Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.

Betänkande 1991/92:SoU20

Socialutskottets betänkande 1991/92:SOU20

Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motioner
• Utskottet
• Hemställan
• Bilaga 1
• Innehållsförteckning

1991/92

SoU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet proposition 1991/92:148 om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården m.m., två
motioner som väckts med anledning av propositionen och en motion
som väckts under allmänna motionstiden.

Utskottet har inhämtat yttrande från konstitutionsutskottet
över en av motionerna.

Socialutskottet tillstyrker propositionen. Samtliga motioner
avstyrks.

Propositionen

I proposition 1991/92:148 om förtroendenämndsverksamhet inom
hälso- och sjukvården, m.m. har regeringen (socialdepartementet)
föreslagit riksdagen att anta de i propositionen framlagda
förslagen till

1. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m.,

2. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård,

3. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård,

4. lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård.

Lagförslagen fogas till betänkandet som bilaga 1.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om valet av ledamöter till förtroendenämnd.

1991/92:So29 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär en utredning om hur kommunerna
klarat frikommunförsöken enligt vad i motionen anförts om en
seriös utvärdering av försöken.

Motion väckt under allmänna motionstiden 1992

1991/92:So245 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ansvarsfrågor i kommunal äldreomsorg.

Utskottet

Allmänt om förtroendenämnder inom hälso- och sjukvården

Bakgrund

Lagen (1980:12) om förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården tillkom mot bakgrund av de önskemål som under flera
år framförts i olika sammanhang -- bl.a. genom motioner i
riksdagen -- om insatser från samhällets sida för att förbättra
möjligheterna till kontakt och information mellan å den ena
sidan patienterna och å den andra sidan sjukvårdshuvudmännen och
de anställda inom hälso- och sjukvården.

När lagen antogs beslutade riksdagen att verksamheten skulle
pågå som försöksverksamhet i fem år för att sedan utvärderas
inför ett slutligt ställningstagande till utformningen på längre
sikt (SoU 1979/80:16, rskr. 130).

Den arbetsgrupp inom socialdepartementet som utvärderat
försöksverksamheten med förtroendenämnder föreslog i sin rapport
(Ds S 1984:16) bl.a. att verksamheten med förtroendenämnder
skulle permanentas och även i fortsättningen vara lagreglerad
samt utvidgas något.

Giltighetstiden för den lag som reglerar försöksverksamheten
med förtroendenämnder förlängdes först med ett år till utgången
av juni 1986 (prop. 1984/85:181, SoU28, rskr. 400) och därefter
ytterligare en gång att gälla tills vidare (prop. 1985/86:136,
SoU21, rskr. 218).

Skälen till förlängningarna angavs vara att socialberedningens
förslag i betänkandet (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget och
rättssäkerheten bedömdes vara av den karaktären att de skulle
bli av betydelse för förtroendenämndernas verksamhet. Riksdagen
har sedermera beslutat om en ny lagstiftning om psykiatrisk
tvångsvård m.m. (prop. 1990/91:58, SoU13, rskr. 329 resp. JuU34,
rskr. 330). Den nya lagstiftningen, som trädde i kraft den 1
januari 1992, innebär bl.a. att det för tvångsvårdade patienter
inom psykiatrin skall utses stödpersoner. Enligt lagen
(1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård skall dessa stödpersoner
utses av den nämnd som avses i lagen om förtroendenämnder inom
hälso- och sjukvården.

Riksdagen har därutöver under senare tid fattat andra beslut
som har en särskild betydelse vid bedömningen av
förtroendenämndernas fortsatta verksamhet, nämligen den
generella kommunrättsliga reformen och kommunernas ökade roll på
hälso- och sjukvårdsområdet.

Enligt den nya kommunallagen (1991:900), som trädde i kraft
den 1 januari 1992, får kommunerna och landstingen ökad frihet
att organisera sin nämndverksamhet (prop. 1990/91:117, KU38,
rskr. 360). På det specialreglerade området innebär detta att
kraven på obligatoriska nämnder har slopats. Av lagstiftningen
på de skilda specialområdena bör det i stället, enligt
förarbetena till den nya kommunallagen, framgå att det i varje
kommun resp. landsting skall finnas ett eller flera ansvariga
politiska organ för resp. verksamhetsområde. För de fakultativa
nämndernas del innebär den ökade friheten att uppgifterna kan
fördelas på flera nämnder. Organisationsfriheten innefattar
också en frihet att bestämma att vissa nämnder skall verka på
lokal nivå.

