglats av generella nedskärningar och
omstruktureringar och mindre av hur myndigheter och verk ska fungera på bästa
sätt. Genom den framgångsrika budgetsaneringen kommer det emellertid att
finnas möjlighet att under de närmaste åren föra en mera offensiv politik.
Motionärerna menar att en ny förvaltningspolitik skall karakteriseras av bl.a.
att kvalitetsaspekter beaktas mer, att förvaltningar ges förutsättning att
fungera väl samt att tyngdpunkten skjuts från generella besparingar till att
se till kostnaden i förhållande till den slutliga effekten på statens utgifter
och inkomster. En kärnpunkt i den nya förvaltningspolitiken bör enligt
motionärerna vara att skapa ett inre förändringstryck där all personal
involveras. Det är, anför de, mångfalden av idéer och förändringsförslag från
dem som kommer i kontakt med verksamhetens avnämare som är själva motorn i
allt modernt rationaliseringsarbete. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Även Lena Sandlin m.fl. (s) anser i motion Fi924 att det föreligger ett
behov av en ny förvaltningspolitik. Motionärerna påpekar, i likhet med de
föregående, att en alternativ politik bör utgå från att skapa betingelser för
varje myndighetschef att driva ett internt initierat effektiviseringsarbete
där alla anställda ständigt genomför förbättringar och effektiviseringar av
verksamheten. För det krävs att chefer och anställda får tydliga incitament
för att bidra i effektiviseringsarbetet. Den nya rambudgettekniken ger, anför
motionärerna, för första gången någonsin de statliga myndigheterna sådana
incitament. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottets ställningstagande
Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande.
Det bedrivs ett kontinuerligt utvecklingsarbete av den statliga
förvaltningspolitiken. Som motionärerna påpekar, är en viktig förutsättning
för att bedriva en effektiv verksamhet att den personal som arbetar i den
offentliga förvaltningen är engagerad i den egna organisationens verksamhet
och att den arbetar för att nå de mål som statsmakterna satt upp. Det torde
vara särskilt viktigt när man arbetar under stränga ekonomiska restriktioner
och när man tvingas till nedskärningar inom organisationen. Utskottet utgår
emellertid från att regeringen kommer att beakta och dra lärdom av de
erfarenheter för förvaltningspolitiken som vunnits av genomförda
nedskärningar.
Utskottet kan mot denna bakgrund inte finna tillräckliga skäl för riksdagen
att göra något uttalande av det slag som motionärerna efterfrågar, varför
motionerna Fi921 (s) och Fi924 (s) avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer
1. beträffande användningen av kontokort i staten
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi910,
res. 1 (m, fp, v, mp, kd)
2. beträffande servicecheckar
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi914,
res. 2 (fp)
3. beträffande ansvaret för bilregistret och handelsregistren
att riksdagen avslår motion 1996/97:Fi916,
4. beträffande offentlig affärsverksamhet
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi919 och 1996/97:Fi920,
res. 3 (m)
5. beträffande ny förvaltningspolitik
att riksdagen avslår motionerna 1996/97:Fi921 och 1996/97:Fi924.

Stockholm den 18 mars 1997

På finansutskottets vägnar

Jan Bergqvist

I beslutet har deltagit: Jan Bergqvist (s), Per-Ola Eriksson (c), Lisbet
Calner (s), Bo Nilsson (s), Sonja Rembo (m), Arne Kjörnsberg (s), Sonia
Karlsson (s), Lennart Hedquist (m), Susanne Eberstein (s), Johan Lönnroth (v),
Kristina Nordström (s), Fredrik Reinfeldt (m), Roy Ottosson (mp), Mats Odell
(kd), Sven-Erik Österberg (s), Per Bill (m) och Karin Pilsäter (fp).

