Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan

Betänkande 2002/03:UFÖU1

  1. 1, Förslag, Genomförd
  2. 2, Beredning, Genomförd
  3. 3, Debatt, Genomförd
  4. 4, Beslut, Genomförd

Ärendet är avslutat

Beslutat
18 december 2002

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.

DOC
Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan(doc, 280 KB)
PDF
Bilaga: bet_200203_uföu_1(pdf, 346 KB)
Webbsida
Visa hela dokumentet för Betänkande 2002/03:1 Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan

Beslut

Fortsatt svenskt deltagande i säkerhetsstyrka i Afghanistan (UFöU1)

Riksdagen beslutade om fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (ISAF). Sverige deltar sedan i januari 2002 i den FN-auktoriserade styrkan (se 2001/02:UFöU2 , 2001/02:UföU3 ). FN:s säkerhetsråd har gett styrkan fortsatt mandat till den 19 december 2003. Insatsen utgör en direkt uppföljning av FN:s tidigare beslut. Styrkans uppgift blir även i fortsättningen att bistå den afghanska övergångsregeringen med att upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivande områden. Sverige ska fortsätta att bidra med en väpnad styrka om högst 45 personer till den internationella styrkan.
Utskottets förslag till beslut
Bifall till propositionen.
Riksdagens beslut
Kammaren biföll utskottets förslag
Visa hela dokumentet

Ärendets gång

Förslag, Genomförd

Propositioner: 1

Från regeringen

Beredning, Genomförd

Senaste beredning i utskottet: 2002-12-03
Justering: 2002-12-05
Trycklov: 2002-12-06
Trycklov till Gotab och webb: 2003-12-17
Betänkande 2002/03:UFÖU1

Alla beredningar i utskottet

2002-12-03

Fortsatt svenskt deltagande i säkerhetsstyrka i Afghanistan (UFöU1)

Sammansatta utrikes- och försvarsutskottet föreslår att riksdagen godkänner regeringens förslag om fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan (ISAF). Sverige deltar sedan i januari 2002 i den FN-auktoriserade styrkan (se 2001/02:UFöU2, 2001/02:UFöU3). FN:s säkerhetsråd har gett styrkan fortsatt mandat till den 19 december 2003. Insatsen utgör en direkt uppföljning av FN:s tidigare beslut. Styrkans uppgift blir även i fortsättningen att bistå den afghanska övergångsregeringen med att upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivande områden. Sverige ska fortsätta att bidra med en väpnad styrka om högst 45 personer till den internationella styrkan.

Beslut är fattat. Se steg 4 för fullständiga förslagspunkter.

Debatt, Genomförd

Debatt i kammaren: 2002-12-16
Stillbild från Debatt om förslag 2002/03:UFÖU1, Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan

Debatt om förslag 2002/03:UFÖU1

Webb-tv: Fortsatt svenskt deltagande i en internationellsäkerhetsstyrka i Afghanistan