För närvarande skall förtroendenämnder finnas i landsting och
i kommuner som inte ingår i ett landsting. På hälso- och
sjukvårdsområdet har kommuner som ingår i ett landsting efter
hand fått allt större uppgifter. Kommunerna har sålunda fr.o.m.
den 1 januari 1992 ålagts ett samlat ansvar för långvarig
service och vård för äldre och handikappade (prop. 1990/91:14,
SoU9, rskr. 97).

Riksdagen har vidare beslutat att en försöksverksamhet med
kommunalt huvudmannaskap för primärvård skall få bedrivas
fr.o.m. år 1992 till utgången av år 1996 (prop. 1990/91:121,
SoU21, rskr. 362). Enligt lagen (1991:1136) om försöksverksamhet
med kommunal primärvård kan en kommun överta landstingets
skyldighet att erbjuda viss hälso- och sjukvård (primärvård) om
landstinget och kommunen är överens om det och socialstyrelsen
lämnat sitt medgivande.

Vid den bedömning av frikommunförsöket som riksdagen nyligen
har tagit ställning till (prop. 1991/92:13, KU6, rskr. 31) har
riksdagen också beslutat att kommuner som ingår i ett landsting
på försök skall få bedriva primärvård utan att
huvudmannaansvaret övergår på kommunen (entreprenadverksamhet).
Denna försöksverksamhet regleras i lagen (1985:1089) om
försöksverksamhet inom hälso- och sjukvårdens område (senast
ändrad 1991:1590). Även i detta fall skall socialstyrelsen lämna
medgivande till försöksverksamheten.

Propositionen

I propositionen föreslås en ny lag om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.
Förslaget innebär att den verksamhet som förtroendenämnderna
inom hälso- och sjukvården har bedrivit enligt en särskild
lagstiftning sedan år 1980 nu läggs fast i en ny lag.
Verksamheten, som för närvarande omfattar den hälso- och
sjukvård som ett landsting och en kommun som inte ingår i ett
landsting ombesörjer enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), föreslås utvidgad till att omfatta även
folktandvården.

Mot bakgrund av kommunernas ökade ansvar på hälso- och
sjukvårdsområdet föreslås vidare att det även inom den kommunala
hälso- och sjukvården skall finnas nämnder med motsvarande
uppgifter som inom landstingens hälso- och sjukvård. En kommun
inom ett landsting skall dock kunna överlämna denna uppgift till
landstinget om kommunen och landstinget är överens om detta.

Enligt lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård har de
nuvarande förtroendenämnderna till uppgift att utse stödpersoner
för patienterna inom den psykiatriska tvångsvården. Enligt
förslaget skall det i den nya lagen föreskrivas vilka av
förvaltningslagens särskilda handläggningsregler vid bl.a.
myndighetsutövning mot en enskild som skall gälla vid nämndernas
handläggning av ärenden om stödpersoner. Den nya lagen skall
enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1992.

Lagförslagen

Utskottet tillstyrker de i propositionen framlagda förslagen
till lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m., lag om ändring i lagen (1991:1128) om
psykiatrisk tvångsvård och lag om ändring i lagen (1991:1129) om
rättspsykiatrisk vård.

Kommunernas ansvar i äldrevården

I motion 1991/92:So245 av Bertil Persson (m), som
avlämnades under den allmänna motionstiden, anförs att när äldre
patienter tidigare vårdades på långvårdskliniker och sjukhem i
sjukvårdens regi fanns ett säkerhetssystem i form av bl.a.
lokala förtroendenämnder uppbyggt. Det finns anledning att se
över ansvarsfrågorna i den nya organisationen med kommunal
äldrevård, anser motionären.

