Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Betänkande 1993/94:JuU5

Justitieutskottets betänkande 1993/94:JUU05

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

---

Innehåll

• Propositionen
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan

1993/94
JuU5

Propositionen

I proposition 1993/94:14 har regeringen
(Justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall
fortsätta att gälla till utgången av år 1994.

Lagförslaget har fogats till betänkandet, se bilaga.

Motioner

1993/94:Ju1 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen avslår proposition 1993/94:14 om fortsatt giltighet av
1952 års tvångsmedelslag enligt vad i motionen anförts om
ett ofullständigt beslutsunderlag.

1993/94:Ju2 av Hans Göran Franck (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om en genomgripande undersökning av 1952 års lags tillämpning.

Utskottet

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,
förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen
innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den
grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella
tvångsmedel. Lagen är tidsbegränsad och gäller efter den senast
gjorda förlängningen till utgången av år 1993 (prop. 1992/93:26,
JuU9, rskr. 42).

Lagen gäller vid förundersökning angående dels allmänfarliga
brott (t.ex. mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse och sabotage),
dels vissa högmålsbrott (t.ex. uppror och högföräderi) och dels
vissa brott mot rikets säkerhet (t.ex. spioneri). Lagen gäller
också försök, förberedelse och stämpling till dessa brott om
sådan gärning är belagd med straff.

Lagen ger i förhållande till regleringen i RB utvidgade
möjligheter till bl.a. häktning och anhållande samt hemlig
teleavlyssning och hemlig teleövervakning (se 1992/93:JuU9
s. 1 f).

SÄPO-kommittén kom i sitt slutbetänkande (SOU 1990:51)
Säkerhetspolisens arbetsmetoder, personalkontroll och
meddelarfrihet fram till slutsatsen att det föreligger ett
permanent behov av sådana särskilda möjligheter till
tvångsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller. På sikt
borde, ansåg kommittén, bestämmelserna arbetas in i RB.

I motion Ju1 (v) kritiseras den redovisning som lämnas i
propositionen beträffande tillämpningen av 1952 års lag.
Motionärerna, som efterlyser en redovisning av i vilken
utsträckning lagen använts och varför den behövs, anser att det
bristfälliga beslutsunderlaget bör leda till att propositionen
avslås.

I motion Ju2 (s) begärs en genomgripande undersökning av
tillämpningen av 1952 års lag. Innan detta skett bör, enligt vad
som anförs i motionen, en permanentning av lagen inte
ifrågakomma.

I propositionen redovisas att Säkerhetspolisen i en skrivelse
den 1 september 1993 till regeringen anfört att 1952 års lag
utgör en nödvändig grund för Säkerhetspolisens verksamhet för
uppdagande av brott mot rikets säkerhet samt att de möjligheter
till tvångsmedel i särskilda fall som lagen ger också har
utnyttjats i stor omfattning. Enligt Säkerhetspolisen är det av
utomordentlig vikt för dess fortsatta verksamhet att lagens
giltighetstid förlängs. Enligt vad som vidare omnämns i
propositionen bereds för närvarande i Justitiedepartementet
frågan om lagens bestämmelser bör permanentas och om det i så
fall bör ske genom en inarbetning i RB eller på annat sätt. I
avvaktan härpå anser regeringen att lagens giltighetstid bör
förlängas med ett år eller till utgången av år 1994.

Utskottet vill för sin del beträffande behovet av den
reglering som 1952 års lag innehåller erinra om SÄPO-kommitténs
nyssnämnda ställningstagande. I fråga om redovisningen i
propositionen för lagens tillämpning vill utskottet påminna om
att utskottet i ett initiativärende år 1982 om parlamentarisk
kontroll i fråga om telefonavlyssning efterlyste en årlig
redovisning till riksdagen men från redovisningen undantog
sådana brottmål som avses i 1952 års lag. Utskottet uttalade att
utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den
information som anses behövlig (JuU 1981/82:54; jfr 1988/89:Ju21
s. 9 f och 1990/91:JuU6 s. 3). Det bör också nämnas att
utskottet regelmässigt och med viss periodicitet brukar inhämta
upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos
Säkerhetspolisen eller vid utfrågning med företrädare för
Säkerhetspolisen.

Utskottet ansluter sig till regeringens bedömning. 1952 års
lag bör således ges fortsatt giltighet i enlighet med
regeringens förslag. Motion Ju1 avstyrks.

Beredningen av frågan om en eventuell framtida permanentning
av lagstiftningen pågår som framgått ovan. Utskottet utgår från
att regeringen inhämtar erforderligt beslutsunderlag. Något
riksdagsuttalande erfordras inte. Utskottet avstyrker bifall
även till motion Ju2.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fortsatt giltighet av 1952 års lag
att riksdagen med bifall till proposition 1993/94:14 och med
avslag på motion 1993/94:Ju1 antar det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa
brottmål,

2. beträffande beredningen av nytt lagförslag
att riksdagen avslår motion 1993/94:Ju2.

Stockholm den 9 november 1992

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

I beslutet har deltagit:
Britta Bjelle (fp),
Lars-Erik Lövdén (s),
Jerry Martinger (m),
Nils Nordh (s),
Göran Magnusson (s),
Karl Gustaf Sjödin (nyd),
Sigrid Bolkéus (s),
Siw Persson (fp),
Christel Anderberg (m),
Maja Bäckström (s),
Kjell Eldensjö (kds),
Alf Eriksson (s),
Sven-Olof Petersson (c) och
Tomas Högström (m).

Bilaga