Dokument från debatten

Protokoll från debatten

Eskil Erlandsson (C)
Anf. 171 Eskil Erlandsson (C)
Fru talman! Det sammansatta utrikes- och försvarsutskottet behandlar i det betänkande som ligger på kammarens bord i dag fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan. Utskottet föreslår att riksdagen återigen beslutar att bemyndiga re- geringen att ställa en väpnad styrka till den internationella säkerhetsstyr- kans förfogande. Styrkans uppgift blir liksom tidigare att bistå den af- ghanska övergångsregeringen med att upprätthålla säkerheten i Kabul med omgivande områden. Jag kan, fru talman, med tillfredsställelse konstatera att det vid detta tillfälle liksom vid tidigare beslut i den här frågan råder enighet mellan riksdagens partier. Det är enighet om att Sverige bör delta i en internatio- nell säkerhetsstyrka i Afghanistan. Varför nu detta? Jo, FN har givit den internationella styrkan ett man- dat som tillåter fredsframtvingande åtgärder och användande av vålds- medel. Att riksdagen ger regeringen bemyndigande att sända svensk väpnad trupp på uppdrag i annat land på denna grund är ett beslut som emellertid innebär att vi ger de här människorna ett betydande ansvar. Vi vet att tragedier har inträffat och kan komma att inträffa även framgent, kanske till och med innebärande förluster i människoliv i samband med att vi gör de här fredsframtvingande uppdragen och att de slutförs. Det är min och Centerpartiets uppfattning att mänskliga rättigheter, demokrati och fredsfrämjande uppdrag hör ihop. Det går inte att dela på dessa faktorer. Mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning är fredsfrämjande. Och i detta sammanhang måste enligt vår uppfattning Sverige ikläda sig sitt - och vårt - internationella ansvar. Sverige har härvidlag en tradition, en tradition som innebär att vi har varit konstruktiva och nyskapande aktörer på det internationella planet och i det internationella samarbetet för att skapa fred. Jag vill också framhålla att internationell fred och säkerhet är ett övergripande mål även i den svenska säkerhetspolitiken. Ett grundläggande mål för säker- hets- och försvarspolitiken är också att solidariskt bidra till en fredlig utveckling i vår omvärld. När det gäller den internationella delen av säkerhetspolitiken ska Sverige i samverkan med andra stater aktivt verka för fred och ökad säkerhet. Därigenom bidrar vi till ökad säkerhet i om- världen men också för oss själva. Fru talman! Säkerhet och stabilitet är enligt min och, i detta fall, hela utskottets uppfattning en förutsättning för genomförandet av ett effektivt humanitärt bistånd och ett långsiktigt återuppbyggande av ett förstört land. Jag vill, fru talman, yrka bifall till förslaget i föreliggande betän- kande.
Tone Tingsgård (S)
Anf. 172 Tone Tingsgård (S)
Fru talman! Ett enigt utskott står bakom förslaget i det sammansatta utrikes- och försvarsutskottets betänkande som jag här och nu yrkar bifall till. Det är knappt ett år sedan en likaledes enig riksdag beslutade att Sve- rige skulle sända sitt bidrag till ISAF, International Security Assistance Force, och så sent som i juni beslutade denna kammare enigt om att för- länga insatsen. Det är en styrka att det råder politisk enighet kring Sveriges ambition att medverka i internationella insatser av detta slag och att den enigheten manifesteras också när det kommer till handling. Jag är övertygad om att det råder stor enighet också i bedömningen att engagemanget i Afghanistan kommer att bli långvarigt och att insat- serna även framöver måste vara såväl civila som militära. Den underrättelsepluton som skickades iväg för ett år sedan har nu ersatts av en enhet för civil-militär samverkan, det som på försvarseng- elska förkortas CIMIC. Det betyder inte att läget i Afghanistan är lugnt, inte ens lugnare nu än då, bara att behovet är annorlunda. Fortfarande görs insatsen på grundval av en FN-resolution som hänvisar till kap. 7 i FN-stadgan, det vill säga att fredsframtvingande insatser inte kan uteslu- tas. Det innebär ett stort ansvar i att säkra att den svenska styrkan är väl utbildad och väl utrustad. Samtidigt med detta militära bidrag görs betydande satsningar på humanitärt bistånd. För svensk del har det under år 2001 uppgått till ca 250 miljoner. Enligt UD:s nya landsstrategi för Afghanistan från januari i år ska mellan 750 miljoner och 1 miljard avsättas fram till och med 2004 och till den änden har Sida satt upp ett biståndskontor i Kabul, vilket det sammansatta utskottet noterar med tillfredsställelse. Beslutet, som utskottets förslag med all säkerhet leder till, betyder att den svenska styrkan kan stanna kvar i Afghanistan som längst till den 19 december 2003 utan att regeringen behöver återkomma till riksdagen. Det innebär också att de 100 miljoner som den svenska insatsen kommer att kosta ska finansieras från utgiftsområde 6 och anslag 6:1.
Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Anf. 173 Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Fru talman! I helgen har vi kunnat läsa i tidningarna att 15 afghanska barn frusit ihjäl i ett flyktingläger i Pakistan då kylan kröp ned mot 15 minusgrader. Det är tragiskt hur det afghanska folket fortsätter att lida. En del har blivit bättre sedan en övergångsregering har kommit på plats, exempelvis när det gäller att öppna skolorna igen. Men fortfarande är det afghanska folket i stort behov av humanitärt bistånd. Vid en givarkonfe- rens i Tokyo i början av året utlovades 1,8 miljarder dollar i bistånd av övriga världen, men hittills har bara hälften av årets utlovade bistånd betalats ut. Detta utsätter givetvis afghanerna för ytterligare svårigheter. Utöver bistånd ställer världssamfundet upp med en internationell sä- kerhetsstyrka, ISAF. Totalt bidrar 22 länder till att det i Kabul med om- givningar finns 4 800 soldater på plats för att upprätthålla ordning och säkerhet. De är där med FN-mandat grundat på artikel 7 i FN-stadgan. Sverige har bidragit med upp till 45 personer sedan starten i januari i år. Detta är personer som inte är värnpliktiga. De har ställt upp av egen vilja på ett ytterst förtjänstfullt sätt. Från början skickade vi ned elitsoldater, men i sommar har dessa bytts ut mot personal inriktad på civil-militär samverkan. Den svenska styrkan har lyckligtvis inte blivit indragen i några strider. Den är ändock beredd och utbildad för detta om det skulle vara nödvändigt. Svenskarna är i