Riksdagen beslutade i december 1990, som tidigare nämnts,
om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m. Kommunerna
har genom beslutet fått ett utvidgat ansvar för långvarig
service och vård till äldre och handikappade. Reformen har
inneburit bl.a. att kommunerna övertagit vissa sjukhem och andra
vårdinrättningar för somatisk långtidssjukvård. Vid de sjukhem
och motsvarande inrättningar som kommunerna övertagit liksom vid
övriga särskilda boendeformer för service och omvårdnad, vid
bostäder med särskild service och vid kommunala dagverksamheter
har kommunerna skyldighet att erbjuda den hälso- och sjukvård
som de enskilda behöver. Kommunernas skyldighet omfattar dock
inte läkarinsatser.

I proposition 1990/91:14 berördes frågan om förtroendenämnder
inom kommunernas hälso- och sjukvård (avsnitt 5.7). Det
föredragande statsrådet gjorde då den bedömningen att frågan om
förtroendenämnder inom denna hälso- och sjukvård borde tas upp i
anslutning till att ställning skulle tas till frågan om
permanentning och utbyggnad av då gällande lagstiftning om
landstingskommunala förtroendenämnder.

Riksdagen bereddes i propositionen tillfälle att ta del av vad
som anfördes i propositionen om de kommunala
förtroendenämnderna. Socialutskottet hade ingen erinran mot vad
som anfördes i propositionen i denna del och föreslog att
regeringens uttalande därvidlag inte skulle föranleda något
uttalande från riksdagens sida (SoU9 s. 65).

I den nu aktuella propositionen föreslås att det även inom den
hälso- och sjukvård som en kommun ansvarar för skall finnas
nämnder med motsvarande uppgifter som inom landstingens hälso-
och sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock kunna
överlämna denna uppgift till en nämnd hos landstinget med
förtroendenämndsuppgifter. En förutsättning är att kommunen och
landstinget är överens om detta. Kommunen får i sådant fall
lämna ekonomiskt bidrag till landstinget.

Såvitt gäller äldreomsorgen nämns i propositionen att det är
ett område där det kan vara lämpligt med en samarbetslösning
mellan landsting och kommuner för förtroendenämndsverksamheten,
eftersom patientärenden ofta rör både sådan vård som ett
landsting ansvarar för och sådan som kommunen ansvarar för, och
det kan vara onödigt försvårande för patienten att behöva vända
sig till olika huvudmän.

Utskottet gör följande bedömning.

Syftet med motion So245 (m) får anses tillgodosett med
propositionens förslag. Motionen avstyrks därför.

Valet av ledamöter

I motion 1991/92:So28 av Gullan Lindblad (m) begärs ett
tillkännagivande till regeringen om vad i motionen anförts om
valet av ledamöter till förtroendenämnd. För att vidmakthålla en
så stor integritet och frihet som möjligt för
förtroendenämndsledamöter bör huvudmannen inte välja personer
som sitter i landstingsstyrelse/förvaltningsutskott, direktion,
kommunstyrelse eller socialnämnd till ledamöter i
förtroendenämnd, anser motionären.

Kommuner och landsting har, med den nya kommunallagen, fått en
ökad frihet att bestämma vilka nämnder som skall finnas. I
princip får kommuner och landsting själva besluta om vilka
nämnder som skall finnas för att fullgöra uppgifter på de
specialreglerade områdena och om nämndernas inbördes
förhållanden.

När det gäller valbarhet stadgas i 4 kap. 6 § andra stycket
kommunallagen att den som är chef för en förvaltning som hör
till en nämnds verksamhetsområde inte får väljas till ledamot
eller ersättare i nämnden. Den dåvarande regeringen ansåg (prop.
1990/91:117, s. 59) att det i första hand ankom på de politiska
partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i olika
avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag. Emellertid
anges att valbarhetshindret för förvaltningscheferna har
principiell betydelse, eftersom det understryker kravet på
förvaltningarnas objektivitet. I samband med
riksdagsbehandlingen kommenterades inte närmare förslaget i
propositionen i denna del. Konstitutionsutskottet tillstyrkte
förslaget (1990/91:KU38, s. 47). Riksdagen följde utskottet
(rskr. 360).

I propositionen föreslås att landstingen och kommunerna enligt
lag skall vara skyldiga att ha en eller flera nämnder med
uppgift att främja kontakterna mellan patienterna och hälso- och
sjukvårdspersonalen samt att åt patienterna förmedla den hjälp
som förhållandena kräver. För en sådan nämnd skall gälla vad som
är föreskrivet om nämnder i kommunallagen.