Reservationer

1. Användningen av kontokort i staten (mom. 1)
Sonja Rembo (m), Lennart Hedquist (m), Johan Lönnroth (v), Fredrik Reinfeldt
(m), Roy Ottosson (mp), Mats Odell (kd), Per Bill (m) och Karin Pilsäter (fp)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 2 börjar med ?Under senare
år? och på s. 4 slutar med ?Fi910 (m) avstyrks därför? bort ha följande
lydelse:
Under senare år har det förekommit en intensiv debatt om oegentligheter i
samband med användandet av kontokort. Kontokort, där staten eller kommunerna
bär betalningsansvaret, har i flera uppmärksammade fall missbrukats. En fråga
som därvid aktualiseras är i vad mån förekomsten av oegentligheter kan hindras
genom att staten i allt högre grad använder kontokort med personligt
betalningsansvar.
Ett syfte med betalkort, där staten är betalningsansvarig, uppges vara att
effektivisera myndigheternas betalningssystem. Det har emellertid visat sig
att hanteringen med kontokort där staten bär betalningsansvaret inte alltid
uppfyller det syftet. Ett vanligt problem är t.ex. att underlagen inte
inlevereras inom rimlig tid. När de inlämnats har de dessutom i vissa fall
visat sig vara ofullständiga eller på annat sätt felaktiga. Om en
kortinnehavare dröjer med att inleverera underlag i form av t.ex.
reseräkningar och verifikationer motverkas syftet med sådana betalkort och
myndigheten åsamkas administrativt merarbete. Myndigheten tvingas i sådant
fall att betala kontokortsfakturan utan att veta vilka ändamål utgifterna har,
alternativt betala en hög kreditränta. Därmed försvåras och fördröjs
bokföringen. Kortinnehavaren saknar incitament att utan dröjsmål inleverera
underlaget, vilket inte är fallet om hon eller han personligen bär
betalningsansvaret för kortet. En första slutsats av detta förhållande måste
enligt utskottets mening vara att endast om myndighetens betalningssystem
verkligen effektiviseras bör kontokort med statligt betalningsansvar komma i
fråga.
De särskilda bestämmelser för kontokort, redovisning av resor, m.m. som
tillämpas i staten varierar mellan olika myndigheter. Av Regeringskansliets
förvaltningskontors föreskrifter om betalkort (RFF 1995:1) jämte RFK:s
allmänna råd framgår att arbetsgivaren bör vara restriktiv med att
tillhandahålla betalkort som arbetsgivaren är betalningsansvarig för (Allmänna
råd till 3 §) och att det måste föreligga särskilda skäl för att
tillhandahålla ett sådant kort (3 §). Av reglerna framgår även att kortet
endast får användas för sådana utgifter som arbetsgivaren skall stå för, t.ex.
i samband med en tjänsteresa (4 §). Endast om en privat utgift inte kan
särskiljas från betalning av utgift i tjänsten får kortet användas för detta
ändamål. Regeringskansliets regler är i princip tillämpbara för hela den
statliga förvaltningen.
Utskottet anser att regeringen bör tillse att bestämmelserna om användning
av kontokort i statens myndigheter får den utformning som Regeringskansliets
förvaltningskontors bestämmelser har. Betalkort med statligt betalningsansvar
skall med andra ord utfärdas med största restriktivitet.
Utskottet noterar att Riksrevisionsverket år 1994 tog ett initiativ till att
upphandla särskilda avropsavtal. För företagskort med privat betalningsansvar,
vilket kan användas i såväl tjänsten som privat, gäller följande regler enligt
avropsavtalet:
- myndigheten utser vem/vilka som tilldelas betalkort,
- myndigheten står för årsavgift,
- samtliga övriga fakturor tillställs kortinnehavaren,
- betalkortet kan användas för såväl tjänsteutlägg som privata utlägg,
- kortinnehavaren ansvarar fullt ut för fakturan, oavsett om utlägget är att
hänföra till tjänsten eller privat, utan något som helst garantiåtagande från
myndighetens sida,
- för tjänsteutläggen fakturerar kortinnehavaren myndigheten mot reseräkning,
- kortinnehavaren förmånsbeskattas för kortet (om inte särskilt avtal om att
inte använda kortet privat upprättas).
Dessa bestämmelser ligger enligt utskottets bedömning väl i linje med det som
motionärerna efterlyser. Utskottet anser, i likhet med vad motionärerna anför,
att om kontokort över huvud taget skall användas i statsförvaltningen, bör i
första hand företagskort med personligt betalningsansvar användas.
Det finns enligt utskottets mening anledning att understryka att kraven att
specificera och verifiera utgifter inte är lägre för utgifter betalade med
betalkort med statligt betalningsansvar än för kort med personligt
betalningsansvar eller om förskott utbetalats. Det är regeringens skyldighet
att se till att brister i utformningen av reglerna, felaktig användning av
korten eller otillräcklig internkontroll rättas till i den under regeringen
lydande statsförvaltningen.
Justitiekanslern redovisade den 4 mars i år studien Förstärkt skydd mot
oegentligheter i offentlig förvaltning. I rapporten framhåller han bl.a. att
det viktigaste kontrollsystemet för att motverka oegentligheter inom statlig
och kommunal förvaltning är det som förekommer inom själva myndigheten, dvs.
den interna kontrollen. Statliga och kommunala myndigheter är enligt
författning skyldiga att ha en fungerande intern kontroll av verksamheten, men
Justitiekanslern menar i sin rapport att reglerna om intern kontroll i
verksförordningen och kommunallagen bör förtydligas och preciseras.
Justitiekanslern framhåller vidare att särskilda överväganden behöver göras i
förhållande till kontrollen av myndighetschefen, eftersom denna eller denne
inte har någon inom myndigheten som är överordnad och i åtskilliga hänseenden
inte omfattas av den interna kontrollen. Med anledning av oegentligheter som
har uppmärksammats i kommuner och landsting vill Justitiekanslern förbättra
effektiviteten av kontrollsystemen i kommunal förvaltning. Justitiekanslern
understryker behovet av en översyn av den kommunala revisionen, även om han
anser att grunderna för systemet därmed inte behöver ändras. Vidare påpekar
Justitiekanslern att uppgifter som han fått under kartläggningsarbetet tyder
på att okunnighet om regelsystemen i flera fall kan ha bidragit till att de
oegentligheter som har förekommit inte upptäckts och påtalats tidigare.
Initiativ till information och utbildning kan därför vara en lämplig åtgärd.
Det är enligt utskottets mening utomordentligt viktigt att kontrollsystemen
i staten fungerar på ett sådant sätt att statens medel används på avsett sätt
och att alla oegentligheter upptäcks, beivras och rättas till. Det finns
därför anledning av noga överväga de förslag till förstärkning av kontrollen
som Ju- stitiekanslern har föreslagit.
Utskottet har ovan anfört att företagskort med statligt betalningsansvar bör
användas med största restriktivitet, att om betalkort över huvud taget används
skall företagskort med personligt betalningsansvar i första hand komma i fråga
samt att kontrollsystemen bör stärkas. Vad utskottet anfört om användandet av
kontokort i staten bör riksdagen med anledning av motion Fi910 (m) som sin
mening ge regeringen till känna.
Som utskottet anfört ovan bör företagskort med statligt betalningsansvar
användas endast om särskilda skäl föreligger. De bör dessutom endast delas ut
om användningen av sådana kort leder till en effektivare
ekonomiadministration. Utskottet vill med anledning därav även kommentera
riksdagsledamöternas betalkort.
Riksdagens förvaltningsstyrelse har den 20 november 1996 beslutat om
riktlinjer för riksdagsledamöternas tjänsteresor. Riktlinjerna är en
precisering av ersättningslagens (1994:1065) regler om
resekostnadsersättningar och traktamenten (se förs. 1995/96:RFK4, bet.
1995/96:KU26). Enligt riktlinjerna har ledamöterna tillgång till ett särskilt
betalkort, det s. k. Riksdagskortet. Syftet med Riksdagskortet är att det
skall användas för inrikes resor som ledamoten gör inom ramen för sitt
riksdagsuppdrag och som riksdagen därför skall betala. Trots att det enligt
särskilda bestämmelser framgår att användning av Riksdagskortet är förbehållet
för inrikes reskostnader (RFK Dnr 10-1721-95/96) kan kortet emellertid även
användas för andra betalningar (bl.a. taxi, parkering och hotellkostnader).
Det finns enligt utskottets mening anledning för riksdagens
förvaltningsstyrelse att följa upp användningen av Riksdagskortet för att
försäkra sig om att de krav som utskottet anser bör gälla för kontokort med
statligt betalningsansvar också tillämpas inom riksdagen samt att den
administrativa hanteringen verkligen underlättas av den nu tillämpade
ordningen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande användningen av kontokort i staten
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Fi910 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om användningen av kontokort i
staten,