praktiken inriktade på återuppbyggnad av teknisk och social infra- struktur. Det handlar om utvecklingsprojekt inom utbildning, vattenför- sörjning, sjukvård med mera. Denna förändring är angelägen och en naturlig fortsättning på det inledande säkerhetsarbetet. Jag vill yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande. Folkpartiet li- beralerna står bakom att Sverige ställer upp med denna hjälp till Afgha- nistan i ytterligare ett år. Sveriges biståndsinsatser, som de kommande åren förväntas ligga på ungefär 300 miljoner kronor om året, bör också nämnas. De är också viktiga. Med anledning av den försämrade säkerhetssituationen har vi fram- fört synpunkter i ett särskilt yttrande. Säkerhetssituationen i Afghanistan, inte minst utanför ISAF:s område i Kabul, är fortfarande bekymmersam och har försämrats på senare tid. Även inne i Kabul har situationen i viss mån försämrats. Premiärminister Karzai utsattes till exempel för ett mordförsök i september. Det finns många krafter som vill destabilisera landet och regeringen. Ute i landet hindrar lokala milisgrupper regeringen och utländska bi- ståndsgivare från att utföra sina insatser. De utövar makt över befolk- ningen och skapar ett klimat där mänskliga rättigheter lätt åsidosätts. I höst har fyra återöppnade skolor som drivs av svenska biståndsorganisa- tioner bombats, troligen för att de var flickskolor. Det är ett tecken på att den religiösa fundamentalism fortfarande verkar som under flera år grovt kränkt de afghanska kvinnornas mänskliga rättigheter. Våldsspiralen leder till en ond cirkel där även de som vill se en av- väpning inte vågar lämna ifrån sig vapnen. Vapen styr i stället för rätts- säkerhet och myndigheter. Regeringen har inte kontroll över landet. Ytterligare en destabiliserande faktor är den opiumodling som har kommit i gång igen och som blivit alltmer intensiv. Den beräknas i år uppgå till 2,5 miljoner ton. Försäljningsinkomsterna gör lokala krigsher- rar finansiellt oberoende och i dess spår grasserar våld och kriminalitet. Detta är en destabiliserande faktor också för länderna i området som Kirgizistan och Pakistan. Utan fred och säkerhet undermineras ett effektivt, humanitärt och demokratifrämjande bistånd. Afghanistans långsiktiga sociala och eko- nomiska utveckling står på spel när säkerhetsläget nu försämras. Fru talman! Både FN:s generalsekreterare Kofi Annan och den af- ghanska regeringen har till FN:s säkerhetsråd tydligt framfört behovet av ökade insatser för att stärka säkerhetsläget i landet. De har begärt att ISAF:s mandat också ska omfatta några regionstäder som Mazar-i-Sharif och Kandahar. Vi är några här i dag som har träffat EU:s sändebud i Afghanistan, herr Vedrell. Jag vill gärna ta upp vad ett annat sändebud i landet, nämligen FN:s Lakhdar Brahimi, har framfört till säkerhetsrådet: Utvidgningen av ISAF skulle ha en otroligt stor effekt på säkerheten och skulle kunna uppnås med relativt få trupper, för relativt liten kostnad och med liten fara för dessa trupper. I samband med att FN nu har beslutat att ge säkerhetsstyrkan ytterli- gare ett år har en geografisk utvidgning av området inte skett. I takt med att situationen tillåts spåra ur ökar kostnaderna och svårigheterna för att senare kunna upprätta säkerheten. Förebyggande agerande är viktigt. Vi är alla eniga om att FN så långt som möjligt ska förebygga krig. Alltför ofta kommer dock FN in alldeles för sent. Rwanda och Bosnien är två sådana exempel. Låt oss inte upprepa dessa misstag! Folkpartiet liberalerna fick inte med övriga partier på att i utskotts- betänkandet beklaga att FN:s säkerhetsråd avstått från att utöka ISAF:s mandat. Därför skrev vi ett särskilt yttrande. Vi hade gärna sett att övriga partier velat ställa sig bakom att uppmana den svenska regeringen att påverka övriga EU-länder och USA att ställa sig bakom en sådan utvidg- ning. Skulle en utvidgning komma till stånd innebär det förstås behov av mer personella resurser. Då måste även Sverige vara berett att bidra till detta. Afghanistan angår oss. Vi har inte bara en skyldighet såsom med- människor att hjälpa det afghanska folket. I en globaliserad värld är vi beroende av varandra. Vi påverkas av det som sker i Afghanistan. EU har tagit emot 100 000 asylsökande från landet. Ministerrådet beslutade nyligen att sända tillbaka alla från och med mars nästa år, i början frivil- ligt och sedan med tvång, trots att säkerhetssituationen är långt ifrån under kontroll. Jag nämnde nyss opiumproduktionen. Opium görs om till heroin och säljs på gatorna i Europa. Under talibanregimen kom 80 % av allt heroin som såldes i Europa från Afghanistan. Vi berörs också av Afghanistan när det gäller vår säkerhet. Säkerhe- ten för Sverige hänger inte bara på vårt närområde. Hotbilden är föränd- rad och utgörs numera bland annat av miljöförstöring och terrorism. Trots detta finns det 32 000 FN-sanktionerade soldater i Kosovo men bara 4 800 i Afghanistan. Al-Qaida fick en bas i Afghanistan. Vi kan inte utesluta att Afghanistan återigen blir ett land som härbärgerar terrorister. Det kommer att ta ungefär tio år för landet att bygga upp en nationell armé och poliskår. Hittills har det tyvärr föresenats lite grann på grund av det uteblivna och försenade biståndet. Det internationella samfundet måste vara berett att stödja landet under lång tid framöver. Centralt för landets framtid är givetvis fungerande demokratiska institutioner, rätts- säkerhet och social och ekonomisk återhämtning. Men det kan inte komma till stånd utan avväpning och fred. På onsdag kommer den afghanske presidenten Karzai hit. Vad kom- mer Anna Lindh att säga till honom? Att döma av hennes partikolleger i utskottet är hon inte beredd att utlova Sveriges stöd när det gäller en utvidgning av ISAF.
Tone Tingsgård (S)
Anf. 174 Tone Tingsgård (S)
Fru talman! För att det inte ska föreligga några missförstånd vill jag bara med anledning av det anförande som vi just har hört säga att jag är övertygad om att samtliga ledamöter av det sammansatta utskottet delar den bedömning av situationen i Afghanistan som Cecilia Nilsson Wig- ström beskriver. Att vi inte har tagit detta tillfälle för att begära en ut- vidgning av mandatet tror jag faktiskt baseras mer på formella grunder. Frågan handlar här om att förlänga mandatet för den styrka som redan finns i Afghanistan. Det kan vi göra. Det är FN som utvidgar mandatet. Där arbetar Sverige med säkerhet lika konstruktivt som man gör i andra sådana situationer. Jag tycker att det var viktigt att få säga detta. Det handlade inte om någon åsiktsskillnad utan mer om en formskillnad.
Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Anf. 175 Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Fru talman! Det gläder mig att höra att Tone Tingsgård delar vår upp- fattning om att situationen i Afghanistan är bekymmersam och har blivit sämre och att FN borde hörsamma den afghanska regeringens och FN:s generalsekreterares vädjan om ytterligare hjälp. Jag är ny här i Sveriges riksdag och tycker att det är lite tråkigt om det ska vara formella skäl som sätter hinder för oss som riksdagsleda- möter att kunna uttrycka vår politiska vilja. Men jag hoppas att Anna Lindh, i och med Tone Tingsgårds inlägg, på onsdag kommer att lova president Karzai att Sverige kommer att verka för en utvidgning av man- datet.
Erling Wälivaara (Kd)
Anf. 176 Erling Wälivaara (Kd)
Fru talman! Sverige har en lång tradition när det gäller deltagande i internationella fredsbevarande insatser. Det är därför mer eller mindre självklart att vi även i fortsättningen ska bidra till stabiliseringsarbetet i Afghanistan. Så är det för Kristdemokraterna i alla fall. Efter en lång tid av sovjetisk krigföring, inbördeskrig och fundamen- talistiskt talibanstyre har en demokratiseringsprocess påbörjats i Afgha- nistan. Det är viktigt att få ett slut på lidande, förtryck och kvinnoförned- ring. Men vägen till demokrati och mänskliga rättigheter är mödosam och lång. Afghanistan präglas av stora inre motsättningar, men förhopp- ningsvis kommer den försonings- och återuppbyggnadsprocess som tog sin början för ungefär ett år sedan i Kabul att leda till att landet kan byg- gas upp till en fungerande stat, en stat med respekt för mänskliga rättig- heter, frihet och demokrati. Fru talman! Det internationella samfundet spelar en viktig roll och kommer också i framtiden att spela en viktig roll som garant för fred och stabilitet i Afghanistan. FN ska också stå som garant för den långsiktiga finansieringen av återuppbyggnaden av staten och statens grundläggande institutioner och funktioner som polis- och rättsväsende, sjukvård och inte minst återuppbyggnaden av ett fungerande och heltäckande utbild- ningsväsende. För att återuppbyggnadsarbetet ska kunna ske någorlunda friktions- fritt är det därför viktigt att den afghanska övergångsregeringen får hjälp att upprätthålla säkerheten så att en demokratisk utveckling kan fortskri- da. Hoten mot arbetet för att nå demokrati och mänskliga rättigheter i Afghanistan är många - hot från regionala krigsherrar, olika extremist- grupper eller andra regeringsfientliga krafter som av en eller annan an- ledning inte ställer upp på övergångsregeringen. ISAF, den av FN sank- tionerade internationella fredsfrämjande styrkan, spelar mot denna bak- grund en mycket viktig roll. ISAF:s mandat är att bistå övergångsreger- ingen med att upprätthålla säkerheten i Kabul och dess omedelbara när- het. Fru talman! Det är viktigt att den fredsfrämjande insatsen i Afghani- stan upplevs som långsiktig och resolut av afghanerna själva. Därigenom kan insatsen förhoppningsvis bidra till att avskräcka regionala krigsherrar och andra från sådan verksamhet som kan hota landets återuppbyggnad och övergång till fred, stabilitet och försoning. I det långsiktiga arbetet spelar Sverige en viktig roll, både genom kontakter på ministernivå inom EU och genom kontakter på olika nivåer till exempel inom FN. Jag hop- pas att Sverige tar på sig den rollen. Fru talman! Såväl regeringen som det sammansatta utskottet har i ett tidigt skede klargjort rågången mellan ISAF:s mandat och den USA- ledda Operation Enduring Freedom. Kristdemokraterna har inga särskil- da synpunkter på dessa gränsdragningar. Att ett visst informationsutbyte mellan ISAF och USA-koalitionen är nödvändigt, inte minst för att und- vika vådaskjutningar, ser vi som en självklarhet. Även om Operation Enduring Freedom inte primärt syftar till att skapa stabilitet i Afghanistan är det inte orimligt att tänka sig att detta blir en bieffekt. Förhoppningsvis kan den multinationella USA-ledda styrkan bidra till att den säkerhet som ISAF garanterar i Kabulområdet även utsträcks till övriga delar av landet. Fru talman! Med detta vill jag anmäla att Kristdemokraterna stöder regeringens proposition, och därmed utskottets förslag, om fortsatt svenskt deltagande i den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan. Vi vet att det är ett stort ansvar som vi tar på oss då vi fortsätter att ha svenskar i en av världens kanske hetaste krutdurkar. Men jag vill också understryka som många redan har gjort här att det är tillfredsställande att konstatera att det här i kammaren råder fortsatt politisk enighet om det fortsatta svenska engagemanget. Det är en viktig utrikes- och säkerhets- politisk markering.
Berit Jóhannesson (V)
Anf. 177 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till det sammansatta ut- rikes- och försvarsutskottets förslag i betänkande UföU1. Vi står alltså bakom det för att vi anser att det är av stor vikt att FN genom den inter- nationella säkerhetsstyrkans närvaro i landet tar ansvar för att skapa förutsättningar för humanitärt bistånd och återuppbyggnad för en fredlig och demokratisk utveckling i landet. Sveriges bidrag till den internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan omfattar högst 45 personer under ett år. FN-mandatet innebär att det är säkerheten i Kabul med omnejd som är ISAF:s uppgift. Det framgår av texterna i regeringens proposition och i utskottets betänkande, och vårt ställningstagande vilar också på detta. Av betydelse för vårt ställningstagande har också varit, liksom inför det förra beslutet, de garantier som givits, att ISAF, det vill säga FN- styrkan, på intet sätt är instruktions- och befälsmässigt underställd det amerikanska centralkommandot och därmed inte ska sammanblandas med den krigföring som USA har bedrivit i landet. Regeringen har, står det i propositionen, beslutat att två svenska offi- cerare ska vara placerade i den amerikanska staben i US Centcom i Flo- rida till och med den 31 december 2002. Detta är ett led i det svenska engagemanget mot terrorismen. Det här är ingenting som har underställts riksdagen, och Vänsterpartiet står inte bakom denna åtgärd. Den internationella säkerhetsstyrkan är inte ett i Afghanistankriget stridande