I anslutning till avsnittet om verksamhetens omfattning i det
nu aktuella förslaget berörs emellertid några frågor som gäller
den praktiska förtroendenämndsverksamheten. Därvid sägs bl.a.
att det är viktigt med ett så obyråkratiskt och snabbt
arbetssätt som möjligt hos nämnderna. Arbetsfördelningen mellan
nämnderna och deras tjänstemän bör syfta till att åstadkomma en
smidig handläggning av patientärendena, i stor utsträckning
genom personliga kontakter, och till att ge nämnderna utrymme
att inrikta sig på de principiella frågorna och det förebyggande
arbetet. Problem som uppkommer bör i första hand lösas så nära
den vårdande verksamheten som möjligt. Nämnderna bör därför vid
klagomål undersöka vilka kontakter som har tagits och om det är
möjligt med direktkontakt mellan patienten och berörd hälso- och
sjukvårdspersonal. Är relationerna sådana att detta inte är
möjligt kan ett alternativ vara att patienten får knyta en ny
vårdkontakt. Nämnderna bör i sådana fall medverka till detta och
hjälpa patienten till rätta. Framställer patienten uttryckligt
önskemål om att göra en anmälan till hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd (HSAN) i ett ärende som faller under HSAN:s
prövningsområde bör nämnden informera om vad en anmälan bör
innehålla samt i övrigt på lämpligt sätt bistå patienten. Med
den spännvidd förtroendenämndsverksamheten har finns det ett
behov både för nämndernas ledamöter och handläggare av
fortbildning inom olika områden. Återkommande kontakter
nämnderna emellan bör vara av värde för att ge dem möjlighet att
ta del av varandras erfarenheter och diskutera gemensamma
problem, heter det slutligen i propositionen.

Konstitutionsutskottet anför i sitt yttrande bl.a. att något
hinder mot att förtroendenämndsverksamheten läggs på redan
befintliga nämnder inte finns. Eftersom de ärenden som handläggs
inom ramen för denna verksamhet ofta torde vara av känslig natur
är det särskilt angeläget att det inte förekommer någon
omständighet som kan rubba allmänhetens förtroende för
verksamheten eller för ledamöternas integritet.
Konstitutionsutskottet har i sammanhanget erinrat om syftet
bakom bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser att
förhindra att sinsemellan svårförenliga funktioner handläggs
inom en och samma nämnd. Det kan mot denna bakgrund -- såsom
också motionären framhåller -- i och för sig ifrågasättas om det
är lämpligt att till ledamöter i nämnder med
förtroendenämndsverksamhet utse personer som också är ledamöter
i sådana organ som anges i motionen. I förarbetena till den nya
kommunallagen har det emellertid understrukits att det i första
hand ankommer på de politiska partierna att vid nomineringarna
bedöma lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till
kommunala uppdrag. Mot denna bakgrund anser
konstitutionsutskottet att övervägande skäl talar för att inte
införa sådana begränsningar i fråga om valet av ledamöter till
de aktuella nämnderna som förordas i motionen och avstyrker
densamma.

Socialutskottet gör följande bedömning.

Utskottet delar konstitutionsutskottets inställning och
avstyrker därmed motion So28 (m).

Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård

Bakgrund

Tandvårdslagen (1985:125), som har karaktär av en målinriktad
ramlag med tonvikt på förebyggande åtgärder, ger landstingen
ansvaret att erbjuda tandvård åt dem som är bosatta inom
landstinget. Landstingen ges ett betydande utrymme att anpassa
verksamheten till de särskilda behoven och förutsättningarna.

Riksdagen har tidigare uttalat sig för en försöksverksamhet
inom tandvårdsområdet, som skulle ha inneburit en förändring av
huvudmannaansvaret. Enligt lagen (1988:1419) om
försöksverksamhet inom socialtjänstens, hälso- och sjukvårdens
samt omsorgsverksamhetens område kan regeringen medge att
Jämtlands läns landsting och Östersunds kommun på försök
gemensamt får fullgöra uppgifter inom socialtjänsten, viss
hälso- och sjukvård (primärvård) samt verksamheten med särskilda
omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. I samband med
lagens tillkomst gav riksdagen regeringen till känna att det i
och för sig vore värdefullt om försöksverksamheten kom att
omfatta även tandvård (1988/89:KU6, rskr. 13) men landstinget
och kommunen hade i det fallet inte för avsikt att ta med
tandvården i försöket. Hittills bedriven försöksverksamhet har
således inte omfattat tandvård.