2. Servicecheckar (mom. 2)
Karin Pilsäter (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar med ?Utskottet
behandlade? och på s. 5 slutar med ?motion Fi914 (fp)? bort ha följande
lydelse:
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande:
I Sverige har det i flera år pågått en intensiv debatt om möjligheterna att
öka sysselsättningen inom tjänstesektorn, särskilt genom hushållstjänster. Ett
hinder för etableringen av s.k. vita arbetstillfällen i denna sektor är den
statliga byråkratin. Det är, som motionärerna mycket riktigt påpekar, inte
enkelt att vara arbetsgivare och uppfylla alla de skyldigheter som åligger en
sådan. För att underlätta för personer som vill köpa vita hushållstjänster är
det därför angeläget att hitta administrativa former som förenklar inbetalning
av skatter, arbetsgivaravgifter m.m. Det är viktigt att skapa goda
förutsättningar för dem som vill göra rätt för sig när de anställer någon i
hushållet.
Utskottet anser mot denna bakgrund att en servicecheck av fransk modell bör
genomföras i Sverige. Servicecheckar kan med fördel förenas med någon form av
subvention, men huvudsyftet är att undanröja de praktiska problemen med att
köpa vita tjänster.
I motionen, som väcktes under allmänna motionstiden, föreslås att den
utredning som regeringen givit Riksskatteverket i uppdrag att genomföra ges
förtydligade tilläggsdirektiv angående framtagandet av en svensk service-
checkmodell. Utskottet kan emellertid konstatera att yrkande 2 i motionen har
förlorat aktualitet eftersom utredningen vars direktiv motionärerna vill ändra
har genomfört sitt arbete. Riksskatteverket lämnade under hösten en promemoria
till regeringen (RSV Rapport 1996:5 Redovisning av privata tjänster) med
kartläggning och förslag om förenklingar av redovisningen och betalningen av
skatter och avgifter. Utredningen lämnade även synpunkter på hur en eventuell
subvention bör utformas. Utskottet kan vidare konstatera att Utredningen (Fi
1996:10) om förutsättningarna för tjänstesektorns utveckling nyligen avslutade
sitt arbete och därvid lade fram en rad förslag om insatser för att öka
sysselsättningen i tjänstesektorn.
Utskottet, som ovan anfört att det finns ett behov av servivcecheckar, anser
att det beredningsarbete som nu kommer att vidtas i regeringskansliet måste
ske skyndsamt och att det måste leda till att riksdagen presenteras en
proposition om införande av servicecheckar. Vad utskottet här anfört bör
riksdagen med anledning av motion Fi914 (fp) yrkande 1 som sin mening ge
regeringen till känna. Yrkande 2 i samma motion avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande servicecheckar
att riksdagen med anledning av motion 1996/97:Fi914 yrkande 1 och med avslag
på yrkande 2 i samma motion som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om behovet av servicecheckar,