förband eller del av sådant förband. Detta är också nu helt klarlagt i betänkandet. De uppgifter som har förekommit om att svensk trupp i Afghanistan deltar i striderna är således felaktiga, vilket var mycket viktigt för oss att klargöra. Det är märkligt att en ledande folk- partist offentligt faktiskt har gått ut med oriktiga uppgifter i en så här allvarlig fråga men nu är detta alltså klarlagt. De svenska soldaterna har vissa ledningsuppdrag men det största svenska bidraget handlar främst om civil-militär samverkan samt om ledning av minröjningsverksamhet - uppgifter som är ett direkt stöd för människors möjligheter att sakta men ändå på rätt väg återgå till ett nor- malt liv. Hälften av de projekt som de 18 männen och de 2 kvinnorna deltar i omfattar grundläggande behov inom utbildningsområdet med skolor och undervisning. I alla diskussioner om den här styrkan och över huvud taget om freds- främjande åtgärder har vi framhållit att genusperspektivet måste tas på största allvar. Det är mycket bra att kvinnor nu aktivt deltar i gruppen, och jag förutsätter att det blir fler kvinnor som deltar under det komman- de året. Det är också mycket viktigt att alla soldater och även civil perso- nal som arbetar med internationella insatser får en grundläggande och tillräcklig utbildning i genuskunskap. En förutsättning för humanitärt bistånd och långsiktig återuppbygg- nad är att säkerheten och stabiliteten säkras. Detta är uppgiften för den internationella styrkan. Det är oerhört viktigt att de biståndspengar som utlovats från olika länder i ett initialt skede också kommer afghanerna till godo. Det kommer att behövas mycket humanitärt stöd under en lång tid, men också stöd till det processarbete som nu pågår med konstitutionen och för att kunna genomföra de planerade valen. De ekonomiska resurser som Sverige ställer upp med för humanitärt bistånd till Afghanistan är nödvändiga och viktiga men vi ska också vara medvetna om att det måste satsas även efter de tre år som nu är beslutade och som refererats i propo- sitionen. Sveriges och världssamfundets humanitära bistånd, demokratiutveck- ling och stöd för kvinnors delaktighet och påverkan måste, som jag sagt, pågå i många år. Kvinnoförtrycket startade inte med talibanregimen, utan det har funnits i många år. Det vill mycket till för att bryta detta mönster och den utsatthet och den brist på möjligheter att delta i det offentliga livet och att bestämma över sitt eget liv som de afghanska kvinnorna har levt, och lever, under. Det är mycket bra att Sidas landstrategis inriktning är att stärka kvinnornas position. Detta är grundläggande för att det ska kunna bli en hållbar och trovärdig utveckling. Fru talman! Vi är alltså ense i alla partier i utskottet om den här styr- kan. Vänsterpartiet har inget särskilt yttrande här, som vi ju har i de förra betänkandena. Men vi har inte ändrat ståndpunkt när det gäller vår syn på USA:s krig. USA:s krig sades från början vara att bekämpa terrorismen efter de avskyvärda terrorattackerna i New York och Pentagon den 11 september 2001. FN-stadgans kapitel 51 reglerar staters rätt till självförsvar vid väpnat angrepp - man har rätt att avvärja ett anfall. Denna stadga har efter den 11 september fått en ny tolkning enligt den så kallade sedvane- rätten - även inkluderat en stor terroraktion. Men fortfarande gäller det att avvärja ett pågående anfall. De givna slutsatserna av detta är att USA och dess allierade hade rätt att angripa terroristernas nätverk och att gripa de skyldiga efter terrorat- tackerna i september förra året. USA har tolkat uppdraget och villkoren mer långtgående. Kriget har pågått i mer än ett år. Enligt en amerikansk uppgift har kriget hittills kostat tusentals människoliv. Bombningarna har totalt slagit ut stora delar av infrastrukturen i ett av världens fattigaste länder. Argumentet för det här kriget sades från början vara att bekämpa terrorismen. Sedan har argumenten kantrat till att få bort den avskyvärda talibanregimen. Vänsterpartiet har aldrig försvarat talibanregimen. Men vi menar, fru talman, att det till stor del handlar om vedergällning i syfte att stärka USA:s egen ställning i området. Hämnden har använts för att etablera en världsordning i vilken USA ges rätten att bedriva krig efter eget gott- finnande och utan begränsning i tid. Det finns många avskyvärda regimer i världen men vi kan aldrig ge någon rätten att bomba bort dem som vi inte gillar. Detta leder till ett folkrättsligt moras där den starkes rätt är viktigare än att vi tillsammans formar en värld i fred. Kampen mot terro- rismen borde - ja, ska - föras med andra medel. Vänsterpartiets kritik mot USA:s krigföring i Afghanistan kvarstår alltså. Under det gångna året har USA på bräckliga grunder utpekat yt- terligare en stat, Irak, som en fara vilken även den måste bekämpas ge- nom en omfattande krigföring.
Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Anf. 178 Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Fru talman! Jag noterade att Berit Jóhannesson i början av sitt anfö- rande var glad över att kunna konstatera att de trupper som från Sveriges sida sänts till ISAF inte har varit i strid och inte är stridande förband. Jag tror att Berit Jóhannesson och jag har olika uppfattningar. Övriga partier i utskottet var väl ganska eniga med Folkpartiet i bedömningen att det ändå är så att det här ISAF-mandatet är ett mandat under kapitel VII, det vill säga fredsframtvingande åtgärder. FN-stadgan ger rätt att använ- da våld - alltså strid. Men som tur är har de här trupperna inte varit ut- satta för beskjutning eller behövt vara i strid. Min fråga till Berit Jóhannesson är följande. Om CIMIC-enheten hade varit utsatt för beskjutning - vi vet ju att de är förberedda för strid; även om det inte är en underrättelsepluton är man också när det gäller CIMIC-insatsen beredd på att kunna strida - någon gång under de se- naste sex månaderna, skulle ni då inte längre stödja utskottets betänkande när vi nu här i kammaren behandlar det?
Berit Jóhannesson (V)