I vissa delar av landet, där huvudmännen är intresserade av
att delta i försöksverksamhet med kommunalt huvudmannaansvar för
primärvården är den s.k. distriktstandvården organisatoriskt
integrerad med primärvården. Detta gäller t.ex. Hallands,
Jämtlands, Skaraborgs och Älvsborgs läns landsting. Älvsborgs
läns landsting och Ale kommun deltar sedan den 1 januari 1992 i
försöksverksamheten med kommunal primärvård. Dessa huvudmän har
också uttalat önskemål om att även distriktstandvården skall få
ingå i försöksverksamheten. För att försöksverksamheten skall
kunna genomföras måste dock landstinget, enligt nuvarande
lagreglering, genomföra en organisationsförändring av den
primärvård man hittills utvecklat och anpassat efter de aktuella
behoven hos befolkningen i området. Alternativt kan kommunerna
inom ramen för försöksverksamheten ges möjlighet att med
huvudmans ansvar överta även landstingens skyldighet att erbjuda
viss tandvård, s.k. distriktstandvård.

Propositionen

I propositionen föreslås att kommunerna inom ramen för
försöksverksamhet med kommunal primärvård ges befogenhet att
även erbjuda viss tandvård, s.k. distriktstandvård. Om ett
landsting och en kommun har kommit överens om att kommunen med
huvudmans ansvar skall överta landstingets skyldighet att
erbjuda viss hälso- och sjukvård (s.k. primärvård) enligt lagen
(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård, skall
kommunen även kunna överta den av landstinget bedrivna
distriktstandvården. Socialstyrelsen skall lämna sitt medgivande
härtill.

Med distriktstandvård avses i detta sammanhang den verksamhet
som bedrivs av landstinget enligt tandvårdslagen som en
organisatoriskt integrerad del av primärvården och som enbart
har en hel kommun eller del av sådan som upptagnings- eller
betjäningsområde.

Försöksverksamhet med kommunal primärvård som inkluderar även
distriktstandvård föreslås reglerad genom en ändring i lagen
(1991:1136) om försöksverksamhet med kommunal primärvård.
Ändringen föreslås träda i kraft den 1 juli 1992.

Lagförslaget

Utskottet tillstyrker det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård.

Motionen

I motion 1991/92:So29 av Gudrun Schyman m.fl. (v)
hemställs att riksdagen begär en utredning om hur kommunerna
klarat frikommunförsöken enligt vad i motionen anförts om en
seriös utvärdering av försöken. Motionärerna tar upp behovet av
en utvärdering av de omfattande frikommunförsöken med olika
kommunala verksamhetsformer, varav nu regeringen öppnar för
ytterligare försök där kommunerna också kan ta över
distriktstandvården. Motionärerna anser att kommunförsöken
hittills är mycket illa redovisade och vidare att det finns en
gräns för vad kommunerna kan ta till sig med krympande
ekonomiska resurser.

I sitt betänkande 1990/91:SoU21 om primärkommunalt
huvudmannaansvar för primärvården m.m. behandlade utskottet
bl.a. en motion med begäran om att riksdagen skulle besluta om
dels en begränsning av försöksverksamheten, dels en utvärdering
av densamma innan ytterligare beslut fattades. Utskottet anförde
bl.a. följande.