3. Offentlig affärsverksamhet (mom. 4)
Sonja Rembo, Lennart Hedquist, Fredrik Reinfeldt och Per Bill (alla m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar med ?Utskottet har
vid? och slutar med ?Fi920 (m) avstyrks? bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning av de båda motionerna anföra följande.
Offentlig affärsverksamhet innebär stora problem, bl.a. från
konkurrenssynpunkt. Det saknas förutsättningar att åstadkomma full
konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata företag. De offentliga
företagen har konkurrensmässiga fördelar bl.a. i form av borgensåtaganden
eller förlusttäckningsgarantier. Som anförs i motion Fi919 (m) visar dessutom
erfarenheten att nuvarande lagstiftning inte varit tillräcklig för att hindra
att kommuner, landsting och statliga myndigheter gynnat sina egna
förvaltningar och bolag, bl.a. vid upphandlingar. Offentliga företag har
dessutom, när de får finansiellt stöd, möjlighet att sätta priser som
understiger kostnaderna för varan eller tjänsten. Effekten av att offentliga
företag på dessa villkor säljer varor och tjänster på konkurrensutsatta
marknader blir att annars livskraftiga privata företag slås ut.
Som motionärerna anför har Underprissättningsutredningen (SOU 1995:105)
föreslagit en rad åtgärder för att komma till rätta med störningar i
konkurrensen. Utskottet anser att riksdagen, med bifall till motion Fi919 (m),
bör ge regeringen i uppdrag att komma med förslag till lagstiftning i detta
syfte.
Även i motion Fi920 (m) anför motionärerna att offentlig affärsverksamhet
innebär ojämlika konkurrensvillkor för offentliga och privata företag.
Motionärerna påpekar att kommunerna expanderat kraftigt under de senaste åren
och att delar av den kommunala verksamheten under 1980- och 1990-talen kommit
att bedrivas i kommunala bolag.
Utskottet kan instämma i motionärernas farhågor för att offentliga företag,
trots bestämmelserna i kommunallagen, konkurrenslagen och kritik från
Konkurrensverket, fortsätter att bedriva verksamhet som innebär illojal
konkurrens mot privata bolag. Verksamheten innebär både att små och medelstora
företag och ?gemenskaperna? trängs undan. Enligt utskottets mening är det hög
tid att vända på utvecklingen och minska omfattningen av den offentliga
affärsverksamheten.
Vad utskottet anfört bör riksdagen med anledning av motion Fi920 (m) som sin
mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande offentlig affärsverksamhet
att riksdagen
dels med bifall till motion 1996/97:Fi919 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om lagstiftning för att minska
konkurrensstörningen,
dels med anledning av motion 1996/97:Fi920 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om omfattningen av offentlig
affärsverksamhet,

Innehållsförteckning

Sammanfattning........................................1
Motionerna............................................1
Utskottet.............................................2
Användningen av kontokort i staten 2
Servicecheckar 4
Ansvaret för bilregistret och handelsregistren 5
Offentlig affärsverksamhet 6
Förslag om en ny förvaltningspolitik 7
Hemställan 8
Reservationer.........................................9
1. Användningen av kontokort i staten (mom. 1) (m, v, mp, kd, fp) 9
2. Servicecheckar (mom. 2) (fp) 12
3. Offentlig affärsverksamhet (mom. 4) (m) 13