Anf. 179 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Det är fråga om två olika saker. Detta är en kapitel VII- uppgift. Det handlar alltså om fredsframtvingande. Man har när det gäller ett sådant uppdrag rätt att använda våld om man blir angripen; det har alltså FN-styrkan. Detta är en sak, och vi har ställt upp på det. En annan sak är i Afghanistankriget stridande förband. Det som jag refererade till är ett uttalande som faktiskt gjordes i ett TV-program där det av en ledande folkpartist påstods att våra trupper var med i kampen mot al-Qaida. Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på de här saker- na. Vi är mycket medvetna om och har ställt upp på att det handlar om en kapitel VII-situation här. Man har då rätt att använda våld men det är en helt annan sak.
Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Anf. 180 Cecilia Nilsson Wigströ (Fp)
Fru talman! Vi är helt eniga, Berit Jóhannesson, om att våra trupper inte är i Afghanistan för att bekämpa al-Qaida, utan de är där för att byg- ga upp Afghanistan. Jag vill hävda att det är felciterat när det gäller den ledande folkpartisten. Det har aldrig av någon folkpartist hävdats att vi har skickat trupper till Afghanistan av nämnda anledning. När det där- emot gäller talet om att de här trupperna är i strid vill jag säga att det är ett faktum att de är stridsberedda. Men som tur är har de aldrig behövt vara med i strid.
Berit Jóhannesson (V)
Anf. 181 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Det är bra att Cecilia Nilsson Wigström och jag är över- ens om att det inte har varit så att man strider så att säga på USA:s sida i detta sammanhang - alltså att man är med i kampen mot al-Qaida - utan man är med i FN-styrkan och har bakom sig ett kapitel VII-uppdrag. Det är utomordentligt bra att vi är överens om det.
Erling Wälivaara (Kd)
Anf. 182 Erling Wälivaara (Kd)
Fru talman! Jag har bara en kort fråga. Jag tog fasta på Berit Jóhan- nessons ord om att kampen mot terrorismen ska föras med andra medel. Då blir jag väldigt intresserad: Vilka är dessa medel? Jag har även en annan fråga till Berit Jóhannesson: Vill Berit Jóhan- nesson vrida tillbaka klockan till den tid då talibanerna härskade och rådde i Afghanistan? Hon talar om att man ska använda andra medel för att bekämpa terrorism. Jag är inte för krig och för att man ska ha ihjäl folk. Det skulle vara väldigt intressant att höra om Berit Jóhannesson har funderat över vilka medel vi ska använda för att komma till rätta med sådana som till exempel al-Qaida.
Berit Jóhannesson (V)
Anf. 183 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Jag sade att artikel 51 i FN-stadgan ger rätt till självför- svar, och man har nu utvidgat den artikeln till att omfatta en stor terror- attack. Det som vi i dag ser är att man har fört krig i Afghanistan i över ett år. Al-Qaida har fortfarande inte så att säga störtats. Man har inte kommit åt alla delar av al-Qaida, och bin Ladin är fortfarande på fri fot. Terrorism ska bekämpas genom underrättelseverksamhet, genom po- lisiära åtgärder och samarbete. Men att föra ett krig under ett helt år - och man har inte återkommit till FN med frågan - är det som vi kritise- rar, och det har vi gjort många gånger. Kvinnoförtrycket är av gammalt datum. Jag och mitt parti ställer oss inte alls bakom talibanregimen på något sätt, men man skulle kunna komma åt terrorismen med andra medel. Det bästa sättet är att använda sig av fattigdomsbekämpning, att vi ser till att man löser konflikter med fredliga medel och att man har en internationell verksamhet som inte göder terrorism där orättvisor råder och där fattigdom och hopplöshet är en grogrund för terrorism.
Erling Wälivaara (Kd)
Anf. 184 Erling Wälivaara (Kd)
Fru talman! Vi är ju överens om att Sverige ska fortsätta att närvara i Kabul med omnejd. Men då vill jag fråga Berit Jóhannesson: Hur tror hon att situationen skulle vara för de FN-trupper där Sverige ingår, ISAF-styrkan, om USA försvann från Afghanistan? Skulle Berit Jóhan- nesson fortfarande vilja ha svenska militärer, svenska pojkar och flickor där?
Berit Jóhannesson (V)
Anf. 185 Berit Jóhannesson (V)
Fru talman! Jag tror att det är oerhört väsentligt att vi har en FN- styrka där, och den gör ett otroligt bra arbete. Vi har helt ställt oss bakom att man utför ett kapitel 7-uppdrag i Afghanistan.
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 186 Lotta N Hedström (Mp)
Fru talman! Egentligen borde det här vara en obehövlig debatt efter- som alla partier är så rörande eniga om internationell truppnärvaro nu är mer än behövlig i åtminstone Kabul. Och jag säger mer än behövlig ef- tersom jag och många med mig har påtalat att det kanske finns ett ännu större behov utanför huvudstaden, till exempel i de norra delarna av Afghanistan. Där finns stora, välutrustade och väl tränade inhemska trupper som inte har någon annan legitimering än sin egen, och de opere- rar med våld och i egna syften. I huvudstaden finns ju sedan ett år tillbaka bland annat den svenska truppen, och den ska där förbli efter det att detta beslut så småningom är fattat. Där är också säkerhetsläget för befolkningen och för den sköra - men ytterst nödvändiga - samhällsuppbyggnaden för närvarande gott, enligt rapporter. Fru talman! Men än är världen tyvärr inte sådan att vi klarar oss utan en internationell legitim aktör som stödd på militärstyrka kan upprätt- hålla lugn när det gäller skurkar, ligister, självutnämnda krigsherrar och beväpnade vilda förband. Så FN:s insats behövs, och Miljöpartiet stöder det svenska bidraget. Därmed yrkar vi bifall till förslagen i betänkandet. Men med detta sagt har jag trots allt några principiellt viktiga kom- mentarer att göra i samband med att vi nu står i begrepp att fatta det här beslutet. Den fösta kommentaren handlar om den geografiska utvidgningen av engagemanget, av skyddet. Jag önskar en insats från Sveriges sida för att förmå FN att inte bara fortsätta med det humanitära uppbyggnadsarbetet utan gärna bidra till att biståndet på kort och lång sikt blir större än vad som nu är överenskommet och också till att skyddsstyrkorna under nästa år kan placeras ut på fler befolkningscentrum i landet. Till detta får riks- dagen i så fall återkomma med eventuella nya beslut, om det skulle bli läge att utöka det svenska engagemanget. Min andra kommentar är mycket viktig för oss miljöpartister och för många verkliga fredsvänner. Det är oerhört noga att det väldigt tydligt framgår i texter i till exempel betänkanden, i propositioner, i Försvars- maktens skrivelser och över huvud taget i all offentlig kommunikation att skillnaden är tydlig mellan å ena sidan FN-förbanden och å andra sidan de oförsvarliga antiterroristkrigshandlingar som USA fortfarande iscen- sätter i Afghanistan. Över det senare råder tyvärr inte svensk