Utskottet erinrar inledningsvis om sitt uttalande i samband
med beslutet om ändrad ansvarsfördelning inom äldreomsorgen m.m.
att det är nödvändigt att öppna möjligheter även för en mer
omfattande förändring av huvudmännens ansvarsområden. Den
föreslagna försöksverksamheten med kommunal primärvård får
sålunda inte utformas på ett sådant sätt att den förhindrar
andra önskvärda förändringar och reformer. -- -- --

Som framgått i det föregående avvisade utskottet i betänkandet
1990/91:SoU9 tanken på att en försöksverksamhet med
primärkommunalt ansvar för primärvården skulle begränsas till
ett fåtal kommuner. Utskottet ansåg att det borde öppnas
möjlighet för alla landsting och kommuner som är ense om det att
ingå i en försöksverksamhet med primärkommunal primärvård.
Utskottet vidhåller denna inställning och avstyrker följaktligen
yrkande 1 i motion So62 (v) att försöksverksamheten bör
begränsas till fem kommuner. De försöksverksamheter som kommer
till stånd skall givetvis utvärderas. Någon anledning att
uppställa sådana begränsningar för fortsatta försök som i
yrkande 2 i samma motion finns inte. Motionsyrkandet avstyrks.
Riksdagen följde utskottet (rskr. 362).

Utskottet gör följande bedömning.

Utskottet anser det värdefullt att försöksverksamhet med
kommunal primärvård även skall kunna inkludera
distriktstandvård. Utskottet har i det föregående tillstyrkt
propositionens förslag härom och avstyrker därför motion So29
(v).

Hemställan

Utskottet hemställer1. beträffande lagförslagen rörande
förtroendenämndsverksamheten
att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till
a. lag om förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och
sjukvården, m.m.,
b. lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård,
c. lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk
vård,
2. beträffande ansvarsfrågor inom kommunernas äldrevård
att riksdagen avslår motion 1991/92:So245,
3. beträffande valet av ledamöter
att riksdagen avslår motion 1991/92:So28,
4. beträffande lagbestämmelser om distriktstandvård
att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1991:1136) om försöksverksamhet med
kommunal primärvård,
5. beträffande utvärdering av frikommunförsöken
att riksdagen avslår motion 1991/92:So29.

Stockholm den 12 maj 1992
På socialutskottets vägnar
Bo Holmberg

I beslutet har deltagit: Bo Holmberg (s), Sten Svensson
(m), Göte Jonsson (m), Anita Persson (s), Ulla Orring (fp),
Ingrid Andersson (s), Rosa Östh (c), Jan Andersson (s), Johan
Brohult (nyd), Maj-Inger Klingvall (s), Leif Carlson (m), Hans
Karlsson (s), Martin Nilsson (s), Maud Ekendahl (m) och Chatrine
Pålsson (kds).

I propositionen framlagda lagförslag

Bilaga 1

Konstitutionsutskottets yttrande
1991/92:KU2y
Bilaga 2
Förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.

Till socialutskottet

Till socialutskottet har hänvisats proposition 1991/92:148 om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården, m.m.
Förslaget innebär att den verksamhet som förtroendenämnderna
inom hälso- och sjukvården har bedrivit enligt en särskild
lagstiftning sedan år 1980 nu läggs fast i ny lag. Verksamheten
föreslås utvidgad till att omfatta även folktandvården. Vidare
föreslås att även inom den kommunala hälso- och sjukvården skall
finnas nämnder med motsvarande uppgifter som inom landstingens
hälso- och sjukvård. En kommun inom ett landsting skall dock
kunna överlämna denna uppgift till landstinget om kommunen och
landstinget är överens om detta.

Socialutskottet har beslutat att från konstitutionsutskottet
inhämta yttrande över en motion som väckts med anledning av
propositionen, nämligen motion 1991/92:So28 av Gullan Lindblad
(m).

I motionen framhålls att till ledamöter i förtroendenämnd inte
bör väljas personer som sitter i landstingsstyrelse/
förvaltningsutskott, direktion, kommunstyrelse eller
socialnämnd. En sådan begränsning behövs för att vidmakthålla en
så stor integritet och frihet som möjligt för
förtroendenämndsledamöter. Motionären yrkar att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts om valet av
ledamöter i förtroendenämnd.

Utskottet

Av propositionen (s. 13) framgår att de aktuella nämnderna
skall förmedla information och ge stöd och hjälp i olika former
till patienter. Nämnden skall verka för att patienternas
rättigheter tas till vara och deras integritet skyddas. Den har
även till uppgift att för de ansvariga påpeka eventuella behov
av resurser inom ett visst område. Erfarenheterna från den
hittillsvarande verksamheten med förtroendenämnder har enligt
propositionen visat att den varit värdefull och fyllt ett behov.
Enligt föredragande statsrådet verkar nämnderna nära vården och
kan hjälpa till att på ett informellt, snabbt och smidigt sätt
lösa olika problem som kan uppkomma vid den enskilda människans
kontakter med hälso- och sjukvården.

Enligt propositionen har klagomål som inte faller under
patientförsäkringen liksom förfrågningar från patienter och
anhöriga inte sällan sin grund i missförstånd eller bristande
information till den enskilde. En ytterligare kontakt med
personalen kan många gånger vara tillräcklig för att komma till
rätta med problemet. Problem kan också lösas genom att en
missnöjd patient hänvisas till en annan läkare eller genom att
fortsatt vård ges på ett annat sjukhus. När personalen inom
vården av något skäl inte själv kommer till rätta med patientens
klagomål har de aktuella nämnderna en viktig roll som förmedlare
av kontakter och information. Genom sin ställning har nämnderna
också goda möjligheter att på det lokala planet ta initiativ
till eller annars verka för de ändringar inom vården som bedöms
erforderliga. Fr.o.m. 1986 har hälso- och sjukvårdens
ansvarsnämnd fått möjlighet att till sjukvårdshuvudmännen
överlämna ärenden som rör klagomål över brister i kontakten
mellan patient och hälso- och sjukvårdspersonalen eller något
annat liknande förhållande, då det är uppenbart att någon
disciplinär åtgärd inte kan komma i fråga.

Frågan om de s.k. fakultativa specialreglerade nämndernas --
bl.a. hälso- och sjukvårdsnämndernas -- ställning i landstingen
behandlades i förarbetena (prop. 1990/91:117 s. 39 f.) till den
nya kommunallagen (1991:900). Enligt regeringens mening hade
utvecklingen nått det stadiet att alla kommuner och landsting
borde ges möjlighet att organisera sin verksamhet på ett friare
sätt. De borde således själva kunna bestämma hur de ville
fördela sina uppgifter på olika kommunala nämnder. Detta synsätt
byggde på en stark tilltro till kommunernas och landstingens
förmåga att ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna
hade tilldelat dem. Regeringen underströk vikten av att
kommunerna när de väljer organisationsform för den
specialreglerade verksamheten särskilt beaktar att
myndighetsutövningen ställer särskilda krav i fråga om kompetens
och integritet. Mot bakgrund av att uppgifter från olika
verksamhetsområden skulle kunna läggas samman i en och samma
nämnd framhölls att man inte skulle behöva befara att det
uppstod oförenliga myndighetsroller. Tvärtom underströks att det
är en normal uppgift för ett politiskt organ att göra
avvägningar mellan olika samhällsintressen. För att förhindra
att vissa sinsemellan svårförenliga funktioner läggs inom en och
samma nämnd togs en bestämmelse i detta avseende in i
kommunallagen.

Den nya kommunallagen innehåller i huvudsak samma
valbarhetshinder som tidigare gällde. Enligt 4 kap. 6 §
kommunallagen är den som är anställd hos en kommun eller ett
landsting för att ha den ledande ställningen bland personalen
inte valbar till fullmäktige eller nämnder. Vidare gäller
valbarhetshinder för förvaltningschefer i fråga om uppdrag i
nämnd inom det egna ansvarsområdet. I förarbetena (prop.
1990/91:117 s. 59) underströks att det i första hand ankommer på
de politiska partierna att vid nomineringarna bedöma
lämpligheten i olika avseenden hos kandidaterna till kommunala
uppdrag.

Genom den nya kommunallagen har förvaltningslagens regler om
sakägarjäv, intressejäv, ställföreträdarjäv, ombudsjäv och
delikatessjäv gjorts tillämpliga i hela den kommunala
förvaltningen. Dock har införts vissa särregler som bl.a. gäller
då ärenden först handläggs i en nämnd och sedan i en annan
nämnd. I 6 kap. 27 § andra stycket kommunallagen stadgas således
att delikatessjäv inte skall anses föreligga enbart på grund av
att den som handlägger ett ärende hos en nämnd tidigare har
deltagit i handläggningen av ärendet hos en annan nämnd.
Särreglerna infördes bl.a. för att en förtroendevald som
samtidigt har uppdrag i både styrelsen och en annan nämnd inte
skulle kunna hindras från att delta i handläggningen av ett
ärende i styrelsen, om ärendet tidigare har handlagts i nämnden.
De ärenden som handläggs i styrelsen är dock sällan partsärenden
i den meningen att de berör nämnden som sådan. Frågan om
opartiskhet saknar enligt propositionen uppenbarligen i de
flesta fall betydelse, och undantagsregeln i 6 kap. 26 §
kommunallagen om bortseende av jäv bör då kunna tillämpas.