riksdag och inte heller vår regering. Men regeringen har aktivt valt att placera två personer i Florida, vid US CENTCOM som är basen för de världsvida terroristbekämp- ningsoperationerna och som försåtligt döpts till Enduring Freedom. En- ligt propositionen har vår regering funnit det strategiskt lämpligt att vara med i den militära samordning som sker där, och detta är enligt vår me- ning beklagligt. För afghaner i allmänhet kan det vara svårt nog att skilja mellan den ena och den andra sortens trupper. Vilka är fiender och vilka är vänner? I en fact sheet från det amerikanska försvarsdepartementet som jag tog del av häromdagen har man helt sammanblandat vilka svenska insat- ser i Afghanistan som går till vad. Utan urskiljning räknas de två svenska CENTCON-representanterna glatt upp jämsides med de 45 soldaterna i ISAF-styrkan. Det här skapar förvirring på svensk, på afghansk och på internationell botten, och det minskar vår trovärdighet. Vi gröna vill således med gott samvete och utan risk för ifrågasättan- de kunna hävda att ISAF-styrkan inte kan, inte bör och inte ska samman- blandas med den amerikanska rena krigföringen. Min tredje kommentar handlar om kvinnorna. Så sent som i går, i söndags, belystes i P 1:s Godmorgon världen och i SVT:s Agenda- program situationen i Afghanistan med avseende på kvinnorna. Tyvärr utnyttjas kvinnorna igen, om än på ett metaplan, som intäkt, som alibi och till och med som förevändning för att fortsätta intervenera, bomba och desarmera talibaner och terrorister. Detta konstaterades i gårdagens rapportering. Men, fru talman, man kan inte bomba bort burkan! Förtrycksmekanismerna och den traditionella mörka kvinnosynen sitter djupare än vad omvärlden ville kännas vid också för ett år sedan när man i december här i kammaren sade: Nu kan Afghanistans kvinnor andas fritt igen, måla naglarna och lyfta bort burkan sedan Afghanistan fallit ur talibanernas händer. I vårt eget land, som en jämförelse, har kvinnoförtrycket först nu, 100 år efter Kata Dahlström med flera, börjat att luckras upp på ett sätt som kanske kan inge ett visst förtroende. Så är tidsperspektivet. I dag lär offren för den amerikanska aggressionen i Afghanistan kun- na räknas till över 5 000 spillda liv. Bör man då ställa upp valet så att burkan ställs mot livet? Nej, knappast. Det är i inget av fallen fråga om någon enduring freedom, någon bestående frihet. Så, ärade ledamöter, vad är det skydd som afghaner och kvinnorna i Afghanistan erbjuds mot B 52-bomber? Varför har inte FN tagit på sig ansvaret att i enlighet med sitt absolut grundläggande fredsuppdrag även skydda mot en överspelad terroristjakt? Min fjärde kommentar handlar om att ingen här i riksdagen bör leva i föreställningen att det som hände och hänt i Afghanistan är en sak som är isolerad från det som just nu händer och är på väg att hända i Irak. Mobiliseringen runt Irak, de amerikanska soldaterna som enligt dags- färska uppgifter redan står på Iraks botten, dribblandet med vapenin- spektioner och omgivningens undergivna tystnad inför hotet om att USA återigen är beredda att unilateralt ingripa mot vad de definierat som en fiende är alltsammans en logisk förlängning av angreppet på Afghanistan för säkrandet av oljeintressen och en manifestation av samma förakt för mänskliga värden. Om det bör den här riksdagen tala mycket mer.
Göran Lennmarker (M)
Anf. 187 Göran Lennmarker (M)
Fru talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkandet. Det här är ett viktigt betänkande därför att det handlar om en mycket viktig sak, nämligen att Sverige ska bidra till den internationella styrkan ISAF som har till ansvar att hålla säkerheten och därmed främja utveck- lingen i Kabul med omnejd. Det vore ju konstigt om Sverige inte också i det här fallet skulle ställa upp. Det är viktigt att alla goda krafter gör det. Det är också ett allvarligt beslut. Det är faktiskt ett av de mest allvar- liga beslut som en riksdag har att fatta, att skicka unga kvinnor och män till ett mycket farligt uppdrag. Det kan faktiskt bli så att vi får anledning att resa ut till Arlanda och ta emot kistor. Jag säger detta därför att jag tycker att det finns anledning att erinra sig detta när man fattar den här typen av beslut. En riksdag, ett nationellt parlament, har sällan anledning att fatta allvarligare beslut än detta. Det är också därför vi historiskt sett har varit mycket noggranna med att ha en enig riksdag bakom ett betän- kande. Jag tycker att det ligger en väldig styrka i det, för alla de som ska ställa upp på det här, de max 45 - det blir väl fler framöver - ska känna just att riksdagen är enig om detta deras uppdrag. Med detta, fru talman, har jag egentligen klarat av de två punkter som just det här uppdraget handlar om. Sedan är det två andra punkter som snarare är övertoner och inte in- går i själva betänkandet, men som det kanske är viktigt att beröra efter- som de har varit uppe i debatten. Den ena är önskvärdheten att kunna ha ett ISAF som täcker en större del av Afghanistan. Det är ju en stor enighet om att det vore önskvärt. Bekymret i det hänseendet är att vi européer bland andra har för liten kapacitet. Vi förmår inte uppfylla de önskemål som vore berättigade om att också inrätta motsvarande säkra zoner i första hand kring de stora städerna utanför Kabul men naturligtvis helst av allt att man kunde sprida dem över landet. Det är en kapacitetsfråga som bland annat berörs i det europeiska konventet och på andra ställen. Det är ett betydande ansvar också för Sveriges riksdag, för det handlar om att vi när vi ska besluta om försvarets budgetar och försvarets organisation måste leva upp till de ord som vi säger här inne när vi menar att det ska finnas större kapacitet. Det är naturligtvis inte rimligt att Sverige enbart ska ha 45 personer. Vi borde ha en betydligt större kapacitet från svensk sida. Men, som sagt, det är en sak för en annan diskussion och inte just i det här ärendet. Det är en fjärde punkt som jag vill ta upp. Jag blev ganska häpen när jag satt här och lyssnade på Berit Jóhannesson och Lotta Hedström. Är det så att Vänsterpartiet och Miljöpartiet inte erkänner den afghanska legala regeringen? Det verkade på Berit Jóhannesson och Lotta Hedström som om den inte funnes. Det var ju faktiskt en av FN ledd process som ledde fram till den afghanska transitional authority, en FN-process. Ni kanske minns TV-bilderna från Petersberg utanför Bonn. Det