Utskottet får anföra följande:

Enligt propositionens förslag till lag om
förtroendenämndsverksamhet inom hälso- och sjukvården skall för
den hälso- och sjukvård och den tandvård som ett landsting eller
en kommun ansvarar för enligt författningar finnas en eller
flera nämnder med uppgift att främja kontakterna mellan
patienterna och hälso- och sjukvårdspersonalen samt att åt
patienterna förmedla den hjälp som förhållandena kräver. Något
hinder mot att verksamheten läggs på redan befintliga nämnder
finns inte.

De ärenden som handläggs inom ramen för
förtroendenämndsverksamheten torde ofta vara av känslig natur.
Det är därför särskilt angeläget att det inte förekommer någon
omständighet som kan rubba allmänhetens förtroende för
verksamheten eller för ledamöternas integritet.
Konstitutionsutskottet vill i sammanhanget också erinra om
syftet bakom bestämmelserna i 3 kap. 5 § kommunallagen som avser
att förhindra att sinsemellan svårförenliga funktioner handläggs
inom en och samma nämnd.

Det kan mot denna bakgrund -- såsom också motionären
framhåller -- i och för sig ifrågasättas om det är lämpligt att
till ledamöter i nämnder med förtroendenämndsverksamhet utse
personer som också är ledamöter i sådana organ som anges i
motionen.

Konstitutionsutskottet vill emellertid hänvisa till att den
friare nämndorganisation som gäller sedan den 1 januari 1992
bygger på en stark tilltro till kommunernas och landstingens
förmåga att ta ansvar för de samhällsuppgifter som statsmakterna
tilldelat dem samt till att det i förarbetena till den nya
kommunallagen understrukits att det i första hand ankommer på de
politiska partierna att vid nomineringarna bedöma lämpligheten i
olika avseenden hos kandidaterna till kommunala uppdrag.

Enligt konstitutionsutskottets mening talar mot den angivna
bakgrunden övervägande skäl för att det inte införs sådana
begränsningar i fråga om valet av ledamöter till de aktuella
nämnderna som förordas i motionen. Konstitutionsutskottet
avstyrker således motion 1991/92:So28.

Stockholm den 7 maj 1992

På konstitutionsutskottets vägnar

Thage G Peterson

I beslutet har deltagit: Thage G Peterson (s), Hans Nyhage
(m), Catarina Rönnung (s), Ylva Annerstedt (fp), Kurt Ove
Johansson (s), Torgny Larsson (s), Ingvar Svensson (kds),
Harriet Colliander (nyd), Ulla Pettersson (s), Inger René (m),
Lisbeth Staaf-Igelström (s), Henrik S Järrel (m), Elvy
Söderström (s), Björn von der Esch (m) och Christina Linderholm
(c).

Från Vänsterpartiet, som inte företräds av någon ordinarie
ledamot i utskottet, har suppleanten Johan Lönnroth (v) närvarit
vid den slutliga behandlingen av ärendet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motioner 2
Motioner väckta med anledning av propositionen 2
Motion väckt under allmänna motionstiden 1992 2
Utskottet 2
Allmänt om förtroendenämnder inom hälso- och
sjukvården 2
Bakgrund 2
Propositionen 4
Lagförslagen 4
Kommunernas ansvar i äldrevården 4
Valet av ledamöter 5
Försöksverksamhet med kommunal distriktstandvård 7
Bakgrund 7
Propositionen 8
Lagförslaget 8
Motionen 8
Hemställan 9
Bilaga 1: I propositionen framlagda lagförslag 11
Bilaga 2: Konstitutionsutskottets yttrande
1991/92:KU2y 17