är denna transitional authority som har ansvaret för säkerheten i Kabul och i lan- det i sin helhet. Det är inte USA eller något annat land. Afghanistan är ju faktiskt ett suveränt land, och landets lagliga regering bär det ansvaret. Det står till och med i FN-resolutionen. Berit Jóhannesson och Lotta Hedström kan läsa där att det är just den regeringen som bär ansvaret för detta. Om den vill använda sig av hjälp för detta är det den regeringens sak att göra det, på samma sätt som om Sverige ansåg sig angripet skulle kunna begära hjälp från andra länder. Det är alltså inte USA som på något sätt tar sig någon rätt i Afghanistan. Den afghanska legala regeringen framkom ur en FN-process som jag nu hoppas att Vänsterpartiet och Miljöpartiet erkänner, för i de anföran- den som ni höll underkände ni ju FN-processen om Afghanistan. Det finns anledning att i så fall korrigera och ta tillbaka det ni sade från talar- stolen, för den position som vi har är viktig för FN:s process i den här delen. Det handlar alltså inte alls om att USA tillämpar något slags själv- försvarsklausul. Den första delen, innan den här regimen var auktoriserad, byggde på flera FN-resolutioner, till och med från flera år tillbaka i tiden. Det var ju långt innan den 11 september 2001 som FN krävde att Usama bin Ladin skulle utlämnas från Afghanistan - jag tror att det var redan 1998 eller 1999 - så den delen är otvivelaktig. Efter det att den nationella övergångsregeringen, om jag får kalla den så, i Afghanistan bildades är det klart att det är den som bär ansvaret för åtgärderna. Och det är den som har att auktorisera USA:s eller annans närvaro som finns i Afghanistan. Det här måste vi vara kristallklart nog- granna med och inte underkänna FN-processen. Jag skulle vilja veta om Vänsterpartiet respektive Miljöpartiet under- känner hela Petersbergsprocessen och loja jirga, för det verkade på era anföranden som om det inte var en acceptabel utan att ni trodde att det rörde sig om något slags kolonialisering eller kolonialkrig. Vi måste väl ha respekt för Afghanistans territoriella integritet och för den afghanska legala regeringens rätt att fullfölja det ansvar som den är ålagd just av FN.
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 188 Lotta N Hedström (Mp)
Fru talman! Eftersom jag blev apostroferad ska jag naturligtvis svara på den frågan. Självklart finns det en grundläggande respekt och accep- tans för FN:s processer. Däremot kan man vara kritisk och ifrågasätta hur besluten har uppkommit och med vilka krafter som de har kommit fram. Hela i gångsättandet av de militära interventionerna runt Afghanistan finns det oerhört mycket kritik mot från vår sida och från många, många människor, grupper och länder världen över. Det var en akt av självför- svar, och samma insats har ju fortgått. Det amerikanska engagemanget i Afghanistan i dag är en sak som är skild från FN-engagemanget. Det här är någonting som vi, och som jag upplevde också Vänsterpartiet, helt enkelt vill tydliggöra. Det är en kommentar som vi har både anledning och behov av att framföra i den här diskussionen. FN-insatserna står vi bakom. Enduring freedom och den typen av insatser är någonting som vi har mycket starka tvivel kring.
Göran Lennmarker (M)
Anf. 189 Göran Lennmarker (M)
Fru talman! Det var ju fel i båda hänseendena. Det första ingripandet innan det fanns en övergångsregering - om vi kallar den för det för att använda ett svenskt namn - i Afghanistan sked- de inte som en självförsvarsåtgärd, utan det skedde med stöd av uttryck- liga FN-resolutioner. Det var FN-resolutioner som gav USA rätten att genomföra det som de gjorde. Sedan ledde FN en process för att ta fram en övergångsregering. När övergångsregeringen nu finns bär den uttryckligen ansvaret. Det erinras om i den resolution som det här beslutet bygger på - läs det gärna! - att det är övergångsregeringen som bär ansvaret för Afghanistans säkerhet. I denna stund bär den det legala ansvaret för säkerheten i sitt eget land. Den är inte demokratiskt vald, för man har inte kunnat ha demokra- tiska val. Men man har haft en process som lett fram till den. Då är det alltså den som gör detta. Den har valt att söka USA:s stöd i sin uppgift. Underkänner Lotta Hedström denna regerings rätt att själv fatta de be- sluten? Då är det oerhört allvarligt. Är det Miljöpartiets åsikt att över- gångsregeringen i Afghanistan inte har rätt att fatta sina egna beslut utan att det ska överprövas? Var då? Ska Sveriges riksdag överpröva dem och säga: Det får ni inte göra för vi gör en bedömning att så inte ska ske? Nu är det faktiskt viktigt att veta detta. Står Miljöpartiet bakom pro- cessen att ta fram en övergångsregering i Afghanistan eller inte?
Lotta N Hedström (Mp)
Anf. 190 Lotta N Hedström (Mp)
Fru talman! Det är ett lika känt som fult debattknep att lägga slutsat- ser och ord i sin meningsmotståndares mun. Självklart tycker vi att den regering som nu finns, övergångsregeringen i Afghanistan, är värd allt stöd och all respekt. Det sade jag redan i mitt förra inlägg. Men låt mig nu göra motsvarande sak. Jag vill ha svar på tal från Lennmarker. Är det så att Enduring Freedom genomför ett väl motiverat och rättfärdigt angrepp på Afghanistan? Är det Moderaternas mening?
Göran Lennmarker (M)
Anf. 191 Göran Lennmarker (M)
Fru talman! Den amerikanska operationen Enduring Freedom utförs på uppdrag av den afghanska övergångsregeringen. Det sker på uppdrag av den legala regeringen i Afghanistan, som gör den bedömningen. Har de gjort den bedömningen har vi anledning att acceptera det från världs- samfundet i övrigt. Det gör alla länder. Det finns ingen regering som har ifrågasatt att detta sker i enlighet med en begäran av den legala afghans- ka regeringen. Skulle den säga nej skulle naturligtvis de amerikanska trupperna omedelbart få utrymma Afghanistan. Det är självklart.

Beslut, Genomförd

Beslut: 2002-12-18
Förslagspunkter: 1, Acklamationer: 1

Protokoll med beslut

Riksdagsskrivelse

Förslagspunkter och beslut i kammaren

  1. Fortsatt svenskt deltagande i en internationell säkerhetsstyrka i Afghanistan

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Beslut:

    Kammaren biföll utskottets förslagBeslut fattat med acklamation

    Utskottets förslag:
    Riksdagen bifaller proposition 2002/03:21.

Utskottens betänkanden

Betänkanden innehåller utskottens förslag till hur riksdagen ska besluta i olika ärenden.